| Subcribe via RSS

Moonstalker av J

mars 13th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

För många år sedan låstes Bernie (Blake Gibbons) in på ett mentalsjukhus efter att ha brutalt slaktat ett gäng campande turister. Sedan dess har incidenten blivit en populär lägereldsberättelse. Campingplatsen har åter öppnats och en grupp lägerledare har just slagit läger för att genomgå en utbildning. Vad de inte vet är att Bernie har lyckats rymma och har återvänt till sitt hem och platsen där allt började – och han har fått tag på en yxa…

Jag hade tur när jag kom över mitt exemplar av Moonstalker. Jag satt och slösurfade på Facebook en dag och vid en uppdatering av sidan såg jag en annons en kille jag hade handlat av förr hade lagt upp och en av filmerna var just Moonstalker. Jag tog den omgående och har haft den ståendes i hyllan ett ganska bra tag – fram till nu.

Jag förväntade mig ärligt talat inte speciellt mycket när jag petade i dvdskivan i spelaren, men blev rätt överraskad över hur välgjord den faktiskt var för att vara en lågbudget slasher från sent 80-tal. Den hade halvtaskigt skådespel, halvtaskiga effekter och ett manus som följde Standardmall 135B för slasherfilmer, men den var aldrig tråkig och den bjöd på en kavalkad av cheese. Förstå mig rätt här; det var inte en bra film, men det var ett halvkompetent hantverk med ganska mycket underhållningsvärde i sig som funkar som tidsfördriv.

Jag gillade Moonstalker, men jag tror att det kommer dröja innan jag ser om den – mest tack vare kvalitén utgåvan jag äger hade. Gillar man trashiga slasherfilmer så är det här en bra rekommendation, annars skippa.

No Comments

Curtains av J

mars 13th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Samantha Sherwood (Samantha Eggar) har jobbat tillsammans med den välkände regissören Jonathan Stryker (John Vernon) på alla hans större filmer. Hon antar således att hon ska få titelrollen i hans kommande film, ”Audra”. Som en förberedelse inför rollen och för att skaffa sig en förståelse för karaktären lägger Samantha in sig på ett mentalsjukhus, då titelkaraktären är mentalt instabil. Väl inlagd får hon veta att Stryker har för avsikt att lämna henne där och att låta sex yngre skådespelerskor provspela för rollen som Audra i hans avsides belägna villa. Hon lyckas rymma från mentalsjukhuset och kort efter att hon har anlänt till Stryker’s villa börjar skådespelerskorna som är där för provspelningen att försvinna, en efter en…

Curtains från 1983 är ytterligare ett bra exempel på hur kanadensarna kunde göra bra slasherfilmer under 80-talet. Filmen är inget mästerverk, men den får jobbet gjort och är bitvis väldigt spännande. Filmen är välspelad och är överlag underhållande för vad den är.. plus att jag tokdiggar övergångarna mellan olika scener då de har lagt på som ett skynke som dras undan innan flera scener i filmen, vilket jag tycker var en finurlig grej de hade gjort – i synnerhet med tanke på filmens namn.

Jag gillade Curtains. Filmen i sig är väl inte något speciellt eller banbrytande direkt, men det är en effektiv liten slasherfilm som förtjänar mer uppmärksamhet än vad den brukar få. Rekommenderas.

No Comments

Leprechaun Returns av J

mars 9th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Lila Reding (Taylor Spreitler) anländer till den lilla staden Devils Lake, North Dakota där hon ska gå på universitet, men också för att medverka i upprustandet av hennes föreningshus en bit utanför staden – samma hus som Lila’s mor en gång ägde. Ovetandes om platsens mörka historia lyckas gruppen av misstag återuppväcka den ondskefulla pysslingen som Tory Reding, Lila’s mor, och hennes vänner lyckades stoppa för tjugofem år sedan – och han vill ha tillbaka sitt guld.

Jag hade inte direkt några höga förväntningar på Leprechaun Returns när jag satte mig för att se den. Jag menar, det är trots allt den åttonde filmen i en franchisé som varit väldigt ojämn. Det visade sig hur som helst att den var helt okej och faktiskt bättre än flera av de tidigare uppföljarna, även om jag inte gillade några av karaktärerna, förutom två; den ena var pysslingen, spelad av Linden Porco och den andra var Ozzie, spelad av Mark Holton som – utöver pysslingen – är den enda återvändande karaktären från originalfilmen. För dig som inte har fattat det än så är Leprechaun Returns en direkt uppföljare till filmen från 1993.

Hur som helst är karaktärerna överlag extremt stereotypiska och rent av irriterande bitvis. Det som gör filmen sevärd är så klart pysslingen och de ganska uppfinningsrika sätten han har ihjäl dumskallarna på. Effektmässigt varierar det lite grann. De praktiska effekterna ser rätt bra ut, men varvas med uppenbar CGI – vilket är föga förvånande då filmen är delvis producerad av Syfy och är gjord för demand. Skådespelarna är helt okej, men även om jag tycker att Linden Porco gjorde sig bra som pysslingen så tycker jag att det är synd att Warwick Davis tackade nej till att reprisera den rollen.

Leprechaun Returns var hur som helst ett okej tidsfördriv. Att de äntligen gjorde en direkt uppföljare till originalet var ju kul, även om jag kan tycka att de borde ha gjort det direkt med Leprechaun 2 istället för att göra sex fristående uppföljare som inte hade något med originalet att göra.

Läs gärna mina recensioner (varav de sex första har en hel del spoilers och är rätt uselt skrivna) på de tidigare filmerna också; 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7

No Comments

Escape Room av J

februari 22nd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Affärerna går riktigt dåligt för Brice (Skeet Ulrich), ägaren av flyktrumsspelet Deranged. När han kommer över en mystisk låda, som sägs stänga inne en uråldrig demon, från en antikhandlare ser han en chans att få affärerna på fötter igen och placerar lådan inne i flyktrummet. Fyra vänner dyker snett efteråt upp och ska spela Deranged spelet. Tillsammans med en skådespelare som är en del av spelet blir vännerna inlåsta och påbörjar leken, som snart tar en dödlig vändning efter att de har öppnat lådan…

Jag kunde inte låta bli att köra en double-bill med bägge Escape Room filmerna från 2017 och den här Escape Room blev den andra filmen och jag blev inte speciellt besviken på den här heller. Den här – likt den föregående Escape Room – skiljer sig från 2019 filmen.. ganska mycket mer dessutom. Här har de slagit ihop den smala subgenren där folk blir satta i ett rum eller i en labyrint av rum för att de sedan ska försöka ta sig därifrån levande tillsammans med possession och slasher subgenrerna och det fungerar förvånansvärt bra.

Skådespelarna är bra och det är kul att återse Skeet Ulrich.. sisådär 21 år efter Scream! Manuset var fängslande och det bästa med filmen var – you guessed it – pusslen, så klart. Det enda jag skulle klaga på (om jag nu ska göra det) är väl att filmens tempo börjar släpa lite grann i de sista trettio eller så minuterna och jag tror att filmen hade mått bra av att ha kortats ned med i alla fall en tio minuter.

Överlag gillade jag även den här filmen och ger även den en rekommendation.

Tags: , ,
No Comments

Escape Room av J

februari 22nd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Jag var och såg Escape Room som släpptes på bio i början på Februari (recenserad här) och snavade av en händelse över en post på Facebook i en skräckfilmsgrupp där någon postade en bild på omslaget till en film med titeln Escape Room. Jag vart nyfiken och skulle kolla vad det var och upptäckte att 2017 släpptes det två filmer med titeln Escape Room, med inte ens en månad mellan deras releaser – om man bortser från att den ena (den här filmen) visades för första gången på en festival i Juni, 2017.

Medan Tyler (Evan Williams), hans flickvän Christen (Elisabeth Hower) och deras vänner firar hans trettioårsdag avslöjar Christen att de ska medverka i ett flyktrumsspel. Glada i hågen beger de sig iväg och påbörjar leken, som snart tar en dödlig vändning…

Till skillnad från 2019 filmen med samma titel är den här filmen betydligt långsammare. Den tar god tid på sig att komma igång och av någon anledning fann jag den ändå väldigt intressant och spännande allt eftersom de lyckades klura ut pussel efter pussel, vilket är en stor dragningskraft för min del när det kommer till den här smala subgenren av filmer. Filmen är hur som helst välspelad, underhållande och överlag spännande även om jag mot slutet förstod vart allting skulle ta vägen.

Jag gillade den här Escape Room också och ger den en rekommendation, helt enkelt.

No Comments

Shredder av J

februari 11th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp vänner beger sig till en nedlagd skidanläggning intill Mount Rocky Summit för en helg med sprit och snowboardåkning. Anledningen till att anläggningen blivit nedlagd beror på den rad av besynnerliga dödsfall på snowboardåkare som inträffat där och det dröjer inte länge förrän gruppen inser att de står på tur…

Shredder från 2001 är en slasherfilm som är dummare än en säck med hammare, men som samtidigt underhåller. Karaktärerna är totala idioter och gör stereotypiskt dumma beslut som får dem dödade en efter en i hyfsat inovativa mordsekvenser. Filmen är knappast något mästerverk, men det är en kul och dum slasherfilm från slutet av den andra slashervågen som började med Scream. Ska jag vara helt ärlig blev jag faktiskt själv förvånad över hur mycket jag gillade filmen då jag hade förväntat mig rent skräp.

