Helt Perfekt Glob

Moontrap: Target Earth av J

Dr. Daniel Allen (Damon Dayoub) och hans assistent tillika flickvän Scout (Sarah Butler) arbetar på en uråldig artifakt när de blir kontaktade av den skumme Richard Kontral (Charles Shaughnessy), som vill hyra dem för att översätta hieroglyfer på en nyligen upptäckt pyramidliknande artifakt ute i öknen. Efter att ha utfört jobbet och överlämnat översättningarna till Kontral’s arbetsgivare skickas en lönnmördare för att röja dem ur vägen, vilken de lyckas undkomma.

Paret beger sig till utgrävningen för att undersöka saken närmare, varpå Daniel blir ihjälskjuten. Scout lyckas komma undan men får skulden för Daniel’s död och efter en handfull incidenter går det upp för Kontral att Scout har någon form av koppling till den utgrävda artifakten, varpå de snart finner sig ombord på ett rymdskepp och snart även på månen.

Om du tycker att min beskrivning av handlingen i Moontrap: Target Earth är rörig så ska du se filmen själv. Jag förstod verkligen inte vad filmen handlade om och har nu i efterhand lyckats lägga ihop pusselbitarna av vad som ska föreställa en handling något så när med hjälp av diverse olika recensioner jag läst på internet.

Moontrap från 1988 hade sina transportsträckor och blev långtråkig bitvis, men hade å andra sidan en hel del riktigt coola idéer som – antagligen tack vare dess låga budget – inte riktigt nådde hela vägen. Moontrap: Target Earth är istället en åttiofem minuter lång transportsträcka med ett manus som är fullkomligt osammanhängande och så jävla tråkigt att det får originalfilmen från 1988 att se ut som Aliens i jämförelse.

Klippningen i filmen är något av det värsta jag har sett. Jag vart tvungen att spola tillbaka filmen flertalet gånger bara för att jag inte förstod vad som hände från scen till scen, vilket antagligen säger en del. Filmens effekter är skrattretande dåliga och jag tror tamejfan att de utklassar skit man kan få se i The Asylum’s produktioner.

Om du har en vägg med torkande färg att titta på så skulle jag föreslå att du sätter dig och tittar på den istället för Moontrap: Target Earth, jag tror att du skulle få ut mer av det än den här ”filmen”. Dynga.

I Spit On Your Grave 3: Vengeance Is Mine av J

Det har gått några år sedan Jennifer Hills (Sarah Butler) blev misshandlad och grovt våldtagen av ett gäng bondlurkar, som sedan fick en dödlig utgång för hennes förövare. Hon har nu bytt identitet, flyttat till en ny stad och har gått med i en supportgrupp för våldtäktsoffer där hon försöker att pussla ihop ett nytt liv. Men efter att en av deltagarna i stödgruppen plötsligt blir mördad och gärningsmannen går fri bestämmer hon sig för att återigen ta lagen i egna händer, enbart för att inse att det finns mer arbete i gruppen än så…

I Spit On Your Grave 3: Vengeance Is Mine var för mig en ganska oväntad uppföljare. Tydligen har de tidigare filmerna gått så pass bra att ytterligare en film i franchisén behövdes. Nåväl. Jag brukar inte tacka nej till våldsamma filmer, så filmen var inte helt ovälkommen och den gjorde mig inte besviken heller. I chock- och äckelmått mätta är tvåan överlägsen, men även den här filmen bjuder på några ganska starka scener och en av dem lyckades till och med få mig att vråla högt och ljudligt.

Överlag gillar jag (eller åtminstone tycker att de är okej) filmerna I Spit On Your Grave filmserien och den här tredje installationen är inget undantag. Gillar man de tidigare filmerna är det ett givet val för dig som tittare, i annat fall kan du leta vidare.

Läs gärna mina tidigare recensioner på originalfilmen, remaken och den första uppföljaren också.

I Spit On Your Grave (2010) av J

Författarinnan Jennifer Hills (Sarah Butler) bestämmer sig för att hyra en mysig liten stuga ute i skogen för att komma undan storstadens stress för att kunna koncentrera sig på sin nya bok. Men det dröjer inte länge förrän hon får oväntat – och ovälkommet – besök i form av några lokala män som är ute efter att lära den här storstadstjejen en läxa. Men det som började med förnedrande och skrämmande utspel utvecklas snabbt till något värre i form av våldtäkter och misshandel jämtemot Jennifer.

Innan de hinner döda henne lyckas Jennifer tippa ner sin trasiga och slagna kropp ner i en flod. En månad senare har männen gått vidare med sina liv och har slutat leta efter Jennifer’s kropp. Dessvärre – för deras del – verkar Jennifer ha överlevt.. och är sugen på hämnd.

Det är väldigt, väldigt sällan jag tycker att en remake – eller nyversion – av en film är bättre än originalet och.. well.. I Spit On Your Grave remaken ifrån förra året ÄR bättre än originalet. Dels för att den kommer igång snabbare och händelseförloppet är lite mer intressant – dessutom är det inte en back-to-back-remake där de bara tagit allt ifrån originalet och spelat in det på nytt, tack och lov, utan ger tittaren lite nya grejer men håller fortfarande kvar lite av det gamla.. ja, ni fattar.

Visserligen är inte remaken helt felfri den heller. Den första halvan (precis som originalfilmen) är ganska seg och att sitta och titta på våldtäktsscenerna är egentligen bara urtrist. Det spelar faktiskt ingen som helst roll hur en filmmakare än gör, jag tycker våldtäktsscener ALLTID är skittråkiga att sitta och titta på. Men när den halvan av filmen är överstökad börjar filmen sakta men säkert att dra igång på riktigt och vi får några rätt saftiga tortyrscener som får hämndsekvenserna i originalet att blekna bort.

Hur som helst tycker jag att den här remaken är bättre än originalet, även om den aldrig kommer få samma kultstatus som originalfilmen – men det skiter jag i. Jag gillar den.. fast inte tillräckligt för att rekommendera den fullt ut, fast lite grann kanske. Ja. Lite grann.