Helt Perfekt Glob

Going To Pieces: The Rise And Fall Of The Slasher Film av J

Going To Pieces: The Rise And Fall Of The Slasher Film är en dokumentär från 2006 som är baserad på Adam Rockoff’s bok med samma titel. Dokumentären gör en djupdykning i den genre jag troligtvis älskar mest; slashergenren. I dokumentären får vi höra och se många av de gamla slasherfilmsrävarna berätta om sina gamla klassiker och dokumentären sträcker sig ifrån slashergenrens födsel fram till dess fall.. och återuppståndelse.

Till en början pratar de kort om de flesta klassiker i genren (Halloween, Friday The 13th, Prom Night, A Nightmare On Elm Street och så vidare) och lite mindre klassiska/kända slashers från det ljuva 80-talet. De fortsätter med den film som många påstår återupplivade slashergenren (och skräckgenren i övrigt), Scream, och knyter slutligen ihop säcken med att prata kort om lite modernare verk (så som Hostel, Saw och Freddy vs. Jason). Inslängt mellan allt det här visas även gamla tidningsklipp, gamla filmprogram där de kritiserar genren och enstaka specifika filmer (The Boogeyman bland annat) och givetvis också filmklipp ur många av de filmer som det talas om.

Om man är ny till genren och har tänkt ta sig ann slasherfilmerna från 80-talet skulle jag nog faktiskt avråda att se den här dokumentären då de vid flera tillfällen spoilar slutet på flera filmer (bland annat slutet på Sleepaway Camp). Har man däremot sett alla klassiker och är ett inbitet fan av genren kan dokumentären vara hyfsat värd att se. Visst förekommer det en hel del ryggdunkande i den här dokumentären som många andra, men det är samtidigt ganska intressant att höra vad många av regissörerna bakom dessa verk har att säga om sina filmer och deras tankar kring genren i sig (även om många av dessa har sagt samma sak ungefär tre miljoner gånger i andra dokumentärer). Det dokumentären lider mest av är dess speltid egentligen. Jag hade gärna sett att den hade varit 3+ timmar lång där de hade gått in lite djupare på varje film (och eventuellt deras serier) och berättat lite mer ingående på hur de tänkte när de gjorde filmerna (mer än att de ville tjäna pengar).

Nåja. Dokumentären har nio år på nacken och en hel del har hänt med både slashergenren och skräckfilm i stort och jag hade faktiskt inte haft något emot att se någon form av uppföljare till den här dokumentären, där de hade kunnat koncentrera sig lite mer på de nyare slasherfilmerna (typ från år 2000 fram till dags datum). Hur som helst, det är en helt okej dokumentär – åtminstone för dig som har sett en del inom genren.

Halloween: The Inside Story av J

Halloween: The Inside Story är ytterligare en i raden av alla dokumentärer om Halloween. Den här gången koncentreras dokumentären till större delen kring den första filmen från 1978 och nämner mer eller mindre bara uppföljarna och (den helt värdelösa) remaken och dess uppföljare.

Har man sett dokumentären Halloween: 25 Years Of Terror från 2006 (recenserad här) – eller bara är rent av påläst om Halloween – så bör man ha iaf ett litet hum om vad som sägs i Halloween: The Inside Story – vilket blev ett stort orosmoment för min del till en början. Efter den otroligt gaggiga inledningen där personerna bakom filmen sitter och gaggar om att ”Vi hade ingen aning om att det här skulle bli en sån stor grej när vi filmade, jaddi, jaddi, jaddi, och vi har gjort en jäääääätteläskig film som skrämmer skiten ur alla, bla bla bla..” så blir det faktiskt en ganska intressant dokumentär.

Det pratas en del om förarbetet av filmen, hur idéen uppstod, hur de valde ut skådisar och hur de byggde upp filmen under en tre veckors period – bara för att dra ett par exempel. Utöver de vanliga personerna som alltid intervjuas när det handlar om Halloween (exempelvis John Carpenter och Jamie Lee Curtis) får vi även se personer som inte stod speciellt mycket i fokus (t ex Kyle Richards, som spelade Lindsey, en av ungarna som Curtis barnvaktar). Och, well, det som till en början verkade vara ytterligare en av de skrytiga dokumentärerna visade sig vara en ganska intressant och (åtminstone hyfsat) givande dokumentär.

Om man inte är riktigt, riktigt hardcore och kan precis allt om Halloween är den här dokumentären ett ganska givet kort att slänga 90 minuter på – om man nu gillar Halloween, that is.

Halloween igen av H

Jag bara måste posta den här länken till en underbart grundlig sågning av nya Halloween på CHUD.net, där man ger filmen betyget ”Fuck You” av tio.

Halloween (2007) av H

Jag har inte sett någon annan film av Rob Zombie, men om det här är nåt att gå efter så är jag fullständigt ointresserad. Kom tillbaka, Eli Roth, allt är förlåtet. Halloween-remaken vi har här är verkligen riktig skit.

Var fan börjar man? Zombie gör så många misstag att man undrar om han vet någonting om film överhuvudtaget. Att göra en remake av en av skräckfilmens klassiker är ju en idiotisk idé till att börja med, så det viktigaste är ju att tillföra något nytt och inte bara göra en kopia.

Zombie väljer att börja filmen då Michael Myers är runt 10 år gammal, och bor i en minst sagt dysfunktionell familj där styvfadern är ett nersupet aggro och morsan strippdansös. Michael roar sig med att döda djur på sin fritid, och efter ett bråk i skolan slår han ihjäl en av bråkstakarna i skogen, går hem och mördar systern och styvfadern. Han hamnar på dårhus, där han möter doktor Loomis, men gömmer han sig bakom sina hemmagjorda masker och förblir tyst och inspärrad i femton år.

Fyrtio minuter in i filmen, så är vi där originalet börjar – Michael rymmer och ger sig av till sin hemstad. Rob Zombie har alltså valt att slösa bort nästan halva filmen på ett upplägg som vi redan vet, ungefär som att någon skulle göra en remake på Stjärnornas Krig och använda halva filmen till att dramatisera textscrollen i början. Härefter är filmen handlingsmässigt i stort sett identisk med originalet. Man återanvänder flera scener och repliker.

Det första felet man gör är att försöka ge Myers en bakgrund, en personlighet, ett utseende, ett motiv. Vad som följer på det är att han inte blir det minsta läskig. Han blir taskigt behandlad, sen hämnas han – okej, fine. Sen är han bara en snubbe i mask som mördar folk. Om man, som i originalet, inte vet vad som finns där och inte varför han gör det han gör, då får du en läskig uttryckslös maskerad galning som smyger runt.

Smyger, ja. Det är nåt som Myers inte gör här. Har du sett Hajen 4? I så fall vet du att i varje scen där hajen anfaller får du först veta att hajen är där, och följa hajens synvinkel när den simmer upp för att attackera. Blir du skrämd av det? Nej. Varje scen där Michael dödar någon är antingen extremt uppenbar, eller så får du helt enkelt se honom i bakgrunden smyga fram. Jävligt läskigt.

För läskigt är det verkligen inte. Det spelar ingen roll hur högt Zombie spelar sin ”nu är det riktigt skrämmande”-musik. Lite blod är det väl, men några smaskiga mordscener finns det inga. For fuck’s sake, han STRYPER en person! Verkligen tokläskigt! Den fullständiga avsaknaden av spänning i filmen är nästan förbluffande. Det händer ju saker i filmen som är potentiellt jättespännande, men det är bara… tråkigt. Det blir bara transportsträckor när man vet att Myers går in någonstans för att döda personen där.

Klyschorna haglar förstås. Paret som har sex, och så går den ena ut för att hämta öl, undrar vad som kommer hända nu? Myers blir skjuten, nu är han förstås död, vi går härifrån och lämnar kroppen, och så vidare. Malcolm McDowell i rollen som doktor Loomis är förstås en trafikolycka utan like, och en rad genrecameos ger mer suckar än jubel. Killen som spelar Myers som ung har däremot ett väldigt säreget utseende och är lite småläbbig.

Förstås har jag sett arbetskopian som läckt ut på nätet, och inte helt oväntat har Zombie fått göra ändringar och filma nya scener. På eget bevåg eller efter provvisningar? Tydligen ska man ändra slutet, samt tack och lov ta bort en fullständigt meningslös våldtäkt. Jag vet inte hur han ska kunna rädda filmen, och frågan är ju om det är hans egen idé att ändra saker eller om det är studiopress. Med tanke på hur filmen såg ut här så kan jag inte tänka mig att han har kapacitet nog att räta ut det här.

För att använda en klyscha själv: Se originalet istället. Den är iallafall läskig.