Är man ute efter stendum popcorn-skräck är Shredder ett bra val, skulle jag säga. Jag vet med mig själv att jag kommer återbesöka den i alla fall. Rekommenderas.

No Comments

Iced av J

februari 11th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp vänner har blivit inbjudna att övernatta i en stuga ute i skogen av ett företag, som har för avsikt att sälja stugan till dem. Det gruppen inte vet är att ett psycho med skidmask och skidglasögon iaktar dem och är ute efter hämnd…

Iced (även känd som Blizzard Of Blood) är en slasherfilm från 1988 och den tillhör inte någon av mina favoriter direkt. Filmen är fruktansvärt utdragen och bortsett från ett mord som inträffar tio, femton minuter in så dröjer det ända fram till strax efter timmen innan något överhuvudtaget av värde börjar hända. Filmen slutar sedan med ett gigantiskt antiklimax som fick mig att klia mig i huvudet. Jag måste dock säga att jag tokdiggade filmens epilog som var så jävla dum att jag inte kunde göra något annat.

Filmen var hyfsat välspelad för en slasherfilm från slutet av 80-talet men det var extremt enkelt att fingra mördaren här, vars identitet inte hade kunnat varit mer uppenbar – såvida inte mördaren hade haft en stor blinkande neonskylt kring halsen och ett stort finger ovanför skallen som pekar mot denne ackompanjerat med ett boing-ljud…

Jag tvivlar på att jag kommer springa benen av mig inom någon närmare framtid för att se om Iced. Det finns definitivt sämre slasherfilmer där ute, men det finns definitivt också bättre.

No Comments

Slasher – Season 1 & 2 av J

februari 11th, 2019 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Sarah (Katie McGrath), vars föräldrar blev brutalt mördade av ”The Executioner” på Halloween 1988 i deras hem, återvänder till sin hemstad Waterbury tillsammans med sin make Dylan (Brandon Jay McLaren) för att bo i hennes föräldrars hus. Det dröjer dock inte länge innan en rad bestialiska mord baserade på de sju dödssynderna börjar inträffa runt omkring i staden och det verkar som att ”The Executioner” är tillbaka. Men om Tom Winston (Patrick Garrow) – mannen som mördade Sarah’s föräldrar – sitter bakom lås och bom, vem är det då som gömmer sig bakom masken? Allt eftersom morden eskalerar börjar sedan länge begravda mörka hemligheter att komma upp till ytan, vilket gör alla omkring Sarah till misstänkta – eller offer…

Jag hade hört redan innan jag satte mig för att se den första säsongen av Slasher att den inte skulle vara något vidare – och nu förstår jag varför en del slasherfans som har sett serien tycker just så. Första säsongen av Slasher är mer åt mordmysterium genren än slashergenren, vilket inte hade varit något större problem om det inte hade varit för att serien faktiskt heter Slasher. Slasherbitarna i den första säsongen känns mest som att de slängts in i efterhand då de delarna absolut inte står i fokus här, vilket de borde ha gjort med tanke på – återigen – seriens titel. Att manusförfattaren/skaparen Aaron Martin (som för övrigt mest varit involverad i drama- och komedi-serier, vilket kanske säger en del..) valt att avslöja vem mördaren är i det nästsista avsnittet av säsongen dödar spänningen i säsongens final och det hela blir extremt förutsägbart.. även om jag hade klurat ut vem mördaren var två avsnitt innan.

Hur som helst är den här första säsongen välgjord, välskriven och välspelad, men samtidigt är det en väldigt knagglig start för serien. Kan man förbise att den första säsongen inte är en renodlad slashershow och om man gillar mordmysterium överlag är den värd en titt, annars skippa.

En grupp vänner beger sig iväg till sommarlägret de jobbade på för fem år sedan som nu mer är ett kollektiv mitt i vintern. Anledningen till att de är där är för att de fem år tidigare gömde kroppen efter en annan lägerledare som de mördade. Det dröjer dock inte speciellt länge innan någon i skidmask och skidglasögon börjar att slakta alla närvarande en efter en…

Medan den första säsongen av Slasher var mer åt mordmysterium och detektiv genren med vissa inslag från slashergenren går säsong två – som går under titeln Slasher: Guilty Party – fullt ut med slashergenren (vilket serien borde ha gjort redan från första början). Säsong två är full med red herrings, våld, twistar och har en perfekt backdrop för säsongens berättelse. I stort sett alla karaktärer i säsongen är as och har mörka hemligheter de försöker dölja för varandra, vilket i sin tur gjorde det svårare att lista ut vem det var som låg bakom alla mord. Jag lyckades – på sätt och vis i alla fall – klura ut vem som var mördaren även i den här säsongen, även om jag blev riktigt paff när avslöjandet kom. Jag kan väl säga att jag inte var beredd på hur de genomförde det…

Den här andra säsongen av serien är återigen välgjord, välskriven och välspelad (flera av skådespelarna från den första säsongen återvänder, fast som nya karaktärer) och är en solklar förbättring från den första säsongen. Den här säsongen var – i min mening – slasherguld. Det bästa med den här serien är att varje säsong har en ny berättelse (likt American Horror Story), vilket gör att om man inte orkar traggla sig igenom den knaggliga första säsongen kan man hoppa in direkt här. Hur som helst; Slasher: Guilty Party får en solklar rekommendation av mig. Nu ska jag vänta på säsong tre av Slasher, som släpps senare i år…

No Comments

Escape Room av J

februari 3rd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Sex individer från olika vägar i livet blir inbjudna till ett flyktrumsspel där vinnaren kommer att kama hem 10 000 dollar. Det visar sig dock snart att spelet är på dödligt allvar och att deras enda chans är att samarbeta för att ta sig igenom de riggade rummen.

Jag har alltid gillat den här ganska magra subgenren av thriller- och skräckfilmer där en grupp människor blir instängda i ett eller flera rum och måste klura ut hur de ska ta sig därifrån levande – alá Cube, Saw och Circle. Den sydafrikanska/amerikanska samproduktionen Escape Room är inget undantag. Det är en välspelad, skön och spännande thrill ride som jag inte skulle ha något emot att se uppföljare på, även om den inte är i närheten så våldsam som Saw eller Cube filmerna.

Det finns inte så mycket mer att säga. Se den. Rekommenderas.

1 Comment

The Loved Ones av J

februari 2nd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I ett försök att undvika att köra på en spöklik figur ute på vägen kraschar highschool eleven Brent (Xavier Samuel) sin bil in i ett träd, varpå hans far som är med i bilen dör. Med det konstanta konfronterandet av hans mors känslomässiga kollaps efter olyckan flyr Brent in i ett marijuana fyllt moln med hög metal musik för att blockera smärtan och skuldkänslorna. När Brent tackar nej till Lola’s (Robin McLeavy) inbjudan till att gå på skolbalen tillsammans med henne tar hans avvisande en mörk vändning in i en obegriplig mardröm. Bara timmar innan balen blir Brent kidnappad och tagen till Lola’s hem av hennes sinnessjuke far (John Brumpton), som är fast bestämd att göra hans prinsessas drömmar sanna…

När det kommer till torture porn subgenren – som växte fram med filmer som Hostel och Saw – varierar det ganska ordentligt i vad jag gillar och inte gillar. Exempelvis tycker jag att Hostel filmerna är överskattad smörja, medan mitt hjärta bultar lite extra för Saw filmerna. Den australensiska torture porn filmen The Loved Ones från 2009 hamnar någonstans mitt emellan de två franchisérna. Det är en film som inte bjuder på speciellt mycket nytt, men som överlag är helt okej för vad den är och för vad den försöker göra.

Filmen är välspelad och effekterna ser bra ut, men jag kunde samtidigt inte skaka av mig känslan att manusförfattaren hade tittat på The Texas Chainsaw Massacre från 1974 och tagit middagsscenen i den filmen och dragit ut den till runt 40 minuter (utan allt gapande och skrikande), för att sedan slänga in en subplot som egentligen inte mynnar ut i någonting (även om det i slutet visar sig finnas en koppling till filmens huvudstory) och som mest kändes inslängd för att fylla ut speltid.. och för att ha en handfull scener med comic relief, som inte hör hemma i den här typen av film. Med det sagt så kan jag säga att jag faktiskt tyckte subploten i filmen var den mest intressanta och underhållande delen av filmen då huvudstoryn kändes en aningen trött och återanvänd från andra – bättre – filmer.

Nå. Jag har sett sämre filmer än The Loved Ones, men jag har definitivt sett bättre också. Den är som sagt okej för vad den är och för vad den försöker att göra, men jag kan inte direkt påstå att jag kommer springa benen av mig för att se om den inom någon närmare framtid.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud