Helt Perfekt Glob

Phone Booth av J

Stu Shepard (Colin Farrell) är en rappkäftad New York publicist som slingrar sig ur problem och lögner med hjälp av hans charm och karisma. När han en dag svarar i telefonen i en telefonkiosk finner han sig i en dödlig lek med en livsfarlig men intelligent psykopat (Kiefer Sutherland) med ett krypskyttsgevär som kräver av honom att han ska berätta sanningen för sin fru Kelly (Radha Mitchell), som han är otrogen mot tillsammans med sin flickvän Pamela (Katie Holmes). Det dröjer inte länge innan situationen eskalerar och New York polisen dyker upp, som begär att Stu ska kliva ut ur telefonkiosken. Men hur han ska kunna göra det, då han kommer att bli ihjälskjuten om han lägger på luren?

Phone Booth är en sån där film jag såg hos den sedan länge nedlagda videobutiken när den kom men var samtidigt inte en film som tände något större intresse hos mig. Jag hade nog aldrig heller sett filmen om det inte vore för det faktum att den slank med i en beställning jag gjorde på nätet för ett par månader sen.

Hur som helst så visade sig Phone Booth vara en film helt i min smak. Dess korta speltid på knappt åttio minuter gör den till en intensiv och tight nagelbitare som susar förbi utan några som helst bekymmer.

Jag har alltid gillat thrillers som utspelar sig under majoriteten på en och samma plats och Phone Booth är inget undantag i den subgenren. Den är välspelad, intensiv och underhållande – om än inte nämnvärt explosiv. Hur som helst så är det en åttio minuter intensiv thriller som gjorde att jag satt som på nålar. Rekommenderas.

Rogue av J

Peter McKell (Michael Vartan) är en amerikansk resejournalist som anländer till Kakadu nationalpark, Australien, för att åka med på en flodtur för turister. När båten är på väg tillbaka ser gruppen en nödraket som skjuts upp. Guiden, Kate (Radha Mitchell), bestämmer att de ska undersöka saken och det dröjer inte länge förrän den idylliska flodturen förvandlas till en mardröm då båten blir attackerad av en gigantisk saltvattenskrokodil. I paniken som uppstår åker de till en liten ö i den undangömda sjön de befinner sig på och upptäcker nästa problem; tidvattnet håller på att stiga och kommer dränka hela ön inom ett par timmar…

Jag gick in i den australisk-amerikansk-engelska samproduktionen Rogue (som hette Territory i Sverige när den kom, men släpptes sedan under titeln Dark Waters på dvd – även om de inte ändrade titeln i filmens förtexter) med inga större förväntningar och blev måttligt förvånad då den visade sig vara en riktig nagelbitare – i alla fall fram till de sista tjugo minuterna då det känns som att filmen fiser ur sig. Skådespelarna är bra, spänningen är bra under den andra tredjedelen av filmen och även om filmen gör ett mindre magplask mot slutet så håller den sig ganska stadigt igenom. Den får definitivt en tumme upp och en rekommendation.

Silent Hill: Revelation 3D av J

Kort efter att den första Silent Hill filmen (recenserad här och här) kom släpptes nyheten om att en tvåa skulle komma. Det dröjde emellertid hela 6 år innan vi såg röken av någon uppföljare och i alla fall jag var sjukt förväntansfull när den kom. Men av någon anledning lät jag den ligga tills nu. Det visade sig emellertid att jag lika gärna kunnat skita i den helt och hållet och låta den första (och bra) filmen vara en egen film istället för att involvera det här skräpet. Jag såg filmen hemma hos en polare som råkar ha en 3D TV. Givetvis såg vi den i 3D och det var ju coolt. Men det är ungefär vad filmen går ut på också; att vara en cash in på Silent Hill namnet och för att visa så mycket 3D effekter som möjligt i ett så rörigt och hattigt manus som möjligt.

Filmen är en fortsättning på den föregående filmen (som i mitt tycke klarar sig fint på egen hand) och följer Heather Mason (Adelaide Clemens), som lidit av underliga hallucinationer och mardrömmar sedan barnsbenen. Hon och hennes far, Harry (Sean Bean), har precis flyttat till en ny stad. Det dröjer dock inte länge förrän Harry plötsligt blir kidnappad och Heather får instruktioner av kidnapparna att bege sig till Silent Hill.

Det händer lite mer däremellan men jag orkar inte lägga ner någon större energi på den här filmen mer än nödvändigt, så…

Det som sumpade hela filmen för min del var manuset (som jag troligtvis gjort klart här ovanför). Skådisarna var bra och effekterna såg faktiskt bra ut (åtminstone i 3D), men manuset känns inte utvecklat och allting känns så jävla snabbt överstökat med tanke på att filmen ligger på 90 minuter i runda slängar. Silent Hill: Revelation 3D är en ren cash in och kärleken till spelen och berättelsen om spökstaden Silent Hill är nästintill helt bortblåst. Skippa den här.

The Crazies (2010 + 1973) av H

En dag i en liten stad knallar en man in på en baseballplan med ett hagelgevär mitt under pågående match. Trots sheriffens anmaningar lägger han inte ner vapnet, och skjuts själv ned. Efter fler incidenter finner man att ett flygplan kraschat i en vattenreservoar, och att en infektion spridit sig i vattnet som gör folk galna. Militären dyker upp och spärrar av staden medan sheriffen, hans fru och vicesheriffen försöker ta sig därifrån.

”The Crazies” från 2010 är en remake av George A. Romeros original från 1973, och håller ett bra tempo med en del spännande sekvenser. Det är lite som en zombiefilm, fast folk är bara hackabitamördatokiga istället för levande döda. Det är helt okej underhållning bara, det är inte så mycket att säga om den egentligen.

Sen tänkte jag att jag skulle se originalet för att jämföra, men efter ungefär 20 minuter med folk som bara pratar och pratar och pratar och pratar så stängde jag av. Så enkelt var det.

Silent Hill av J

Efter att dottern Sharon (Jodelle Ferland) har gått i sömnen upprepade gånger bestämmer sig Rose Da Silva (Radha Mitchell) för att ta med sig henne till den plats Sharon pratar om i sina rastlösa drömmar – Silent Hill. På vägen dit kliver dock någon mitt ut i vägen, varpå Rose tvärnitar och kraschar bilen – för att sedan slå huvudet i ratten och svimma av. När hon vaknar igen är Sharon spårlöst försvunnen och Rose beger sig iväg för att leta efter Sharon på Silent Hill’s dimmiga gator. Allt eftersom hennes sökande fortgår börjar en mörk hemlighet kring Silent Hill och dess förflutna att komma fram i dagsljuset…

Jag har sett den här filmen ett par gånger sedan den släpptes för 5 år sen (!), men jag har inte recenserat den förrän nu. Hm. Nåväl..

Silent Hill från 2006 är, så klart, baserad på Silent Hill spelen (de två första för att vara närmare bestämd) och är ganska trogen till spelen (åtminstone det första), samtidigt som den har ett par ändringar i sig – fast det vet troligtvis de flesta redan. Första halvan av filmen är sjukt bra och effekterna håller sig faktiskt riktigt bra än idag, även om filmen har 5 år på nacken (i skrivande stund), medans filmen börjar dala kring den andra halvan av filmen då det börjar förekomma lite väl mycket ointressant babbel och snack – som dessvärre även förekommer i flera av Silent Hill spelen. Hrm…

Nåja. Silent Hill filmen är iaf i det stora hela en bra film, som har stått sig bra trots att den fått ett par år på nacken. En intressant grej med filmen är dock att den skulle fått en uppföljare redan kring 2007, som sedan har blivit uppskjuten för varje år som har gått och ska nu (tydligen) bli släppt nästa år under titeln Silent Hill: Revelation 3D. Hur det blir med det återstår ju så klart att se…

Läs gärna H’s recension av filmen, som han skrev för 4 (!) år sedan, här. Läs gärna också mina recensioner av de fem första spelen av Silent Hill spelen – ni finner dem här.

Crazy In Love / Mozart And The Whale av H

Drama inspirerat av verkliga händelser (som till skillnad från ”baserat på” betyder att man hittat på i stort sett allt) om två personer med Aspergers Syndrom som inleder ett förhållande. Sympatiframkallande och bra skådespeleri från Josh Hartnett, men Radha Mitchell verkar mer ha damp än nånting annat. Hela storyn är i vilket fall fullständigt förutsägbar, men erbjuder ändå en viss twist som gör filmen någorlunda sevärd.