| Subcribe via RSS

Hung bou yit sin ji Dai tao gwai ying av J

september 30th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Ett team med amerikanska dokumentärfilmare som befinner sig i Hong Kong för att göra ett reportage om en radiostation och specifikt radioprogrammet Horror Hotline, där lyssnare kan ringa in och berätta om sina paranormala upplevelser. En kväll när teamet befinner sig på stationen ringer en man som säger sig heta Chris in till programmet och berättar om en händelse 1963, då han och sex av hans skolkamrater stötte på en bebis med ett gigantiskt huvud – ett monster. Dagarna efter blir stationen fullkomligen nedringd av andra lyssnare som också vill berätta om sina möten med denna mystiska varelse.

Ben (Francis Ng), Horror Hotline’s producent, och Mavis (Josie Ho), TV-reportern som leder dokumentärfilmarna, bestämmer sig således att undersöka dessa märkliga berättelser närmare, men varje gång de verkar komma ett steg närmare vad som verkar vara någon form av sanning kring fallet börjar märkliga dödsfall och övernaturliga incidenter att inträffa omkring dem…

Jag hörde talas om Hung bou yit sin ji Dai tao gwai ying – eller Horror Hotline… Big Head Monster, eller bara Big Head Monster som den hette i England och USA – för några år sedan och tack vare dess smålöjliga titel i kombination med att jag hörde att den skulle vara (trots sin titel) en genuint läskig skräckfilm skrev jag upp den på min långa lista över filmer att se.

Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl säga att filmen inte riktigt var som jag trodde att den skulle vara. Det är för det första inte en monsterfilm, trots dess titel. För det andra lutar den sig mer åt den då tidstypiska spökskräcken som genomsyrade asiatiska skräckfilmer då filmen spelades in – minus en kvinna med långt svart hår som gör läskiga ljud… sort of.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här filmen. Den levererade förvisso en handfull ganska creepy scener, men en del av skådespelarinsatserna var på gränsen till skrattretande och filmen i sig kändes till större delen mest konstig bara för att vara konstig. En hel del av det som händer i filmen leder egentligen ingen vart och man som tittare får mest sitta och klia sig i huvudet – vilket antagligen var syftet också, eller nåt. Nåja…

Jag tror att jag inte kommer ha någon större brådska att se om den här filmen – om någonsin, faktiskt. Den levererar förvisso bitvis en del genuint obehagliga scener, men det väger å andra sidan inte upp för att filmen bitvis (i synnerhet mot slutet) blir obegriplig och således – i alla fall för mig – tradig att titta på.

För den nyfikne finns filmen att se gratis på youtube med engelska undertexter, vilket du kan göra här nedanför.

No Comments

Busanhaeng 2: Bando (aka Peninsula) av J

september 21st, 2022 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fyra år har gått sedan de katastrofala händelserna i Sydkorea inträffade, då ett dödsbringande virus plötsligt bröt ut och förvandlade de smittade till blodtörstiga zombies som ödelade allt som kom i deras väg.

Jung-seok (Dong-won Gang), en skuldtyngd före detta soldat som lyckats fly utomlands, får tillsammans med tre andra ett hemligt uppdrag av en Hong Kong gangsterboss att ta sig in i den raserade staden Incheon för att lokalisera en lastbil som är fylld med väskor innehållande tjugo miljoner dollar i amerikanska sedlar och att föra den ut ur staden, i utbyte mot hälften av bytet – vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Anledningen till att jag skjutit på att se Busanhaeng 2: Bando – eller Peninsula – beror nog mest på att när filmen släpptes fick jag höra av ett flertalet personer att filmen inte var i närheten av dess föregångare, Train To Busan (recenserad här). Intresset för den svalnade av rätt ordentligt när jag fick höra det och även om jag förbokade filmen på bluray så blev det helt enkelt att jag stoppade in den i hyllan och att den fått stå där till nu.

I förberedelse inför min titt av Peninsula så satte jag mig och tittade på Seoul Station (recenserad här) och jag såg även om Train To Busan då jag inte hade sett den sedan jag skrev min recension på den. Train To Busan står sig än som en av de (om inte den) bästa zombiefilmen från 2010-talet – vilket är mer fakta än åsikt.

