Helt Perfekt Glob

Scream: The TV Series – Season 1 & 2 av J

Med den tredje säsongen av den MTV-producerade slashersåpan Scream: The TV-series vid ytterdörren har jag äntligen fått ur tummen och sett de två första säsongerna. Serien är givetvis baserad på Wes Craven’s och Kevin Williamson’s slasherfilmer med samma titel. De bägge herrarna återvände till franchisén som exekutiv producent respektive manusförfattare, men innan första säsongen hann gå klart avled Wes Craven hastigt i hjärncancer. Hur som helst följer inte TV-serien sitt källmaterial mer än vad den behöver; vi blir presenterade med en ny story, nya karaktärer och en mördare som bär en mask som påminner om den i filmerna men som ändå är lite off. Med det sagt…

För tjugo år sedan inträffade en rad bestialiska mord under en natt i den lilla staden Lakewood. Mördaren tros ha blivit skjuten till döds och är nu mer en välkänd vandringssägen i staden. Lakewood lamslås hur som helst återigen efter att en populär highschool elev hittats brutalt mördad, vilket snabbt visar sig bara vara början då en maskerad psykopat har satt sitt sikte på hennes kompisgäng. En av tjejerna i det här gänget, Emma (Willa Fitzgerald), har blivit mördarens primära måltavla då hon på något sätt har kopplingar till stadens mörka förflutna. Med både hennes familj och vänner i uppenbar fara börjar hon att undersöka stadens mörka hemligheter för att försöka ta reda på vem som ligger bakom de ohyggliga händelserna som pågår – vilket blir lättare sagt än gjort då alla är misstänkta och vem som helst kan vara nästa offer…

Säsong ett är sisådär i mitt tycke. När jag sätter mig för att titta på en slashershow förväntar jag mig att få se en hel del slashings, inte tonårsdrama som pågår i tre episoder utan att ett enda mord inträffar – vilket är just det som händer i den här första säsongen. Det har koncentrerats lite för mycket på dramadelen och lite för lite på slasherdelen här och stundtals började jag undra om det överhuvudtaget var värt att fortsätta titta. Med det sagt så finns det ändå en del gott att hämta här. Effekterna ligger över TV-standard, skådespelarinsatserna är förvånansvärt bra och när det väl är spännande och händer något (mer än tonårstjafs och drama) är serien väl värd att se. Jag lyckades inte fingra mördaren, men förutsåg å andra sidan säsongens sista twist ungefär halvvägs in i sista episoden.

Som sagt är säsong ett en hyfsat vek start på serien då den står och trampar vatten stundtals, vilket fick mig att vilja vråla ”MOVE ON!”. Man behöver å andra sidan ha sett säsong ett för att kunna se den betydligt bättre säsong två. På tal om den…

Det har gått några månader sedan de sista skriken ekade i natten och lugnet har nu åter börjat lägga sig över den lilla staden Lakewood. Emma (Willa Fitzgerald) har återvänt hem efter att ha varit bortrest för att bli behandlad för sitt trauma och alla runt henne ifrågasätter om hon verkligen har kommit över de hemska händelserna hon har varit med om, medan allt hon bara vill göra är att återgå till sitt liv. Dessvärre för Emma har någon bestämt sig för att återuppta och avsluta det som påbörjades några månader innan…

Säsong två börjar lite trevande de första fyra avsnitten men rätar upp sig därefter och blir riktigt underhållande (för att inte tala om att serien börjar kännas som en riktig slashershow). Det är överlag betydligt mer slasheraction och härligt idiotiska vändningar fram och tillbaka här än i den föregående säsongen. Spänningshalten ligger på ungefär samma nivå som den första säsongen, även om det är ganska enkelt att räkna ut vart saker och ting är på väg. Effekterna och skådespelet ligger på samma nivå som i den första säsongen – finns inte så mycket mer att tillägga på den punkten I guess…

Jag lyckades återigen inte fingra mördaren även om jag borde ha gjort det – mestadels för att alla ledtrådar fanns rakt framför näsan på mig igenom hela säsongen. Så här i efterhand är det väldigt, väldigt uppenbart vem som gömmer sig bakom masken, men det är ju lätt att säga nu…

I alla fall så gillade jag säsong två mer än säsong ett; mestadels för att säsong två känns som en regelrätt slasher, med idiotiska vändningar, blodiga mord, jaktscener och en hel del ”red herrings” (personer som är menade att man ska misstänka i en whodunnit slasher) och det hela är väldigt underhållande till större delen.

Skulle jag rekommendera serien överlag? Ja, definitivt även om jag tycker att det är synd att säsong ett har sina lågvattenstunder då det började klia i mitt spolaframfinger. Rekommenderas hur som helst. Nu är det bara att vänta på att säsong tre släpps – vilken jag kommer återkomma med en recension på.

My Super Psycho Sweet 16: Part 3 av J

Skye Rotter (Lauren McKnight) har lagt sitt blodiga förflutna bakom sig och har levt ett tryggt och lugnt liv tillsammans med sin pojkvän Brigg’s (Chris Zylka) föräldrar. Hon ska nu åka till college och efter att ha svarat på en annons på Craigslist ska hon få skjuts av den blivande klasskamraten Sienna (Jillian Rose Reed). På vägen mottar hon ett oväntat samtal ifrån hennes syster Alex (Kirsten Prout) som hon inte hört av på två år. Skye och Sienna bestämmer sig för att åka dit. Väl där får de reda på att det är Alex’s sextonde födelsedag och hon har bjudit in några vänner. Festandet blir emellertid kortvarigt då någon känner till systrarnas blodiga historia – och har blivit inspirerad av den…

Det skulle ta två år innan My Super Psycho Sweet 16: Part 3 kom ut för att avsluta den MTV-producerade slashertrilogin och det skulle även visa sig att vara den svagaste delen av de tre. Filmen är likt dess föregångare välspelad, blodig och på sätt och vis underhållande för vad den är, men är samtidigt sjukt förutsägbar och alla försök till att skapa olika vändningar i filmen faller platt på ansiktet vilket gör filmen mer ointressant än vad den kanske förtjänar.

Men även om filmen misslyckas att överraska så fungerar den bra som en totalt hjärndöd slasherfilm. Det må vara den svagaste delen i trilogin, men det är å andra sidan en bättre film än mycket annat som släppts senaste tio åren i slashergenren. Jag ger den en rekommendation med vissa reservationer, likt tvåan.

My Super Psycho Sweet 16: Part 2 av J

Efter massakern i rullskridskorinken Rollerdome beger sig Skye Rotter (Lauren McKnight) iväg för att börja om på ny kula. Hon letar upp sin biologiska moder, Carolyn Bell (Myndy Crist), och finner att hon har en halvsyster, Alex (Kirsten Prout). Carolyn bestämmer sig för att låta Skye bo hos dem efter att ha fått veta vad hon nyligen har gått igenom i utbyte mot att Skye håller tyst om händelserna till Alex, som har haft det svårt psykiskt.

Snart blir Alex övertalad av sina vänner att ha en fest i hennes faders strippklubb, som fortfarande är under uppbyggnad. Alla ungdomar pratar om den kommande festen – och desto fler kommer prata om den efteråt då Skye’s blodiga förflutna har hunnit ifatt henne och planerar att fortsätta vad denne påbörjade…

My Super Psycho Sweet 16: Part 2 kom redan året efter sin föregångare och tar, som jag tror att du förstått redan, vid där föregående film slutade. Den här andra filmen känns mer som ett highschool drama med en slasher inslängd än en bonifierad slasherfilm. De flesta morden inträffar i den sista akten av filmen och även om några av dem är väldigt over the top och blodiga kan jag inte se förbi det faktum att det känns som att filmen står och trampar vatten under större delen av speltiden. Förstå mig rätt; jag tycker inte filmen är dålig, men jag tycker å andra sidan att den första filmen är bättre. Filmen är likt den första välspelad och blodig på sina ställen, men tar samtidigt stundtals sig själv på lite för stort allvar för sitt eget bästa.

Nåja. Det finns definitivt sämre uppföljare där ute (speciellt i slashergenren) och även om jag tycker att den första är bättre så är ändå den här uppföljaren sevärd. Den får en rekommendation med reservationer från mig.

My Super Psycho Sweet 16 av J

Den bortskämda Madison Penrose (Julianna Guill) har övertalat sina föräldrar att renovera den igenbommade rullskridskorinken Rollerdome för att arrangera hennes 16 års födelsedag – hennes Sweet 16. Rollerdome stängdes igen efter att en rad bestialiska mord inträffade där tio år tidigare av Charlie Rotter (Alex Van), en av de anställda som höll i födelsedagsfesterna där. Men samtidigt som festen planeras har Madison’s ex, Brigg (Chris Zylka), börjat flörta med en av skolans utstötta, Charlie’s dotter Skye (Lauren McKnight) – vilket inte är något Madison gillar då hon vill ha tillbaka Brigg. När så dörrarna till Rollerdome öppnas och festen är igång börjar festbesökarna att minska i antal då någon har bestämt sig för att se till att staden aldrig kommer glömma den här Sweet 16 festen…

My Super Psycho Sweet 16 är en slasherfilm från 2009 och är en MTV-producerad film. Det kanske inte låter speciellt lockande, men i det här fallet skulle jag nog säga att du som är ett fan av den här typen av film borde ge den en chans. Hela filmen är en hyllning till 80-talets cheesiga slasherfilmer och det märks att de som ligger bakom den är fans av den typen av film. Med det sagt menar jag givetvis inte att filmen är precis som en 80-talsslasher utan att det märks att filmerna från den eran har influerat skaparna bakom den här filmen väldigt mycket. Filmen är förvånansvärt välspelad och underhållande, med både blodiga mordscener och en skopa cheesig humor inslängd. En och annan scen blir cringeaktig och påminner tittaren om att det faktiskt är en semi-modern (filmen har åtta år på nacken i skrivande stund) skräckfilm denne tittar på, vilket för mig är det enda problemet filmen egentligen har. Det är dock något jag kan ta då resten av filmen är så pass underhållande som den är.

My Super Psycho Sweet 16 kommer knappast höja intelligensen hos någon, men är å andra sidan en underhållande semi-modern slasherfilm som jag kommer se om fler gånger. Rekommenderas.

Beavis & Butthead: The Mike Judge Collection volume 1 av H

Frågan man kan ställa sig är: Är Beavis & Butthead fortfarande roliga nio år senare? Svaret är lyckligtvis ”ja”, och dessutom kan man se nästan 4 timmar av det utan problem. Den här trippel-DVDn har två skivor med avsnitt och en med extramaterial. På grund av rättighetstrassel finns det bara ett par videos med B&B-kommentarer på disc 3, och själva avsnitten är alltså bara de tecknade bitarna utan videos. Det skadar inte avsnitten alls, men det skulle förstås varit guld om man fått videos också..

Bonusdiscen har del ett av en dokumentär om B&B (som fortsätter i den kommande volume 2 förstås) som är mycket bra, och sen diverse extraklipp från olika MTV-specialer (exempelvis en lång, seg bit från en tacksägelseparad som man bara somnar av), men totalt sett en finfin DVD. Det är väl alltid nån som klagar på att man inte ger ut serien komplett säsongsvis, men det är ett bra urval av avsnitt och jag vet inte om man skulle orka se bara säsong ett på raken, innan dom fått till snitsen på serien så att säga.