Helt Perfekt Glob

Kong: Skull Island av J

I samband med Vietnamkrigets slut lyckas Bill Randa (John Goodman) och hans partner Houston Brooks (Corey Hawkins) från Monarch byrån att få igenom en begäran om finansiering av en expedition till den oupptäckta ön Skull Island i Södra Stilla havet av Senator Willis (Richard Jenkins). Randa hyr in den före detta British Special Air Service kaptenen James Conrad (Tom Hiddleston) för att guida expeditionen och en grupp soldater under överste Preston Packard’s (Samuel L. Jackson) befäl får i uppdrag att eskortera expeditionen. De får även antikrigsfotografen Mason Weaver (Brie Larson) i släptåg, som tror att expeditionen är en hemlig militär operation och har för avsikt att avslöja den för omvärlden.

Väl på Skull Island börjar expeditionen att släppa bomber i skogarna på ön för att kunna kartlägga dess seismologi. Det dröjer dock inte länge förrän en gigantisk gorilla attackerar och förstör helikoptrarna expeditionen har tagit sig dit med, med resultatet att flertalet dör och de resterande delarna av gruppen splittras runt om på ön varpå den ultimata kampen mellan människa och natur påbörjas.

Vad kan jag säga? Jag är som vanligt sen till festen och alla andra har redan däckat för länge sen. Hur som helst så gillade jag Kong: Skull Island. Det är en lättsam och underhållande monsteractionfilm utan några större ambitioner att försöka vara något annat. Det är en skön popcorn-rulle som rullade förbi utan några som helst problem. Den är välspelad, snygg, högljudd, bombastisk och kul. Saker som logik och realism får så klart stryka på foten, fast å andra sidan är väl det att förvänta sig av den här typen av film också. Att filmen är ganska förutsägbar och inte nämnvärt överraskande bekymmrade mig inte så mycket – dess action vägde upp det, helt enkelt.

Som sagt, jag gillade Kong: Skull Island och vid det här laget lär väl alla veta att man bör se den här mellan Godzilla remaken från 2014 (recenserad här) och Godzilla: King Of The Monsters (recenserad här) då den här filmen ingår i samma universum. Hur som helst så ger jag den här filmen en tumme upp och en rekommendation.

Glass av J

Tre veckor har gått sedan Kevin Wendell Crumb (James McAvoy) lyckades undslippa lagens långa arm och har sedan dess varit på en mordturné runt om i Philadelphia. David Dunn (Bruce Willis) – som besitter övermänskliga krafter – och hans nu uppväxte son Joseph (Spencer Treat Clark) driver nu mer en butik som är inriktad på säkerhet för hemmet – och på sidan av i hemlighet bekämpar de brott. Tillsammans börjar David och Joseph att söka efter Kevin och finner honom ganska snart, men den efterföljande striden mellan de två männen blir abrupt avbruten då polisstyrkor – ledda av Dr. Sarah Staple (Sarah Paulson) – dyker upp och griper dem.

Dr. Staple är en psykiater som är specialiserad på att behandla människor som tror att de är superhjältar, varpå David och Kevin skickas till Raven Hill Memorial; samma institution där Elijah Price (Samuel L. Jackson) sitter inspärrad, efter de sinnessjuka dåd han genomförde nitton år tidigare. Allt medans Staple försöker att övertyga de tre männen att de inte är de seriefigurer de tror sig själva vara, tar Elijah tillfället med David’s och Kevin’s ankomst i akt för att sätta sin egen plan i rullning; en plan som äntligen kommer att tvinga världen att se att superhjältar faktiskt existerar.

Om man inte har sett Unbreakable och Split vid det här laget kan jag tycka att man får skylla sig själv när det kommer till spoilers, speciellt med tanke på att Glass knappast försöker dölja att den ingår i samma universum som bägge de filmerna. Hur som helst har jag nu sett den tredje och sista delen i M. Night Shyamalan’s superhjälte trilogi och personligen blev jag faktiskt inte besviken – till större delen i alla fall.

Den första timmen består till större delen av att bygga upp allting till filmens klimax och går ganska långsamt, vilket givetvis är behövligt för filmens story. Det börjar röra på sig en hel del under den sista timmen och jag tycker att klimaxet fungerade för filmen (trots att det var ganska snabbt överstökat), speciellt med tanke på att de här filmerna inte är i närheten av samma popcornaction som Marvel’s och DC’s superhjältefilmer – även om något sådant inte behövs i någon av de här filmerna. Skådespelarinsatserna är, likt de två tidigare filmerna, fantastiska – i synnerhet McAvoy, som i flera scener får lov att byta mellan flera olika personligheter inom några sekunder mellan dem.

Filmen är inte felfri och det finns säkerligen de som tycker att filmens andra halva är en besvikelse efter de två första filmernas uppbyggnad av karaktärerna, men samtidigt måste man ha i åtanke att de här filmerna aldrig har handlat om stenhård popcornaction. Jag håller fortfarande Unbreakable högst av de tre, men jag tycker Glass är en värdig uppföljare och faktiskt bättre än Split helt ärligt. Rekommenderas – till de som sett de två första filmerna.

Läs gärna mina recensioner på Unbreakble och Split också.

Unbreakable av J

Säkerhetsvakten David Dunn (Bruce Willis) försöker finna någon form av mening i sitt liv. Han gav upp en lovande karriär inom football under sin collegetid för att gifta sig med Audrey (Robin Wright) efter att de var involverade i en bilolycka. Deras äktenskap är nu emellertid på upphällningen till deras unga son Joseph’s (Spencer Treat Clark) stora förtret.

Men på väg hem till Philadelphia från en arbetsintervju i New York inträffar något; tåget David är med på, Eastrail 177, spårar ur och kraschar, med 131 personers död som resultat. Den enda som överlever kraschen är David, som dessutom inte ådragit sig några skador överhuvudtaget. Han blir snart kontaktad av den minst sagt underlige Elijah Price (Samuel L. Jackson), som driver ett galleri dedikerat till serietidningar och som lider av en sjukdom som gör att alla ben i hans kropp är extremt sköra. Price lägger hur som helst fram en mycket långsökt teori om vad som pågår i David’s liv, vilken det möjligen kan ligga någonting i…

Jag minns att jag såg trailern för Unbreakable när jag var på bio år 2000, men tack vare att jag rätt nyligen hade klivit in i tonåren hade jag inget som helst intresse för den här typen av film, det intresset dök inte upp förrän några år senare. Varför jag inte gick tillbaka och såg Unbreakable i mina senare tonår begriper jag inte riktigt då jag gjorde det med The Sixth Sense – som även den är en M. Night Shyamalan film. Jag hade troligtvis älskat den här filmen redan då, men av någon anledning blev det som sagt aldrig av. Så efter att ha väntat arton år med att se Unbreakable var det väl dags antar jag. Jag ångrar inte en sekund att jag nu har sett Unbreakable. Det är en snuskigt välspelad, gripande och intressant film som, även om den inte är actionpackad, lyckades fängsla mig från början till slut, ett slut jag dessutom inte alls var beredd på.

Har du, likt mig, missat eller bara struntat i Unbreakable tycker jag att du ska ge den en chans. Rekommenderas.

xXx: Return Of Xander Cage av J

Efter att hans tidigare arbetsgivare Augustus Gibbons (Samuel L. Jackson) blivit dödad i ett attentat kontaktas Xander Cage (Vin Diesel), som sedan länge har trotts vara död, av NSA som ger honom i uppdrag att ta tillbaka ’Pandoras Ask’ – ett vapen som kan skicka ner satelliter från deras omloppsbanor och använda dem som bomber. Tillsammans med en grupp våghalsar och galningar beger sig Cage iväg efter den mystiske Xiang (Donnie Yen) och hans team med tränade elitsoldater som har stulit vapnet. Saker och ting visar sig dock snart vara mer komplicerade än vad de till en början verkade vara…

Så här femton år efter den första och tolv år efter den andra filmen i xXx serien har nu alltså den tredje installationen kommit. Inför den här filmen bestämde jag mig, som vanligt, att se om de tidigare filmerna i serien bara för att fräscha upp minnet (jag hade inte sett dem på runt tio år så det var väl dags antar jag). Hur som helst så blev jag lite häpen över att inse hur cheesig och töntig den första filmen egentligen är. Den har en del bra actionsekvenser, ja, men scenerna emellan dessa känns väldigt smöriga och rent utsagt cringe-vänliga. Det är helt enkelt en skitdum actionfilm som fungerar bra just tack vare sin dumhet och action. Den andra filmen är, i mitt tycke, bättre än den första. Den är hårdare, råare, mörkare… men den delar samtidigt ut en del cheese också. De utdaterade datoreffekterna som används i slutet är skrattretande dåliga och jag vet inte om jag ens blev imponerad av dem år 2005 när filmen precis släppts. Tar man den, precis som med första filmen, för vad den är – en stor dum actionfilm – så är den dock förbannat underhållande.

Så. xXx: Return Of Xander Cage. Jag vill minnas att den här filmen var på tapeten redan för några år sedan men att det dröjde ända till förra året innan den började spelas in. Hur som helst tror jag nog att jag tycker att det här är den bästa av de tre filmerna. Den är lika stendum som de två tidigare filmerna (om inte ännu dummare) men har ett högre tempo, mer action, bättre (modernare kanske är ett bättre ord?) effekter, en del komik och så klart en del cheese här och där.

Tar man filmen för vad den är – en stor stendum actionfilm – så är den underhållande som fan. Så stäng av hjärnan, slå igång de två första filmerna och se sedan den här tredje och (hittills) sista delen i trilogin om xXx-agenterna i kompani med goda vänner och en stor skål med snacks. Rekommenderas.

Läs gärna mina svingamla recension av ettan och tvåan också.

A Time To Kill av J

Efter att hans 10-åriga dotter blivit brutalt våldtagen och svårt misshandlad av två rasistiska bonnläppar bestämmer sig Carl Lee Hailey (Samuel L. Jackson) för att ta lagen i egna händer och skjuter sonika ner dem på vägen till domstolen. Den unga advokaten Jake Tyler Brigance (Matthew McConaughey) tar sig ann det till synes omöjliga försvaret av Hailey samtidigt som den lokala KKK klanen vaknar till liv igen tack vare den uppmärksammade rättegången.

A Time To Kill (som är baserad på romanen med samma titel) var betydligt bättre än vad jag mindes att den var. Trots sin speltid på strax över 2½ timmar blir den aldrig tråkig utan är till större delen intressant och rent av spännande fläckvis. Framför kameran ser vi många stora namn så som Samuel L. Jackson, Matthew McConaughey, Sandra Bullock, Kevin Spacey, Kiefer Sutherland och hans far Donald Sutherland och den alltid återkommande Charles S. Dutton (som jag tycker att jag ser i bara fler och fler filmer nu för tiden) – och alla gör givetvis ett fantastiskt jobb med det manus de har blivit tilldelade. För regin stod Joel Schumacher, som året innan gjorde Batman Forever och året efter fiaskot Batman & Robin.

A Time To Kill må vara lång, men den är värd tiden och jag tycker att du ska se den om du inte redan har gjort det. Rekommenderas.

RoboCop (2014) av J

Året är 2028 och det multinationella storföretaget OmniCorp står i centrum för robotteknologi. I flera år har militära styrkor använt sig av deras robotar utomlands, vilket har lett till intäkter på flera biljoner. Nu vill OmniCorp lansera deras kontroversiella teknologi på hemmaplan och de ser ett gyllene tillfälle när Detroit polisen och familjefadern Alex Murphy (Joel Kinnaman) blir allvarligt skadad i ett attentat.

De lyckas skapa en robotpolis med mänskliga aspekter tack vare den skadade Murphy och deras vision är att kunna införa en ”RoboCop” i varje stad för att kunna sopa hem ännu fler biljoner till deras aktieägare. De hade emellertid inte räknat med en sak; att det fortfarande finns en man inuti maskinen som strävar efter rättvisa.

Det var kring 15 år sedan jag såg originalet av RoboCop från 1987 och jag minns bara korta bilder ur den filmen (till exempel scenen där Murphy blir skjuten) och att den var förbannat bra. Uppföljarna har jag aldrig brytt mig i att se, mest tack vare deras usla rykte. Remaken från förra året hade jag ärligt talat inga som helst planer på att se, mestadels för att jag oftast tycker att remakes är skit. Nu har jag i alla fall sett den…

Nån klassiker lär det knappast bli och så där värst actionfylld var den inte heller. De actionscener som är känns snabbt överstökade och vi tittare får gott nöja oss med en massa snack. Det känns lite som att potentialen för en hård actionfilm har blivit utkastad genom fönstret och utbytt mot en massa långdraget snack istället. Skådespelarna är överlag bra, så när som på Joel Kinnaman som ser mest ut som att han har en käpp i röven större delen av filmen (även innan han blir RoboCop). Effekterna är som alla andra storfilmer nu för tiden, CGI. Finns inte så mycket mer att tillägga där…

Jag tycker hur som helst att RoboCop remaken är okej, även om den inte är i närheten av originalet. De hade dock gott kunnat tryckt in lite mer action och valt någon annan än Kinnaman i huvudrollen.

Django Unchained av J

Jag tror de flesta redan har sett Django Unchained och vet vad den handlar om och vad som händer i den. Men seg som jag är på att titta på mainstream film så kommer här en kort sammanfattning om vad jag tyckte om den, så här 2 år efter dess release…

Quentin Tarantino har sedan sitt genombrott med Reservoir Dogs (De Hänsynslösa) 1992 haft, i min mening, en ganska stapplig rad med filmer. Några av dem är råbra (t ex Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill Vol. 1), medan några av dem är mindre bra eller ren skit tack vare dialoger som pågår i tusen år (t ex Kill Bill Vol. 2, Death Proof, Inglourious Basterds). Men på något underligt sätt har de senare filmerna ändå blivit framställda som underhållande mästerverk. Glömde folk bort helt enkelt bort att karaktärerna satt och pratade skit i nästan 2 timmar i varje film innan något av intresse överhuvudtaget hände? Tydligen. Django Unchained hamnar, för mig, någonstans mellan de förstnämnda och sistnämnda filmerna; bitvis är den råbra, men varvar under nån timme ner väldigt, väldigt mycket och vi får istället det där tröga jävla tempot från de sistnämnda filmerna. Dialogen är förvisso välskriven (likt vilken annan Tarantino film som helst), men det hela känns jävligt krystat på något sätt i mina ögon. Är dialogen där bara för att det är en Tarantino film? Behövs verkligen 1 timmes dialog med (nästintill) inga händelser överhuvudtaget? Tydligen. För det är ju en Tarantino film trots allt.

Skådespelarna är så klart top-notch och actionscenerna är suveräna, när de väl inträffar alltså. Vad finns det mer att säga om det…? Inte så mycket tror jag. När det väl händer något i en Tarantino film så brukar det, i regel i alla fall, vara bra.. och underhållande.

Django Unchained är i mina ögon hur som haver ett rejält steg upp från kackelrullen Inglourious Basterds, även om den här filmen också har ett hyfsat stort parti av kackel så är den inte i närheten av den filmen. Förstå mig rätt; Django Unchained är en okej film i mina ögon, men Tarantino har gjort bättre ifrån sig förr och frågan är om vi någonsin kommer få återse den talangen igen…

Iron Man 2 av H

Okej, det är väl lite konstigt av mig att recensera ”Iron Man 2” efter att ha recenserat ”The Avengers”, trots att jag såg dem i rätt ordning. Jaja, men strunt i det. Du läste ju ändå J:s recension redan 2010, så det är ju inte som om du är helt svältfödd. Jag tycker det är en bra film som utvecklar sig bra från den första filmen. Det är bra action, bra karaktärer och Downey Jr är härligt dampig hela tiden.

Läs också min recension av ”Iron Man” om du har lust!

The Avengers av H

Dags att bränna av ett gäng recensioner igen lite snabbt för att försöka komma ikapp… ”The Avengers” är den senaste stora Marvel-rullen och visst är det bra. Det är underhållande, effekterna är toppen och det är härligt dunder och brak mest hela tiden. Om du inte hängt med i de tidigare serietidningsfilmerna så kan det bli lite rörigt, men den viktigaste filmen att ha sett innan är väl ”Thor”. Kanske ”Iron Man” samt ”Captain America”.

Regissören är Joss Whedon, och vet ni inte vem det är så kan ni väl sluta läsa min blogg direkt. Hej då! Han visar att det går att göra enorm stadsdestruktion utan att kasta runt med kameran som en idiot (I’m looking at YOU, Chris Nolan och Michael Bay) men om jag måste klaga – och det måste jag ju – så får jag väl säga att jag saknar en av Whedons största förmågor: den att plötsligt krossa hela ditt hjärta när du minst anar det. I övrigt: tjacka upp dig på en packe öl/cola och hugg in på popcornen.

S.W.A.T. av J

Under ett rån slår de två S.W.A.T.-medlemmarna Jim Street (Colin Farrell) och Brian Gamble (Jeremy Renner) ut två av rånarna men lyckas i processen även skjuta en i gisslan, allt medans de bryter mot en direkt order. Street blir nedgraderad till att vara i vapenförrådet, medans Gamble får sparken från kåren. Sex månader senare anländer den härdade och erfarne Dan ”Hondo” Harrelson (Samuel L. Jackson) till S.W.A.T. för att sätta ihop och träna ett nytt S.W.A.T. team. Hondo handplockar ett gäng hårdfarne snutar, däribland Street, och sätter dem i en intensiv träning.

Samtidigt blir den sedan länge efterlyste Alex Montel (Olivier Martinez) gripen – efter att, ironiskt nog, ha blivit stoppad för ett trasigt bakljus. Inför reportrar erbjuder han en belöning på 100 000 dollar till den som fritar honom ur häktet – och givetvis finns det många som är sugna på en sådan belöning…

Jag såg den här filmen någon vecka efter att den kommit på vhs och dvd för en sisådär 9 år sedan och jag mindes verkligen inte ett skit om den – bortsett från typ en sekvens, som inte ens stämde överens med vad jag mindes. Nåja. Hur som helst satte jag mig framför filmen och kikade på den och, well, den var betydligt mycket bättre än vad jag mindes att jag tyckte att den var när jag såg den första gången – för 9 år sedan. Vad det kan bero på eller inte bero på vet jag inte riktigt. Hur som helst är S.W.A.T. en bra film, med bra skådespelare, action och ett hyfsat högt tempo som förnöjer.

Något jag inte visste om S.W.A.T. är att det är någon form av remake av en 70-talsserie kallad, just det, S.W.A.T – som i sin tur var en spin-off av serien The Rookies, som började 1972 och som lades ner 1976, samma år som S.W.A.T. TV-serien lades ner efter 2 säsonger.

S.W.A.T. filmen från 2003 är hur som helst en bra rulle att fördriva runt 2 timmar framför. Rekommenderas.