Helt Perfekt Glob

Resident Evil: The Final Chapter av J

Efter att ha blivit förådd av Wesker (Shawn Roberts) mottar Alice (Milla Jovovich) kritisk information från Röda Drottningen, Umbrella koncernens kraftfulla huvuddator, om den annalkande sista attacken från Umbrella mot de få överlevande som fortfarande finns kvar för att slutligen utrota mänskligheten en gång för alla. Alice har nu fyrtioåtta timmar på sig att återvända till Kupan under Raccoon City för att sätta stopp för Umbrella en gång för alla – och rädda den sista spillran av mänskligheten som finns kvar.

Jag hade planerat att se Resident Evil: The Final Chapter på bio när den släpptes i Sverige men det blev aldrig av då den lokala biografen inte visade den. Så, nu ett par månader senare har den äntligen släppts på dvd och bluray, vilket har gett mig chansen att se filmen. Oh boy… vart ska jag börja med den här filmen?

Filmens inledning fick mig att undra om de glömt att lägga in scener. Jag menar, filmen är menad att ta vid precis där film nummer fem (Retribution) slutade men flera karaktärer som överlevde den filmen är spårlöst borta och vi är lämnade med enbart Jovovich’s karaktär. Plotlinen och bakgrunden till T-virusets uppkomst som de byggde upp i film nummer två (Apocalypse) har de slängt i papperskorgen och ändrat helt för att den här sista filmens story ska hänga ihop. Mitt uppe i alltihop har de även lyckats tvinga in en religiös vinkling och motiv till varför allting har hänt igenom de sex filmerna… vad fan?

Men det Resident Evil: The Final Chapter brister storymässigt väger den istället upp i action. Jävligt mycket action dessutom – med extrem klippning. Det jag menar är att majoriteten av filmens actionscener är klippta på ett sånt sätt att sekvenserna i dem är inte längre än max två sekunder innan nästa klipp inträffar. Jag personligen har inget större problem med den typen av klippning men jag kan å andra sidan tycka att det går till en rejäl överdrift här (likt slowmotion-sekvenserna i film nummer fyra, Afterlife).

Paul W.S. Anderson’s Resident Evil filmer är idiotactionfilmer och hatade av många, många fans till spelserien de är (löst) baserade på. Personligen gillar jag dem trots deras brister. Jag gillar dem för att de verkligen skiter till större delen i deras grundmaterial och manglar på med överdriven, orealistisk och totalt hjärndöd action. Som Resident Evil filmer är de bedrövliga, som totalt hjärnlösa idiotactionfilmer är de suveräna (till större delen). Den här sista filmen i serien är en svag del storymässigt, men som en totalt IQ-befriad actionfilm är den fantastisk.

Länkmaffian:
Mina recensioner av Resident Evil 1, 2, 3, 4 och 5.
Mina recensioner av de animerade Resident Evil filmerna; Degeneration och Damnation.
H’s recensioner av Resident Evil 4, Degeneration och Damnation.

Resident Evil: Retribution av J

I tron om att de lyckats störta Umbrella en gång för alla kommer nästa chock för Alice (Milla Jovovich) och de andra överlevande av zombieapokalypsen; de hade fel. Efter en attack blir Alice skadad och vaknar senare upp i hjärtat av Umbrella’s mest avsides forskningsanläggning. Det dröjer inte länge förrän hon inser att hon måste slå sig ihop med en oväntad allierad för att ta sig ut ur anläggningen.

Efter Resident Evil: Afterlife’s klyschiga och inte speciellt imponerande prestation var mina förväntningar rätt ljumna när jag slog ner röven i biograf fåtöljen för att se Resident Evil: Retribution. Men, som en 3D upplevelse, var faktiskt nya Resident Evil bra, förbannat bra. Det rör hela tiden på sig och det är mer eller mindre action från början till slut, men det gäller lite att man har hängt med i de tidigare filmerna (ungefär som med Saw filmerna) för att kunna pussla ihop allting.. men bara lite.

Milla Jovovich är snygg och fartfylld i vanlig ordning, Michelle Rodriguez (som återvänder till Resident Evil serien) gör en dubbelroll och vi får återse flera andra skådespelare ifrån tidigare filmer, som sina tidigare karaktärer. Som om det inte vore nog är det många av karaktärerna ifrån spelena som gör framträdanden, flera av dem har dessutom inte varit med i någon av de tidigare filmerna. Hurra!

Manuset i filmen känns ganska sulligt till en början, men allt eftersom filmen rullar på börjar saker och ting rätas ut och i slutändan är det en bra actionfilm som har några hoppa-till-sekvenser (vilket jag faktiskt gjorde vid ett tillfälle). Skådespelarna är suveräna och actionflödet i filmen är på topp, med en del slow motion sekvenser som slängts in.. även om det inte är lika överjävligt som i Afterlife.

Nåväl. Resident Evil: Retribution är en schysst actionrulle som brakar på i runt 90 minuter och lämnar oss (självklart) med en cliffhanger som lämnar dörren öppen för ytterligare en uppföljare (vilket det säkerligen blir). Men samtidigt som jag tycker den var bra på bio med 3D brillor framför ögonen så vet jag ju inte heller hur 2D upplevelsen kommer bli, fast jag anar att den kommer bli ganska måttligt imponerande…

Läs gärna våra recensioner på de tidigare Resident Evil filmerna också: 1, 2, 3, 4 (J) och 4 (H).

Corman’s World av H

Är du en filmälskare är chansen liten att du missat namnet Roger Corman. I dagsläget har karln regisserat över 50 filmer och producerat över 400. Däribland ett otal skräprullar designade för att fylla ut drive-in- och grindhouse-biografer som aldrig setts sedan de premiärvisades på 50- och 60-talet. Idag producerar han monsterfilmer för tv-kanaler som SyFy och diverse direkt-till-DVD-skräp.

Dokumentären ”Corman’s World” är en underbar hyllning till denna produktiva och effektiva, och allt annat än pretentiösa och ambitiösa, man. Vi får intervjuer med skådisar som börjat sin karriär hos Corman, som Jack Nicholson och David Carradine, intervjuer med Corman själv och klipp från filmer och inspelningar.

Mja, du har ju redan läst J:s recension av filmen, så varför ska jag anstränga mig med att skriva mer? Är du filmintresserad är det här en no-brainer som du borde se, helt enkelt.

Corman’s World: Exploits Of A Hollywood Rebel av J

De som är insatta i B-filmsgenren känner ganska säkerligen till Roger Corman – som varit aktiv i filmbranschen sedan mitten av 1950-talet och gjort sig ett namn, även om hans produktioner inte alltid håller speciellt hög klass. Corman’s World: Exploits Of A Hollywood Rebel handlar om just Roger Corman och hur han gjorde sig ett namn i Hollywood, igenom att göra lågbudgetfilmer till exempelvis drive-in biografer, och hans fortsatta karriär inom filmbranschen som en av de mest välkända B-filmsproducenterna som finns.

Dokumentären är intressant och ger en ganska bra bild av Roger Corman – vilket kan vara av intresse för den filmintresserade (speciellt om man är intresserad av B-filmer eller är ett fan av Corman) – samtidigt som det är rätt intressant att höra om stora skådespelares tidigaste prestationer – däribland Jack Nicholson, William Shatner och David Carradine – och deras arbete tillsammans med Corman.

En givande dokumentär för oss filmintresserade, en axelryckning för alla andra. Rekommenderas till den förstnämnda gruppen.

Death Race 2 av J

6 månader efter ett misslyckat bankrån blir flyktbilsföraren Carl ’Luke’ Lucas (Luke Goss) förflyttad till Terminal Island Penitentiary för att avtjäna ett livstidsstraff. Dessvärre är Terminal Island platsen för ett grymt underhållningsprogram kallat Death Match – där fångarna ska slåss på liv och död för att underhålla allmänheten. Men när tittarsiffrorna är som högst känner en av programmets skapare, September Jones (Lauren Cohan), att programmet behöver en fräsch idé för att dra fler tittare och behålla de gamla. Då fängelseön har en stor del oanvänd mark sätts hennes plan i verket; ett race – Death Race.

Death Race 2 – som egentligen är en prequel och inte en uppföljare – är ganska sisådär. Det är några bra namn i rollistan, så som Ving Rhames, Danny Trejo, Sean Bean och Robin Shou (som återvänder i sin roll som 14K ifrån Death Race), samtidigt som det är en bunt mindre kända namn i listan också. Paul W.S. Anderson (som producerade, skrev manus och regisserade den första Death Race) producerade och skrev manus och enligt creditsen i Death Race 2 medverkade även Roger Corman (som var inblandad i Death Race 2000 och Death Race) som producent, men om man sedan kikar på IMDB (vars storybeskrivning av filmen spoilar en stor del av den) står det absolut inte ett skit om att Mr. Corman medverkat i det här projektet. Hm.

Är man dessutom uppmärksam (och har sett de två tidigare Death Race filmerna) så kan man faktiskt skymta förbi Death Race 2000 i en snabb sekvens under filmens gång. En annan trivia är att Rhames’ roll, Weyland, är ägare till Weyland Corporation – som är lite av en flört till Alien-filmerna, där Lance Henriksen’s rollkaraktär är ägare av Weyland-Yutani Corporation. Ja, ni fattar…

Death Race 2 är hur som helst sisådär, som jag skrev här ovanför. Största anledningen till det är att man har valt att göra det här till en prequel, vilket drar ut på storyn – vi vet ju redan vad Death Race är, så varför då göra en hel film om dess uppkomst? Det tar närmare en timme innan racet faktiskt ska komma igång och även om det är en del action innan det så känns filmen ändå seg – I want to see some race damn it! Själva racing-sekvenserna är inte så värst imponerande heller; det exploderar lite, det är lite skottlossning, ett par stycken dör osv., men det blir aldrig riktigt spännande på något sätt.

Missförstå mig rätt, Death Race 2 är inte usel men den är sämre än både Death Race 2000 och Death Race och känns, till större delen, ganska onödig. Hade de försökt sig på en direkt uppföljare istället hade de nog kunnat lyckats lite bättre. Eller nåt. Hyfsad rulle, även om jag föredrar dess två föregångare.

Läs gärna mina recensioner av Death Race 2000 och Death Race också.

Resident Evil: Afterlife av J

4½ år har gått sedan incidenten i Raccoon City – som var startskottet på mänsklighetens undergång. Alice (Milla Jovovich) beger sig iväg till Arcadia, i Alaska, för att försöka hitta de som sänder ut radiomedelanden om att platsen är orörd från smittan och att det finns skydd och mat där. Men då Alice inte hittar Arcadia, men däremot en gammal bekant, beger hon sig till Los Angeles där hon slår sig ihop med ett gäng överlevande som också försöker att ta sig till Arcadia – som visar sig vara någonting helt annat än en plats…

Kalla mig trög, men jag begriper mig inte riktigt på det här med ”3D-upplevelser” i filmer. För helvete, ge mig en film med ordentliga effekter utan att jag ska behöva sitta med ett par jävla brillor på mig för att tycka att de ser bra ut. Som 2D-upplevelse är Resident Evil: Afterlife inte speciellt imponerande. Effekterna ser rent utsagt förjävliga ut utan 3D-brillor och hela filmkänslan blir ganska värdelös.. speciellt när de tydligen tyckte det var en skitbra idé att trycka in tusen slowmotionsekvenser i filmen – som om vi inte redan har sett det 1 miljon gånger innan. Actionmomenten är hyfsade, även om jag emellanåt tycker det känns som en evighet emellan dem. Många av dem är dessutom nästintill helt anpassade för 3D-brillor och 2D-upplevelsen blir, som jag nämnde här ovanför, inte speciellt imponerande utan faller väldigt platt.

Storymässigt känns det hela rätt matt och klichéefyllt – för att inte tala om upprepande. Vi har sett det hela så många gånger innan att det blir bara löjligt. Filmen är sjukt förutsägbar och det slutar med att man bara sitter och väntar på att huvudkaraktärerna ska överleva och filmen ska ta slut (för man kan ju faktiskt räkna ut vilka som kommer överleva till slutet, duuh..). Storyn lånar dessutom delar ur Resident Evil Code: Veronica (som senare blev släppt på nytt som Resident Evil Code: Veronica X) och Resident Evil 5 – troligtvis mest för att faktiskt kunna koppla ihop filmjäveln med spelen på något sätt (utöver att ett par av karaktärernas namn ifrån spelen dyker upp även här).

Nåväl. Resident Evil: Afterlife blev inte direkt en besvikelse heller då jag inte hade några direkta förhoppningar på den – mycket tack vare att jag visste att det var en 3D-rulle. Filmen är hyfsat okej för vad den är, men den kunde ha varit så mycket bättre. Hade Anderson koncentrerat sig mer på en actionfylld och cool rulle (som de tidigare filmerna) så kanske den hade kunnat vara sevärd, även som en 2D-upplevelse. Har man sett de tidigare filmerna eller bara har en Jovovich-fetisch och måste absolut se allt hon är med i så kan man nog döglo igenom den här filmen – annars skippa. Läs gärna H’s kortare kommentar om filmen också. Och ja – Jovovich är fortfarande skitsnygg.

Resident Evil: Extinction av J

Umbrella-koncernen trodde de hade lyckats hejda T-viruset – men de hade fel. Raccon City var bara början. På bara några veckor slukade viruset USA och ett par månader senare, världen. Viruset utplånade inte bara mänskligt liv. Vattenkällor torkade ut, skogar blev öknar och hela kontinenter blev obeboeliga ödelandskap. Jorden började sakta men säkert att vissna och dö…

Flera år efter incidenten i Raccon City har Alice (Milla Jovovich) gått skilda vägar med de andra överlevande ifrån händelsen då hon vet med sig själv att hon är en fara för de som är omkring henne, vilket gör att hon måste försöka överleva ensam. Men när hon stöter på en karavan, ledda av Claire Redfield (Ali Larter) och Carlos Olivera (Oded Fehr) – en av de andra överlevande ifrån Raccon City incidenten – slår sig ihop med dem för att försöka ta sig till Alaska, som enligt uppgifter hon har funnit ska vara orört. Samtidigt försöker den Umbrella-anställde Dr. Isaacs (Iain Glen) att framställa ett antivirus för att tämja zombierna och för att försöka hitta ett botemedel med hjälp av kloner av Alice…

Av de tre första Resident Evil filmerna så är Resident Evil: Extinction den som har allra minst med spelen att göra. Bara någon enstaka sketen referens till spelen (så som Albert Wesker och zombies) finns där. De hade lika gärna kunnat bara kalla filmen för Extinction, ändrat ett par av karaktärernas namn och ett par grejer i manus så hade de haft en helt fristående film. Och personligen så tycker jag att Extinction är den sämsta av de tre första – storymässigt that is. Actionbitarna är dock nice och tempot ligger i ungefär samma nivå som de tidigare filmerna. Skådisarna gör så klart bra ifrån sig och utöver Jovovich och Fehr återkommer även Mike Epps som den småkomiske L.J. ifrån Apocalypse. Effekterna är lite bättre, även om de få CGI-effekter som används ser rätt skit ut fortfarande. Make-upen ser dock rätt bra ut och ser (oftast) inte så där löjligt datoranimerad ut (som den gjorde i t ex den första filmen på flera zombies).

Resident Evil film nummer 3 är bra actionmässigt, men faller platt storymässigt. Helt okej film om man inte tänker så noga på storyn. Jovovich är förresten skitsnygg även i den här filmen. Så det så.

Resident Evil: Apocalypse av J

Resumé av Resident Evil nummer 2 nu då:

En av de två som överlevde och tog sig ut ur Kupan – Alice (Milla Jovovich) – vaknar upp på en av Umbrella-koncernens forskningscenter i Raccoon City och upptäcker snabbt att hennes värsta fasor har inträffat; personal ifrån Umbrella har öppnat dörren till Kupan och har släppt ut T-viruset och de vandrande döda som fanns där inne, med resultatet att hela staden har blivit övertagen av de odöda. Hela staden har blivit satt i karantän och det verkar vara helt omöjligt att ta sig ut ur staden.. eller?

Alice slår sig ihop med snuten Jill Valentine (Sienna Guillory) och Umbrella soldaten Carlos Oliveira (Oded Fehr) för att försöka leta reda på dottern till Dr. Ashford (Jared Harris), som verkar sitta på information om hur de kan ta sig ut ur staden innan Umbrella förintar alla spår av deras experiment. Som om inte de inte hade nog med problem ställs gruppen även inför en större, starkare och farligare fiende än de tidigare stött på…

Ska jag vara ärlig så tycker jag faktiskt att Resident Evil: Apocalypse är lite bättre än den första filmen, mycket tack vare att det är ett lite högre tempo och lite mer action. Det händer lite mer och filmen rör på sig lite mer än den första som känns lite halvsölig i början – dessutom är det fler zombies och fler som blir tuggade på! YAY!

Effekterna är lite, lite bättre (inte mycket), men känns fortfarande rätt utdaterade. Skådisarna gör bra insatser. Jovovich är fortfarande het och visar tuttarna på slutet av filmen, medans Guillory är nästan (i min mening) hetare. Ehrm, nåja. Storyn är rätt klichée och tillför inget speciellt i zombie-genren.. vi har sett det hela så många gånger att det inte räcker till med tio fingrar och tår att räkna på helt enkelt.

Visst, filmen är fan inte felfri – verkligen inte – men jag gillar den. Det är lite högre tempo, mer zombies, mer action och två snygga brudar i huvudrollerna. Vad mer kan man begära av en sån här typ av film? Nästa.

Resident Evil av J

Jag antar att varenda jävel har sett de tre första filmerna i den här serien så det blir inte några långdragna recensioner utan mer kortare återblickar för att friska upp minnet (iaf för min del). Nåja, kort resumé först:

I början av 2000-talet var Umbrella-koncernen ett av världens mäktigaste företag i världen. Okänt för världen berodde deras framgång på hemliga experiment som utfördes i ett underjordiskt laboratorium – kallat Kupan – där nya vapen, i form av olika virus, skapades och testades. Men efter en incident, med resultatet att ett virus kommer ut i Kupan, får centraldatorn – Röd Drottning – fnatt och stänger in all personal, för att sedan gasa dem till döds. Ett militärteam, ägda av Umbrella, skickas in för att stänga av datorn och isolera viruset. På vägen in tar de med sig agenterna som vaktat den hemliga ingången till Kupan, som dessvärre lider av minnesförlust tack vare gasen som också släpptes ut i huset. Väl nere i Kupan finner de resultatet av viruset som spred sig där nere…

Den första Resident Evil filmatiseringen är helt okej i mitt tycke. Effekterna är ganska utdaterade och makeupen kunde ha varit lite slibbigare, men actionbitarna är rätt bra och tempot är ganska högt större delen av filmen. Skådisarna är bra och Jovovich är snygg as usual (och visar för övrigt lite av tuttarna i början av filmen för er som har missat det!).

Jag tycker iaf att den första Resident Evil filmatiseringen är helt okej, även om den kanske kunde ha varit lite mer trogen till spelet. Vad vet jag. Nästa.

Death Race av J

2012 – Förenta Staternas ekonomi kollapsar. Arbetslösheten slår rekord. Kriminaliteten ökar markant. Fängelsesystemet är nära en bristningspunkt. Privatägda företag driver nu all form av kriminalvård för en vinst. Terminal Island Penitentiary streamar en serie av Cage Fights live på internet. Fångar kämpar till döds, vilket skapar en tittarsensation. De är de nya Gladiatorerna och Terminal Island är deras Colosseum. Men som med den uråldriga folkmassan i Rom, blev moderna åskådare snart uttråkade. De begärde mer… varpå Death Race föddes.

Samma dag som han förlorar sitt jobb blir stålarbetaren Jensen Ames (Jason Statham) arresterad och felaktigt utpekad som hans frus mördare. Sex månader senare skickas han till Terminal Island, där han får ett erbjudande av den hårdhjärtade och manipulativa fängelsedirektören Hennessey (Joan Allen); medverka i Death Race – förklädd till den populära maskbärande (men nu döda) mästaren Frankenstein – och ha chansen till att bli frisläppt eller ruttna i fängelset för ett brott han inte har begått. Jensen tackar ja till erbjudandet. Men allt eftersom tre dagars racet fortgår, desto klarare börjar Hennessey’s motiv bli för Jensen och frågan är; kan den här annonyma mannen bakom en mask få sin hämnd och vinna tillbaka sin frihet?

Det finns en del intressant trivia kring Death Race också – precis som det är med ”originalet” ifrån 75. Bland annat har manusförfattaren/regissören Paul W.S. Anderson (känd för exempelvis Resident Evil och AVP: Alien Vs. Predator) sagt att Death Race är en prequel till Death Race 2000 och utspelar sig 15 till 20 år innan den filmen, även om den filmen utspelar sig år 2000 och den här någon gång efter 2012. Hur den här filmen dessutom kan vara en prequel blir ett ännu större mysterium då en Death Race 2 kommer nästa år (som Anderson producerar) med bland annat Danny Trejo och Ving Rhames. Filmen var dessutom från början skriven som en uppföljare till Death Race 2000, med titeln Death Race 3000 – ett race runt jorden med futuristiska svävande, osynliga och transformerbara bilar, men blev sedan omskriven tack vare produktionskostnaderna.

Den här ”remaken”/nya versionen kom till efter att Roger Corman (Death Race 2000’s producent) sett och gillat Paul W.S. Anderson’s första film Shopping, från 1994. Corman säkrade rättigheterna att visa den i USA och frågade vid den tidpunkten vilken film Anderson ville göra härnäst. Anderson åberopade den här filmen – men det tog emellertid 13 år att uppfylla idéen och göra filmen. En till intressant grej är att Death Race är Roger Corman’s största budgeterade film på många år – vilket säger en del om hans filmer.

Jason Statham är som vanligt lysande i sin roll som den fejkade Frankenstein och David Carradine – han som spelade Frankenstein i Death Race 2000 – gör en cameo i början av filmen som Frankenstein’s röst. Machine Gun Joe rollen har övertagits ifrån Sylvester Stallone till Tyrese Gibson (den mörka snubben i 2 Fast 2 Furious och den kommande Five Fast) och som Statham’s navigatör/assistent ser vi den snygga Natalie Martinez. Joan Allen är sevärd som kallblodig och skoningslös stygging. Övriga skådisar är bra, men ingen är direkt nämnvärd.. vad jag kan se på IMDB’s rollista iaf.

Så, slutligen; hur är filmen? Ptja, mja. Bra, skulle jag vilja säga. Jävligt bra, faktiskt. Det är absolut inte en intelligent film (även om det förekommer en del dialogscener), utan mer en God Underhållning Utan Hjärna. Folk dör, bilar exploderar, det skjuts tonvis med skott och det förekommer även slagsmål – mycket mer än så behöver man inte för en helkväll. Men samtidigt som filmen är våldsam och underhållande, så erbjuder den inga direkta vändningar eller någonting oförutsägbart utan brummar på i klichéernas tecken.

Death Race är hård som metall, men har också en hjärna som det. God Underhållning med grabbgänget, men ingenting man bör se på första dejten. Rekommenderas till de som vill se någonting hjärndött – och våldsamt.