Into The Dark – Season 1 av J
Är det något som ligger mig varmt om hjärtat så är det anthology filmer och serier. Ända sen jag såg mitt första Tales From The Crypt avsnitt i en ung ålder har jag varit ett fan av konceptet med kortare skräckberättelser i videoformat. Vissa produktioner är givetvis bättre än andra och personligen skulle jag säga att anthology produktionerna från 80- och 90-talet är bättre än de nya som kommer med jämna mellanrum, även om en handfull av dem är sevärda. Vad har det här med Into The Dark att göra?
Into The Dark är givetvis en anthology serie, som är producerad av Blumhouse Television för det amerikanska TV-nätverket Hulu. Det som skiljer Into The Dark mot andra anthology serier är det faktum att varje episod är en fullängdsfilm istället för en kortare berättelse på tjugofem till trettio minuter, som det oftast är i den här typen av serier. Jag kommer lista filmerna i den ordning de släpptes under säsongens gång för enkelhetens skull. Med det sagt…
Yrkesmördaren Wilkes (Tom Bateman) har precis genomfört ett jobb och ska bege sig till dumpningsplatsen. Då det är kvällen på Halloween tror alla han stöter på att det är en kostym han har och att liket han släpar efter sig är en prop. Hur som helst har någon vandaliserat hans bil varpå han inte tar sig dit han ska. Han stöter på ett gäng festprissar som bjuder med honom på en fest och garanterar honom att han kommer få låna en bil där. Det dröjer inte speciellt länge efter deras ankomst till festen innan saker och ting börjar störta utför och det jobb han har gjort så många gånger tidigare blir i det här fallet betydligt mer komplicerat än vad han trodde till en början.
Det här är fullängds adoptionen av kortfilmen The Body från 2013, som även var med i anthology filmen Patient Seven från 2016 (recenserad här). Jag förstod inte riktigt hur de skulle ta konceptet från kortfilmen och dra ut det till 80 minuter, men med några ändringar i manus lyckades de ganska bra. Den började släpa lite grann ungefär mitt i, men de sista tjugo eller så minuterna växlade upp tempomässigt och filmen rundade av på ett ganska hyggligt – om än ganska förutsägbart – sätt.
The Body erbjuder knappast något nyskapande och det mesta som händer i den är väl ganska förutsägbart, men det är en underhållande och välspelad popcornrulle i alla fall som rullar förbi utan några större bekymmer. En bra start på serien helt enkelt.
Det har nästan gått ett år sedan Kimberly’s (Diana Silvers) mor hittades mördad och hon har sedan dess lidit av agorafobi – torgskräck. Medan årsdagen för hennes mors död börjar närma sig börjar hon misstänka att hemmets trygga vrå och hennes kärleksfulle far Henry (Dermot Mulroney) kanske bara är en ”hägring” och att hon svävar i livsfara.
Jag gillade Flesh & Blood också, trots att den till en början var ganska långsam. Den är väldigt välspelad (Dermot Mulroney gjorde i synnerhet ett bra jobb här) och den tredje akten i synnerhet är fantastisk. Jag tycker dock att de hade kunnat ”leka” mer med tittaren då det är extremt uppenbart vart allting är på väg så fort Kimberly har börjat fatta misstankar. Lyckas man inte klura ut vad som ska hända är man antagligen hjärndöd och bryr sig nog ganska lite i vad som händer i en film i en TV-serie som knappt en käft i Sverige har hört talas om.
Nåja. Jag gillade filmen hur som helst trots att den var väldigt förutsägbar. Det som räddar filmen (till en viss del i alla fall) är Mulroney’s prestation, vilket antagligen är det bästa med hela filmen faktiskt. Trots dess problem får den en tumme upp från mig.
Det är juletider och skådespelaren Wilson (Nyasha Hatendi) har precis flyttat till en ny stad och behöver ett jobb. Han hittar en annons på en anslagstavla och finner sig snart i rollen som maskoten till årets hetaste nya leksak: Pooka, en animatronisk docka som kan upprepa vad folk runt den säger. Han finner också snart kärleken i den ensamstående mamman Melanie (Latarsha Rose) och allting ser ljust ut för honom. Vilket det antagligen hade varit också om det inte vore för det faktum att han får plötsliga minnesluckor, fasansfulla hallucinationer och en underlig dragning till Pooka kostymen…
Till skillnad från de två tidigare filmerna i Into The Dark serien är Pooka! en mer arthouseaktig mindfuck film. Ingenting av skräckdelen i filmen är sammanhängande under större delen av filmen och jag fick känslan av att det var konstigt bara för konstighetens skull – fram till filmens upplösning. När pusselbitarna hade fallit på plats vart hela filmen betydligt mer sammanhängande än vad den till en början verkade vara och jag insåg först då hur generisk filmen egentligen var. Den här typen av mindfuck filmer har vi sett många gånger tidigare och den faller också in i facket för filmer som tappar sin kraft efter en första titt.