Train To Busan tillförde egentligen inte så mycket nytt till subgenren men det som den gjorde rätt var att ha karaktärer man gillade och som man inte ville se dö, även om man visste att de förmodligen skulle göra det. Skådespelarinsatserna var suveräna och personligen tycker jag att de mer gripande scenerna fungerade – mycket tack vare att man gillar (majoriteten av) karaktärerna som stryker med under de scenerna. Filmen hade dessutom ett högt tempo, mycket action och en hel del spänning – och en gnutta humor inbakat i allt kaos som pågick i filmen. Så med Train To Busan färsk i minnet satte jag mig för att titta på Peninsula.

Jag förstår nu vad de jag pratat med om Peninsula menade med att den inte var i närheten av Train To Busan, för det är den inte. Filmen känns som en mix av 28 Days Later och Doomsday, fast att handlingen utspelar sig i Sydkorea istället för i England. Till skillnad från sin föregångare finns det egentligen inga karaktärer att gilla här. Ärligt talat sket jag fullkomligen i vem som överlevde och vem som dog, alla karaktärer kändes som extremt generiska zombiefilmskaraktärer och även om filmen försöker sig på en handfull scener där det är meningen att det ska vara gripande kände jag mest att de drog ut på tiden mer än någonting annat.

Tempot är hyfsat oförändrat, lika så är filmens action men speciellt spännande blir aldrig filmen. Biljakten mot slutet av filmen såg ut som en cutscene ur ett TV-spel och även om jag vart underhållen så kändes det hela ändå som generisk actionfilm med fläskig budget alá 2020. Hotet från zombierna kändes dessutom ganska litet här jämfört med föregångaren. Visst, de fanns där, men hotet från de mänskliga karaktärerna kändes större än hotet från horderna av de odöda…

Med allt det sagt; jag hatar inte Peninsula. Jag tycker att det är en bra och underhållande zombie-actionfilm, men den är som sagt inte i närheten av Train To Busan. Hela filmen osar generisk zombie-action och känns till en viss del mest producerad för att prångla ut en uppföljare till succéen som var dess föregångare.

Vill man ha en form av fortsättning på Train To Busan tycker jag att man kan bänka sig framför Peninsula, men att man samtidigt kanske inte ska ha allt för höga förhoppningar på den. Jag kommer högst troligen att se om den nån gång i alla fall, även om det lär dröja.

No Comments

Seoulyeok (aka Seoul Station) av J

september 21st, 2022 | Postad i Anime, Film, Skräck/Rysare

Bland upptagna och ointresserade förbipasserande stapplar en gammal hemlös man med ett blödande sår i halsen in till den livliga stationen i Seoul. Ignorerad av i stort sett alla börjar den svage gamle mannen, som verkar ha blivit biten av någonting, att sakta men säkert att ge efter för det dödliga trauma han utsatts för och när solen slutligen gått ned dör – bara för att vakna upp igen för att sätta tänderna i en annan hemlös persons varma kött.

Allt medan den fruktansvärda smittan sprider sig kring Seoul’s station försöker Hye-Sun (Shim Eun-kyung’s röst), en förrymd tonårstjej, att hitta sin pojkvän Ki-woong (Joon Lee’s röst) och hennes far, Suk-gyu (Seung-ryong Ryu’s röst), i det eskalerande kaoset, men allt eftersom de attackerade blir de attackerande verkar allt hopp vara förlorat…

Vi kan väl alla vara överens om att den sydkoreanska zombiefilmen Train To Busan (recenserad här) från 2016 är en (om inte den) bästa zombiefilmen som kommit under 2010-talet – eller hur? Bra. När jag precis hade sett den för första gången kollade jag in en teaser för den animerade prequel filmen Seoulyeok – eller Seoul Station – som var med på bluray utgåvan jag hade köpt hem och min tanke var att köpa hem den och se den så fort som möjligt. Jag skrev i slutet på min recension av Train To Busan (eller Busanhaeng som den heter i Sydkorea) följande; ”Det finns även en prequel till den här filmen kallad Seoul Station. Jag har inte sett den än, men kommer återkomma snarast möjligt med en recension på den också.” Det var över fem år sen. Så, i min värld är alltså att återkomma till något snarast möjligt fem år. Härligt, bra.

