| Subcribe via RSS

Need For Speed av J

januari 7th, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

Streetracingföraren och mekanikern Tobey Marshall (Aaron Paul) har suttit två år bakom galler för ett dråp han inte begått och har nu släppts villkorligt fri. Han ser sin chans att utkräva hämnd på sin rival Dino Brewster (Dominic Cooper) som var den som satte dit honom och få upprättelse genom att medverka i det ultimata streetracet DeLeon – ett hemligt och högrisk race som enbart de bästa förarna får medverka i.

Den amerikansk-indiska samproduktionen Need For Speed från 2014 är en cash-in på EA publicerade spelserien med samma namn. Filmens story är så klart av den extremt generiska sorten och filmen i sig tickar av varenda klyscha som finns i biljaktsgenren. Med det sagt hade jag jävligt kul i soffan i strax över två timmar och var det något filmen inte var så var det tråkig, trots att jag kunde förutse ungefär varenda sak som skulle hända i den. Filmen är dummare än en säck med blomkål, men jag är okej med det. Filmen bränner på i tvåhundrafemtio knyck och det rör i stort sett hela tiden på sig, vilket gör den till en skön popcornrulle man kan stänga av hjärnan i strax över två timmar till.

Need For Speed fungerade finfint här och jag kommer definitivt att se om den. Den får en tumme upp och en rekommendation. Nu är det bara att vänta på uppföljaren som tydligen verkar vara produktionslimbo…

No Comments

RoboCop (2014) av J

januari 3rd, 2015 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

RoboCop (2014)Året är 2028 och det multinationella storföretaget OmniCorp står i centrum för robotteknologi. I flera år har militära styrkor använt sig av deras robotar utomlands, vilket har lett till intäkter på flera biljoner. Nu vill OmniCorp lansera deras kontroversiella teknologi på hemmaplan och de ser ett gyllene tillfälle när Detroit polisen och familjefadern Alex Murphy (Joel Kinnaman) blir allvarligt skadad i ett attentat.

De lyckas skapa en robotpolis med mänskliga aspekter tack vare den skadade Murphy och deras vision är att kunna införa en ”RoboCop” i varje stad för att kunna sopa hem ännu fler biljoner till deras aktieägare. De hade emellertid inte räknat med en sak; att det fortfarande finns en man inuti maskinen som strävar efter rättvisa.

Det var kring 15 år sedan jag såg originalet av RoboCop från 1987 och jag minns bara korta bilder ur den filmen (till exempel scenen där Murphy blir skjuten) och att den var förbannat bra. Uppföljarna har jag aldrig brytt mig i att se, mest tack vare deras usla rykte. Remaken från förra året hade jag ärligt talat inga som helst planer på att se, mestadels för att jag oftast tycker att remakes är skit. Nu har jag i alla fall sett den…

Nån klassiker lär det knappast bli och så där värst actionfylld var den inte heller. De actionscener som är känns snabbt överstökade och vi tittare får gott nöja oss med en massa snack. Det känns lite som att potentialen för en hård actionfilm har blivit utkastad genom fönstret och utbytt mot en massa långdraget snack istället. Skådespelarna är överlag bra, så när som på Joel Kinnaman som ser mest ut som att han har en käpp i röven större delen av filmen (även innan han blir RoboCop). Effekterna är som alla andra storfilmer nu för tiden, CGI. Finns inte så mycket mer att tillägga där…

Jag tycker hur som helst att RoboCop remaken är okej, även om den inte är i närheten av originalet. De hade dock gott kunnat tryckt in lite mer action och valt någon annan än Kinnaman i huvudrollen.

1 Comment

Beetle Juice av J

november 3rd, 2012 | Postad i Film, Komedi

Adam (Alec Baldwin) och Barbara Maitland (Geena Davis) är ett normalt par… ja, om man bortser ifrån det faktum att de är döda. Fast i sitt gamla hus de bodde i när de levde försöker de förstå sig på reglerna för de döda, samtidigt som en ny familj håller på att flytta in i deras hus. Adam och Barbara vill verkligen inte ha den stökiga och socitetsaktiga familjen i sitt hus och försöker skrämma iväg dem, men blir istället deras huvudattraktion. De kallar på ”bio-exorcisten” Beetlejuice (Michael Keaton) för att få hjälp med utdrivningen av familjen, vilket visar sig vara ett stort misstag…

Såg om den här fina komedin för femtioelfte gången här om dagen med en person som inte sett den tidigare och den var fortfarande lika underhållande. Keaton är galen som Beetlejuice och får mig att flabba ordentligt, effekterna är suveräna om än smått utdaterade (filmen hade kanske behövt sig en ordentlig remake med kärlek för originalet?) och manuset håller till större delen om man bortser ifrån ett par sega partier som inträffar filmen igenom. Överlag är det en jävligt bra film hur som helst och flyter förbi utan några större bekymmer. Rekommenderas.

No Comments

White Noise av J

oktober 22nd, 2011 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

När hans fru försvinner spårlöst blir arkitekten Jonathan Rivers (Michael Keaton) kontaktad av den paranormala experten Raymond Price (Ian McNeise), som menar på att Jonathan’s fru är död och att han har fått kontakt med henne från ”andra sidan” genom att använda sig av EVP (Electronic Voice Phenomenon). Till en början är han skeptisk till det hela, men när polisen slutligen anländer till hans ytterdörr inser han det faktum att hans fru är död.

Ett halvår senare börjar han få mystiska medelanden som, mot all förmodan, pekar på att Jonathan’s fru faktiskt försöker kommunicera med honom ifrån ”andra sidan”. Jonathan blir besatt av att spela in spöken och att hitta svaret på vad som egentligen hände hans fru. Men i sitt sökande på svar inser han snart att han lyckas spela in personer som inte är döda än – och att någonting ondskefullt lurar på ”andra sidan”…

White Noise är en saktgående rysare som tar tid på sig att bygga upp stämning och utveckla karaktären Jonathan, men allt eftersom filmen rullar på blir det bara dummare och dummare för var minut som går. Läskighetsfaktorn är inte speciellt hög heller, utan mynnar ut i en ganska tam nivå med resultatet att man mest sitter och väntar på att läskigheter ska uppstå, vilket aldrig riktigt uppstår – iaf inte för min del.

White Noise är (till en början) en hyfsad rysare med bra skådisar och snygga effekter, men som dalar allt eftersom den pågår och dess upplösning är ett rent skämt. Förklaringarna är otroligt luddiga och vissa saker verkar manusförfattaren helt ha glömt att trycka in någon förklaring till – eller så sket denne bara i det.

Jag citerar H i hans dubbel-recension av White Noise och White Noise 2: The Light och sätter därmed punkt för den här recensionen: ”Glööööööm den här rullen.

No Comments

The Other Guys av H

november 19th, 2010 | Postad i Action, Film, Komedi

Toppsnutarna Dwayne ”The Rock” Johnson och Samuel Jackson krossar ett halv kvarter när de fångar några småbrottslingar. De hyllas av alla trots att de är historiens drygaste puckon som förstör för mångmiljonbelopp för att stoppa stölden av typ en handväska.

Will Ferrell är ekonomipolis och paras ihop med Marky Mark som blivit degraderad efter att ha skjutit ett baseballproffs av misstag. Marky Mark vill helst av allt ut och ta hand om de stora fallen, medan tönten Ferrell helst sitter och nynnar vid sin dator.

En dag slår det helt över i skallen på The Rock och Sam Jackson, som hoppar till sin död från en skyskrapa för att förfölja en rånarliga. Nu när de är döda gäller det att kliva fram och bli de nya toppoliserna – något Marky Mark gärna vill men inte Ferrell.

Ja, alltså, det är ungefär en vanlig helsjuk Will Ferrell-film men ändå inte. Marky Mark har aldrig gjort en så vrickad rulle, och det är kul att se honom i något så urbota dumt som detta. Ferrell är lika jävla urblåst som vanligt och vissa vändningar och händelser i filmen är nästan rekordvrickat även för honom. Jag hade nog väntat mig mer av en vanlig buddyfilm och blev lite paff när filmen spejsar ut totalt (vilket är ganska ofta) så jag ska nog se om filmen när jag är mer på rätt humör för det är egentligen skitkul. Det här är vad ”Cop Out” borde ha varit, som jag stängde av efter ungefär 10 minuter.

No Comments

White Noise / White Noise 2: The Light av H

december 14th, 2009 | Postad i Film, Skräck/Rysare

White NoiseMichael Keatons fru går åt i en bilolycka, och en gubbe dyker upp och berättar att han fått kontakt med henne från ”andra sidan” via meddelanden i brusiga videoinspelningar. Keaton blir besatt av att spela in spöken men upptäcker snart att han lyckas spela in folk som inte är döda än – samt att det finns nåt på andra sidan som kan vara lite elakt.

White Noise har en smart premiss – brusiga tv-apparater tycker i alla fall jag är läskiga redan från början – men den initiala läskigheten faller snart bort då filmen blir mer och mer dum. Slutet innehåller en ”ehhh, vad hände nu egentligen”-spökattack, och jag har faktiskt inte nån aning om vad som hände. Vilka var elakingarna? Vad gjorde dom? Varför? Vad? Va? Glööööööm den här rullen.

White Noise 2I uppföljaren White Noise 2: The Light möter vi Nathan Fillion (Firefly, Slither) som tar en fika med sin familj, när frugan och sonen plötsligt mår väldigt illa – följt av att en man kliver in och skjuter dem och sedan sig själv. Knäckt av händelsen proppar Nathan i sig ett gäng piller och en flaska whiskey, och får en nära-döden-upplevelse på sjukhuset, varefter han kan se spöken på tv-apparater och ett glänsande ljus runt folk som snart kommer att dö.

Uppföljaren funkar bättre, och nästan hela vägen, men slutet blir ett antiklimax som drar ut på sig på tok för länge utan att vara spännande. Det finns några originella skrämselattacker och på det hela är det en okej film, även om slutet drar ner betyget avsevärt. Nathan Fillion är för övrigt en mästare på finkänsliga ansiktsuttryck och lyckas specifiera vissa känslor mycket beundransvärt. Speciellt i slutet lyckas han dra fram en fantastisk blick jag aldrig tidigare sett. Det är alltså inte ironi, jag menar det.

Glöm ettan, tvåan är halvduglig. Inget att jaga efter alltså.

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud