| Subcribe via RSS

Mortuary av J

maj 20th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Christie (Mary Beth McDonough) har lidit av fasansfulla mardrömmar och sömngång sedan hennes far drunknade i familjens swimming pool. Hon är övertygad om att hennes fars blev mördad, men ingen tror henne och snart inser hon att någon i en svart huva förföljer henne. Tillsammans med sin pojkvän Greg (David Wysocki) börjar hon att undersöka saken och inser snart att alla spår leder till det lokala bårhuset…

Mortuary från 1983 har troligtvis en av de mest missvisande posters som någonsin gjorts för en film. Har man ingen större koll på film överlag är det nog lät att tro att filmen är en zombiefilm när den i själva verket är en slasherfilm. Hur som helst så är jag lite kluven kring den här filmen. Filmen är välspelad och jag gillar ju Bill Paxton (som troligtvis är filmens starkaste kort), Lynda Day George och Christoper George som alla dyker upp här i viktiga roller, samtidigt som filmens slutkläm är underhållande (i synnerhet den sista framen i filmen, som jag inte alls var beredd på). Men jag hade ärligt talat svårigheter att låta bli att börja pilla på telefonen istället för att koncentrera mig på filmen tack vare det sävliga tempot den hade. Den är bitvis extremt långsam och dess body count är förvånansvärt låg för att vara en slasherfilm från 1983, så att det är lång tid mellan morden kommer nog knappast som någon större chock. Att mördarens identitet dessutom är extremt enkel att klura ut gjorde inte saken så mycket bättre heller då det effektivt dödade spänningen, i alla fall för min del.

Nå. Jag tyckte överlag att Mortuary var en rätt meh film; den har definitivt sina stunder och är välgjord, men det är ingenting jag kommer ha speciellt bråttom att se om.

No Comments

Cries In The Night av J

maj 20th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sextonåriga Heather (Lesleh Donaldson) anländer till sin mormor Maude (Kay Hawtrey) för att hjälpa henne med att göra om en gammal begravningsbyrå till ett bed & breakfast. Det dröjer emellertid inte så lång tid innan gästerna som checkar in försvinner – eller hittas döda…

Cries In The Night (även släppt som Funeral Home i USA, Skrik I Natten i Norge och Djävulska Natt – Iskalla Natt i Sverige) är en kanadensisk slasherfilm från 1980, vars manus luktar Hitchcock lång, lång väg – vilket i mitt tycke är på både gott och ont. Filmen har en grym atmosfär och skådespelarinsatserna är ganska bra, men filmen lider samtidigt av ett tempo och händelseförlopp som höll på att vagga mig till sömns medan jag satt och tittade på filmen. Att bildkvalitén på utgåvan jag tittade på var bedrövlig och påminde om en femte generations sönderspelad VHS-kassett bidrog så klart till mitt ointresse av filmen då man i de flesta mörka scener knappt såg ett skit vad som hände. Det är givetvis inte filmens fel, men jag har ärligt talat svårt att tro att jag skulle tycka att filmen hade varit bättre även med kristallklar bild – den är överlag på tok för långsam och utdragen för min smak.

Mördarens identitet är enkel att klura ut också och hade antagligen inte varit mer uppenbar såvida personen ifråga inte hade ordet ”MÖRDAREN” skrivet i pannan. Jag har väl inget större problem med slasherfilmer där mördarens identitet är enkel att klura ut, men när filmen har ett slut som Cries In The Night har så försvinner en del av kraften i dess slut när man klurade ut vem som var mördaren ungefär fem minuter in i filmen.

Jag skulle väl inte säga att Cries In The Night är dålig utan mer trött, långsam och utdragen. Hade de uppat body counten med två, tre stycken och om de hade döljt mördarens identitet lite bättre (så filmens slut hade fått lite mer slagkraft) hade jag antagligen gillat den mer. Jag kommer inte ha speciellt bråttom tillbaka till den här filmen inom någon närmare framtid i alla fall.

No Comments

Cult Of Chucky av J

maj 13th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fyra år har gått sedan Nica (Fiona Dourif) blev inspärrad på mentalsjukhus för morden på hennes familj. Hon har genom behandling blivit övertygad om att det var hon som begick de fasansfulla handlingarna och att det skulle ha varit Chucky (Brad Dourif) enbart var vanföreställningar. Men efter att hennes läkare Dr. Foley (Michael Therriault) introducerar ett nytt terapiverktyg, en Good Guy docka, i samtalsterapin börjar en rad dödsfall att inträffa på avdelningen och Nica börjar undra om hon kanske trots allt inte är galen…

Som vanligt är jag sen till festen och alla har redan däckat för länge sen. Det har tagit mig omkring ett och ett halvt år att slå mig ner för att se Cult Of Chucky och varför jag väntat så här länge har jag ingen aning om egentligen, men det känns bra att jag slutligen har sett den sjunde och högst troligen sista installationen i originalserien av filmer. Anledningen till att jag tror det är för att Don Mancini (skaparen av Chucky och Child’s Play filmerna) är i fullgång med att producera en TV-serie som (enligt vad jag har kunnat läsa mig till) kommer vara en fortsättning som tar vid efter den här filmen. Samtidigt får vi remaken som har varit under för-produktion i omkring tio år nästa månad, där Mark Hamill ska göra rösten till Chucky. Två, tre veckor innan remaken släpps kommer dessutom ytterligare en Child’s Play relaterad film i form av filmen Charles – där varken Brad Dourif eller Don Mancini är involverade. Hur som helst…

Jag gillade Cult Of Chucky. Den är mörkare än Bride och Seed, men mer komisk och bonkers än Curse samtidigt som den fortsätter Chucky’s storyline på ett snyggt och ganska fyndigt sätt. Humorn finns så klart där, men väger aldrig över som i Bride och Seed. Speciellt läskig blir filmen så klart inte, men den har å andra sidan en del gore-gags som är suveräna och i kombination med dess humor (för att inte tala om Chucky’s one-liners) blir det en väldigt underhållande, om än bitvis rätt dum, slasherfilm.

Likt i Curse har Chucky’s utseende blivit uppdaterat lite grann och.. mjae.. jag vet inte riktigt. Jag är så van vid hans gamla utseende att den nya looken står ut som en sårig tumme. Det är ingenting som förstör filmupplevelsen så klart, men det var någonting som jag reagerade på. Effekterna ser i övrigt bra ut.. vad mer finns det att säga?

Jag gillade Cult Of Chucky. Den kommer knappast gå till världshistorien som en av de bästa filmerna någonsin, men det är en underhållande liten slasherfilm och God Underhållning i nittio minuter utan tvekan. Tumme upp, rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av film nummer 1, 2, 3, 4, 5 och 6 i serien.

No Comments

Mother’s Day (2010) av J

maj 5th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att ett bankrån har gått käpp rätt åt skogen beger sig de tre bröderna Ike (Patrick John Flueger), Addley (Warren Kole) och Johnny (Matt O’Leary) till deras barndomshem i förhoppning att kunna söka skydd hos sin mor samtidigt som en orkan håller på att driva in över staden. Men väl där upptäcker de att deras mor har blivit vräkt från fastigheten och att huset numer ägs av paret Beth (Jaime King) och Daniel (Frank Grillo), som har en grupp vänner över för festligheter i deras orkanbunker under huset. Bröderna bestämmer sig för att ta gruppen som gisslan allt medan de försöker att komma på ett sätt att ta sig ut ur landet och när Mor (Rebecca De Mornay) slutligen kommit hem igen, väntar en blodig och sadistisk natt av terror.

Mother’s Day remaken från 2010 är ett bevis på att remakes faktiskt kan vara bra, även om den här filmen hade kunnat stå helt på sina egna ben utan att ha några som helst kopplingar till originalfilmen från 1980. Medan originalfilmen från 1980 är en backwoods-slasher är dess remake från 2010 en regelrätt home invasion film och likheterna mellan de två filmerna är ganska minimala, så när som på några enstaka referenser här och där. Hur som helst så är filmen som sagt bra. Det rör hela tiden på sig, filmen är välspelad (Rebecca De Mornay är i synnerhet fantastisk som Mor) och det märks att det fanns en betydligt fläskigare budget bakom filmen mot vad de hade när de gjorde originalet. Något jag gillar med den här remaken också är att den har en betydligt mörkare ton och atmosfär mot vad originalet hade,

I regisstolen satt Darren Lynn Bousman, som även regisserade Saw II, Saw III och Saw IV och som också hade ett finger med i antologifilmen Tales Of Halloween. Charles Kaufman (originalets regissör) och hans bror Lloyd Kaufman (en av grundarna till filmbolaget Troma) medverkade som producenter här och dyker även upp i varsin liten cameo. Jaime King såg vi i Sin City filmerna, My Bloody Valentine remaken och Silent Night från 2012 medan Frank Grillo medverkade i bland annat The Purge: Anarchy och The Purge: Election Year, men också i Captain America: The Winter Soldier, Captain America: Civil War och Avengers: Endgame. Rebecca De Mornay minns jag bäst från The Hand That Rocks The Cradle från 1992.

Jag kommer högst troligen att se om den här filmen fler gånger, så jag ger Mother’s Day remaken en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Mother’s Day av J

maj 5th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

De tre vännerna Abbey (Nancy Hendrickson), Jackie (Deborah Luce) och Trina (Tiana Pierce) har varit vänner sedan de gick i skolan men har sett till att hålla kontakten med varandra efter att de tog examen. Varje år träffas de för att hitta på någonting kul tillsammans och i år ska de bege sig ut i skogen för att campa – vilket kommer visa sig bli ett ödesdigert misstag. De tre vännerna blir under sin vistelse i skogen kidnappade av de två bröderna Ike (Frederick Coffin) och Addley (Michael McCleery) och blir medtagna till brödernas hus, där Mamma (Beatrice Pons) väntar…

Jag minns inte när jag hörde talas om Mother’s Day för första gången, men det kan ha varit någon gång under tonåren då jag införskaffade mig en hel bunt med Troma filmer på VHS. Likt alla andra VHS-releaser var det så klart trailers före själva filmen och det skulle inte förvåna mig ett dugg om trailern för Mother’s Day var med på någon av de kassetterna då det alltid följde med tre till fyra trailers för andra Troma releaser på varje kassett. I alla fall så har jag alltså nu slutligen beskådat Mother’s Day och den visade sig inte alls vara så som jag trodde att den skulle vara.

Jag hade fått för mig att Mother’s Day skulle vara en supercheesig, bonkers och ultra-trashig inbreed- och backwoods-slasher och visst är den väl det till en viss del, men inte alls på den nivån jag trodde att den skulle ligga på. Filmen visade sig också vara hyfsat välspelad och faktiskt väldigt välgjord med tanke på den knapra budget Charles Kaufman (Troma’s Lloyd Kaufman’s bror) och hans team hade för att göra den. Hur som helst så tyckte jag att filmen till en början var sådär; jag var inte nämnvärt imponerad, men allt eftersom filmen fortlöpte föll den mig bara mer och mer i smaken och när så sluttexten började rulla hade min åsikt vänt. Filmen har sina cheesiga stunder och är fullkomligen bonkers, men den lyckas ändå med konststycket att inte slå skämten över huvudet på tittaren samtidigt som den är genuint spännande till och från.

Jag kommer högst troligen att återkomma till den här filmen fler gånger i framtiden. Mother’s Day får en tumme upp från mig och en rekommendation.

No Comments

American Psycho II: All American Girl av J

april 28th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Rachael Newman (Mila Kunis) har utvecklat ett stort intresse för seriemördare efter att hon med nöd och näppe lyckades undkomma den ökände Patrick Bateman. Sex år senare har hon kommit in på universitet för att läsa beteende- och samhällsvetenskap med inriktning på kriminologi under professor Robert Starkman (William Shatner), en välkänd före detta FBI agent. Rachael har satt sitt sikte på att börja jobba på FBI och har bestämt sig för att hon ska ha jobbet som lärarassistent under Starkman till vilket pris som helst – även om det skulle betyda att hon behöver mörda sina klasskamrater…

American Psycho II: All American Girl – eller bara American Psycho 2 – är då uppföljaren till Christian Bale filmen från 2000, som från början inte alls var en uppföljare och hade inga som helst kopplingar till föregångaren. Filmens arbetstitel var The Girl Who Wouldn’t Die, men jag antar att Lions Gate ville suga ur American Psycho namnet några extra kronor så filmen blev således slutligen en uppföljare till Bale filmen.

Helt ärligt så tycker jag nog faktiskt att den här filmen är mer underhållande än den första. Visst, den är inte lika välgjord och den är betydligt trashigare än sin föregångare, men den har å andra sidan ett lite högre tempo och det rör på sig betydligt mer – att filmen dessutom är en slasherfilm till skillnad från föregångaren är redan där ett plus i min bok. Filmen är hyfsat välspelad och det märks att det fanns en rätt ordentlig budget bakom den, vilket å andra sidan får mig att fundera över varför i stort sett alla mord inträffar off-screen när jag tänker efter. Nåja..

Jag gillar den här filmen bättre än originalet oavsett hur trashig, dum och generisk den än må vara. Den är inte bättre gjord än originalet, men den är mer underhållande i mina ögon – även om faktumet att filmen är extremt snål med gore sticker mig i ögonen lite grann. Jag är dessutom ganska säker på att filmen hade fått bättre respons när den kom (om än bara marginellt) om den hade varit fristående.

No Comments

The Curse Of La Llorona av J

april 23rd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Socialarbetaren Anna Tate-Garcia (Linda Cardellini) lever som änka med sina två barn Chris (Roman Christou) och Samantha (Jaynee-Lynne Kinchen) då hennes man blev dödad i tjänsten som polisman. Hon får en dag uppgiften att göra ett hembesök hos Patricia Alvarez (Patricia Velasquez) för att undersöka försvinnandet av hennes två barn och de misstankar som finns om barnmisshandel. Väl hemma hos Alvarez finner hon de två pojkarna inlåsta i en garderob, varpå de bägge pojkarna blir omhändertagna och placerade i barnskyddsnämndens lokaler trots Alvarez varningar om att det är La Llorona som är ute efter hennes söner. Senare samma natt hittas de bägge pojkarna drunknade. Det går nu upp för Anna att någonting mycket underligt är i görningen här och när hennes egna barn plötsligt får märkliga sår på armarna och börjar bete sig underligt inser hon att Alvarez kanske talade sanning…

The Curse Of La Llorona (eller The Curse Of The Weeping Woman som den också är känd som i vissa länder) är baserad på den mexikanska vandringssägnen La Llorona, som handlar om en kvinna som dränkte sina egna barn och som gråtandes söker efter dem. Om du är intresserad av att läsa mer om den här vandringssägnen kan du göra det här. Hur som helst…

Filmen i sig är ingenting att springa benen av sig för att se direkt. Den är välspelad och effekterna ser snygga ut så klart, men hela filmen följer Standardmall 12A för dagens spök- och demonskräckfilmer. Det finns i stort sett inga som helst överraskningar här och om man inte är en total räddhare finns det inte extremt mycket att bli rädd över här. Visst, de klyschiga och sjukt förutsägbara jumpscaresen finns givetvis här, men that’s about it. Jag skulle inte kalla filmen dålig dock, utan mer medioker och lättförglömlig. Det jag menar är att jag kan nästan garantera dig att du har sett det som händer i den här filmen minst tjugo gånger tidigare.

The Curse Of La Llorona är väl okej för vad den är. Den är inte ett dugg märkvärdig och gör exakt samma sak som så många andra filmer i samma kategori har gjort tidigare – varken bättre eller sämre. För dig som inte har någon koll på skräckfilmer kan jag dessutom säga att den även ingår i The Conjuring universumet tillsammans med The Conjuring, The Nun och Annabelle filmerna…

No Comments

Pet Sematary (2019) av J

april 7th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Dr. Louis Creed (Jason Clarke), hans fru Rachel (Amy Seimetz) och deras två barn Ellie (Jeté Laurence) och Gage (Hugo Lavoie/Lucas Lavoie) och Ellie’s katt Church flyttar från Boston till den lilla staden Ludlow, Maine för att Louis ska få mer tid över till sin familj. Inte långt efter att de gjort sig hemmastadda finner Ellie en begravningsplats för husdjur i skogen bakom deras nya hus, där hon också möter familjens nya, vänlige granne; den gamla gubben Judson ”Jud” Crandall (John Lithgow).

Lyckan över att ha flyttat till ett nytt hus tar hur som helst ett abrupt slut efter att Louis och Jud hittat Church ihjälkörd intill vägkanten av den tungt trafikerade landsvägen som ligger precis utanför. Louis och Jud beger sig iväg på kvällen för att begrava Church i hemlighet för Ellie på djurkyrkogården, men väl där tar Jud med sig Louis bortom den – till en plats urinvånarna övergav för väldigt länge sedan. Louis begraver Church efter Jud’s instruktioner och samma natt kommer Church tillbaka, till det yttre den samma men ändå förändrad. Detta är startskottet på en livstragedi som snart kommer att lära familjen Creed att ibland, är döden att föredra…

Jag har över åren börjat bli lite mjukare i min inställning till remakes och nytolkningar av gamla filmer. Missförstå mig inte nu; originalfilmerna är oftast bättre, men jag har åtminstone slutat vara så pass trångsynt att jag hatar en remake innan jag ens har sett den. Jag ger remakes en chans innan jag förkastar den i alla fall. Med det sagt så försökte jag gå in i Pet Sematary (Jurtjyrkogården i Sverige) från 2019 med ett öppet sinne och ta filmen för vad den var och för vad den försökte göra.

Den här remaken använde sig delvis av originalmaterialet (både från originalfilmen och King’s bok), men den använde sig samtidigt av nya och egna idéer som jag personligen tyckte fungerade bra. Det är inte en film som kommer gå till världshistorien som en klassiker, men som en nytolkning av berättelsen om en familj vars liv blir ödelagt av händelser som blivit påverkade av en fördömd begravningsplats fungerar den. Ändringarna de har gjort gör dessutom den tredje akten lite mer intressant, även för oss som redan har läst boken och sett originalfilmen – även om jag tycker att, nu efter att jag har fått smälta filmen lite grann, filmen kanske blir småklyschig mot slutet. Å andra sidan kan jag förlåta det lite grann då filmen hade blivit extremt förutsägbar för oss som är äldre fans av berättelsen, om de inte brytt sig i att göra de här ändringarna…

Hur som helst så gillar jag filmen. Den är knappast perfekt, men det är en bra och en aningen mörkare berättelse än originalfilmen – och boken med, för den delen. Är den bättre än originalfilmen? Nej, men att jag tycker så beror nog mycket på nostalgin till originalet för min egen del. Jag skulle dock säga att det här är en av de bättre remakes som kommit de sista tjugo åren i alla fall.

Jag ger filmen en rekommendation, men har du tänkt se filmen så undvik för guds skull dess trailer då den spoilar den tredje akten av filmen.

Läs gärna min jämförelse mellan King’s bok och originalfilmen från 1989, samt min recension av uppföljaren från 1992.

No Comments

Happy Birthday To Me av J

april 4th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Virginia Wainwright (Melissa Sue Anderson) är en livlig ung kvinna som har kommit tillbaka till den snobbiga privatskolan Crawford Academy efter att ha mirakulöst överlevt en dödlig olycka och en regenerativ hjärnoperation. Hon är stolt över att vara med i Top Ten – skolans innersta krets med de bästa studenterna – och försöker att återgå till ett normalt liv. Hennes vänner börjar emellertid snart att falla offer för en hänsynslös galning som har för avsikt att se till att ingen av dem ska kunna medverka på hennes 18 årsdag…

Jag såg Happy Birthday To Me för ganska precis tjugo år sedan på en sönderklippt hyr-VHS tillsammans med en vän. Vad jag minns tyckte både jag och han att filmen inte var något vidare, så till slut satt vi och pratade istället för att koncentrera oss på vad som hände på filmen. Det var en ganska bortkastad hyrning av den filmen, helt enkelt. Hur som helst så tyckte jag att det var dags för en omtitt nu när jag fyller år och då jag sitter – och har suttit på den ett tag – bluray/dvd kombon från Powerhouse Films.

Nu när jag äntligen har sett om Happy Birthday To Me kan jag säga att jag äntligen förstår varför grabbarna på slasherfilmspodden The Hysteria Continues – och i synnerhet Justin Kerswell – anser att det här är en av de bästa slasherfilmerna som kom ut under 80-talet. Filmen är välspelad, effekterna ser bra ut och jag hade en jäkligt kul stund i soffan helt enkelt. Även om filmen har en ganska tung speltid på hundratio minuter – vilket i de flesta fall hade varit på tok för långt för en slasherfilm – så fungerar filmen utmärkt rakt igenom ändå, vilket jag blev smått förvånad över.

Kort sagt så gillade jag filmen som fan. Jag skulle definitivt kategorisera den som God Underhållning. Se den. Rekommenderas.

No Comments

April Fool’s Day av J

april 1st, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Collegestudenten Muffy St. John (Deborah Foreman) har bjudit in åtta av hennes vänner till hennes föräldrars sommarhus som är beläget på avsidesliggande ö för att fira deras sista år på skolan. Festligheterna får emellertid ett abrupt slut när någon av dem börjar att ha ihjäl de andra.

Jag såg April Fool’s Day för första gången för omkring femton år sedan och om jag inte minns helt fel gillade jag inte filmen alls då. Nu när jag äntligen har sett om den är jag av en helt annan uppfattning; April Fool’s Day är en välspelad, sjukt underhållande och riktigt rolig slasherfilm. Humorn är gapskrattsrolig bitvis och även om filmen i grunden är byggd på klyschorna i slashergenren så gör den någonting (i alla fall då) fräscht och orginellt i slutändan.

Jag hade en kul stund i soffan framför April Fool’s Day och kommer högst troligen att se om den igen. Rekommenderas.

Läs gärna min elva år (!) gamla recension på remaken från 2008 också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud