Helt Perfekt Glob

Evil Dead Rise av J

När hon har fått veta att hon är gravid beger sig gitarrteknikern Beth (Lily Sullivan) hem till sin syster Ellie (Alyssa Sutherland) och hennes tre barn i ett försök att finna stöd i sin situation. Efter att ett jordskalv skakat den fallfärdiga lägenhetsbyggnaden bildas ett hål i husets garage som leder ner till ett gammalt bortglömt kassavalv. Ellie’s son, Danny (Morgan Davies), klättrar ner i utrymmet och finner tre gamla dammiga vinylskivor – och en mystisk bok.

Danny tar med sig skivorna och boken upp i lägenheten i tron om att de kan vara värdefulla så att han kan sälja dem och hjälpa sin mor komma på fötter igen ekonomiskt. Men efter att ha lyssnat på de två första vinylskivorna bjuder han ovetandes in en ondskefull kraft som legat begravd under huset sedan 1920-talet.

När jag hörde att en ny Evil Dead film var under produktion för ett par år sedan vart jag försiktigt opptimistisk i och med att det var ett bevis att det fortfarande finns liv i franchisén, även efter den tredje och sista säsongen av Ash vs Evil Dead. Det jag förväntade mig av filmen var att den antagligen skulle vara i stil med 2013 remaken, skippa slapstick humorn från de äldre filmerna och TV-serien och högst troligen även följa i remakens blodiga spår och på snudd sadistiska stil. Jag hade till en viss del rätt.

Evil Dead Rise är Evil Dead… i en lägenhetsbyggnad. Blodet sprutar, skvätter och flödar till den grad att det blir komiskt och även om humorn inte skrivs på näsan på tittaren så finns den definitivt där (eller är det bara jag som är helt sjuk i huvudet?). Filmen är så klart menad att vara en regelrätt skräckfilm som ska vara läskig (vilket den inte är, i min personliga åsikt), men som blir så pass absurd i dess våld och gore att jag hade väldigt svårt att inte sitta och skrocka gott när jag satt och tittade på den – i synnerhet när Evil Dead II referenserna började komma inflygandes från alla håll och kanter.

Filmens karaktärer kanske inte var speciellt intressanta eller minnesvärda, men jag gillade å andra sidan att de inte tog vägen som hade passat ”den moderna publiken” som jag vart lite orolig att de skulle ta kort efter att flera av karaktärerna hade blivit introducerade. Jag skulle inte säga att de gjorde narr av just den karaktären jag tänker på, men det kändes ändå lite som ett långfinger till idioter som skriker om att filmer – som dessutom inte har något som helst politiskt budskap överhuvudtaget – är sexistiska.

Hur som helst så gillade jag Evil Dead Rise. Faktiskt mer än remaken från 2013 (som jag gav en väldigt hård recension på, men som jag efter några omtittar har omvärderat en aning). Den är blodig, äcklig, rolig och har en alldeles lagom speltid – och en final som får den i remaken att blekna bort. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på Ash vs Evil Dead säsong 1 och säsong 2 & 3.

Don’t Breathe 2 av J

Flera år har gått sedan den ödesdigra natten då en grupp ungdomar bröt sig in hos den blinda ex-Navy SEAL soldaten Norman Nordstrom (Stephen Lang) och han lever nu mer ett stilla liv tillsammans med sin elvaåriga dotter Phoenix (Madelyn Grace) och deras rottweiler Shadow i de fallfärdiga delarna av Detroit. Deras lugna tillvaro tar emellertid ett abrupt slut när en grupp inkräktare plötsligt bryter sig in hos dem för att ta flickan, vilket tvingar Norman att återigen använda sig av sina kunskaper han besitter för att ta itu med de oinbjudna gästerna – och skydda Phoenix…

Don’t Breathe 2 är en av de där filmerna jag har haft en rätt stor förväntan på. Jag älskar originalfilmen och håller den väldigt högt bland skräckfilmer från de senaste tio, femton åren och har givetvis sett om den flertalet gånger sedan jag skrev min recension 2017. Hur som helst så gick jag in i Don’t Breathe 2 med höga förhoppningar och en viss undran hur de egentligen kunnat fortsätta berättelsen om Norman Nordstrom (vars namn aldrig nämns i någon av filmerna).

Jag kan väl så här i efterhand säga att jag tycker nog att Don’t Breathe 2 är minst lika bra som den första filmen, men att den samtidigt inte har en fullt lika becksvart premiss som sin föregångare även om saker och ting även här ser jäkligt bleka ut. Att de inte bara upprepat den första filmens premiss fast med nya karaktärer och att Stephen Lang’s karaktär (som han fortsätter göra så jävla bra här) har en annan typ av roll i handlingen än i föregående film applåderar jag.

Var Don’t Breathe 2 nödvändig? Kanske inte, men jag fann den väldigt underhållande, även om den inte riktigt nådde fram till samma nagelbitande spänning som sin föregångare. Hur som helst, rekommenderas.

Poltergeist (2015) av J

Paret Eric (Sam Rockwell) och Amy Bowen (Rosemarie DeWitt) flyttar med sina tre barn Kendra (Saxon Sharbino), Griffin (Kyle Catlett) och Madison (Kennedi Clements) in i ett nytt hus för att börja på ny kula efter att Eric blivit uppsagd. Kort efter att de börjat göra sig hemmastadga i det nya huset börjar underliga saker att inträffa; saker förflyttar sig av sig själv och Madison pratar med individer som inte finns där. Det dröjer inte länge innan det hela börjar eskalera och snart tillfångatar krafterna i huset Madison…

Jag har varit föga intresserad av att titta på Poltergeist remaken från 2015 och jag har haft på känn att filmen skulle vara ytterligare en generisk spökhusskräckfilm, vilket knappast är något som får mig att vilja springa efter den.

Jag hade rätt om den här remaken. Jag tycker att den är okej för vad den är även om den i stort sett följer varenda standardmall för den här typen av film utan att bjuda på några större överraskningar. Den återanvänder en del från det mästerliga originalet samtidigt som den försöker sig på några egna idéer – som överlag fungerar rätt bra, trots att de osar PG-13 lång väg.

Skådespelarna är bra (Sam Rockwell’s karaktär är ganska lustig emellanåt med sina dad-jokes) och effekterna ser givetvis bra ut. Problemet med filmen är att den är fruktansvärt generisk och känns som vilken annan spökhusskräckfilm som helst som kommit de sista tjugo åren. Hade filmen haft en annan titel och om de skrivit om en handfull scener hade filmen antagligen försvunnit in i den stora massans glömska väldigt snabbt. Om de vågat ta ut mer på svängarna här och blåst på med lite mer grafiskt innehåll utan att förlita sig på tretusen jumpscares som ändå inte leder någon vart så hade antagligen filmen blivit en aningen mer intressant.

Det låter kanske som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag förväntade mig en generisk skräckfilm utan några större överraskningar och det var exakt det jag fick.

Läs gärna mina tio år gamla (!) recensioner av originalet, samt dess uppföljare. Du finner dem här, här och här.

Ash vs Evil Dead – Season 2 & 3 av J

Varför jag inte såg säsong två (och tre för den delen) av Ash vs Evil Dead redan när den gick vet jag inte riktigt då jag älskade den första säsongen, men jag har nu äntligen tagit mig igenom den – och säsong tre. Om du inte har sett serien överhuvudtaget rekommenderar jag att du sätter dig och gör det innan du läser vidare då det kommer förekomma spoilers. Du har blivit varnad.

Ash (Bruce Campbell) lever livet i Jacksonville tillsammans med Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) efter att ha lämnat över Necronomicon till Ruby (Lucy Lawless) – Necronomicon’s författare. Deras vistelse i Jacksonville blir emellertid abrupt avbruten då trion blir attackerade av deadites varpå de beger sig till Ash’s hemstad, Elk Grove. Ash är övertygad om att det är där Ruby befinner sig och det visar sig snart att han hade rätt. Trion hittar en skadad Ruby i stadens krematorium som förklarar för dem att hennes barn har förrått henne, att hon har tappat kontrollen över dem och att hon behöver deras hjälp för att skicka tillbaka dem till Helvetet – vilket kommer bli allt annat än enkelt.

Den andra säsongen av Ash vs Evil Dead fortsatte att leverera. Serien var fortfarande sjukt underhållande, äcklig, rolig och blodig. Bruce var återigen i finfin form som Ash och de övriga som stod framför kameran var även de suveräna (speciellt Ted Raimi som gjorde en ganska stor och en mindre biroll här). Effekterna varierade – likt första säsongen – mellan praktiska och CGI, men såg överlag jävligt bra ut. Det finns inte så mycket mer att säga om säsong två egentligen, mer än att det är en underhållande säsong i sann Evil Dead anda. Så.. med det sagt, här kommer säsong tre;

Efter att ha räddat Elk Grove och gett Ondskan på käften öppnar Ash upp sin fars gamla järnaffär som en kombinerad järn- och sexshop medan Pablo öppnar upp en taco-vagn utanför, medan Kelly har gett sig iväg. Lugnet varar emellertid inte länge då Necronomicon återigen blir hittad och läst ur, varpå Ruby lyckas lägga vantarna på den. Samtidigt blir Ash kontaktad av Candace Barr (Katrina Hobbs), som påstår att hon gifte sig med Ash under en blöt och dimmig kväll för många år sedan – och att de har en dotter tillsammans, Brandy (Arielle Carver-O’Neill). Efter att ha insett att Ondskan är tillbaka laddar Ash knallpåken, tankar motorsågen och beger sig iväg med sitt gäng för att slå tillbaka Ondskan en gång för alla.

Precis som i de två tidigare säsongerna av Ash vs Evil Dead var alla skådespelare i finfin form (speciellt Bruce, givetvis) och effekterna såg givetvis också väldigt bra ut.. vilket antagligen inte kommer som någon större chock. Säsong tre av Ash vs Evil Dead var givetvis inte sämre än de två första säsongerna och ska jag vara helt ärlig tycker jag nog faktiskt att det här var den bästa av de tre – och den har även den coolaste Deaditen i hela franchisén; Cougie.

Säsong tre var blodig, slafsig, äcklig, rolig, spännande och på några ställen till och med smått creepy (i synnerhet det första avsnittet i säsongen). Det enda negativa med säsong tre, (som jag ser det i alla fall) är att det var den sista säsongen av Ash vs Evil Dead…

Det är å andra sidan så här man avslutar en serie och – förmodligen – en franchisé (med Bruce framför kameran i alla fall), även om jag tycker att teasern som kommer precis i slutet på sista episoden känns som ett stort långfinger till fansen då Starz la ner serien strax innan sista episoden släpptes. Även om folk har gjort namninsamlingar för att serien ska få en fjärde och en femte säsong har Bruce Campbell själv gått ut och sagt att han har lagt knallpåken och motorsågen på hyllan en gång för alla. Jag kan på sätt och vis förstå Bruce – karln är ju inte jätteung längre – men jag hade inte tackat nej till en fjärde.. och femte.. och sjätte.. säsong av serien.

Säsong tre är hur som helst ett bra avslut (bortsett från den där sista teasern, i mitt tycke) för både serien och Bruce medverkande framför kameran i franchisén. Gillar man Evil Dead filmerna lär man även gilla samtliga säsonger av serien. Hail to the king, baby. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av säsong 1 av Ash vs Evil Dead också.

Don’t Breathe av J

Rocky (Jane Levy), hennes pojkvän Money (Daniel Zovatto) och deras vän Alex (Dylan Minnette) är en trio småtjuvar som bryter sig in hemma hos folk och snor deras ägodelar för att skaffa fram snabba pengar. Trion bestämmer sig för att bryta sig in hos en förmögen, blind krigsveteran (Stephen Lang) i tron om att de ska komma undan med det perfekta rånet. De kunde inte haft mer fel…

Jag såg trailern för Don’t Breathe ett par månader innan den skulle ha biopremiär och var fast besluten att se den när den skulle gå upp på bio. Filmen kom, filmen gick. Jag såg den aldrig på bio. Men nu har jag sett den. På bluray. Och jag är nöjd. Väldigt nöjd. För regi stod Fede Alvarez, som regisserade remaken av Evil Dead 2013 (som jag tvärsågade i min recension men som jag omvärderat lite grann sedan dess), och i en av producentstolarna satt ingen mindre än Sam Raimi – mannen bakom original Evil Dead filmerna (och en del annat).

Idéen bakom filmen är suverän och filmen är genuint spännande under majoriteten av speltiden. Även om filmen trillar dit på några klyschor och blir lite förutsägbar på sina ställen så är det ändå en underhållande skräckfilm som fungerar utmärkt i mitt tycke. Prestationerna framför kameran är riktigt bra och Stephen Lang snor hela showen i sin gestaltning av den gamla blinda gubben.

Så, till det problem jag har med filmen; trion vi följer (och ska hålla på) är totala idioter. Jag menar.. riktiga idioter. De gör det ena idiotiska beslutet efter det andra och ska jag vara helt ärlig började jag hålla på Lang’s karaktär ganska snabbt efter att trion brutit sig in hos honom. Det säger en del om hur illa karaktärerna är skrivna.

Hur som helst är Don’t Breathe en bra film och jag kommer definitivt att se om den. Rekommenderas. Nu är det bara vänta på uppföljaren…

Ash vs Evil Dead – Season 1 av J

Trettio år har gått sedan Ash (Bruce Campbell) blev tvungen att slakta sina vänner och sin flickvän efter att de blivit övertagna av ondskefulla demoner, frambringade av Necronomicon Ex-Mortis – De Dödas Bok. Ash har sedan dess levt ett tråkigt och händelselöst liv, boende i en husvagn och jobbar som en sketen säljare på en elvarubutik. Men efter en rökig kväll ändras allting i en handvändning; i sitt rökfyllda och flummiga rus läser Ash ur Necronomicon och släpper således återigen ut dess krafter. I ett desperat försök att rätta till sitt lilla snedsteg beger sig Ash iväg tillsammans med sina kollegor Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) för att försöka hitta en lösning på det hela – vilket kommer bli enklare sagt än gjort.

Efter Evil Dead remaken (som jag sågade i min recension, men som jag efter en omtitt tycker är okej) som kom för några år sedan släpptes trodde jag att Evil Dead franchisén var stendöd. En gång för alla. Död och begravd. Och så vidare. Men.. nä. Inte riktigt. I slutet på förra året släpptes Ash vs Evil Dead och i stort sett alla fans av filmerna hyllade serien och lyfte den till skyarna. Jag själv gjorde som jag brukar göra med ungefär allt; jag sköt på att se serien, trots att jag är ett stort fan av filmerna.

Hur som, inför säsong två som börjar sändas i Oktober i USA bestämde jag mig till slut att se hela säsong ett rakt av. Det tog mig tre sittningar och nu sitter jag här och har konstaterat att Ash vs Evil Dead är något av det bästa jag har sett på väldigt, väldigt länge. Väldigt… länge. Serien är precis det Evil Dead ska vara; blodigt, roligt, överdrivet och fantastiskt underhållande. Bruce Campbell är i toppform och det är otroligt kul att få återse honom i hans paradroll igen. Övriga skådisar är också bra, men vem fan bryr sig i dem? Effektmässigt håller serien ungefär samma nivå som de flesta andra TV-serier med skräcktema och skiftar mellan praktiska och CGI effekter.

Det här är som sagt troligtvis något av det bästa som jag har sett på väldigt, väldigt länge och det här är troligtvis det närmsta vi kommer komma till en Evil Dead 4 och på sätt och vis är ju det ganska bra då de kan trycka in så mycket mer innehåll i en serie mot en nittio minuter lång film – även om jag inte hade tackat nej till en till film. Hur som är Ash vs Evil Dead… groovy och får två stora tummar upp och en solklar rekommendation från mig. Nu är det bara att börja tagga inför säsong två.

Evil Dead (2013) av J

”Vad i helvete var det jag precis såg?” är ungefär min tanke just nu. I flera års tid hade jag väntat på att remaken av en av mina favoritfilmer någonsin, Evil Dead, skulle komma. Ungefär ett halvår efter dess release har jag nu alltså sett den och vilken jävla besvikelse. Hela upplevelsen i filmen kändes som ett stort långfinger som säger ”FUCK YOU!”.

Ploten är som följer; ett gäng ungdomar far till en stuga mitt ute i ingenstans för att en av dem har knarkproblem och tanken är väl att de ska ”avvänja” henne mitt ute i skogen. Väl i stugan knallar de ner i källaren och hittar en massa döda djur upphängda i taket och en gammal bok, som innehåller gamla skrifter och målningar om annalkande ond, bråd, död. En av dem är påläst om gamla skrifter (surprise) och lyckas tyda några fraser ur boken, vilket väcker upp någonting ondskefullt ute i skogen.

Hela ploten i Evil Dead remaken är totalt värdelös. Inte nog med att de lyckats sumpa den stämningsfulla uppbyggnaden och den kusliga atmosfären ifrån originalet, de har också lyckats göra filmen totalt oläskig. Alla jumpscares är förutsägbara på flera mils avstånd, samtidigt som man under filmens gång blir förvarnad precis innan någonting läskigt ska börja hända. Har man sett skräckfilm förr så behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut på fem sekunder vad som ska hända härnäst.

Karaktärerna är helt jävla dumma i huvudet och får mig mer att tänka på 80-talets härliga gamla slasherfilmer med korkade stereotypiska ungdomar som gör korkade saker och får betala priset med sitt liv än en demon-skräckis som Evil Dead. Jag menar, nästan ALLT idioterna i den här filmen gör fick mig att vilja riva av håret av huvudet. Större ensemble av idioter har jag inte skådat på film på väldigt länge. Skådespelarna gör säkert sitt bästa (eller kanske inte), men det räcker verkligen inte för att svinga upp det här hopkoket av skit.

Effekterna varierar från snygga till dynga. Vissa fungerade riktigt bra, andra fick mig att vilja karva ut ögonen med en matsked. En blandad kompott så att säga.

Det enda jag kan tycka var bra bortsett ifrån effekterna är att de inte rippat av originalet rakt av. De har kommit med några nya idéer och lånat från de tidigare filmerna (delvis ifrån Evil Dead II), men till större delen är det helt enkelt ren dynga. Till och med slutet har de misslyckats med. Hur fan kunde de misslyckas med ett så pass simpelt koncept som den första Evil Dead filmen? HUR?!

Nej, fy fan. Evil Dead remaken var en stor jävla besvikelse som mer eller mindre smutskastar Evil Dead namnet. Se originalfilmerna igen istället och gör dig en tjänst och skit i den här filmen.

Drag Me To Hell av J

På banken där Christine (Alison Lohman) jobbar finns en ledig plats som chefsassistent och givetvis vill hon gärna ha den. Enda problemet som står i hennes väg är hennes arbetskamrat Stu, en skrupelfri fan som gör allt för att trycka till henne. För att få platsen måste Christine visa att hon kan ta hårda beslut och gör detta genom att neka den gamla tanten Sylvia Ganush (Lorna Raver) ett tredje lån på sitt hus – vilket visar sig vara ett stort misstag. Ganush visar sig vara en trollpacka och lägger en förbannelse över Christine, som nu har tre dagar av demonisk terror framför sig innan Lamia – Den Svarta Geten – kommer och tar hennes själ till helvetet…

Sam Raimi är på väg back on track, så att säga. Med Drag Me To Hell återvänder han till sitt ursprung; cheesigt komiska och halvdant gjorda skräckisar. Och visst är den underhållande, men personligen tycker jag inte den ligger i samma liga som Evil Dead filmerna – även om det inte är långt efter. Rolig, äcklig och hyfsat våldsam är nyckelord för filmen, men andra ord så som förutsägbar och stundtals billiga effekter dök även upp i huvudet på mig under tiden filmen rullade. Men tar man filmen för vad den är så är det faktiskt en underhållande rulle som förnöjer nog de flesta Evil Dead fansen – inklusive mig (även om jag störde mig lite grann på de förutsägbara händelserna i filmen).

Fans till Raimi’s större filmer – Spider-Man filmerna – blir troligtvis missnöjda med den här filmen. Drag Me To Hell är ungefär det motsatta av vad Spider-Man är; en liten film där Raimi själv har fått härja runt bäst fan han velat, istället för att bli styrd av en studio – vilket syns ganska väl.

Bla bla bla. Sam Raimi är hur som helst på väg tillbaka och vi får hoppas att han fortsätter på samma stig. Och som H skrev i sin recension av filmen; ”Om nu bara Peter Jackson kunde sluta göra sina mastodontrullar och återgå till det han egentligen vill göra så kan det snart bli balans i filmuniversum.”.

http://www.imdb.com/title/tt1127180/

Drag Me To Hell av H

Christine har en dålig dag. Banken hon jobbar på har en ledig plats som chefsassistent, och den skulle hon kunna få om det inte vore för att hennes motståndare, Stu, är en skrupelfri jävel som gör allt för att trycka ner henne. Christine måste visa att hon kan ta hårda beslut, och det gör hon genom att neka en gammal tant ett tredje lån på sitt hus. BIG MISTAKE. Tanten lägger en förbannelse över Christine, som nu har tre dagar av demonisk terror framför sig innan de kommer och tar hennes själ till helvetet…

Sam Raimi, Evil Dead, bla bla bla. Rolig, slemmig, vansinnig och mycket underhållande i god Evil Dead-stil. Några effekter är bra billiga, och ibland kanske den är lite förutsägbar, men den svarta humorn väger upp.

Det är också tack vare den här rullen vi slipper se Spider-Man 4. Raimi återupptäckte hur kul det var att göra en mindre film och härja runt, istället för att ta sig an enorma studiostyrda projekt med en enorm fan-bas som kritiserar varje detalj. Om nu bara Peter Jackson kunde sluta göra sina mastodontrullar och återgå till det han egentligen vill göra så kan det snart bli balans i filmuniversum.

Stryker’s War av J

När Jack Stryker (Brian Schulz) återvänder ifrån Vietnam med två skottskador försöker han att leva ett lugnt och stilla liv i sin stuga tillsammans med sin hund Whiskey och fortsätter att dejta sin flickvän Sally (Cheryl Hansen). Men när en sekt dyker upp och börjar slakta lokalbefolkningen och kidnappar Sally drar Jack ihop sina gamla krigskamrater – som är på besök – för att rädda Sally och den lilla staden ifrån sekten.

Första gången jag fick nys om den här filmen var när jag såg en trailer på den på.. öh.. en vhs-release av någon äldre film, som jag inte minns vilken det är, då under titeln Thou Shalt Not Kill… Except. Nu när jag har sett den måste jag säga att filmen inte riktigt var så som jag trodde – och hoppades på – att den skulle vara. Den går ifrån krig till mer eller mindre drama till ren B-action. Just under drama-delen händer det inte så mycket och detta är filmens stora problem. Det händer inte så mycket. Och det hela känns och blir ganska gaggigt efter ett tag.. just för att det, typ, inte händer så mycket.

Skådespelarinsatserna är helt ok och största anledningen till att jag såg filmen var nog för att få se Sam Raimi som psykotisk sektledare. Utöver nämda skådisar så ser vi även Sam’s bror Ted Raimi i en rätt vrickad roll, Robert Rickman, John Manfredi, Timothy Patrick Quill och Perry Mallette, samt Bruce Campbell (som även skrev storyn tillsammans med regissören Josh Becker och Sheldon Lettich) som tv-reporter och hans äldre bror Don Campbell i en kort roll som marinkårssoldat. Det är alltså flera stycken ifrån Evil Dead-filmerna som medverkar och står bakom den här filmen. Becker var även han inblandad i Evil Dead-filmerna, samt Mosquito.

Det är givetvis lågbudget och effekterna är inte så där jättemycket att hurra över med dagens standarder, men är faktiskt bättre än många andra lågbudgettitlar. Tack och lov.

Storyn är bra, men manusskriptet är otroligt långdraget bitvis och blir rent av tråkigt stundtals. Hade det hänt lite mer under just de tröga sekvenserna hade filmen var en höjdarrulle.. av lågbudget- och B-filmsklass, alltså.

Stryker’s War är en helt ok film iaf. Det finns bättre lågbudgetfilmer (Evil Dead, exempelvis) men det finns defintivt sämre lågbudgetfilmer (Sabbath, exempelvis).

Sevärd, om man inte har något bättre att titta på.

http://www.imdb.com/title/tt0090093/