| Subcribe via RSS

Omen IV: The Awakening av J

september 25th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Omen IV - The AwakeningDet framgångsrika paret Gene (Michael Woods) och Karen York (Faye Grant) har allt – förutom barn. Efter flertalet misslyckade försök att skaffa barn bestämmer de sig för att adoptera en liten flicka som de döper till Delia. Men det som såg ut att bli en lysande framtid för familjen York tar en obehaglig vändning sju år senare då Delia (Asia Vieira) börjar visa drag och en personlighet av en allt våldsammare och mer manipulativ sociopat, samtidigt som mystiska dödsfall och olyckor börjar inträffa runt om henne. Karen börjar fråga sig om det verkligen bara är sammanträffanden eller om det kan hänga ihop med den bibliska domedagsprofetian…

Omen IV: The Awakening (Omen IV – Ondskans Hämnd i Sverige) är en amerikansk-kanadensisk samproduktion för TV och kom 1991, alltså tio år efter den tredje filmen. En av filmseriens producenter, Harvey Bernhard (som också skrev manuset till tvåan och var en av två författare till manuset i den här filmen), kände att det fanns mer att tillföra till serien och det var tydligen meningen att det här skulle bara bli den första av flera TV-uppföljare. Men så blev det inte.

Nåja. Jag hade aldrig sett den här installationen av Omen förut och efter att ha läst en del hatiska kommentarer om filmen på internet gick jag in med väldigt, väldigt låga förväntningar. Nu när jag har sett den tycker jag att den var okej. Jag kan förstå om folk inte tycker den är bra, men personligen tycker jag att den är ett stort kliv upp från snarkfesten som var den tredje Omen filmen. Manuset hade nog behövt sig ett par utkast till innan de började filma och speltiden hade nog behövt sig en tio, femton minuter extra, men utöver det tycker jag att det var en helt okej film att slänga bort tid på.

Omen IV: The Awakening är inget mästerverk på något som helst sätt men den var bättre än vad jag hade förväntat mig och det känns bra att jag äntligen har sett den.

No Comments

The Final Conflict av J

september 25th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Final Conflict (Omen III)Efter att den amerikanske ambassadören i Storbritannien plötsligt begår självmord överlåts tjänsten till den nu trettiotvå år gamle Thorn Industries’ VD, Damien Thorn (Sam Neill). Efter att ha helt anammat hans oheliga härstamning och drivit sitt företag i sju år har Damien nu satt siktet på att försöka omforma sitt öde genom att stoppa Kristi återkomst. Samtidigt har Fader DeCarlo (Rossano Brazzi), en präst från Subiaco klostret som har observerat Damien på håll i många år, lyckats förvärva De Sju Heliga Dolkarna av Megiddo – de enda vapnen på Jorden som kan förinta Antikrist, Damien. Tillsammans med sex andra präster planerar DeCarlo att söka efter reinkarnationen av Jesusbarnet och samtidigt försöka att döda Damien, vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Den brittisk-amerikanska samproduktionen The Final Conflict (som senare marknadsfördes som Omen III: The Final Conflict och hette De Sju Knivarna – Omen III i Sverige) var menad att vara den sista och avslutande delen i Omen sagan – och var det fram till 1991. Hur som helst är det en otroligt svag installation (för att inte tala om avslutning). Manuset är stentrist och det känns mer som att de har koncentrerat sig på att banka in så många citat ur bibeln de bara kunnat än att de försökt göra en atmosfärisk och kuslig rysare. Det är långt mellan händelserna och filmens tempo är löjligt långsamt vilket resulterar i att den överlag aldrig blir nämnvärt spännande eller intressant, ända fram till slutet där filmen snubblar och trillar på sitt eget ansikte i en av de töntigaste slutkonfrontationer som gjorts på vita duken.

Skådespelarinsatserna är överlag ganska bra i alla fall och Sam Neill gör i synnerhet ett fenomenalt jobb i rollen som Damien, men tvingas samtidigt i flera scener stå och ha monologer där han citerar bibeln och spottar ur sig skitnödiga repliker som fick mig att himla med ögonen. Effektmässigt finns det inte mycket att skriva hem om då det har snålats in på just sånt till det allra yttersta (om man bortser ifrån det ganska grafiska självmordet i början på filmen).

Filmens idé är det väl inget större fel på egentligen men utförandet är så jävla tråkigt och utdraget att jag var nära att få lov att hämta en gaffel och hugga mig i benet med den för att hålla mig vaken. Sam Neill må vara en bra skådespelare, men inte ens han kan hålla intresset uppe hela vägen igenom den här snarkfesten. Jag skulle säga att The Final Conflict är enbart till för dem som vill ha en avslutning på berättelsen om Damien (mest för att man måste ha sett de två första filmerna för att begripa något av den här filmen). Ni andra kan se något underhållande istället.

No Comments

Damien: Omen II av J

september 25th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Damien - Omen IIDet har gått sju år sedan Damien (Jonathan Scott-Taylor) med nöd och näppe undkom sin egen fars dödshot. Han är nu tolv år gammal och bor med sin farbror Richard Thorn (William Holden), hans fru Ann (Lee Grant) och kusinen Mark (Lucas Donat), som han blivit inskriven tillsammans med på en militärskola. Efter att ha mött deras nya överbefälhavare, Sergeant Neff (Lance Henriksen), börjar Damien komma till insikt med de krafter han besitter och deras egenskaper. Samtidigt börjar mörka krafter att röja personer som står i vägen för Damien och hans öde, vilket i sin tur snart får Richard att börja tro att hans bror kanske inte var galen ändå…

Jag såg Damien: Omen II för runt femton år sedan för första gången och hade inte sett den sedan dess, så mitt minne av den var något grumligt. Hur som så kvarstår min åsikt om filmen; den är bra och personligen tycker jag att den ligger på nästan samma nivå som den första filmen. Den har ungefär samma tempo, ungefär samma atmosfär och till större delen en bra ensamblé av skådespelare. Filmen är inte nämnvärt läskig och blir stundtals lite för pratig, men håller överlag intresset uppe väldigt väl.

Skulle jag rekommendera den? Ja, faktiskt – om man har sett den första filmen, annars lär man inte hänga med speciellt mycket här.

No Comments

The Omen av J

september 25th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The OmenRobert (Gregory Peck) och Katherine Thorn (Lee Remick) verkar ha allt. De är lyckligt gifta och de har en stadig ekonomi tack vare Robert’s jobb som diplomat, men de vill inget hellre än att få barn. Under ett besök i Rom, Italien, den 6 Juni 1966, klockan 6 på morgonen, föder således Katherine deras son – som dessvärre visar sig bli dödfödd. Robert blir kontaktad av en präst vid sjukhuset som erbjuder dem att ta en frisk nyfödd pojke vars moder precis har dött i barnsäng. Utan att berätta för sin fru tackar han ja till erbjudandet. Pojken ges namnet Damien. Detaljerna kring barnets födsel förblir hemliga.

Efter att Robert fått tjänsten som den amerikanska ambassadören i Storbritannien flyttar familjen Thorn till London. Fem år senare börjar mystiska dödsfall och märkliga omen att inträffa kring familjen, vilket gör att Robert sakta men säkert blir varse om att gossen han tog med sig från det italienska sjukhuset inte är som alla andra pojkar och om den fruktansvärda ondska som ruvar bakom Damien’s (Harvey Stephens) oskyldiga ansikte…

Jag såg den brittisk-amerikanska samproduktionen The Omen för runt tjugo år sedan för första gången efter att jag hade spelat in den på en VHS-kassett under natten (vilket jag alltid gjorde när det gick skräckfilm på de TV-kanaler vi hade då, vilket inte var speciellt ofta tyvärr). Jag minns så klart inte vad jag tyckte om den då men det är ändå en film som har lyckats hänga kvar hos mig sedan dess och jag vill minnas att jag såg om den för runt en femton eller så år sedan. Hur som helst var det nu dags att återigen titta på den här klassiska skräckfilmen och även om den har fyrtio år på nacken i år så håller den sig faktiskt väldigt bra. Skådespelarna är riktigt bra (även om jag tycker det är lustigt att Gregory Peck har samma ansiktsuttryck igenom hela filmen oavsett situation) och filmen har en fin stämning rakt igenom, även om det aldrig blir nämnvärt läskigt. Effekterna är helt okej och ganska standard för en film från 70-talet, även om de används ganska sparsamt.

Även om jag i regel brukar springa skrikande från filmer där citat ur bibeln och en massa snack om hallelujah står i fokus så tycker jag om The Omen och anser, likt många andra, att det är en klassiker som man måste se minst en gång innan man går i graven. Rekommenderas.

No Comments

Blödaren av J

augusti 19th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

BlödarenTjejerna i bandet Rock Cats är på turné genom Sverige när deras turnébuss plötsligt lägger av mitt ute i ingenstans. De bestämmer sig således att bege sig iväg för att försöka hitta hjälp, men det enda de finner i den ensliga skogen är en sedan länge övergiven liten bygd. Det visar sig dock snart att de inte är ensamma…

Efter att ha läst otaliga ironiska inlägg ifrån en bekant i en skräckfilmsgrupp vi bägge är med i på Facebook om den svenska kultslashern Blödaren fick jag till slut nog och köpte hem filmen – mest för att jag är en nyfiken film-masochist. Hur som så har jag nu alltså äntligen sett filmen och.. ja.. nog är det en film allt.

Skådespelarinsatserna är skrattretande usla. Samtliga skådespelare (om man nu kan kalla dem det alltså) ingick i olika rockband, varav ett gör ett live framträdande som fick mig att vilja slå sönder högtalarna efter cirka fem sekunder. Å andra sidan hade det inte spelat någon som helst roll om det faktiskt hade funnits talang bland de som står framför kameran då det inte existerade något manus. Jag tittade på intervjuerna som följde med på dvdn direkt efter att jag hade tittat klart på filmen, där de berättar att manusförfattaren (tillika regissör, producent och kameraman) Hans Hatwig aldrig skrev något manus. Alla skådespelare fick instruktioner innan varje scen skulle spelas in istället och det här blev alltså slutresultatet; en film med ungefär samma halt av spänning som ett avsnitt av Alfons Åberg.

Som i många andra lågbudgetproduktioner är även ljudet här ganska uselt. I flera scener hör man knappt vad karaktärerna säger tack vare oväsen eller pålagda ljudeffekter. Ett bra exempel är scenerna där en snubbe pratar i komradio, där den han pratar med knappt hörs tack vare en massa skrap, störningar och oväsen från själva komradion. Men även om ljudet verkar vara inspelat med en potatis så gillade jag huvudtemat i filmen, som påminde en del om John Carpenter’s huvudtema till Halloween (som verkar ha varit en ganska stor inspirationskälla överhuvudtaget för den här filmen). Givetvis överanvände de musikstycket och slängde in det på ställen där det inte alls passade samtidigt som de vid varje ”läskig” grej slängde in ett högt tjutande ljud som fick mina örontrummor att blöda då jag fick lov att ha hög volym på tack vare det usla ljudarbetet.

Några direkta effekter existerar inte heller. Trots sin titel är det minimalt med blod i filmen och den enda blodutgjutelsen vi får beskåda under de plågsamt långa åttio minuterna filmen rullar på under är vattenfärgen som har målats under ögonen på Åke Eriksson, som spelade Blödaren.

Blödaren må vara en svensk kultklassiker men det är inte en bra film. Hade de knåpat ihop ett ordentligt manus, haft mindre styltiga skådespelare, bättre ljudmixning, några effekter överhuvudtaget och bättre klippning (som för övrigt också är rätt usel här) hade det till och med nästan kunnat blivit en bra slasherfilm – med svenska mått mätta. Istället får vi se fem idioter som är ute och går i en skog i tusen miljarder år som sedan blir avplockade, en efter en, på de minst blodiga sätt man kan tänka sig. Men, ser man till hur cheesig och dålig Blödaren är så blir den en värdig film att se under en pilsnerkväll med polarna – den framkallar nämligen en hel del oavsiktliga gapflabb.

Avslutningsvis; det bästa med dvdn av Blödaren måste vara intervjuerna som följde med som extramaterial, där de pratar om filmen ungefär som att den är Schindler’s List…

No Comments

The Woman In Black av J

juli 31st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Woman In BlackNär en gammal änka utan vänner eller släkt dör strax utanför den lilla havsbyn Crythin skickas den unge advokaten Arthur Kidd (Adrian Rawlins) iväg av sin byrå för att gå igenom huset hon har lämnat efter sig. Arthur märker dock snabbt vid sin ankomst att lokalbefolkningen inte är speciellt sugna på att prata om eller gå i närheten av den bortgångna kvinnans ödsliga hem. Ingen verkar heller vilja berätta vem den mystiska kvinnan i svart som Arthur har skymtat ett par gånger är. Han ignorerar lokalbefolkningens kryptiska varningar och beger sig ut till det öde huset och finner snart dess ohyggliga historia och blir själv indragen i dess hemska arv…

Den brittiska rysaren The Woman In Black från 1989 är en adoption för TV av Susan Hill’s novell från 1983. Jag har inte läst novellen och har inga planer på att göra det heller, men vad jag har kunnat läsa mig till skiljer sig den här adoptionen lite grann från novellen – vilket är troligtvis både på gott och ont. Att titta på den här adoptionen av novellen är hur som helst som att sitta och titta på färg som torkar. Det händer inte speciellt mycket alls bortsett från några ljudeffekter, en småcreepy scen mot slutet av filmen och själva avslutningen av filmen (som verkar vara betydligt mörkare än det slut som novellen fick). Det är helt enkelt mördande tråkigt, vilket är synd då filmen faktiskt är väldigt välspelad och berättelsen i sig har potential till att bli en ganska kuslig spökhistoria – vilket de fumlade till ordentligt.

Nej, The Woman In Black kanske ses som en klassiker för den brittiska publiken som såg den vid dess premiär den 24 December 1989, men för en fjant som mig som tittar på den för första gången tjugosju år efter dess release är hela filmen ett stort meh. När jag nästan måste sitta och hugga mig i benet med en gaffel för att hålla mig vaken under en film så spelar det ingen roll hur stor ”klassiker” filmen än är, är den tråkig så är den. Punkt.

2 Comments

Mara av J

maj 1st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

MaraJenny (Angelica Jansson) plågas av minnena av ett brutalt mord hon bevittnade som barn och bestämmer sig i vuxen ålder för att konfrontera sina demoner. Tillsammans med sin kusin Cissi (Cecilia Samuelsson) och tre av hennes vänner återvänder hon till platsen för mordet; hennes barndomshem tillika Cissi’s familjs sommarhus. Väl där börjar underliga saker att inträffa och Jenny börjar ana att de inte är ensamma…

Svensk film är skit. Oftast. Nästan alltid. Den svensk-danska samproduktionen Mara är knappast något undantag. Skådespelarna gör sina första roller i den och det märks klart och tydligt att de inte har en aning om vad de sysslar med. I huvudrollen ser vi Angelica Jansson, som är en svensk glamour- och nakenmodell som vikt ut sig i herrtidningar som Moore, Slitz och Playboy. Hon är fin att titta på, men ungefär där tar hennes prestation slut i den här lågbudgetrysaren som inte verkar riktigt veta vad den vill vara.

Å ena sidan verkar filmen anspela på någonting övernaturligt, å andra sidan tar den en helomvändning och blir någon form av psykologisk rysare där vi i slutet får en stor upplösning att allting inte var vad det verkade vara. Mitt uppe i allt detta får jag även intrycket av att skaparna bakom filmen verkade vilja få in ett slasher-tema också. Det hela blir i slutändan bara jävligt rörigt och tråkigt, speciellt med tanke på att under 20 minuter går Angelica bara runt, runt utan att någonting av värde egentligen händer. Det är ren utfyllnad som blir jävligt gammalt, jävligt fort.

Speltiden på runt 75 minuter hjälper åtminstone att få eländet att gå över något så när fort, även om det på sätt och vis bara är bortkastad tid. Jag hade inga direkta förväntningar på Mara och de bekräftades ganska bra. Skippa.

No Comments

WNUF Halloween Special av J

april 29th, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

WNUF Halloween Special31 Oktober, 1987. Halloween. TV-stationen WNUF TV28 sänder ett specialinsatt program för kvällen kallat ‘WNUF Halloween Special’ där TV-ankaret Frank Stewart (Paul Fahrenkopf), tillsammans med de paranormala undersökarna Dr. Louis (Brian St. August) och Claire Berger (Helenmary Ball) och prästen Fader Joseph Matheson (Robert Long II), beger sig in i det beryktade och ökända Webber Huset – där två fasansfulla mord ägde rum tjugo år tidigare. Tillsammans undersöker gruppen de mörkaste delarna av det förmodade hemsökta Webber Huset för att försöka bevisa att det existerar ett demoniskt väsen innanför väggarna. Hittade de den hemska sanningen eller la de helt enkelt vidskepliga rykten till vila?

WNUF Halloween Special är en intressant film. Inte för att den bjuder på något speciellt egentligen utan för att den är uppbyggd som ett inspelat program på en VHS-kassett från USA anno 1987, med inspelade reklamer och tillhörande VHS-kvalité och störningar i spelningen. Idéen bakom filmen är riktigt kul och den bjuder på en del gapskratt, men de hade kunnat skurit ner på reklambitarna. Jag vet att det är så här pass mycket reklamavbrott i amerikansk TV, men efter att ha sett samma reklam tre gånger börjar jag sakta men säkert att tappa intresset – speciellt med tanke på att det inte händer så mycket förrän mot slutet av filmen.

Filmens största problem är att den är inte spännande överhuvudtaget och utfyllnaden med en massa reklamavbrott gör filmen bara ännu tråkigare. Det som räddar filmen från ett totalt haveri är de sista tio eller så minuterna av den. Upplösningen är inte speciellt överraskande direkt men den lyfter filmen lite grann och gör åtminstone att tiden man har lagt på filmen inte känns helt bortkastad. Hade jag sett filmen utan att veta någonting överhuvudtaget om den (exempelvis om jag trott att det faktiskt var en riktig inspelning från 80-talet) hade jag kanske tyckt att den varit mer intressant, även om man under flera bitar klart och tydligt kan se att det är en spelfilm i sunkig VHS-kvalité – vilket för mig till nästa sak…

Flera månader innan filmens officiella release försökte sig skaparen bakom filmen och dess producenter en ”viskningskampanj”, det vill säga att de exempelvis la ut 50 VHS kopior av filmen på ett VHS-konvent i Pennsylvania och kastade ut kopior från ett bilfönster medan de åkte runt i Baltimore, i hopp om att folk skulle börja prata om filmen. Hur kampanjen gick har jag ingen aning om då det var det enda trivia jag har orkat rota reda på.

WNUF Halloween Special är en i mängden av alla found footage filmer (även om den inte är en regelrätt sådan) där ute som funkar sisådär. Den har sina ljusa stunder men är på det hela ganska tråkig (när det kommer till spänning och läskighet) fram till de sista tio minuterna. Den kommer säkert nå någon form av kultstatus om några år tack vare dess koncept och idé, men det är ingenting jag tänker rekommendera eller så om inom närmare framtid i alla fall.

No Comments

Ghostwatch av J

april 22nd, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Ghostwatch31 Oktober, 1992. Den brittiska TV-kanalen BBC sänder live från Northolt, Storlondon för det extrainsatta TV-programmet Ghostwatch. Syftet med livesändningen är att de ska undersöka ryktena om ”det mest hemsökta huset i England”, där en mor med två barn bor. I tron om att bli lättsamt skrämda en gång eller två och troligen avslöja en bluff beger sig TV-teamet in i huset. Nittio minuter senare inser de sitt misstag…

Under ett avsnitt av podcasten The Hysteria Continues nämnde en av talarna, britten Justin, Ghostwatch. Han berättade kort om vad den handlade om och om hur folk som zappade in på kanalen en bit in i filmen trodde att det hela var en direktsändning, vilket är ett faktum. Det roliga är dock att filmen inte alls var menad att lura folk, vilket märks tydligt i början på filmen då bland annat ”by Stephen Volk” dyker upp direkt efter titeln. BBC fick emellertid en hel del skit för projektet och blev nedringda av arga och rädda tittare och blev kritiserade av brittiska kvällstidningar och andra nyhetsblaskor dagen efter för ”de obehagliga scenerna som förekom i filmen”. Själv tycker jag att filmen är ganska frän. Idéen bakom den är riktigt cool och för mina tankar till found footage genren (speciellt med tanke på slutet). Men filmen har samtidigt en del problem…

För det första; skådespelarna som utgör familjen i filmen är knappast top-notch och känns emellanåt inte övertygande. För det andra; filmen är otroligt långsam. Det tar kring en timme för filmen att komma igång ordentligt, men när den väl gör det blir det hela väldigt intressant och rent av lite spännande. Jag förstår tanken bakom det hela, men jag menar att man inte behöver bygga upp en film i samma takt som färg torkar.

Ghostwatch är en udda film helt klart. Det är inget mästerverk, men den har samtidigt en frän och rolig idé och la en av de första stenarna för found footage genren. En återtitt längre fram kommer troligen att förekomma, då troligtvis med gott sällskap.

No Comments

Paranormal Activity: The Ghost Dimension av J

mars 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paranormal Activity - The Ghost DimensionDet är den 29 November 2013 och familjen Fleege har nyligen flyttat in i ett nybyggt hus. Ryan’s (Chris J. Murray) yngre bror Mike (Dan Gill) kommer på besök efter att han har blivit dumpad och Ryan’s fru, Emily (Brit Shaw), är inte speciellt förtjust i idéen att Mike ska stanna en längre tid hos dem. Några dagar efter Mike’s ankomst hittar de två bröderna en låda med en specialgjord videokamera och en bunt med VHS-kassetter som de bestämmer sig för att titta på. På kassetterna, som är daterade till 1988, bevittnar de två unga flickor som blir lärda att använda sig av övernaturliga krafter. När de provar videokameran de hittade upptäcker de att den verkar kunna snappa upp paranormala skepnader som det mänskliga ögat inte kan upptäcka och det dröjer inte länge förrän Ryan’s dotter, Leila (Ivy George), får en mystisk låtsasvän som hon kallar för Toby…

Paranormal Activity: The Ghost Dimension ska alltså vara den sista delen i serien. Jag har svårt att tro det med tanke på att de lämnar dörren helt öppen för ytterligare en film i serien. Hur som helst…

Filmen är likt majoriteten av de tidigare filmerna skräp. Det händer betydligt mer än i de tidigare filmerna i form av jumpscares och grejer som slänger sig mot skärmen (antagligen för att filmen blev inspelad i 3D) och vid ett tillfälle hoppade jag till och med till, men filmen är så nedsölad i klyschor och allting är så förutsägbart att många av jumpscaresen som inträffar går att förutse timtals i förväg. Storyn är inte speciellt engagerande heller och nu när jag tänker på det hade de här filmerna lika gärna kunnat avslutas vid film nummer tre, om de lagt upp allting annorlunda och skippat en del onödigt skit som händer i de tidigare filmerna. Fast, med tanke på vilka pengakossor de här skitfilmerna har varit så är jag inte det minsta förvånad att det har kommit totalt sex filmer med namnet Paranormal Activity.

En till sak jag inte förstår är varför de tagit bort numreringen i titeln på den här delen? Paranormal Activity 1 till 4 hette bara titeln plus en numrering. Enkelt och koncist. Att The Marked Ones inte hade en siffra förstår jag då det är en spin-off, men The Ghost Dimension är ju film nummer fem i huvudserien så varför skippa numreringen om de tidigare fyra filmerna har haft det?

Nåväl. Förhoppningsvis är Paranormal Activity: The Ghost Dimension den sista filmen i den här franchisén och även om den var mer händelserik än de tidigare delarna (troligtvis mest för att de skulle ha skit att kasta mot tittaren i 3D-varianten av filmen) så faller den väldigt platt på sitt ansikte och är överlag stentråkig. Skippa.

Länkmaffian: recensioner på 1, 2, 3, 4 och The Marked Ones, samt The Asylum’s rip-off Paranormal Entity.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud