| Subcribe via RSS

Day Of The Dead: Bloodline av J

augusti 26th, 2018 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fem år har gått sedan början till slutet av mänskligheten inträffade. De döda vaknade återigen till liv för att förtära köttet från de levande och en handfull människor lyckades sätta sig i säkerhet i en militärbunker där forskare, civila och militärer samlats för att försöka överleva mänsklighetens slutskede.

En av dessa överlevande, forskaren Zoe (Sophie Skelton), jobbar dag som natt för att försöka finna ett botemedel eller vaccin mot det virus som återuppväcker de döda utan någon större framgång. När så ett av barnen i bunkern blir allvarligt sjuk beger sig Zoe tillsammans med en grupp militärer ut för att hämta förnödenheter och stöter på Max (Johnathon Schaech) – Zoe’s gamla stalker som blev dödad i början av apokalypsen. Max påvisar mer intelligens än de andra odöda och Zoe inser snart att det är något väldigt speciellt med honom…

George A. Romero’s Day Of The Dead från 1985 är en av de absolut bästa zombiefilmer som någonsin har gjorts. Personligen tycker jag att den slår sina föregångare – Night Of The Living Dead och Dawn Of The Dead – på fingrarna, även om jag älskar de filmerna också. Day Of The Dead är rakt igenom mörk, dyster, melankolisk och klaustrofobisk. Filmens inledningen är både klassisk och även mästerligt framförd och ger mig än idag gåshud varenda gång jag sätter mig för att se filmen. Jag såg Steve Miner’s remake av Day Of The Dead snett efter att den kom 2008 och har sedan dess inte sett om den då den, i alla fall som jag minns det, sket över hela originalet. En omtitt hade nog varit på sin plats, speciellt med tanke på att jag nu har sett Day Of The Dead: Bloodline som släpptes i början på året.

Det märks att Day Of The Dead: Bloodline försöker att vara originalet (mestadels igenom små referenser till karaktärerna i den filmen), men att den samtidigt försöker komma med egna och fräscha idéer. Resultatet är… sådär. Å ena sidan tycker jag att den var okej för vad den var (och bättre än mycket annat skit som gjorts sista femton åren i zombiegenren), men å andra sidan – och kanske mest tack vare titelsättningen av filmen – är den rätt rutten (pun intended).

Till skillnad från originalet är den här filmen väldigt snabb. Filmen hade behövt minst tjugo minuter extra speltid då det i stort sett inte finns någon direkt uppbyggnad av karaktärerna att tala om här egentligen. Den enda karaktären vi på sätt och vis får lära känna lite mer än att bara få höra namnet på den är Zoe, istället har de packat in så mycket action de kunnat utan några större karaktärsutvecklingar – vilket leder mig till nästa problem jag tycker att filmen har…

Det finns inga som helst karaktärer att gilla här; är de inte skitstövlar så är de självupptagna idioter som gör totalt IQ-befriade beslut som får andra dödade – typ de där karaktärerna som inte har något namn. Sophie Skelton är snygg, men passar verkligen inte i rollen som Zoe – alls. Hon springer runt med samma ansiktsuttryck (som påminner om en tilldaskad häck) igenom i stort sett hela filmen och hennes karaktär Zoe verkar skita fullkomligen i om hon utsätter andra för fara eller får folk dödade. Jeff Gum‘s karaktär Miguel, som är den här filmens motsvarighet till Captain Rhodes i originalet, känns överlag inte speciellt hotfull och om man ska nödvändigtvis jämföra de bägge karaktärerna med varandra är Miguel en kärring i jämförelse med Rhodes.

En hel del saker i filmen känns väldigt intryckta med tvång dessutom. Det bästa exemplet är kärleks-subploten mellan Zoe och Marcus Vanco‘s karaktär Baca (yes, really), som är bror med Miguel (även om de inte är lika varandra överhuvudtaget på något som helst vis). Jag förstår att den subploten används som en katalyst för det som inträffar i filmen, men kunde de verkligen inte komma på något bättre än en totalt ointressant, klyschig och forcerad subplot som den?

Originalets slut är av den mörkare sorten och lämnar oss tittare med en ganska tom känsla för karaktärerna i filmen. Att hoppet i stort sett är ute även om de har överlevt. I den här filmen har de istället valt att genomföra ett fruktansvärt krystat slut där klimaxet snavar över sina egna fötter och faller framstupa med ansiktet först ned i golvet. Upplösningen är av sorten ”living happily ever after” och är troligtvis ett av de mest tafatta slut i en zombiefilm som gjorts.

Det jag tycker är okej med filmen är väl att majoriteten av skådespelarnas insatser (speciellt Johnathon Schaech, som troligtvis gör den bästa prestationen här) är bra, effekterna ser bra ut och verkar vara – om jag inte misstagit mig – praktiska effekter till större delen (vilket jag uppskattade då väldigt många zombiefilmer nu för tiden förlitar sig till CGI-blod istället) och en del av de nya idéerna filmen kom med fungerade helt okej.

Hade de strukit den forcerade och klyschiga kärleks-subploten och bytt ut den mot något mer intressant, gjort filmen tjugo minuter längre med djupare karaktärsutveckling och skrivit om karaktären Zoe till en karaktär man hade kunnat heja på istället för att vilja se henne gå samma öde till mötes som alla karaktärer hon lyckas få dödade hade troligtvis Day Of The Dead: Bloodline varit en rent av bra film. Så som den är (och kommer antagligen alltid att vara) så är det ett ganska hafsigt verk som enbart existerar för att casha in på Day Of The Dead titeln, även om den har några intressanta idéer och en handfull bra saker i sig.

Om du ska ha filmkväll och måste välja mellan originalet eller den här så är valet extremt enkelt i min mening; se originalet.

No Comments

Baywatch av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Action, Film, Komedi

Matt Brody (Zac Efron) är en olympisk mästare med två guldmedaljer. Men tack vare sina alkoholproblem har han sumpat sin karriär till den grad att han nu får lov att genomföra samhällstjänst som en del av straffet han fått för en förseelse. Han ska avtjäna sin tid som livvakt vid Emerald Bay’s livvakts station, som drivs av den energiske Mitch Buchannon (Dwayne Johnson). Brody märker ganska snabbt att hans kändisstatus inte ger honom några som helst privilegier och att jobbet som livvakt är betydligt tuffare än vad han till en början trodde. Samtidigt börjar folk att dö under mystiska omständigheter kring stranden och Buchannon är övertygad om att dödsfallen har någonting att göra med det närliggande nybygget att göra, varpå han och hans grupp med livräddare börjar att nysta i det hela.

Baywatch från förra året (som är en komisk remake av kult TV-serien) är en cheesig och överlag rätt stendum action-komedi som stundtals känns otroligt skitnödig. Jag antar att filmen är menad att vara det, som typ en throwback till TV-seriens känsla. Påtal om TV-serien dyker både David Hasselhoff och Pamela Anderson (som bägge medverkade i TV-serien, för dig som inte visste om det) upp i varsina korta cameos här. Vi ser även en av mina stora filmcrushar här; Alexandra Daddario. Filmen är hur som helst rolig och väldigt underhållande överlag, även om jag stundtals bet ihop tänderna allt jag orkade på grund av ren cringe och skämt som inte gick hela vägen hem hos mig. I övrigt levererar filmen inte direkt någonting nytt, men vem bryr sig i något sådant när det kommer till den här typen av film?

