Helt Perfekt Glob

Cruel Intentions av J

Kathryn Merteuil (Sarah Michelle Gellar) och Sebastian Valmont (Ryan Phillippe) är två snygga, snuskigt rika och manipulativa styvsyskon från Manhattan’s övre östsida som får vad de vill ha, när de vill ha det.

Uttråkad av alla tjejer som han har kunnat förföra förr har Sebastian nu satt sitt sikte på den ultimata utmaningen; den vackra och oskuldsfulla rektorsdottern Annette Hargrove (Reese Witherspoon), som har bestämt sig för att vänta tills det att hon hittat sitt livs kärlek och giftermål innan hon ska gå till sängs med en man. Kathryn ser det perfekta tillfället för en vadslagning. Om Sebastian misslyckas att lura ner Anette i hans säng, måste han ge bort sin 1959 Jaguar Roadster till Kathryn. Skulle han däremot lyckas vinner han Kathryn – den enda tjejen han vet att han aldrig skulle kunna få. Samtidigt blir Cecile (Selma Blair), en naiv tjej vars moder har värvat Kathryn att hjälpa henne att platsa in på hennes nya skola, insyltad i styvsyskonens vadslagning då Kathryn – med hjälp av Sebastian – planerar att förstöra Cecile’s rykte som hämnd på Kathryn’s ex-pojkvän, som lämnde henne för Cecile.

Cruel Intentions – eller En Djävulsk Romans i Sverige – var en film som gick förbi mig när den släpptes och det var väl föga förvånande då filmen inte tilltalade mig nämnvärt kring sekelskiftet. Jag såg filmen för första gången några år efter dess release då jag lånade en före detta väns dvdutgåva av filmen tillsammans med en bunt andra filmer. Vad jag minns så vart jag förvånad över hur mycket jag gillade filmen när jag såg den. Nu, omrking tio år senare, har jag alltså sett om filmen igen och ja, den fungerar fortfarande bra.

Skådespelet är suveränt (Sarah Michelle Gellar och Ryan Phillippe är sjukt bra i sina rollsättningar, i synnerhet Gellar i bitch-rollen), manuset är välskrivet (även om det är löst baserat på den franska epistolära romanen Les Liaisons dangereuses från slutet av 1700-talet) och filmen lyckas hålla mitt intresse uppe – även om det är smått förutsägbart vart allting är på väg mot slutet. Trots att filmen är först och främst ett drama så förekommer det mörk humor här och jag tycker den fungerar väldigt bra, speciellt då skämten inte dängs över huvudet på tittaren var och varannan minut.

Nå. Cruel Intentions kanske inte är en film jag skulle valt över någon annan film utan att ha någon vetskap om den sedan tidigare, men helt ärligt så gillar jag den och tycker att den står sig bra än idag – tjugo år efter dess release. Rekommenderas.

Scream 2 av J

Två år har gått sedan de fasansfulla händelserna inträffade i den sömniga småstaden Woodsboro och Sidney Prescott (Neve Campbell) har nu lyckats gå vidare med sitt liv och pluggar vid Windsor College, Cincinnati. Samtidigt har reportern Gale Weathers’ (Courteney Cox) bästsäljande bok – baserad på händelserna i Woodsboro – fått en film adoption i form av slasherfilmen ”Stab”. Under en förhandsvisning av filmen blir två collegestudenter brutalt mördade och Sidney är övertygad om att historien är på väg att återupprepa sig. Ingen vill tro att händelsen har med Woodsboro att göra, men när fler elever börjar hittas mördade på skolområdet står det klart att någon har bestämt sig för att återskapa händelserna i Woodsboro, i sin helt egna verkliga uppföljare…

Jag gillar Scream 2. Vad mer finns det att säga om den egentligen? Scream 2 blev inte fullt lika hyllad och lyft till skyarna som sin föregångare när den kom, men det är ändå en film som blivit diskuterad och dissekerad till döds ändå. Jag menar; gillade man första Scream så är Scream 2 ett givet val att titta på. Trots att filmen är i runda slängar tio, femton minuter längre än sin föregångare så har de lyckats öka på allt ett snäpp här; tempot är högre, det är fler jaktscener, morden är både fler och överlag våldsammare och även om Scream har haft en betydande roll för mig personligen så tycker jag att dess första uppföljare är ett snäpp mer spännande (vilket mestadels har att göra med att jag inte har sett den här filmen cirka femhundra gånger). I övrigt är Scream 2 i stort sett samma film som Scream – bara.. större, helt enkelt.

Rollistan i Scream 2 är för övrigt imponerande. Utöver Neve Campbell och Courteney Cox dyker även David Arquette, Jamie Kennedy och Liev Schreiber upp – som alla återvänder från den första filmen. Sen har vi listan av cameos och mindre roller som axlats av exempelvis Omar Epps, Heather Graham, Sarah Michelle Gellar, Rebecca Gayheart, Timothy Olyphant, Luke Wilson och Selma Blair. Inte illa, skulle jag säga.

Är Scream 2 bättre än Scream? Nej, men jag skulle faktiskt säga att – vilket kanske kan ses som kontroversiellt – de två första Scream filmerna ligger sida vid sida med varandra. Bägge filmerna har sina små problem här och där i mina ögon, men de är å andra sidan samtidigt slasherfilmsguld från min barndom och är två av grundstenarna i min passion för slasherfilmer – och skräckfilmer överlag. Scream 2 får, likt sin föregångare, en rekommendation av mig.

I Know What You Did Last Summer av J

Det är den 4 Juli och det är fest! Fyra ungdomar står inför sina vuxna liv med redan planlagda karriärer, men ikväll är det fest! De åker till en avsides strand för att njuta av den sista natten tillsammans, supa och berätta historier. Natten blir lång och allting är bara problemfritt – tills de ska åka därifrån. På vägen hem kör de på någonting med en kraftig smäll, som visar sig vara en man. Ungdomarna bestämmer sig för att dumpa kroppen i vattnet intill vägen och lovar varandra att inte prata om det här igen – någonsin.

Ett år senare får en av tjejerna – Julie (Jennifer Love Hewitt) – ett medelande med orden ”Jag vet vad du gjorde förra sommaren!” och det dröjer inte länge fören underliga saker börjar inträffa kring de fyra ungdomarna…

Jag antar att de flesta redan har sett eller åtminstone hört talas om den här filmen så jag tänker inte vara speciellt långrandig. I Know What You Did Last Summer står på sig ganska bra även om den har närmare 15 år på nacken – även om det egentligen bara är en rätt vanlig slasherfilm utan några direkt oväntade vändningar.. såvida man aldrig har sett en slasherfilm förut. Hewitt och Sarah Michelle Gellar är sjukt snygga och det är inte direkt deras prestationer man tittar på, medans Ryan Phillipe och Freddie Prinze Jr. gör bra prestationer som den andra halvan av ungdomsgänget.

Nåväl. Jag gillar fortfarande den här slasherfilmen även om den inte har någonting direkt nytt att bjuda på. Rekommenderas.

Southland Tales av H

Det är så mycket jag skulle kunna skriva om Southland Tales. Jag ska försöka hålla det kort, men det kommer att bli svårt.

När Richard Kelly gjorde Donnie Darko 2001 (ja, det är så länge sen) hände något jag tycker är en underbar speciell händelse, en sån som händer ibland utan att någon kan förutse det. Det är när en liten film kommer från ingenstans och bara tar över och penetrerar allt. När de gjorde filmen trodde man nog inte att Tears For Fears skulle bli tokrika på royalties, att Jake Gyllenhaal skulle gå vidare till megablockbusters, och att kaninen Frank skulle bli någon folk klädde ut sig till en masse på Halloween. Men så blev det.

Trots att ingen egentligen fattade filmen ordentligt. Kelly fick göra en director’s cut med bättre förklaringar, och ett kommentarsspår tillsammans med Kevin Smith där allt verkligen förklarades. En del såg det som onödigt – att bristen på förklaring var en del av poängen med filmen – men faktum var ju att Kelly själv ansåg att bioversionen var fullt förståelig. Meningen var ju att folk skulle förstå.

Några år senare påbörjades arbetet med Southland Tales. En flippad historia som inte ens skådisarna sade sig fatta. En inte helt färdig version av filmen visades på Cannes-festivalen 2006, och ingen fattade något. Folk lämnade visningen, och andra sågade den. Kelly började redigera om filmen. I slutet av förra året fick dock filmen slutligen premiär – om än högst begränsad sådan – och kommer nu ut på DVD.

Storyn? Är det ens någon idé? Nej, jag tycker inte det. Jag tänker inte säga nåt om den. Ni vill ju ändå bara veta en sak: Hur blev det? Och jag är mycket glad över att säga att Southland Tales helt enkelt är skitbra. Gud, ja.

Vad säger man om rollistan? Dwayne ”The Rock” Johnson. Sarah Michelle Gellar. Seann William Scott, Bai Ling, Amy Poehler, Justin Timberlake och Kevin Smith sminkade till oigenkännlighet, JON FUCKING LOVITZ och för Guds skull till och med Christopher Lambert, samt en hel rad med folk som man känner igen från allt möjligt men inte vet namnet på.

Jag erkänner att jag under filmens gång ofta tänkte: ”Jag har ingen aning om vad filmen egentligen handlar om. Jag är bara underhållen och intrigerad”, men jag ville ju så gärna älska filmen. Jag var tvungen att se hur det slutar, se om allt får en förklaring. Och jag vill bara säga: Jag är nöjd.

Visst behöver man nog se filmen igen, men det kan jag knappt inte ens vänta på att göra.

Och så innehåller soundtracket flera av mitt livs mest älskade musikstycken av Moby. Bara en sån sak.