Hur som helst så är filmen välspelad och Pooka kostymen är en aningen creepy, även om allt annat bara (för stunden, innan upplösningen) kändes som en massa osammanhängande dravel som inte var ett dugg läskigt. Det spelar ingen roll hur mycket de än blinkar med julbelysningar och visar starka röda färger i kombination med någon underlig hallucination, det blir inte nämvärt läskigare för det.
Nåja. Hade det inte varit för dess slut som ger en förklaring till allting som händer i filmen och de gått den där vägen många arthouse filmer tar (det vill säga där de inte förklarar ett skit, det ska bara vara konstigt för konstighetens skull) hade jag antagligen sågat Pooka! jäms med fotknölarna, men då de åtminstone ger en förklaring till det som händer i filmen (hur generisk den än må vara) så tycker jag väl att filmen fungerar okej, även om den inte är någonting jag kommer ha någon större brådska att se om.
De fyra gamla vännerna Alexis (Suki Waterhouse), Danielle (Carly Chaikin), Kayla (Kirby Howell-Baptiste) och Chloe (Melissa Bergland) samlas i deras gamla studentbostad på Nyårsafton för en tjejkväll. Medan de spelar ”Sanning eller konsekvens” börjar gamla minnen att komma upp till ytan och de osämjor som legat och ruvat börjar snart manifestera sig i mordiska slag.
New Year, New You är en riktig skitfilm. Alla karaktärer är antingen idioter eller irriterande självupptagna rövhål, som bitvis är så pass cringe att jag nästan började gnissla tänder. De första fyrtiofem minuterna går åt till en massa fullkomligen ointressant dravel i form av ett uselt försök till karaktärsuppbyggnader och de sista fyrtiofem minuterna består av att dessa idioter har ihjäl varandra, varav en av dem är antagligen den mest lättmanipulerade karaktären jag någonsin har sett i en film – och då överdriver jag inte heller. Filmens andra halva är inte fullt lika irriterande som den första halvan, men den är å andra sidan inte ett dugg mer spännande eller intressant. Det hela var så förbannat generiskt och fritt från överraskningar att jag hade svårigheter att hålla mig vaken.
New Year, New You är ren dynga. Om du bestämt dig för att titta på Into The Dark kan du med gott samvete hoppa över den här filmen, annars är det cirka nittio minuter du aldrig kommer få tillbaka.
De två kontoristerna Jennifer (Natalie Martinez) och Guy (Matt Lauria) kliver ombord på en hiss i höghuset de jobbar i dagen innan Alla hjärtans dag – enbart för att fastna fyra våningar under jorden. Vad som till en början verkar kunna vara en god personkemi mellan dem tar snart en mörk vändning när den ena parten får veta mer om den andra…
Down är ett gigantiskt steg upp från den usla fjärde filmen i Into The Dark’s första säsong. Manuset är förvisso extremt förutsägbart (man kan räkna ut vart allting kommer ta vägen och hur allt kommer sluta några minuter in) och har gjorts på liknande sätt i andra filmer förr, men trots det så tycker jag att Down fungerar ändå – mycket tack vare rollprestationerna från Martinez och Lauria, som de bägge gör briljanta här (i synnerhet Lauria).
Med det sagt menar jag inte att Down är något man behöver springa benen av sig för att se. Det är en överlag en generisk hiss-thriller som inte bjuder på några större överraskningar (inga alls, faktiskt), men tack vare min underliga förkärlek till filmer som utspelar sig antingen delvis eller helt och hållet i en hiss och det faktum att Down är ganska underhållande trots att den är extremt förutsägbar gör att jag inte kan säga att den är dålig. Produktionsvärdet är högt, filmen är välspelad och med en speltid på knappt åttio minuter susar Down förbi utan några större bekymmer. Den får en tumme upp.
I ett försök att komma undan de negativa löpsedlarna bestämmer sig kändiskocken Peter Rake (Jimmi Simpson) för att tillfälligt flytta till sin familjs semesterhus ute i skogen. Det dröjer dock inte länge förrän spöken från hans förflutna hinner ikapp honom, för att inkassera gamla skulder…
Treehouse är inte fullt lika usel som New Year, New You, men den är inte långt ifrån den. Filmen har förvisso ett bra budskap inbakat i dess story, men budskapet är samtidigt ett så pass stort ”No shit?” att det tappar all form av tyngd det försöker framföra. Att filmen dessutom ingår i en av de subgenrer av skräckfilmer jag är fullständigt ointresserad av gör inte saken mycket bättre – i synnerhet inte då det i slutändan visade sig inte alls vara så (vilket var något jag lyckades förutsäga en stund efter att saker och ting hade börjat få rullning i filmen).
Filmen är välspelad och den har någon enstaka grej som fick mig att höja på ögonbrynen, men den är samtidigt överlag långdragen, ospännande och ointressant. Den största synden en skräckfilm kan göra är att vara tråkig och ointressant, vilket är precis vad Treehouse är. Skippa.
Larry (Keir O’Donnell) är på väg till ett bröllop där hans ex och hans kusin ska gifta sig. På vägen checkar han in på Pink Motel där han möter Chester (Hayes MacArthur); en snubbe som tycker det är skitkul att driva med folk, även om hans skämt kanske går en aningen för långt ibland. Under kvällen driver Chester med Larry och han tar skämten bara längre och längre fram tills den punkt då ingen, bortsett från Chester själv, tycker att skämten är roliga…
I’m Just F*cking With You börjar lite trevande och det tar en stund innan saker och ting börjar röra på sig, vilket i sig inte hade varit något jättestort problem om det inte vore för det faktum att filmen är extremt förutsägbar.
Några få minuter in förstod jag precis vart allting skulle bära av och själva uppbyggnaden av filmen vart således lite långdragen. Det vart att jag satt bara och väntade på att det jag visste skulle hända, skulle hända. När saker och ting väl började kicka igång ordentligt blev filmen hur som helst väldigt underhållande (mycket tack vare MacArthur’s fenomenala prestation som Chester) – i synnerhet det klockrena slutet, som förde mina tankar till något som hade kunnat hända i en episod av Tales From The Crypt. Jag tvivlar dock på att filmen hade lidit av att vara fem, kanske tio minuter kortare än vad den är, mest för att skynda på handlingen.
I’m Just F*cking With You är en av de bättre filmerna i Into The Dark’s första säsong, även om dess uppbyggnad vart något långdragen. Den får hur som helst en tumme upp.
Genetikern Victoria Harris (Samantha Mathis) har isolerat sig tillsammans med sin son Spencer (Israel Broussard) i ett ensligt beläget hus i hopp om att förändra sin son till det bättre då han påvisat tendenser till att bli en seriemördare under sin uppväxt. Hon tar till sina vetenskapliga kunskaper för att framställa kloner i ett försök att avvänja honom från hans våldsamma tendenser, vilket i sin tur får katastrofala följder…
Säsong ett av Into The Dark fortsätter med en långsammare film i form av All That We Destroy, som är mer en långsamtgående thriller med inslag av sci-fi än en regelrätt skräckfilm. Den är långt ifrån actionpackad och koncentrerar sig mer på att bygga upp de få karaktärer som är med och trappa upp situationen som pågår i filmen fram till den sista akten.
Slow burn filmer är i regel ingenting för mig, men tempot i All That We Destroy fungerar tack vare bra skådespelarinsatser (speciellt från Israel Broussard) och en intressant uppbyggnad till den sista akten som blir lite av en nagelbitare, som sedan avrundas med ett slut jag inte kan låta bli att älska.
Jag är lite förvånad själv men jag gillade faktiskt All That We Destroy och tycker nog att det är en av de bättre filmerna i den första säsongen av Into The Dark. Tumme upp.
Nathan (Clayne Crawford) har nyligen förlorat sin fru i cancer och bestämmer sig för att tillsammans med sina döttrar Clair (Josephine Langford) och Maggie (Lia McHugh) bege sig iväg för att campa på den plats där han friade till sin fru för att strö ut askan efter henne där. Under deras första natt i husvagnen knackar plötsligt någon på dörren och när de tittar ut för att se vem som är där ser de två barn – två barn med svarta ögon…
Är man ett fan av creepypastas (skräckberättelser på internet, för den oinsatte) vet man givetvis direkt vad They Come Knocking är baserad på: black eyed children. Fenomenet, som det finns otaliga adoptioner av, som har växt fram på internet om barn med kolsvarta ögon som knackar på ens dörr mitt i natten och frågar om de kan få komma in.
They Come Knocking är så klart ytterligare en adoption av black eyed children, fast i filmform och jag personligen tycker att den fungerar utmärkt. Filmen blir stundtals genuint creepy och både Crawford och Langford gjorde bra prestationer (i synnerhet Crawford). McHugh var väl också bra i sin rollsättning men jag fann hennes karaktär extremt irriterande – även om jag förstår varför den var skriven som den var.
They Come Knocking är hur som helst en bra film och är nog en av mina favoriter i den här första säsongen av serien. Två tummar upp.
