Helt Perfekt Glob

Tragedy Girls av J

Sadie Cunningham (Brianna Hildebrand) och McKayla Hooper (Alexandra Shipp) är två självupptagna tonårstjejer som är besatta av verkliga dödsfall och driver bloggen ”Tragedy Girls”, där de lägger upp videos om lokala tragedier i hopp om att bli virala och berömda.

Det hela tar emellertid längre tid än vad de tänkt – i synnerhet då de kroppar som hittats runt om i staden klassats som olyckor istället för mordfall – vilket gör att de bestämmer de sig för att kidnappa seriemördaren som går lös i deras stad och utföra mord i hans namn för att skynda på processen och skapa deras helt egna moderna skräcklegend.

Är det en sak jag har extremt svårt för så är det att sitta och titta på karaktärer jag tycker är fullständigt dumma i huvudet och som irriterar livet ur mig.; karaktärer som får mig att himla med ögonen så pass att de inte bara fastnar i pannan på mig, utan också så att jag ser delar av min egen hjärna. Huvudpersonerna i Tragedy Girls är just den typen av karaktärer. Jag förstår att de är menade att vara narcissistiska rövhål som gör allt för att uppfylla sina drömmar – även om det betyder att gå över lik – men de var så pass irriterande att jag hade svårt att tänka på någonting annat än det.

Nåja. Filmen i sig är det egentligen inget fel på, problemet ligger i att huvudpersonerna är illa skrivna. Produktionsvärdet är högt och den är välspelad från alla involverade, i synnerhet Hildebrand och Shipp gör bra prestationer med sina karaktärer även om jag stör mig något så in i helvete på dem – vilket kanske är illa nog, vad vet jag.

Hur som helst så kommer jag antagligen inte ha någon större brådska att se om Tragedy Girls – om ens alls. Den hade som sagt sina stunder och filmen är väl egentligen på det stora hela okej, men den hade å andra sidan kunnat varit så mycket bättre om de hade tonat ned huvudkaraktärerna en aning. Nåväl. har man mer tålamod med idioter än vad jag har så kanske man får ut mer av filmen än vad jag fick. Kanske.

Trauma Center av J

Under ett kvällspass går servitrisen Madison Taylor (Nicky Whelan) ut med soporna till containern bakom fiket hon jobbar på och blir vittne till hur en polisman blir ihjälskjuten av två oidentifierade män – och blir också träffad i benet av en kula. Hon blir snabbt inlagd på sjukhus och tvingas övernatta där.

Polisveteranen Steve Wakes (Bruce Willis), som var den ihjälskjutnes partner, begär att Madison ska placeras på en öde avdelning av sjukhuset under polisbeskydd för att minimera risken att gärningsmännen ska kunna komma åt henne i väntan på att få ut kulan ur hennes ben, som kan visa vem som låg bakom dådet. Problemet är bara att gärningsmännen är två korrupta poliser som inte kommer sky några medel för att döda Madison och säkra kulan ur hennes ben.

Jag var på den lokala ICA Maxi butiken för några dagar sedan och tittade efter en TV att eventuellt köpa till sovrummet. Men istället för att gå därifrån med en TV kom jag istället hem med Trauma Center, från 2019.

Till att börja med tycker jag att premissen i filmen är suverän – mycket tack vare att den påminner en del om slasherfilmer som utspelar sig på sjukhus, vilket är något jag älskar. Utförandet är det dock lite sisådär med. Uppbyggnaden är hyfsat lång och vissa av skådespelarinsatserna är styltiga på sina ställen – i synnerhet Bruce Willis’ skådespel, som bitvis känns extremt trött och ointresserad av att egentligen vara med i filmen. Nicky Whelan gör troligtvis den bästa insatsen av allihop i filmen och får de scener som är menade att vara spännande att funka överlag.

Trauma Center är inte dålig, men den är å andra sidan ingen kioskvältare heller. Hade filmen varit tio, femton minuter kortare och haft en lite snabbare uppbyggnad och mindre styltigt skådespel bitvis så hade den nog fungerat bättre än som vilken dussinthriller som helst. Det är en okej film överlag, men det är ingenting jag kommer ha någon större brådska att se om.