Tre år har gått sedan bergskredet i Geirangerfjorden orsakade en gigantisk tsunami som decimerade det lilla samhället. Geologen Kristian (Kristoffer Joner), som fortfarande bor i Geiranger, lider av minnena och skuldbelägger sig själv för att inte ha gjort mer än vad han gjorde. Tack vare detta ligger han nu i skiljsmässa med sin fru Idun (Ane Dahl Torp), som har flyttat till Oslo.
Efter att en av hans kollegor, Konrad Lindblom, omkommit i Oslofjordtunnelen börjar Kristian undersöka de dokument som skickats till honom, varpå han bestämmer sig för att bege sig till Oslo för att undersöka Konrad’s död närmare. Väl där inser han att Konrad’s forskning pekar på att det kommer inträffa en jordbävning i Oslo – en åtta på Richterskalan…
Likt sin föregångare – Bølgen (Vågen i Sverige) – är Skjelvet (Jordbävningen i Sverige) en jävligt bra katastroffilm. Den är välspelad, snygg och även om det kändes som att filmen hade lite längre uppbyggnad än sin föregångare så är den ändå en riktig nagelbitare när väl katastrofen slår till – och ska jag vara ärlig tror jag faktiskt att jag gillade den här lite, lite mer än Bølgen.
Tillsammans med sin föregångare är Skjelvet ytterligare bevis på att norrmännen vet hur man gör genuint bra och spännande film (och i de här fallen även gripande). Rekommenderas.
Den erfarne geologen Kristian Eikjord (Kristoffer Joner) gör sin sista dag i den välkända norska turistplatsen Geiranger och ska tillsammans med sin familj flytta till Stavanger. Efter en liten avskedstillställning med sina kollegor vid Åkerneset’s övervakningsstation börjar sensorerna i berget att indikera att grundvattnet har försvunnit. Kristian får en olustig känsla om att någonting är väldigt fel och beger sig tillsammans med en av sina kollegor ner i en spricka på berget enbart för att finna att sensorernas kablar trasiga.
Kristian’s tidigare chef, Arvid Øvrebø (Fridtjov Såheim), går med på att de ska gå upp på en högre säkerhetsnivå men vägrar att slå igång evakueringslarmet – vilket visar sig bli ett ödesdigert beslut då ett stort bergskred snart kraschar ner i den trånga fjorden, vilket skapar en åttio meter hög tsunami som är på väg rakt mot Geiranger…
Jag gillar katastroffilmer och de är en av få typer av filmer som genuint skrämmer mig på riktigt. Ja, alltså de filmer som faktiskt hade kunnat inträffat på riktigt. Så, den norska katastroffilmen Bølgen (Vågen i Sverige) borde ju ha varit en no-brainer för mig att se givetvis, om det inte hade varit för det faktum att jag inte hade en aning om att den ens existerade.
Anledningen till att jag överhuvudtaget såg Bølgen var på grund av dess uppföljare, Skjelvet (Jordbävningen i Sverige), som jag snavade över när jag var på affären och handlade. Ovetandes om att det var en uppföljare köpte jag hem den och insåg först hemma att den hade en föregångare.
Bølgen (tillsammans med Skjelvet) påvisar återigen att norskarna vet hur fan man gör genuint bra film, som även kan vara väldigt gripande och spännande. Till skillnad från amerikanska katastroffilmer där det slängs one-liners till höger och vänster, komiska reliefs som måste inbefinna sig med jämna mellanrum och där själva katastrofen sprider sig över en större yta känns Bølgen mer realistisk. Dels i det faktumet att katastrofen inträffar på en plats och sprider sig inte över halva Norge, men också för det faktum att karaktärerna känns verkliga; att de är i en livsfarlig situation och försöker överleva, där humor och macho bullshit känns opassande. Med det sagt så älskar jag de amerikanska katastroffilmerna, delvis på grund av hur absurda många av dem egentligen är, men Bølgen kändes som en frisk fläkt i en genre som hade behövt lite fler av den här typen av filmer i sig…
Filmen är grymt välspelad (i synnerhet Kristoffer Joner är ruskigt bra i rollen som Kristian) och den ser förbannat bra ut rent effektmässigt, vilket återigen är ett bevis på att norrmännen jävlar kan göra bra film.
Har du missat Bølgen/Vågen så tycker jag definitivt att du ska ge den en chans. Rekommenderas.
Den 22 Juli, 2011 detonerade en bomb på Grubbegata i centrala Oslo klockan 15.26. Cirka två timmar senare, vid 17.27, avlossade den högerextrema terroristen Anders Behring Breivik de första skotten på ön Utøya, där Arbeiderpartiets ungdomsförbund Arbeidernes ungdomsfylkings hade sitt årliga sommarläger. Den norska dramafilmen Utøya 22. juli från 2018 är en inspirerad rekonstruktion om massakern på Utøya där vi får följa Kaja (Andrea Berntzen) i sitt sökande efter sin försvunna syster.
Jag tror att jag aldrig haft en så stor klump i magen som när jag satt och tittade på Utøya 22. juli. Inte för att filmen är nämnvärt grafisk, utan för det faktum att filmen är baserad och inspirerad av de verkliga händelserna som inträffade på Utøya för lite mer än åtta år sedan – att det som händer i filmen är rekonstruktioner av vad överlevande har berättat om händelserna där. Att vi som tittare får följa hela händelseförloppet i en (åtminstone tillsynes) enda tagning och att kameran följer karaktären Kaja ger känslan av att vi som tittare är där, på ön, under händelseförloppet; vilket ger filmen ytterligare tyngd.
Det finns ingen humor här och filmen är inte ett dugg underhållande, utan är mer omskakande och otäck i sin realism av skildringen av massakern på Utøya den 22 Juli, 2011. Ett datum och händelse vi aldrig får glömma. Rekommenderas.
De tre omaka vännerna Eline (Eline Aasheim), Magne (Magne Steinsvoll) och Per-Ingvar (Per-Ingvar Tomren) förbereder sig för julfirandet och gör allt man brukar göra; klä granen, koka glögg bestående av femton olika spritsorter och supa sig dyngfulla på den hemmagjorda glöggen. Samtidigt håller en psykotisk galning (Tormod Lien) på att avsluta de sista förberedelserna innan han ska slå till mot trion och genomföra det här årets julslakt.
Jag minns inte hur jag kom över O’Hellige Jul! (eller Christmas Cruelty! som den även är känd som) mer än att jag fick lov att bege mig ut på Google för att hitta på filmen – varpå jag beställde den direkt från skaparna, om jag inte misstar mig helt. Det här var hur som helst någon gång förra hösten men det har tagit mig ända till nu innan jag stoppade in den i dvdspelaren och.. ja.. vad finns det egentligen att säga om filmen?
O’Hellige Jul! är inte en regelrätt slasherfilm, utan mer en underlig hybrid mellan home invasion, slasher och torture porn med en del grafiska och riktigt våldsamma scener. Filmen är hyfsat välspelad och produktionen i sig är ganska bra med tanke på deras budget (det förekommer inget CGI överhuvudtaget här utan enbart praktiska effekter, vilket är tacksamt). Det jag störde mig på var att det egentligen inte fanns något direkt manus att tala om här, vilket jag nu i efterhand efter att ha läst lite grann om filmen har förstått det som att det var en del av skaparnas vision – att göra en film med ett ofullständigt manus under produktionen. Deras idéer bakom projektet är intressanta, men att exempelvis inte ha ett fullständigt manus medan man spelar in en film brukar resultera i katastrofala resultat i nio av tio fall – vilket tyvärr syns lite grann här mellan prologen och fram tills dess att mördaren kommer igång i den sista halvtimmen av filmen.
Som en lågbudget skräckfilm fungerar O’Hellige Jul! rätt okej, men jag har svårt att tro att jag kommer återbesöka den nästa jul då det finns betydligt mer lättsinta och mer underhållande julskräckfilmer där ute.
Sommaren 1974. En grupp ungdomar har planerat en avkopplande helg ute i skogen tillsammans och plockar upp en liftare vid en avlägset belagd sylta. Alldeles för sent inser de att hon är på flykt från något fasansfullt. Här, långt bort från civilisationen, finns nämligen män som ägnar sig åt ett brutalt helgnöje; att jaga, stympa och slakta människor som försvarslösa djur. Efter att gruppen blivit överfallna vaknar de upp långt ute i skogen och hör snart ett jakthorn ljuda. Jakten är igång.
Jag hade hört en del bra grejer om den norska Rovdyr och när jag kom över den på bluray för en tjuga handlade jag hem den. Man kan väl säga som så att den var värd pengarna i alla fall, men nog har Norge gjort bättre ifrån sig än så här (Trolljegeren, Død snø och Fritt vilt filmerna exempelvis). Karaktärerna var ganska irriterande och det blev aldrig nämnvärt spännande, men filmen bjuder åtminstone på ganska gott om gore och då filmens speltid ligger på knappa 75 minuter blir den aldrig speciellt långdragen.
Rovdyr ligger i lä med Fritt vilt filmerna, men fungerar ganska hyfsat som en hillbilly slasher alá The Texas Chainsaw Massacre – fast ute i skogen. Gillar man slashers så går den nog hem, gillar man inte såna filmer bör man nog se någonting annat.
Jag bestämde mig för att se om den första Død Snø (recenserad här av mig och här av H) innan jag skulle se den här filmen, mest för att jag inte kom ihåg ett skit ifrån den filmen och ville fräscha upp minnet inför uppföljaren. Detta visade sig totalt onödigt då den andra filmen gör en snabb recap av den första filmen och börjar dessutom precis där den slutade.
Jag trodde faktiskt aldrig att vi skulle få se Død Snø 2 när jag såg den första filmen för fem år sedan. Förvisso lämnade de dörren öppen för en uppföljare, men i många fall kommer det aldrig någon. Uppföljaren visade sig hur som haver vara bättre än den första filmen (som jag för övrigt också gillar). Den är blodigare, roligare och mer kaotisk än den första filmen och det dröjer inte länge innan den kommer igång, jämfört med den första filmen som tog lite tid på sig att komma igång.
Jag skulle vilja påstå att Død Snø 2 är den bästa filmen som jag har sett under år 2014 och att det också är den bästa filmen från i år. En solklar rekommendation från min sida alltså. Sen vad alla andra tycker skiter jag i, det här är ren underhållning och väldigt god sådan.
Tvåan tar som sagt vid precis där första filmen slutar och att skriva om ploten i uppföljaren är omöjligt utan att spoila den första filmen. Har du tänkt att se den första filmen rekommenderar jag att du slutar läsa här.
Efter att med nöd och näppe lyckats undfly de blodtörstiga nazizombierna vaknar Martin (Vegar Hoel) upp i en sjukhussäng, misstänkt för att ha mördat sin flickvän och sina vänner. Hans berättelser om odöda nazistzombies får bara polisen att skratta åt honom och som om han inte sitter nog i skiten har även läkarna lyckats sy fast ”hans” arm igen…
Samtidigt är Herzog (Ørjan Gamst) och hans armé av odöda nazister på frammarsch mot Talvik, där de har oavklarade affärer att ta itu med…
Inside The Whore ligger tveklöst på min topp 5 sämsta skitfilmer jag någonsin har sett i hela mitt liv. Om man nu ens kan kalla den en film. Filmen handlar om att Reinert Kiil och hans filmteam ska spela in en uppföljare till hans ”tidigare succé Hora” och vi får följa inspelningar för uppföljaren; Inside The Whore. Trots att filmen har en minimal handling existerar den knappt. Hela filmen är en massa klipp som inte följer någon som helst kronologisk ordning utan känns mest ihoppackade lite huller om buller.
Skådespelarna är vad man kan förvänta sig av sånt här skit. Samma gäller effekterna. Gar-bitch. Produktionskostnaderna måste ha legat på samma nivå som en kopp kaffe och en muffins. Sevärdheten i filmen existerar inte och att sitta och titta på färg som torkar hade varit mer underhållande än den här dyngan.
Medan den första filmen hade en riktig handling och gick åtminstone att titta på (även om den var en rätt sunkig rip-off av I Spit On Your Grave) så är den här andra filmen bara bortkastad tid och ett hån mot filmälskare. Reinert Kiil är en jävla klåpare och bör bli avlägsnad som filmmakare omgående.
Året är 1988. En grupp ungdomar bestämmer sig för att åka upp till Jotunheimen i de norska fjällen för att besöka det beryktade Stehøe hotellet, där tre mystiska försvinnanden inträffade 12 år tidigare. Väl där bestämmer de sig emellertid för att övernatta intill en sjö inte långt därifrån istället. Det dröjer dock inte länge förrän två av dem försvinner och gruppen finner sig snart jagade av en psykotisk galning som är ute efter blod…
Fritt vilt III är inte fullt lika bra som de två första Fritt vilt. Till att börja gillade jag inte karaktärerna lika mycket som i de två tidigare filmerna; jag brydde mig helt enkelt inte i om de dog eller inte, utan ville bara se dem blir massakrerade av filmens psycho. Storyn var inte så där värst heller. I och med att filmen är en prequel blir det ganska förutsägbart (om man har sett de två tidigare filmerna) vad som kommer hända med de personer som är med, vilket dödar mystiken i filmen en aning. Att vi dessutom redan vet mer eller mindre allt filmen försöker berätta (om man har sett de två första filmerna) gör ju inte saken speciellt mycket bättre heller.
Filmen har i alla fall några riktiga nagelbitare till scener och har dessutom en av de mest spännande scenerna i hela trilogin. Men det spelar ingen roll hur spännande, blodig och våldsam filmen än är, den faller ändå ganska platt brevid de två tidigare installationerna i trilogin och är den film jag tycker minst om (även om jag tycker att den är sevärd).
Skådespelarna var bra (även om ingen av de tidigare skådisarna återvänder), samtidigt som filmen bjuder på lite mer gore och blod och visar lite mer effekter än de två tidigare installationerna – vilket inte är helt fel.
I det stora hela är det en bra prequel (så pass bra den kan bli I guess), men den är definitivt sämre än de två tidigare filmerna. Jag hade gärna sett ytterligare en uppföljare som följer upp på tvåan, men med tanke på hur den andra filmen slutade så lär vi aldrig få se det…
Fritt vilt II tar vid precis där Fritt vilt slutade och filmens story är mer eller mindre omöjlig att berätta utan att spoila slutet på den första filmen. Har du tänkt se Fritt vilt filmerna avråder jag att läsa storybeskrivningen i den här recensionen. You have been warned…
Den enda överlevande av de fem vännerna från den föregående filmen hittas på en enslig väg upp mot fjällen och blir skjutsad till Otta Sjukehus i den intilliggande hålan. Väl där berättar denne för den lokala polisen om vad som har hänt och vart de kan finna kropparna efter dennes vänner och mördaren. När polisen undersöker platsen finner de kropparna och tar med dem till bårhuset vid Otta Sjukehus i väntan på att rikskrim ska komma dit. Det dröjer dock inte länge förrän galningen, som de trodde var död, visar livstecken och blir återupplivad av Dr. Herman (Fridtjov Såheim) – vilket, så klart, visar sig vara ett stort misstag…
Fritt vilt II är en riktigt bra uppföljare som fortsätter storyn på ett snyggt och spännande sätt och påminner lite grann om Halloween II (originaluppföljaren alltså), med sin sjukhusmiljö. Skådespelarna är återigen bra och vi får se betydligt mer gore, blod och effekter än i den tidigare filmen – vilket inte är helt fel. Filmen är dock inte felfri och emellanåt kliar jag mig i huvudet då rent av absurda saker inträffar, men som samtidigt kan ursäktas tack vare genren filmen ingår i.
Nåja. För att göra en lång recension kort; Fritt vilt II är lika bra som sin föregångare, även om jag kan haka upp mig på några smågrejer som händer i den så är den ändå nödvändig för att knyta ihop några obesvarade frågor sen den förra filmen. Rekommenderas.
När fem vänner drar iväg på en snowboardsemester uppe i Jotunheimen fjällen inträffar en olycka och en av dem bryter ett ben. De bestämmer sig för att ta skydd i ett övergivet gammalt hotell då deras bil står parkerad för långt bort för att kunna nås innan skymningen, ovetandes om hotellets mörka historia – och att någon fortfarande bor kvar där…
Ibland när man tittar på film kan man bli förvånad över hur bra en film egentligen är. Fritt vilt (Kallt Byte i Sverige) är en sån film, för mig. Jag hade räknat med en tråkig och usel film av någon anledning, men fick istället en hyfsad nagelbitare som höll stämningen och spänningen uppe under större delen av filmen även om storyn inte direkt hade någonting nytt att komma med. Skådespelarna var riktigt bra och även om jag inte hade någon direkt sympati med deras karaktärer så kunde jag åtminstone stå ut med dem. Det enda jag är lite halvkluven om är slutet, som å ena sidan inte tar tusen miljoner år på sig att förklara händelserna i filmen men som å andra sidan är väldigt abrupt och avslutar filmen väldigt tvärt.
En intressant grej med Fritt vilt är att fem år efter att den kom släpptes Wrong Turn 4: Bloody Beginnings (recenserad här), som påminner en hel del om Fritt vilt. Frågan är om inte manusförfattaren bakom den filmen tagit inspiration ifrån den här filmen?
Hur som helst; Fritt vilt är en riktigt bra slasherfilm, även om den inte bjuder på något direkt nytt eller ens är felfri. Rekommenderas.
Tre år har gått sedan bergskredet i Geirangerfjorden orsakade en gigantisk tsunami som decimerade det lilla samhället. Geologen Kristian (Kristoffer Joner), som fortfarande bor i Geiranger, lider av minnena och skuldbelägger sig själv för att inte ha gjort mer än vad han gjorde. Tack vare detta ligger han nu i skiljsmässa med sin fru Idun (Ane Dahl Torp), som har flyttat till Oslo.
