Det behövs ju knappast ännu en Avatar-recension, men jag vill ju få säga mitt!!
Som en av skeptikerna inför James Camerons storskaliga återkomst till sci-fi satte jag upp motstånd inför den överdimensionerade hypen som långsamt ökat i styrka och krossat allt likt en ångvält i ett par år. Allt man sa under lång, lång tid var bara: Detta kommer att förändra allt. Yeah, right.
När teasern slutligen kom så kände jag en viss lättnad. Det här var ju inte alls särskilt imponerande. Nu kommer luften allt gå ur alla ja-sägare. Många var på min sida: Usch, det där ser ju inte alls hyperrealistiskt ut. Vad handlar filmen ens om? Nej, fy.
När den långa trailern senare kom så späddes min negativa inställning på. Är det här storyn? Klyscha på klyscha, skapade enkom för att ha nåt att hänga effekterna på, designade att överväldiga tittaren och få den att glömma den veka ställning de är byggda på. Nej, det här kommer tokfloppa. Absolut.
Filmen började förhandsvisas och recensionerna tråcklade fram. Jag gnuggade mina händer. Nu skulle alla elaka recensenter slipa sina stenar och vräka fram sina mest finurligt formulerade sågningar. Nej, istället kom mestadels positiv kritik. Från folk som, likt mig, försökt motstå filmen men inte kunnat. Vad är det här nu då? Har jag missbedömt allt?
Filmen har premiär, fler prisar filmen. Några säger att den är snygg, snyggare än trailern visar, men att storyn är tunn. Det låter rimligt. Jag får en viss känsla för filmen ändå. Ser den väl på blu-ray sen eller nåt.
Två dagar efter premiär dyker filmen upp på nätet i en hyfsat sebar telesync-kopia. Jag tankar och sätter mig för att titta. 30 minuter in så inser jag att jag behöver se den på bio. Det är ju det filmen är gjord för – att tittas på ordentligt. Så vi bokar biljetter och färdas till Filmstaden. Vi ser den förstås på salong 2 – inte 1 – för att få bästa ljud.
Nästan tre timmar senare kan jag kallt svara på två frågor.
Är det de snyggaste specialeffekterna jag någonsin sett i hela mitt liv? Japp.
Är det den bästa film jag någonsin sett? Hell no.
Specialeffekterna är helt fantastiska… förstås blir jag sällan övertygad om att det jag ser finns i verkligheten (även om det händer) men det är lik förbannat det bästa inom specialeffekter. Tveklöst. Filmen är dessutom befriad från den samtida plågan Shakycam. Kameran är visserligen väldigt aktiv, men du kan alltid se vad som händer.
Det räcker konstigt nog aldrig till att jag tappar andan. Det finns inga wow-ögonblick någonstans. Manuset är skurken, och storyn är som en enorm raksträcka genom klyschornas land. Det finns inte en enda överraskning någonstans, och förmodligen har även du förutsett varje händelse i filmen redan innan du kliver in i biografen. Antingen det, eller så har du bara sett Helgmålsbön i hela ditt liv.
Och det är det som förstör hela filmen. Hur kan man spendera så lång tid, så mycket pengar, nyttja så mycket människo- och maskin-kraft och inte komma på nåt bättre än det här att använda det på? Helt oförståeligt.
För all del, se Avatar, och se den på bio (eller åtminstone i HD senare) – men glöm storyn och titta på alla fina bilderna.
Ex-polisen, och nu mer förrymd fånge, Nick Cassidy (Sam Worthington) står på en avsats på den tjugoförsta våningen på ett hotell i New York och hotar att hoppa till sin död. En massiv polisinsats sätts in tillsammans med brandkåren för att försöka förhindra honom från att göra sina hot till verklighet. På hans begäran kallas förhandlaren Lydia Mercer (Elizabeth Banks), vars senaste fall slutade olyckligt, in för att försöka prata ner honom från avsatsen. Saker är dock inte vad de verkar vara…