Helt Perfekt Glob

Joker av J

Arthur Fleck (Joaquin Phoenix) jobbar som clown i Gotham City och drömmer om att bli ståuppkomiker. Han bor tillsammans med sin mor Penny (Frances Conroy) som han tvingas ta hand om, samtidigt som han kämpar med sin egna mentala ohälsa – däribland att han börjar skratta okontrollerbart när han är nervös, som ofta försätter honom i dåliga situationer. Tiderna är tuffa i Gotham och tack vare hans mentala problem har Arthur det ännu svårare än andra att klara av vardagen. De flesta i samhället avvisar och ser ner på honom, även om det enda han vill är att bli accepterad av andra. Allt medan tiden går börjar dessa problem i kombination med en rad händelser att tynga ner honom mer och mer, vilket snart slungar in honom i en nedåtgående spiral in i vanföreställningar, våld och vanvett.

I ärlighetens namn hade jag faktiskt inga planer att se Joker på bio, min tanke var att invänta dess bluray release. Största anledningen till det var väl mest för att trailern (som jag hade sett otaliga gånger vid mina tidigare biobesök) egentligen inte tilltalade mig speciellt mycket, men då en vän ville se den på stora duken innan den skulle sluta visas bestämde jag mig för att ändå följa med och se den – vilket inte är något jag ångrar nu i efterhand, snarare tvärtom.

Filmen är välskriven, extremt välspelad (i synnerhet av Joaquin Phoenix, som är nästintill förtrollande att beskåda i rollen som Arthur) och även om man kan räkna ut vart filmen ska ta vägen redan från första bildrutan så spelade inte det någon större roll, det är vad som händer på vägen som är det viktiga här. Att se hur Arthur blir behandlad och sedd på av samhället är rent av hjärtskärande och det slog mig under filmens gång hur on point filmen var med hur psykvården sköts i verkligheten; hur människor i behov av hjälp inte får någon och blir utelämnade till sina öden, vilket kan resultera i allvarliga konsekvenser för dennes omgivning.

Det finns en hel del mer att säga om Joker egentligen, men jag tror faktiskt att jag låter det vara osagt och avslutar med följande; se den. Även om filmen är en originstory i grund och botten för karaktären Joker från Batman universumet så är det samtidigt en samhällskritisk (för att inte tala om stark) film som målar upp problem som finns i vårt samhälle som behövs ta itu med, men som ingen vill prata om. Rekommenderas.

Hide And Seek av J

Efter att hans fru har begått självmord flyttar psykologen David Callaway (Robert De Niro) och hans dotter Emily (Dakota Fanning) till en villa i en sömnig småstad för att försöka läka såren efter deras tragiska förlust. Det dröjer dock inte länge förrän Emily skapar sig en låtsasvän hon kallar Charlie. Men när underliga saker börjar inträffa runt Emily börjar David sakta att inse att det kanske inte rör sig om ett barns fantasier, utan någonting långt mer skrämmande…

Jag minns hypen kring den amerikansk-tyska filmen Hide And Seek när den kom 2005 och som många andra filmer som fått genomslag i det kommersiella rummet undvek jag den fram till något år efter att den kom. Jag hade inte sett den sedan dess nu när jag satte mig och såg om den och jag tycker ungefär samma sak som jag tyckte då; det är en välgjord och välspelad, om än kanske lite förutsägbar, thriller med en touch av skräckgenren. Filmen står sig väldigt bra trots att den har strax över tio år på nacken och har man inte sett den tidigare bör den vara lite mer effektiv än för mig som redan har sett den en gång. Hur som så är det en bra film som jag ger en tumme upp och en rekommendation.

Corman’s World av H

Är du en filmälskare är chansen liten att du missat namnet Roger Corman. I dagsläget har karln regisserat över 50 filmer och producerat över 400. Däribland ett otal skräprullar designade för att fylla ut drive-in- och grindhouse-biografer som aldrig setts sedan de premiärvisades på 50- och 60-talet. Idag producerar han monsterfilmer för tv-kanaler som SyFy och diverse direkt-till-DVD-skräp.

Dokumentären ”Corman’s World” är en underbar hyllning till denna produktiva och effektiva, och allt annat än pretentiösa och ambitiösa, man. Vi får intervjuer med skådisar som börjat sin karriär hos Corman, som Jack Nicholson och David Carradine, intervjuer med Corman själv och klipp från filmer och inspelningar.

Mja, du har ju redan läst J:s recension av filmen, så varför ska jag anstränga mig med att skriva mer? Är du filmintresserad är det här en no-brainer som du borde se, helt enkelt.

Corman’s World: Exploits Of A Hollywood Rebel av J

De som är insatta i B-filmsgenren känner ganska säkerligen till Roger Corman – som varit aktiv i filmbranschen sedan mitten av 1950-talet och gjort sig ett namn, även om hans produktioner inte alltid håller speciellt hög klass. Corman’s World: Exploits Of A Hollywood Rebel handlar om just Roger Corman och hur han gjorde sig ett namn i Hollywood, igenom att göra lågbudgetfilmer till exempelvis drive-in biografer, och hans fortsatta karriär inom filmbranschen som en av de mest välkända B-filmsproducenterna som finns.

Dokumentären är intressant och ger en ganska bra bild av Roger Corman – vilket kan vara av intresse för den filmintresserade (speciellt om man är intresserad av B-filmer eller är ett fan av Corman) – samtidigt som det är rätt intressant att höra om stora skådespelares tidigaste prestationer – däribland Jack Nicholson, William Shatner och David Carradine – och deras arbete tillsammans med Corman.

En givande dokumentär för oss filmintresserade, en axelryckning för alla andra. Rekommenderas till den förstnämnda gruppen.

Everybody’s Fine av H

Pensionären och nyblivna änklingen Robert de Niro städar i huset och gör fint i trädgården. Han köper hem ordentligt med mat och en ny grill, för de fyra barnen ska komma och hälsa på över helgen. En efter en ringer de dock och lämnar återbud. Robban packar en väska och åker för att hälsa på barnen själv. Under resans gång får han lära sig sanningen om sina barn.

Ett fint drama om familjer, och de små lögner vi kör med för att hålla skenet uppe. Alla mår bra, som titeln säger. Inte direkt en feelgood-film (som postern försöker få dig att tro), men lite tänkvärt och inte så tragiskt som man kan vara rädd för att det blir. En remake av en italiensk film från 1990

Machete av J

Nu har jag – så som H – spanat in filmen som gjorde sin debut som en påhittad trailer i Robert Rodriguez’ och Tarantinos Grindhouse-projekt. Och.. ja.. jag säger bara två ord: holy shit. Med sina ca 100 minuter dundrar Machete på och underhållningsvärdet ligger i topp nästintill konstant och det hela påminner smått om Rodriguez’ Planet Terror (även om Machete inte når ända fram till den filmens top-notch, men samtidigt skräpaktiga stil). Och som om inte det vore nog är rollistan breddad till det yttersta med stora och sjukt bra namn.

Filmens story är simpel – jag citerar ur H’s excellenta recension; De Niro är en rasistisk senator som jobbar hårt för att få bygga en elektrisk mur mot Mexiko för att stoppa alla invandrare. Hans medhjälpare, Jeff Fahey, hyr in en mexikansk “gästarbetare” från gatan för att skjuta De Niro för att piska upp sympati för hans parti. Synd bara att han valde Machete, en stenhård ex-federale…

Och därefter öser ovannämnda underhållningsvärde igång med både överdriven och stenhård ultravåldsaction och en stor skopa svart humor som vi sett i tidigare Rodriguez’ rullar – och vi som filmtittare kan bara luta oss tillbaka och bli.. ptja.. underhållna. Machete är definitivt en redig actionrulle med stålballar som inte skäms för att visa varken halvtaskiga effekter, slask eller avsmaklig humor som skulle få vilken moralkärring som helst att sätta morgonkaffet i strupen. Well.. fuck yeah – rekommenderas varmt.

Machete av H

Äntligen har jag sett den. Filmen som började sitt liv som en påhittad trailer i Robert Rodriguez’ och Tarantinos Grindhouse-projekt.

Först av allt: Regisserad av Robert Rodriguez. Och sen, smaka på den här rollistan: Danny Trejo, Robert De Niro, Jessica Alba, Steven Seagal, Michelle Rodriguez, Jeff Fahey, Cheech Marin, Don Johnson, Lindsay Lohan och Tom Savini. Läs den gärna en gång till.

Storyn är enkel. De Niro är en rasistisk senator som jobbar hårt för att få bygga en elektrisk mur mot Mexiko för att stoppa alla invandrare. Hans medhjälpare, Jeff Fahey, hyr in en mexikansk ”gästarbetare” från gatan för att skjuta De Niro för att piska upp sympati för hans parti. Synd bara att han valde Machete, en stenhård ex-federale…

Det är med stor glädje jag kan meddela att Machete är en riktig röjarskiva. Visst stannar det av lite ibland och rent handlingsmässigt är det inget att förvånas över, men när actionscenerna dundrar igång så åker macheten fram och folk huggs i småbitar och skjuts ihjäl så det verkligen skvätter om det.

Som med Planet Terror har man medvetet fått filmen att se billig och sliten ut. En stor del av humorn ligger i just att härma en sorts trashig, superhård och överdriven actionrulle som egentligen inte existerar mer än vår fantasi och i falska minnen av gamla B-rullar i sketna biografer på den dåliga delen av stan.

Machete är 100 minuter ren jävla underhållning. Nu väntar vi på Hobo With A Shotgun.

Mean Streets av H

Egentligen rätt konstigt att jag inte haft någon som helst pejl på Harvey Keitel före Reservoir Dogs. Karln har 125 credits på IMDb, och en av de första är ”Mean Streets” i regi av Martin Scorsese. Martin Scorsese är en såndär regissör som man som filmvetare måste tycka är extremt viktig, typ. Av hans 48 filmer har jag sett exakt sju (och då har jag räknat med Michael Jacksons video ”Bad”) och med undantag för Taxi Driver så är alla filmerna ganska whatever. Ja, Departed är sämre än Infernal Affairs.

I vilket fall som helst så låg jag däckad i sängen och stoppade i en gammal DVD som suttit på omslaget av nån tidning. Efter exakt halva filmen började jag fundera på vad filmen handlar om egentligen. När filmen slutar så funderar jag fortfarande.

Alltså, jag fattar att det handlar om Harvey Keitel och hans liv. Hans vedermödor med knäppa Johnny Boy (Robert De Niro), den hemliga romansen med Johnnys kusin, och allmänt gangsterliv. Men det är en såndär typisk… ååååh. Det finns ingen story, ingen start, mitt och slut. Poängen är bara ”det är illa att vara gangster”. Det är allt man vill säga. Filmen börjar mitt i ett liv, och slutar mitt i detsamma. En liten slice gangsterliv för att visa hur illa det går när man är gangster. Jaja, vi fattar, whatever.

Harvey Keitel är för övrigt svinbra. Musikvalet för direkt tankarna till Tarantinos rullar, och det är lätt att se att filmen tydligt inspirerat honom i hans verk. Men i slutändan är det bara en lågbudgetrulle med tjafsande gangsters.