Helt Perfekt Glob

Alita: Battle Angel av J

År 2563, trehundra år efter kriget som kallas ”Fallet”, är cyborgläkaren och forskaren Dr. Dyson Ido (Christoph Waltz) på ett skrotupplag för att plocka på sig cyborgdelar som han kan använda i sitt jobb. När han hittar ett torso av en kvinnlig cyborg tar han med sig det tillbaka till sin mottagning och finner att hennes mänskliga hjärna är vilande men intakt. Efter att ha byggt ihop henne igen får hon samma namn som hans avlidna dotter hade, Alita (Rosa Salazar).

Allt medan Alita lär sig att navigera hennes nya liv och de förrädiska gatorna i Järnstaden försöker Ido att beskydda henne från hennes mystiska förflutna alltmedan hennes nyfunna vän Hugo (Keean Johnson) istället erbjuder sätt att utlösa hennes minnen. Det är dock inte förrän de dödliga och korrupta krafterna som styr staden kommer efter Alita som hon upptäcker en ledtråd till sitt förflutna; att hon besitter stridsförmågor som de som sitter vid makten inte kommer sky några medel för att lägga vantarna på.

Jag minns när jag såg trailern för Alita: Battle Angel på bio innan en film jag var där för att se och det enda som for igenom mitt huvud var ”CGI-fest.”. Nu, lite mer än två år efter dess release, har jag äntligen sett filmen och mitt första intryck av den stämde väl överens med hur den visade sig vara.

Med det sagt tyckte jag att filmen var helt okej, om än generisk, PG-13 raffel när en CGI-version av Rosa Salazar springer runt och bankar skiten ur andra cyborgs. Under min titt satt jag dock och tänkte att filmen hade passat sig bättre som en animerad film istället för en liveaction rulle – eller  rent av som en japansk anime. När filmen var slut och jag började kolla upp den insåg jag snabbt att den faktiskt är baserad på mangan Gunnm – eller Battle Angel Alita – och att mangan faktiskt fick en OVA anime 1993 under samma titel och även en speladoption i form av Gunnm: Martian Memory 1998.

Hur som helst är filmen som sagt helt okej, rent av bra faktiskt. Effektmässigt fläskar filmen på och ser bra ut, även om CGI-versionen av Rosa Salazar står ut igenom hela filmen. Hon ser bitvis ut som en tecknad figur i en liveaction film. Även om hennes skådespel är bra så står hon ut från alla andra i filmen, trots att CGI även använts på dem också.

Manuset funkar helt okej, även om vissa klyschor smyger sig in här och där som fick mig att himla med ögonen så att jag nästan såg min egen hjärna. Om det beror på källmaterialet eller om de skrivit om för den här filmen har jag ingen aning om, men jag har mina misstankar om att de tagit sig en del friheter när de skrivit manuset…

Nåja. Alita: Battle Angel är en okej-bra PG-13 CGI-fest popcorn-actionrulle som bränner förbi utan några större bekymmer. Den får en försiktig rekommendation av mig. Så gå och se den. Om du inte har något annat att se.

Champion av J

Champion är en dokumentär från 2005 om Danny Trejo, där han berättar om sin uppväxt, hans drogmissbruk, hans kriminella bana och hur han tog sig ur allt – och hur han blev skådespelare.

Jag har alltid gillat Danny Trejo som skådespelare och jag gillar honom knappast mindre efter att ha sett Champion. Nu är förvisso dokumentären femton år gammal, men av att döma av intervjuerna som görs med Danny här så verkar han vara en genuin good guy – trots hans hårda förflutna. Hans berättelse är intressant och fängslande, samtidigt som den vid en närmare eftertanke är ganska tragisk även om den i slutändan gjorde honom till (eller åtminstone ledde honom till att bli) en filmstjärna.

Dokumentären i sig är egentligen inget märkvärdigt. Majoriteten av den består av att Danny intervjuas om sitt liv blandat med intervjuer från bland annat Dennis Hopper och Robert Rodriguez samtidigt som allt varvas med gamla fotografier. Redigeringen är hur som helst rätt risig och det hattas mellan tre (eller om det var fyra?) olika intervjuer med Danny samtidigt som det hela tiden skiftar mellan färg och svart/vitt av någon underlig anledning – vilket säkert kan irritera en del tittare.

Hur som så var dokumentären helt okej, även om jag högst troligen inte kommer ha någon större brådska att se om den.

From Dusk Till Dawn: The Series – Season 3 av J

Jag förväntar mig att du som läser det här redan har sett de två första säsongerna av From Dusk Till Dawn: The Series. Jag menar, om du inte sett de två första säsongerna så vet du vad du har att göra nu. Med allt det sagt följer här en kort storybeskrivning av säsong 3…

Sex månader har gått sedan Carlos (Wilmer Valderrama) sprängde Titty Twister baren i luften vilket släppte lös två demoner från Xilbalba – Helvetet – från deras fångenskap under baren. Bröderna Seth (D.J. Cotrona) och Richie Gecko (Zane Holtz) jobbar nu mer som indrivare för culebras herrarna men inser snart att de står inför ett kommande krig efter att en av demonerna – kallad Skull Keeper (Joseph Gatt) – lyckas infiltrera deras organisation och förinta nästan alla culebras herrar och att deras fienders ledare är någon de tidigare samarbetat med…

Det har tagit mig ett år och tre omtittar av de första åtta avsnitten (av tio) innan jag orkade mig igenom hela säsong 3 av From Dusk Till Dawn serien. Inte för att säsongen var dålig, tvärtom, utan för att jag har inte haft något som helst sug att titta på serier senaste året. Hur som helst…

Säsong 3 är troligtvis den bästa säsongen i serien. Den är actionfylld, det rör hela tiden på sig och säsongen bjuder på en hel del vändningar hit och dit. Samtidigt som säsongen är allt det så känner jag samtidigt att det känns lite som att storyn har blivit… utsmetad eller hur man ska säga. Karaktärerna stöter på nya hinder och konflikter i varje avsnitt fram till den slutgiltiga striden i sista avsnittet och även om allting har ett syfte så känns vissa av dessa hinder och konflikter som utfyllnad för att få ihop tio avsnitt. Slutstriden i det sista avsnittet känns väldigt hafsigt och blir lite grann som ett antiklimax. ”Var det allt…?”, var min enda tanke när sluttexterna började rulla i slutet på avsnittet.

Nu kanske det låter som att jag bara vill hitta fel i den här tredje säsongen men så är inte fallet. Det är en bra och actionpackad säsong och som jag skrev här ovanför troligtvis den bästa. Skådespelarna är bra och effekterna håller fortfarande höga mått. Jag gillar dessutom att Tom Savini (likt Danny Trejo gjorde i föregående säsong) återvänder till franchisén, fast som en annan karaktär. Att de dessutom kör en referens till den första filmen i slutet på säsongen (involverande Savini och Jake Busey’s karaktär) fick mig att garva till ordentligt.

Är man ett fan av filmerna eller de två första säsongerna av From Dusk Till Dawn: The Series tycker jag absolut att man ska se den här tredje och sista säsongen – även om de lämnar dörren vidöppen för ytterligare en säsong. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1 och 2 också.

From Dusk Till Dawn: The Series – Season 2 av J

Säsong tre av From Dusk Till Dawn TV-serien började sändas i USA i förra veckan (i skrivande stund) och det var väl således dags för mig att se klart säsong två av serien. Den här recensionen kommer innehålla spoilers för de som inte har sett den första säsongen och jag avråder att läsa vidare om man har tänkt att ta sig ann serien. Du har blivit varnad.

Tre månader har gått sedan bröderna Seth (D.J. Cotrona) och Richie Gecko (Zane Holtz) befriade Santánico Pandemonium (Eiza González) från Titty Twister baren och hennes Herre – Amancio Malvado (Esai Morales). Seth, som har fått sällskap av Kate Fuller (Madison Davenport), hankar sig fram med småjobb för att få ihop pengar till nya identiteter åt dem. Richard å andra sidan har slagit sig ihop med Santánico för att störta Malvado’s imperium och utkräva hämnd för det han har gjort mot henne. Rangern Freddie Gonzalez (Jesse Garcia) har sedan hans möte med culebras börjat bli hemsökt av skräckinjagande drömmar och syner som leder honom till en fasansfull upptäckt, som snart visar sig bara vara en liten del i något mycket större. Samtidigt har Carlos (Wilmer Valderrama) lyckats ta sig ut ur Labyrinten som är belägen under Titty Twister baren, vilket har satt Malvado’s plan i rullning…

Till skillnad från den första säsongen som är baserad på den första filmens manus (med en del ändringar här och där) så har säsong två ett nytt och fräscht manus, vilket gjorde att jag hade lite svårt att komma in i säsongen i början. Att jag inte hade sett säsong ett på över ett år gjorde ju inte saken speciellt mycket bättre eller enklare heller. Hur som helst tog det ett par avsnitt innan jag kom in i serien igen och jag fick känslan av att jag borde ha sett om den första säsongen innan jag gav mig på den här andra.

Nåja. När jag väl blivit bekväm med serien igen rullade den på utan några större bekymmer. Storyn är intressant med en hel del vändningar och likt den första säsongen är det fortfarande väldigt våldsamt och actionfyllt. Skådespelarna är återigen suveräna och effektmässigt ligger serien fortfarande (till större delen) över TV-standard.

Det finns väl inte så mycket mer att tillägga egentligen. Säsong två är en bra och värdig fortsättning på serien och tack vare den ganska förutsägbara, men ack så bra, cliffhangern i slutet är jag sjukt pepp på säsong tre. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av den första säsongen också.

Sin City: A Dame To Kill For av J

Marv (Mickey Rourke) vaknar upp på en motorväg omgiven av kroppar utan något som helst minne av vad som har hänt varpå han börjar att pussla ihop vad han har gjort sedan han lämnade Kadie’s bar i Basin City. Tidigare under kvällen steg den kaxige spelaren Johnny (Joseph Gordon-Levitt) in på Kadie’s bar och lyckades utan några större problem få jackpot på två av spelautomaterna där för att sedan spela poker med den mäktige Senator Roark (Powers Boothe). Han vann spelet men fick betala konsekvenserna för sin arrogans. Privatdeckaren Dwight (Josh Brolin) blir kontaktad av sin ex-älskarinna Ava (Eva Green) som ber honom att möta henne på Kadie’s bar. Ava ber om hans förlåtelse för att hon lämnade honom och gifte sig med den snuskigt rike Damian Lord (Marton Csokas),  men hennes avsikter är emellertid av en helt annan natur än att bli förlåten av Dwight. Samtidigt håller strippan Nancy (Jessica Alba), som jobbar på Kadie’s pub, på att koka ihop en plan för att utkräva hämnd på Senator Roark för John Hartigan’s (Bruce Willis) död.

Jag vill minnas att Sin City: A Dame To Kill For var planerad att släppas redan 2007 (då under titeln Sin City 2) men åren gick och vi fick aldrig någon film – förrän 2014. Jag vet inte vad andra tycker om uppföljaren till 2005 års Sin City men jag själv gillar den, till en viss del i alla fall. Huvudstoryn kring Dwight och Ava är tyvärr långdragen på sina ställen och emellanåt tappade jag fokuset lite grann på filmen. Det är inte jätteintressant hela tiden och berättelsen känns väldigt klyschig och återanvänd. De kortare berättelserna före och efter som knyts ihop med huvudstoryn är emellertid top notch och väldigt actionfyllda, vilket lyfter ganska ordentligt.

Jag hade inte räknat med att Sin City: A Dame To Kill For skulle vara lika bra som sin föregångare och fick ungefär det jag trodde att jag skulle få. Hade de kortat ned huvudstoryn lite grann och förlängt de andra hade nog filmen faktiskt hamnat jämsides med sin föregångare – men icke. Det är hur som helst en bra film och jag tycker att man gott kan se filmen om man har sett den föregående filmen (vilket på sätt och vis nästan är ett måste). Rekommenderas.

Sin City (Recut, Extended & Unrated) av J

Basin City. En stad infesterad av kriminella, korrupta poliser och sexiga damer; en del söker hämnd, en del försoning och andra både och. Hartigan (Bruce Willis), en hederlig snut som har problem med hjärtat, har svurit en ed att beskydda strippan Nancy (Jessica Alba) som vid en ung ålder blev bortrövad av pedofilen Roark Jr. (Nick Stahl) – som inte bara har en försmak för unga flickor utan är också son till Senator Roark (Powers Boothe), som styr Basin City med en hjärnhand genom korruption. Den utstötta misantropen Marv (Mickey Rourke) är på ett självutnämnt uppdrag att utkräva hämnd för mordet på hans enda sanna kärlek, Goldie (Jaime King). Dwight (Clive Owen), Shellie’s (Brittany Murphy) hemliga kärlek, finner sig själv i trubbel när han plötsligt får lov att hjälpa Gail (Rosario Dawson) och hennes Old Town tjejer med ett problem i form av den korrupta snuten Jackie Boy (Benicio Del Toro), som har en böjelse för våld. Samtidigt står en torped (Josh Hartnett) på ett hustak och genomför sitt senaste uppdrag för att dra in lite pengar till sitt leverne.

Vad finns det att säga om Sin City som inte har sagt en miljon gånger tidigare? Inte ett skit skulle jag tro. Även om filmen har över tio år på nacken nu så står den sig väldigt bra än idag och de serietidningsinspirerade (och baserade) scenerna i den är fortfarande makalöst snygga. Ensemblén med skådespelare är fantastisk och även om flera av de välkända ansiktena bara dyker upp i mindre roller under ett par minuter här och där så är det ändå en väldigt imponerande samling av stora namn som de lyckats knöka in i en och samma film.

Jag har inga större klagomål på Sin City faktiskt. Det var, är och förblir en milstolpe i thrillergenren och det är fortfarande en suverän film. Rekommenderas.

Om du är intresserad av att få veta vad skillnaden mellan bioversionen och recut, extended & unrated versionen är så kan du titta här för att få en sammanfattning.

The Faculty av J

Någonting underligt är i görningen på Harrington High, Ohio. Sex elever har börjat misstänka att skolan är under attack av en utomjordisk livsform då både lärare och elever har börjat bete sig mycket underligt och helt bytt personligheter över en natt. De bestämmer sig för att slå tillbaka mot det annalkande hotet men inser samtidigt inte att det kan vara närmare än vad de trott…

Jag hade inte sett The Faculty på en så där femton, sexton år nånting så jag tyckte det var dags att se om den. Filmen håller sig väldigt bra än idag, även om flera av dess CGI-effekter är så förlegade att det nästan sticker i ögonen när man ser dem. Men tack vare en bra skådespelarensemble, ett underhållande och kul manus och regi av Robert Rodriguez går det att ursäkta de utdaterade effekterna. Det här är en film jag borde ha sett om tidigare, men som jag av någon outgrundlig anledning inte gjort. Filmen lär knappast gå till världshistorien, men det är i alla fall en kul 90-tals sci-fi-skräckis med många referenser till andra filmer av samma slag som underhåller hela vägen igenom. Rekommenderas.

From Dusk Till Dawn: The Series – Season 1 av J

Efter ett bankrån som gått käpp rätt åt skogen är bröderna Seth (D.J. Cotrona) och Richie Gecko (Zane Holtz) på flykt från lagens långa arm och på väg mot den Mexikanska gränsen för att möta upp deras uppdragsgivare, den mystiske Carlos (Wilmer Valderrama). På väg dit stöter de på familjen Fuller (Robert Patrick, Madison Davenport och Brandon Soo Hoo), som efter en tragisk händelse begett sig ut på vägarna för att försöka läka såren efter en av deras största förluster. Familjen Fuller blir emellertid en perfekt gisslan för bröderna Gecko på deras väg mot Mexiko och friheten. Men allting är inte vad det verkar, vilket de snart blir varse om…

Okej. För att göra saker och ting väldigt klara; jag fucking älskar filmen From Dusk Till Dawn från 1996. Den ligger lätt på min topp 10 bästa filmer någonsin och jag har sett den otaliga gånger och jag kan helt enkelt inte få nog av den. Uppföljarna är inte i närheten så bra som den första, men har ändå ett visst underhållningsvärde i mina ögon – å andra sidan är det inte filmerna jag ska skriva om här (även om jag kanske återkommer till dem senare, vem vet..).

När jag fick höra att From Dusk Till Dawn skulle bli adopterad till en TV-serie tog jag mig för pannan och undrade om Robert Rodriguez hade tappat förståndet fullständigt. ”Hur i helsike skulle ett koncept som From Dusk Till Dawn kunna bli en TV-serie?” var min tanke. När jag väl satte mig och såg serien stod det emellertid klart för mig att det här… det här, gott folk, är bra. Sjukt bra. TV-serien är som en extended version av den första From Dusk Till Dawn filmen och följer ungefär samma plot som den, men allting är förlängt och det hela går betydligt djupare än vad filmen gjorde, vilket också gör serien förbannat sevärd. TV-serien är filmen trogen, men bjuder samtidigt på någonting nytt och fräscht.

Det blir nästintill aldrig tråkigt och även om jag var skeptisk till de nya skådisarna (bortsett från Robert Patrick som medverkade i From Dusk Till Dawn 2) så gjorde de ett fantastiskt jobb. Effektmässigt ligger det (oftast) över TV-standard, så när som på någon enstaka CGI-explosion som fick mig att haja till.

From Dusk Till Dawn TV-serien visar hur en remake (eller nytolkning) av någonting redan bra ska göras och jag kan gott säga att TV-serien ligger i samma nivå som filmen – kanske till och med över. Det verkar dessutom komma ytterligare en säsong nästa år, vad nu den kan komma att handla om…

Rekommenderas starkt.

Machete Kills av J

Machete (Danny Trejo) blir kontaktad av USA’s president (Charlie Sheen) och får ett erbjudande; om han beger sig till Mexico och har ihjäl kartelledaren Mendez (Demian Bichir), som säger sig ha en missil som han planerar att skicka ner i Washington, så kommer Machete få sitt straffregister raderat och bli en amerikansk medborgare. Det visar sig emellertid ganska snabbt att uppdraget var betydligt mer komplicerat än vad det till en början verkade.

Machete Kills fortsätter i samma spår som Machete; ultravåld, orealistisk action, en lista med stora skådespelarnamn, en stor portion humor och det där medvetet billiga utseendet på effekter och bakgrunder. Och jag älskar det, från början till slut. Allt är stenhårt, överdrivet och sjukt underhållande från början till slut, även om filmen kanske inte når ända fram till sin föregångare. Machete Kills är ren popcorn-action som sin föregångare och underhåller gott från början till slut. Enklare än så blir det inte. Nu är det bara vänta på trean. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av Machete, samt H’s recension av den också.

Spy Kids 3-D: Game Over av J

Spoilervarning. Juni (Daryl Sabara) har sagt upp sig ifrån OSS och Spy Kids-programmet och arbetar nu mer ensam som privatdetektiv. Detta vänder dock då han blir kontaktad av OSS, som förklarar för honom att Carmen (Alexa Vega) har försvunnit under sitt senaste uppdrag; att infiltrera och stänga ner det nya spelet Game Over, som är skapat av den ondskefulle Leksaksmakaren (Sylvester Stallone). Juni tar på sig uppdraget att hitta sin syster, rädda henne och stänga av Game Over en gång för alla – innan det är för sent.

Jag börjar med rollistan (bortsett ifrån Sabara, Vega och Stallone): Antonio Banderas, Carla Gugino, Holland Taylor, Matt O’Leary, Emily Osment, George Clooney, Steve Buscemi, Tony Shalhoub, Alan Cumming, Danny Trejo, Cheech Marin och Bill Paxton. Vad har alla dessa personer gemensamt? Alla har varit med i minst en tidigare Spy Kids film – och i den här tredje filmen har de också roller, men otroligt små. Vi fortsätter: Ricardo Montalban, Salma Hayek och Mike Judge. Vad har de här personerna gemensamt? De har större roller än personerna nämda här ovan. Dessutom har både Montalban och Judge medverkat i en respektive två tidigare Spy Kids filmer. Och.. ehum.. slutligen har vi Elijah Wood i en löjligt kort roll mot slutet av filmen. Han är med i ca 10 sekunder, eller nåt.

Meneee… hur är filmen då? Ptja, mjae. Hyfsad. Bättre än tvåan, men sämre än ettan. Den här tredje installationen känns lite mer sammanhängande och inte lika flängig som den andra filmen, men den lider precis som sina föregångare av utdaterade CGI effekter som ser rätt töntiga ut i dagens läge och framkallar mer gapskratt än flämtningar. Att många av de gamla karaktärerna utelämnats till större delen tycker jag är rätt snålt också. Jag får helt enkelt känslan av att.. eh.. att Spy Kids 3-D: Game Over inte är en Spy Kids film när jag tittar på den. Den hade lika gärna kunnat heta Game Over och det hade passat ungefär lika bra. Varför? Enkelt; man tappar den röda tråden till de tidigare filmerna titt som tätt och då och då hajar jag till och funderar vilken film det egentligen är jag tittar på.

Men som sagt; den tredje filmen är bättre än den andra, men sämre än den första. Dessutom tycker jag att det här inte är någonting som ligger i toppskiktet på Robert Rodriguez karriär – eller någon av de andra som var inblandade. Så. Slutdomen blir; urmjölkning, men helt okej rulle. Den är nog mer underhållande för den yngre publiken, skulle jag tro.