Helt Perfekt Glob

Dead Set av J

Det är utröstningskväll vid Big Brother-huset i England, men till skillnad från tidigare kvällar inträffar nu någonting mycket märkligt; de döda vaknar till liv och börjar attackera de levande. Medans zombies attackerar publiken utanför är Big Brother-deltagarna ovetandes om massakern som inträffar utanför det fan-säkra (och zombie-säkra) Big Brother-huset – fram tills det att Kelly (Jaime Winstone), en av arbetarna bakom programmet, lyckas ta sig in i huset och förklarar situationen. Det kvarvarande gänget måste nu samarbeta för att överleva – vilket är lättare sagt än gjort…

Dead Set är en brittisk miniserie på 5 delar á ca 25 minuter stycket (bortsett ifrån första avsnittet som är 45 minuter) och har en total speltid på ca 140 minuter (dvs lite mindre än 2½ timme) och.. ptja.. serien ligger över TV-standard måste jag säga. Men serien faller dessvärre på en viktig punkt…

Precis som i många filmer i dagens läge tyckte uppenbarligen serieskaparna att det var en bra idé att skaka kameran som en milkshaker med resultatet att man allt för ofta inte ser vad som försigår. Varför? Jag förstår inte tjusningen med att inte se vad som inträffar i filmen eller serien. Men detta är också en av de få grejer som sänker seriens betyg. Skådespelarna är av filmkvalité och gör sjukt bra insatser, medans manuset är välskrivet och väcker ett visst intresse redan från första början. Effekterna ligger långt över TV-standard och serien i sig är sjukt blodig för att vara en TV-produktion (speciellt det sista avsnittet).

Om teamet bakom Dead Set hade kunnat låta bli att gå i exempelvis 28 Weeks Later’s fotspår hade serien varit en fullpottare hos mig, men tack vare den irriterande idiotidéen om att skaka kameran så mycket som möjligt under actionsekvenserna faller serien på betygsskalan. Men jag vill ändå rekommendera den här serien lite försiktigt för den moderne zombie-älskaren, då serien bjuder på gott om gore och ursinniga och moderna zombies som sliter sönder allt och alla som kommer i deras väg.

The Day Of The Triffids (2009) av H

I mellandagarna visade BBC sin nyinspelning av Triffidernas Dag, en bok som tidigare filmats 1962 (ugh) och blivit en mini-serie 1981 (recension här). Storyn är mer eller mindre densamma, och det hela är upplagt som en miniserie på 2 avsnitt á 90 minuter.

Tyvärr når man aldrig upp till 80-talsversionen. Specialeffekterna är förstås bättre – brittisk TV är numer lyckligtvis långt bortom kräpp-papper och flörtkulor – och några av attackscenerna funkar riktigt bra. Utanför detta får man dock aldrig känslan av att folk faktiskt är i fara. I början trodde jag bara att man satt och höll på triffiderna för att kunna göra en effektiv reveal nånstans, men detta infinner sig aldrig. Det är sällan några triffider någonstans. Var är alla dessa tusen och åter tusen farliga varelser det talas om? Som mest mot slutet ser man ett tiotal samtidigt… Spännande är verkligen inte ordet jag skulle använda.

Skådespelarna gör dock inga fel. Först är jag lite rädd när de rollbesatt Eddie Izzard som den galna makthavaren, men han gör ett gott jobb av att hålla en så over-the-top karaktär under gränsen. Det är tre timmar som passerar hyfsat lätt, men jag skulle ändå rekommendera 1981 för att den har en så pass mycket bättre stämning.

Dr. Horrible’s Sing-Along Blog av H

Dr. Horrible ska ta över världen. Han vill gå med i The Evil League Of Evil, och är hemligt kär i tjejen som tvättar samtidigt som honom i tvättstugan. Hans plan att stjäla drivmedel till sin frysstråle blir nästan stoppad av den självgode och ytlige superhjälten Captain Hammer, men Hammer lyckas istället ragga upp tjejen till Horribles förtret. Han får dock chansen att gå med i Evil League Of Evil – allt han behöver göra är något riktigt elakt, till exempel döda Captain Hammer…

Dr. Horrible’s Sing-Along Blog presenteras i tre akter, delvis i form av Dr. Horrible’s egen videoblogg. Neil Patrick Harris (från Harold & Kumar-filmerna och How I Met Your Mother) i huvudrollen och Nathan Fillion (från Firefly) som Captain Hammer är båda helt perfekta i huvudrollerna. Vi ser även Simon Helberg från Big Bang Theory i rollen som miniskurken Moist, vars elakhet består i att han är väldigt fuktig. Det hela är c:a 50 minuter långt och gavs ut gratis på nätet i somras. Givetvis fick bara amerikaner tillgång till det hela, men nu har DVD:n kommit ut så alla kan njuta av den.

Joss Whedon slår till igen. Ni som redan är fans behöver inte tänka en enda sekund till – se det här direkt. Ni som inte är fans kan dra åt helvete. Det är roligt och det skulle ju inte vara Joss Whedon om han inte skruvade till det lite oväntat på slutet. Sa jag att det är en musikal? Det är en musikal. De flesta sångerna funkar även om jag inte är ett musikalfan, fast när man tittar på extramaterialet går det inte lite överstyr.

DVD:n (som bara finns att köpa från amerikanska Amazon) innehåller en räcka med just extramaterial. Förutom de osedvanligt svårtåtkomliga eastereggsen får vi 20 minuter om skapandet (något för kort), 30 minuter av videoansökningar till Evil League Of Evil i sångform (otroligt tråkigt), ett normalt kommentarsspår och Commentary! The Musical som är ett en hel musikal om kommentarsspår i form av ett kommentarsspår. Jag lyssnade ungefär 5 minuter för jag har verkligen svårt för musikaler. I väntan på Dollhouse duger dock detta att se på ett par tre sjutton gånger.