Helt Perfekt Glob

La casa con la scala nel buio av J

Kompositören Bruno (Andrea Occhipinti) jobbar på soundtracket till en ny skräckfilm och har hyrt in sig i ett hus på landsbygden för att få jobba ostört. Efter en rad underliga händelser – däribland försvinnandet av två kvinnor – börjar Bruno misstänka att en galning går lös.

Om jag skulle använda ett ord för att beskriva La casa con la scala nel buio – eller A Blade In The Dark – så skulle nog det ordet vara ojämn. Filmen bjuder på en riktigt tät atmosfär och de scener som är spännande är riktiga nagelbitare samtidigt som filmen innehar kanske en av de mest brutala mordscenerna från 80-talets skräckfilmer.

Men samtidigt som den har allt det så har även filmen bedrövlig dubbning, ljudsättningar som är helt åt helvete och en speltid som nog hade mått bra av att kortats ned med tjugo minuter. Filmen har ett flertal utfyllnadsscener där de bygger upp inför att något ska hända, men där slutklämmen visade sig inte ge någonting överhuvudtaget.

Usel dubbning och ljudsättningar som är åt helvete är väl en del av de gamla italienska skräckfilmerna och är något man får räkna med (det är till en viss del charmen med den här typen av filmer så klart), men poänglösa scener som bara är där för att fylla ut speltid drar ner betyget i mina ögon oavsett vilken typ av film det är. Jag finner det dock ganska komiskt hur snabbt slutet på filmen är jämfört med dessa utfyllnadsscener.

Jag har lite blandade känslor kring A Blade In The Dark. Den är inte tillräckligt bonkers och over the top för att skratta åt, men den är å andra sidan inte tillräckligt välgjord för att jag ska ha någon större brådska att se om den. Kort sagt; jag gillar filmen, men jag kan samtidigt inte förbise dess problem.

Rosso sangue (aka Absurd) av J

Mikos (George Eastman), en ostoppbar mördarmaskin som har förmågan att hela sig själv tre gånger snabbare än en vanlig människa vilket gör honom i stort sett odödlig, går lös i en sömnig småstad i sökandet efter nya offer. Det enda hoppet verkar vara en mystisk präst (Edmund Purdom) som har jagat den här galningen världen över. Allt eftersom liken staplas på hög slår sig den desperata polisassistenten Engleman (Charles Borromel) ihop med prästen i hopp om att stoppa Mikos från att slakta fler av hans ortsbefolkning. Men hur dödar man någon som inte kan dö?

Året efter att de gjorde Antropophagus slog sig Joe D’Amato (under sitt riktiga namn och två pseudonymer, Peter Newton och Richard Haller) och George Eastman (under sitt riktiga namn och pseudonymen John Cart) ihop igen för att göra filmen Rosso sangue – som har ett antal olika aka titlar, så som Absurd (vilket den troligtvis är mest känd som), Antropophagus 2, Monster Hunter, The Grim Reaper 2, Horrible och Zombie 6: Monster Hunter. Filmen kan ses som – och anses vara – en spirituell pseudo-uppföljare till Antropophagus, även om filmerna inte har något att göra med varandra mer än att D’Amato regisserade och hjälpte till med manuset och Eastman skrev manuset och spelade psychot även här. Filmen var även – likt Antropophagus – en av de filmer som hamnade på den beryktade Video Nasties listan i England under 80-talet och blev totalförbjuden där 1984 och släpptes inte oklippt förrän 2017, då på bluray av 88 Films – vilket är den utgåvan jag äger och har tittat på.

Jag hade hört ganska mycket gott om Absurd och det var även en av de titlar jag var väldigt nyfiken på tillsammans med Antropophagus då jag aldrig hade kommit över dem tidigare (eller ens försökt komma över dem). Hur som helst visade sig filmen var lite av en besvikelse helt ärligt. Den har absolut sina stunder och de sista tjugo minuterna är åt nagelbitarhållet, men mittenpartiet av filmen är på tok för utdraget med långa tagningar där det inte händer något av intresse överhuvudtaget (exempelvis flera sekvenser där man får sitta och titta på ett sällskap som äter spaghetti framför en amerikansk fotbollsmatch.. vad fan?). Filmen hade mått bra av att klippas ned med i alla fall tio minuter utan tvekan.

Utöver det är filmen faktiskt förvånansvärt välgjord. Filmningen är snygg, skådespelarna gör ett hyfsat jobb, dubbningen är helt okej och effekterna är inte direkt sämre än någon annan italiensk trash-film vad jag kan komma på (enda problemet med effekterna är att de används på tok för lite). Filmens stora problem ligger i dess speltid och händelselöshet i mitten av den. Hade de stoppat in några fler mord i mitten av filmen hade troligtvis den här filmen kittlat mitt intresse bättre och därmed fått en stor tumme upp.

Överlag tycker jag Absurd är okej, men den hade potential till att vara så mycket bättre än vad den är – vilket jag tycker är väldigt synd.

Paura nella città dei morti viventi (aka City Of The Living Dead) av J

Efter att prästen Fader William Thomas (Fabrizio Jovine) hänger sig på kyrkogården i Dunwich, New England börjar underligheter att inträffa i den lilla staden så som att folk börjar försvinna, flera mordoffer påträffas inom loppet av fyrtioåtta timmar och andra mystiska incidenter.

Samtidigt som Fader Thomas hänger sig sitter Mary (Catriona MacColl) i en seans i New York och får en vision om hur Fader Thomas’ självmord har öppnat en av portarna till Helvetet – varpå hon börjar krampa och dör. Journalisten Peter Bell (Christopher George) får nys om den märkliga händelsen och bestämmer sig för att försöka rota i det hela. Vid ett besök vid Mary’s nygrävda grav upptäcker han att hon bara varit skendöd och räddar henne från kistan hon ligger i. Mary förklarar för Peter vad som inträffade och vad som pågår; om de inte tar sig till prästens grav och förstör hans kropp innan Alla Helgons Dag kommer porten till Helvetet förbli öppen, vilket kommer resultera i att de döda kommer vakna till liv igen för att äta de levande.

Paura nella città dei morti viventi – eller City Of The Living Dead (alternativt Gates Of Hell i USA och Staden Med Levande Döda i Sverige) – är för mig en av Lucio Fulci’s bästa filmer. Det är den första i Fulci’s ”Death Trilogy” (de andra två är The House By The Cemetery och The Beyond). Jag har alltid gillat den här filmen sedan jag såg den på en sönderklippt VHS-kassett jag lånade av en polares bror för omkring femton år sedan och har sedan dess sett om den otaliga gånger på min sunkiga House Of Horror dvd (vars bildkvalité påminner om en taskig VHS-transfer). Den här gången såg jag om den på Arrow’s första bluray släpp av filmen.

Bildkvalitén på Arrow’s släpp var sisådär. Bilden var väldigt grynig på sina ställen och är en av de grynigaste bluray filmer jag har sett tror jag. Det var ingenting som störde mig hur som helst då jag inte är en bildkvalité-nazist. Extramaterialet orkade jag inte gå igenom då blurayen var ganska fullpackad med det. Det är något jag kommer gå tillbaka och kika på vid ett senare tillfälle. Hur som helst…

Paura nella città dei morti viventi står sig förbannat bra än idag. Hela filmen känns som en surrealistisk mardröm där atmosfären är så tung och kompakt att man nästan kan skära i den med en kniv. Med det sagt menar jag inte att filmen är läskig, utan att den har en kuslig och spännande stämning rakt igenom hela filmen med några scener som fortfarande ger mig gåshud (så som sista framen i hela filmen). Det rör nästan hela tiden på sig ända fram till slutkonfrontationen som – i mitt tycke – är ett riktigt antiklimax och ett rejält meh efter all build-up de gjort igenom hela filmen.

Anledningen till det tafatta slutet är lite luddig och varken Lucio Fulci eller Dardano Sacchetti – som skrev manuset tillsammans med Fulci – har rätt ut vad som egentligen hände, men rykten säger att något klantarsle spillde kaffe på negativet och det gick inte att rädda det. Pengarna var dessutom slut, så de fick improvisera ihop slutet helt enkelt. Ett annat rykte angående detta säger att Fulci ändrade sig om hur slutet skulle vara efter att de hade filmat klart filmen, så de fick improvisera ihop ett nytt slut och det här var det bästa de kunde göra. Vad som stämmer och inte stämmer vet jag inte, men jag skulle nog satsa en peng på att nån dumjävel spillde kaffe på negativet då det låter mer troligt än att Fulci skulle ha ändrat sig om slutet efter att de var klara med filmen.

Hur som helst är Paura nella città dei morti viventi/City Of The Living Dead ett mästerverk överlag. Det finns lite att klaga på här och gillar man zombiefilmer (även om de bryter mot ”reglerna” lite grann) så är Paura nella città dei morti viventi ett givet val för en filmkväll. Rekommenderas varmt.

Lo squartatore di New York (aka The New York Ripper) av J

En psykotisk galning går lös i New York City och lämnar de uppsprättade kvarlevorna av vackra kvinnor bakom sig, allt eftersom denne hånar polisen över telefonsamtal med en Kalle Anka-liknande röst. Den åldrande kriminalaren Fred Williams (Jack Hedley) står handfallen inför fallet trots hjälpen från psykoanalytikern Dr. Paul Davis (Paolo Malco), fram tills det att ett av mördarens tilltänkta offer lyckas undkomma…

Lo squartatore di New York – eller The New York Ripper – är en giallo-slasher hybrid från 1982, regisserad av den italienske skräckmästaren Lucio Fulci. Filmen är extremt våldsam och sleazig och är en av de där filmerna som bara kunde ha spelats in under 70- och 80-talet – och enbart i Italien (eller möjligen någonstans i Asien). Hade filmen gjorts idag (och varit mer kommersiellt inriktad) hade troligtvis varenda feminist och kvinnorättsaktivist satt morgonkaffet i strupen och antagligen försökt att påvisa att filmen uppmuntrar till våld mot kvinnor.

Jag har alltid gillat den här filmen, men det är samtidigt en film i stuk med exempelvis Maniac från 1980 med Joe Spinell; det är inte en film jag orkar sitta igenom jätteofta även om jag tycker att den är bra. Att det är så blir nog extra tydligt då det här var min första omtitt av den på nära femton år, dock för första gången på bluray. Hur som helst så är det som sagt en film jag gillar. Enda problemet jag har med filmen är väl att filmen är som sagt extremt sleazig, så pass till den grad att vissa scener borde ha klippts bort helt ur filmen – eller åtminstone kortats ner avsevärt – då de inte tillför storyn någonting överhuvudtaget, utan är bara där för att göra filmen sleazigare. I alla fall…

Skådespelet varierar en del här, men är samtidigt rätt svårt att bedöma tack vare dubbningen i filmen som i sedvanlig ordning när det gäller Fulci filmer är bitvis gräslig. Effekterna är härligt daterade givetvis, men skiner stundtals upp (som exempelvis bröstvårtsscenen).

I alla fall får den rekommendation av mig till de mer hårdkokta skräckfilmstittarna. Ska du se filmen, se då till att INTE titta på någon av de brittiska utgåvorna av filmen (inte ens Shameless blurayen) då samtliga är klippta. Jag själv såg filmen (den här gången) på Blue Underground’s bluray släpp som är helt oklippt. Quack, quack!

Alien 2 – Sulla Terra av J

Tre astronauter återvänder till Jorden efter ett uppdrag men har mystiskt försvunnit när deras farkost plockas upp. Samtidigt är en grupp grottforskare på väg till en grotta som ligger inte allt för långt ifrån kapselns landningsplats. Det dröjer dock inte länge förrän de inser att de inte är ensamma nere i grottan de befinner sig i och de kommer snart till insikt med vad som egentligen hände med astronauterna…

1978 släpptes George A. Romero’s Dawn Of The Dead. Filmen blev en hit i Italien där den klipptes om av filmens producent, Dario Argento, och släpptes under titeln Zombi. Italienarna var inte långsamma med att skaka fram en inofficiell uppföljare året därpå i form av (den nu mer klassiska) Lucio Fulci filmen Zombi 2 – eller Zombie Flesh Eaters som den heter i Europa. Samma år som Lucio Fulci regisserade mästerverket Zombi 2 släpptes det Ridley Scott regisserade mästerverket Alien, som inte bara blev en hit utan ändrade även hela subgenren i sig. Alien gick samma öde till mötes som Dawn Of The Dead i Italien och fick året efter dess release en inofficiell uppföljare i Italien i form av Alien 2 Sulla Terra – eller Alien 2: On Earth som den heter i övriga världen.

Den första timmen av Alien 2 – Sulla Terra är mördande långsam. Ointressanta saker så som att gruppen ska fira ner sig i rep i grottan får vi se i realtid och det märks att de bara försöker banka ut speltiden så gott de kan med en massa utfyllnadsscener. De sista trettio minuterna av filmen är mer intressanta. Det bjuds på en del gore, skrattretande effekter, fullkomligt inkompetent redigering och en av de mest oläskiga miljöer i en skräckfilm jag troligtvis har sett. Filmens starkaste punkt är hur som helst slutscenen som avslutas med de kyliga orden ”…ora può colpire anche te”, vilket betyder på ett ungefär ”…nu kan det påverka dig också”.

Alien 2 – Sulla Terra är verkligen inte en bra film, men med gott sällskap blir den väldigt sevärd tack vare dess cheese-faktor. Hade jag tittat på filmen ensam hade jag troligtvis börjat fingra på snabbspolningsknappen, men då jag tittade på den med en god vän blev filmen otroligt underhållande då vi satt och kommenterade alla dess fel och brister samtidigt som vi gapflabbade oss igenom större delen av filmen. Med det sagt så har jag svårt att tro att jag kommer se om den här filmen inom någon närmare framtid. Jag menar, även om filmen har en extrem cheese-faktor som gör att den blir sevärd tack vare hur bedrövlig den är så är det inte en film jag kommer se om och om igen.

Så om du har en blodad tand för cheesiga vrak till filmer så bör Alien 2 – Sulla Terra vara ett givet val, även om den ses bäst i gott sällskap tillsammans med en stor påse snacks.

Deliria av J

En grupp teaterskådespelare kämpar med att repetera inför en skräckshow de ska sätta upp och ingenting verkar gå som det ska. Produktionen lider av stora problem och på kvällen, då de ska genomföra kostymrepetitionen, låser den frustrerade regissören dörrarna in till byggnaden i ett försök att genomföra generalrepetitionen. Olyckligtvis försvinner nyckeln och gruppen blir inlåsta i den avsides belägna byggnaden. Ännu värre är att de inte är ensamma…

Deliria är en italiensk slasher från 1987 som har en hel hög med aka-titlar. Några av dem är Bloody Bird, Stage Fright, Sound Stage Massacre, StageFright: Aquarius och Aquarius. Filmen i sig är en ganska långsam slasher. Den bygger upp sig sakta men säkert och följer väl mer eller mindre varenda klyscha som finns i boken, men det hela funkar ganska bra ändå tack vare de ganska grisiga mordscenerna och de hyfsat spännande smyg- och jaktscenerna.. och twisten på slutet. Skådespelarna är bra och effekterna är superba (för att vara av årgång 87 och ifrån Italien).

Deliria är kanske inte den mest omtalade slasherfilmen som finns där ute, men det är klart en av de bättre från det sköna 80-talet. Jag gillar den och tycker att om man gillar slashers borde man ta sig en närmare titt, om man inte redan har gjort det. Rekommenderas.

Dèmoni av J

En mystisk man med en mask av metall (Michele Soavi) delar ut gratisbiljetter till en film utan titel på den nya biografen Metropole. Filmen handlar om en grupp ungdomar som stjäl en bok ur Nostradamus gravkammare, varpå demoner invaderar deras värld i filmen. Dessvärre inträffar även samma sak inne i biosalongen då en av kvinnorna lyckats skära sig på en mask som är identisk med en mask som ses i filmen. Ganska snart vänder den trevliga biokvällen till ett blodbad där samtliga besökare måste slåss för sitt eget liv mot de blodtörstiga demonerna.

Dèmoni – eller Demons som den kanske är mer känd som – är en riktigt fin italiensk slaskfilm från 85 som jag högst personligen älskar. Våldet flödar och vi bjuds här på stora varbölder som exploderar, stora rivsår, blodstänk och annat äckel som förgyller den våldskåtes blöta drömmar och.. well.. jag fucking älskar det. För regin stod Lamberto Bava och en av de tre herrarna som stod för screenplayet var ingen mindre än Dario Argento – som jag allt som oftast skriver en massa skit om.. fast, eeeh.. den här gången var det ju faktiskt en bra film. Argento agerade även som producent för filmen.

Skådespelarna är härligt stela och dubbningen av dem är desto mer stel. Storyn har flera stora frågetecken i sig och vissa av dessa besvaras faktiskt aldrig, märkligt nog. Men, vem bryr sig i det, bara det är en massa våld och folk som där i filmen? Effektmässigt är filmen sjukt imponerande för att ha över 25 år på nacken och vissa saker ser faktiskt riktigt jävla bra ut måste jag säga. Såatteeee…. jag rekommenderar den här rullen – åtminstone till de som vill se något blodigt och små äckligt i gammal fin italiensk B-skräckis anda.

Dellamorte Dellamore (aka Cemetery Man) av J

Ja, jag skrev ju i mitt senaste inlägg att det skulle bli dåligt med recensioner på ett tag.. men självklart kan jag ju inte låta bli att titta på en film. Så, varsegod.. enjoy.

Francesco Dellamorte jobbar som dödgrävare på en kyrkogård i den lilla staden Buffalora, i norra Italien, tillsammans med sin lite udda hjälpreda Gnaghi. Hans uppgift är enkel: skjut dom döda som vaknar till liv igen, och kliver upp ur deras gravar.. och begrav dom igen. Samt att han ska hålla efter kyrkogården.

Genom filmen får vi följa Dellamorte, och Gnaghi, och deras liv på kyrkogården och deras möten med diverse olika och udda personer… och varelser.

Jaha ja. Ytterligare en gammal klassisk skräckhistoria, med lite kärlek mitt uppe i den här mycket bizarra historian. Och ja, självklart har jag sett den här förut, för många år sen, så jag bestämde mig för att se om den pånytt. Jag tyckte att den var halvdan då. Mitt nuvarande tycke hittar ni längre ner i recensionen.

Filmen i sig är helt ok och vissa scener är riktigt intressanta, men filmen innehåller också en del dötid emellanåt. Effekterna är riktigt trevliga när det väl blir blod-, slask- och våldsscener (vilket är ganska ofta, när jag tänker efter), och så får vi ju några skratt under filmens gång också.

Ja, kortfattat är det här en underhållande skräckis, med en nypa kärlek, en nypa nattsvarthumor och ganska rejält med slaskiga effekter, vilket är trevligt. Filmen har ett riktigt underligt slut också.

Just ja, glömde jag att säga att i den här filmen får vi inte bara se dom vandrande döda, utan också dom motorcykelkörande döda?

http://www.imdb.com/title/tt0109592/