Marisol (Martha Higareda) är en ung höggravid mexikansk kvinna som bestämt sig för att försöka ta sig över till amerikansk mark med hjälp av en människosmugglare för att finna den amerikanska drömmen. Men väl vid gränsen svimmar hon enbart för att vakna upp till en amerikansk mardröm…
Culture Shock känns mer som kritik av den nuvarande presidenten i USA, Donald Trump, än en skräckfilm. Visst finns där några intressanta idéer (i synnerhet grundkonceptet med filmen som påminner mig om en sak som inträffar i spelet Saints Row 4), men filmen känns ändå felplacerad trots dess makabra idé om hur illegala flyktingar skulle kunna behandlas.
Även om det händer saker igenom filmen känns det ändå som att den står på tomgång under en stor del av dess speltid och de ”läskiga” bitarna blir bara jävligt utdragna.
Filmen är välspelad och så, men det räcker inte till för göra filmen tillräckligt intressant för att jag ska ha någon som helst lust att återse den. Den är bättre än flera andra filmer i den här första säsongen av Into The Dark, men den är samtidigt långt ifrån någon av de bättre.
Det finns en vandringssägen på Helbrookskolan som berättar om en lärarinna som dog av en hjärtattack efter att ha blivit utsatt för ett spratt som gått snett för tio år sedan. I panik klädde ungdomarna som utsatt henne för det i skolans maskotkostym och gömde undan liket och det sägs nu att skolan är hemsökt av hennes hämndlystna ande, som tar de som inte sköter sig i skolan. En grupp ungdomar som har fått kvarsittning på en lördag får ganska snart veta hur mycket sanning det egentligen ligger i vandringssägnen om den döda lärinnan…
School Spirit, för mig, kan vara den absolut bästa filmen i hela säsong ett av Into The Dark. Det är en whodunnit slasherfilm och jag älskade varenda minut av den. Visst, den är bristfällig, totalt idiotisk och karaktärerna är väldigt endimensionella och emellanåt korkade, men det hör till subgenren. Jag hade en jäkligt kul stund i soffan framför den här filmen och kommer säkerligen att se om den. Två stora tummar upp.
Och ja, jag klurade ut väldigt fort vem som var mördaren…
Halvsystrarna Shay (Jahkara Smith) och Jo (McKaley Miller) har tillsammans med deras far åkt till en hemlig religiös tillställning för att bilda ett kontrakt mellan sig själva, sin far och Gud så att de ska hålla sig ”rena” fram tills det att de gift sig. Väl där genomför de en seans tillsammans med några andra unga kvinnor för att frammana Lilit – Adam’s första fru. Efteråt börjar Shay få underliga syner och frågan är vem som är mest farlige egentligen; demonen de har släppt lös eller trycket från deras kontrollerande fäder?
Till en början när jag satt och tittade på Pure undrade jag varför i helvete filmen var så kvinnofientlig. Varför alla manliga karaktärer i filmen behandlade de kvinnliga karaktärerna som om de var underlägsna på något sätt. Sen kom slutet och alla pusselbitar föll på plats.
Pure är antagligen en våt dröm för vilken militant SJW som helst då filmen i stort sett är ett stort långfinger till män. Filmen målar upp, som den mesta andra SJW-smörjan, hur alla män förtrycker kvinnor och att i slutändan ska alla kvinnor gå ihop och förgöra hotet (det vill säga alla män) och jadda, jadda, jadda, jadda…
Pure är utan tvekan den sämsta filmen i hela säsong ett av Into The Dark. Att det finns grisjävlar till män som behandlar kvinnor som om de inte vore värda hundskit under skorna är ett faktum, men att signalera sina politiska åsikter i en film som egentligen inte borde ha haft något med signalpolitik överhuvudtaget att göra påvisar bara hur jävla hjärndöda SJW’s är. Jag har skrivit det förr och jag skriver det igen; majoriteten av de som tittar på film vill inte ha någon annans åsikter nerkörda i halsen när de sitter och tittar på film.
Filmen har en handfull scener som är hyfsat effektiva, men som antagligen hade fungerat bättre i en annan film. Pure är hur som helst nittio minuter dynga och ett ordentligt steg ner i klaveret för serien i mina ögon.
Sammanfattningen:
Into The Dark’s första säsong varierar i kvalité, utan tvekan. Det finns en handfull guldkorn här även om de flesta av dem har sina problem. Samtidigt har den en handfull skitfilmer (i synnerhet den sista som är något av det mest bedrövliga jag har sett de senaste tio åren) som bitvis fick mig att nästan sluta titta på säsongen och skrota hela idéen att se den och skriva den här recensionen.
Skulle jag rekommendera någon att se säsong ett av Into The Dark? Ptja… se de filmer du känner att du eventuellt skulle gilla och skippa resten, är min rekommendation då man inte behöver ha sett någon av de andra filmerna för att begripa sig på varje film.
Jag kommer att återkomma till Into The Dark längre fram när jag har orkat titta igenom säsong två av serien – när nu det kommer hända.
