| Subcribe via RSS

House Of Wax (2005) av J

juli 17th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Carly (Elisha Cuthbert), Nick (Chad Michael Murray), Wade (Jared Padalecki), Dalton (Jon Abrahams), Paige (Paris Hilton) och Blake (Robert Ri’chard) är på väg igenom Louisiana för att gå på en viktig fotbollsmatch. De bestämmer sig för att övernatta i tält i en skogsdunge och noterar en vedervärdig stank. Wade upptäcker dagen därpå att hans bils fläktrem har gått av och efter att gruppen stött på en lokalbo (Damon Herriman) som erbjuder dem lift in till den närliggande småstaden Ambrose beger sig han och Carly iväg för att försöka få tag i en ny fläktrem.

Men väl där finner de en tillsynes öde spökstad. Det är tomt på gatorna och bensinmacken är obemannad. De hittar så småningom den lokala mekanikern, Bo (Brian Van Holt), i en kyrka mitt under en begravningscermoni och medan de väntar på att den ska bli klar bestämmer de sig för att besöka House Of Wax, ett dammigt gammalt museum med poserande vaxfigurer. Men ingenting med den lilla staden är vad det verkar och de inser snart att de måste fly från Ambrose innan det är försent…

Jag minns så väl när House Of Wax remaken från 2005 kom. Alla – och jag menar verkligen alla – som jag pratade med som hade sett filmen sa att den var urusel. Varför alla tyckte så minns jag inte, men skulle jag gissa så här arton år efter att den kom så skulle jag nog säga att det var för att Paris Hilton råkade ha en roll i den, samtidigt som det så klart var populärt att hata på remakes kring den här tiden då ett flertalet hade börjat poppa upp. Det var hur som helst tack vare att alla andra hatade filmen och det faktum att Paris Hilton var med i den som gjorde att jag aldrig såg den när den kom – vilket har visat sig nu ha varit ett gigantiskt misstag från min sida.

Hade jag inte varit så trångsynt och på förhand fördömande av en film jag inte ens hade sett så hade jag högst troligen fallit pladask för den här filmen om jag sett den när den kom. Visst, speltiden är lite lång för en slasherfilm, men jag har svårt att tro att jag hade brytt mig i det då filmen levererade på precis alla andra plan. Filmen är en dum men ack så underhållande slasherfilm, som dessutom lyckas med det lilla konststycket att också vara smått obehaglig på sina ställen.

House Of Wax från 2005 föll mig helt i smaken och jag kommer utan några som helst tvivel att se om den. Även om filmen är dum som en säck med hammare så är den ändå God Underhållning och en definitiv rekommendation från min sida.

No Comments

House Of Wax av J

juli 17th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Professor Henry Jarrod (Vincent Price) är en sann konstnär som gör skulpturer av vax som är väldigt naturtrogna och har specialiserat sig på historiska personligheter, så som Marie Antoinette och Jeanne D’arc. Affärerna går dock inget vidare och hans affärspartner, Matthew Burke (Roy Roberts), vill ha avkastning på sina investeringar och då Jarrod har hittat en ny investerare i Sidney Wallace (Paul Cavanagh) verkar han ska få det också, men först om tre månader. Burke har inte råd att vänta så pass länge och sätter eld på Jarrod’s studio i hopp om att kunna få ut pengar på försäkringen.

Jarrod tros ha omkommit i branden men dyker plötsligt upp ett och ett halvt år senare när han öppnar en ny utställning. Den här gången har han börjat fokusera på det makabra, men har fortfarande inte hunnit återskapa sitt mest omhuldade verk, Marie Antoinette. Men efter att han har mött sin nya assistents vackra vän, Sue Allen (Phyllis Kirk), vet han att han har hittat den perfekta modellen. Det ingen vet är att Jarrod har ett väldigt speciellt sätt att skapa sina vaxfigurer…

Jag tror inte House Of Wax behöver någon närmare introduktion egentligen. Många håller den som en klassiker och en av de bästa 3D-filmerna som gjorts (eller åtminstone den bästa som gjordes under 50-talet), vilket jag kan förstå med tanke på hur många saker som kommer flygande mot kameran. Tittar man på en 2D-print av filmen får alla kastade saker istället en nästan komisk effekt då flera scener dedikeras nästintill helt saker som slängs mot kamerans lins, men som tillför absolut ingenting rent handlingsmässigt.

Filmen är hur som helst en okej uppdatering av Mystery Of The Wax Museum. Premissen är i mångt och mycket den samma men med en del ändringar här och där, samtidigt som den har tagit scener (och repliker) direkt från originalfilmen. Den största ändringen är väl att det inte riktigt finns någon karaktär som ska vara sarkastiskt komisk här, vilket antagligen inte hade passat in heller när jag tänker efter. Något jag gillade riktigt mycket med House Of Wax som egentligen inte fanns med i dess förlaga var att den hade grava proto-slasher vibbar i sig. Den går inte riktigt hela vägen, men den är samtidigt inte långt ifrån att beträda den marken.

Vincent Price är bra i sin roll och är väl i mångt och mycket det stora dragplåstret här. Karln kunde i alla fall skådespela, det är ett som är säkert. Även en hyfsat ung Charles Bronson dyker upp i en mindre roll som en av Price’s assistener – vilket jag inte förstod förrän efter att jag hade sett klart filmen då jag inte kände igen honom alls.

House Of Wax är hur som helst en okej film. Det är, likt originalfilmen från ’33, en imponerande film i många avseenden och även om jag har svårt att tro att jag kommer se om den inom någon närmare framtid (om ens överhuvudtaget) så är jag ändå glad att jag äntligen har sett den. Gillar man skräckfilmer och har något som helst intresse för filmhistoria så tycker jag definitivt att man ska se den.

No Comments

Goodnight Mommy (2022) av J

maj 20th, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att ha spenderat en tid hos sin far (Peter Hermann) återvänder de två tvillingbröderna Elias (Cameron Crovetti) och Lukas (Nicholas Crovetti) till det avsides liggande huset på landsbygden där deras mor (Naomi Watts) bor, efter att hon kommit hem från ett kosmetiskt ingrepp. Det tar dock inte lång tid innan de två bröderna börjar ana att någonting inte står rätt till med deras mor och de står snart inför det faktum att den kvinna de nu lever med kanske inte är den hon utger sig för att vara…

Vi har de senaste tjugo åren sett otaliga totalt meningslösa och rent av urusla remakes som kommit och gått. Filmer som enbart existerar för att dra in pengar på en gammal films berättelse för en ny publik som inte vill titta på äldre film. Men vi har även sett en rad av amerikanska remakes på filmer som gjorts i närtid, så som Quarantine[REC], The GrudgeJu-on och The RingRingu. Goodnight Mommy från förra året ställer sig till den här senare skaran då den är en amerikansk remake på 2014 års Ich seh, Ich seh – men också till den skaran av remakes som är fullständigt onödiga.

Goodnight Mommy från 2022 är i mångt och mycket exakt samma film som från 2014, med en handfull ändringar här och där – i synnerhet slutet som är helt annorlunda mot originalets. Om du har sett originalet har du i stort sett även sett den här filmen.

De största skillnaderna mellan de två filmerna är att originalet är betydligt mer skev och mörk i sitt berättande än vad remaken är, som i sin tur känns väldigt straight forward. Det känns även som att remaken inte hade ballarna att ta samma väg som originalet gjorde, utan valde att ta en mer tragisk än nattsvart väg i dess klimax.

Men även om jag tycker att den här remaken är överlag onödig (och feg, om jag ska vara ärlig) så kan jag inte säga att den är usel heller. Den är välspelad och vissa aspekter med den (så som att vissa utdragna scener i originalet är frånvarande här) gör den ändå sevärd. Den tappar så klart dess kraft om man har sett originalet innan, men den kunde å andra sidan ha varit sjuhelsikes mycket sämre än vad den i dess helhet ändå är.

Om någon skulle fråga mig vilken av filmerna man ska se om man bara kan välja en så skulle jag säga originalet. Originalet har sina brister också, men den har samtidigt ett betydligt skevare och mörkare sätt att berätta sin berättelse än remaken, som tar en mer försiktig väg. Med det sagt skulle jag inte kalla remaken usel, men å andra sidan, som sagt, onödig.

No Comments

Riaru onigokko av J

september 16th, 2022 | Postad i Action, Drama, Film, Skräck/Rysare

Som den enda överlevande efter en fasansfull och något mystisk olycka kan Mitsuko (Reina Triendl), en typisk japansk tonåring, med säkerhet säga att hennes dag fick en riktigt dålig start. Det verkar som att en ostoppbar kraft, en fördömd utflykt och en märklig släng av minnesförlust kan enkelt samexistera i ett bisarrt parallellt universum, där en desperat Mitsuko hela tiden är på flykt från någonting oförklarligt, ogrepbart och ytterst dödligt.

Det är dock inte allt. Bland högarna av färska döda kroppar, brännheta patroner och bäckar av doftande ungt blod måste den sköra Mitsuko slåss för att överleva innan hennes redan upp och nedvända dag blir ännu konstigare. Men frågan kvarstår; vem är fienden?

Ibland snavar man över filmer som vid en första anblick verkar så pass konstiga att det inte går att inte leta upp dem för att se dem. Riaru onigokko – eller Tag, som den antagligen är mer känd som internationellt – var en sån film för mig. Inledningsscenen på filmen trendade på Facebook ett tag för ett par år sedan och klippet fångade mitt intresse tack vare hur bisarrt det var. Efter att ha luskat ut titeln på filmen beställde jag hem den på bluray och.. ptja.. den har stått i bluray hyllan fram till nu.

Riaru onigokko från 2015 är en av de märkligaste filmerna jag har sett skulle jag tro och jag vet fortfarande inte – efter att ha smält filmen i tre dagar – vad den egentligen gick ut på. Jag förstår att filmen har något djupare budskap med tanke på den arthouse touch den ändå har bland allt absurt och over the top våld.

I ett försök att förstå mig på filmen har jag läst några teorier kring filmen och flera av dem pekar på att filmen har ett feministiskt budskap om att kvinnor världen över (och i det här fallet specifikt Japan) ska sluta bry sig i vad andra tycker och göra sin egen framtid så som de vill ha den – i synnerhet om de är queer. Vilket kanske stämmer. Vad vet jag. Hur som helst…

Även om filmen är väldigt spretig, knepig och antagligen har ett djupt budskap (som jag personligen inte plockade upp medan jag satt och tittade på den) så finns det ändå tillräckligt med saker att bli underhållen av här. Bryr man sig inte i budskapen filmen försöker förmedla så får man ändå en film som levererar både absurt våld och en berättelse som – trots dess spretighet – fängslar, mycket tack vare hur konstig den är.

Jag har svårt att se mig själv ha någon brådska att se om den här filmen, men är man intresserad av konstiga (och våldsamma) filmer så kan den nog gå hem. Ett extra plus är väl om man är feminist och/eller är en del av LGBTQ gemenskapen – och kan läsa av budskap i den här typen av film bättre än vad en tröghjärna som mig kan. I guess.

Det sista jag tänkte nämna är att Riaru onigokko från 2015 är en remake av en film från 2008 med samma titel, som i sin tur fick fyra uppföljare mellan 2010 och 2012 plus en TV-miniserie 2013. Jag har för närvarande inga planer på att se någon av dem.

No Comments

Wrath Of Man av J

april 5th, 2022 | Postad i Action, Film, Thriller

Efter att ha nätt och jämnt klarat av kvalifikationstestet får den fåordige och gåtfulle Patrick Hill (Jason Statham) jobb vid Fortico Security, en värdetransportfirma som har specialiserat sig på att vakta och transportera miljoner av dollar i Los Angeles varje vecka. Hans nya kollegor finner honom till en början kall och mystisk, men saker och ting förändras efter att han egenhändigt lyckats stoppa ett rån av bilen han åker med i – med sex rånare döda som resultat. Vem är egentligen Patrick och vart kom han ifrån?

När det kommer till filmer med Jason Statham är det mer regel än undantag att jag personligen gillar de filmerna. Statham är alltid bra i allt han gör, även om filmen i sig kanske inte i vartenda fall är bra. Wrath Of Man – som är en engelsk-amerikansk remake av den franska filmen Le convoyeur (eller Cash Truck, som den hette utanför Frankrike) från 2004 – från förra året är hur som helst en av de filmerna jag gillar. Hur trogen den är det franska källmaterialet har jag ingen aning om då jag inte har sett originalfilmen, men bortser man från den så är Wrath Of Man en förbannat bra action-thriller som – trots sitt lite smått lunkande tempo – bjuder på en våldsam och mörk berättelse.

Det enda problemet jag kan se med filmen är väl att när saker och ting börjar trilla på plats rent handlingsmässigt så är det ganska enkelt att räkna ut vart saker och ting kommer att ta vägen, men resan dit är å andra sidan så pass stark och intressant då man som tittare egentligen inte har en aning om varför det som händer på skärmen händer.

Hur som helst är Wrath Of Man en bra action-thriller som jag rekommenderar.

No Comments

Mortal Kombat (2021) av J

februari 13th, 2022 | Postad i Action, Film, Martial Arts/Kung-Fu, Äventyr/Fantasy

MMA fightern Cole Young (Lewis Tan), som är van vid att få stryk i ringen mot pengar, är ovetandes om hans arv – och varför Outworld’s härskare Shang Tsung (Chin Han) har sänt hans bästa krigare, Sub-Zero (Joe Taslim), för att jaga Cole. Oroad över hans familjs säkerhet beger sig Cole iväg för att leta upp Sonya Blade (Jessica McNamee) på uppmaning av Jax (Mehcad Brooks), en Special Forces major som bär samma mystiska drakmärke som Cole föddes med.

Han finner sig snart vid ett tempel tillhörandes Lord Raiden (Tadanobu Asano), en Äldre Gud och beskyddare av Jordriket, som erbjuder en fristad till de som bär drakmärket. Cole börjar träna med de erfarna krigarna Liu Kang (Ludi Lin), Kung Lao (Max Huang) och skitstöveln tillika legosoldaten Kano (Josh Lawson) för att förbereda sig på att stå med Jordens skickligaste kämpar mot fienderna i Outworld i en strid om universumet.

I förberedelse inför att se Mortal Kombat rebooten från förra året satte jag mig och såg om Mortal Kombat från 1995. Jag har alltid tyckt att den filmen är en av de bästa filmatiseringarna av en spelfranchisé och jag vidhåller den åsikten, men så här runt tio år efter att jag såg den sist kan jag medge att den inte åldrats jättebra. CGIn är utdaterad och står ut som en sårig tumme när den väl används. Flertalet av fightingscenerna är inte speciellt bra koreograferade då man kan klart och tydligt se att stuntmännen som ska få en smäll på käften stannar upp i en sekund innan de blir träffade, för att inte tala om de fightingscener där skådespelarna rör sig otroligt klumpigt och långsamt för att spela karaktärer som ska vara experter på att slåss. Men trots alla sina tillkortakommanden så tycker jag ändå filmen håller sig bra ändå – åtminstone om man ska jämföra med de flesta andra spelfilmer som kommit de sista tjugo åren.

Med allt det sagt, hur står sig då Mortal Kombat rebooten från förra året med filmen från 1995? Bra, skulle jag säga. Filmen är betydligt mer grafisk och våldsam än de två tidigare filmerna och fightingscenerna är betydligt bättre koreograferade och genomförda. Att de tagit friheter med källmaterialet (så som att introducera en helt ny karaktär bara för den här filmen) var ingenting som störde mig personligen, även om det verkar vara något fan boys av franchisén har hakat upp sig på. Hur som helst…

Jag gillade Mortal Kombat rebooten. De hade kunnat gjort en handfull saker lite annorlunda mot vad de gjort kan jag tycka, men överlag är det God Underhållning som passar sig fint back-to-back med den första adoptionen från 1995. Det enda vi behöver nu är en uppföljare som tar vid där den här slutade. Rekommenderas.

No Comments

The Uninvited av J

juli 18th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att hennes sjuka mor dött i en brand försöker Anna (Emily Browning) att begå självmord och blir ivägskickad till en mentalinstitution. Tio månader senare blir hon utskriven och hennes far Steven (David Strathairn), en framgångsrik författare, hämtar hem henne till deras isolerade herrgård i närheten av kusten, där Anna till sitt stora förtret finner att hennes mors tidigare sköterska, Rachel (Elizabeth Banks), nu mer även är hennes styvmoder. Hon är desto mer glad att återförenas med sin älskade syster Alex (Arielle Kebbel) och efter att en rad märkliga händelser inträffat i huset börjar de två att undersöka möjligheten att Rachel kan ha haft någonting med deras mors död att göra…

Ibland när det kommer till remakes så kan man börja undra varför de överhuvudtaget existerar. Filmerna gör ingenting nytt utan rider mest på källmaterialet utan att tillföra någonting nytt av intresse mer än att amerikanisera (för det mesta) en film. The Uninvited från 2009 är inte riktigt en sådan remake, men är på sätt och vis det ändå.

The Uninvited är den amerikanska remaken på Janghwa, Hongryeon / A Tale Of Two Sisters från 2003 och den är väl på sätt och vis inte en dålig sådan, men den är å andra sidan grymt generisk i sitt utförande. Mycket av det som händer här har gjorts bättre i andra filmer samtidigt som filmen på sätt och vis – om än inte helt och fullt ut – rider på originalfilmen från 2003. Den har en hel del egna idéer och försöker på sätt och vis att distansera sig från den filmen (däribland i den nya titeln), men mynnar så småningom ut i ett liknande slut som i 2003 filmen – om än med några mindre ändringar.

Med allt det sagt tycker jag inte att filmen var dålig, bara generisk. Även om jag inte hade sett originalfilmen strax innan jag såg den här remaken tvivlar jag på att The Uninvited hade bjudit på några speciellt stora överraskningar. Det är hur som helst en helt okej titt, trots att den är extremt generisk.

No Comments

Suspiria (2018) av J

juni 21st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Berlin, 1977. Den överbeskyddade Mennoniten och ambitiösa dansösen Susie Bannion (Dakota Johnson) anländer till den prestigefulla dansskolan Markos Tanz Akademie precis efter det mystiska försvinnandet av den nyligen utslängda eleven Patricia (Chloë Grace Moretz). I förhoppning om att få ingå i den legendariska koreografen Madame Blanc’s (Tilda Swinton) danstrupp, bestående enbart av unga kvinnor, gör Susie exceptionellt bra ifrån sig under sin uttagning och får ganska snart den ledande rollen i Blanc’s kommande uppsättning.

Samtidigt har den frågvise psykoterapeuten Dr. Klemperer (Tilda Swinton) – som blev anförtrodd av Patricia med att hon trodde att skolan tagits över av häxor – tillsammans med eleven Sara (Mia Goth) börjat avtäcka mörka hemligheter kring studion efter att ytterligare en elev har försvunnit. Kan det vara så att Markos Tanz Akademie faktiskt är ett tillhåll för uråldriga häxor?

Att göra en remake på en trashig italiensk skräckfilm från 70-talet och sedan proppa den full med en massa dansscener och förlänga speltiden med en timme utan att stoppa in fler skräckmoment, utan att snarare dra ner på dem och lägga majoriteten av dem på slutet, skulle få mig att undra om manusförfattaren och regissören överhuvudtaget fattat poängen med originalet. I Suspiria remaken från 2018 har de gjort just det.

Det här är långsam, seg och pretentiös dynga där långa dansscener (om man nu kan kalla dem för det med tanke på att det mest är folk som ålar och slänger sig runt med kroppen) som hade kunnat klippts bort helt pågår i tusen miljarder år, vilka sammanvävs med en massa dialogscener där absolut ingenting av intresse händer. De få skräckmoment som finns här inträffar, som jag skrev här ovanför, mestadels mot slutet av filmen med några enstaka undantag.

Jag personligen tycker att originalet från 1977 är en av de mest överskattade skräckfilmerna som någonsin har gjorts, men om jag ska välja mellan att se den eller den här en gång till så blir det originalet utan någon som helst tvekan. Det här är pretentiös jävla dynga som jag inte tycker någon behöver se. Skippa.

Jag skrev en rätt usel recension på originalet för tolv år sedan också – där jag nämner att originalets regissör, Dario Argento, tydligen jobbade på en egen remake som skulle släppas 2010 – som du kan läsa här om du har ett par minuter över.

No Comments

Come Play av J

april 25th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Oliver (Azhy Robertson) är en ung pojke som har autism och inga vänner. I brist på vänner söker han tröst och en fristad i sin alltid närvarande mobiltelefon och surfplatta. Men när en mystisk varelse plötsligt börjar använda Oliver’s apparater mot honom för att ta sig in i våran värld tvingas hans föräldrar Sarah (Gillian Jacobs) och Marty (John Gallagher Jr.) att försöka rädda deras son från monstret bakom skärmen…

De sista tio åren har det kommit en handfull kortfilmer som efter att ha blivit väldigt uppmärksammade fått en fullängdsversion. Lights Out (recenserad här) är ett exempel på en sådan film och Come Play är ytterligare en av dessa filmer då det är en fullängdsversion av kortfilmen Larry från 2017.

Det var egentligen meningen att jag och min syster skulle gå och se Come Play på bio i slutet på förra året när den skulle släppas i Sverige, men av någon anledning blev det aldrig av. Hur som helst så har vi nu alltså äntligen sett den och även om filmen i sig är en regelrätt PG-13 skräckfilm så har den sina stunder då den är genuint läskig och obehaglig.

Filmen levererar en del saker vi har sett förr, men har samtidigt ett koncept i grunden som jag veterligen aldrig har sett i någon annan film – och den gör det bra. Skådespelet (i synnerhet från barnen i filmen) är superbt, Azhy Robertson är till exempel läskigt bra som den autistiske Oliver. Effekterna ser givetvis riktigt bra ut och designen på monstret i filmen är riktigt creepy.

Come Play är utan tvekan en av de bästa PG-13 skräckfilmerna som kommit sista tio eller så åren. Den är både spännande och fläckvis läskig samtidigt som den har några väldigt fina stunder mellan karaktärerna som jag gillade. Rekommenderas.

No Comments

Black Christmas (2019) av J

december 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jullovet närmar sig på Hawthorne College. Riley Stone (Imogen Poots) och hennes föreningssystrar i Mu Kappa Epsilon är i full gång med att förbereda sig för julens festligheter, ovetandes om att en maskerad galning observerar och mördar dem en efter en.

Jag såg Black Christmas originalet för fem år sedan kring jul tillsammans med dess remake från 2006 för första gången och även om jag gav originalet en rätt ljummen recension så har jag tagit till mig den mer sedan dess och tycker att det är en film som förtjänar sin status som klassiker. Det är rätt otroligt hur mycket ens filmsmak kan förändras på bara fem år, eller hur?

Med det sagt kan jag säga att Black Christmas remaken från förra året – som i stora drag egentligen bara är en remake i dess titel – är en av de mest ansträngda, skitnödiga och usla remakes som kommit på senare år. Att filmen är skriven av rabiata feminazis som tycker att alla män är djävulen inkarnerad märks snabbt och väldigt väl när karaktärerna i filmen spottar ur sig kommentarer om att män är ditten och datten och att de måste upprätthålla ”kampen mot patriarkatet”. Fy fan vad jag blir trött på filmmakare som försöker köra ner deras politiska åsikter i tittarens hals – som jag har nämnt flertalet gånger i andra recensioner.

Även om filmen inte hade haft dessa irriterande politiska budskap i sig så hade jag nog tyckt att filmen knappt varit duglig ens som en dussinskräckfilm heller. Filmen är baserad på en benkylande skräckfilm och har dessutom en blodig och slafsig remake som kom innan att mäta sig med. Filmen är en PG-13 film. Den är varken läskig eller överhuvudtaget blodig och bjuder egentligen bara tittaren på en massa skitnödig ”girlpower”.

Skådespelarna gör ett okej jobb, men att de överhuvudtaget velat medverka i den här smörjan till att börja med är förvånansvärt – i synnerhet de manliga skådespelarna.

Innan du börjar skrika ”mansgris” och ”kvinnohatare” kan jag tala om för dig, kära läsare, att jag såg filmen tillsammans med min syster – som är uttalad feminist – och hon hade exakt samma åsikt som mig själv; filmen är ren dynga och propaganda för rabiata feminazis, vilket inte borde ha varit dess målgrupp.

Black Christmas från 2019 är ren dynga och fungerar egentligen bara som ett politiskt slagträ åt de idioter som gapar och skriker om jämställdhet, men som anser att män bör utrotas. Skippa.

Läs gärna mina recensioner av originalet och 2006 remaken också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud