Helt Perfekt Glob

Evil Dead Rise av J

När hon har fått veta att hon är gravid beger sig gitarrteknikern Beth (Lily Sullivan) hem till sin syster Ellie (Alyssa Sutherland) och hennes tre barn i ett försök att finna stöd i sin situation. Efter att ett jordskalv skakat den fallfärdiga lägenhetsbyggnaden bildas ett hål i husets garage som leder ner till ett gammalt bortglömt kassavalv. Ellie’s son, Danny (Morgan Davies), klättrar ner i utrymmet och finner tre gamla dammiga vinylskivor – och en mystisk bok.

Danny tar med sig skivorna och boken upp i lägenheten i tron om att de kan vara värdefulla så att han kan sälja dem och hjälpa sin mor komma på fötter igen ekonomiskt. Men efter att ha lyssnat på de två första vinylskivorna bjuder han ovetandes in en ondskefull kraft som legat begravd under huset sedan 1920-talet.

När jag hörde att en ny Evil Dead film var under produktion för ett par år sedan vart jag försiktigt opptimistisk i och med att det var ett bevis att det fortfarande finns liv i franchisén, även efter den tredje och sista säsongen av Ash vs Evil Dead. Det jag förväntade mig av filmen var att den antagligen skulle vara i stil med 2013 remaken, skippa slapstick humorn från de äldre filmerna och TV-serien och högst troligen även följa i remakens blodiga spår och på snudd sadistiska stil. Jag hade till en viss del rätt.

Evil Dead Rise är Evil Dead… i en lägenhetsbyggnad. Blodet sprutar, skvätter och flödar till den grad att det blir komiskt och även om humorn inte skrivs på näsan på tittaren så finns den definitivt där (eller är det bara jag som är helt sjuk i huvudet?). Filmen är så klart menad att vara en regelrätt skräckfilm som ska vara läskig (vilket den inte är, i min personliga åsikt), men som blir så pass absurd i dess våld och gore att jag hade väldigt svårt att inte sitta och skrocka gott när jag satt och tittade på den – i synnerhet när Evil Dead II referenserna började komma inflygandes från alla håll och kanter.

Filmens karaktärer kanske inte var speciellt intressanta eller minnesvärda, men jag gillade å andra sidan att de inte tog vägen som hade passat ”den moderna publiken” som jag vart lite orolig att de skulle ta kort efter att flera av karaktärerna hade blivit introducerade. Jag skulle inte säga att de gjorde narr av just den karaktären jag tänker på, men det kändes ändå lite som ett långfinger till idioter som skriker om att filmer – som dessutom inte har något som helst politiskt budskap överhuvudtaget – är sexistiska.

Hur som helst så gillade jag Evil Dead Rise. Faktiskt mer än remaken från 2013 (som jag gav en väldigt hård recension på, men som jag efter några omtittar har omvärderat en aning). Den är blodig, äcklig, rolig och har en alldeles lagom speltid – och en final som får den i remaken att blekna bort. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på Ash vs Evil Dead säsong 1 och säsong 2 & 3.

Next Of Kin av J

Efter hennes mors död ärver den unga kvinnan Linda (Jacki Kerin) ålderdomshemmet Montclare. Kort efter sin ankomst finner hon sin mors gamla dagböcker, som beskriver underliga händelser som inträffat i den stora villan genom åren; kranar som sätter på sig själv, ljus som tänds och röster som hörs i natten. Kort därpå börjar det hennes mor beskrivit i sina dagböcker även inträffa kring Linda och hon börjar sakta men säkert att inse att Montclare ruvar på en mörk hemlighet – en hemlighet som kan kosta henne livet.

Next Of Kin från 1982 är en av de där filmerna jag har spanat in under många år. Jag har sett det ikoniska omslaget av filmen otaliga gånger men aldrig brytt mig i att se den förrän nu. Största anledningen till att jag inte sett den tidigare har nog berott på att jag under alla år av någon outgrundlig anledning inbillat mig att filmen var en spökhusfilm, vilket den inte är. Next Of Kin är en slow burn slasher med en tät atmosfär som genomsyrar hela filmen. Filmen är både välgjord och välspelad, men hade nog mått bra av att ha varit tio minuter kortare – vissa scener pågår lite för länge och blir mer utfyllnad än något annat. Förväntar man sig dessutom mycket slasheraction lär man bli besviken då filmen är väldigt återhållsam med det. Den är faktiskt så pass återhållsam med det att det känns som att filmens slasherdel blev instoppat med skohorn i sista stund bara för att slashergenren var populär kring då filmen spelades in.

Nåja.. Next Of Kin är överlag en okej film. Även om den inte levererade det jag förväntade mig att den skulle göra så finns det definitivt sämre filmer där ute från samma tidsperiod. Det kommer emellertid nog att dröja innan jag ser om den.

Strange Behavior av J

Änklingen John Brady (Michael Murphy) är polischef i den sömniga småstaden Galesburg, Illinois där han har bott större delen av sitt liv. John har levt ett stormigt liv tillsammans med sin son Pete (Dan Shor) sedan hans frus mystiska död flera år tidigare, som han alltid varit övertygad om att hennes nu mer bortgångne chef, Dr. Le Sange (Arthur Dignam), hade något att göra med. Han och Pete’s liv har hur som helst börjat återgå till det normala då John har börjat dejta Barbara (Louise Fletcher), en servitris på det lokala haket. Men när en rad bestialiska mord plötsligt lamslår den lilla staden börjar John misstänka att de ohyggliga brotten kan ha kopplingar till de hemliga experiment som utförs vid stadens colleges psykologiska avdelning…

Strange Behavior – eller Dead Kids, Human Experiments eller Small Town Massacre som den också är känd som – är en sci-fi slasher från 1981 som tar konceptet med slashergenren och gör en egen grej av det, vilket funkar sisådär i mitt tycke. Jag föredrar mina slasherfilmer där en psykotisk galning springer runt i mask och har ihjäl folk till höger och vänster, medan det är flera olika personer som gör just det i Strange Behavior – både med och utan mask – vilket bitvis blev ganska långdraget. Skådespelet varierar från ganska bra till skrattretande uselt, vilket även gäller för effekterna.

Filmens största problem är händelseförloppet i den till och från börjar släpa och även om den bitvis blir skönt cheesig så blir jag aldrig riktigt fängslad i det som händer. Hade filmen kortats ner med tio, femton minuter och om de lagt in ett mord eller två till hade jag antagligen diggat filmen mer, men som den är så hade jag bitvis svårt att låta bli att sträcka mig efter telefonen för slösurfning medan filmen gick.

Överlag är det en hyfsad välgjord och okej film för vad den är, men den föll inte mig hundra procent i smaken helt enkelt. Konceptet var förvisso intressant, men jag föredrar som sagt mina slasherfilmer där mördaren bär mask igenom hela filmen och där klimaxet går ut på att avmaskera denne för en sista konfrontation. Nåja. Det finns sämre filmer än Strange Behavior, det är något som är säkert.

Alien: Covenant av J

Året är 2104. Koloniseringsskeppet Covenant, med två tusen kolonisatörer och tusentals embryon ombord, är på väg till den avlägsna planeten Origae-6 på den andra sidan galaxen när de plötsligt blir träffade av en neutrinostråle som orsakar kraftiga skador på skeppet. Under reparationerna av skeppet mottar besättningen en mystisk radiosignal som verkar vara av mänsklig härkomst från en intilliggande planet som verkar vara bättre för en kolonisering än deras målplanet. De inser dock snart att den tillsynes vackra planeten besitter ett hot bortom deras fantasier…

Ridley Scott återvänder efter fem år till Alien universumet med den nya Alien: Covenant, som verkar vara en engelsk-australiensisk-nyzeeländsk-amerikansk samproduktion. Hur som helst var det här den första Alien filmen jag fick beskåda på stora duken och, well, jag tänker inte sticka under stolen med det; filmen har en hel del problem och hål i sin plot. Karaktärerna är inte speciellt intressanta egentligen och gör det ena korkade beslutet efter det andra, vilket i stort sett är nödvändigt för att filmens berättelse ska röra sig framåt. Actionscenerna är hyfsade i mitt tycke. Det är dock lite mycket snabba klipp på sina ställen och det är ärligt talat ganska långt mellan dessa scener med bland annat en del onödiga utfyllnadsscener.

Att jämföra Alien: Covenant med 1979’s Alien vore ett rent skämt, likt att jämföra Terminator: Genisys med The Terminator. Tyvärr verkar många göra just den jämförelsen. Bara för att Ridley Scott stått för regin av bägge filmerna innebär det inte att allt karln tar i blir guld. Alien: Covenant är en stendum popcornfilm, ingenting annat. Av den anledningen gillade jag den. Den är långt ifrån felfri och kan säkerligen ses som ett rent hån mot Scott’s mästerverk från 1979, men den hade tillräckligt med idiotunderhållande scener för att jag skulle ryckas med i den.

Det största problemet jag personligen hade med filmen var dess slut. De hade lätt kunnat gjort slutet så mycket mer spännande än vad de gjort här. Några enkla modifieringar av manuset hade kunnat skapa ett riktigt nagelbitande slut likt det i Alien, men istället blev det ett väldigt generiskt och sjukt förutsägbart sådant.

Alien: Covenant må vara en idiotisk film (troligtvis på gränsen till kalkon), men jag var åtminstone inte uttråkad när jag såg den och i mitt tycke är väl det ett godkänt betyg – trots att filmen har en hel del problem.

Om du är sugen på mer läsning kan du alltid klicka dig vidare och läsa följande recensioner:
Mina 9 (!) år gamla recensioner av de fyra första Alien filmerna, där jag recenserar både bioversionen och director’s cut/assembly cut av filmerna. Ni finner dem här, här, här och här.
H’s recension av special edition versionen av Alien: Resurrection.
H’s recension och min recension av Prometheus.
H’s recension och min recension av AVPR: Aliens vs Predator – Requiem.
Min recension av Alien rip-offen Alien 2 sulla Terra (aka Alien 2: On Earth).
Min recension av Alien rip-offen Contamination.

Underworld: Rise Of The Lycans av J

Någon gång under den mörka medeltiden föder en varulv en mänsklig son i en cell i en vampyrklans fängelsehålor. En av klanens ledare, Viktor (Bill Nighy), bestämmer sig för att skona varelsens liv och ger honom namnet Lucian. Under hans uppväxt tvingas Lucian att transformera andra människor till en ny ras – Lycans; hälften människor, hälften varulvar. Allt eftersom åren går växer Lucian (Michael Sheen) upp till en modig krigare som har inflytande över de andra Lycans och ses som deras ledare samtidigt som han försvarar de aristokratiska vampyrerna under dagtid från de blodtörstiga och smittosamma varulvarna, som inte kan förvandla sig till människor igen.

Utan hans vetskap har Viktor’s dotter, Sonja (Rhona Mitra), och Lucian inlett en kärleksaffär och träffas i hemlighet då och då – vilket skulle ses som en vedervärdig handling bland de andra vampyrerna. När så Lucian transformerar sig själv till en varulv för att rädda Sonja’s liv i ett slag mot varulvarna fängslas han av Viktor och planeras att bli avrättad. Lucian och Sonja gör upp en plan för att fly tillsammans, vilket snart får oanade konsekvenser för båda blodslinjerna…

I Underworld: Rise Of The Lycans har de alltså tagit flashbackscener ifrån den första Underworld och dragit ut det till cirka nittio minuter film. Och det fungerar ganska bra. Faktiskt. Det är hyfsat spännande, blodigt och berättelsen är ganska fängslande. Bill Nighy som ond vampyr är filmens starkaste kort och varje scen han är med i erövrar han fullständigt. Gubben är helt enkelt suverän. Övriga skådespelare (speciellt Michael Sheen) gör även de bra prestationer.

Filmens största problem är just dess story. Har man sett den första filmen vet man precis vad som kommer hända vilket dödar spänningen ganska ordentligt. Filmens känns lite grann som en filler för del fyra i serien, Underworld Awakening, som kom tre år senare. Effektmässigt fungerar filmen för vad den är. CGI-effekterna ser okej ut men jag hade gärna sett lite praktiska effekter också utöver dem.

Hur som helst blev jag ändå överraskad över hur väl filmen ändå fungerar då den berättar en berättelse vi redan har sett i en flashbackscen i den första filmen. Mitt råd är dock att se den här först innan man ser de två första filmerna i serien då det faktiskt är en bra film. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recension av filmen också.

30 Days Of Night av J

I norra Alaska går solen ned för sista gången innan vintermörkret sänker sig över den lilla staden Barrow i hela trettio dagar. Men denna vinter för inte bara med sig mörker till Barrow – vid stadsgränsen väntar en grupp främlingar som har för avsikt att använda lokalbefolkningen som föda. Främlingarna är vampyrer och till dess att solen går upp igen om trettio dygn kan de härja fritt i den isolerade staden…

30 Days Of Night är en amerikansk-nyzeeländsk samproduktion baserad på en miniserie i tre utgåvor med samma namn (som har fått flertalet uppföljare). Jag såg aldrig den här filmen när det begav sig och vad jag minns så hörde jag aldrig något om den heller. Den kom och gick. När jag för ett tag sedan hittade den för en spottstyver hos Ginza beställde jag så klart hem den tillsammans med en lunta andra filmer och har nu således sett den.

Jag har överlag aldrig varit ett större fan av vampyrfilmer och oftast tyckt att de är tråkiga att titta på. 30 Days Of Night är dock ett av få undantag i den genren för mig; den är blodig, underhållande och fläckvis spännande, den har bra skådespelare och till större delen bra effekter (så när som på några CGI-effekter här och där) i kombination med ett enkelt men effektivt manus. Sen om filmen är bra tack vare källmaterialet eller inte har jag ingen aning om då jag aldrig läst serierna, men vem bryr sig? Filmen är bra, enough said. Jag ger den en stor tumme upp och en rekommendation.

Fresh Meat av H

Skrev en recension till DVDKritik.se om den nyzeeländska skräckkomedin ”Fresh Meat”. Jag tyckte det var en ”blodig komedi som funkar hyfsat” och du kan läsa den genom att klicka här.

.

.

.

Perfect Creature av H

Plockade en rulle i 20-spännslådan på typ ÖoB för ett tag sen. Förväntningarna var väl låga, kan vi säga. Tji fick jag, för ”Perfect Creature” var en toppenfilm. Den utspelar sig i ett alternativt Nya Zeeland där vampyrer och människor lever ihop i fred. De starka vampyrerna skyddar människorna, som i sin tur donerar blod till dem. När en av vampyrerna blir galen och börjar käka folk, så sänder vampyrerna hans bror att söka rätt på honom. Samtidigt söker ett par människopoliser efter densamme.

Att den här filmen passerat under radarn är inte bara synd, det är lite konstigt. Det är Nya Zeelands sjätte dyraste film någonsin (efter Ringen-trilogin, ”The Frighteners” och ”Citronträd & Motorolja”) och det är en riktigt hygglig film. Det är snyggt, välgjort och originellt. Leta rätt på och se.

Last Of The Living av H

En nyzeeländsk ”skräck”-”komedi” där (som vanligt) jorden slagits ut av ett virus som förvandlar döda till hjärnätande zombies. Tre killar fördriver tiden genom att spela tv-spel och kolla på film, samt flytta från hus till hus när de har lust. Det viktigaste arbete de gör är att leta efter någon levande tjej att få ihop det med. I en kyrka springer de ihop med en tjej och hennes far som jobbar på att få fram ett botemedel mot zombiesjukan, och de måste nu ta sig till en ö där fler forskare finns.

Jag antar att ni noterade mina citationstecken där uppe. Då kan ni räkna ut det här själva. Det är inte särskilt roligt och det är verkligen inte läskigt. Visst skrattar man till ibland, men för det mesta är det bara klyschigt och träligt. Slutet är bara ett stort ”jaha?” och stora delar av filmen är filmad ur fokus. Glöm den här rullen, och gör som Vahetere…orka? föreslår och se om Braindead om ni vill se NZombies, Shaun of the Dead om ni vill se en bra zombiekomedi, eller se Zombieland om ni vill se typ en ny zombiekomedi. Se nåt annat bara.

Heavenly Creatures av H

Såg om Heavenly Creatures (som i Sverige fick titeln Svarta Änglar). Att den inte finns utgiven på DVD här är skamligt, men Peter Jackson har lovat att remastra sina gamla rullar och smäcka på massor av extramaterial, så fort han är klar med The Lovely Bones. Blu-ray skall inköpas.