| Subcribe via RSS

Cabin Fever (2016) av J

maj 22nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fem college-studenter har hyrt en stuga långt ute i skogen för några dagars avkoppling. Den fina stämningen byts dock snart ut mot ren och skär terror då ett mystiskt och aggressivt köttätande virus plötsligt börjar sprida sig bland dem…

Cabin Fever remaken från 2016 är utan tvekan en av de mest poänglösa remakes som någonsin gjorts. Varför de inte bara gjorde en fjärde film – med ett helt nytt manus – istället för en remake med ett manus som i stort sett är exakt samma film som originalet som kom enbart fjorton år tidigare övergår mitt förstånd. I mina förberedelser för att se remaken gick jag hur som helst tillbaka och såg om de tre originalfilmerna innan dess…

Originalfilmen från 2002 är fortfarande en ganska usel film. Konceptet är det absolut ingenting fel på och effekterna är ganska bra också. Det som förstör filmen är karaktärerna, som överlag beter sig som totala jävla idioter. Jag vet att man måste kunna tillåta att karaktärer beter sig korkat i skräckfilmer och att de ofta använder arslet istället för huvudet, men karaktärerna i Cabin Fever tar ett gigantiskt kliv över gränsen till vad jag kan acceptera – och då ska man också komma ihåg att jag är ett stort fan av slasherfilmer där det i stort sett är en tumregel att karaktärerna i filmerna beter sig som idioter. Att huvudkaraktärerna är jävla as också hjälper knappast filmen, snarare tvärtom. Jag menar, varför ska jag hålla på karaktärer som beter sig som narcissistiska skitstövlar så fort skiten träffar fläkten? Jag förstår att det ska föreställa att karaktärerna är livrädda, men kom igen…

Cabin Fever 2: Spring Fever – som Ti West distanserat sig ifrån – är i mitt tycke en betydligt mer underhållande film. Den är våldsammare, äckligare och är överlag en betydligt roligare film. Cabin Fever: Patient Zero – den tredje filmen – är bättre än originalet och fortsätter i samma fotspår som den andra filmen och har några riktigt vedervärdiga sekvenser. Kort sagt; jag föredrar uppföljarna över originalet vilken dag som helst. Sen har vi ju som sagt remaken…

Även om remaken är både onödig och poänglös så gillar jag faktiskt den mer än originalet. Karaktärerna beter sig fortfarande som idioter och svin och manuset är i stort sett exakt samma film som originalet (en del repliker och scener är direkt tagna ur originalet), så vad gör att remaken är bättre i mina ögon? Jo, filmens gore effekter. De är både bättre och äckligare här än i originalet. Med det sagt menar jag givetvis inte att den här filmen är bra, utan bara att den är mer sevärd än den film den är baserad på. En lustig grej som slagit mig nu efter att jag har sett remaken är att både uppföljarna och remaken slår originalet på fingrarna när det kommer till effekter och gore, vilket var en stor del av Cabin Fever; att visa en massa äcklig gore.

Hur som helst vet jag inte vem Cabin Fever remaken är menad för. Fans av originalet lär hata den och med tanke på att det överlag inte är en speciellt bra film (mycket tack vare att den är baserad på ett redan uselt manus) tvivlar jag på att nykomlingar till franchisén kommer gilla den heller. Personligen tycker jag inte att den är bra, men jag ser hellre om den än originalet.

Läs gärna mina recensioner av Cabin Fever, Cabin Fever 2: Spring Fever och Cabin Fever: Patient Zero också – även om de är till en viss del föråldrade.

No Comments

Don’t Be Afraid Of The Dark (2010) av J

januari 20th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den unga flickan Sally (Bailee Madison) anländer till sin frånskilda far Alex (Guy Pearce) och hans nya flickvän Kim (Katie Holmes) vid deras nya hem, som en gång i tiden tillhörde en känd konstnär som under mystiska omständigheter försvann. Alex’s plan är att rusta upp den gamla herrgården med hjälp av Kim. Kort efter deras ankomst upptäcker de att herrgården har en undangömd källare och det dröjer inte länge efter det förrän Sally upptäcker anledningen till konstnärens försvinnande…

Don’t Be Afraid Of The Dark från 2010 är en Guillermo del Toro producerad och skriven remake på en TV-skräckis från 1973 med samma titel. Jag har nämnt i tidigare recensioner att jag föredrar del Toro när han är involverad i actionfilmer över när han är involverad i skräckfilmer, så jag tror inte det är någon större överraskning att jag vart skeptisk när jag insåg att han var involverad.

