Helt Perfekt Glob

American Psycho av J

Året är 1987 och Patrick Bateman (Christian Bale) lever den amerikanska drömmen. Han är rik, han är snygg, han är atletisk och han har många vackra kvinnors uppmärksamhet. Men han bär även på en mörk hemlighet; Patrick är en blodtörstig och manipulativ psykopat.

Missnöjd med sitt glansiga liv spenderar Patrick sina kvällar med att stryka omkring på New York’s gator sökandes efter sitt nästa offer, oavsett om de affärsbekanta eller främlingar som han möter i förbigående – han gör ingen skillnad på folk och folk. Men allt eftersom han göder sitt mörka alter egos blodtörst samtidigt som han lever sitt yuppi liv börjar de bägge sidorna av Patrick’s liv att sammansmälta och han börjar snart att undra var ena sidan av hans liv slutar och vart den andra börjar.

American Psycho från 2000 behöver nog ingen närmare presentation – eller? Filmen är baserad på Bret Easton Ellis’ bok med samma titel från 1991 (som jag inte har läst, men som jag har hört ska vara bättre än den här filmatiseringen). Jag minns inte exakt när jag såg den här filmen för första gången, men det var åtminstone två, tre år efter att den kom och jag hade inte sett den sedan dess fram till nu. Det enda jag egentligen kom ihåg från filmen var slutet, som jag misstänker att de flesta som har sett filmen inte glömmer i första taget.

Hur som helst så kan jag väl säga att jag förstår nu varför jag inte har sett om filmen tidigare. Helt ärligt tycker jag faktiskt att filmen är sjukt överhypad. Christian Bale är fantastisk i sin rollsättning/huvudrollen, men det känns som att hela filmen står och puttrar på tomgång under stora delar och det verkar ärligt talat som att folk enbart kommer ihåg de våldsamma delarna av filmen; vilka det är få av och långt emellan. Ett plus filmen (och antagligen boken också för den delen) får är dess nattsvarta humor som dyker upp med jämna mellanrum i form av att, bland annat, Christian Bale vräker ur sig något riktigt obscent mitt under en vanlig konversation, men som den han pratar med inte reagerar på…

Nåja. American Psycho är väl en okej thriller, men den är i mitt tycke långt ifrån så pass bra som många verkar tycka.

Cruel Intentions av J

Kathryn Merteuil (Sarah Michelle Gellar) och Sebastian Valmont (Ryan Phillippe) är två snygga, snuskigt rika och manipulativa styvsyskon från Manhattan’s övre östsida som får vad de vill ha, när de vill ha det.

Uttråkad av alla tjejer som han har kunnat förföra förr har Sebastian nu satt sitt sikte på den ultimata utmaningen; den vackra och oskuldsfulla rektorsdottern Annette Hargrove (Reese Witherspoon), som har bestämt sig för att vänta tills det att hon hittat sitt livs kärlek och giftermål innan hon ska gå till sängs med en man. Kathryn ser det perfekta tillfället för en vadslagning. Om Sebastian misslyckas att lura ner Anette i hans säng, måste han ge bort sin 1959 Jaguar Roadster till Kathryn. Skulle han däremot lyckas vinner han Kathryn – den enda tjejen han vet att han aldrig skulle kunna få. Samtidigt blir Cecile (Selma Blair), en naiv tjej vars moder har värvat Kathryn att hjälpa henne att platsa in på hennes nya skola, insyltad i styvsyskonens vadslagning då Kathryn – med hjälp av Sebastian – planerar att förstöra Cecile’s rykte som hämnd på Kathryn’s ex-pojkvän, som lämnde henne för Cecile.

Cruel Intentions – eller En Djävulsk Romans i Sverige – var en film som gick förbi mig när den släpptes och det var väl föga förvånande då filmen inte tilltalade mig nämnvärt kring sekelskiftet. Jag såg filmen för första gången några år efter dess release då jag lånade en före detta väns dvdutgåva av filmen tillsammans med en bunt andra filmer. Vad jag minns så vart jag förvånad över hur mycket jag gillade filmen när jag såg den. Nu, omrking tio år senare, har jag alltså sett om filmen igen och ja, den fungerar fortfarande bra.

Skådespelet är suveränt (Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe är sjukt bra i sina rollsättningar, i synnerhet Gellar i bitch-rollen), manuset är välskrivet (även om det är löst baserat på den franska epistolära romanen Les Liaisons dangereuses från slutet av 1700-talet) och filmen lyckas hålla mitt intresse uppe – även om det är smått förutsägbart vart allting är på väg mot slutet. Trots att filmen är först och främst ett drama så förekommer det mörk humor här och jag tycker den fungerar väldigt bra, speciellt då skämten inte dängs över huvudet på tittaren var och varannan minut.

Nå. Cruel Intentions kanske inte är en film jag skulle valt över någon annan film utan att ha någon vetskap om den sedan tidigare, men helt ärligt så gillar jag den och tycker att den står sig bra än idag – tjugo år efter dess release. Rekommenderas.

Monsters vs Aliens av H

Monsters vs Aliens handlar om Susan som träffas av en meteorit med ett speciellt ämne som förvandlar henne till en superstark jättekvinna. Hon sammanförs med ett gäng monster som regeringen håller fångna för att strida mot utomjordingen som kommer för att ta tillbaka meteoritens ämne.

En snygg datoranimerad film med svagt manus. Några bra skratt, men inte mycket mer. Storyn är 100% förutsägbar och ibland blir den direkt tråkig. Skippa.

Walk The Line av H

Filmen om hur Johnny Cash skriver några låtar medan han är i flygvapnet, spelar in en skiva, blir kändis, knarkar, obsessar över June Carter, slutar knarka och slutligen gifter sig med henne innan han spelar in en liveskiva i ett fängelse.

Menlöst filmmanus som snabbspolar genom Cashs liv. Som vanligt med såna här filmer så får man veta väldigt lite om musikern Cash, fokus ligger förstås på hans relationer till familjen och så vidare vilket är totalt ointressant. Då kan filmen lika gärna handla om vem som helst. Visst är det bra musik i filmen, men det är ju bara att spela en skiva om du vill höra den. Reese Witherspoon är inte lika jävla irriterande och usel och förhatlig som i alla andra hennes filmer, men så har hon bara en personlighetslös kartongkaraktär att spela så nåt annat var väl inte att vänta.

Ni får faktiskt förlåta, men jag är helt ointresserad av verklighetsbaserade filmer om människoöden. Folk som växer upp i stökiga hem, knarkar och sabbar sitt eget och andras liv, och så slutar filmen lite vagt med att ”livet gick vidare för våra kära karaktärer”. SNAAARK. Nej, jag får nog leta upp en vanlig dokumentär om Cash istället. Det blir nog långt mer intressant.