Det som förvånade mig mest med filmen var troligtvis hur mycket svordomar och hur ovårdat språk alla karaktärer hade här. Jag menar, orden ”dick”, ”shit” och ”fuck” hördes minst ett tiotal gånger under filmens cirka två timmar långa speltid. Något som gjorde mig ännu mer förvånad var att filmen har fått en 11 årsgräns i Sverige, även om man klart och tydligt får se ett manligt könsorgan – och den sekvensen är inte hastig heller om vi säger så…

I alla fall, överlag gillade jag Baywatch remaken. Det är en film man inte ska ta på något som helst allvar. Man ska bara luta sig tillbaka, stänga av hjärnan, äta sina snacks och bli underhållen av den, helt enkelt. Rekommenderas.

No Comments

Ghost In The Shell (2017) av J

maj 30th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi

I en nära framtid har cybernetiska implantat som förbättrar de mänskliga organen blivit normalt. Bolaget Hanka Robotics är världsledande tillverkare av implantat och robotproteser och har tagit nästa steg i utvecklingen: att kombinera en mänsklig hjärna med en cyborgkropp. Hjärnan de använt sig av tillhör en ung kvinna, Mira Killian (Scarlett Johansson), vars föräldrar omkom i en cyberattack, som ett år senare har gått med i Section 9, en anti-terrorism grupp, och uppnått graden Major.

När terrorister slår till mot en av Hanka Robotics’ högt uppsatta chefer stormar Killians grupp in och stoppar dem. Killian upptäcker att en av de robot-geishor som attackerat var hackad av någon kallad Kuze (Michael Pitt). Medan Section 9 jagar Kuze börjar Killian att sakta men säkert lära sig mer om sig själv och vem Kuze egentligen är.

Min första kontakt med Ghost In The Shell var igenom musikvideon till Wamdue Project’s King Of My Castle som visades flitigt både på ZTV och MTV år 1999. Musikvideon består av klipp och sekvenser ifrån den första animerade Ghost In The Shell filmen från 1995, som är baserad på en manga från 1989. Detta hade jag inte den blekaste aning om när jag såg musikvideon i min unga ålder och det var först runt tre år senare jag fick veta hur saker och ting låg till. Om jag inte missminner mig var det H som upplyste mitt ovetande sinne om saken. Hur som helst så såg jag den första animerade filmen av Ghost In The Shell och det lilla jag minns är väl att jag gillade den. Det var sexton år sen.

Jag brydde mig aldrig i att se uppföljarna och de olika serierna som ploppat upp i franchisén sedan dess, men bestämde mig för att jag skulle se den amerikanska Ghost In The Shell adoptionen från förra året. Tanken var att jag skulle se den på bio, men av någon anledning blev det aldrig av – och det kanske var lika bra. Filmen gjorde sig helt okej här hemma i soffan och jag tvivlar på att ett biobesök hade gjort mig mer imponerad av filmen än vad jag blev…

Prestationerna framför kameran är övertygande och filmens actionscener är underhållande och välgjorda. Effektmässigt och visuellt sett är det här dessutom en riktigt snygg film. Det filmen faller på är dess manus som i stort sett följer varenda standardmall för en actionfilm som finns, vilket gör att den stora vändningen i filmen faller platt tack vare att man kan förutse den tjugo minuter in.

Jag antar att det låter som att jag hatar filmen. Det gör jag inte. Förvisso tycker jag att den är förjävla förutsägbar och att de borde ha filat mer på manuset innan kamerorna började rulla, men tack vare bra action och snygga – för att inte tala om fläskiga – effekter tycker jag att den är helt okej. Speltiden på runt hundra minuter svischade förbi utan några större bekymmer och ska jag vara ärlig hade jag en ganska bra stund där i soffan. Jag tvivlar dock på att jag kommer att se om filmen inom någon närmare framtid.

Några jämförelser med originalet (eller franchisén i sig) tänker jag inte göra på grund av uppenbara skäl.

Läs gärna H’s mer utförliga och välskrivna recension på DVDKritik också.

No Comments

Cabin Fever (2016) av J

maj 22nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fem college-studenter har hyrt en stuga långt ute i skogen för några dagars avkoppling. Den fina stämningen byts dock snart ut mot ren och skär terror då ett mystiskt och aggressivt köttätande virus plötsligt börjar sprida sig bland dem…

Cabin Fever remaken från 2016 är utan tvekan en av de mest poänglösa remakes som någonsin gjorts. Varför de inte bara gjorde en fjärde film – med ett helt nytt manus – istället för en remake med ett manus som i stort sett är exakt samma film som originalet som kom enbart fjorton år tidigare övergår mitt förstånd. I mina förberedelser för att se remaken gick jag hur som helst tillbaka och såg om de tre originalfilmerna innan dess…

Originalfilmen från 2002 är fortfarande en ganska usel film. Konceptet är det absolut ingenting fel på och effekterna är ganska bra också. Det som förstör filmen är karaktärerna, som överlag beter sig som totala jävla idioter. Jag vet att man måste kunna tillåta att karaktärer beter sig korkat i skräckfilmer och att de ofta använder arslet istället för huvudet, men karaktärerna i Cabin Fever tar ett gigantiskt kliv över gränsen till vad jag kan acceptera – och då ska man också komma ihåg att jag är ett stort fan av slasherfilmer där det i stort sett är en tumregel att karaktärerna i filmerna beter sig som idioter. Att huvudkaraktärerna är jävla as också hjälper knappast filmen, snarare tvärtom. Jag menar, varför ska jag hålla på karaktärer som beter sig som narcissistiska skitstövlar så fort skiten träffar fläkten? Jag förstår att det ska föreställa att karaktärerna är livrädda, men kom igen…

Cabin Fever 2: Spring Fever – som Ti West distanserat sig ifrån – är i mitt tycke en betydligt mer underhållande film. Den är våldsammare, äckligare och är överlag en betydligt roligare film. Cabin Fever: Patient Zero – den tredje filmen – är bättre än originalet och fortsätter i samma fotspår som den andra filmen och har några riktigt vedervärdiga sekvenser. Kort sagt; jag föredrar uppföljarna över originalet vilken dag som helst. Sen har vi ju som sagt remaken…

Även om remaken är både onödig och poänglös så gillar jag faktiskt den mer än originalet. Karaktärerna beter sig fortfarande som idioter och svin och manuset är i stort sett exakt samma film som originalet (en del repliker och scener är direkt tagna ur originalet), så vad gör att remaken är bättre i mina ögon? Jo, filmens gore effekter. De är både bättre och äckligare här än i originalet. Med det sagt menar jag givetvis inte att den här filmen är bra, utan bara att den är mer sevärd än den film den är baserad på. En lustig grej som slagit mig nu efter att jag har sett remaken är att både uppföljarna och remaken slår originalet på fingrarna när det kommer till effekter och gore, vilket var en stor del av Cabin Fever; att visa en massa äcklig gore.

Hur som helst vet jag inte vem Cabin Fever remaken är menad för. Fans av originalet lär hata den och med tanke på att det överlag inte är en speciellt bra film (mycket tack vare att den är baserad på ett redan uselt manus) tvivlar jag på att nykomlingar till franchisén kommer gilla den heller. Personligen tycker jag inte att den är bra, men jag ser hellre om den än originalet.

Läs gärna mina recensioner av Cabin Fever, Cabin Fever 2: Spring Fever och Cabin Fever: Patient Zero också – även om de är till en viss del föråldrade.

No Comments

Don’t Be Afraid Of The Dark (2010) av J

januari 20th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den unga flickan Sally (Bailee Madison) anländer till sin frånskilda far Alex (Guy Pearce) och hans nya flickvän Kim (Katie Holmes) vid deras nya hem, som en gång i tiden tillhörde en känd konstnär som under mystiska omständigheter försvann. Alex’s plan är att rusta upp den gamla herrgården med hjälp av Kim. Kort efter deras ankomst upptäcker de att herrgården har en undangömd källare och det dröjer inte länge efter det förrän Sally upptäcker anledningen till konstnärens försvinnande…

Don’t Be Afraid Of The Dark från 2010 är en Guillermo del Toro producerad och skriven remake på en TV-skräckis från 1973 med samma titel. Jag har nämnt i tidigare recensioner att jag föredrar del Toro när han är involverad i actionfilmer över när han är involverad i skräckfilmer, så jag tror inte det är någon större överraskning att jag vart skeptisk när jag insåg att han var involverad.

Don’t Be Afraid Of The Dark remaken visade sig hur som helst vara en jävligt bra film – i mitt tycke så klart. Visst har den en del brister – så som att karaktärerna i filmen är ganska stereotypiska skräckfilmsidioter som gör dumma beslut gång på gång och inte tror på det gråtande barnet som hävdar att någonting är fruktansvärt fel igenom hela filmen förrän hotet kommer och slår dem bokstavligt talat i ansiktet – men filmen har å andra sidan en intressant och välberättad berättelse att visa, samtidigt som det nästan hela tiden händer något som håller intresset uppe. Jag kände mig aldrig uttråkad under de cirka hundra minuter filmen tuffade på under och om det är något jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att klaga över är väl dess klimax som slutar på ett sätt jag inte riktigt gillade.

Hur som helst blev jag väldigt underhållen av filmen och kommer definitivt att se om den framöver. Har du missat den och gillar del Toro (eller creature features överlag) så tycker jag att du ska ta dig en titt. Rekommenderas.

No Comments

The Hitcher (2007) av J

september 2nd, 2017 | Postad i Film, Thriller

The Hitcher (2007)Det unga paret tillika collegestudenterna Grace (Sophie Bush) och Jim (Zachary Knighton) har bestämt sig för att tillbringa semestern i Grace’s hemstad, Lake Havasu City. Humöret är på topp när de sätter sig i Jim’s gamla Oldsmobile 442 och påbörjar resan över kontinenten.

Under en regnig natt får de med sig en liftare i bilen efter att nästan ha kört över honom. Liftaren presenterar sig som John Ryder (Sean Bean). Efter att ha blivit hotade av Ryder med kniv lyckas paret sparka ut honom bokstavligt talat ur bilen och lämnar honom på den ödsliga vägen bakom dem – vilket snart visar sig bara vara början på deras mardröm…

Fyra år efter att The Hitcher fick en uppföljare ingen bad om kom den ofrånkomliga remaken (som inte bara tar element ifrån den första filmen utan även den andra) ingen ville ha, men till skillnad från majoriteten av remakes är The Hitcher från 2007 en väldigt sevärd film. Sean Bean är fantastisk i sin tolkning av Rutger Hauer’s rollkaraktär i den här nytolkningen om den galne liftaren och även om filmen inte når upp i samma höjder som originalet är det en skön popcornrulle som underhåller gott under sina knappa åttio minuter speltid. Zachary Knighton gör en hyfsad Jim Halsey och jag klagar inte direkt över Sophie Bush’s medverkan i filmen.

Jag har dock två problem med filmen; det första är Dave Meyers och det andra är musikvalet i filmen. Dave Meyers har överlag gjort ett bra jobb med The Hitcher remaken men stundtals märker man av att det är en musikvideoregissör som sitter i registolen för filmen. Inledningen av filmen skriker musikvideo och mitt sällskap jag såg filmen tillsammans med påpekade till och med detta. En annan regissör hade nog varit att föredra, är väl det jag vill komma till. Musikvalet i filmen är överlag okej men i en handfull scener börjar jag undra vad de egentligen tänkte med. I en av de återskapade scenerna från originalet där en hetsig biljakt genomförs börjar plötsligt en låt som inte passar överhuvudtaget in i scenen att spelas. Känslan i låten i kombination med biljakten är helt off och dödar spänningen fullständigt just tack vare musiken. Vad fan tänkte de med?

I alla fall så tycker jag att The Hitcher remaken från 2007 är en underhållande film trots sina brister. Den kommer aldrig bli en klassiker som originalet, men det är å andra sidan åttio minuter God Underhållning. Rekommenderas.

No Comments

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming av J

december 24th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

silent-night-bloody-night-the-homecomingWilfred Butler (Philip Harvey) var en rik men bekymrad man som tog sitt liv på julafton 1987, varpå hans övergivna herrgård testamenterades till hans barnbarn Jeffrey (Alan Humphreys).

Många år senare har huset förfallit sedan Wilfred’s död och står nu i vägen för en grupp utvecklare som vill riva det och bygga ålderdomshem på platsen. Strax innan julafton dyker Jeffrey och hans advokat upp för att förhandla försäljningen av huset och dess mark. Det visar sig dock snart att en yxbeväpnad galning har inrättat huset som sin bostad och han gillar inte främlingar…

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming är en remake av 70-talsfilmen. Men istället för att utspela sig på den amerikanska bondvischan utspelar sig den här filmen på den engelska landsbygden, mest troligt då filmen är inspelad i England med en budget på cirka tjugotusen dollar. Hur som så är det verkligen inte en bra film. Inte ens som en trashig slasherfilm lyckas den underhålla då den i stort sett tar hela scener ifrån originalfilmen och upprepar dem – fast sämre. Skådespelarna har ungefär noll inlevelse i sina prestationer, effekterna ser gräsliga ut och filmen är överlag bara långtråkig (speciellt efter att ha sett originalet bara någon timme innan den här).

Jag har ingenting emot slasherfilmer med nära noll i budget, men ska man göra en remake lär man ha något nytt under bältet att leverera och eventuellt en fläskigare budget än tjugotusen dollar att slänga på effekter och dylikt. Hade de skrivit om manuset till något eget och bara kallat filmen för The Homecoming hade jag lätt kunnat acceptera filmen för vad den är (eller hade kunnat bli), men jag personligen tittar hellre på gamla exploitationfilmer än moderna nollbudget-slashers med skådespelare som väldigt tydligt inte vet vad de sysslar med.

En intressant grej med den här filmen är dock att Adrienne King (Alice i de två första Friday The 13th filmerna) har lånat ut sin röst någon gång under filmen. Just när hon gör det har jag ingen aning om då jag troligen hade tappat intresset för länge sedan när hennes röst väl dök upp, men det är ändå intressant att hon lånade ut sin röst till en sån här skräpfilm.

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming är skräp och totalt onödig. Leta reda på en ordentlig remaster av originalet istället för att slänga pengar på det här bottennappet.

No Comments

Silent Night av J

december 2nd, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

silent-nightJulen har kommit till den lilla staden Cryer, Wisconsin och julstämningen är på topp – fram tills det att staden får en oönskad gäst i form av en galning iklädd en tomtedräkt som bestämt sig för att bestraffa de som varit stygga. Kommer sheriff Cooper (Malcolm McDowell) och hans biträde Aubrey (Jaime King) kunna stoppa galningen innan han har gått igenom hela sin stygg-lista?

Silent Night från 2012 är en lös remake av 1984 års klassiska tomte-slasher Silent Night, Deadly Night och baseras även på Covina massakern som inträffade under julen 2008 i Los Angeles, Kalifornien. I förberedelse för remaken bestämde jag mig för att klämma mig igenom de fem originalfilmerna på nytt då jag inte hade sett dem på några år och jag tänkte inleda den här recensionen med en snabb resumé av vad jag tycker om just dessa fem filmer.

Silent Night, Deadly Night (vars arbetstitel var Slayride) är en av tungviktarna inom slashergenren, kanske tack vare den kontrovers som inträffade vid dess första release då arga föräldrar gick ur hem och hus för att protestera mot filmen. Filmen drogs efter någon vecka tillbaka av utgivningsbolaget TriStar Pictures tack vare kritiken bolaget fick och släpptes på nytt i Maj året därpå. Jag personligen älskar den här filmen. Den är både välgjord och välspelad, den har en intressant story och en härligt cheesig ton över sig utan att trava in i självparodi. Det är en av de bästa slasherfilmerna som gjorts i min mening.

Silent Night, Deadly Night 2 från 1987 å andra sidan är det totalt motsatta till vad den första filmen är. Den är uselt spelad, skrattretande kass och två tredjedelar av dess speltid är scener tagna direkt ur den första filmen bara för att kavla ut speltiden utan att behöva spendera några pengar. Hade de ansträngt sig och faktiskt spelat in en helt ny film istället för att ha snålat så hade nog den här filmen kunnat bli en cheesig kultklassiker, men icke. Silent Night, Deadly Night 3: Better Watch Out! från 1989 är snäppet bättre än tvåan och har bland annat Bill Moseley i skurkrollen. Dessvärre är det en ganska långtråkig slasherfilm som mestadels går på tomgång och efter fyrtio, fyrtiofem minuter började jag tappa intresset riktigt ordentligt. Okej film skulle jag väl säga, men har man tålamod som en femåring likt mig så kanske man borde se något annat.

Initiation: Silent Night, Deadly Night 4 från 1990 regisserades av allas våran Brian Yuzna (som även var med och skrev manuset) och lämnar slashergenren bakom sig och kliver istället in i body horror genren. Den är bättre än de två första uppföljarna men känns överlag ganska långtråkig. Den räddas dock av några riktigt snygga (och äckliga) scener i sann Yuzna-anda. Silent Night, Deadly Night 5: The Toy Maker från 1991 är Yuzna-producerad (han var även här med och skrev manus) och fortsätter att skippa slashertemat och koncentrerar sig istället här på mördarleksaker. Det är utan tvekan den bästa uppföljaren med några riktigt fräna effekter av Screaming Mad George och jag skulle nog faktiskt säga att den är rent av bra för att vara en direkt-till-video-uppföljare. Nåväl…

Jag hade ingen aning om att en remake hade kommit på Silent Night, Deadly Night i form av Silent Night och fick inte nys om det förrän jag lyssnade på The Hysteria Continues. Skeptikern i mig skrek hejdlöst men nu när jag har sett den så är jag minst sagt förvånad; den var förbannat jävla bra. Den är välspelad, har en lagom dos humor, en handfull referenser till originalet medans den gör någonting eget (och den gör det jävligt bra dessutom) och riktigt brutala mord. Jag gillar dessutom att de valt att ta filmen i en whodunit-riktning (även om den på sätt och vis fuskar lite grann) istället för en karaktärsstudie som i originalet. Absolut inget ont om originalet, men jag föredrar mina slashers som whodunit framför en karaktärsstudie – just sayin’…

Hur som helst tycker jag Silent Night är en riktigt, riktigt bra remake och hamnar i samma liga som My Bloody Valentine remaken (som har fäst sig vid mig mer och mer på senare år); en remake som är jävligt bra, men som inte riktigt når fram till originalet. Jag ger Silent Night två stora tummar upp hur som helst och en solklar rekommendation.

Läs gärna mina åtta (!) år gamla recensioner av Silent Night, Deadly Night 1, 2, 3, 4 och 5 också.

No Comments

The Mechanic av J

oktober 3rd, 2016 | Postad i Action, Film, Thriller

the-mechanicArthur Bishop (Jason Statham) är en ‘mekaniker’; en elitlönnmördare med en strikt kod och en unik talang för att eliminera sina mål på ett renligt sätt. Det är ett jobb som kräver professionell perfektion och en total likgiltighet och Bishop är den bäste i branschen. När hans mentor och vän Harry McKenna (Donald Sutherland) blir utpekad av byrån Bishop jobbar för för att ha sålt ut dem – vilket har resulterat i flera agenters död – blir han Bishop’s nästa måltavla. Bishop genomför uppdraget och får det hela att se ut som en bilkapning som gått snett.

I sin förtvivlan över sin fars bortgång beger sig Harry’s son, Steve (Ben Foster), ut för att ge sig på varenda bilkapare han kan få tag på. Det dröjer inte länge innan han tar sig vatten över huvudet, varpå Bishop räddar honom och bestämmer sig för att ta honom under sin vinge som sin lärling. Det går dessutom snart upp för Bishop att informationen kring det beställda mordet på Harry inte var helt sanningsenlig…

The Mechanic från 2011 med Jason Statham i huvudrollen är en remake av 1972 års Charles Bronson film med samma titel. Jag har inte sett originalet och har inga planer på att göra det heller. Ska sanningen fram hade jag inga planer på att se den här filmen heller men då några polare skulle se den kunde jag lika gärna göra det också.

Filmen är allt annat än oförutsägbar och har man sett valfri actionfilm från senaste trettio åren kan man lätt räkna ut vart allting kommer barka iväg, men det är inte heller något större problem för den här typen av film heller. Det är i runda slängar nittio minuter God Underhållning, även om jag kan tycka att den sackar ner lite här och där i tempot (vilket gjorde att den påminde mig om The Transporter filmerna). Mer än så behöver man väl egentligen inte veta om The Mechanic. Jag ger den en tumme upp och en rekommendation. Gå och se den nu. Nuuu.

No Comments

The Omen (2006) av J

september 25th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Omen (2006)Robert (Liev Schreiber) och Katherine Thorn (Julia Stiles) verkar ha allt. De är lyckligt gifta och de har en stadig ekonomi tack vare Robert’s jobb som diplomat i Italien, men de vill inget hellre än att få barn – vilket de väntar. Men kort efter förlossningen dör deras son. Robert blir kontaktad av en präst vid sjukhuset som erbjuder dem att ta en frisk nyfödd pojke vars moder precis har dött i barnsäng. Utan att berätta för sin fru tackar han ja till erbjudandet. Pojken ges namnet Damien. Detaljerna kring barnets födsel förblir hemliga.

När Robert utnämnd till amerikansk ambassadör för Court of St. James i Storbritannien, efter att den förra ambassadören omkom i en bisarr olycka, flyttar familjen Thorn till en stor herrgård strax utanför London. Fem år senare börjar mystiska dödsfall och märkliga omen att inträffa kring familjen, vilket gör att Robert sakta men säkert blir varse om att gossen han tog med sig från det italienska sjukhuset inte är som alla andra pojkar och om den fruktansvärda ondska som ruvar bakom Damien’s (Seamus Davey-Fitzpatrick) oskyldiga ansikte…

Det här är första gången jag har sett The Omen remaken (som hade världspremiär den 6 Juni, 2006) på nära tio år. Jag kommer inte ihåg vad jag tyckte om den vid min första titt och det spelar väl egentligen ingen roll då jag efter den här titten tycker att det är en helt okej remake. Den gör ungefär samma sak som originalfilmen och många scener är direkt tagna ur den filmen, men vissa ändringar här och där har gjorts och berättelsen är väl på sätt och vis uppdaterad för att filmen ska passa in år 2006. Skådespelarna är bra (även om jag tycker det är lustigt att Liev Schreiber gör en Gregory Peck och har i stort sett samma ansiktsuttryck under majoriteten av filmen) och effektmässigt ser det bra ut för att vara en film som har tio år på nacken. Originalet förlitade sig en hel del på en tät och tryckande atmosfär och stämning. Remaken försöker väl på sig det till en viss del men förlitar sig samtidigt på en handfull jumpscares som fungerar föga; har man sett skräckfilm förr så kan man förutse dem ganska enkelt.

The Omen från 2006 kanske inte var en speciellt nödvändig remake, men den är samtidigt inte speciellt dålig heller. Kort sagt så finns det betydligt mycket sämre remakes där ute.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud