Helt Perfekt Glob

Tomb Raider (2018) av J

Lara Croft (Alicia Vikander) är dottern till den excentriske äventyraren och utforskaren Lord Richard Croft (Dominic West) som försvann under en av sina expeditioner när hon var i tonåren. Nu, sju år senare, har Lara vuxit upp till att bli en ung kvinna utan några direkta mål eller något fokus på någonting speciellt. Hon navigerar de kaotiska gatorna i det trendiga East London som ett cykelbud och lyckas knappt dra ihop pengar till hyra och tar kurser på college som hon väldigt sällan bryr sig i att dyka upp till. Fast besluten att forma hennes egen väg i livet vägrar hon att ta över tyglarna för sin fars globala imperium lika ståndaktigt som hon avfärdar idéen om att han verkligen är borta.

Men även Lara blir tvungen att till slut inse att hennes far inte kommer komma tillbaka och efter uppmaningar från Ana Miller (Kristin Scott Thomas), Richard’s affärspartner, bestämmer sig Lara således att slutligen skriva under papprena för att ta över sin fars skapelse. Men innan hon hinner göra det finner hon ledtrådar om vart han kan ha tagit vägen och går mot hans sista önskan. Hon lämnar allting bakom sig och beger sig iväg till sin fars sista kända destination; den mytomspunna ön Yamatai utanför Japans kust, där den mytologiska kvinnan Himiko – som enligt legenden besatt kraften över liv och död, att hon kunde döda någon genom att enbart vidröra dem – sägs ligga begravd. Hennes uppdrag kommer hur som helst att bli allt annat än enkelt…

Jag minns när det första Tomb Raider spelet kom och hur populärt det blev. Jag minns även hur spelrecensenter i Sverige fick kåtslag så fort en uppföljare släpptes och de satte sig ned och skrev sina recensioner i de svenska speltidningarna som fanns då. Jag minns även hur jag inte gillade Tomb Raider spelen överhuvudtaget. Anledningen till det berodde troligtvis mest på att jag var för ung för att förstå vad spelen gick ut på (speciellt med tanke på att jag faktiskt bara spelade demoversionerna av spelen, vilket oftast innebar att spelaren fick prova en bana eller ett område av spelet – vilket kunde vara från vart som helst i spelet). Jag har dock lagt ner en hel del tid i senare installationer av Tomb Raider spelen, så som Tomb Raider: Legend, Tomb Raider rebooten från 2013 och dess uppföljare, Rise Of The Tomb Raider samt spin-off spelet Lara Croft And The Guardian Of Light – vilka jag älskat allihop.

År 2001 kom hur som helst den första filmatiseringen av Tomb Raider i form av Lara Croft: Tomb Raider med Angelina Jolie i rollen som Lara Croft – som jag faktiskt såg på bio. Hur filmen mottogs minns jag inte men med tanke på att den två år senare fick uppföljaren Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life så lär den ha gått rätt hyfsat i alla fall. Bägge dessa såg jag om för runt ett halvår sen på bluray efter att inte ha sett dem på nästan tio år och jag måste säga att jag gillade dem faktiskt. De är stendumma popcorn-actionfilmer och förväntar man sig filmer som är trogna originalmaterialet till punkt och pricka får man nog söka sig vidare. Men, det är ju inte de filmerna (eller vilka spel som jag gillar) du vill läsa om här antar jag. Du vill (hoppas jag i alla fall) veta vad jag tyckte om den 2018 års reboot av Tomb Raider – så, here we go…

Jag gillar Tomb Raider rebooten – överlag. Den är actionpackad, välspelad och känns till större delen som.. well.. Tomb Raider. Alicia Vikander gör en bra Lara Croft (även om jag har lite svårt att koppla ihop hennes utseende med spelkaraktären) och övriga skådespelare är riktigt bra i sina rollsättningar. Dominic West (Punisher: War Zone) och Walton Goggins (Predators, The Hateful Eight) är suveräna i sina rollsättningar och Daniel Wu (New Police Story, Warcraft) är skön som comic relief karaktären. Allas våran favorit Nick Frost dyker även upp i ett – för mig – oväntat comic relief cameo i två scener, vilket är kul. Så, överlag gillade jag rebooten men jag kunde samtidigt inte komma ifrån vissa aspekter med den…

Har man – som mig – spelat igenom 2013 rebooten av Tomb Raider och Rise Of The Tomb Raider är det extremt enkelt att förutse flera vändningar som inträffar i filmen, då filmen ska vara baserad på de spelen. Som med de flesta andra spelfilmer har de även här tagit vissa friheter och ändrat vissa saker och aspekter från spelen, men det är ingenting som direkt stör – speciellt inte om man inte har spelat spelen, givetvis. Filmen kändes hur som helst överlag lite för förutsägbar för sitt eget bästa och då filmen fått en PG-13 rating i USA (och 11-årsgränsen i Sverige) var en del av actionscenerna ganska tama. Inte för att jag hade förväntat mig action i stuk med Punisher: War Zone eller Dredd, men.. jag menar, kom igen. De här sakerna gjorde givetvis inte filmen dålig, men det var i alla fall saker som störde mig under mitt biobesök.

Jag kommer ganska troligen att se om Tomb Raider när den släppts på bluray och även om jag inte anser att den är felfri på något som helst sätt så är den ändå underhållande för vad den är; God Underhållning, helt enkelt. Rekommenderas.

Läs gärna mina gamla recensioner av:
Lara Croft: Tomb Raider
Lara Croft Tomb Raider: The Cradle Of Life
Tomb Raider: Ascension

The World’s End av J

20 år efter att ha försökt sig på en episk krogrunda återförenas fem barndomsvänner för att försöka sig på att fullborda den. Ihopsamlade av Gary King (Simon Pegg), en 40 åring som aldrig vuxit upp, återvänder de till sin hemstad med siktet på den sista krogen för kvällen, The World’s End. Men att nå The World’s End visar sig snart vara deras minsta problem…

När jag ska skriva om en film jag tyckte var bra blir det ofta att jag inte har en aning om vad jag ska skriva. Det blir ofta en massa svammel (i mitt eget tycke) och The World’s End är inget undantag. Det är helt enkelt bättre att sitta och titta på värdelöst skit uppenbarligen, för då vet jag åtminstone vad jag ska skriva. Nåväl…

The World’s End är i mitt tycke underhållande även om den inte når upp till Shaun Of The Dead (båda filmerna är ju en del av Cornetto trilogin, såatteh, ja…). Jag garvade en hel del under filmens gång och tyckte storyn var ganska fyndig när alla pusselbitar väl kommit på plats. Det enda jag inte riktigt gillade var inledningen av filmen som kändes halvtrög (om än nödvändig för att bygga upp storyn och karaktärerna), men efter det rullade filmen förbi i ett jävla tempo. Javisst!

För att avrunda en redan svamlig recension; jag gillade The World’s End, även om kanske inte alla andra som är fans av de tidigare filmerna i Cornetto trilogin gillar den så rekommenderar jag den ändå – mest för att jag kan, liksom.

Tintins Äventyr: Enhörningens Hemlighet (3D) av H

Mjah. Snyggt givetvis, och några hisnande actionsekvenser, men det berättas ömsom jäktat och ömsom övertydligt. Det blir faktiskt lite långdraget ibland. Eftersom det var min första 3D-film så spenderar jag mest tid på att titta på själva 3D:n. Inget att springa benen av sig för, möjligen för den jättelika actionsekvensen mot slutet, men jag skulle vänta på blurayen. PS. De har till och med gett Haddock näshår.

Attack The Block av H

Hade sett fram emot den här rullen med aliens i en London-förort. Nick Frost i en biroll, men han tillför inte så mycket. Sen är det gangstaz som tjatar en massa slang och fajtas mot ascoola svarta bestar med självlysande tänder.

Bra effekter, en viss spänning, men en del klassar filmen även som en komedi vilket jag inte fattar alls. Jag märkte då inte av nån direkt humor, och inte skrattade jag en enda gång. Moralkakan i slutet av filmen är dessutom totalt jävla löjlig, då huvudkaraktären i princip tittar rakt in i kameran och säger ”Jag måste ta ansvar för mina handlingar”. Jag väntade mig nästan att Dark Helmet skulle titta fram och säga ”Everybody got that?!”

Lite av en besvikelse, men dugligt spännande och coolt soundtrack av Basement Jaxx.

Paul (Blu-ray) av H

Själva filmen ”Paul” är redan recenserad av mig själv, och här är då lite om blu-rayen. Vi får en extended version som skiljer sig på många ställen, fast det är i princip bara enstaka repliker här och där som inte gör någon större skillnad. Siten Movie-Censorship ställer förstås upp med en detaljerad beskrivning av skillnaden här.

Extramaterialet består av diverse featuretter om inspelningen och utvecklingen av filmen. Ja, ni kan väl räkna ut ungefär hur det är. Folk ser ut att ha genuint kul och även om man inte blir nämnvärt klokare så är det hyfsat underhållande för fans av filmen. Kommentarsspåret har jag inte lyssnat på. Så det så.

Sammanfattningsvis, en bra utgåva av en bra film. Toppen, va? (Finns släppt i England, kommer i Augusti till USA, svensk release okänd)

Paul av H

Simon Pegg och Nick Frost, ja, ni vet vilka det är, spelar inte bara huvudrollerna i utan har även skrivit manuset till ”Paul”. I filmen spelar killarna två brittiska bästisar som dessutom är riktiga scifi-nördar. De har åkt till USA för att gå på den stora nördmässan Comic-Con och sedan köra över landet till olika UFO-relaterade platser. Medan de kör möter de en bil som våldsamt kör av vägen, och när de undersöker den så möter de Paul. Som är en utomjording. Med Seth Rogens röst. Han är jagad av hemliga agenter och övertalar killarna att köra honom norrut där hans artfränder ska hämta honom.

Det är totalt sett rätt kul, om bara Seth Rogen och regissören Greg Mottola kunde sluta med töntig haschhumor. På tok för många skämt är dessutom baserade på ”oj, nu sa nån en svordom/ett könsord!” och det är ju bara kul till en viss gräns. Och det var kul första gången nån svimmade som såg Paul, men inte andra, tredje, fjärde eller femte gången. Sen är det flera förutsägbara element av typen ”jaha, där var det en grej som kommer återkomma i slutet av filmen”. Nej, manuset kunde varit bättre och Seth Rogen är fullständigt utbytbar som Pauls röst. Men det är okej underhållning som man absolut inte behöver springa benen av sig för att se.