| Subcribe via RSS

Night Of The Comet av J

september 25th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Det har gått 65 miljoner år sedan den senaste kometen passerade Jorden och nu är det äntligen dags igen. Alla verkar förbereda sig för att fira händelsen. Alla utom Regina Belmont (Catherine Mary Stewart) som istället väljer att spendera natten tillsammans med projektionisten vid biografen hon jobbar på.

Hennes val visar sig dock ha varit klokt då hon dagen efter upptäcker att befolkningen i Los Angeles har blivit reducerade till högar av röd sand – och zombies. Tillsammans med sin yngre syster Samantha (Kelli Maroney) beger hon sig ut på de tomma gatorna för att försöka hitta andra överlevanden.

Jag har rätt länge trott att Night Of The Comet från 1984 skulle vara en zombie komedi i samma anda som Night Of The Creeps (recenserad här), som kom två år senare. Night Of The Comet visade sig dock inte alls vara som jag tänkt mig.

Night Of The Comet är inte en typisk zombiefilm på något som helst vis och går en helt egen väg. Zombierna i filmen är inte av den moderna traditionella zombien, utan mer som blodtörstiga mutanter som både springer, pratar och använder sig av tillhyggen – och på något underligt sätt fungerar det ganska bra. Filmen tar sig själv inte på speciellt stort allvar och det borde inte du som tittare heller göra.

Men även om filmen är självmedveten och fläckvis kul så tyckte jag att det kändes som att den famlade runt lite grann och visste inte riktigt vad den skulle göra, mycket tack vare att filmen inte var så där värst actionpackad (bortsett från en helskön scen i ett shoppingcenter) samtidigt som den var väldigt, väldigt sparsam på gore.

Nåja. Jag tyckte Night Of The Comet var en helt okej film. Hade de vräkt på med lite mer action och (betydligt) mer gore hade jag antagligen älskat filmen, men som den är så är det en okej titt – även om jag föredrar filmer som Return Of The Living Dead och Night Of The Creeps som kom runt samma tid.

No Comments

Dark Night Of The Scarecrow av J

september 19th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Bubba (Larry Drake) är en mentalt handikappad man som har mentaliteten hos ett barn och är bästa vän med den lilla flickan Marylee (Tonya Crowe). När Marylee smyger sig in på en bakgård blir hon attackerad av en vakthund och Bubba räddar henne, enbart för att felaktigt bli utpekad att han ska ha mördat henne. Den lokala brevbäraren Otis P. Hazelrigg (Charles Durning) och tre andra män slår sig ihop och avrättar Bubba, som har gömt sig i en fågelskrämma ute på ett fält.

Gruppen med Hazelrigg i spetsen fabrikerar bevis att Bubba attackerade dem, vilket resulterar i att de går fria. Det dröjer dock inte länge förrän rättvisan börjar skipas då någon börjar ha ihjäl de skyldiga, en efter en…

Ofta när TV-filmer kommer upp i diskussioner i de filmgrupper jag är med i på Facebook brukar Dark Night Of The Scarecrow från 1981 komma på tal och många är eniga om att den är en av de bästa TV-filmerna – om inte den bästa – som någonsin har gjorts. Jag hade aldrig sett den tidigare men haft i åtanke att se den nån gång. Vilket blev nu. Tydligen. Hur som, jag gillade filmen. Den är snuskigt välspelad och fullkomligen dränkt i spänning, men jag tyckte nog att den var en aningen lång. Fem minuter till hade nog kunnat lämnats kvar på klipprumsgolvet då den fläckvis blir småsävlig även om den överlag är en nagelbitare.

Har du missat Dark Night Of The Scarecrow gör du rätt i att se den. Filmen är förvisso tam när det gäller dess våld, men det väger den upp med spänning. Se den. Rekommenderas.

En uppföljare verkar också vara på väg. När, om och hur den släpps återstår att se…

Läs gärna H’s recension på en av filmens bluray utgåvor också.

No Comments

The Invisible Maniac av J

september 19th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Kevin Dornwinkle (Noel Peters) är en ung forskare som är övertygad om att han snart kommer göra ett genombrott i sin forskning kring osynlighet. Men efter att ha blivit utskrattad och hånad av sina kollegor får han ett sammanbrott och mördar fyra av dem.

Sex månader senare lyckas han fly från mentalsjukhuset han suttit inspärrad på och antar en ny identitet som Kevin Smith, fysiklärare. Han lyckas få ett jobb på en high school för att undervisa över sommaren, dessvärre i en klass som finner det roligare att håna honom än att lära sig något. Samtidigt kommer slutligen genombrottet i hans forskning kring osynlighet, vilket ger honom chansen att ge igen på ungdomarna som hånat honom.

The Invisible Maniac från 1990 är en tidstypisk slasherfilm med tonvis av tuttar och uselt skådespel, bedrövliga effekter och ett ganska ointressant manus. Slasherdelen av filmen är generisk och ungefär lika upphetsande och underhållande som att titta på mossa som växer samtidigt som filmens mer komiska sida faller oftare platt än att den funkar – även om några gags fick mig att skratta högt.

Det mest intressanta med hela filmen är nog en av dess skådespelare, Savannah; en dåtidens kontroversiell porrstjärna som även medverkade i Sorority House Massacre II från samma år (likt Melissa Moore, som också var med både i den filmen och den här) men som fyra år efter den här filmen släpptes dog av skadorna från ett självmordsförsök.

The Invisible Maniac är givetvis en bedrövlig direkt-till-video slasher från tidigt 90-tal som är otroligt lättglömd. Den har sina stunder här och där, men det är knappast någonting jag kommer springa benen av mig för att se igen inom någon närmare framtid. Jag hatar inte filmen, men den gjorde inte speciellt mycket för mig – utöver att det var många fagra och lättklädda damer med i den då…

No Comments

The Babysitter: Killer Queen av J

september 13th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Två år har gått sedan Cole (Judah Lewis) lyckades undkomma Bee (Samara Weaving) och hennes satanistiska blodkult. Ingen tror honom då alla bevis konstigt nog försvann och folk i hans närhet tror att han lider av någon psykisk åkomma som gör att han inbillar sig saker.

Efter att han av en slump fått veta att hans föräldrar planerar att skicka iväg honom till en högstadieskola för de med psykiska besvär bestämmer han sig för att trotsa sina föräldrar och åker iväg tillsammans med sin bästa vän Melanie (Emily Alyn Lind) och en grupp andra ungdomar till en fest ombord på en båt. Väl där dröjer det inte länge innan han inser att den mardröm som förföljt honom i två år har hunnit ikapp honom, varpå han tillsammans med skolans nya tjej, Phoebe (Jenna Ortega), måste slåss för att överleva natten.

Direkt efter att jag hade sett klart The Babysitter slog jag igång dess uppföljare, The Babysitter: Killer Queen, som är i stort sett pinfärsk och släpptes bara för några dagar sedan på Netflix.

Om man tyckte att den första filmen var för mycket så är den här uppföljaren antagligen något man bör undvika då de tagit den lilla logiken och resonen som fanns där i och slängt ut dem igenom fönstret.

Filmen är betydligt mer absurd och over the top än sin föregångare och även om jag gapskrattar åt det mesta som händer i filmen så kan jag inte låta bli att känna att det bitvis blir lite mycket på en och samma gång. Jag har inget emot att en uppföljare vrider upp dumheterna ett par snäpp extra mot sin föregångare om det är den typen av film, men det finns ju alltid en gräns för allt.

Med det sagt tycker jag inte att filmen är dålig, tvärtom. Jag hade riktigt kul under min titt och tycker att den här uppföljaren nästan är lika bra som sin föregångare. Den är likt den första filmen välspelad, även om jag tycker att Samara Weaving var med på tok för lite. Dess effekter är ungefär som dem i den första filmen – kanske att de använde en aningen mer CGI-blod här. Kanske.

Hur som helst så är det här en rolig – och blodig – film, som passar väldigt bra som en double feature tillsammans med sin föregångare. Rekommenderas.

No Comments

The Babysitter av J

september 13th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Cole (Judah Lewis) är en introvert och osäker tolvåring som alltid blir mobbad av sin granne. Han lider av diverse olika rädslor och hans överbeskyddande föräldrar gör det knappast enklare för honom att komma över dem. Han har emellertid ett ljussken i sitt liv; Bee (Samara Weaving), hans snygga barnvakt.

När hans föräldrar åker iväg över helgen bestämmer han sig för att trotsa Bee och stanna uppe efter sängdags, enbart för att upptäcka att Bee, tillsammans med en handfull andra ungdomar, ingår i en satanistisk blodkult – och att de behöver hans blod för att slutföra deras påbörjade ritual…

Jag hörde talas om The Babysitter när den kom ut på Netflix 2017 men har inte kommit mig för att se den förrän nu och oh my god… det här är bra skit. Filmen är en komedi först och främst, men har samtidigt skräckelement i sig i form av blodiga och over the top dödsscener – som givetvis är mer för komisk effekt än någonting annat – som varvas med en och annan spännande scen. Skulle man säga att filmen är en omvänd slasherfilm (alltså att man får följa ett offer som fimpar av flera mördare) så skulle jag nog säga att man inte har fel.

Filmen är välspelad, rätt och slätt – Samara Weaving är fantastisk och antagligen det bästa med hela filmen. Manuset är hysteriskt och filmens gags är gapskrattsroliga – i synnerhet de gags som kommer från absolut ingenstans. Effekterna är väl egentligen filmens enda svaga punkt. De ser överlag bra ut, men här och där har de använt sig av CGI-blod som står ut som en sårig tumme – som det typ alltid gör.

The Babysitter är toppen om man är ute efter en popcornrulle med mycket våld som inte tar sig själv på så stort allvar. Det är i stort sett fullt ös från början till slut och även om filmen kanske inte är perfekt så är den definitivt värd en titt – speciellt nu när tvåan har kommit ut. Rekommenderas.

No Comments

We Are Still Here av J

september 13th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Två månader efter att deras son omkommit i en tragisk bilolycka flyttar medelåldersparet Paul (Andrew Sensenig) och Anne Sacchetti (Barbara Crampton) till ett hus på New Englands sömniga landsbygd för att försöka hitta varandra igen och påbörja ett nytt liv. Det de inte vet är att huset de nu kallar för sitt hem besitter en mörk historia och att den till synes fridfulla staden de flyttat till ruvar på fruktansvärda hemligheter.

Jag har känt till We Are Still Here sedan 2015 men har inte brytt mig i att se den förrän nu. Största anledningen till det är att demon- och spökhusfilmer – i synnerhet moderna – brukar i regel inte tilltala mig speciellt mycket, mest för att majoriteten av dem följer samma formula. Har man sett en har man sett majoriteten av dem.

Det visade sig hur som helst att We Are Still Here var en aningen annorlunda mot den uppsjö av demon- och spökhusfilmer som kommit de sista tio åren. Den börjar förvisso lite trevande, men tack vare en kort speltid och ett manus som är så långt ifrån PG-13 träsket (som majoriteten av liknande filmer brukar drunkna i) så kändes filmen som en frisk fläkt i en subgenre som faktiskt har börjat bli ganska trött.

Jag gillade filmen hur som helst och uppskattade den lite annorlunda vägen de valt att gå här. Rekommenderas.

No Comments

Countdown av J

september 6th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den nyblivna sjuksköterskan Quinn Harris (Elizabeth Lail) har precis laddat ner den nya appen Countdown, som säger sig kunna förutspå exakt när dess användare ska dö. Hon får veta att hon har knappt tre dagar kvar att leva och efter att ha brutit mot användarvillkoren för appen börjar hon se skrämmande hallucinationer och en mörk skepnad som verkar förfölja henne överallt. I en febril kamp mot klockan måste hon försöka hitta ett sätt att lura döden innan tiden har gått ut…

Jag såg trailern för Countdown i slutet på förra året och tyckte att konceptet verkade kul. Jag förbokade filmen men har skjutit på det fram till nu att se den av olika anledningar och…

Filmen är en generisk ungdomsskräckfilm från 2010-talet, rätt och slätt. Har man sett någon av de andra demon-relaterade skräckfilmerna som släppts de tio senaste åren har man även sett Countdown – sort of. Med det sagt är inte filmen dålig, men den bjuder inte på några större överraskningar (såvida man inte legat i koma sedan 2010 alltså).

Countdown har en kul idé och rider stenhårt på den från början till slut. Den är välspelad och även om den är lika förutsägbar som de flesta andra filmer i dess subgenre funkar den. Något som slog mig under min titt dessutom var att filmen på sätt och vis påminde en hel del om Final Destination filmerna, fast utan allt gore och att den till skillnad från de filmerna var betydligt mer PG-13.

I alla fall så gillade jag Countdown. Det var knappast någonting nyskapande, men å andra sidan en skön popcornfilm för att stänga av hjärnan i runt nittio minuter. Rekommenderas.

Tags: , ,
No Comments

Terror On Tour av J

september 4th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Rockbandet ”The Clowns” är ute på turné och är snabbt på väg uppåt i sina karriärer som musiker. De har bara ett problem; någon som är sminkad och iklädd bandets kostymer mördar prostituerade som hyrts in till bandet och de står som huvudmisstänkta…

Terror On Tour må ha kommit ut under slasherfilmens guld era, men den är långt ifrån en klassiker. Att filmen skulle ha bedrövliga skådespelare hade jag räknat med redan när jag satte mig för att titta på filmen, men att den skulle ha ett så pass ojämnt tempo som den visade sig ha vart lite av en förvåning. Filmen brakar på i trettio minuter med en handfull mordscener för att sedan stanna av fullständigt och bara stå och trampa i fyrtiofem minuter för att sedan rundas av under de resterande femton minuterna med ett slut som jag inte alls såg komma.

Med det sagt tycker jag att filmen är okej för vad den är. Det är inte en bra film, men det finns å andra sidan betydligt sämre filmer i subgenren i mitt tycke. Terror On Tour hade sina stunder och det träiga skådespelet var bitvis så pass komiskt att jag åtminstone inte ville stänga av filmen – eller sträckte mig efter telefonen varannan minut.

Jag räknade med att få en trashig och rent av dålig slasherfilm när jag slog igång Terror On Tour och var ungefär det jag fick. Men även om jag tyckte att filmen var okej så tvivlar jag starkt på att jag kommer ha någon större brådska att se om den.

Och ja, jag lyckades klura ut vem som var mördaren – redan efter ett par minuter faktiskt…

No Comments

Killer Unicorn av J

september 4th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Det är dags för den årliga ”Brooklyn Annual Enema Party”; en av Brooklyn’s största fester och eventet är ett ställe ”dit man kommer för att bli på arslet och dansa”. Det här året blir annorlunda dock då en man i en enhörningsmask börjar förfölja och ha ihjäl deltagarna en efter en tack vare en händelse under förra årets fest…

Jag fick nys om Killer Unicorn från samma podd som jag fick veta om Hellbent, så att se filmen back-to-back med den filmen var väl givet?

Hur som helst tror jag faktiskt att jag gillade Killer Unicorn mer än Hellbent då den är betydligt mer fartfylld, over the top och bonkers. Det rör på sig i stort sett hela tiden och den korta speltiden på strax över sjuttio minuter gör knappast filmen nämnvärt långdragen, i synnerhet inte då det är väldigt svårt att ta speciellt mycket seriöst i filmen – och då tänker jag främst på mördarens val av mask…

Skådespelet är over the top och vad jag förstod det som medverkade en rad real life drag queens framför kameran. Effekterna ser bra ut, men en stor del av våldet som förekommer i filmen sker samtidigt offscreen – vilket på sätt och vis är föreståeligt med tanke på vad för kroppsdelar som utsätts för våld i filmen. Kort sagt; jag har svårt att se att filmskaparna ville ha en X-rating på sin film…

Hur som helst så gillade jag Killer Unicorn. Den är knappast ett mästerverk, men det är en kul och underhållande liten slasherfilm som fungerade fint.

No Comments

Hellbent av J

september 4th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Det är Halloween i West Hollywood och en grupp vänner har bestämt sig för att bege sig till ett festivalområde där en maskerad arrangeras. Väl där börjar de bli förföljda av en man i djävulskostym som har satt sitt sikte på deras huvuden.

Jag följer en hel del filmpoddar och flera av dessa är gayorienterade, även om jag själv inte är gay. Anledningen till att jag följer dem är att de objektiva med de filmer de pratar om samtidigt som de som gör poddarna bjuder mycket på sig själva och har grymt rolig humor. Hur som helst så snavade jag över Hellbent från 2004 som är en slasherfilm med gaytema tack vare en av dessa poddar. Jag hade aldrig sett någon slasherfilm med ett gayorienterat tema så jag vart genast nyfiken och skaffade hem filmen.

Filmen i sig är egentligen ingenting speciellt. Det är en slasherfilm, fast istället för att koncentrera sig på kåta ungdomar av bägge könen koncentrerar den sig på en grupp kåta män som är gay. Det är typ det som är skillnaden.

Skådespelet var helt okej och effekterna såg bra ut för att vara en lågbudgetproduktion. Det enda jag tyckte var lite sisådär med filmen var väl mördaren egentligen. Jag fann honom aldrig intressant och det faktum att filmen på sätt och vis är en whodunnit men slutar som att man följt mördaren igenom filmen gjorde att den tappade lite grann.

Överlag är det en okej semi-modern lågbudgetslasher. Kanske den tilltalar de som är gay mer än mig, vad vet jag, men det är inte en dålig film för vad den är i alla fall.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud