Helt Perfekt Glob

Phantoms av J

Dr. Jennifer ”Jenny” Pailey (Joanna Going) tar med sig sin yngre syster Lisa (Rose McGowan) från Los Angeles till Snowfield, Colorado, för att få bort henne från dåligt umgänge. Väl där finner de att staden är övergiven. Gatorna ligger öde och några av dess invånare ligger oförklarligt döda inne i sina hus medan resten är spårlöst försvunna. Efter en rad märkliga saker inträffat får de sällskap av sheriffen, tillika före detta FBI agenten, Bryce Hammond (Ben Affleck) och hans två biträden Stuart ”Stu” Wargle (Liev Schreiber) och Steve Shanning (Nicky Katt). Gruppen hittar snart fler döda och ett mystiskt meddelande till en Dr. Timothy Flyte (Peter O’Toole).

Efter att de lyckats få iväg ett meddelande till myndigheterna flygs Dr. Flyte in för att hjälpa militär- och forskningspersonal i den karantänsatta staden att undersöka det mystiska fenomenet. Men de inser snart att det inte längre handlar om att stoppa vad som än har utplånat stadens invånare, utan att komma därifrån levande…

Phantoms från 1998 – som är skriven av Dean R. Koontz och baserad på hans bok från 1983 med samma namn – är en film jag har vetat om ända sedan den kom, men som jag aldrig har brytt mig i att se. Största anledningen till att jag aldrig såg den när den kom var antagligen på grund av det extremt generiska svenska omslaget vi fick på filmen. Den tilltalade mig helt enkelt inte. Men efter att jag hörde om den på en podcast för ett par, tre år sedan så införskaffade jag mig den på dvd och nu äntligen var det dags att se den – tjugofem år efter att den släpptes – och herrejävlar…

Det här är exakt den typen av sci-fi skräck nonsens jag gillar. Filmen är lite som en korsning mellan The Thing, The Blob remaken från 1988, Dreamcatcher (även om den kom ett par år senare) och är fullkomligen bonkers. Den börjar lite trevande och sätter en nästan kuslig stämning i den första halvan (typ) för att sedan fullständigt spåra ur under den andra, vilket jag inte riktigt var beredd på men som jag välkomnade varmt.

Phantoms är allt annat än tråkig och helt enkelt God Underhållning från slutet av 90-talet och en klockren sci-fi skräckis som jag definitivt kommer återkomma till. Rekommenderas.

Critters: Bounty Hunter av J

En intergalaktisk prisjägare (Jordan Downey) anländer till ett hus ute i skogen för att ta itu med ett Krite-problem.

Critters: Bounty Hunter är en kortfilm på cirka sju minuter från 2014 som är regisserad, skriven, (delvis) producerad och klippt av ingen mindre än Jordan Downey – som även har den enda rollen i filmen och som ljudmixat den. Om du inte vet vem Jordan Downey är så är det mannen som gav oss ThanksKilling (recenserad här) och ThanksKilling 3 (recenserad här) några år innan han släppte den här kortfilmen. Hur som helst…

Critters: Bounty Hunter är i mångt och mycket en välgjord liten kortis. Den har en och annan referens till originalfilmerna och trots dess korta speltid så skulle jag nog faktiskt säga att det här är det bästa vi har fått i franchisén sedan Critters 2. Tyvärr är det ju som sagt bara en kortfilm, men jag hade inte tackat nej till en långfilm i samma anda – med en mörkare ton och mer gore.

Vill du spana in den här kortfilmen kan du göra det här nedanför.

Critters Attack! av J

Tjugoåriga Drea (Tashiana Washington) drömmer om att gå på det lokala colleget Leroy och tar motvilligt på sig ett jobb som barnvakt åt en professor som jobbar där i hopp om att lyckas komma in. Eftersom det visar sig vara besvärligare att underhålla professorns barn Trissy (Ava Preston) och Jake (Jack Fulton), samt hennes egen lillebror Phillip (Jaeden Noel), än vad hon trodde bestämmer sig Drea för att ta med dem ut på en utflykt. Vad de inte vet är att en grupp dödliga utomjordiska varelser – Krites – har landat i närheten och har börjat sluka allt levande som kommer i deras väg.

I början av 2019 släpptes Critters: A New Binge på streamingtjänsten Shudder, vilket från början spelades in som en långfilm men som senare delades upp i en åtta delar lång mini-serie. Jag har inte lyckats komma över serien i skrivande stund, men skulle jag göra det senare så kommer jag skriva om den då. Senare samma år, i Juli, släpptes hur som helst Critters Attack! – som är en reboot av franchisén.

Ska jag vara helt ärlig gick jag in i den här filmen med en gnutta skepsis. Dels för att filmen är en modern reboot av en klassisk franchisé som varit i stort sett död sedan tidigt 90-tal, men också för att jag inte hade hört speciellt mycket bra om den. Min skepsis visade sig vara delvis befogad.

Någonting jag insåg ganska snabbt när jag satte mig för att se filmen var att den är gjord för dagens unga publik, vilket för mig är en aningen märkligt då jag har svårt att tro att ungdomar överlag i dag vet vad Critters franchisén är för något. Filmen borde ha varit riktad mot oss som har någon form av nostalgisk koppling till de gamla filmerna, så varför de valt att gå den vägen de gått begriper jag inte. En annan sak jag insåg ungefär lika fort som ovanstående problem med filmen var att alla karaktärer är antingen irriterande eller idioter. Skådespelarna var helt okej i sina roller, men en del av dialogen gjorde att jag bitvis nästan började gnissla tänder.

Men under alla dessa problem så finns det en bra (eller åtminstone okej) – film. Effekterna ser riktigt bra ut och det faktum att de har försökt med någonting helt nytt rent manusmässigt var inte bara förvånande, det var även välkommet. Det som är synd är att de bra sakerna med filmen blir begravda under all dum skit som den gör i övrigt.

Critters Attack! är inte en speciellt bra film och det är definitivt den svagaste delen i franchisén, men jag tycker samtidigt att det var kul att få se en helt ny Critters film som jag aldrig tidigare hade sett. Synd nog var den inte riktad mot min målgrupp, vilket den borde ha varit. Tar man filmen för vad den är så är det en okej engångstitt, förväntar man sig något i stil med den första eller andra filmen lär man dock bli besviken.

Critters 4 av J

Efter att de två sista Krites äggen som existerar har lagts ombord på en rymdtransport försvinner kapseln i 53 år. Av en ren händelse hittar en grupp skrotsamlare ombord på ett privatägt rymdskepp den och tar den ombord. Kort efter får de order från det mäktiga företaget Terracor att möta upp dem på en rymdstation för överlämning av kapseln, men väl där finner de stationen övergiven och öde.

Det tillsynes enkla uppdraget de fått av Terracor tar snart en dödlig vändning när teamets kapten fifflar med kapseln och släpper lös Kritsen som precis har kläckts – och som i sin tur börjar föröka sig snabbt.

Critters 4 (som för övrigt spelades in samtidigt som Critters 3, men gavs ut ett år efter) är den filmen i franchisén som jag aldrig direkt gillat. Jag har aldrig haft något problem med att de skickade ut franchisén i rymden (likt Hellraiser och Leprechaun gjorde med sina fjärde installationer), problemet jag alltid haft med filmen är dels att den är extremt blodfattig och dels att trots att de har coola och futuristiska miljöer i den så blir den aldrig nämnvärt intressant. Inte ens Brad Dourif (som antagligen är det bästa med hela filmen) kan egentligen rädda filmen från mediokritet.

Något jag dessutom aldrig kommer förstå är varför de valde att ge filmen en mörkare ton än de tre första filmerna, men samtidigt inte göra den lika våldsam som de två första. Filmen är i stort sett helt befriad från humor (så när som på något enstaka gag här och där) till skillnad från föregångaren som åtminstone försökte vara rolig bitvis (även om den misslyckades med att komma upp i samma nivå som de två första installationerna i franchisén), men den har å andra sidan ungefär samma nivå av våld som Critters 3 – vilket gör den mörkare tonen ganska tandlös.

Men med allt det sagt så tyckte jag Critters 4 var bättre än vad jag mindes den som. Den är inte i närheten av de två första filmerna och den är, enligt mig, sämre än den tredje filmen, men den är inte den snarkfesten som jag mindes den som. Det händer nästan någonting hela tiden i den och även om jag bitvis började sträcka mig efter telefonen så lyckades filmen hålla mitt intresse i sitt grepp något så när den här gången. Karaktärerna är inte superintressanta, men jag ser hellre de här karaktärerna vilken dag som helst än dem i Critters 3. Det största problemet med karaktärerna här är väl att det är för många av dem som överlever till slutet…

Hur som helst så är Critters 4 inte en så skitdålig film som jag mindes den som. Den är inte superbra, men den duger gott att se om man inte har någonting annat att titta på – eller om man kör ett Critters marathon. Antingen eller.

Critters 3 av J

På vägen hem från en familjesemester stannar änklingen Clifford (John Calvin) och hans två barn Annie (Aimee Brooks) och Johnny (Christian Cousins / Joseph Cousins) till vid en rastplats efter att ha fått punktering. Clifford byter däck och de är snart på väg hemåt igen, ovetandes om att de fått med en handfull oönskade medpassagerare i form av Krites ägg. Kort efter att de anlänt hem till det fallfärdiga hyreshuset de bor i kläcks äggen och släpper lös en ny grupp med Krites som genast börjar tugga i sig hyresgästerna.

Som jag redan har nämnt var Critters 3 den filmen som introducerade mig till franchisén som barn. Att filmen var dubbad till tyska brydde jag mig inte så mycket om egentligen, att det var en skräckfilm med monster var det som fascinerade mig. Att den är betydligt sämre än de två första filmerna visste jag så klart inte om då, men det är å andra sidan någonting jag har lärt mig med åren och ett par, tre omtittar av den.

Critters 3 är inte dålig, men den känns å andra sidan väldigt platt. Karaktärerna är överlag ganska ointressanta och jag hade mer än gärna sett att fler av dem hade dött. De två första filmernas humor har dessutom vridits ned ordentligt och även om den skymtar förbi då och då så är den inte alls lika kul och fyndig som i föregångarna. Det största problemet med Critters 3 är väl egentligen att de vridit ned allting från de två första filmerna – vilket gör att filmen känns betydligt mycket längre än vad den egentligen är.

Jag tror personligen att Critters 3 hade kunnat bli en betydligt bättre film om de dels hade fortsatt på den redan inslagna vägen, men om de också hade gjort mer intressanta karaktärer än vad vi får här. Hooken med att placera de utomjordiska hårbollarna i ett hyreshus var inte en dum idé – problemet låg i utförandet, vilket i sin tur har gjort, som sagt, filmen väldigt platt.

Jag tycker Critters 3 är okej, men den kunde samtidigt ha varit så mycket bättre än vad den är – vilket är väldigt synd med tanke på de två starka första filmerna i franchisén.

Critters 2 av J

Två år har gått sedan familjen Brown hamnade under attack från de glupska utomjordiska varelserna kallade Krites på deras gård strax utanför den lilla staden Grover’s Bend. Brad Brown (Scott Grimes) har återvänt till staden för att spendera påsken tillsammans med sin mormor, ovetandes om att en otrevlig överraskning väntar på honom.

En handfull okläckta Krites ägg som gömts undan hittas på Brad’s gamla farm och misstas senare för att vara påskägg, vilket snart resulterar i att de nykläckta Krites börjar sätta tänderna i Grover’s Bend’s invånare. Lyckligtvis återvänder de intergalaktiska prisjägarna igen för att sätta stopp för Krites-problemet en gång för alla, men problemet är desto större till antalet den här gången och frågan är vad som kommer vara kvar av Grover’s Bend och dess invånare…

Critters 2 är den enda av de fyra första filmerna som jag aldrig såg som barn. Jag såg den första filmen tack vare att jag lyckades spela in den från TV. Den tredje filmen såg jag dubbad på tyska och den fjärde filmen hyrde jag hos den lokala filmbutiken, men den här andra filmen i franchisén lyckades jag aldrig få tag på. Det skulle dröja ganska många år innan jag faktiskt såg den för första gången, vilket var någon gång i mina tonår. Sist jag såg den var något år innan jag började skriva recensioner, kring 2006 eller 2007 skulle jag tro. Hur som helst så mindes jag den som en okej film, men att den inte var så mycket mer än så.

Nu när jag äntligen har sett om den så måste jag säga att jag vart positivt överraskad; Critters 2 är hysteriskt kul! Filmen tar allt som den första filmen gjorde men gör det större och mer bombastiskt än sin föregångare. Men till skillnad från den första filmen, som balanserade humor och skräck ganska bra, tippar den här filmen över ordentligt in i komedi-genren, medan dess skräck får stryka ganska fint på foten. Critters 2 är mer en komedi med skräckelement än en skräckfilm med humor i, som sin föregångare, är vad jag försöker säga här. Det är hur som helst inget problem då gagsen i filmen är gapskrattsroliga, även om de kanske är lite en produkt av 80-talet.

Hur som helst så är Critters 2 vad jag skulle kalla en lyckad uppföljare. Den expanderar på vad som redan gjorts, men gör samtidigt lite sin egna grej. Det är en kul och fartfylld film som passar perfekt som en double-bill tillsammans med originalet. Rekommenderas varmt.

Critters av J

Familjen Brown är en vanlig amerikansk familj som lever ett stillsamt liv på deras farm någonstans i Kansas. Deras lugna tillvaro vänds upp och ner en kväll när ett utomjordiskt rymdskepp plötsligt landar på deras ägor och de snart finner sig under attack från en grupp dödliga utomjordiska varelser kallade Krites. Samtidigt anländer två intergalaktiska prisjägare till den intilliggande staden för att utrota Krites-problemet – med metoder som är allt annat än subtila…

När jag var liten hade jag en kompis som bodde i samma by som mig som brukade spela in skräckfilmer från den tyska kabelkanalen RTL 2. Det var bland annat igenom honom jag kom i kontakt med Child’s Play filmerna för första gången då han hade spelat in Child’s Play 3 från RTL 2. Kruxet var bara att filmen var för det första otextad, men också dubbad till tyska. Jag brydde mig väl egentligen inte så mycket i det just då då jag ändå inte hade förstått vad de sa då mina engelskakunskaper var lika med noll. Det jag brydde mig om var att det var en skräckfilm.

Vad har då detta med Critters att göra? Jo, min första kontakt med Critters franchisén var nämligen en tyskdubbad inspelning från RTL 2 av Critters 3 som min kompis hade gjort. Något år efter att jag hade fått se den tredje installationen i franchisén visade TV4 den första Critters filmen sent en natt, så jag ställde in timern på våran video och såg sedan filmen dagen därpå – och föll pladask för den.

Critters är alltså en av de filmer som har hängt med mig ända sedan min barndom och är en av många filmer jag håller mycket varmt om hjärtat, men som jag samtidigt inte har direkt sett om speciellt mycket sedan dess. Det är en film som jag återkommit till ett par, tre gånger sedan mina tidiga tonår även om det borde vara en film jag återkommer till oftare, speciellt då den tickar av alla boxar för en underhållande monsterfilm från 80-talet; den är lagomt lång, den har högt tempo, den har gapskrattsrolig humor, riktigt coola och roliga monster, bra skådespel och karaktärer och riktigt snygga effekter (för att inte tala om en Billy Zane med hår!).

Efter den här omtitten av Critters har jag förstått att det är en film som måste åka i spelaren oftare – gärna back-to-back med Critters 2. Det här är God Underhållning och ytterligare ett bevis på att film var bättre under 80-talet. Två stora tummar upp, rekommenderas varmt.

M3GAN av J

På vägen upp till fjällen för en skidsemester omkommer den lilla flickan Cady’s (Violet McGraw) föräldrar i en trafikolycka varpå hon hamnar hos sin moster Gemma (Allison Williams), som jobbar som en robotingenjör på ett avancerat leksaksföretag som tagit fram leksaker som är styrda av simpel AI.

I ett försök att hjälpa sin systerdotter att komma över sorgen efter sina föräldrar bestämmer sig Gemma för att bygga klart ett projekt som hon och två av hennes kollegor jobbat på i smyg för sin chef, M3GAN (Amie Donald / Jenna Davis’ röst) – Model 3 Generative Android, med en betydligt mer avancerad AI än vad de tidigare har utvecklat – för att ge Cady en vän. Cady blir snabbt fäst vid M3GAN och det hela verkar fungera bra – i alla fall fram tills flera mystiska dödsfall börjar inträffa kring Gemma och Cady…

Redan när jag såg postern för M3GAN förra året visste jag att det här var en film jag bara måste se. Skräckfilmer där leksaker (i synnerhet dockor) får ett eget liv och går berserk är allt som oftast i min mening väldigt underhållande och M3GAN är inget undantag, även om det är väldigt, väldigt svårt att inte dra paralleller till Chucky och Child’s Play franchisén – i synnerhet remaken av Child’s Play (recenserad här). Det som skiljer M3GAN från Child’s Play filmerna är att filmen är (tyvärr borde jag nog säga) en PG-13 film och är således väldigt tam i vad de visar. Det är väl egentligen inget större problem då nästan allting annat i filmen fungerar fint, men jag hade inte klagat över lite extra gore… just sayin’…

Hur som helst så gillade jag M3GAN, trots att majoriteten av allt våld inträffade off-screen. Skådespelet är bra, effekterna är lysande (M3GAN ser till exempel jävligt creepy ut) och även om filmen inte bjuder på några som helst överraskningar – då det är en sådan film där du som tittare vet precis vad du kommer få – så var den väldigt underhållande.

Om jag absolut måste klaga på något med filmen (bortsett från PG-13 ratingen) så skulle det vara att den är lite långsam och det tar tid innan den titulära karaktären slutligen träder fram framför kameran. Filmens skräck börjar inte inträffa förrän mer än halvvägs in och filmen hade nog mått bra av att ha trimmats ned några minuter för att få upp dess tempo lite grann. Men det är väl ungefär det jag har att klaga över.

M3GAN har sina små problem här och där, men jag vart i slutändan underhållen av den – och jag hoppas personligen att vi får en uppföljare eller tre på den, som förhoppningsvis rättar till de problem som fanns här. Jag vill i alla fall rekommendera M3GAN, åtminstone till de som är som mig och har en förkärlek till mördarleksaker. Tumme upp.

Jurassic World Dominion av J

Fyra år har gått sedan förstörelsen av Isla Nublar och dinosaurier lever nu mer sida vid sida med människan. Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) jobbar nu mer med att skydda dinosaurier från illegala avelsorganisationer och bor tillsammans med Owen Grady (Chris Pratt) och deras adopterade dotter Maisie Lockwood (Isabella Sermon) i en ensligt belagd stuga i syfte att skydda Maisie från de som vill utnyttja henne för genetiska experiment och finansiella vinster. Claire, Maisie och Owen blir förvånade när Blue, Owen’s tränade velociraptor, plötsligt får en avkomma, vilken Maisie börjar kalla ”Beta”. Frustrerad över att vara begränsad till stugan smiter Maisie iväg till den intilliggande byn, ovetandes om att agenter från det korrupta bioteknik företaget Biosyn har anlänt för att kidnappa henne och Beta. Efter att de blivit tagna beger sig Claire och Owen efter för att rädda henne.

Samtidigt har en sedan länge utdöd art av gräshoppor plötsligt börjat sprida sig som en löpeld genom grödor Jorden över. Paleobotanikern Ellie Sattler (Laura Dern) har börjat märka att gräshopporna undviker grödor som är producerade av Biosyn och har börjat fatta misstankar om att de kan ha någonting med saken att göra och kontaktar därför sin gamla partner tillika paleontologen Dr. Alan Grant (Sam Neill), som går med på att hjälpa henne. De båda blir inbjudna till Biosyn’s huvudkontor av teoretikern och matematikern Ian Malcolm (Jeff Goldblum), där han nu mer jobbar, för att försöka hitta bevis på Biosyn’s inblandning.

Jag kommer aldrig förstå mig på folk som sätter sig för att titta på en uppföljare till en prisbelönt film och sedan spy galla över att den inte är precis som originalet. I synnerhet inte när det är sjätte filmen i en filmserie som sträcker sig över nästan trettio år.

Jurassic World Dominion är den sjätte filmen (eller tredje om man nu ska räkna World filmerna som sin egna trilogi) i Jurassic Park franchisén och den levererade ungefär det jag trodde att den skulle göra; action, äventyr, datoranimerade dinosaurier, mer action och en gnutta humor här och där – som sig bör. Filmen har på sätt och vis två olika handlingar (med de nyare karaktärerna och de gamla karaktärerna, var för sig) som pågår samtidigt, men som vävs samman i den sista akten. Även om det bitvis känns lite som att det blir en del nostalgirunkande så var det ändå kul att återse Dr. Sattler, Dr. Grant och Ian Malcolm i en ny film.

Jurassic World Dominion är långt ifrån perfekt, men det är en underhållande och fartfylld sommar-blockbuster som levererar det en sån här film ska göra. Att den dessutom är snäppet bättre än Jurassic World: Fallen Kingdom skadar ju inte direkt – även om jag gillar även den filmen. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Jurassic World och Jurassic World: Fallen Kingdom också. Samt H’s nu mer fjorton (!) år gamla recension av en DTS utgåva av Jurassic Park.

Moontrap: Target Earth av J

Dr. Daniel Allen (Damon Dayoub) och hans assistent tillika flickvän Scout (Sarah Butler) arbetar på en uråldig artifakt när de blir kontaktade av den skumme Richard Kontral (Charles Shaughnessy), som vill hyra dem för att översätta hieroglyfer på en nyligen upptäckt pyramidliknande artifakt ute i öknen. Efter att ha utfört jobbet och överlämnat översättningarna till Kontral’s arbetsgivare skickas en lönnmördare för att röja dem ur vägen, vilken de lyckas undkomma.

Paret beger sig till utgrävningen för att undersöka saken närmare, varpå Daniel blir ihjälskjuten. Scout lyckas komma undan men får skulden för Daniel’s död och efter en handfull incidenter går det upp för Kontral att Scout har någon form av koppling till den utgrävda artifakten, varpå de snart finner sig ombord på ett rymdskepp och snart även på månen.

Om du tycker att min beskrivning av handlingen i Moontrap: Target Earth är rörig så ska du se filmen själv. Jag förstod verkligen inte vad filmen handlade om och har nu i efterhand lyckats lägga ihop pusselbitarna av vad som ska föreställa en handling något så när med hjälp av diverse olika recensioner jag läst på internet.

Moontrap från 1988 hade sina transportsträckor och blev långtråkig bitvis, men hade å andra sidan en hel del riktigt coola idéer som – antagligen tack vare dess låga budget – inte riktigt nådde hela vägen. Moontrap: Target Earth är istället en åttiofem minuter lång transportsträcka med ett manus som är fullkomligt osammanhängande och så jävla tråkigt att det får originalfilmen från 1988 att se ut som Aliens i jämförelse.

Klippningen i filmen är något av det värsta jag har sett. Jag vart tvungen att spola tillbaka filmen flertalet gånger bara för att jag inte förstod vad som hände från scen till scen, vilket antagligen säger en del. Filmens effekter är skrattretande dåliga och jag tror tamejfan att de utklassar skit man kan få se i The Asylum’s produktioner.

Om du har en vägg med torkande färg att titta på så skulle jag föreslå att du sätter dig och tittar på den istället för Moontrap: Target Earth, jag tror att du skulle få ut mer av det än den här ”filmen”. Dynga.