Helt Perfekt Glob

Eleganten Från Vidderna – Filmen om Eddie Meduza

Min recension av denna DVD kan du läsa på DVDKritik:

Eleganten Från Vidderna – Filmen om Eddie Meduza

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

“Ny” “musik” av mig

Lade ut lite mer gammalt skräp på min s.k. weblabel (i praktiken innebär det att jag lagt mp3-filer på en site bara) och ni kan ta hem spektaklet från Music Or Noise? GO! samt höra en av låtarna här:

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

Commingler – Mindfield Runners

By yours truly. Det blev ett fel i videon men vafan, orka göra om.

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

We Are The World vs Do They Know It’s Christmas?

Äntligen är det dags att avgöra den eviga frågan som vi ofta ställer oss: Vilken låt är egentligen bäst av Do They Know It’s Christmas? med Band Aid och We Are The World med USA For Africa?

Deltävling 1: Releasedatum

DTKIC släpptes i november 1984, och WATW cashade in på välgörenhetsidén i mars 1985. Poäng till DKTIC.

DTKIC – WATW: 1-0.

Deltävling 2: Speltid

Singelversionerna av låtarna är 3:48 för DTKIC och 6:22 för WATW. Nu tror du kanske att jag delar ut poäng till den längsta, men det stämmer ju inte. Egentligen hade jag tänkt jämföra speltiden mot nån sorts medeltid för singlar på topplistan det året, men det är ganska uppenbart att DTKIC skulle vara närmast. Poäng till DTKIC.

DTKIC – WATW: 2-0

Deltävling 3: Topplisteplaceringar

Du kanske trodde att låtarna låg etta på listorna världen över, men så var det inte. Hur länge låg de då på listan? Vi är intresserade av tre listor: brittiska singellistan (eftersom DTKIC är brittisk), amerikanska Billboard (eftersom WATW är amerikansk) och svenska Tracks.

Antal veckor som etta på listan:
Låt   UK  USA  Swe
DKTIC 5   0    4 (6 om man räknar juluppehållet)
WATW  2   4    2 (3 om man räknar påskuppehållet)

Två poäng till DKTIC och ett poäng till WATW.

DKTIC – WATW: 4-1

Deltävling 4: Intäkter

Själva målet med låtarna var ju att få ihop pengar till välgörenhet. Wikipedia säger “raised many millions of pounds” (DKTIC) och “raised over $63 million” (WATW) så poängen går till WATW.

DKTIC – WATW: 4-2

Deltävling 5: Deltagarna

Det är här det blir högst objektivt. Det är lite svårt att utröna vilka som sjunger och vilka som körar, så jag kör bara på listorna av inblandade artister från wikipedia och gör sen en helt personlig bedömning av vilken artist som är bäst. Flest bra artister vinner förstås. Sätter streck där jag inte vill ta ställning.

Resultatet blir alltså 12 – 10, dvs ett poäng till DTKIC.

Slutresultatet visar alltså att Do They Know It’s Christmas är en bättre låt än We Are The World. Detta har vetenskapligt bevisats ovan med en poängställning som visar 5 – 2. Tack och adjö.

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

Helt Perfekt Ajekt samt Ajektify #04

Helt Perfekt Ajekt är namnet på den podcast jag har kört på den här adressen. Jag säger “kört” eftersom den har förvandlats från en vanlig, nedladdningsbar MP3-fil, till en Spotify-playlist med det sjukt fyndiga namnet Ajektify. Ha ha ha.

Nå. Den kommer nu att presenteras här på Glob 2.0 istället. Jag måste verkligen hitta på nåt bättre namn för det här jävla stället. Nå. Innan jag nedan presenterar Ajektify #04 så vill jag passa på att presentera själva Ajekt för nytillkomna lyssnare.

I februari 2008 så såg Ajekt #01 dagens ljus. Sedan dess har jag mer eller mindre reguljärt postat flera c:a 25 minuter långa musikblandningar, fram till program #60, Ajekt #55, postades den 13 augusti 2009. Det går att läsa om det hela i den gamla bloggen, men det är inte lönt mödan, eftersom ni mycket enklare kan avnjuta (?) det hela genom att aktivera denna torrent som innehåller precis allting. Alla 59 MP3-filerna, avsnitt 50 i tre olika videoformat (liten smidig XviD, toppenkvalitativ MPEG2 för DVD, samt en överdriven 720p-version), och dessutom en behändig textfil med alla låtlistor. Totalt över 24 timmars speltid. Bra, va?

Som om inte det vore nog, så har jag dessutom hamrat fram en Spotify-playlist som innehåller alla tillgängliga låtar som spelats i Ajekt. Det är 179 låtar på lite över 11 timmar, så ni ser att det saknas en hel del från podcasten… Men ändå!

Den 28 september var det premiär för Ajektify. Eftersom jag nu saknar möjligheten att babbla mellan låtarna, fick jag istället skriva lite istället. Därför får ni klicka er fram till avsnitten för att få själva Spotify-playlisten ihop med texten. Jag vet, det är jobbigt, och dessutom säkert inte heller värt besväret.

Ajektify #01
Ajektify #02
Ajektify #03

All right, då var det alltså dags för Ajektify #04:

• The Presidents Of The United States Of America – Peaches: Hur kan man inte gilla den här låten? Skön, nynnbar refräng som handlar om persikor, att äta persikor, var persikor kommer ifrån och vad man kan använda persikor till.
• M.I.A. – Paper Planes: Egentligen inte en särskilt bra låt. Tjejens sångröst kan orsaka skador på trumhinnorna, och musiken inte nämnvärt varierad, men refrängen fastnar som Karlssons fucking Klister.
• The Chemical Brothers – Elektrobank: Grymma beats och härliga elektroniska ljud från De Kemiska Bröderna. Videon är också bra, och handlar om en tjej som utför en gymnastikrutin.
• Beastie Boys – Looking Down The Barrel Of A Gun: Ryck ett par trummor från The Incredible Bongo Band, dunka in elbasen i en grym dist och rappa hårt! Från B-Boys andra skiva som är ett mästerverk rakt genom.
• Front 242 – Religion (Bass Under Siege Mix By The Prodigy): Plodgidgy gjorde två remixar av den här låten, och det här är den andra. Lite hårdare, lite grymmare och helt omöjlig att inte vilja röja sönder kåken till.
• Moby – The Rain Falls And The Sky Shudders: Ett av Mobys mysigaste sömnpiller. Lite pianoklink, lite regnljud, mycket herlich.

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

Tougher Than Leather

1988 fick Rick Rubin den ljusa idén att göra en film i samband med Run DMCs nya album. Med en budget på nästan en krona, och några rader nerskrivna på en servett som manus, gick man ut och filmade Tougher Than Leather. Inte helt oväntat har Rubin aldrig skrivit eller regisserat något mer.

DMC kommer ut ur fängelset – vad han gjort för att hamna där vet jag inte, och det har inte heller nån som helst bäring på resten av filmen. Deras manager lyckas få dem och Beastie Boys signade till ett skivbolag som drivs av Vic (Rick Rubin). Dock är skivbolaget en front för att tvätta knarkpengar.

När Vic skjuter en kumpan som stulit råkar Run DMCs roadie Ray kliva in, och blir även han skjuten. Det hela arrangeras att se ut som en droguppgörelse, och nu måste Run, DMC och Jay få tag i Vic och upprätta Rays rykte.

Jag hade hört att den här filmen skulle vara usel, och det är den. Skådespeleriet varierar från helt okej till helt värdelöst, och manuset har visserligen en godkänd story men hantverket är bara så jävla kasst. Mestadels framstår Run, DMC och Jay som socialt handikappade och lätt störda (och Beastie Boys kraftigt så). Den är tråkigt filmad, slappt redigerad, töntig och har allt för många scener och klipp som känns totalt överflödiga.

Jag sitter mest och suckar filmen genom. Inte ens om du gillar Run DMCs musik är det någon mening med att se filmen, eftersom de ändå bara kör lite låtar playback. Den enda kuriosan här är väl egentligen att Beastie Boys uppträder med låten Desperado, som aldrig givits ut.

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

Walk The Line

Filmen om hur Johnny Cash skriver några låtar medan han är i flygvapnet, spelar in en skiva, blir kändis, knarkar, obsessar över June Carter, slutar knarka och slutligen gifter sig med henne innan han spelar in en liveskiva i ett fängelse.

Menlöst filmmanus som snabbspolar genom Cashs liv. Som vanligt med såna här filmer så får man veta väldigt lite om musikern Cash, fokus ligger förstås på hans relationer till familjen och så vidare vilket är totalt ointressant. Då kan filmen lika gärna handla om vem som helst. Visst är det bra musik i filmen, men det är ju bara att spela en skiva om du vill höra den. Reese Witherspoon är inte lika jävla irriterande och usel och förhatlig som i alla andra hennes filmer, men så har hon bara en personlighetslös kartongkaraktär att spela så nåt annat var väl inte att vänta.

Ni får faktiskt förlåta, men jag är helt ointresserad av verklighetsbaserade filmer om människoöden. Folk som växer upp i stökiga hem, knarkar och sabbar sitt eget och andras liv, och så slutar filmen lite vagt med att “livet gick vidare för våra kära karaktärer”. SNAAARK. Nej, jag får nog leta upp en vanlig dokumentär om Cash istället. Det blir nog långt mer intressant.

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

Dhoom 2

Herregud, vilken dynga. Efter 15 minuter av överdrivna mängder slowmotion-klipp, extremt ospännande och amatörmässig action, och ett utdraget, astråkigt sång-och-dans-nummer under introtexterna så stängde jag av Dhoom 2. Ljusår från ettan som åtminstone var dugligt underhållande, läs min recension av den här.

Men nu kan man kommentera utan att behöva registrera sig (förlitar mig på ett fint litet spamscript) så kanske nån orkar kommentera nåt nån gång. Nånsin.

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark

Little Voice

Lyckades se klart Little Voice också (tog bara runt en månad) och Jane Horrocks är så jävla bra! Synd bara att filmen i sig var lite sådär i storyn, och Michael Caine har jag aldrig gillat. Sa jag att Jane Horrocks är så jävla bra? Jane Horrocks är så jävla bra!

• 
• 
• 
• 
• 
• Share/Bookmark