| Subcribe via RSS

House On Haunted Hill av J

juni 21st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den excentriske miljonären Frederick Loren (Vincent Price) har bjudit in fem personer till en fest han anordnat för sin fjärde fru, Annabelle (Carol Ohmart), i huset på Haunted Hill – ett hus där sju mord har inträffat tidigare och som nu sägs vara hemsökt av de mördades rastlösa själar. Gästerna har fått veta att om de vågar stanna i det kusliga huset över natten kommer de att bli belönade med tiotusen dollar var av Mr. Loren, men allt eftersom natten fortgår börjar gruppen att inse att berättelserna om huset på Haunted Hill kanske ändå har en gnutta sanning i sig… eller har de?

Jag är inget jättestort fan av riktigt gamla filmer. Alltså filmer som gjordes och släpptes mellan 1920- och 1960-talet. Det finns bra filmer från de årtiondena givetvis, men det är inte filmer som tilltalar mig nämnvärt – antagligen mest för att jag inte växte upp med filmer från de erorna, så det finns inte direkt något nostalgiskt band till dem för mig. Med det sagt så tycker jag att House On Haunted Hill – Skriet Vid Midnatt i Sverige – från 1959 är en okej gotisk spökhus-rysare, men det är ingenting jag kommer ha någon större brådska att se om.

Skådespelet varierar från att vara riktigt bra (Vincent Price briljerar stundtals här) till att vara riktigt ”campy” och så där stelt som skådespelet emellanåt är i filmer från ovannämnda årtionden inom filmindustrin. Manuset är helt okej men är idag extremt klyschigt och föga förvånande. Då jag inte är speciellt bevandrad inom så här pass gamla filmer vet jag inte riktigt hur vanligt det var med twister likt den som händer här, men personligen såg jag den komma tio minuter in vilket gjorde slutet lite till ett antiklimax. Filmen blir stundtals väldigt pratig också, vilket kanske inte är speciellt förvånansvärt men det resulterade nästan i att filmen tappade mig några gånger.

Nåja. House On Haunted Hill är okej för vad den är och den var säkerligen extremt effektiv när den släpptes för sextio år sedan och bidrog säkerligen till den moderna spökhus-subgenren på ett eller annat sätt. Då filmen är public domain kan man se den vart som helst i stort sett, bland annat på youtube finns det flera uppladdningar i olika bildkvalitér.

Läs gärna mina tio år (!) gamla recensioner av remaken från 1999 och uppföljaren till den.

No Comments

Honogurai mizu no soko kara (aka Dark Water) av J

september 3rd, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Singelmamman Yoshimi Matsubara (Hitomi Kuroki) är mitt uppe i en vårdnadstvist med sin ex-make om deras gemensamma dotter Ikuko (Rio Kanno). När hon och dottern flyttar in i en lägenhet i ett nedgånget och sedan länge bortglömt hyreshus verkar det vara den perfekta omstarten, men snart börjar underliga saker att inträffa – så som att det bildas stora vattenfläckar i taket som till slut börjar läcka vatten och en mystisk röd axelväska som dyker upp på ställen där den inte borde vara…

Jag tror jag såg den här filmen år 2003 för första gången (det vill säga året den släpptes i Sverige), hemma hos en polare som älskade asiatisk skräck och som hyrde och såg precis allt som var från Asien som han kunde komma över. Antagligen var det även under en av våra ölkvällar vi brukade ha också. Det enda jag kom ihåg av filmen nu när jag skulle se om den var förklaringen till allt som händer i filmen, men inte själva upplösningen i sig. Av någon anledning hade jag inbillat mig att Honogurai mizu no soko kara – eller Dark Water – skulle vara lika ruskig som de japanska The Ring filmerna, vilket den verkligen inte är.

Honogurai mizu no soko kara – eller Dark Water – är mer ett mörkt och psykologiskt drama med inslag och influenser ifrån rysargenren. Filmen är inte ett dugg läskig och även den största fegisen skulle troligtvis kunna titta på den här filmen utan några större bekymmer. Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig – tvärtom. Jag gillar den, men att kategorisera den som en ren skräckfilm vore att ljuga. Filmen är vackert filmad, skådespelarna är suveräna, effekterna är bra och även om jag tycker att speltiden var i det längsta laget (slutet hade kunnat klippts ned med några minuter) så fängslar berättelsen. Det enda jag önskar att jag inte hade vetat var förklaringen till allt som händer i filmen, vilket hade gjort upplösningen så mycket kraftfullare än vad den blev för mig nu.

Även om inte filmen skrämde mig speciellt mycket (ärligt talat, inte alls) så finns det ett olöst dödsfall som inträffade för några år sedan i USA som ger mig gåshud – mycket tack vare att det påminner extremt mycket om förklaringen i den här filmen. Vilket fall jag menar låter jag vara osagt då det spoilar förklaringen i filmen, men har du sett filmen vet du säkerligen vilket fall jag menar…

Hur som helst gillar jag som sagt filmen. Jag tvivlar på att jag kommer springa benen av mig för att se om den snart igen, men det är å andra sidan ett välgjort, välspelat och fängslande mörkt och psykologiskt drama. Rekommenderas.

2005 kom, så klart, en amerikansk remake på filmen under titeln Dark Water med Jennifer Connelly i huvudrollen.

No Comments

Dementia 13 av J

juli 27th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För sju år sedan drunknade den unga flickan Kathleen Haloran (Barbara Dowling) i dammen intill hennes familjs irländska slott och varje år har hennes mor och bröder genomfört en minnesstund på årsdagen för hennes död. I år tycks dock någon vilja störa minnet, beväpnad med en yxa…

1963, nio år innan han regisserade den första delen i den legendariska Godfather / Gudfadern trilogin, regisserade Francis Ford Coppola den lilla svartvita amerikansk-irländska proto-slasherfilmen Dementia 13 – eller Nattens Skräcknäste (som även användes som undertitel till 1981 års The Nesting i Sverige) – för Roger Corman och hans produktionsbolag.

Dementia 13 var ärligt talat inte riktigt vad jag trodde att den skulle vara. Jag förväntade mig en spökhusfilm men fick istället en proto-slasher som på sina ställen var förvånansvärt våldsam för att vara en film från 1963. Skådespelet var ganska cheesigt och fick mig att skratta till ett par gånger då jag inte kunde ta dialogen och skådespelarnas agerande på något större allvar, i alla fall fram tills det att filmen började komma igång ordentligt. Filmen får en tät atmosfär ungefär halvvägs in och även om filmen aldrig blir läskig så finns det i alla fall ett uns av spänning där. Även om jag blev lite förvånad över hur abrupt slutet var så gillade jag det. Man fick allting förklarat inom loppet av tjugo sekunder av en karaktär och sen började sluttexterna.

Jag gillade Dementia 13. Det är knappast ett gore-athon och filmen är en riktig slow burn, men den lyckades ändå fängsla mig på något mystiskt sätt. Filmen är dock så pass gammal att det är svårt att rekommendera den till en modern publik, men är man filmälskare och gillar att utforska filmer från en sedan länge försvunnen tid är det här en helt okej film att bänka sig framför.

No Comments

Escape From Tomorrow av J

januari 16th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Jim (Roy Abramsohn) är en otillfredsställd medelåldersman som är på semester tillsammans med sin familj i Disney World. Medan hans familj strosar runt och tar in alla syner och intryck som parken har att erbjuda finner sig Jim oförklarligt besatt av två franska tonårsflickor. Snart börjar den familjevänliga parken att förändras inför Jim’s ögon till någonting betydligt mer hotfullt allt eftersom han uppdagar dess hemligheter.

Escape From Tomorrow är en av de märkligaste filmerna jag någonsin har sett tror jag. Hela filmen är som att beskåda någons totala snedtripp på LSD och ska jag vara helt ärlig satt jag i stort sett bara och kliade mig i huvudet under majoriteten av speltiden. Slutet förklarar i stort sett ingenting och för att begripa vad filmen överhuvudtaget egentligen gick ut på vart jag tvungen att prata med honom jag såg den med, som inte heller var helt säker på vad filmen egentligen ville säga.

Hur som helst så behöver inte alltid märkliga filmer vara bra heller och Escape From Tomorrow lutar väl lite grann åt det hållet för min del. Den är hyfsat välgjord för att vara en guerilla-inspelad independentfilm med hyfsade skådespelarinsatser och så, men tack vare den totala bristen på förklaringar och ett manus som är fullkomligen befriat från logik tappade jag intresset och blev uttråkad timmen in i filmen och slutade i stort sett att bry mig de sista tio minuterna av speltiden – dels för att jag inte begrep något av filmen och dels för att de valt att fylla ut speltiden med en hel del onödiga utfyllnadsscener där karaktärerna bara vandrar runt i parken, äter mat, tittar på föreställning eller åker attraktioner. Hade istället filmen gått den vägen jag och min polare trodde att den skulle gå – att animatronikerna i parken skulle börja jaga Jim eller dylikt – hade nog filmen kunnat hålla intresset uppe bättre.

Escape From Tomorrow är inte en tripp jag kommer ta igen och om du inte diggar mindfuck filmer avråder jag dig att se den här.

No Comments

Cruise Into Terror av J

november 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp människor bordar ett kryssningsfartyg som ska sätta kursen mot den mexikanska bukten. Ombord på båten är en forskare som har en teori om att egyptierna segla för tvåtusen år sedan till den mexikanska bukten för att bygga en krypta och lägga någonting till vila där. När kryssningsfartygets motor går sönder inser forskaren tillsammans med de andra på båten att de inte är långt ifrån platsen där kryptan borde vara. Gruppen bestämmer sig för att dyka ner under ytan och se om de kan finna den bortglömda viloplatsen, vilket de också gör. De bärgar en egyptisk sarkofag och en del av skatterna de finner och snart börjar passagerarna ombord att bete sig mycket underligt.

Cruise Into Terror är en TV-rysare från 1978 med det då gifta paret Christopher George och Lynda Day George. Filmen är väldigt långdragen på sina ställen och ska jag vara ärlig hade jag lite svårt att hålla ögonen öppna under min titt. Det som räddar filmen från att drunkna (pun intended) är de hyfsade insatserna framför kameran som bitvis fängslar något så när. Utöver det finns det inte så där fruktansvärt mycket att hämta här. Filmen bjuder inte på tillräckligt med cheese för att man ska kunna skratta åt den och den är inte nämnvärt spännande heller. Sista sekvensen av filmens klimax är dock hysteriskt roligt och fick mig att gapflabba, vilket är litet plus i kanten antar jag.

Cruise Into Terror är väl en okej film gjord för TV egentligen. Hade de trimmat ner speltiden med en femton minuter och gjort filmens händelseförlopp lite mer intressant (alternativt mer cheesigt) hade nog filmen stått högre i kurs hos mig. Så som den är tvivlar jag dock på att jag kommer återbesöka den.

No Comments

The Horror At 37,000 Feet av J

november 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En arkitekt och hans fru kliver ombord på ett flygplan för att åka från London till Los Angeles med ett altare från ett uråldrigt abbottkloster i lastutrymmet. Inte långt efter att flygplanet har lyft börjar underliga saker att inträffa ombord och det står snart klart för besättningen och passagerarna att de inte är ensamma och att de befinner sig i livsfara.

The Horror At 37,000 Feet är en TV-rysare från 1973 med bland annat Chuck Connors och William Shatner framför kameran. Filmen fungerar helt okej överlag tack vare bra prestationer framför kameran och speltiden på knappa sjuttiofem minuter, vilket gör att filmen skippar en massa onödiga utfyllnadsscener och gör i stort sett det den ska istället för att lalla iväg. Speciellt spännande blir den emellertid aldrig men den är å andra sidan ganska underhållande – speciellt då Shatner står framför kameran tack vare hans cyniska alkis-karaktär. Filmens höjdpunkt är troligtvis scenen då en av karaktärerna flyger ut genom flygplansdörren som blivit uppsliten, vilket fick mig att gapskratta högt.

The Horror At 37,000 Feet är ingenting man behöver springa benen av sig för att se men tack vare bra skådespelare, en del cheese och en kort och tight speltid är det en okej stund i soffan.

No Comments

Driftwood av J

september 29th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

DriftwoodNedtyngd av skuld efter sin rockstjärnebroders bortgång blir sextonåringen David Forrester (Raviv Ullman) besatt av döden, vilket leder till att hans vilseleda föräldrar skickar iväg honom till Driftwood – ett läger drivet av den sadistiske Captain Doug Kennedy (Dallas Page) där plågade och misskötsamma ungdomar placeras för attitydanpassning. Väl där börjar David att bli hemsökt av mystiska syner och hallucinationer kopplade till en tidigare intagen pojke som sägs ha försvunnit under mystiska omständigheter. David inser snart att svaret på gåtan han står inför kanske är den enda utvägen för honom själv…

Driftwood är en film jag troligen inte hade sett om det inte vore för att en nära vän till mig ville se om den tillsammans med mig, vilket hade varit synd då filmen är riktigt bra. Skådespelarna är bra och makeupen som använts är jäkligt snygg, men jag tycker samtidigt att filmens paranormala och övernaturliga delar känns väldigt påklistrade – att de är där bara för att vara där, liksom. Filmen hade klarat sig finfint utan de övernaturliga vinklarna och hade kunnat varit ett gripande thriller-drama om ett ungdomsfängelse där de intagna behandlas som ren skit och att i slutändan gör de intagna revolt mot ledningen. Eller nåt. Personligen hade jag nog faktiskt gett ett ännu högre betyg än vad jag redan ger filmen om de valt att gå den vägen, men det gjorde de inte…

Hur som helst är Driftwood lite av en hidden gem. Det är inget mästerverk, men den fängslar under de nittio minuter den rullar på under och den blir aldrig tråkig. Rekommenderas.

No Comments

Lake Mungo av J

juni 18th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Lake MungoJulen 2005. Den sextonåriga Alice Palmer (Talia Zucker) drunknar i den lokala dammen medan hon är där med sin familj och badar. Efter att hennes kropp hämtats upp och ett utlåtande har kommit om att hennes död berodde på en tragisk olycka begraver hennes sörjande familj henne. Det dröjer dock inte länge innan familjen börjar uppleva en rad märkliga och oförklarliga händelser i och runt deras hem. Djupt oroade bestämmer sig familjen Palmer för att be mediumet och parapsykologen Ray Kemeny (Steve Jodrell) om hjälp. I deras sökande efter svar upptäcker de att Alice levde ett rubbat dubbelliv och gömde mörka hemligheter inom sig. Någonting hemsökte deras dotter och den hemska sanningen väntar vid Lake Mungo…

Lake Mungo är en australensisk mockumentär från 2008. Filmen är otroligt välspelad och ger en väldigt autentisk känsla av att man sitter och tittar på en riktig dokumentär. Hade jag sett filmen på en TV-kanal (istället för DVD-skiva som jag gjorde) utan att ha någon som helst vetskap om filmen sedan innan hade jag troligtvis trott att det var just en dokumentär – åtminstone fram till sluttexterna. Filmen i sig är inte speciellt skrämmande men dess upplösning är värd speltiden som det tar för filmen att komma dit, utan tvekan. Men det filmen inte levererar i läskigheter levererar den istället på det känslomässiga planet. Filmen är på sätt och vis väldigt sorglig, utan att för den delen vara en snyft-historia.

Gillar man, som mig, den här typen av filmer (mockumentärer) så tycker jag att man kan ge den en chans. Det är en riktig slow burn, men den är värd varenda minut den rullar på under. Rekommenderas.

No Comments

Gin gwai 2 (aka The Eye 2) av J

juni 17th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Gin gwai 2Efter ett misslyckat självmordsförsök får Joey (Qi Shu) reda på att hon är gravid, men hon inser även att hon givits någonting mer; förmågan att se de avlidnas själar. I ett försök att finna ett svar på de eskalerande synerna vänder hon sig till sin ex-älskare Sam (Jesdaporn Pholdee), vars bakgrund kanske kan sprida ljus i den mörka skymningsvärld som sprider sig kring Joey…

Efter succéen som Gin gwai/The Eye verkade ha varit var det väl oundvikligt att en uppföljare (eller flera, som det skulle visa sig bli) skulle dyka upp. Två år efter att Gin gwai/The Eye släpptes kom således den första uppföljaren Gin gwai 2 – eller The Eye 2. Gin gwai 2/The Eye 2 har helt nya karaktärer, en ny story och även om grundidéen bakom konceptet fortfarande är den samma så har anledningen till varför huvudkaraktären förändrats helt – och det fungerar rätt hyfsat.

Filmen har mer drag av drama genren än vad den första filmen hade och om den första filmen var för långsam för dig som tittare får du nog ursäkta den här uppföljaren och hoppa över den då den i stort sett levererar samma (om inte mer) långsamma tempo och speciellt creepy blir den aldrig heller. Filmen i sig är inte dålig, det är bara det att man borde inte förvänta sig en rysare som kommer ge en kalla kårar utan mer ett halvgripande och välspelat drama med influenser från rysargenren.

Jag skulle kalla Gin gwai 2/The Eye 2 för en okej film, även om jag personligen tycker att den första filmen var mer creepy (även om jag inte direkt behövde vuxenblöjor under min titt) och snäppet bättre.

No Comments

Gin gwai (aka The Eye) av J

juni 17th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Gin gwaiWong Kar Mun (Angelica Lee) blev blind vid två års ålder. Arton år senare genomgår hon en hornhinnetransplantation som ger henne synen tillbaka, men också något mer; hon börjar nämligen se de avlidnas själar som ännu inte gått över till den andra sidan. Allt eftersom hennes syner börjar eskalera beger hon sig ut för att ta reda på vem donatorn av hornhinnorna var och dess bakgrund…

Jag minns när jag såg remaken av Gin gwai – eller The Eye som den heter utanför Hong Kong – för snart nio (!) år sedan. Jag halvlåg i en soffa hemma hos en polare och drack öl och rökte cigaretter medan jag halvslumrande tittade på den filmen. Jag var redan då skeptisk till remakes och blev överraskad över att jag tyckte att den var ganska bra för att vara en amerikansk tappning av en asiatisk skräckfilm. Varför jag tyckte så och hur lik remaken var originalet har jag inget minne av (mer än klimaxet i bägge), så att göra en jämförelse mellan de bägge blir för min del omöjlig just nu – speciellt med tanke på att jag har inga som helst planer på att se om remaken. Hur som helst…

Originalet är en långsamt krypande rysare med några sekvenser som är genuint läbbiga men som samtidigt är väldigt förutsägbar och har man överhuvudtaget sett någon form av asiatisk skräck tidigare har Gin gwai/The Eye ganska lite att överraska med. Filmen är välspelad och karaktärerna utvecklas i det typiskt asiatiska tempot med en lång förklaring under klimaxet i slutet på filmen.

Gin gwai/The Eye har hittills fått tre uppföljare, alla regisserade av bröderna Danny och Oxide Chun Pang, varav jag har sett den första av dem. Jag kommer att återkomma med recensioner på de två sista filmerna (Gin gwai 10 och Tung ngaan) när jag lyckats komma över dem – när nu det blir…

Hur som; Gin gwai/The Eye är en helt okej asiatisk rysare som rullar förbi utan några större bekymmer även om det inte är en film jag troligtvis kommer se om inom de kommande tio åren.

Sugen på mer läsning? Läs gärna då min nio år gamla recension av remaken av den här filmen.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud