Helt Perfekt Glob

Ladyhawke av J

Philippe Gaston (Matthew Broderick), en ung tjuv, sitter fängslad i slottet Aquila’s fängelsehåla och inväntar ett dödsstraff. I ett försök att undkomma sitt öde lyckas han fly igenom slottets latrin, bara för att bli jagad av dess vakter. Efter att ha blivit gripen på nytt blir han räddad av Etienne Navarre (Rutger Hauer), en före detta kapten i Aquila’s armé som varit på flykt tillsammans med sin hök och häst i två år och som nu planerar att med hjälp av Gaston att ta sig in i Aquila och döda dess biskop (John Wood).

Är det en sak jag har extremt svårt för så är det fantasy äventyr som utspelar sig under medeltiden. Den typen av berättelser brukar i regel medföra en hel del skitnödig dialog och är allt som oftast extremt förutsägbara. Det finns så klart undantag, men i mångt och mycket är det en genre av filmer jag verkligen försöker hålla mig så långt ifrån jag bara kan.

Ladyhawke från 1985 är just ett sånt fantasy äventyr som jag beskrev här ovanför. Manuset är skrivet efter Standardmall 131A för hur man skriver ett fantasy äventyr, filmen går precis den väg man tror att den ska göra och jag hade runt tjugo minuter (av två timmar) in räknat ut hur resten av filmen skulle gå – vilket så klart decimerade alla spår av någon som helst spänning i filmen. Dialogen är dessutom extremt skitnödig stundtals och när de började babbla om Gud för femtioelfte gången började jag himla med ögonen så pass hårt att de nästan fastnade uppe i pannbenet på mig.

Med allt det sagt så är ändå Ladyhawke en välgjord och välspelad film, vilket jag inte kan ta ifrån den. Filmen är påkostad och ser bra ut (för sin tid) och prestationerna från alla framför kameran är bra.

Hade Ladyhawke vågat ta några som helst risker med någonting överhuvudtaget hade jag kanske uppskattat den mer. Det räcker inte att en film ser bra ut, är välgjord och välspelad, det måste finnas någonting som rycker tag i mig också – vilket det inte fanns i Ladyhawke.

Mother! av J

I mitten av en äng, omringad av en Edeniskt frodig skog, har ett par kokat in sig själva i en avskiljd herrgård som för inte så länge sedan var nedbrunnen till grunden – hängivet återuppbyggt av den stödjande frun (Jennifer Lawrence). Innuti den här säkra miljön är den en gång kända medelålders poet mannen (Javier Bardem) ivrig att skapa hans magnum opus. Han verkar dock vara oförmögen att bryta sig ur den ihärdiga skrivkrampen han befinner sig i.

När det oväntat knackar på dörren en sen kväll anländer en kryptisk besökare (Ed Harris) och hans påträngande fru (Michelle Pfeiffer), vilket verkar vara den stimulans poetens stillastående fantasi behöver. Steg för steg, till den förvirrade fruns förvåning, förbättras hans manliga ego allt medan han släpper in mer och mer kaos i deras hem. I slutändan, kommer den här röran att fläcka ner och göra parets okränkbara fristad irreparabel?

Mother! är en av de märkligaste filmerna jag har sett på väldigt länge. Allting som händer i filmen händer utan någon som helst koppling sinsemellan och löser av varandra i en hög fart för att sedan sluta utan några ingående förklaringar till varför allting i den hände; filmen lämnar tittaren till att dra sina egna slutsatser av vad den egentligen gick ut på.

Vad jag tror att filmen gick ut på och handlade om egentligen låter jag vara osagt, men det här är en film som gör sig bäst tillsammans med någon annan person så man har någon att diskutera med efteråt.

Hur som helst så tycker jag att Mother! är helt okej. Den är välspelad, välgjord och intressant i all sin skevhet – men jag tvivlar samtidigt på att jag kommer att se om den. Jag har ingenting emot skeva filmer där man som tittare får klura själv på vad filmen egentligen handlade om – snarare tvärtom i vissa fall – men jag är inte en av dem som springer benen av sig för den här typen av filmer.

Nåja. Har du missat Mother! och gillar att få din hjärna upp och nervänd så är den värd en titt.

Dark Shadows av H

Snabbrecension av ”Dark Shadows”: Tim Burton fortsätter att vägra göra film på nytt material, och remejkar 70-talets tv-serie ”Dark Shadows” med – SURPRISE! – Johnny Depp och Helena Bonham-Carter. Fläckvis bra men mestadels tomma, skramlande tunnor och faktiskt lite långtråkig. Framför allt är filmen dock riktigt snygg, vilket hjälper en hel del.

Grease 2 av H

Fyra år efter jättesuccén med ettan gjorde man en uppföljare som först skulle heta Son Of Grease, av nån underlig anledning. Men så valde man istället den mer logiska men tråkiga titeln Grease 2. Det var tänkt att man skulle göra tre filmer och en tv-serie, men eftersom tvåan floppade stenhårt så blev det inget med det. Tack.

Sandys kusin Michael flyttar till USA och börjar på samma skola. Michael blir betuttad i Pink Ladies-ledaren Michelle Pfeiffer, och inser att han måste bli en MC-åkande ball kille för att bli en T-Bird för att i slutändan få tjejen. Under tiden sjungs det låtar.

Det största problemet med Grease 2 är egentligen låtarna. I den första filmen för ofta låtarna handlingen vidare, eller fördjupar en situation eller karaktärer – eller är bara bra låtar helt enkelt. Uppföljarens fantasilöshet saknar nästan gränser. Man öppnar med ”Nu börjar vi skolan igen”, följer upp med ”Nu ska vi spela bowling” (med exakt varenda simpel double entendre du kan tänka dig) och så vidare.

Utan låtarna är det bara en simpel tonårsrulle utan överraskningar. Med låtarna är filmen är gräslig på alla sätt och vis, och jag önskar jag hade nåt positivt att säga om den. Jag kommer inte på nåt.