Så är den då äntligen här (om man inte bor i Sverige), Quentin Tarantinos och Robert Rodriguez’ Grindhouse. Två filmer till priset av en, om man inte bor i Sverige, då får du vänta tills i September på den andra filmen.
Först har vi “Planet Terror”, actionskräckisen av Rodriguez. Det är 90 minuter i 180 km/t där blodet forsar, slem skvätter, folk går i småbitar och filmen lämnar ord som “total överdrift” hostande i dammet bakom sig. Det är ohyggligt underhållande helt enkelt, och om du vill att film åtminstone ska vara någorlunda realistisk så kan du leta där borta på “world cinema”-hyllan. Rodriguez visar att han faan vet var skåpet ska stå, och vi förlåter honom för Once Upon A Time In Mexico.
Både före och mellan filmerna bjuds vi dessutom på trailers för fejkade kommande filmer (fast en av dom har faktiskt blivit klar för produktion!) gjorda av gästregissörer som Rob Zombie (House Of 1000 Corpses), Edgar Wright (Shaun of the Dead) och Eli Roth (Cabin Fever). Alla gjorda i härligt 70-tals exploitationmanér.
Sen kommer Tarantinos “Death Proof” där Kurt Russell har en bil. Och sen pratar folk. Och pratar. Och pratar. Och pratar.
Det är som om någon talanglös idiot försökt skriva Tarantino-dialog men inte kommit på nåt intressant att prata om. Sista tio minuterna rör det lite på sig, men det är too little, too late, och trots en halvinspirerad twist så är det en otroligt tråkig film.
Summan av det hela är alltså – första halvan får max betyg och andra halvan får lägsta betyg. Se Planet Terror, men se för Guds skull inte Death Proof.
Nu är det kanske så att det är det som är skämtet. Att dessa grindhouse-filmer man “hyllar” oftast bara är en cool poster eller spännande trailer, att filmen i sig oftast bara är en påse luft. Vissa gillar tydligen Death Proof (jag antar att de har selektivt minne och har glömt bort de 70 minuter av helt irrelevant dialog de just sett, och bara minns de 10 som hörde till storyn) men ställer man den sida vid sida med Planet Terror som man gör så bleknar den till precis ingenting. Det blir som om tiden står still.
Filmerna presenteras dessutom färdigslitna – repor överallt, små hopp som om filmen gått av och blivit lagad igen och ibland saknas det hela filmrullar (vilket förstås används till komisk effekt), vilket gör att filmerna får ett härligt extra lager av sunkig biostämning. Men på DVD-utgåvorna kommer man även att få filmerna i “remastrat” skick, vilket förstås kommer glädja alla töntar som inte fattar nånting och klagar på att det är “dålig bild öhhh vafan”. Ni vet, såna som vill se filmer i fullskärm så att det täcker hela tv-rutan.
The trailers.
Kill Billarna finns utgivna på billig blu-ray av Nordisk Film (du kan hitta dem för en hundring stycket på Webhallen) och det är trevligt. Vi får en bildkvalité som är så bra den kan bli. Den är tydligt gjord direkt från en digital master, vilket främst avslöjas av den 100% perfekta kvalitén på bildtexter vid t.ex. kapitelindelningarna. Den enda gången bilden blir märkbart sämre är i ettans animeavsnitt då det blir lite brusigt. 