Anledningen till att jag dröjt med att se filmen och skriva en recension på den beror helt på att det var meningen att jag och min vän som jag såg Train To Busan med skulle se den tillsammans, vilket aldrig blev av. Nu, två år efter att uppföljaren till Train To Busan, har jag alltså äntligen kommit mig för att se den.

Med allt det dravlet sagt, vad tyckte jag om filmen? Jag gillade den. Animationerna påminde mig en del om de som användes i Dead Space: Downfall (recenserad här) (även om jag antagligen är helt ute och cyklar och att det är två helt olika animationsstilar), vilket jag gillade – och de infekterade i filmen såg genuint creepy ut. Handlingsmässigt bjuder inte filmen på några större överraskningar egentligen (fram till slutet), utan fungerar mest som en inledning till händelserna i Train To Busan – vilket jag antar var hela poängen med filmen. Duh.

Är Seoul Station en nödvändig prequel? Nej, egentligen inte. Den tillför inte nämnvärt mycket till universumet den utspelar sig i och fungerar mest bara som en till berättelse för att casha in på Train To Busan, vilket nödvändigtvis inte behöver vara dåligt givetvis. Personligen gillade jag som sagt filmen, men ser den samtidigt inte som nödvändig (speciellt med tanke på att den egentligen inte tillför nämnvärt mycket).

Skulle jag rekommendera Seoul Station? Svår fråga. Filmen är knappt nittio minuter lång och följer standardmallarna för moderna zombiefilmer, så är man sugen på någonting man inte behöver använda hjärnan till och som levererar lagoma doser av förutsägbar spänning (eller om man vill ha en upptakt till Train To Busan) så är det en okej film att slänga sin tid på. Annars kan man lika gärna sätta sig och titta på Train To Busan direkt. Den är hur som helst okej i mitt tycke.

1 Comment

Affair av J

september 16th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Reta (Sigi Wimala) och Santi (Garneta Haruni) är barndomsvänner, men har inte träffats på flera år när de återigen träffar varandra på högskolan de bägge går på. Reta blir hur som helst snart förälskad i David (Dimas Aditya), som Santi har ett förhållande med. Men då Reta har en allvarlig sjukdom bestämmer sig Santi för att hålla hennes och David’s förhållande hemligt, samtidigt som hon kräver av David att han ska genomgå ett skenförhållande med Reta så att hennes sista tid i livet ska bli så bra som möjligt.

Saker och ting tar emellertid en oväntad vändning och det till en början oskyldiga triangeldramat spårar snart ur och får oanade konsekvenser för de inblandade…

Affair från 2010 är en något märklig hybrid av klassisk asiatisk skräck (läskiga kvinnor med långt svart hår) och våld som påminner en del om något ur en fransk skräckfilm från 2000-talet. Filmen börjar väldigt märkligt och osammanhängande; vi som tittare blir i stort sett bombarderade med jumpscares som slängs i ansiktet på oss ungefär varannan minut – vilka många jag inte ens förstod vad som skulle vara läskigt med dem –

Hur som helst så jämnar filmen ut sig trettio minuter in och saker och ting börjar så småningom att falla på plats när förklaringen till vad som pågår kommer och ska jag vara helt ärlig så hade jag varit okej med att filmen hade bara varit fyrtiofem, femtio minuter lång då det kändes som att dess klimax kom då. Istället rullar filmen på i ytterligare trettio minuter till, vilket i sin tur gjorde att slutet kändes extremt påklistrat bara för att få in lite mer våld och biffa upp speltiden. Även om jag inte har något problem med att de valt att inkludera mer våld så kändes den sista halvtimmen inte nödvändig. Filmen hade fungerat bra utan den extra speltiden, helt enkelt. Nåja…

Affair är överlag okej i min bok. Dess första akt må vara märklig, men den får som sagt förklaringar och även om jag personligen tycker att filmen hade kunnat varit kortare så är inte slutet uselt, men i mitt tycke onödigt för vad filmen försöker berätta. Det enda som egentligen drar ner på betyget en aning för min egen del är den hattiga klippningen och shaky camen som använts under de mer intensiva delarna av filmen.

Affair är inget mästerverk, men med en speltid på i runda slängar sjuttiofem minuter så är det en snabb titt om man vill avnjuta någonting både konstigt och blodigt.

No Comments

Riaru onigokko av J

september 16th, 2022 | Postad i Action, Drama, Film, Skräck/Rysare

Som den enda överlevande efter en fasansfull och något mystisk olycka kan Mitsuko (Reina Triendl), en typisk japansk tonåring, med säkerhet säga att hennes dag fick en riktigt dålig start. Det verkar som att en ostoppbar kraft, en fördömd utflykt och en märklig släng av minnesförlust kan enkelt samexistera i ett bisarrt parallellt universum, där en desperat Mitsuko hela tiden är på flykt från någonting oförklarligt, ogrepbart och ytterst dödligt.

Det är dock inte allt. Bland högarna av färska döda kroppar, brännheta patroner och bäckar av doftande ungt blod måste den sköra Mitsuko slåss för att överleva innan hennes redan upp och nedvända dag blir ännu konstigare. Men frågan kvarstår; vem är fienden?

Ibland snavar man över filmer som vid en första anblick verkar så pass konstiga att det inte går att inte leta upp dem för att se dem. Riaru onigokko – eller Tag, som den antagligen är mer känd som internationellt – var en sån film för mig. Inledningsscenen på filmen trendade på Facebook ett tag för ett par år sedan och klippet fångade mitt intresse tack vare hur bisarrt det var. Efter att ha luskat ut titeln på filmen beställde jag hem den på bluray och.. ptja.. den har stått i bluray hyllan fram till nu.

Riaru onigokko från 2015 är en av de märkligaste filmerna jag har sett skulle jag tro och jag vet fortfarande inte – efter att ha smält filmen i tre dagar – vad den egentligen gick ut på. Jag förstår att filmen har något djupare budskap med tanke på den arthouse touch den ändå har bland allt absurt och over the top våld.

I ett försök att förstå mig på filmen har jag läst några teorier kring filmen och flera av dem pekar på att filmen har ett feministiskt budskap om att kvinnor världen över (och i det här fallet specifikt Japan) ska sluta bry sig i vad andra tycker och göra sin egen framtid så som de vill ha den – i synnerhet om de är queer. Vilket kanske stämmer. Vad vet jag. Hur som helst…

Även om filmen är väldigt spretig, knepig och antagligen har ett djupt budskap (som jag personligen inte plockade upp medan jag satt och tittade på den) så finns det ändå tillräckligt med saker att bli underhållen av här. Bryr man sig inte i budskapen filmen försöker förmedla så får man ändå en film som levererar både absurt våld och en berättelse som – trots dess spretighet – fängslar, mycket tack vare hur konstig den är.

Jag har svårt att se mig själv ha någon brådska att se om den här filmen, men är man intresserad av konstiga (och våldsamma) filmer så kan den nog gå hem. Ett extra plus är väl om man är feminist och/eller är en del av LGBTQ gemenskapen – och kan läsa av budskap i den här typen av film bättre än vad en tröghjärna som mig kan. I guess.

Det sista jag tänkte nämna är att Riaru onigokko från 2015 är en remake av en film från 2008 med samma titel, som i sin tur fick fyra uppföljare mellan 2010 och 2012 plus en TV-miniserie 2013. Jag har för närvarande inga planer på att se någon av dem.

No Comments

Scream (2022) av J

juli 15th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tara Carpenter (Jenna Ortega) är ensam hemma när landlinjen plötsligt börjar ringa. I den andra änden är någon som hotar att mörda hennes bästa vän om inte Tara går med på att spela ett spel, bara för att själv bli attackerad av någon i en Ghostface mask. Efter att nätt och jämnt ha överlevt attacken kommer hennes fem år äldre syster, Sam (Melissa Barrera), som lämnade henne och deras mor när hon var 18 tack vare psykiska problem, hem igen till Woodsboro tillsammans med Sam’s pojkvän Richie (Jack Quaid).

Efter att fler personer har råkat ut för attacker från Ghostface kontaktar Sam Dewey Riley (David Arquette), en av de som överlevde massakern som inträffade för tjugofem år sedan, för att få hjälp. Han går med på att hjälpa till och kontaktar även sin gamla flamma Gale Weathers (Courteney Cox) och Sidney Prescott (Neve Campbell) för att varna dem att någon återigen har tagit upp Ghostface masken för att ”regissera” sin egna uppföljare…

I förberedelse för att se Scream (som är den femte delen i serien, men vars titel gör sig rolig på det faktum att det har blivit någon form av trend att använda originalfilmers titel på en uppföljare eller prequel) så satte jag mig och tittade om de fyra första filmerna. Tidigare har jag konstaterat att trean är den svagaste filmen av de fyra första och att de två första filmerna i franchisén var de bästa. Nu när jag har sett om dem på nytt så tror jag att min åsikt har förändrats en gnutta. Originalet är så klart fortfarande den bästa av dem, men tvåan och trean ligger på ungefär samma plats för min del medan fyran har blivit lite sämre – även om jag fortfarande gillar den. Varför trean har ökat lite grann för mig personligen vet jag inte riktigt, men jag hade betydligt roligare under min titt nu än när jag skrev min recension för fyra år sedan.

Hur som helst så var det en skön uppvärmning inför den nya Scream filmen, som var ungefär så som jag trodde att den skulle vara bortsett från att originalkaraktärerna inte står i fokus här, likt i Halloween (recenserad här), Halloween Kills (recenserad här) och Jurassic World Dominion (recenserad här). Jag har inget emot de nya karaktärerna, men jag förväntade mig å andra sidan att originalkaraktärerna skulle få betydligt mer tid framför kameran än vad de fick. Hur som helst…

Jag gillade den här senaste installationen i Scream serien. Även om den återanvänder gamla klyschor och fortsätter på samma spår som sina föregångare (exempelvis referenser till andra skräckfilmer) så är det en underhållande modern slasherfilm och även om jag inte fick precis det jag förväntade mig så var det ändå en sevärd uppföljare och uppdatering av franchisén – likt de senaste två Halloween filmerna gjorde för sin franchisé.

Gillar man slasherfilmer tycker jag att det här är ett bra val som lördagsfilm. Rekommenderas. Nu är det bara att vänta på nästa installation i franchisén…

Läs gärna mina recensioner på Scream 1, 2, 3 och 4 samt de två första säsongerna av Scream TV-serien.

No Comments

Tusk av J

juni 25th, 2022 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

De bästa vännerna Wallace Bryton (Justin Long) och Teddy Craft (Haley Joel Osment) driver den mycket populära podcasten The Not-See Party, där de letar upp och hånar förnedrande virala videos. Wallace flyger till Kanada för att intervjua ”Kill Bill Kid”, en internetkändis som blivit känd efter att ha kapat sitt eget ben med ett katana svärd. Väl i Manitoba, Kanada upptäcker han att ”Kill Bill Kid” har begått självmord. Upprörd över att ha flugit till Kanada för ingenting bestämmer han sig för att intervjua någon annan och råkar av en slump hitta en lapp på en anslagstavla där någon erbjuder ett gratis rum i dennes hem och en garanti att få höra många intressanta berättelser. Nyfiken och bestämd att inte åka hem tomhänt kontaktar han denne någon och beger sig till hans herrgård.

Väl på plats välkomnas Wallace av Howard Howe (Michael Parks), en pensionerad sjöman som sitter i rullstol, som snabbt börjar berätta om sina tidigare äventyr – fram tills det att Wallace plötsligt svimmar. Han vaknar upp dagen efter och börjar att inse att Howard inte är den personen han har utgett sig för att vara och att Howard har planer att kirurgiskt, men också mentalt, förvandla Wallace till en valross…

Jag hörde talas om Tusk redan när den kom 2014 men hade inget större intresse av att se den. Idéen bakom filmen lät helt befängd och idiotisk, vilket gjorde att jag ignorerade den. Nu när jag till slut ändå har sett filmen så är jag en aningen kluven kring den…

Å ena sidan tycker jag att filmens komiska inslag inte fungerar överhuvudtaget. Majoriteten av all humor som händer i filmen är av den typen många amerikanska animerade komediserier kör med (exempelvis Family Guy), där ett skämt händer för att sedan dras ut i flera minuter – vilket i sig, för mig, blir bara irriterande. Men å andra sidan har Tusk en hel del obehagliga inslag också, även om filmens koncept är fullkomligen bonkers. Dess body horror är, bitvis, minst sagt obekväm och hade fungerat alldeles perfekt på egen hand utan en massa forcerad humor – som inte är nämnvärt rolig ändå.

Justin Long och Michael Parks är briljanta i sina roller som den uppblåste Wallace och den komplett galne Howard. Johnny Depp dyker även upp i en liten roll som en snut som jagar Parks’ karaktär och fungerar mest som en informationsdump för karaktärerna i filmen och för oss som tittare, för att ge en bättre förståelse för vad som egentligen pågår. Typ. Hur som helst…

Tusk – som förresten är den första filmen i en trilogi (likt Cornetto trilogin) av filmer, med Yoga Hosers som den andra och Moose Jaws som den tredje – hade i mitt tycke fungerat bättre som en seriös skräckfilm, hur jävla dum än idéen bakom filmen var och är. Filmen är inte ett dugg läskig så klart, men den är å andra sidan som sagt både obehaglig och obekväm bitvis och har dessutom ett slut som inte bara är nattsvart, utan även en gnutta sorgligt. Hade Kevin Smith valt att skippa allt onödigt trams som händer i filmen och koncentrerat sig på att göra en regelrätt skräckfilm så tror jag Tusk hade fungerat bättre. I alla fall för mig.

Jag tycker att filmen är okej för vad den är, men jag tror samtidigt att filmen hade kunnat varit bättre om de skippat allt trams och haft en mer seriös ton.

No Comments

A Quiet Place Part II av J

maj 27th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att med nöd och näppe överlevt natten då familjen Abbott’s nya familjemedlem kom till världen samlar de ihop det sista av deras mod för att överge deras nu mer nedbrända familjegård för att försöka hitta andra överlevande i den, för dem, tidigare outforskade omvärlden. Tvingade att våga sig ut i det okända inser de snart att varelserna som jagar med sin hyperkänsliga hörsel är inte det enda hot som lurar där ute…

A Quiet Place Part II faller in i den kategori av uppföljare som jag personligen kan uppskatta lite extra. Filmen gör ungefär samma sak som sin föregångare, men slänger samtidigt in mer av det som gjorde föregångaren bra – samt att tempot har vridits upp. Jag hade inget problem med den långsammare delen av den första filmen, men jag kan samtidigt uppskatta att uppföljaren räknar med att du som tittare har sett föregående film och att du därmed vet vad som gäller, vilket i sin tur lämnar utrymme för mer action och spänning än vad den första filmen hade utrymme till – vilket är något A Quiet Place Part II levererar.

Skådespelet är fortfarande solitt och personligen gillade jag alla karaktärer – i synnerhet Cillian Murphy’s karaktär Emmett. Effekterna ser givetvis fortfarande bra ut och man får se monstren betydligt mer här än i föregångaren (vilket har både sina bra och dåliga sidor, givetvis).

Men med allt det sagt så tillför filmen egentligen inte jättemycket till den första filmen. Berättelsen om familjen Abbott fortsätter så klart, men vi får egentligen ingen ny information. Filmen blir lite av en brygga mellan originalet och – så som jag tror i alla fall – den kommande tredje delen, som beräknas släppas 2025. Personligen har jag inget större problem med att filmen egentligen inte tillför nämnvärt mycket till det redan existerande universumet som finns här då filmen har ett högt tempo och levererar – som jag skrev här ovanför – mer av det som gjorde den första filmen bra.

Nåja. I väntan på den tredje (och avslutande?) delen får vi nöja oss med spin-off/prequel filmen A Quiet Place: Day One, som beräknas ska släppas i September nästa år. A Quiet Place Part II får hur som helst en tumme upp från mig och en varm rekommendation.

No Comments

A Quiet Place av J

maj 27th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Nästan 14 månader har gått sedan en plötslig invasion av mystiska blinda varelser, som jagar med hjälp av sin hyperkänsliga hörsel, inträffade. Familjen Abbott var några av de lyckligt lottade som överlevde den initiala attacken och har sedan dess lärt sig att leva i tystnad, boendes på deras isolerade familjegård där de försöker få tillvaron att fungera något så när som vanligt.

De står nu inför ett nytt problem; mamma Evelyn (Emily Blunt) är gravid och ska snart föda. Vad som annars hade varit något fröjdefullt hotar nu att omkullkasta den lilla och sköra stabiliteten familjen Abbott har, men även om de vet att minsta viskning eller fotsteg kan innebära deras död är Evelyn och hennes man Lee (John Krasinski) fast beslutna att hitta ett sätt att skydda sina barn – till varje pris…

Snett innan A Quiet Place släpptes såg jag en teaser för filmen och jag minns att jag blev nyfiken på filmen, men av någon anledning gick jag aldrig och såg den på bio. När den dessutom fick en uppföljare två år senare (mitt under den brinnande covid-19 pandemin som höll ett stadigt grepp om världen) så blev jag påmind om filmen och att jag skulle se den – någon gång. Vilket blev nu, fyra år efter dess initiala release.

A Quiet Place är något av det mest nagelbitande jag har sett på flera år. Filmen är inte nämnvärt blodig och majoriteten av allt våld inträffar off-screen, men den levererar å andra sidan nagelbitande spänning efter att den tagit sig förbi den första långsammare halvan där vi som tittare får lära känna familjen Abbott. En del sekvenser som antagligen hade fungerat sjukt bra 2018 faller dock en aningen platt nu, 2022, tack vare dess uppföljare. Ni som har sett filmen förstår nog vad jag menar…

Hur som helst så är A Quiet Place på det stora hela en välspelad, snygg och grymt spännande skräckfilm som levererar på alla cylindrar när den väl börjat få upp momentumet. Rekommenderas varmt.

No Comments

American Nightmare av J

april 29th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att ha fått ett brev från sin syster Isabelle (Alexandra Paul), där hon ber om hans hjälp, återvänder den rike och berömde pianisten Eric Blake (Lawrence Day) hem för att försöka hitta henne och ta reda på vad som pågår. Spåren efter hans syster leder honom till de sjabbigare delarna av staden och han kommer så småningom i kontakt med Isabelle’s rumskamrat, Louise (Lora Staley), som går med på att hjälpa honom i hans sökande. Det de inte vet om är att en seriemördare går lös – en seriemördare som satt sitt sikte på de boende i det lägenhetshus där Louise bor…

Jag brukar i regel inte se om filmer jag inte gillar speciellt nära inpå min första titt av dem – i synnerhet inte efter bara en dag. Men med American Nightmare vart jag så illa tvungen att göra just det då jag under min första titt var halvt medvetslös och somnade ifrån den till och från. Jag tyckte efter den här första titten att den inte var särskilt bra och förbannat seg. Om jag ändå vetat att jag hade sovit igenom runt tjugofem minuter av filmen då…

Hur som helst så såg jag alltså om den och filmen visade sig vara betydligt bättre än vad jag hade uppfattat den som under min första titt – även om det kanske inte säger jättemycket. American Nightmare – som spelades in 1981, men som låg på hyllan fram till 1983 – är en sleazig kanadensisk slasherfilm med ordentliga deckarthriller vibbar som har ett ganska lunkande tempo med ett flertal ”sexiga” stripteasedansscener som pågår i tusen miljarder år (där jag lät snabbspolningsknappen jobba) och en handfull inte jätteblodiga mordsekvenser. Michael Ironside (som Mike Ironside av någon anledning) dyker upp i en liten roll som kommisarie, men bidrar egentligen inte speciellt mycket till handlingen och fungerade antagligen mest som ett dragplåster för att lura in tittare.

Jag är lite kluven om vad jag tycker om American Nightmare. Å ena sidan tycker jag att filmens tempo är på tok för långsamt och de totalt onödiga stripteasescenerna (i kombination med en utdragen sexscen) gör att filmen känns betydligt längre än de knappa åttiofem minuterna den rullar på under, men American Nightmare har samtidigt en handfull ganska spännande scener och ett mysterium vars upplösning var väldigt oväntat och som i alla fall jag aldrig har sett i någon annan slasherfilm.

American Nightmare är långt ifrån toppskiktet av slasherfilmer, men den är överlag okej. Filmens största problem är som sagt dess tempo och de onödiga stripteasescenerna (och den utdragna sexscenen givetvis), men den har å andra sidan en del ingredienser som gör den till en hyfsat sevärd deckarthriller i skepnad av en sleazig slasherfilm.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud