Helt Perfekt Glob

Nightmares In Red, White And Blue: The Evolution Of The American Horror Film av J

Nightmares in Red, White and Blue: The Evolution of the American Horror Film är en dokumentär från 2009 om just det titeln säger; den amerikanska skräckfilmens evolution, från 1930-talet fram till slutet på 2000-talet.

Flera betydande namn inom skräckgenren intervjuas här och det pratas kort om skräckfilmens olika perioder sedan 1930-talet och tack vare dokumentärens speltid på runt nittio minuter är det knappast några djupdykningar de gör här. Det är väldigt ihoptryckt och dokumentären överlag känns mest för de som egentligen inte har någon större koll på genren i sig.

Är man hyfsat insatt i genren har man inte speciellt mycket att hämta här egentligen. Är man mindre insatt och vill börja någonstans för att lära sig mer utan att behöva sitta och läsa i timtal duger den här dokumentären åtminstone som en fot in i det träsk som är skräckfilmsgenren.

Dementia 13 av J

För sju år sedan drunknade den unga flickan Kathleen Haloran (Barbara Dowling) i dammen intill hennes familjs irländska slott och varje år har hennes mor och bröder genomfört en minnesstund på årsdagen för hennes död. I år tycks dock någon vilja störa minnet, beväpnad med en yxa…

1963, nio år innan han regisserade den första delen i den legendariska Godfather / Gudfadern trilogin, regisserade Francis Ford Coppola den lilla svartvita amerikansk-irländska proto-slasherfilmen Dementia 13 – eller Nattens Skräcknäste (som även användes som undertitel till 1981 års The Nesting i Sverige) – för Roger Corman och hans produktionsbolag.

Dementia 13 var ärligt talat inte riktigt vad jag trodde att den skulle vara. Jag förväntade mig en spökhusfilm men fick istället en proto-slasher som på sina ställen var förvånansvärt våldsam för att vara en film från 1963. Skådespelet var ganska cheesigt och fick mig att skratta till ett par gånger då jag inte kunde ta dialogen och skådespelarnas agerande på något större allvar, i alla fall fram tills det att filmen började komma igång ordentligt. Filmen får en tät atmosfär ungefär halvvägs in och även om filmen aldrig blir läskig så finns det i alla fall ett uns av spänning där. Även om jag blev lite förvånad över hur abrupt slutet var så gillade jag det. Man fick allting förklarat inom loppet av tjugo sekunder av en karaktär och sen började sluttexterna.

Jag gillade Dementia 13. Det är knappast ett gore-athon och filmen är en riktig slow burn, men den lyckades ändå fängsla mig på något mystiskt sätt. Filmen är dock så pass gammal att det är svårt att rekommendera den till en modern publik, men är man filmälskare och gillar att utforska filmer från en sedan länge försvunnen tid är det här en helt okej film att bänka sig framför.

Scream 3 av J

Tre år har gått sedan händelserna vid Windsor College inträffade och Sidney Prescott (Neve Campbell) valde att isolera sig från omvärlden för att minimera risken att återigen bli en måltavla. Samtidigt har Gale Weathers (Courteney Cox) lyckats bygga en framgångsrik karriär på sina böcker baserade på händelserna i Woodsboro och Windsor, men har å andra sidan lyckats sumpa förhållandet mellan henne och Dewey (David Arquette) – som agerar rådgivare vid inspelningen av den kommande slasherfilmen Stab 3: Return To Woodsborough.

Saker och ting har hur som helst en otrevlig tendens till att upprepa sig flera gånger och när skådespelarna vid Stab 3 plötsligt börjar hittas döda tvingas Sidney ut från sitt gömställe för att möta sina demoner en sista gång…

När Scream 3 precis hade släppts ansåg jag att det var den bästa av de tre filmerna. Varför minns jag inte men jag skulle tro att det var på grund av att jag var trött på de två första filmerna och såg Scream 3 som en fräsch fläkt – eller något. Nu när jag har sett om den för första gången på tretton år begriper jag inte vad jag tänkte med; Scream 3 är utan tvekan den svagaste delen i Scream serien.

Det märks ganska tydligt att Scream 3 var en problematisk inspelning och att många yttre faktorer spelade in i dess produktion vilket resulterade i en medioker uppföljare – och slasherfilm. Kevin Williamson’s involvering i Scream 3 var kontrakterad sedan han sålde sitt manusskript till Scream, där han inkluderade två stycken femsidiga grunddrag för potentiella uppföljare – vilka skulle bli Scream 2 och Scream 3 – i hopp om att kunna sälja en franchise istället för bara ett manusskript. Bob och Harvey Weinstein kontaktade Williamson i början av 1999 med avsikt att få ett färdigskrivet manusskript för den tredje installationen i serien, Scream 3, men i och med succén som följde efter de två första Scream filmerna och andra projekt, så som I Know What You Did Last Summer, blev Williamson involverad i flera projekt och hade därmed inte möjlighet att skriva ett fullt manusskript för filmen. Istället skrev Williamson ihop ett tjugo-trettio sidor långt utkast för filmen – som i utkastet skulle återgå till den fiktiva staden Woodsboro. Bröderna Weinstein hyrde således in manusförfattaren Ehren Kruger för att ersätta Williamson, vars uppgift blev att utveckla ett manus utifrån Williamson’s utkast.

Men kort innan Scream 3 skulle gå in i produktion – närmare bestämt den 20 April, 1999 – inträffade den ökända Columbine High School massakern där eleverna Eric Harris och Dylan Klebold dödade tolv elever och en lärare för att sedan begå självmord. Efterverkningarna av detta fruktansvärda dåd blev att människor började leta efter resonemanget och anledningarna bakom deras handlingar, vilket i sin tur eldade på media som började att fingranska potentiella syndabockar som kunde ha varit de utlösande faktorerna eller inspirationskällorna – i det här fallet våldsamma TV-spel och filmer. Detta var startskottet på debatten om våldsamma TV-spel och filmer och hur de kunde influera människor till att begå vedervärdiga handlingar som inträffade strax innan och under de första åren av 2000-talet.

Detta medförde komplikationer i utvecklandet av Scream 3 och då filmen ännu inte gått in i produktion övervägdes det om filmen skulle spelas in just då. Medvetna om riskerna att få negativ uppmärksamhet bestämde sig hur som helst studion för att låta filmen gå in i produktion – men med en del förändringar. Då de två första Scream filmerna både blivit ihopkopplade och beskyllda för att influera våldsamma handlingar (utöver Columbine) som fått stor uppmärksamhet i media var studion bakom filmerna ivriga att undgå ytterligare kritik och sammankopplingar till den här typen av incidenter, vilket resulterade i att större delen av det korta utkast Williamson skrivit blev skrotat då studion insisterade på att manuset skulle fokusera sig mer på den satiriska humorn filmerna var kända för och reducera dess våld avsevärt. Vid en tidpunkt under produktionen gick studion så pass långt att de krävde att filmen inte skulle ha något blod eller synligt våld överhuvudtaget i sig, vilket fick Wes Craven att omedelbart ingripa och påpeka att filmen antingen skulle ha samma typ av våld närvarande som de tidigare Scream filmerna eller att den skulle kallas något annat än Scream – vilket studion uppenbarligen lyssnade på.

Med allt det sagt; filmen är välspelad och har sina stunder då den fungerar perfekt (exempelvis inledningen och upplösningen), men den känns samtidigt överlag väldigt platt och trött jämfört med dess föregångare. Jag tycker inte att Scream 3 är en dålig film, men jag känner samtidigt inte samma engagemang för den här filmen som jag känner för de två första. Som sagt är Scream 3 en medioker uppföljare – och slasherfilm – som troligtvis hade fallit i glömska om det inte vore för att den har titeln Scream. Fast, å andra sidan undrar jag om filmen hade blivit bättre om Williamson hade kommit tillbaka och skrivit ett färdigt manus för den…

Nåja. Även om Scream 3 är en rätt svag installation i serien så vill jag ändå ge den en försiktig rekommendation då den – trots sin medelmåttighet – ändå är en okej film, som blir överskuggad av sina föregångare.

Raptor av J

När en plötslig våg av oförklarligt våldsamma djurattacker inträffar i hans lilla samhälle börjar Sheriff Jim Tanner (Eric Roberts) och hans assistent Barbara (Melissa Brasselle) att undersöka saken. Alla spår leder till den underliga Dr. Hyde (Corbin Bernsen), en före detta militärforskare vars bidrag från regeringen för ett kloningsprojekt av dinosaurier blev indraget. Men tack vare en okänd bidragsgivare har Dr. Hyde lyckats fortsätta med sina experiment, som nu löper amok i Sheriff Tanner’s lilla stad.

Oh boy. Raptor, den inofficiella fjärde Carnosaur filmen, är… dynga. En stor, rykande, stinkande hög med dynga. Majoriteten av alla actionscener i hela filmen är klipp tagna ifrån de tre första Carnosaur filmerna, medan helt nya scener mellan dem har spelats in för att göra en ny film. Har man sett de tre första filmerna behöver man verkligen inte se den här filmen. Jag menar, det som händer mellan actionscenerna är knappast intressanta (bortsett från den kanske längsta sexscen i en action/skräckfilm jag någonsin har sett som landar på 8 minuter torrjuckande, om man nu är intresserad av sånt) och mot slutet började jag helt enkelt tappa koncentrationen på vad som hände i filmen.

Både Jim Wynorski och Roger Corman är experter på att återanvända inspelat material från tidigare filmer de gjort, men det här var bara bedrövligt. Om de nu ville göra en fjärde film i Carnosaur serien tycker jag att de gott hade kunnat spela in nya actionscener istället för att ta den lata (och troligtvis billigare) vägen. Fast, det här är ju egentligen bara en inofficiell uppföljare till Carnosaur filmerna så jag begriper inte ens varför jag såg den. Eller varför jag ens skriver om den. Eller varför du ens läser det här. Se något annat för guds skull.

Carnosaur 3: Primal Species av J

I tron om att de ska komma över uran slår en grupp terrorister till mot en militärkonvoj som fraktar någonting topphemligt. När de öppnar lastbilsflaket för att plocka ut sitt stöldgods inser de att de gjort ett stort misstag; godset militärerna fraktade var inte uran, utan klonade dinosaurier. Ett team med kommandosoldater skickas ut för att återta dinosaurierna, som dessvärre är lösa nu.

Hade Carnosaur 3: Primal Species handlat om någonting annat än dinosaurier hade den faktiskt kunnat bli en ganska skön B-actionfilm. Inledningen av filmen är riktigt skönt cheesig och B men tar sedan en rejäl vändning och går neråt, snabbt. Filmen är till större delen förbannat tråkig och inte alls lika gorefylld som de två tidigare filmerna. Klippningen under actionscenerna är snabb som fan och kameran slungas runt som en jojjo för att dölja de urusla effekterna och de uppenbara gummidinosaurierna, vilket blir otroligt gammalt otroligt snabbt.

De två tidigare Carnosaur filmerna var grymt cheesiga och ganska dåligt gjorda, men de hade åtminstone en viss charm och en så-dåligt-att-det-blir-bra-känsla över sig. Carnosaur 3: Primal Species är bara tråkig och seg, även om den hade potential till att bli en skön B-rulle. Skippa.

Carnosaur 2 av J

När radiokontakten med kärnavfallsdeponin Yucca Mountain plötsligt bryts skickas en grupp med tekniker in för att undersöka saken. Gruppen finner att anläggningen är öde vid deras ankomst och börjar att söka efter personalen som var stationerad där. De upptäcker dock snart att anläggningen inte är så öde som de först trodde…

Carnosaur 2 är ett steg upp från den första filmen. Tvåan är fortfarande grymt cheesig, B och lågbudget som sin föregångare, men den känns jämnare och effekterna är ett rejält steg upp från föregångaren. Dinosaurierna ser mer skräckinjagande ut och den snabba klippningen gör att man till större delen inte märker av de halvtaskiga effekterna (åtminstone fram till slutet av filmen). En sak de gjort rätt i tvåan är att inte visa dinosaurierna var femte minut som i den första filmen. Istället koncentrerar sig filmen på människorna och vi som tittare får följa deras kamp att överleva (om man nu kan kalla det det), vilket gör att filmen fläckvis blir nästan spännande.

Personligen tycker jag Carnosaur 2 är bättre än den första filmen. Det är en underhållande B-film som troligtvis gör sig bäst på en sunkig VHS-utgåva, likt sin föregångare.

Carnosaur av J

Ledningen för bolaget Eunice Corporation har bestämt sig för att försöka ta fram en ny art av extra stora och fruktbara höns genom att foga ihop deras DNA med DNA från krokodiler, leguaner, albatrosser, gamar, pelikaner, kalkoner och strutsar. Jobbet går till den briljanta Dr. Jane Tiptree (Diane Ladd). Det företagets ledning inte vet är att Tiptree har impregnerat flera av hönsen med DNA från dinosaurier, vilket resulterar i dinosaurieägg. Det dröjer inte länge innan en av dinosaurierna lyckas rymma och börjar tugga i sig lokalbefolkningen i en liten ökenhåla inte långt ifrån Tiptree’s forskningslabb och det är nu upp till den alkoholiserade vakten Doc (Raphael Sbarge) att sätta stopp för hennes planer att utrota hela mänskligheten.

Jag har under en tioårsperiod haft funderingar fram och tillbaka på att se Carnosaur och dess uppföljare. Föga anade jag att den första filmen faktiskt var baserad på en bok av John Brosnan, med samma titel. Hur som helst har jag nu gjort slag i saken och bestämt mig för att gå igenom de tre filmerna plus den inofficiella fjärde filmen Raptor från 2001.

Den första filmen är vad man kan räkna med när det gäller Roger Corman; B-film rakt igenom. Att de hade en budget på en miljon dollar märks väldigt väl. Dinosaurieeffekterna är skrattretande och jag undrar hur filmen egentligen hade blivit om de hade haft samma budget som Jurassic Park, som släpptes samma år. Jag menar, det är ganska stor skillnad på en miljon och sextiotre miljoner dollar…

Men det Carnosaur inte har (bra och övertygande effekter) gör den upp för med hjälp av en del gore och cheesig dialog. Det är ganska svårt att ta hela filmen på allvar med de skådespelarinsatser som görs i filmen i kombination med gummidräktsdinosaurier som knallar runt framför kameran och låter som glappande förstärkare. Filmen är verkligen inte bra, men den har samtidigt en viss charm med sin nivå av cheese och löjliga effekter vilket får mig att bli lite kluven inför den; å ena sidan tyckte jag den var hysterisk, å andra sidan tyckte jag att den var bedrövlig.

Carnosaur är hur som helst ingenting annat än en regelrätt B-film anno 1990-talet och ses troligtvis bäst på en sunkig VHS-kassett som legat i ett förråd i några år.

Corman’s World av H

Är du en filmälskare är chansen liten att du missat namnet Roger Corman. I dagsläget har karln regisserat över 50 filmer och producerat över 400. Däribland ett otal skräprullar designade för att fylla ut drive-in- och grindhouse-biografer som aldrig setts sedan de premiärvisades på 50- och 60-talet. Idag producerar han monsterfilmer för tv-kanaler som SyFy och diverse direkt-till-DVD-skräp.

Dokumentären ”Corman’s World” är en underbar hyllning till denna produktiva och effektiva, och allt annat än pretentiösa och ambitiösa, man. Vi får intervjuer med skådisar som börjat sin karriär hos Corman, som Jack Nicholson och David Carradine, intervjuer med Corman själv och klipp från filmer och inspelningar.

Mja, du har ju redan läst J:s recension av filmen, så varför ska jag anstränga mig med att skriva mer? Är du filmintresserad är det här en no-brainer som du borde se, helt enkelt.

Corman’s World: Exploits Of A Hollywood Rebel av J

De som är insatta i B-filmsgenren känner ganska säkerligen till Roger Corman – som varit aktiv i filmbranschen sedan mitten av 1950-talet och gjort sig ett namn, även om hans produktioner inte alltid håller speciellt hög klass. Corman’s World: Exploits Of A Hollywood Rebel handlar om just Roger Corman och hur han gjorde sig ett namn i Hollywood, igenom att göra lågbudgetfilmer till exempelvis drive-in biografer, och hans fortsatta karriär inom filmbranschen som en av de mest välkända B-filmsproducenterna som finns.

Dokumentären är intressant och ger en ganska bra bild av Roger Corman – vilket kan vara av intresse för den filmintresserade (speciellt om man är intresserad av B-filmer eller är ett fan av Corman) – samtidigt som det är rätt intressant att höra om stora skådespelares tidigaste prestationer – däribland Jack Nicholson, William Shatner och David Carradine – och deras arbete tillsammans med Corman.

En givande dokumentär för oss filmintresserade, en axelryckning för alla andra. Rekommenderas till den förstnämnda gruppen.

Some Nudity Required av J

Some Nudity Required är en ca 80 minuter lång dokumentär om B-filmsindustrin och hur kvinnor blir utställda som sexsymboler då de måste klä av sig för att få roller i B-filmer. Dokumentären är skapad (delvis iaf) av Odette Springer – en sångerska/kompositör av B-filmer, som hatar sitt arbete. Igenom dokumentären intervjuas flera stora namn i B-filmsträsket, t ex Jim Wynorski, Roger Corman och Maria Ford.

Och den här dokumentären är skit, skräp, värdelös och gnällig. Springer – som agerar berättarröst och den som intervjuar alla personer – gnäller om och om igen hur hon hatar sitt arbete, men att ”hon inte kan ta sig ur det”. Det här är verkligen dagens bullshit; hon har för i helvete själv valt att ta sig in i B-filmsträsket. Att hon dessutom hela tiden tjatar om att hon är ”en extremt fantastisk och talangfull person, men som ingen förstår att hon är” gör det hela desto mer outhärdligt. Och för att strö lite mer salt i såret klankar hon hela tiden ner på personer hon vill skildra (exempelvis Maria Ford som är ”en extremt fantastisk och talangfull person, men som ingen förstår att hon är”) och trampar dessutom ner dem emellanåt.

Om det nu är så jävla besvärligt att jobba inom B-filmsindustrin; sluta då. Sort your fucking life out mate, som Peter Serafinowicz skulle sagt det. Nåja. Det fanns en höjdpunkt i dokumentären och det var då Wynorski bad Springer mer eller mindre att dra åt helvete – tack vare att han ansåg att intervjun är tråkig och rent utsagt löjlig. Keep it up Jim!

Nä. Some Nudity Required är bara en gnällig skitdokumentär som bör undvikas. En sista grej som bör tilläggas är att Springer, märkligt nog, lyckats producera en till dokumentär samma år som den här, med titeln The Dark Side Of Hollywood – vilken jag kommer undvika då den troligtvis innehåller lika mycket gnäll och QQande som den här. Fy fan…