Don’t Be Afraid Of The Dark remaken visade sig hur som helst vara en jävligt bra film – i mitt tycke så klart. Visst har den en del brister – så som att karaktärerna i filmen är ganska stereotypiska skräckfilmsidioter som gör dumma beslut gång på gång och inte tror på det gråtande barnet som hävdar att någonting är fruktansvärt fel igenom hela filmen förrän hotet kommer och slår dem bokstavligt talat i ansiktet – men filmen har å andra sidan en intressant och välberättad berättelse att visa, samtidigt som det nästan hela tiden händer något som håller intresset uppe. Jag kände mig aldrig uttråkad under de cirka hundra minuter filmen tuffade på under och om det är något jag överhuvudtaget skulle kunna tänka mig att klaga över är väl dess klimax som slutar på ett sätt jag inte riktigt gillade.

Hur som helst blev jag väldigt underhållen av filmen och kommer definitivt att se om den framöver. Har du missat den och gillar del Toro (eller creature features överlag) så tycker jag att du ska ta dig en titt. Rekommenderas.

No Comments

The Hitcher (2007) av J

september 2nd, 2017 | Postad i Film, Thriller

The Hitcher (2007)Det unga paret tillika collegestudenterna Grace (Sophie Bush) och Jim (Zachary Knighton) har bestämt sig för att tillbringa semestern i Grace’s hemstad, Lake Havasu City. Humöret är på topp när de sätter sig i Jim’s gamla Oldsmobile 442 och påbörjar resan över kontinenten.

Under en regnig natt får de med sig en liftare i bilen efter att nästan ha kört över honom. Liftaren presenterar sig som John Ryder (Sean Bean). Efter att ha blivit hotade av Ryder med kniv lyckas paret sparka ut honom bokstavligt talat ur bilen och lämnar honom på den ödsliga vägen bakom dem – vilket snart visar sig bara vara början på deras mardröm…

Fyra år efter att The Hitcher fick en uppföljare ingen bad om kom den ofrånkomliga remaken (som inte bara tar element ifrån den första filmen utan även den andra) ingen ville ha, men till skillnad från majoriteten av remakes är The Hitcher från 2007 en väldigt sevärd film. Sean Bean är fantastisk i sin tolkning av Rutger Hauer’s rollkaraktär i den här nytolkningen om den galne liftaren och även om filmen inte når upp i samma höjder som originalet är det en skön popcornrulle som underhåller gott under sina knappa åttio minuter speltid. Zachary Knighton gör en hyfsad Jim Halsey och jag klagar inte direkt över Sophie Bush’s medverkan i filmen.

Jag har dock två problem med filmen; det första är Dave Meyers och det andra är musikvalet i filmen. Dave Meyers har överlag gjort ett bra jobb med The Hitcher remaken men stundtals märker man av att det är en musikvideoregissör som sitter i registolen för filmen. Inledningen av filmen skriker musikvideo och mitt sällskap jag såg filmen tillsammans med påpekade till och med detta. En annan regissör hade nog varit att föredra, är väl det jag vill komma till. Musikvalet i filmen är överlag okej men i en handfull scener börjar jag undra vad de egentligen tänkte med. I en av de återskapade scenerna från originalet där en hetsig biljakt genomförs börjar plötsligt en låt som inte passar överhuvudtaget in i scenen att spelas. Känslan i låten i kombination med biljakten är helt off och dödar spänningen fullständigt just tack vare musiken. Vad fan tänkte de med?

I alla fall så tycker jag att The Hitcher remaken från 2007 är en underhållande film trots sina brister. Den kommer aldrig bli en klassiker som originalet, men det är å andra sidan åttio minuter God Underhållning. Rekommenderas.

No Comments

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming av J

december 24th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

silent-night-bloody-night-the-homecomingWilfred Butler (Philip Harvey) var en rik men bekymrad man som tog sitt liv på julafton 1987, varpå hans övergivna herrgård testamenterades till hans barnbarn Jeffrey (Alan Humphreys).

