Helt Perfekt Glob

Snuff-Movie av J

30 år har gått sedan skräckfilmsregissören Boris Arkadin’s (Jeroen Krabbé) fru och deras middagsgäster brutalt mördades av ett gäng satanister på hans herrgård. Sedan dess har han hållit sig gömd från omvärlden.. fram till nu. Arkadin har bestämt sig för att göra den mest chockerande och skräckinjagande film han någonsin har gjort och bjuder således in en grupp skådespelare som ska rekonstruera den där tragiska natten för 30 år sedan – i direktsändning på internet. Det dröjer inte länge förrän gränsen mellan fantasi och verklighet börjar att suddas ut och frågan är om inte morden som utspelar sig framför kamerorna som är uppsatta runt om i huset egentligen händer på riktigt?

Snuff-Movie är ytterligare en film jag såg för närmare tio år sedan och som jag knappt mindes något utav. Det lilla jag mindes var att den var ganska konstig, men samtidigt bra. Nu när jag har sett om den och insett att det var ingen mindre än Bernard Rose (mannen bakom Candyman) som stod för manus och regi tycker jag att den är helt okej, även om den är förbannat bisarr och rent av konstig (åtminstone fram till de sista minuterna). Jag skulle nog vilja påstå att det är också filmens starkaste kort egentligen. Det konstiga och bisarra gör att den förblir hyfsat intressant under större delen av speltiden och även om filmen i sig inte är speciellt märkvärdig (när det kommer till exempelvis våldet i filmen) blev jag ändå (återigen) nyfiken på hur den skulle sluta.

Jag tänker inte ge en rekommendation av Snuff-Movie, men kan samtidigt säga att om man gillar knepiga skräckisar kan den vara något att slänga ett öga på. Om inte kan man lika gärna se någonting annat.

Hellraiser: Hellworld av J

Efter att ha sett den halvdyngiga sjunde filmen – som blev inspelad samtidigt som den åttonde filmen – var mina förhoppningar försvunna. Det enda jag ville var att få slut på plågan och bli klar med Hellraiser-filmerna. Men livet är fullt av överaskningar och likså var Hellraiser: Hellworld.

Den åttonde filmen i serien är inte ett mästerverk och den har många klichéer och är rent av förutsägbar många gånger, men den är underhållande på sitt egna lilla vis. Pinhead och cenobiterna har fått lite mer tid framför kameran, men det här är – precis som de tidigare efter-2000-uppföljarna – ingen riktig Hellraiser film.

Filmen handlar om en grupp ungdomar som två år tidigare förlorade en vän som begick självmord efter att ha blivit besatt av internetspelet Hellworld – som är baserat på Hellraiser-mytologin. När gruppen får varsin inbjudan till en Hellworld-fest i en isolerad kåk blir en i gruppen – Chelsea – tveksam, men bestämmer sig för att följa med ändå. Väl på festen blir de bemötta av ägaren av huset och arrangören av festen, som visar dem sin egna privata makabra samling. Inte långt efter börjar gruppen att inse att någonting inte stämmer och att myten om Pinhead och hans cenobiter kanske ändå stämmer överens med verkligheten.

Vad som följer är en hygglig B-film – som har en titel som inte överensstämmer med innehållet. Visst, Pinhead och cenobiterna syns till betydligt mer än i övriga efter-2000-uppföljarna, men den saknar många av Hellraiser-elementen som de första fyra filmerna hade. Dessutom påminner Hellworld lite mer om en slasherfilm än en Hellraiser-film.. bara det säger väl en del?

Skådespelarna är som de tidigare filmerna – fast här får vi även se Lance Henriksen i en viktig roll. Effekterna var bra, så när som på enstaka halvtaskiga CGI-effekter, givetvis.

Jag gillade faktiskt Hellraiser: Hellworld – för vad den var, inte för vad den försökte vara. Hade de ändrat titel och ändrat lite grann i storyn hade folk säkert gillat den mer, men varför ändra titeln då det går att mjölka på ett vinnande franchise namn?

Sevärd B-underhållning – för vad den är och inte för vad den försöker vara.

http://www.imdb.com/title/tt0354623/

Hellraiser: Deader av J

Den femte filmen var ok. Den sjätte var horribel. Så, mina förhoppningar på att den sjunde filmen skulle vara av något värde överhuvudtaget var minimala.. dels för att mannen bakom den sjätte filmen – Rick Bota – även stått för den sjunde och åttonde filmen i serien.

Den sjunde filmen är hur som helst bättre än den sjätte filmen, men nästintill lika obegriplig och tråkig. Det inträffar ett par saker genom filmen som väckte intresset till liv, som strax därpå stendog då det började hagla obegripligheter och trista klichéer över filmen. Jag vill också påpeka att Bota har valt att återigen använda sig av den sjätte filmens stora problem (jag nämde aldrig det, av någon anledning): nästintill varje gång huvudkaraktären blir utsatt för någonting hemskt och det hela börjar bli intressant, då vaknar karaktären upp ur en dröm eller en hallucination. Detta medför ju givetvis att hela filmen/filmerna blir otroligt grötiga och sulliga att fatta sig på. Varför han gjort så begriper jag inte.

Vad filmen handlar om? Den handlar om journalisten Amy Klein (Kari Wuhrer) som blir erbjuden ett scoop efter att ha sett ett bisarrt videoband med sin chefsredaktör Charles Richmond (Simon Kunz). Bandet innehöll inspelningar från någon sorts ritual i en underjordisk grupp av ungdomar i Bukarest, Rumänien, som uppenbarligen blir någon form av zombies genom krafterna deras ledare – Winter (Paul Rhys) – besitter. Amy tackar givetvis ja och beger sig iväg till Rumänien, där hon hittar Marla (Georgina Rylance) (en av medlemmarna i gruppen, som också skickade bandet) död – med en pusselkub i hennes händer. Amy tar kuben tillbaka till hennes hotellrum och öppnar den.. vilket påbörjar hennes resa till helvetet.

Hennes resa till helvetet blir emellertid till en ren tortyr och plåga för tittaren då det händer… nästan ingenting. Visst, det är ett par scener som är menade att vara läskiga, men som inte är det och Bota envisas återigen med att använda dröm/hallucination-sekvenser i – i princip – varje jävla scen det blir (eller är menat att vara) spännande. Detta medför givetvis att man slutar bry sig i vad som händer i filmen efter ett tag.

Skådespelarna är helt ok och Kari Wuhrer visar tuttarna ett par gånger. Effekterna är helt ok – bortsett från de halvusla CGI-effekterna som dyker upp ett par gånger.

Hellraiser: Deader är inte bra. Men den är inte heller lika jävla usel som den sjätte filmen. Men den är inte bra. Pinhead är knappt med i den sjunde filmen heller, så Hellraiser-fans lär vilja skjuta Bota.

Undvik om du absolut inte måste se hela Hellraiser-serien – eller bara är masochist.

http://www.imdb.com/title/tt0337636/

Anaconda 4: Trail Of Blood av J

Efter att en professor försvunnit blir en legosoldat och hans grupp inhyrda av den cancersjuke miljardären Murdoch för att leta reda på professorn, döda honom och ta serumet han framställt – då Murdoch tror att han har blivit förådd av honom. Samtidigt stöter den unge studenten Alex på Dr. Amanda Hayes – som också står på legosoldaternas mållista – som är i området för att sabotera blodorchidéerna som Murdoch’s professor planerat. I samma veva dyker en grupp arkeologer upp för att möta upp en tidigare grupp – som väntat på dem – för att hjälpa till med en utgrävning.

Men de tre grupperna har ett större problem att tänka på än deras egna problem; en genmanipulerad anakonda som kan återställa skadade delar av sig själv inom loppet av några sekunder.

Storyn är sullig. Skådespelarna är hyfsade, men ingenting man hurrar över. Effekterna är.. öh.. ja. Vad är effekterna egentligen? De datoranimerade effekterna var urusla – precis som i Anaconda: Offspring. Gore effekterna var lite bättre och funkade väl att titta på. Men sen när började anakondor slita sina offer i stycken och lämnar halvätna kroppar efter sig?

Någonting jag inte riktigt förstår är varför Don E. FauntLeRoy tackade ja till att regissera 3an och 4an i den här serien. FauntLeRoy stod för regin i de fina Steven Seagal filmerna Today You Die och Urban Justice. De två filmerna var riktigt bra. Anaconda III och Anaconda 4: Trail Of Blood är inte det. 4an är visserligen bättre än 3an, men det säger egentligen inte speciellt mycket då båda filmerna är – som sagt – inte något vidare bra.

Om man måste se en ormfilm så kan man lika gärna titta på de två första filmerna som är betydligt mer påkostade än trean och fyran. Recensioner på samtliga föregångare hittar ni här, här och här.

http://www.imdb.com/title/tt1150934/

Pumpkinhead: Ashes To Ashes av J

Tredje filmen i serien.

Närmare 20 år efter händelserna i den första filmen har lugnet laggt sig över den lilla staden igen. Men lugnet bryts när ortsbefolkningen upptäcker att en grupp människor har sålt deras avlidna släktingars organ och dumpat kropparna i ett träsk inte allt för långt ifrån krematoriet.

I rent vrede beger sig fyra stycken personer iväg till den gamla häxan Haggis (som framkallade Pumpkinhead åt Ed Harley för närmare 20 år sedan) för att få hjälp att framkalla Pumpkinhead för att utkräva hämnd på de som har skändat deras släktingars kroppar. Haggis använder sig av Ed Harleys mumifierade kvarlevor för att framkalla Pumpkinhead återigen.

Men priset är fortfarande högt för att kalla på Pumpkinhead. Och frågan är återigen; är personerna beredda att betala priset?

Stundtals ser Pumpkinhead ut att vara en snubbe i dräkt, som i de tidigare filmerna, och stundtals ser han ut som en datoranimering vilket försämrar känslan i filmen. Visserligen ger det Pumpkinhead fler möjligheter, så som att klättra på tak, väggar och annat joks. Men det är ganska ointressant egentligen.. han känns betydligt verkligare i de två första filmerna, hur som haver.

Skådespelarna är betydligt sämre än i de två första och andra filmen hade ju inte toppen-skådisar. Effekterna är visserligen bättre och modernare, men samtidigt så tillför det ju att filmen blir automatiskt våldsammare och blodigare. Men modernare innebär inte heller automatiskt att de är bättre. En del av effekterna som visas är riktigt löjliga och det syns lång väg att de är datoranimerade. Att de har tagit med Lance Henriksen som Ed Harley igen är dock ett plus.. även om han knappt är med alls egentligen. Doug Bradley (Pinhead i Hellraiser-filmerna) gör en halvdan insatts som den lilla stadens doktor.

Tredje filmen är ett misslyckande i min mening. Tyvärr. Även om andra filmen inte var lika bra som den första, så är den betydligt bättre än den här tredje filmen. Jag är ganska besviken, men samtidigt är jag inte förvånad.

http://www.imdb.com/title/tt0780593/

Anaconda: Offspring av J

Tredje filmen om jätteormarna, gjord för tv.

När en biljonär är på besök på en forskningsstation, som han ger pengar för att de ska försöka hitta en kur mot cancer (vilket han har), lyckas han reta upp en fångad anakonda, som de har experimenterat på vilket har lett till att anakondan har utvecklats. Anakondan lyckas ta sig ut och börjar slakta alla som kommer i dess väg. Kort därpå upptäcker två av de anställda att anakondan har lyckats frigöra ytterligare en anakonda.

En grupp med legosoldater blir inkopplade för att ta hand om problemet, däribland Hammet (David Hasselhoff) som ska leda gruppen. Men en i gruppen verkar uppenbarligen ha problem med det, så gruppen sticker iväg för att leta reda på ormarna, vilket visar sig vara ett dumt val..

Jag skulle kunna såga den här filmen på mitten, om jag vill det.. men ärligt talat tycker jag den är underhållande, på ett kasst sätt. Till att börja med kan jag ju säga att skådespelarna är inte mycket att hurra över. Effekterna är sämre än skådespelarna. Och filmen innehåller dessutom scener och händelser som är helt absurda, korkade eller helt oförklarliga. Till exempel i en scen sprängs en bil, efter att ha fått fem – sex skott i sig, på den sidan där bensintanken inte sitter. Hur går det till egentligen?

Det märks rätt lång väg att det här är en film gjord för tv, så jag hade faktiskt inte skitstora förhoppningar på den. Den var, som sagt, bra på ett kasst sätt. Nu är det bara invänta Anaconda 4!

Anaconda 4 är dessutom anledningen till varför jag inte gjort en trilogi-recension av Anaconda-filmerna. Tydligen har de som gjort filmerna gjort filmerna samtidigt, precis som Critters 3 och 4.. men det är en helt annan historia.

http://www.imdb.com/title/tt1137996/