Helt Perfekt Glob

Blues Brothers 2000 av J

18 år efter att bröderna Blues lyckades rädda barnhemmet, men i samma veva också demolera ett hundratal polisbilar och bryta mot ett hundratal lagar på kuppen, släpps Elwood (Dan Aykroyd) ut ifrån fängelset. Kort därpå får han veta att hans bror tragiskt nog gått bort och bestämmer sig för att besöka Moder Mary Stigmata (Kathleen Freeman) – f.d Syster Mary Stigmata aka Pingvinen – att agera kontaktperson åt en av ungarna hon rår om. Elwood bestämmer sig emellertid för att ta med sig ungen och bege sig iväg för att samla ihop det gamla bandet och försöka vinna det stora priset i New Orleans Battle of the Bands tävlingen. Givetvis går allt inte riktigt som planerat och vägen till tävlingen pryds av kraschade polisbilar, arga ryssar och annan galenskap.

När man gör en uppföljare nästan 20 år efter det att föregångaren kom måste man antingen vara totalt hjärndöd eller ha rejäla stålballar. Eller både och. Detta gäller speciellt om föregångaren blivit en odödlig klassiker bland filmtittare. När Blues Brothers 2000 kom brydde jag mig inte ett dugg i den, varför minns jag inte men jag såg den iaf inte. Och tur var väl det – jag hade troligtvis aldrig sett om den igen om jag sett den när den släpptes. Det är fortfarande en del musik och filmen blir, som sin föregångare, fläckvis seg just tack vare dessa sekvenser. Men samtidigt, precis som med den första filmen, vägs de här scenerna upp rätt bra med all action och galenskap som försiggår runt omkring. Och precis som med den första filmen är det bara ett sång- och musiknummer som jag faktiskt gillade och det var Blues Brothers covern av Ghostriders In The Sky. Scenen den spelas under är ruskigt bra och det är lite småfränt att de faktiskt använt sig av lite CGI just där.. även om den ser ut som skit i dagens läge.

Skådespelarna är suveräna och det känns skönt att Dan Aykroyd återvänder som Elwood, samtidigt som det är välkommet att se gamle goa John Goodman som en av de nya Blues Brothers. Kathleen Freeman återvänder som Pingvinen ifrån den första filmen, lite äldre och lite gråare, samtidigt som Joe Morton gör en suverän insats som en av de jagande poliserna (som vänds mot slutet av filmen, hrm).

Nåja. Gillar man ettan kan det kännas underligt att se en Blues Brothers utan John Belushi (som tragiskt nog dog 2 år efter den första filmens produktion, därav manusskriptet) och det kan till och med vara så att man tycker filmen är usel just pga av detta. I mitt tycke så är den, precis som sin föregångare, en okej action/komedi med sång- och musiknummer som rullar förbi ganska snabbt.. till större delen iaf.

The Blues Brothers av J

Efter att ha suttit på kåken i tre år blir Jake Blues (John Belushi) äntligen frisläppt tack vare gott uppförande. Tillsammans med sin bror Elwood (Dan Aykroyd) beger de sig iväg till barnhemmet där de växte upp för att träffa nunnan Syster Mary Stigmata (Kathleen Freeman) – eller Pingvinen som de kallar henne. Väl där får de veta att barnhemmet har dragit på sig en skatteskuld på 5000 dollar och bröderna bestämmer sig för att skramla ihop pengarna genom att samla ihop deras gamla band och spela live som The Blues Brothers. Frågan är dock om de kommer hinna i tid då de lyckas få fler och fler fiender allt eftersom de utför sitt ”uppdrag från Gud”.

Jag såg The Blues Brothers för runt 12 år sedan efter att ha spelat in den från TV. Jag minns inte riktigt vad jag tyckte eller så, men troligtvis fnös jag rätt ordentligt åt filmen då den innehåller en del sång- och musiknummer igenom. Nu, när jag blivit lite äldre, så tycker jag att det är en bra och skojig film – till större delen. Personligen tycker jag att den är fläckvis seg, med onödiga och ”påklistrade” sång- och musiknummer (så som H skrev i sin recension av 25 Anniversary / Director’s Cut versionen av filmen, här), samtidigt som den väger upp med lite action och en hel del sköna gapskratt (som kommer allra speciellt under biljakterna som fick mig stundtals att gapskratta). Det enda sång- och musiknumret jag egentligen gillade riktigt mycket var Blues Brothers covern av Frankie Laines gamla tema-dänga Rawhide, till den gamla Clint Eastwood western serien med samma titel. Ärligt talat kan jag se den scenen hur många gånger som helst. Aykroyd är helt suverän i den låten och det är utan tvekan (i min mening) den bästa låten i filmen.

Jag har aldrig varit speciellt förtjust i musik-filmer, oavsett om det är en film med lite sång- och musiknummer eller en ren musikal, men The Blues Brothers väger upp just de partierna ganska bra med allt annat som pågår filmen igenom och gör den klart sevärd. Men att jag tycker att de kunde ha saxat ner vissa av sångscenerna eller bara tagit bort dem helt är ju en annan femma. Klart godkänd film och rekommenderas till de som gillar musikfilmer och som vill garva lite grann.

The School Of Rock av J

Efter att rockaren Dewey Finn (Jack Black) blivit utsparkad ur bandet han spelade i – som han dessutom grundade – står han inför rejäla problem. Han är skyldig sin vän Ned Schneebly (Mike White) en större summa pengar då han inte betalat sin del av hyran och riskerar därmed att hamna på gatan då Ned’s flickvän, Patty (Sarah Silverman), hela tiden tjatar på Ned om att slänga ut Dewey.

Han ser emellertid chansen att tjäna snabba och lätta pengar då han tar ett telefonsamtal ämnat för Ned – som är lärarvikarie – och tackar ja till ett vikariat som lärare på en strikt privatskola. Men det han trodde skulle bli ett bekvämt ”slapp-jobb” visar sig bli någonting helt annat då han upptäcker att den fjärdeklassen han ska ”undervisa” besitter en hel del musikaliska begåvningar. Dewey ser nu sin chans att sätta ihop ett band för att delta i ”Battle Of The Bands”-tävlingen och inte bara kamma hem storvinsten, utan även reda upp sina ekonomiska svårigheter och hitta en väg tillbaka till rampljuset.

Klyschig, inte speciellt kul, på tok för lång och en Jack Black som spelar över som aldrig förr – skulle jag vilja sammanfatta The School Of Rock. Den bränner av troligtvis varenda klyscha som finns i komedi-genren och den gör det inte på ett roligt sätt. Det är otroligt långt mellan garven och Jack Black’s beteende är mer pinsamt och långdraget än kul. Att filmjäveln är närmare 2 timmar gör inte saken speciellt mycket bättre heller då det blir mest att filmen står och trampar vatten och inte kommer någonvart.

Har man inte sett The School Of Rock behöver man inte heller se den, man missar inte direkt någonting – mer än att man kastar bort närmare 2 timmar av sitt liv på ingenting. Skippa.

Beats Rhymes & Life: The Travels of a Tribe Called Quest av H

Om du var ett fan av hiphop runt 1988-1994 som jag, så var du oundvikligen åtminstone ett medelmåttigt fan av A Tribe Called Quest. Även om du inte gillade rap så missade du säkert inte ”Can I Kick It?” i alla fall. Michael Rapaport var definitivt inte den killen jag väntade mig skulle göra en dokumentär på gruppen, men så blev det. ”Beats Rhymes & Life: The Travels of a Tribe Called Quest” dokumenterar gruppens uppgång och fall, och jag sitter som klistrad hela vägen. Musiken är så jävla klassisk och jag återupplever tiden då deras skivor ägde med stor glädje. Jag inser att filmen inte ger någonting till ”vanligt” folk, det är inte som till exempel ”Anvil” där vi möter karaktärer som är intressanta för alla även utanför musikintresset, men för fansen är detta oumbärligt.

Commoflage, C64-remixpodcast av H

Du där! Ja, just du! Du gillar C64-remixar. Visst gör du det.

Därför ska du bege dig till den nystartade podcasten – av yours truly – som heter Commoflage och har sin fina hemsida på adressen commoflage.heltperfekt.com.

Vad fint. Vad bra. Vad skönt. Vad underbart glittrande glatt.

Sound Of Noise av H

Om du sett kortfilmen ”Music for one apartment and six drummers” så är det lätt att berätta handlingen i långfilmen ”Sound of noise”. Annars blir det lite lurigare.

”Music for one apartment…” handlar om sex personer som tar sig in i en lägenhet och spelar några musikstycken endast med hjälp av saker som finns i de olika rummen. När de är klara försvinner de därifrån utan att lämna ett spår efter sig. Uppfinningsrikedomen glädjer och musiken är medryckande rytmisk och det hela är bara en upplevelse som gör att man sitter med ett dumt flin.

I ”Sound of noise” bestämmer de sig för att framföra musikstycken runt om i staden. Deras upptåg drar till sig uppmärksamheten hos en polis som kommer från en musikalisk familj, men själv är tondöv. Han är fast besluten att sätta stopp för dessa ljudterrorister! Vi bjuds på fin humor, knepiga karaktärer och härlig musik som du bara måste stampa takten till.

Det håller dock inte hela vägen, och sluttampen tappar ganska rejält i både tempo och känsla. Dock har jag skitkul fram tills dess och hade gärna sett att denna film blev Sveriges Oscarbidrag istället för ”Svinalängorna”.

Napoleon (self titled album) av H

For the benefit of international readers, this review is written in English. I hope.

Napoleon, the album.

Mr. Simon Mills (that’s Commander Mills to you) began previewing his new alter ego Napoleon in the summer of 2010. What would now amount to about a third of this album rightfully raised my interest. Now finally hearing the completed thing, I will let You know My opinion, because you obviously thrive on just that.

The small intro ”Destiny” appears, probably because there was a vocal sample that had to be used. This is followed by my favourite track of the previews, ”1973, 1975”. Some cut up vocals from Tears For Fears, and some choice years, complements this funky electronic track moving between the dance floor and the cold drink at the bar.

”Love of a Lifetime” uses bits of the Sally Oldfield tune of the same name in a tune that echoes of early house with a feeling of 80s pop. A fusion of a funky synth bass groove and 50s style song and horns make up ”Gone”, and ”Lament” (another top tune from the previews) samples a recording of the traditional french song ”Je voudrais être mariée” (I want to be married¹) with the nice strings and the nice electronic beats.

The fairly pointless 30 seconds of ”Preppy (Mark II)” comes before the dance tune ”Big Bam Boom”, a pretty straightforward house thing which doesn’t do much for me. The album’s longest track ”Jazz Steps” is unfortunately my least favourite from the previews (where it was even longer). A pretty anonymous house track is marred by annoying jazz loops, and goes on for far too long.

”Post Cards” is a summery housy track for car drives (it doesn’t require your attention), followed by ”All My Being” which is a small silly thing of 64 seconds which is really too short and should have taken up some of ”Jazz Steps”’ space…

Steering into another territory is ”Think of a Word”, resembling a rock band trying to sound like early Chemical Brothers. That’s good, by the way. ”Rut” lets the same band mellow out a bit, while also giving you some great self-confidence tips.

The reliable Katty Heath provides vocals for ”The Only Life” (also shortened), another great tune from the previews which goes back to the style of the first couple of tracks on the album. A male vocalist that I don’t know appears on ”Two-Timin’ My Mind”, whose singing improves on a track that might not have worked that well without it. Also the ending of it scared my cat.

Silliness ensues with ”Manhattan/Bruce”, sounding like the end theme of a tv show for very small children. Ending the whole thing is something very weird which I suggest you experience for yourself.

Most albums have that dip in the middle. I don’t know why that happens, but it doesn’t have to. Possibly, working towards an arbitrary running time achieves this. An album doesn’t have to be 60 minutes. It can be as long as it is. It doesn’t have to be a large release event. It can be several small sweet doses. It can be a four hour odyssey.

Some of the tunes here sit comfortably among the classics of Mills’ earlier output in Bent, but I won’t be returning to others. Through the power of playlists I will create my own Napoleon album which is great. Don’t take that the wrong way, Millsy. I don’t want that to happen, because I value your friendship.

¹) Yeah, you know I had to do it: The lyrics are ”Je voudrais être vieille, j’irais p’t’être plus aux champs! Voilà belle vieille, elle va toujours aux champs.” which obviously translates as ”I want to be old, maybe I should go more to the fields! Here is the beautiful old woman, she goes to the fields everyday.”

Cornelis av H

När det utannonserades att självaste Hank von Helvete skulle spela Cornelis Wrieeswijck så kändes det omedelbart helt rätt och samtidigt helt sjukt. Utseendemässigt helt klockrent, och ett före detta knarkarvrak känd från rockgruppen Turbonegro visste man ju skulle kunna ge rätt tyngd åt rollen.

Och visst är karln helt rätt. De små klagomål jag möjligen skulle kunna ha på mannens insats vore det bara löjligt att ta upp med tanke på hur han verkligen gör en klockren tolkning av Cornelis.

Därmed inte alls sagt att filmen i helhet är så bra. Först känns det bra att man inte lägger ner onödig tid på att etablera allt för onödiga saker. Cornelis jobb på Beckomberga berörs mest bara ytligt och mer fokus ligger på att följa hans väg genom livet snarare än att fördjupa sig hans tankar och känslor. Det blir också filmens fall, då man slutligen känner att man följer en hoper anekdoter utan att ha någon större insikt vad som driver honom från en händelse till en annan.

Händelserna avhandlas dessutom i ett ganska högt tempo, och det känns klart som att en sex timmar lång mer djupgående tv-serie hade varit betydligt att föredra mot detta. Slutbetyget blir en bortslösad insats i en misslyckad om än beundransvärt ambitiös produktion. För man har verkligen lyckats med scenografi och att skapa en miljö som ser ut som tiden det utspelar sig i. Det enda problemet där är när man sammanklipper nyinspelade klipp med snuttar ur en gammal film Cornelis var med i, då det blir ganska tydligt vad som är gammalt och nytt. I sig inget som drar ner det egentliga filmbetyget, men DET SKA NÄMNAS OCH SKÄMMAS.

Det är iofs långt mindre skamligt än att DVD/Blu-rayen sen är kliniskt befriad från extramaterial. Helt jävla sjukt på en sån här rulle.

Eleganten Från Vidderna – Filmen om Eddie Meduza av H

Min recension av denna DVD kan du läsa på DVDKritik:

Eleganten Från Vidderna – Filmen om Eddie Meduza

”Ny” ”musik” av mig av H

Lade ut lite mer gammalt skräp på min s.k. weblabel (i praktiken innebär det att jag lagt mp3-filer på en site bara) och ni kan ta hem spektaklet från Music Or Noise? GO! samt höra en av låtarna här: