När Caseys gravida fru dyker upp i bild ropar jag ”HON DÖR” och det tar förstås inte ens fem minuter innan dess. Storyn är förstås ultratunn, men som jag brukar säga: det är ju inte därför du är här. Du är här för att se Scott Adkins spöa folk, och det kan du lita på att han gör. En mycket fin film, precis som ettan, med massor av fina fighter. Actionälskare, bara att kolla in Ninja 2 direkt.
Familjefaren John (Scott Adkins) vaknar upp från ett koma enbart för att bli informerad om att hans fru och dotter blivit mördade i deras hem under ett inbrott. Hemsökt av minnen från attacken bestämmer sig John för att döda den ansvarige: Luc Deveraux (Jean-Claude Van Damme). Saker och ting blir emellertid mer komplicerade då han blir förföljd och attackerad av en hänsynslös UniSol kallad Magnus (Andrei Arlovski).
Universal Soldier: Day Of Reckoning är den hittills sämsta filmen i Universal Soldier serien, utan tvekan (och ja, jag bortser ifrån de runkiga TV-filmerna från 98 i det här fallet). Som om det inte vore nog att filmen är löjligt förutsägbar, den är bitvis så jävla sullig att jag sitter mest och kliar mig i huvudet och undrar vad som egentligen händer och sker.
Under filmens gång inträffar det några shoot outs och några slagsmål (med bland annat en yxa involverad), men till större delen är det ganska ointressant och filmens största problem är nog att den försöker ha plottwistar men misslyckas miserabelt då de är så sjukt jävla lättuträknade att det blir skrämmande. Enda bra med den här filmen (bortsett ifrån att den tar slut det vill säga) är de sista 25 minutrarna, då det faktiskt blir en hel del action och påminner mig smått om slutet av föregående film i serien (Regeneration).
Skådisarna är iaf bra, men de jobbar med ett sånt skitmanus att det spelar ingen roll att de hyrt in Dolph Lundgren och Jean-Claude Van Damme igen (som iofs knappt är med i filmen, men ändå), det räddar inte filmen från undergång. Effekterna är godkända och vissa är rent av groteska, vilket aldrig är fel. Fast, återigen; det räddar inte filmen.
Filmens speltid är dessutom åt helsike för lång. Gör man en film av den här typen som är nästan två timmar lång är samma som att be om en flopp. Det är på tok för många transportsträckor mellan händelserna och att de försökt hålla en viss mystik över John’s förflutna resulterar bara i att man blir matt, då det är en ganska lättuträknad grej bara man har sett en actionfilm eller två tidigare.
Nej, Universal Soldier: Day Of Reckoning blev en riktig besvikelse för min del. De borde ha slutat vid Regeneration.. eller åtminstone gett manusförfattarjobbet till någon som åtminstone kan skriva ett fängslande och underhållande manus än det här skräpet.
I vanlig ordning är jag seg med att se film jag borde ha sett för länge sen och som troligtvis de flesta redan sett, men nåja.. nu har jag alltså äntligen fått fingrarna ur häcken och sett den efterlängtade The Expendables 2 – och jag är sjukt nöjd, igen. I Expendables 2 möter vi återigen större delen av det gamla hårda gänget ifrån den första filmen, som den här gången får i uppdrag att leta reda på ett hemligt objekt som inte får hamna i fel händer – vilket det så klart gör. En i teamet blir dödad och resten av gänget bestämmer sig för att ge styggingen på nöten och stoppa hans planer. Eller nåt sånt. Jag var lite för upptagen med att observera alla actionscener och one-liners som levereras filmen igenom för att direkt bry mig i storyn eller ens om filmen var speciellt logisk.
Hur som helst; är du ett actionfan är The Expendables 2 det absoluta valet för en skön filmkväll. Rekommenderas
I en lång flashback/drömsekvens knallar Scott Adkins runt i sitt hus och blir nerdunkad av Devereaux (Van Damme) med en kofot ungefär trettio gånger, varefter han skjuter Adkins fru och barn. Adkins har nu spenderat nio månader i koma, och när han för FBI identiferar Devereaux så aktiverar de ”Rörmokaren”. Denne visar sig vara en av ryssarnas kloner vi såg i slutet av ”Regeneration”, och han knallar iväg till ett horhus för Universal Soldiers (yes, really) där han skjuter ett antal nakna personer. En ny klon av Dolph injicerar dock honom med nånting och sen flimrar ett stroboskop i tusen miljoner år och jag stänger av skiten.
Detta pågick i ungefär en halvtimme (av nästan två) och det är bara helt jävla värdelöst. Vad fan tittar jag på egentligen? En arthousefilm eller en actionrulle? Jävla skitdynga. Blä.
Scott Adkins är en av aktuell films obesjungna actionhjältar. Han sågs senast som Van Dammes hantlangare i ”Expendables 2”, och har gett folk på nöten i fina filmer som ”Undisputed 2” och ”Undisputed 3”. En av hans nya rullar heter ”El Gringo” och jag klarade ungefär tio minuter innan jag funderade på att stänga av. Jag motstod frestelsen, och klarade hela ytterligare fem minuter innan jag stängde av på riktigt. Inte för att det är Adkins’ fel. Jag gissar bara, men troligen har regissören en klassisk musikvideobakgrund, ett kraftigt Tarantino-komplex och betydligt mer ambition än talang. Låtsas som om den här filmen inte finns. Det gör jag. Vilken film? Vet inte.
Kommer du ihåg Expendables 1? Glöm den. Allt som den filmen gjorde fel, gör man nu rätt i film nummer två. Det är mer action i öppningsscenen, innan filmtiteln ens visas, än det är i första filmen eller för den delen nästan vilken annan actionfilm som helst. Våldet är i Rambo 4-klass och blod och kroppsdelar flyger och folk får stora hål i sig. Jet Li ger folk på nöten med stekpannor, Van Damme gör grymma hoppsparkar och Scott Adkins (Undisputed 2 & 3) slåss med Jason Statham. Det skjuts, slåss och exploderar allteftersom one-liners kastas ut.
Det blir snabbt överdrivet och direkt löjligt, men det är ju det som är poängen. Storyn… vem bryr sig? Logik är inte viktigt här. Det blir lite för mycket referenser till de gamla rävarnas klassiska filmer, men whatever. Pang boom krasch, bara. Nu väntar vi bara på trean som Nic Cage tydligen redan skrivit på för. Let’s go.
Uppföljarna till Undisputed har tydligen inte mycket gemensamt med den första filmen. Skådisarna och karaktärer är annorlunda, och den är inte så bra. Har jag hört. Jag har inte kollat upp saken. Jag gick direkt på uppföljarna som däremot skulle vara bra.
Fightingmästaren ”Iceman” Chambers (spelad av Michael Jai White från ”Black Dynamite” och ”Spawn”) blir falskt anklagad för knarkinnehav när han befinner sig i Ryssland. Han skickas till ryskt fängelse och blir indragen i olagliga fightturneringar som arrangeras av fängelsedirektören. Hans huvudsakliga motståndare är ryssen Boyka (spelad av Scott Adkins från ”Ninja” och ”Expendables 2”) och de båda möts snart i en match.
I Icemans hörna smygs det fram en drogad vattenflaska, så han blir omtöcknad och Boyka slår ner honom. Oväntat visar det sig att Boyka inte alls var inblandad, istället blir han arg då han inte fått en ärlig fight mot denna värdiga motståndare. Sen tränar Iceman upp sig och så blir det en slutfight förstås. Duh.
Michael Jai White är grym som alltid i ”Undisputed II: Last Man Standing”, men Scott Adkins är nästan snäppet bättre. Snabb, smidig och hård som stål. Även om storyn är ganska menlös så är fighterna riktigt bra, och helt klart är filmen en finfin produkt från Nu-Image, förstås filmad i Bulgarien.
Fyra år senare kom ”Undisputed III: Redemption” där SPOILER! Boyka limpar runt med sitt krossade knä som städare i fängelset. Direktören håller fortfarande på med sina turneringar, och planerar att expandera till internationella fängelseturneringar. Han behöver bara en fighter som är tillräckligt bra.
Uttagningsturneringen avslutas och en man står som vinnare. Då kliver Boyka fram och utmanar honom, och sänker förstås honom totalt trots sitt trasiga knä. Boyka får åka till Georgien där den stora turneringen äger rum, och han kan fightas mot ett gäng färgstarka figurer för att vinna sin frihet. Tyvärr är tävlingen allt annat än sportslig.
I trean ser vi alltså Scott Adkins i huvudrollen, och det är tammefan inte illa. Återigen är storyn ganska menlös, men Adkins och de flesta andra röjer loss bra i ett flertal finfina matcher. Kort sagt, två finfina filmer med en hel del grymma fajter. Filmernas regissör Isaac Florentine verkar vara nån man ska hålla koll på. Vi glömmer hans synder med ”Power Rangers”.
![ninja-shadow-of-a-tear-pstr01[1]](http://glob.heltperfekt.com/wp-content/uploads/2014/01/ninja-shadow-of-a-tear-pstr011.jpg)
När Caseys gravida fru dyker upp i bild ropar jag ”HON DÖR” och det tar förstås inte ens fem minuter innan dess. Storyn är förstås ultratunn, men som jag brukar säga: det är ju inte därför du är här. Du är här för att se Scott Adkins spöa folk, och det kan du lita på att han gör. En mycket fin film, precis som ettan, med massor av fina fighter. Actionälskare, bara att kolla in Ninja 2 direkt.