Många år senare har huset förfallit sedan Wilfred’s död och står nu i vägen för en grupp utvecklare som vill riva det och bygga ålderdomshem på platsen. Strax innan julafton dyker Jeffrey och hans advokat upp för att förhandla försäljningen av huset och dess mark. Det visar sig dock snart att en yxbeväpnad galning har inrättat huset som sin bostad och han gillar inte främlingar…

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming är en remake av 70-talsfilmen. Men istället för att utspela sig på den amerikanska bondvischan utspelar sig den här filmen på den engelska landsbygden, mest troligt då filmen är inspelad i England med en budget på cirka tjugotusen dollar. Hur som så är det verkligen inte en bra film. Inte ens som en trashig slasherfilm lyckas den underhålla då den i stort sett tar hela scener ifrån originalfilmen och upprepar dem – fast sämre. Skådespelarna har ungefär noll inlevelse i sina prestationer, effekterna ser gräsliga ut och filmen är överlag bara långtråkig (speciellt efter att ha sett originalet bara någon timme innan den här).

Jag har ingenting emot slasherfilmer med nära noll i budget, men ska man göra en remake lär man ha något nytt under bältet att leverera och eventuellt en fläskigare budget än tjugotusen dollar att slänga på effekter och dylikt. Hade de skrivit om manuset till något eget och bara kallat filmen för The Homecoming hade jag lätt kunnat acceptera filmen för vad den är (eller hade kunnat bli), men jag personligen tittar hellre på gamla exploitationfilmer än moderna nollbudget-slashers med skådespelare som väldigt tydligt inte vet vad de sysslar med.

En intressant grej med den här filmen är dock att Adrienne King (Alice i de två första Friday The 13th filmerna) har lånat ut sin röst någon gång under filmen. Just när hon gör det har jag ingen aning om då jag troligen hade tappat intresset för länge sedan när hennes röst väl dök upp, men det är ändå intressant att hon lånade ut sin röst till en sån här skräpfilm.

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming är skräp och totalt onödig. Leta reda på en ordentlig remaster av originalet istället för att slänga pengar på det här bottennappet.

No Comments

Silent Night av J

december 2nd, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

silent-nightJulen har kommit till den lilla staden Cryer, Wisconsin och julstämningen är på topp – fram tills det att staden får en oönskad gäst i form av en galning iklädd en tomtedräkt som bestämt sig för att bestraffa de som varit stygga. Kommer sheriff Cooper (Malcolm McDowell) och hans biträde Aubrey (Jaime King) kunna stoppa galningen innan han har gått igenom hela sin stygg-lista?

Silent Night från 2012 är en lös remake av 1984 års klassiska tomte-slasher Silent Night, Deadly Night och baseras även på Covina massakern som inträffade under julen 2008 i Los Angeles, Kalifornien. I förberedelse för remaken bestämde jag mig för att klämma mig igenom de fem originalfilmerna på nytt då jag inte hade sett dem på några år och jag tänkte inleda den här recensionen med en snabb resumé av vad jag tycker om just dessa fem filmer.

Silent Night, Deadly Night (vars arbetstitel var Slayride) är en av tungviktarna inom slashergenren, kanske tack vare den kontrovers som inträffade vid dess första release då arga föräldrar gick ur hem och hus för att protestera mot filmen. Filmen drogs efter någon vecka tillbaka av utgivningsbolaget TriStar Pictures tack vare kritiken bolaget fick och släpptes på nytt i Maj året därpå. Jag personligen älskar den här filmen. Den är både välgjord och välspelad, den har en intressant story och en härligt cheesig ton över sig utan att trava in i självparodi. Det är en av de bästa slasherfilmerna som gjorts i min mening.

Silent Night, Deadly Night 2 från 1987 å andra sidan är det totalt motsatta till vad den första filmen är. Den är uselt spelad, skrattretande kass och två tredjedelar av dess speltid är scener tagna direkt ur den första filmen bara för att kavla ut speltiden utan att behöva spendera några pengar. Hade de ansträngt sig och faktiskt spelat in en helt ny film istället för att ha snålat så hade nog den här filmen kunnat bli en cheesig kultklassiker, men icke. Silent Night, Deadly Night 3: Better Watch Out! från 1989 är snäppet bättre än tvåan och har bland annat Bill Moseley i skurkrollen. Dessvärre är det en ganska långtråkig slasherfilm som mestadels går på tomgång och efter fyrtio, fyrtiofem minuter började jag tappa intresset riktigt ordentligt. Okej film skulle jag väl säga, men har man tålamod som en femåring likt mig så kanske man borde se något annat.

Initiation: Silent Night, Deadly Night 4 från 1990 regisserades av allas våran Brian Yuzna (som även var med och skrev manuset) och lämnar slashergenren bakom sig och kliver istället in i body horror genren. Den är bättre än de två första uppföljarna men känns överlag ganska långtråkig. Den räddas dock av några riktigt snygga (och äckliga) scener i sann Yuzna-anda. Silent Night, Deadly Night 5: The Toy Maker från 1991 är Yuzna-producerad (han var även här med och skrev manus) och fortsätter att skippa slashertemat och koncentrerar sig istället här på mördarleksaker. Det är utan tvekan den bästa uppföljaren med några riktigt fräna effekter av Screaming Mad George och jag skulle nog faktiskt säga att den är rent av bra för att vara en direkt-till-video-uppföljare. Nåväl…

Jag hade ingen aning om att en remake hade kommit på Silent Night, Deadly Night i form av Silent Night och fick inte nys om det förrän jag lyssnade på The Hysteria Continues. Skeptikern i mig skrek hejdlöst men nu när jag har sett den så är jag minst sagt förvånad; den var förbannat jävla bra. Den är välspelad, har en lagom dos humor, en handfull referenser till originalet medans den gör någonting eget (och den gör det jävligt bra dessutom) och riktigt brutala mord. Jag gillar dessutom att de valt att ta filmen i en whodunit-riktning (även om den på sätt och vis fuskar lite grann) istället för en karaktärsstudie som i originalet. Absolut inget ont om originalet, men jag föredrar mina slashers som whodunit framför en karaktärsstudie – just sayin’…

Hur som helst tycker jag Silent Night är en riktigt, riktigt bra remake och hamnar i samma liga som My Bloody Valentine remaken (som har fäst sig vid mig mer och mer på senare år); en remake som är jävligt bra, men som inte riktigt når fram till originalet. Jag ger Silent Night två stora tummar upp hur som helst och en solklar rekommendation.

Läs gärna mina åtta (!) år gamla recensioner av Silent Night, Deadly Night 1, 2, 3, 4 och 5 också.

No Comments

The Mechanic av J

oktober 3rd, 2016 | Postad i Action, Film, Thriller

the-mechanicArthur Bishop (Jason Statham) är en ‘mekaniker’; en elitlönnmördare med en strikt kod och en unik talang för att eliminera sina mål på ett renligt sätt. Det är ett jobb som kräver professionell perfektion och en total likgiltighet och Bishop är den bäste i branschen. När hans mentor och vän Harry McKenna (Donald Sutherland) blir utpekad av byrån Bishop jobbar för för att ha sålt ut dem – vilket har resulterat i flera agenters död – blir han Bishop’s nästa måltavla. Bishop genomför uppdraget och får det hela att se ut som en bilkapning som gått snett.

I sin förtvivlan över sin fars bortgång beger sig Harry’s son, Steve (Ben Foster), ut för att ge sig på varenda bilkapare han kan få tag på. Det dröjer inte länge innan han tar sig vatten över huvudet, varpå Bishop räddar honom och bestämmer sig för att ta honom under sin vinge som sin lärling. Det går dessutom snart upp för Bishop att informationen kring det beställda mordet på Harry inte var helt sanningsenlig…

The Mechanic från 2011 med Jason Statham i huvudrollen är en remake av 1972 års Charles Bronson film med samma titel. Jag har inte sett originalet och har inga planer på att göra det heller. Ska sanningen fram hade jag inga planer på att se den här filmen heller men då några polare skulle se den kunde jag lika gärna göra det också.

Filmen är allt annat än oförutsägbar och har man sett valfri actionfilm från senaste trettio åren kan man lätt räkna ut vart allting kommer barka iväg, men det är inte heller något större problem för den här typen av film heller. Det är i runda slängar nittio minuter God Underhållning, även om jag kan tycka att den sackar ner lite här och där i tempot (vilket gjorde att den påminde mig om The Transporter filmerna). Mer än så behöver man väl egentligen inte veta om The Mechanic. Jag ger den en tumme upp och en rekommendation. Gå och se den nu. Nuuu.

No Comments

The Omen (2006) av J

september 25th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Omen (2006)Robert (Liev Schreiber) och Katherine Thorn (Julia Stiles) verkar ha allt. De är lyckligt gifta och de har en stadig ekonomi tack vare Robert’s jobb som diplomat i Italien, men de vill inget hellre än att få barn – vilket de väntar. Men kort efter förlossningen dör deras son. Robert blir kontaktad av en präst vid sjukhuset som erbjuder dem att ta en frisk nyfödd pojke vars moder precis har dött i barnsäng. Utan att berätta för sin fru tackar han ja till erbjudandet. Pojken ges namnet Damien. Detaljerna kring barnets födsel förblir hemliga.

När Robert utnämnd till amerikansk ambassadör för Court of St. James i Storbritannien, efter att den förra ambassadören omkom i en bisarr olycka, flyttar familjen Thorn till en stor herrgård strax utanför London. Fem år senare börjar mystiska dödsfall och märkliga omen att inträffa kring familjen, vilket gör att Robert sakta men säkert blir varse om att gossen han tog med sig från det italienska sjukhuset inte är som alla andra pojkar och om den fruktansvärda ondska som ruvar bakom Damien’s (Seamus Davey-Fitzpatrick) oskyldiga ansikte…

Det här är första gången jag har sett The Omen remaken (som hade världspremiär den 6 Juni, 2006) på nära tio år. Jag kommer inte ihåg vad jag tyckte om den vid min första titt och det spelar väl egentligen ingen roll då jag efter den här titten tycker att det är en helt okej remake. Den gör ungefär samma sak som originalfilmen och många scener är direkt tagna ur den filmen, men vissa ändringar här och där har gjorts och berättelsen är väl på sätt och vis uppdaterad för att filmen ska passa in år 2006. Skådespelarna är bra (även om jag tycker det är lustigt att Liev Schreiber gör en Gregory Peck och har i stort sett samma ansiktsuttryck under majoriteten av filmen) och effektmässigt ser det bra ut för att vara en film som har tio år på nacken. Originalet förlitade sig en hel del på en tät och tryckande atmosfär och stämning. Remaken försöker väl på sig det till en viss del men förlitar sig samtidigt på en handfull jumpscares som fungerar föga; har man sett skräckfilm förr så kan man förutse dem ganska enkelt.

The Omen från 2006 kanske inte var en speciellt nödvändig remake, men den är samtidigt inte speciellt dålig heller. Kort sagt så finns det betydligt mycket sämre remakes där ute.

No Comments

The Fog (2005) av J

augusti 21st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Fog (2005)Invånarna på ön Antonio Island, utanför Oregon’s kust, ska till och avtäcka en staty för att hedra de fyra män som grundade deras stad 1871. Nick Castle (Tom Welling) är en ättling till en av männen och äger ett fiskecharter företag, där han använder sig av sin skuta Seagrass för turism. När hans flickvän Elizabeth Williams (Maggie Grace) plötsligt dyker upp efter att ha varit i New York i ett halvår börjar en rad bisarra händelser att inträffa. Samtidigt börjar en mystisk dimma att uppenbara sig strax utanför ön – och den är på väg snabbt in mot land…

The Fog remaken är en av de mest hatade remakes som gjorts – åtminstone om man läser runt på internet om filmen. Att den dessutom vann två priser samma år vid Fangoria Chainsaw Award, för sämsta film, och vid Stinkers Bad Movie Award, för den minst läskiga skräckfilmen det året, säger väl också en del skulle jag vilja påstå. När jag började titta på filmen insåg jag snabbt hur lik den var originalfilmen. Småsaker här och där var förändrade så klart för att det skulle passa in i storyn, men överlag är den första timmen i stort sett samma film. Det är först under de sista fyrtio minuterna av filmen som den börjar stappla iväg på egna ben och det är först här man börjar se de stora skillnaderna mellan de två filmerna. Remaken misslyckas hur som helst nästintill med allt eget den försöker med och även om några av idéerna är ganska bra här så orkar inte filmen ro i land. I flera av de scener där någonting nytt händer skiter de i att förklara vad som egentligen hände (exempelvis inledningsscenen) och lämnar istället en massa lösa trådar som aldrig följs upp.

Skådespelarna är rätt hyfsade, men deras karaktärer är stundtals totala idioter och man blir bara matt av att titta på dem. Majoriteten av effekterna är givetvis i CGI och ser inte alls lika bra ut som dem i originalet.

Även om jag tycker att originalet hade sina brister så står den sig betydligt mycket bättre än den här remaken. Men är The Fog remaken från 2005 den sämsta remaken som gjorts? Knappast, men det är inte heller en speciellt bra – eller ens nödvändig – film.

No Comments

The Woman In Black (2012) av J

juli 31st, 2016 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

The Woman In Black (2012)London advokaten Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) sörjer fortfarande sin älskade hustru Stella’s död vid förlossningen av deras son Joseph (Misha Handley). Hans arbetsgivare ger honom en sista chans att behålla sitt jobb och skickar iväg honom till den lilla byn Crythin Gifford för att gå igenom dokumentationen av Eel Marsh House herrgården som tillhörde den nyligen avlidna Mrs. Drablow då stället ska säljas. Väl framme i Crythin Gifford får Arthur ett väldigt kyligt mottagande av lokalbefolkningen och hans juridiska kontakt, Mr. Jerome (Tim McMullan), försöker schasa iväg honom tillbaka till London varpå han bestämmer sig för att åka ut till den isolerade herrgården som ligger en bit utanför Crythin Gifford. Det dröjer dock inte länge förrän Arthur inser varför lokalbefolkningen inte ville ha honom där och att han har genom att åka dit väckt någonting ondskefullt från dess dvala…

The Woman In Black från 2012 med Harry Pot… eh, Daniel Radcliffe är en betydligt bättre tappning än den stentråkiga TV-adoptionen som kom 1989. Den har förvisso ett ganska långsamt tempo och det börjar egentligen inte röra på sig förrän ungefär halvvägs in i filmen, men det händer betydligt mer här och den är genuint creepy stundtals (varav en sak fick mig att rycka till i fåtöljen). Filmen är välspelad, ser bra ut och passerar utan några större bekymmer egentligen trots att den ligger och småputtrar under den första halvan av speltiden. Jag fick inga direkta wow-känslor för den men jag kände åtminstone inte någon lust att trycka på spolknappen.

Är man ute efter en lättsammare skräckfilm med lite större fokus på berättelsen i sig än att skrämma skiten ur tittaren är den lätt värd en titt. Jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid, men jag behövde åtminstone inte tanka i mig en kanna kaffe för att orka mig igenom den. Godkänd film skulle jag väl vilja säga.

No Comments

All Cheerleaders Die (2013) av J

maj 21st, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

All Cheerleaders Die (2013)Tre månader har gått sedan en olycka kostade en av Blackfoot High Cheerleading Squad’s hejarklacksledare livet. Den rebelliska outsidern Mäddy (Caitlin Stasey) har bestämt sig för att gå med i hejarklacksgruppen och ta den lediga platsen, men har helt klart baktankar med det hela och har fäst sin blick på skolans fotbollskapten Terry (Tom Williamson). En sen festkväll tar dock allt en oväntad vändning när en övernaturlig kraft lägger sig i hennes planer. Dagen därpå har alla tjejerna i hejarklacksgruppen en ny agenda, ett helt nytt begär… och en något ovanlig aptit.

Okej, here we go. Jag brukar väldigt, väldigt ofta klaga på remakes och säga att remakes är överlag skräp. Det är filmer som är gjorda för att dra in pengar på en redan existerande idé och koncept som bara återanvänds. Jag menar, emellanåt börjar man undra om de ens försöker när det gäller remakes. Halloween remaken är ett väldigt bra exempel, där Rob Zombie tog en av de största, mest klassiska och ikoniska skräckfilmerna som någonsin har gjorts och sket ner över hela namnet. Jag kan förstå om det finns de som tycker att remaken är bättre än originalet och de får ha den åsikten givetvis, men de har fel. Sen finns det så klart remakes som faktiskt är bra men som i min mening inte lyckas överträffa originalet. I mina ögon är exempelvis Friday The 13th och Dawn Of The Dead sådana remakes; de är bra och kan stå på egna ben trots att de är byggda på redan ruggigt bra och ikoniska filmer. Sen har vi så klart remakes som faktiskt slår originalfilmen på fingrarna, exempelvis John Carpenter’s ikoniska The Thing… och All Cheerleaders Die från 2013.

Tolv år efter att Lucky McKee och Chris Sivertson skapade lågbudgettrashfilmen All Cheerleaders Die släppte de äntligen en remake med samma titel. Filmen lånar lite grann från originalet storymässigt, men bjuder till större delen på nya saker och det fungerar så in i helvete bra. Ärligt talat så var jag inte uttråkad alls igenom hela filmen och jag ville inte att filmen skulle ta slut. Skådespelarna, effekterna, manuset – rubbet är hundra gånger bättre än deras originaltappning på återvändande hejarklacksledare. Inte ens den halvtaskiga/uppenbara CGIn som använts på ett par ställen i filmen störde mig (vilket borde säga en del med tanke på att det är något som brukar sticka i mina ögon rätt ordentligt).

All Cheerleaders Die remaken får en stor tumme upp från mig och en klar rekommendation. Det blir definitivt att återkomma till den här filmen fler gånger – och jag hoppas att de så småningom gör en uppföljare av något slag.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud