| Subcribe via RSS

Polaroid av J

maj 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Högstadieeleven och ensamvargen Bird Fitcher (Kathryn Prescott) har ett intresse för fotografering och får en dag en gammal polaroidkamera av sin vän Tyler (Davi Santos). Det hon inte vet är att kameran besitter en mörk bakgrundshistoria och efter att ha tagit fotografier på några av sina vänner inser hon det omöjliga; de som har blivit fotograferade med kameran dör kort därpå…

Polaroid från 2019 är en remake av en kortfilm med samma namn från 2015, som skrevs och regisserades av norske Lars Klevberg – som regisserade den här långfilmsversionen av samma story och remaken av Child’s Play (recenserad här) från förra året.

Långfilmsversionen av Polaroid är hur som helst väldigt PG-13. Det är inget gore, alla jumpscares går att förutses ungefär tre timmar innan de inträffar och filmen på det stora hela är inte ett dyft läskig. Med det sagt gillade jag ändå filmen. Dels för att det är en variant på den gamla berättelsen om en fördömd polaroidkamera (som finns i otaliga versioner och som alltid har fängslat mig av någon anledning) och dels för att.. ja, jag vet inte riktigt. Filmen kändes mysig på något sätt. Det är en lättsam skräckfilm helt enkelt och man behöver knappast använda hjärnan när man tittar på den.

Jag är antagligen fel målgrupp för filmen, men jag gillade den lättsamma tonen, att filmen inte tog tusen miljoner år på sig att bygga upp handlingen (hur generisk och förutsägbar den än var) och så klart det jag nämnde här ovanför; att det är en adoption av polaroidkameran från helvetet. Rekommenderas om man vill ha en lättsammare skräckfilm.

No Comments

Playback av J

maj 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Julian Miller (Johnny Pacar) håller på att spela in en kortfilm som ett skolprojekt tillsammans med sin flickvän och några av deras vänner. Kortfilmen ska bli baserad på en fruktansvärd händelse som inträffade femton år tidigare i den lilla staden de bor i, då en tonårskille mördade i stort sett hela sin familj.

Julian tar även hjälp från den lite underlige Quinn (Toby Hemingway), som jobbar på den lokala TV-stationen. I sitt försök att hjälpa Julian lyckas Quinn släppa lös någonting ondskefullt som snart sätter siktet på Julian och hans vänner.

När jag satte mig för att se Playback trodde jag att jag skulle få en sunkig found footage film. Jag hade fel. Playback är en live action film med ett possession tema och undertoner ifrån slashergenren, med en en handfull scener som är inspelade med handkamera. Så filmen är lite av ett mish-mash, skulle jag säga.

Filmen i sig är helt okej. Skådespelarna funkar, den har lite gore och har en del vändningar här och där (även om man kan se dem komma på ungefär tjugo mils avstånd). Den är knappast nyskapande, men den underhöll under de cirka nittio minuterna den puttrade på under.

Jag plockade upp filmen för en tia eller nåt sånt hos Ginza för två, tre år sen på bluray så jag hade knappast några högre förväntningar. Det jag fick var i alla fall godkänt och fungerade helt okej.

No Comments

Fear The Walking Dead – Season 2, 3, 4 & 5 av J

maj 1st, 2020 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Jag är som vanligt sen till festen och alla har antingen däckat eller gått hem, men jag tänkte ändå skriva något kort om säsong två, tre, fyra och fem av Fear The Walking Dead – även om jag inte tror att någon bryr sig ett dyft i det. Hur som helst…

Efter att nätt och jämnt ha lyckats ta sig ut ur Los Angeles under den pågående apokalypsen stiger Madison Clark (Kim Dickens), Travis (Cliff Curtis), deras barn och några andra överlevande – däribland den mystiske Victor Strand (Colman Domingo) – ombord på lyxjakten Abigail, med kurs mot Mexiko. De inser emellertid ganska snart att det är minst lika farligt till havs som på land och att deras resa kommer bli allt annat än enkel…

I förberedelse inför säsong två såg jag om den sex avsnitt korta första säsongen av Fear The Walking Dead och jag tycker väl ungefär samma sak nu som när jag såg den för första gången; jag gillar den trots dess långsamma tempo. Säsong två växlar upp tempot lite grann och det händer givetvis mer i säsongen, men jag kan känna att vissa delar av säsongen känns som ren utfyllnad för att få ihop en säsong på femton avsnitt. Det är inte lika mycket utfyllnad som exempelvis i säsong två av The Walking Dead, men tillräckligt för att jag ska känna att de hade kunnat kortat ner säsongen med ett avsnitt utan att det hade påverkat speciellt mycket rent handlingsmässigt.

Jag visste sedan tidigare att många övergav serien redan under den här säsongen och jag kan förstå om de gjorde det (serien är ju trots allt bara en cash-in på The Walking Dead namnet), men samtidigt tycker jag personligen att det händer tillräckligt mycket spännande saker för att fängsla mig som tittare och även om vissa karaktärer är rena irritationsmoment så gillar jag överlag de flesta av dem och vill se hur det går för dem – vilket är typ hela poängen med de här serierna, you know. Jag tycker säsong två är en bra fortsättning på serien även om den har sina små problem – likt The Walking Dead – här och där.

Efter att deras tillvaro brakat samman i Mexiko beger sig familjen Clark mot den amerikanska gränsen där de blir upplockade av en grupp militärer som för dem till en depå. När depån blir översvämmad av de vandrande döda beger sig de överlevande till en ransch, som ägs och drivs av Jeremiah Otto (Dayton Callie) och hans två söner Jake (Sam Underwood) och Troy (Daniel Sharman), några mil därifrån. Ranschen verkar vara den perfekta platsen att starta om allting på, men när ett yttre hot gör sig till känna inser snart familjen Clark att allting inte står rätt till på ranschen och att dess ägare ruvar på en mörk hemlighet…

Säsong tre av Fear The Walking Dead börjar riktigt starkt, men tappar sedan luften lite grann och puttrar på igenom ungefär halva säsongen på en betydligt lägre växel innan saker och ting verkligen börjar röra på sig för att sedan avslutas på ett sånt sätt att jag blev extremt taggad för säsong fyra.

Säsongen kunde defintivt ha varit lite mer actionpackad än vad den var, men när det väl händer saker och det rör på sig så är det spännande och underhållande (i synnerhet den andra halvan av säsongen). Rent storymässigt tycker jag nog dock att säsong tre var mer intressant än säsong två.

En specifik scen i den första halvan av säsongen som egentligen inte tillförde något rent storymässigt har förresten etsat sig fast i mitt minne. Scenen jag menar är den då Colman Domingo’s karaktär Victor Strand sitter ensam på lyxjakten från säsong två och får kontakt över komradion med en rysk astronaut, varpå de pratar några minuter. Som sagt, scenen tillför inte storyn någonting egentligen men just det där samtalet har fastnat i mitt minne. Tänk dig själv om du hade suttit på en rymdstation när hela mänskligheten plötsligt går under…

Hur som helst skulle jag väl säga att säsong tre ligger på ungefär samma nivå som säsong två, möjligen lite över, rent underhållningsmässigt. Den hasar sig fram bitvis och kunde som sagt ha varit lite mer actionpackad än vad den är, men den är tillräckligt spännande och underhållande för att åtminstone hålla mig kvar som tittare. Är det en bra fortsättning på serien? Mja, jo, jag skulle väl säga det. On to säsong fyra.

Efter att ha hjälpt Alexandria, Kingdom och Hilltop att störta Saviors och avsluta kriget bestämmer sig Morgan Jones (Lennie James) för att bege sig iväg då han återigen håller på att förlora sig själv. På hans vandring stöter han på revolvermannen John Dorie (Garret Dillahunt) och journalisten Althea (Maggie Grace), som han motvilligt slår följe med. Trion blir ganska snart mot sin vilja indragna i en uppgörelse mellan två grupper när deras vägar korsas med Nick (Frank Dillane) och Alicia Clark (Alycia Debnam-Carey), Victor Strand och Nick’s flickvän Luciana Galvez (Danay Garcia), som är ute efter hämnd mot den grupp som fördärvat deras tillvaro.

Av de fyra första säsongerna av Fear The Walking Dead så är den här fjärde säsongen definitivt den bästa. Det är överlag en spännande säsong och det rör på sig nästan hela tiden, med några riktiga ”What the fuck?”-stunder som gjorde att jag fick lov att plocka upp hakan från golvet. Introduktionen av karaktären Morgan från The Walking Dead och de nya karaktärerna John och Althea är välkomna nya inslag i serien – i synnerhet Morgan, då de äntligen har börjat fläta ihop de bägge serierna samtidigt som en av mina favoritkaraktärer från The Walking Dead blir en av de ledande karaktärerna här.

Även om jag gillar de tre första säsongerna kan jag tycka att de går på tomgång stundtals, medan den här fjärde säsongen blåser på ganska bra och är ett rejält lyft rent händelsemässigt. Är det en bra fortsättning på serien? Definitivt.

Morgan och den grupp med överlevande som han till en början motvilligt blev en del av har börjat försöka hjälpa andra överlevande de stöter på längs vägarna.

Efter att ha fått kontakt med en man som kallar sig Logan över kortvågsradio beger sig gruppen till det lastbilshak han och hans grupp ska sitta fast vid, i ett område som är avskärmat från resten av världen tack vare översvämningar. Morgan och hans grupp lyckas hitta ett fungerande flygplan och beger sig in i området, enbart för att krascha med det. De inser ganska snart att saker och ting inte var som de verkade och att de står inför ett större hot än vad de tidigare har gjort. Som om det inte vore nog blir de snart varse om att det intilliggande kärnkraftverket, vars ena reaktor fick en härdsmälta året innan, är på väg att få en till härdsmälta i dess andra reaktor…

Jag tror jag aldrig varit med om en serie som har förändrats så pass i dess koncept från dess start till några säsonger in i serien som Fear The Walking Dead. Förvisso har saker och ting förändrats över tid i vanliga The Walking Dead också, men inte så pass drastiskt som här.

Förändringarna känns bitvis skitnödiga och känns mest som något som blivit inklämt för att göra huvudkaraktärerna så goda som möjligt och skurkarna så onda som möjligt. Ska man jämföra med vanliga The Walking Dead så, sure, där är skurkarna också onda och huvudkaraktärerna ska väl vara åt det mer goda hållet men de är å andra sidan också beredda på att försvara sig – och döda – om de måste det, vilket är något huvudkaraktärerna i Fear The Walking Dead inte vill göra. Jag förstår varför karaktärerna är som de är, men jag tycker samtidigt att det känns en aningen ologiskt att ingen av dem vill försvara sig med dödligt våld om de hamnar i en situation där det skulle krävas – eller så är det bara jag som tänker för mycket. Hur som helst…

Säsong fem är trots det jag nu har nämnt en bra säsong. Det är en hel del action, spänning och likt den fjärde säsongen blåser säsong fem på ganska ordentligt. Det är bitvis lugnare stunder för karaktärsutvecklingar, som sig bör, men tempot ligger ungefär på samma nivå som den fjärde säsongen. Hur som helst är det en bra fortsättning på serien trots att jag är smått kritisk till hur de förändrat huvudkaraktärerna.

Den obligatoriska sammanfattningen: Fear The Walking Dead är för mig en bra serie överlag. Den är långsammare än den vanliga The Walking Dead serien till en början, men har efter fem säsonger börjat få lite mer fart och energi. Vissa förändringar de gjort sedan seriens start har väl varit lite av huvudkliare för min egen del, men samtidigt är andra förändringar välkomna inslag i serien som gjort den mer sevärd – för att inte tala om mer spännande. Har man gett upp på serien – som många gjorde redan under säsong två som jag har förstått det – så tycker jag att man ska ge den en till chans. Kort sagt ger jag serien en tumme upp och jag ser faktiskt fram emot säsong sex – i synnerhet med tanke på hur säsong fem slutade…

No Comments

Child’s Play (2019) av J

mars 30th, 2020 | Postad i Skräck/Rysare

Leksaken Buddi är den största sensationen som leksaksföretaget Kaslan Industries har tillverkat tack vare dess artificiella intelligens, vilket gör att ägaren kan koppla upp dockan till andra Kaslan produkter. När en programmerare får sparken av sin överordnade i en vietnamesisk fabrik slår han av säkerhetsprotokollen i en av dockorna för att sedan begå självmord.

Den ensamstående modern Karen (Aubrey Plaza) har precis flyttat till en ny stad tillsammans med sin trettonåriga son Andy (Gabriel Bateman) och för att muntra upp honom inför hans födelsedag ger hon honom en Buddi docka. Andy fäster sig snabbt vid dockan – som får namnet Chucky – som blir hans bästa vän. Andy börjar snart dock inse att någonting är riktigt fel med hans Buddi docka – och att ingen tror på honom att det är Chucky som ligger bakom det kaos som pågår.

De som känner mig väl och vet vad jag har för filmsmak vet att jag älskar Child’s Play filmerna, med Brad Dourif som rösten till den onda dockan. När jag fick höra att en remake var i görningen vart jag en aningen skeptisk till hur filmen skulle bli då Dourif inte skulle göra rösten till dockan den här gången. Det har tagit lite tid men nu har jag äntligen sett remaken av Child’s Play och jag är ärligt talat ganska förvånad över hur mycket jag faktiskt gillade filmen. I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag tycker att det här är en av de bästa remakes som gjorts de i alla fall senaste tio, femton åren.

Filmen skiljer sig extremt mycket från originalet så klart och att de gjort Chucky till en AI som går berserk istället för en mördare som är fast i en dockas kropp får säkert många fan boys av originafilmerna att rynka på näsan i avsky. Personligen gillade jag just den ändringen då den passar vårt moderna samhälle, även om jag samtidigt saknade Chucky’s personlighet lite grann. Å andra sidan är inte det här en Dourif-Chucky film heller, så att gnälla över att Chucky i den här filmen inte är exakt likadan vore bara tramsigt.

Filmen är hur som helst välspelad och jag tycker nog att de valde rätt när röstrollen till Chucky gick till ingen mindre än Mark Hamill. Effekterna ser överlag bra ut och Chucky dockan ser fucking creepy ut, även under scener då den inte är menad att göra det. Filmen kvarhåller även den mörka humorn som originalfilmerna (åtminstone de två, tre första) hade till en viss del, vilket jag så klart gillade.

Jag tycker att Child’s Play från 2019 är en genuint bra remake och film i sig. Den lär knappast gå till historien, men det är en underhållande popcornrulle som jag definitivt kommer bänka mig framför fler gånger – antagligen i anslutning till mina marathons jag har emellanåt med originalfilmerna. Hur som helst; jag rekommenderar den här filmen.

Läs gärna mina recensioner av originalfilmerna också:
1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7

2 Comments

Fatal Games av J

mars 9th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Vid Falcon Academy of Athletics tränar och tävlar unga dedikerade atleter inför de kommande Olympiska Spelen, ovetandes om att en spjutkastande galning har satt sitt sikte på skolans elitelever.

Det här var första gången jag såg Fatal Games från 1984, men min historia med filmen går tillbaka 21 år då jag spelade in filmen – under den svenska titeln Dött Lopp – från Kanal 5 en tidig morgon. Av någon anledning tittade jag aldrig på filmen, så tekniskt sett är nog det här den filmen jag väntat längst med att se – någonsin.

Var den värd väntan? Mjaaae, njae, mja… den var ju inte något mästerverk direkt, men jag har sett sämre slasherfilmer än den här. Skådespelarna är helt okej för den här typen av film och även om manuset följer ungefär varenda klyscha som finns i subgenren så funkar det då filmen inte försöker vara något annat än en korkad slasherfilm. Å andra sidan var inte filmen i närheten så cheesig som jag hade inbillat mig att den skulle vara, vilket var synd. Det jag gillade bäst med filmen var nog dess sista akt, när mördarens identitet (som jag räknade ut så fort den personen dök upp i filmen) blir avslöjad och vad dennes motiv är – som är något av det mest genialiska och långsökta jag någonsin har sett i en film, vilket låg helt i linje med vad som ofta förekommer i whodunnit slasherfilmer. Loved it.

Filmens största brist var i min mening att mordscenerna inte var nämnvärt spektakulära och kändes väldigt vanilla utan någon direkt uppfinningsrikedom – eller orealistisk idioti, bortsett från två av dem (har du sett filmen tror jag nog du kan räkna ut vilka scener det är jag syftar på).

Nåja.. jag har som sagt sett sämre slasherfilmer än den här, men jag har också sett betydligt bättre. Fatal Games hamnar någonstans i mellan-landet mellan bra och usel.

No Comments

Evil Laugh av J

mars 7th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En grupp läkarstudenter har anlänt till ett gammalt fosterhem för att göra iordning huset inför en nyöppning av det. Det de inte vet är att huset har en tragisk och mörk bakgrund; för tio år sedan blev tillsyningsmannen Martin oskyldigt utpekad att ha ofredat och våldfört sig på de intagna barnen, varpå hans egen far tog sitt liv i tron om att hans son var ett monster. Martin kunde aldrig bevisa sin oskuld och genomgick ett mentalt sammanbrott, vilket ledde till att han en natt systematiskt slaktade de inneboende barnen och tog sedan sitt eget liv igenom att sätta eld på byggnaden – hans kropp blev emellertid aldrig funnen…

Läkarstudenterna räknar hur som helst med en helg av kul umgänge och eventuella sexuella aktiviteter sinsemellan. Vad de inte vet är att en maskbeklädd inkräktare också har dykt upp och har för avsikt att se till att fosterhemmet aldrig öppnar sina dörrar på nytt…

Jag gick in i tron om att slasher-komedin Evil Laugh skulle vara något i stuk med Student Bodies (recenserad här); väldigt lättsam, flamsig och parodisk. Filmen är till en viss del en komedi förvisso, men jag vart ganska förvånad över hur straight faced alla i filmen var och hur mörk dess story egentligen var med tanke på hur cheesig och bonkers filmen på det stora hela var – jag hade som sagt förväntat mig någonting helt annat än vad jag fick.

Hur som helst så tycker jag att filmen var helt okej. Skådespelarinsatserna är ingenting att skriva hem om, men de fick jobbet gjort i alla fall. Manuset följde Standard Mall 125B för 80-tals slashers och vem som är mördaren är ganska enkelt att räkna ut om man använder uteslutningsmetoden lite lätt. Det enda jag tyckte filmen haltade lite på var väl dess effekter. Varför? Jo, för man får knappt se något av dem överhuvudtaget. Majoriteten av morden sker antingen off-screen eller semi off-screen, vilket gör att filmen i mina ögon tappar några poäng. Filmen underhåller förvisso med alla de dumheter som händer runt om morden så klart, men det hade varit trevligt att få se mer än vad man faktiskt får.

Nåja. Evil Laugh är en okej slasherfilm på det stora hela som jag säkert kommer se om nån gång i framtiden – även om jag inte kommer ha speciellt bråttom dit.

No Comments

The Walking Dead – Season 7, 8 & 9 av J

februari 13th, 2020 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Ja, jag vet att jag ligger efter med The Walking Dead. Ska sanningen fram så var jag faktiskt osäker på om jag överhuvudtaget tänkte se vidare serien efter att ha stannat halvvägs in i säsong 7, men efter att ha sett om hela serien från början så har jag beslutat mig för att kämpa på framåt med den och skriva nåt kort om de kvarvarande säsongerna som kommit och kommer. Med det sagt;

På deras väg till Hilltop, då Maggie (Lauren Cohan) är i behov av läkarhjälp tack vare hennes graviditet, möter slutligen Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp The Saviors ledare; Negan (Jeffrey Dean Morgan). Efter en natt av terror blir Rick och hans grupp tvugna att börja agera underhuggare åt The Saviors, men det dröjer inte länge innan de börjar forma en plan för att slå tillbaka och förgöra The Saviors en gång för alla.

Säsong 7’s första avsnitt är troligtvis ett av de mest notoriska avsnitten i hela The Walking Dead och jag minns i synnerhet hur fans världen över blev rent av förbannade när det precis hade släppts. Det kom ut videos på youtube där fans satt och grinade och skrek framför TVn när upplösningen av cliffhangern från säsong 6 äntligen kom. Jag själv blev väl ganska förvånad men brydde mig kanske inte lika mycket som många andra fans av serien gjorde. Jag fick senare veta att upplösningen av cliffhangern i säsong 6 även inträffar i serietidningen, så hade jag läst den sedan tidigare hade jag antagligen kunnat räkna ut vad som skulle hända i TV-serien…

I alla fall; säsong 7 tuffar på som de tidigare säsongerna. Tempot är kanske neddraget lite grann från säsong 6, men det är fortfarande spännande och Jeffrey Dean Morgan är så jävla bra som Negan (och är nog det bästa med säsong 7, skulle jag säga). Efter att ha sett klart säsongen kollade jag in några behind the scenes features och insåg till förvåning hur mycket CGI som faktiskt används i serien, vilket inte är något jag egentligen reflekterat över. Visst, här och där har jag hajat till då de använt en extremt uppenbar green screen eller om det skvätter CGI-blod så klart, men en del av effekterna de visade upp hade jag ingen aning om att det var CGI. Det mest förvånande med de här feature grejerna var nog dock att höra Andrew Lincoln’s och Lauren Cohan’s riktiga accenter då bägge pratar med brittisk accent, vilket blir helt fel för mig som bara sett dem i The Walking Dead där de pratar med amerikansk accent.

Hur som helst; säsong 7 är en bra fortsättning på serien, men känns samtidigt lite som ett mellanspel mellan säsong 6 och 8 för att trumma upp konflikten mellan Rick’s grupp och The Saviors – vilket är helt okej för mig, även om det kan kännas lite utdraget på sina ställen. Rent betygsmässigt skulle jag väl säga att säsong 7 ligger snäppet under säsong 6, men att serien fortsatt att hålla en något så när hög nivå på underhållningsfaktorn även den här säsongen.

Efter att ha blivit förnedrade och förtryckta av The Saviors inleder nu Rick (Andrew Lincoln) och hans grupp i Alexandria tillsammans med Hilltop och deras nyfunna allierade i Kungadömet – ledda av Kung Ezekiel (Khary Payton) – ett fullskaligt krig mot The Saviors för att säkra en bättre framtid och en ny början.

Tillsammans med säsong 6 är nog säsong 8 min favoritsäsong i The Walking Dead. Det händer i stort sett hela tiden någonting och inget avsnitt känns onödigt utdraget eller tråkigt, det finns hela tiden ett driv i händelseförloppet och även om det inte är speciellt mycket karaktärsuppbyggnad och drama som förekommer här så väger säsongen upp med action och spänning istället. Säsong 8 har nog också för den delen en av de största överraskningarna i seriens historia, vilket inte var någonting jag såg komma förrän precis innan det skedde.

Jag har inte så mycket mer att tillägga än så om säsong 8 faktiskt. Det är definitivt ett kliv upp från säsong 7 som, även om jag tyckte att den var bra, tog ett kliv ner från säsong 6. Dessutom får man se ännu mer av Jeffrey Dean Morgan som fortsätter leverera som Negan och är fortfarande en av de bästa aspekterna med serien.

Ett och ett halvt år har gått sedan kriget mellan Alexandria, Hilltop, Kungadömet och The Saviors avslutades och de överlevande har sedan dess börjat återuppbygga samhället, under Rick’s fasta ledning. Allt eftersom tiden går stöter lägren på oväntade hinder och faror, men ingenting kan förebereda dem på den fasansfulla kraft som är på väg och som hotar att tillintetgöra hela det samhälle som de arbetat så hårt för att bygga upp.

Säsong 9 drar ner på seriens action från säsong 8 och skruvar ner på tempot en aning men levererar samtidigt några riktiga snytingar rent handlingsmässigt, likt de som levererades i föregående säsong. Istället blir det lite mer karaktärsuppbyggnader och drama här då en handfull nya karaktärer dyker upp samtidigt som andra karaktärer förändras och utvecklas under säsongens gång. Men även om de dragit ner en aningen på seriens action och tempo kände jag mig aldrig nämnvärt uttråkad (vilket har hänt med några av de tidigare säsongerna), händelseutvecklingarna i säsongen är spännande och en del av de nya karaktärerna är intressanta (för att inte tala om creepy).

Men med allt det sagt tycker jag att säsong 9 är ett steg ner från säsong 8, likt säsong 7 var efter säsong 6. Det är inte en dålig säsong, den är bara inte lika bra som föregående.

Skulle jag rekommendera säsong 7, 8 och 9? Om man har sett resten av serien så varför inte? Många gnäller över att det är samma sak i varenda säsong av The Walking Dead – vilket det förvisso till större delen är, men vad kan man räkna med när det gäller en TV-serie på 10+ säsonger som handlar om en grupp överlevande i en zombieapokalyps? Något annat jag har sett folk gnälla om är att många karaktärer ”går säkra”, att de har en openetrerbar plotarmor. De som gnäller över det borde ta och sätta sig och se igenom de här tre säsongerna; de kommer ändra åsikt ganska omgående under deras titt av dem – det kan jag garantera.

Med allt det sagt så är det väl bara för mig att invänta att de ska få tummen ur och släppa säsong 10, vilken jag kommer återkomma till senare…

No Comments

Patient Seven av J

januari 20th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den välkända psykiatrikern Dr. Marcus (Michael Ironside) har valt ut sex stycken mentalt instabila och farliga patienter vid Spring Valley Mental Hospital för att intervjua dem som en del av hans efterforskningar för hans nya bok.

Patient Seven är en anthology skräckfilm från 2016 som består av sju sedan tidigare släppta kortfilmer från 2011 till 2014, samt wrap around storyn med Ironside. Jag gillade filmen på det stora hela. Wrap around storyn var okej (Ironside var så klart det bästa med den) och dess slut kändes väldigt passande (även om det var ganska förutsägbart vart allting var på väg). Kortfilmerna som är med är alla välgjorda och jag gillade förvånansvärt allihop på ett eller annat sätt – vissa mer än andra, så klart.

Kortfilmerna som är med här är följande:
Ódauðleg ást (aka Undying Love)
Death Scenes
The Sleeping Plot
The Body
The Banishing
Evaded
The Visitant

De jag gillade bäst var nog Ódauðleg ást, The Sleeping Plot och The Banishing – mycket tack vare deras ironiska slut. Den mest otippade kortfilmen som var med var Evaded, som är en svensk kortfilm. Det bör även nämnas att kortfilmen The Body blev senare adopterad in i TV-serien Into The Dark (som är en typ av anthology serie med fullängdsfilmer som episoder), där den fick en fullängdsversion.

Hur som helst så gillade jag Patient Seven. Det är förvisso bara en kompilation av äldre kortfilmer (med en då nyinspelad wrap around), men gillar man anthology filmer så är den värd en titt. Tumme upp, rekommenderas.

No Comments

Doom: Annihilation av J

januari 6th, 2020 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Någonstans i Nevada vid en hemlig forskningsanläggning ägt av företaget United Aerospace Corporation (UAC) förbereder man en volontär att gå igenom en av de två uråldriga teleportrarna man kallar för ”Gates”, för att i nästa sekund befinna sig på forskningsanläggningen belägen på den större och inre av Mars månar, Phobos, där den andra teleporten är belägen. Experimentet lyckas, men till ett pris; volontären kommer ut vanställd och förändrad ur teleporten. Mot sin kollega Dr. Ahmed Kahn’s (Hari Dhillon) önskningar bestämmer sig Dr. Malcolm Betruger (Dominic Mafham) att han själv ska gå igenom teleporten på Phobos för att dyka upp i Nevada, vilket resulterar i en mörkläggning av basen.

Samtidigt anländer en grupp UAC marinkårssoldater till Phobos på uppdrag att vakta basen efter att deras löjtnant, Joan Dark (Amy Manson), motsatt sig order, varpå hela gruppen ska göra vakttjänst som straff. De upptäcker ganska omgående vid deras ankomst att någonting inte står rätt till vid basen och väl inne inser de snart att någonting har gått fruktansvärt fel där.

DOOM är en franchisé med spel som ligger mig mycket varmt om hjärtat. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har spelat igenom varje spel i serien och väntar nu på att DOOM Eternal äntligen ska släppas så jag återigen får axla rollen som The Doom Slayer. Men i och med att 2016 års DOOM vart en braksuccé bland både fans och kritiker var det väl föga förvånande att vi skulle få en ny film baserad på universumet, dessvärre skulle vi få vänta ända till i slutet av förra året innan den kom i form av Doom: Annihilation – lagomt i tid för att casha in inför DOOM Eternal.

Doom: Annihilation är en direkt-till-video produktion som inte har någonting att göra med filmen från 2005 med Dwayne Johnson och Karl Urban, vilket så klart gör filmen till en reboot. Med allt det sagt kan jag väl säga att jag tycker att filmen är okej för vad den är och för vad den försöker att göra. Hela filmen är ett enda stort kärleksbrev till spelfranchisén med tonvis av referenser både till spelen och gubbarna på id Software (skaparna av DOOM, för dig som inte är påläst eller bryr dig), samtidigt som det finns en handfull referenser till spelfranchisén Wolfenstein också. Filmen är en B-film och att man kan ganska omgående se att det är en direkt-till-video produktion, men den levererar å andra sidan en hel del action och är man ett fan av spelen kommer man känna igen antagligen varenda referens de bränner av här. Det märks att regissören och manusförfattaren Tony Giglio är ett fan av spelen och att han här har försökt att visa sin kärlek till dem så gott han har kunnat trots en knaper budget.

Skådespelarinsatserna varierar något. Den som gör bäst prestation här är nog Dominic Mafham skulle jag tro, som mot slutet av filmen tuggar frenetiskt på dekorerna. Amy Manson är okej i huvudrollen, men jag tycker personligen att James Weber Brown i rollen som Captain Hector Savage borde ha innehaft den rollen då snubben inte bara liknar DOOM Guy från DOOM spelen, han använder även ett av DOOM Guy’s mest ikoniska vapen i filmen (vilket i och för sig Manson också gör, men you get my point). Men som med många andra filmproduktioner har så klart filmmakarna även här vikit sig för den vedervärdiga SJW-skaran (som inte ens är målgruppen för den här filmen) för att inkludera en ”stark och självständig” kvinnlig huvudkaraktär istället för en manlig, som det är i originalmaterialet. Det är inte lika skitnödigt uppenbart med vad filmmakarna försöker göra här som i exempelvis Terminator: Dark Fate (recenserad här), men det är samtidigt en onödig förändring i storyn som inte alls behövdes. Nåja, SJW-vinkeln i filmen märks inte av supermycket även om den är där och Manson gör som sagt en okej insats, så det är egentligen ingenting som direkt stör även om jag tycker att det hade varit trevligt om de hade varit trogna originalmaterialet lika mycket på den punkten som de försökt vara med det mesta andra i filmen.

Effekterna ser överlag ganska bedrövliga ut och jag misstänker att de blåste större delen av budgeten på de sista tio minuterna av filmen som, faktiskt, ser ganska bra ut. Men även om effekterna ser rätt taskiga ut överlag så var det samtidigt något jag hade räknat ganska kallt med – och jag är okej med det. Filmen var aldrig menad att gå upp på vita duken och det märks att de gjort vad de kunnat med den tighta budgeten de haft. Jag hade givetvis hellre sett att filmen hade fått en stor budget och haft välgjorda effekter, med lite mer välkända ansikten framför kameran men man kan väl inte få allt antar jag.

Hur som helst så är Doom: Annihilation en okej direkt-till-video actionfilm, även om jag inte skulle säga att det är en direkt bra DOOM film. Å andra sidan var ju inte 2005 filmen det heller och den här filmen kommer, om man tänker efter, närmare än den. Faktum är att direkt efter att jag hade sett klart filmen var jag av den åsikten att 2005 filmen var bättre än den här, men nu när jag har fått smälta filmen lite grann och fundera så tycker jag nog att man inte riktigt kan jämföra de två filmerna heller då de är två helt olika filmer, både i stil, kaliber och action. Medan 2005 filmen var betydligt mörkare (bokstavligt talat) och lågmäld i sin action är den här filmen mer högljudd och bombastisk – om än på ett B-aktigt sätt. Med det sagt; jag tycker att bägge filmerna är okej för vad de är, även om ingen av dem är direkt bra DOOM filmer.

Nåja. Jag skulle nog inte rekommendera den här filmen till fans av spelen då många (efter vad jag har läst i alla fall) verkar hata den, men gillar man B-actionfilmer som utspelar sig ute i rymden så kan det nog vara något att sätta tänderna i.

No Comments

Brightburn av J

januari 6th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Paret Tori (Elizabeth Banks) och Kyle Breyer (David Denman) har under en lång tid försökt att få barn tillsammans men utan någon större lycka. Men efter att någonting slår ner på deras bakgård verkar deras önskan om att få bilda familj äntligen gå i uppfyllelse då de vid kraschplatsen hittar en… liten pojke? De tar in pojken som sin egen och döper honom till Brandon.

Brandon (Jackson A. Dunn) verkar under sin uppväxt vara allt Tori och Kyle drömt om; ett smart, talangfullt och nyfiket barn. Men när han börjar komma in i puberteten förändras han drastiskt, varpå Tori och Kyle sakta men säkert börjar inse att någonting är väldigt, väldigt fel med Brandon.

Brightburn var en av de filmer från förra året som jag prompt ville se på bio så fort jag fick höra vad dess koncept gick ut på, men då jag bor i en mindre håla i någon av de svenska urtidsskogarna gick den aldrig här så jag fick vackert vänta på hemvideosläppet av filmen. Det ena ledde till det andra och min titt av filmen drog ut på tiden fram till nu, men det var knappast en titt jag ångrar. Brightburn är en skön popcornrulle som inte är ett dugg läskig, men som å andra sidan har ett riktigt fränt koncept och är väldigt underhållande. Filmen har förvisso en något långsam uppbyggnad fram till de sista trettio minuterna av speltiden men det är ingenting som stör, snarare tvärtom. Det enda felet jag kan egentligen se med filmen är att den är lite kort och att huvudkaraktären inte riktigt härjar så pass mycket som jag hade velat se. Jag skulle inte klaga om de gjorde en uppföljare där de ökar på med ödelägelsen och goret med en lika intressant story som här, om vi säger så.

Brightburn får en tumme upp från mig hur som helst. Det är en skön popcorn-skräckis som jag tyvärr aldrig fick se på vita duken, men som ändå fungerade ganska bra här hemma i vardagsrummet. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud