Helt Perfekt Glob

Wrongfully Accused av J

Ryan Harrison (Leslie Nielsen) är en violinist gud, superstjärna och sexsymbol som inte vill vänstra med den sexiga Lauren Goodhue (Kelly LeBrock) bakom hennes mans rygg. Kort efter det hittas dock Mr. Goodhue (Michael York) mördad och Ryan blir den huvudmisstänkte. Efter att ha blivit dömd till döden lyckas han fly under transporten till fängelset och han finner sig nu jagad av polisen Fergus Falls (Richard Crenna), allt medan han snubblar från den ena olycksaliga situationen till den nästa i ett försök att hitta den riktiga mördaren.

Jag upptäckte för inte så länge sen att jag hade helt missat Wrongfully Accused från 1998. Som ett stort fan av Leslie Nielsen har jag ingen aning om hur jag kunnat göra det. Hur som helst så har jag nu alltså sett filmen och den var väl ungefär som jag förväntade mig; flamsig, parodisk idiot-humor alá Leslie Nielsen som fick mig att gapskratta bitvis (i synnerhet gaget med den tjuvkopplade bilen).

Wrongfully Accused levererar knappast några överraskningar om man har koll på Nielsen’s andra komedier och även om den inte riktigt är i samma klass som Naked Gun filmerna så är det ändå en tramsig och rolig idiot-komedi. Rekommenderas.

Death Ship av J

Den vresige kapten Ashland (George Kennedy) gör sin sista resa ombord på det kryssningsfartyg som han har kommenderat i flera år tillsammans med sin ersättare, Trevor Marshall (Richard Crenna), som tagit med sin familj ombord. När fartyget gör sig redo att återvända till sin hemmahamn dyker plötsligt ett svart fraktfartyg upp och kraschar in i dem och lämnar bara nio överlevande.

Efter att gruppen med överlevande har drivit omkring på en livbåt, tillsynes ohjälpliga, i timmar dyker plötsligt det svarta fraktfartyget upp igen. Gruppen kliver ombord och tror sig ha blivit räddade, men inser snart att de svävar i livsfara då fartyget de precis bordat användes som ett tortyrfartyg av nazisterna under andra världskriget – och det vill ha mänskligt blod.

Death Ship från 1980 tillhör en av de filmer som jag väntat längst med att se, tror jag. Jag har haft den i mitt medvetande sedan mitten av tonåren och det har alltid varit en film jag velat spana in – antagligen mest för att jag alltid gillat skräckfilmer som utspelar sig på fartyg. Isoleringen från omvärlden ombord på ett fartyg mitt ute i ingenstans är en perfekt setting i mina ögon för en skräckfilm, likt ett rymdskepp eller dylikt (som i exempelvis Alien). Men även om en skräckfilm har en bra setting betyder ju inte det automatiskt att den fungerar – eller ens är bra. Dessvärre faller Death Ship in i det facket.

Death Ship är en av de mest bisarra skräckfilmer jag har sett på väldigt länge. Dess handling är förvisso rak och inte speciellt svår att hänga med i, men det som händer i filmen är bitvis så pass märkligt att jag satt och kliade mig i huvudet och undrade vad fan det var som pågick. I en scen teleporteras en karaktär från ett rum ut till fraktutrymmet på båten bara för att han stirrar på ett vitt, starkt ljus och i en annan scen springer två karaktärer i slow-motion efter en tredje karaktär, som springer i vanlig hastighet. Dessutom får vi otaliga bilder på maskinrummet på fartyget – vilket i sig inte tillför någonting alls till handlingen egentligen. Filmen är extremt osammanhängande bitvis och det känns ärligt talat som att vissa sekvenser i filmen är enbart där för att fylla ut speltid.

Skådespelarna gör väl vad de kan, antar jag. George Kennedy ser ut som att han inte vill vara där till en början, men blir fantastiskt underhållande att titta på senare i filmen då han i stort sett springer runt och tuggar på dekorerna. Richard Crenna är väl den som gör bäst prestation här, men han har å andra sidan inte supermycket att jobba med heller. Filmens effekter ser helt okej ut, även om de använts hyfsat sparsamt.

Death Ship är inte en bra film på något som helst vis, men trots att den är osammanhängande och bitvis smått obegriplig så hade den ändå någon form av charm. Den var inte så dålig att den blev bra (eller rolig för den delen), men den hade ändå någonting som drog in mig – vad vet jag inte riktigt. Skulle jag rekommendera den? Absolut inte, såvida man inte gillar ultra-trashiga skräckfilmer från tidigt 80-tal…

Rambo III av J

Rambo III är nog den filmen av de tre första filmerna som det diskuterades mest om på skolgården när jag var liten. Inte för att någon av oss hade egentligen sett filmen, utan mer för att den var förbjuden för oss ungar att se. Det var ju en våldsam vuxenfilm om en en-mans-armé och bara det i sig var ju skitcoolt.

Så här cirkus tjugo år efter att jag såg den för första gången tycker jag väl att den håller rätt bra fortfarande. Den är inte alls i samma liga som den första filmen, men den är å andra sidan dummare än den andra filmen i franchisén – och mer actionpackad. Hela filmen känns som en B-film med en riktigt fläskig budget bakom sig.

Filmens story borde vara bekant; Rambo (Sylvester Stallone) blir tillfrågad av överste Trautman (Richard Crenna) att följa med in i det Soviet-belägrade Afghanistan för att hjälpa rebeller där slå tillbaka det sovjetiska hotet. Rambo tackar nej och Trautman blir senare tillfångatagen. Rambo beger sig in i Afghanistan för att rädda sin vän och före detta kommendör. Action följer.

Det är dumt, det är bombastiskt och det är jäkligt underhållande att titta på medan Stallone ger ryssarna på nöten. Stallone är i toppform och Crenna (som även medverkade i spoofen Hot Shots! Part Deux några år senare, där han i stort sett spelar samma roll som här) är lika bra här som i de två tidigare filmerna – om inte bättre, då han har lite mer att göra här än i föregångarna.

Rambo III må vara mer intelligensbefriad än sina föregångare (eller åtminstone den första filmen), men den har bra action och får jobbet gjort. Tumme upp, rekommenderas.

Rambo: First Blood Part II av J

Rambo: First Blood Part II är väl nästan lika ikonisk som First Blood egentligen och är väl en av de första actionfilmerna från 80-talet som dyker upp i huvudet när ämnet kommer upp. Jag minns än idag hur förbjudna ”Rambo filmerna” (det vill säga den här filmen och Rambo III) var och att man som barn minsann inte fick titta på sånt.

Filmen i sig är ju inte i närheten så bra som den första filmen, vilket den väger upp med att slänga in mer och våldsammare (och dummare) action än sin föregångare. Filmen är ju dock fortfarande välspelad och jag tycker fortfarande Stallone håller en rätt hög klass här trots det mer korkade manuset. Richard Crenna är fortfarande grym som Trautman och Charles Napier är fantastisk som byråkrataset Murdock.

Utav de tre första filmerna tror jag nog dock att det här är den jag gillar minst, faktiskt. Förstå mig rätt, jag gillar den, men den är inte tillräckligt seriös för att ligga i samma liga som den första filmen, men den är samtidigt inte lika hjärndöd och uppblåst som Rambo III utan hamnar någonstans mitt emellan de bägge filmerna. Den är en mellanfilm och den känns verkligen som det – vilket i sig inte är dåligt, men inte superbra heller. Hur som så får den en marginell tumme upp.

Vad handlar filmen om då? Va? Öh, Rambo (Sylvester Stallone) åker tillbaka till Vietnam för att samla på sig bevis om att amerikanska fångar fortfarande hålls fångna i läger där – action följer.

First Blood av J

Om du gillar actionfilm och aldrig har sett First Blood, vad har du isåfall gjort med ditt liv de (nästan) senaste fyrtio åren? Jag har väldigt svårt att tro att First Blood behöver någon närmare presentation egentligen, vi är ju alla bekanta med filmen; baserad på David Morrell’s bok med samma titel från 1972 berättar filmen om vietnamveteranen John J. Rambo (Sylvester Stallone) som hamnar i luven med rättvisan i den lilla hålan Hope när han anländer dit för att besöka en av sina krigskamrater och blir mot sin vilja indragen i ett guerilla-krig med polismakten, som är ledda av sheriff Teasle (Brian Dennehy) i den omkringliggande skogen.

Vad fan finns det att skriva om First Blood som inte sagts en miljon gånger tidigare? Inte ett jävla dyft, skulle jag säga. Det är en sjukt välspelad (i synnerhet av Stallone, Dennehy och Richard Crenna), spännande och fängslande actionfilm som håller en i ett järngrepp från det att skiten träffar fläkten till sluttexterna, trots att jag har sett den så pass många gånger som jag gjort.

Jag undrar dock hur filmen hade blivit (och mottagits) om de hade följt Morrell’s bok närmre än vad de faktiskt gjorde. Jag har inte läst boken, men som jag har förstått det gjorde de ganska stora förändringar i filmen då Rambo i boken går berserk och har ihjäl flertalet poliser – samt att slutet är överlag helt förändrat från boken till filmen då potentiella uppföljare inte hade kunnat göras om de följt det. Det hade i alla fall varit intressant att se hur filmen hade blivit om de följt boken mer.

Hur som helst; har du inte sett First Blood, varför sitter du då här och läser? First Blood är inte en film man ska sitta och läsa om, utan en film man ska se. Rekommenderas.

Läs gärna H’s tankar kring de tre första Rambo filmerna här.

Hot Shots! Part Deux av J

Topper Harley (Charlie Sheen) har återigen dragit sig tillbaka och lever numer på ett budistiskt kloster. Friden bryts emellertid tvärt när CIA plötsligt dyker upp och ber Harley att leda ett specialuppdrag i Irak för att rädda grabbarna som skulle rädda grabbarna som skulle rädda fångar som blivit kvar sen Gulfkriget. Harley tackar nej till uppdraget, men när hans gamla befälhavare Denton Walters (Richard Crenna) blir tillfångatagen bestämmer han sig för att ta sig ann uppdraget ändå.

Hot Shots! Part Deux var och är inte lika kul och hysterisk som sin föregångare, men ligger inte långt efter. Många gapskratt levereras och idiothumorn flödar filmen igenom som sin föregångare. Hot Shots! nummer 2 är God Underhållning om än inte lika God Underhållning som den första filmen. Inte sett? Se den då. Rekommenderas.