| Subcribe via RSS

Near Dark av J

januari 21st, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Småstadskillen Caleb Colton (Adrian Pasdar) är ute en sen kväll när han möter den vackra Mae (Jenny Wright) som ber honom om skjuts till hennes trailer innan gryningens intrång. På vägen dit stannar Caleb sin bil och ber om en kyss från Mae, som biter honom i halsen och springer därifrån. Då hans bil vägrar att starta igen börjar han att gå hemåt, men när han börjar närma sig farmen han bor på och de första solstrålarna träffar honom börjar han att självantända – enbart för att i nästa stund bli insliten i en van.

Caleb blir introducerad till Mae’s familj; ledaren Jesse Hooker (Lance Henriksen), hans flickvän Diamondback (Jenette Goldstein), den elake Severen (Bill Paxton) och pojken Homer (Joshua John Miller). De har alla en sak gemensamt; de är nattliga jägare som behöver blod för att överleva, vampyrer. Caleb står nu inför ett val, att antingen återvända till sin familj och försöka hitta någon form av botemedel eller stanna kvar med Mae och bli en nattens varelse…

Jag har aldrig varit något större fan av vampyrfilmer, likt varulvsfilmer. Visst, det finns en handfull av den typen av filmer jag är ett stort fan av, men varken vampyrer eller varulvar har tilltalat mig nämnvärt igenom åren som gedigen skräckfilmstittare. Jag finner bägge av dessa monster ganska ointressanta – och tråkiga. Jag minns inte första gången jag hörde talas om Near Dark, men det som cementerade min kännedom av filmen var för några år sedan då jag och några till startade en podcast med samma namn som filmen (som du finner här och här) – mestadels för att vi inte kunde komma på något bättre namn och då namnet Graveyard Shift (som var vår första idé till namn på podcasten) visade sig vara använt av flera andra podcasts. Hur som helst så har det tagit några år för mig att se filmen men nu har jag slutligen alltså gjort det.

Som jag har förstått det anses Near Dark vara en kultklassiker bland många och den verkar vara ansedd som en av de bättre vampyrfilmerna som gjorts. Jag tyckte att filmen överlag var okej, men inte mycket mer än så. Visst, den har en handfull set pieces som var helt suveräna (bland annat en shoot-out mellan vampyrerna och en grupp poliser), men det kändes samtidigt som att det fattades typ en timmes speltid; helt enkelt att filmen hoppade mellan scener utan ha någon direkt röd tråd mellan dem.

Jag blev en aningen trött på inledningen av filmen också. Jag förstår att karaktären Caleb till en början inte förstår vad som händer honom, men det hela dras verkligen ut så långt det bara går och då jag som tittare redan vet vad som pågår blir det hela jävligt långdraget. Slutet kändes dessutom jävligt taffligt och karaktärerna (som vi fått lära känna hyfsat under filmens gång) börjar bete sig som totala idioter med noll självbevarelsedrift – vilket är något de haft igenom hela filmen, i alla fall fram till slutet. Det kändes verkligen som att manusförfattarna inte riktigt visste hur de skulle avsluta filmen, så vad vi i slutändan fick var ett både abrupt och inte speciellt genomtänkt slut. Nåväl…

Filmen bjuder i alla fall som sagt på en handfull set pieces som är grymt underhållande. Filmens antagligen största behållning är Bill Paxton’s rollprestation som Severen då karln snor hela showen varenda gång han står framför kameran och jag vettefan om han inte hade fungerat lika bra (eller bättre) som ensam skurk här faktiskt – speciellt med tanke på att Lance Henriksen, Jenette Goldstein och Joshua John Miller egentligen inte har så där värst mycket att göra.

Nåja. Jag har sett sämre vampyrfilmer än Near Dark, men jag har definitivt sett bättre. Det var i alla fall kul att se Henriksen, Goldstein och Paxton återförenas efter Aliens, från året innan – och Miller, tre år innan han dök upp i Class Of 1999. Jag kommer hur som helst inte ha någon större brådska att se om den här filmen.

No Comments

M3GAN av J

januari 14th, 2023 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

På vägen upp till fjällen för en skidsemester omkommer den lilla flickan Cady’s (Violet McGraw) föräldrar i en trafikolycka varpå hon hamnar hos sin moster Gemma (Allison Williams), som jobbar som en robotingenjör på ett avancerat leksaksföretag som tagit fram leksaker som är styrda av simpel AI.

I ett försök att hjälpa sin systerdotter att komma över sorgen efter sina föräldrar bestämmer sig Gemma för att bygga klart ett projekt som hon och två av hennes kollegor jobbat på i smyg för sin chef, M3GAN (Amie Donald / Jenna Davis’ röst) – Model 3 Generative Android, med en betydligt mer avancerad AI än vad de tidigare har utvecklat – för att ge Cady en vän. Cady blir snabbt fäst vid M3GAN och det hela verkar fungera bra – i alla fall fram tills flera mystiska dödsfall börjar inträffa kring Gemma och Cady…

Redan när jag såg postern för M3GAN förra året visste jag att det här var en film jag bara måste se. Skräckfilmer där leksaker (i synnerhet dockor) får ett eget liv och går berserk är allt som oftast i min mening väldigt underhållande och M3GAN är inget undantag, även om det är väldigt, väldigt svårt att inte dra paralleller till Chucky och Child’s Play franchisén – i synnerhet remaken av Child’s Play (recenserad här). Det som skiljer M3GAN från Child’s Play filmerna är att filmen är (tyvärr borde jag nog säga) en PG-13 film och är således väldigt tam i vad de visar. Det är väl egentligen inget större problem då nästan allting annat i filmen fungerar fint, men jag hade inte klagat över lite extra gore… just sayin’…

Hur som helst så gillade jag M3GAN, trots att majoriteten av allt våld inträffade off-screen. Skådespelet är bra, effekterna är lysande (M3GAN ser till exempel jävligt creepy ut) och även om filmen inte bjuder på några som helst överraskningar – då det är en sådan film där du som tittare vet precis vad du kommer få – så var den väldigt underhållande.

Om jag absolut måste klaga på något med filmen (bortsett från PG-13 ratingen) så skulle det vara att den är lite långsam och det tar tid innan den titulära karaktären slutligen träder fram framför kameran. Filmens skräck börjar inte inträffa förrän mer än halvvägs in och filmen hade nog mått bra av att ha trimmats ned några minuter för att få upp dess tempo lite grann. Men det är väl ungefär det jag har att klaga över.

M3GAN har sina små problem här och där, men jag vart i slutändan underhållen av den – och jag hoppas personligen att vi får en uppföljare eller tre på den, som förhoppningsvis rättar till de problem som fanns här. Jag vill i alla fall rekommendera M3GAN, åtminstone till de som är som mig och har en förkärlek till mördarleksaker. Tumme upp.

No Comments

Last Night In Soho av J

januari 3rd, 2023 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Fixerad vid det svängiga sextiotalet och alla dess moden drömmer den unga Eloise (Thomasin McKenzie) om att bli en mode designer. När hon blivit intagen till London College of Fashion packar hon sina grejer och flyttar från sin lugna tillvaro på landet med sin mormor till den livliga storstaden, ovetandes om att den kan vara mycket ibland. Obekväm med hur studenterna i hennes boende festar bestämmer hon sig för att flytta till ett gammalt hus som ägs av Ms. Collins (Diana Rigg) för att hyra ett rum.

När hon lägger sig för att sova händer något; hon reser på ett mystiskt sätt tillbaka till 60-talet och börjar följa den aspirerande sångerskan Sandie (Anya Taylor-Joy), lurad in i en bländande värld av ljus och skuggor. Men framgångar kommer alltid med ett pris och frågan är, vem vet vad som hände igår kväll i Soho?

Vi har väl alla satt oss för att se en film och haft vissa förväntningar på hur den ska vara. Det kan vara handling, genre, skådespelarinsatser, effekter… och så vidare. Ibland snavar man över en film som man förväntade sig att den skulle vara på ett sätt, men som sedan visade sig vara någonting helt annat när väl sluttexterna börjar rulla. Last Night In Soho är en sån film för mig.

Jag satte mig i soffan med förväntningarna att få se en thriller med ett mordmysterium i centrum, vilket det på sätt och vis var, men allt eftersom började filmen gå mer och mer mot skräckgenren och i slutändan var jag nästan golvad av hur fel jag hade haft. Last Night In Soho gör dessutom ett bra jobb att lura sin tittare och varje gång jag trodde jag visste vart filmen var på väg så drog filmen undan mattan under fötterna på mig och slängde en ny vändning i mitt ansikte.

Filmen är välspelad, snygg och överlag spännande, men jag har dock ett litet problem med den; dess längd. Jag hatar musik- och dansnummer i filmer och det här var inget undantag. Även om de inte var superlånga så tycker jag att de hade kunnat kortats ned likförbannat. Jag fattar att de är viktiga för karaktärsutvecklingen i filmen, men när det känns som att filmen tvärnitar och stannar av för min egen del så får det vara.

Utöver det har jag egentligen ingenting att gnälla över – eller tillägga heller för den delen. Last Night In Soho är (trots dess längd och musik- och dansnummer) en genuint bra skräck-thriller. Rekommenderas.

No Comments

Desu foresuto kyoufu no mori 1 – 5 (aka Death Forest 1 – 5) av J

november 11th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I Juli 2014 släpptes indieskräckspelet Death Forest, som skapades av någon under pseudonymen Kazz i Unity. Spelets story är att japanen Kazuki Uchida’s motorcykel går sönder medan han åker igenom Aokigahara – den ökända Självmordsskogen i Japan. Han måste navigera skogen och hitta fyra detaljer för att reparera sin motorcykel och åka ut från den, allt medan han har fyra monster i hälarna; Yoshie, Stalker, Stranger och UMA. Senare samma år, i December, släpptes den första live action adoptionen av Death Forest som senare fick hela fyra uppföljare (!) – och jag har så klart sett allihop…

Att förklara vad Desu foresuto kyoufu no mori – eller Death Forest – filmerna handlar om utan att kunna japanska är som att förklara varför himlen är blå, alltså förbannat svårt. Anledningen till det är att filmerna finns (i skrivande stund i alla fall) enbart med urusla autogenererade engelska undertexter på youtube, vilket gör att majoriteten av alla dialoger i samtliga fem filmer blir otroligt osammanhängande och man får i stort sett gissa sig fram till vad karaktärerna säger. Är inte undertexterna osammanhängande (eller saknas helt och hållet) så fylls de på med irriterande extra text så som ”yes yes yes yes yes” och ”yeah yes that’s it” både före, under, efter och mellan dialogerna. Men för att försöka göra filmerna någon form av rättvisa tänkte jag åtminstone försöka beskriva vad de handlar om här nedanför. En sammanfattning av vad jag tycker om samtliga fem filmer ser du längst ner. Bra så? Bra, då kör vi.

En grupp vänner är ute i skogen och campar. På vägen tillbaka svänger de in på en mörk, smal väg i tron om att det är en genväg. Det dröjer dock inte länge innan deras bil havererar och de blir stående. De blir snart varse om att de inte är ensamma när en panikslagen man, som verkar vara jagad av någonting, dyker upp – och de inser snart att de alla svävar i livsfara.
 
 

 
 
 

En högstadie-dramaklubb har ett träningsläger i en gammal övergiven skolbyggnad nära en mörk skog. Den bekymrade eleven Kizuki (Yuka Kuramochi) går plötsligt med i dramaklubben på dagen då de ska bege sig iväg till träningslägret. Väl där avviker Kizuki och medverkar inte på träningarna. När mörkret lagt sig över byggnaden inser snart gruppen att de inte är ensamma i de tomma lokalerna.

 
 
 
 
Mayu Uchida (Narumi Uno) är en högstadieelev som bor i en lugn förort till Tokyo som blir misshandlad av sin styvfar och har planer på att rymma hemifrån till sin farbror i Tokyo. Medan hon är på väg att kliva på den sista bussen till Tokyo dyker en mystisk främling upp som gör att hon missar bussen. I ett sista försök att ta sig till Tokyo börjar hon istället att gå.

Samtidigt jagar Mayu’s farbror, Kazuki Uchida (Dajirô Kawaoka), en frilansande journalist, efter den fasansfulla anden Yoshie, som fortsatt sina attacker mot intet ont anande människor. Uchida tar emot ett telefonsamtal om att hans brorsdotter Mayu har rymt hemifrån och i hans sökande efter henne hittar han hennes telefon på en bergsstig med en bild på Yoshie.
  
 
Medan den frilansande journalisten Kazuki Uchida (Dajirô Kawaoka) jagar Yoshie besöker han ett sjukhus där han besöker en man efter att ha fått information ifrån en man vid namn Hatakeyama. Samtidigt tar Hatakeyama’s dotter Saori emot ett brev från sin far där han ber henne att ”skicka saken han lämnade till henne”.


 
 
 
 
Folk runtom i Shibuya börjar att se Yoshie. De som står de som faller offer för den glupska demonen börjar i sin tur att se henne och blir snart hennes nästa måltavla. Yui, en av Yoshie’s senaste måltavlor, lyckas undkomma med hjälp av en mystisk man som tar henne in i ett rum med andra överlevande.

Samtidigt har polisen börjat att leta efter den frilansande journalisten Kazuki Uchida, som efter sin jakt på Yoshie blivit hemlös och ett nervvrak, då han är huvudmisstänkt i en rad mystiska försvinnanden i Shibuya.
 
 
Sammanfattningen:
Om man bortser ifrån det stora problemet att alla fem filmerna enbart finns tillgängliga med usla autogenererade engelska undertexter (som jag skrev om längre upp) så är Death Forest filmerna gräsliga lågbudget skräpfilmer som absolut inte är värd din tid.

Problemet med filmerna (bortsett från avsaknaden av vettiga undertexter) är inte att de är lågbudget och rätt dåligt gjorda, utan att de är så förbannat jävla tråkiga. Hur man lyckas få en film som har en speltid på precis över sextio minuter att bli tråkig (och det flera gånger) är helt otroligt. Jag skulle säga att Death Forest filmerna ingår i den kategorin av filmer som är filmvärldens motsvarighet till att få tuggummi i ögonen; det är otroligt segt och otroligt jävla långtråkigt.

Att titta på alla fem filmerna back-to-back var definitivt en upplevelse – och inte av den bra sorten. Alla filmerna finns att titta på på youtube (om någon nu är lika masochistiskt lagd som mig), men jag skulle avråda alla – även skräpfilmsälskare – att avstå från den här dyngan.

Imdb-länkar: Death Forest 1, 2, 3, 4 och 5.

No Comments

The Last Thanksgiving av J

november 5th, 2022 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Det är Thanksgiving och restaurangen Derry’s är öppen. Dessvärre för de anställda och kunderna har en blodtörstig och kannibalistisk familj satt sitt sikte på stället – och de vill ha alla som är där som deras Thanksgiving middag.

Jag gillar slasherfilmer. Både gamla som nya, även om jag föredrar de äldre filmerna. När jag sätter mig för att titta på en slasherfilm så räknar jag inte kallt med hög budget, bra skådespel, bra effekter eller dylikt, utan jag förväntar mig att på ett eller annat sätt bli underhållen. The Last Thanksgiving är inte det.

Majoriteten av alla karaktärer är irriterande as och även om det är mer än tillräckligt med våld på TV-skärmen så känns det som att filmen nästan står stilla. Det är varken kul eller underhållande, det är bara jävligt tradigt att sitta och titta på. Filmen klockar in på strax under sjuttio minuter, men det tog mig nära tre timmar att se klart skiten – vilket kanske säger en del. Skådespelarinsatserna och effekterna är väl vad man kan räkna med när det kommer till den här typen av film.

Jag brukar kunna se någonting gott i den här typen av lågbudget trashfilmer, men The Last Thanksgiving är ett undantag och ren dynga. Skippa.

No Comments

Prey For The Devil av J

november 5th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I respons till en global ökning av fall där demonisk besatthet inträffat har den Katolska Kyrkan återöppnat flera exorcistskolor för att lära präster konsten att utföra exorcismer. Trots att utbildningen enbart är till för präster har professoren och prästen Fader Quinn (Colin Salmon) fått upp ögonen för nunnan Syster Ann (Jacqueline Byers), som besitter vissa speciella gåvor, och går med på att utbilda henne.

Inkastad på den spirituella frontlinjen tillsammans med klasskamraten Fader Dante (Christian Navarro) finner sig Syster Ann snart i en strid om en ung flickas själ, som Syster Ann tror är besatt av samma demon som plågade hennes egen mor. Bestämd att utrota det onda börjar Syster Ann att inse att Djävulen har henne precis där han vill henne…

Prey For The Devil kan vara en av de mest generiska skräckfilmerna som kommit ut under 2022. Filmen bjuder inte på några som helst överraskningar och återanvänder samma gamla trötta demon-berättelse som vi har sett ungefär en miljon gånger de senaste tio, tolv åren.

Filmen i sig är välgjord och välspelad, men alltihop faller på det trötta manuset den har. Igenom de två första akterna av filmen kändes det som att någonting fattades. Inte en röd tråd, men någonting som skulle bygga upp filmen till dess klimax. Detta någonting kom in i början av akt tre av filmen och jag blev ärligt talat nästan paff över hur generisk vändningen visade sig vara. Det kändes lite som att manusförfattaren inte riktigt visste hur han skulle avsluta filmen och drog således bara någonting ur arslet för att få till ett slut – ett extremt generiskt slut, dessutom.

Nåja. På det stora hela är Prey For The Devil en okej dussinfilm. Den är som sagt både välgjord och välspelad, men den levererar absolut noll överraskningar och manuset känns mest trött – vilket är synd då det är flera riktigt bra skådespelare framför kameran här. Jag kommer hur som helst inte ha någon större brådska att se om den här.

No Comments

Halloween Ends av J

oktober 15th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fyra år har gått sedan Michael Myers (James Jude Courtney) återvände till Haddonfield, Illinois och fortsatte det han påbörjade fyrtio år tidigare för att sedan försvinna spårlöst med enbart döda kroppar och blod bakom sig. Laurie Strode (Jamie Lee Curtis) bor nu mer med sitt barnbarn Allyson (Andi Matichak) och håller på att avsluta det sista på hennes skrivna memoarer. Laurie, som låtit Michael’s vålnad bestämma och driva hennes verklighet i årtionden, har bestämt sig för att slå sig fri från hennes rädsla och vrede och istället omfamna livet.

Men efter att Laurie har introducerat den unge mannen Corey Cunningham (Rohan Campbell) för Allyson börjar hon sakta att inse att den ondska Michael lämnade efter sig fortfarande vilar över Haddonfield och när en ny kaskad av våld och terror blåssar upp måste Laurie en gång för alla konfrontera den ondska hon inte kunnat kontrollera alla dessa år…

Halloween Ends. Den sista filmen i den nya Halloween trilogin och oh boy…

Halloween är en sån där franchisé som har haft både sina välförtjänta uppgångar och katastrofala nedgångar. Att de valde att göra en fortsättning på det klassiska originalet från 1978 var ett smart drag, Halloween från 2018 (recenserad här) visade sig inte bara vara en passande fortsättning på originalets berättelse utan också en genuint bra uppföljare när den kom ut för fyra år sedan. Halloween Kills (recenserad här) tog vad filmen från 2018 gjorde och vred upp både tempot och body counten till elva, men slängde samtidigt saker så som krypande spänning och ett subtilt manus ut genom fönstret. Plattan hölls i mattan från början till slut och även om filmen i sig var bitvis helt idiotisk så var det en underhållande slasherfilm. Den försökte inte vara någonting annat och den lyckades (till större delen) med vad den försökte göra. Så, när jag satte mig i biosalongen för att se Halloween Ends var förväntningarna att den skulle leverera ungefär det samma som sin föregångare – eller kanske ännu mer. Det gjorde den inte…

Halloween Ends har ett betydligt långsammare tempo än sin föregångare. Den första delen av filmen går åt att bygga upp karaktärerna (i synnerhet en specifik) och omkring en timme in började jag undra om jag satt och tittade på ett tonårsdrama eller en slasherfilm. Ungefär halvvägs igenom filmen börjar i alla fall saker och ting till slut att röra på sig ordentligt fram till slutet. Det antiklimaktiska slutet.

Utan att gå in på några detaljer som spoilar filmen så kan jag väl säga att Halloween Ends var allt annat än vad jag trodde att den skulle vara. Varför de valt att gå den här vägen med filmen förstår jag inte då en direkt fortsättning på Halloween Kills hade varit den mest logiska vägen att gå, vilket också hade kunnat gett oss fans ett ordentligt klimax till skillnad från det magplasket vi fick här. Halloween Ends hade dock en handfull idéer (som jag faktiskt fastnade för) som hade kunnat varit en grogrund för en spin-off, men som i slutändan inte ledde någonstans överhuvudtaget. Den speltiden som användes till det hade definitivt kunnat använts på ett bättre sätt.

På det stora hela är jag faktiskt besviken. Halloween Ends var meningen att vara den stora finalen mellan Laurie Strode och Michael Myers. Den sista striden mellan det goda och det onda. Istället fick vi en uppföljare som försöker göra någonting nytt trots att det är det avslutande kapitlet i franchisén (för nu, i alla fall).

Jag hatar inte Halloween Ends, men jag har inga problem att bunta ihop den med de svagaste installationerna i Halloween franchisén. Hade manuset varit för en annan film hade jag kunnat ursäkta dess tillkortakommanden då filmen som sagt har en handfull idéer jag fastnade för och även stunder då jag verkligen njöt av att titta på den, men som en Halloween film är den ärligt talat bedrövlig…

No Comments

Hung bou yit sin ji Dai tao gwai ying av J

september 30th, 2022 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Ett team med amerikanska dokumentärfilmare som befinner sig i Hong Kong för att göra ett reportage om en radiostation och specifikt radioprogrammet Horror Hotline, där lyssnare kan ringa in och berätta om sina paranormala upplevelser. En kväll när teamet befinner sig på stationen ringer en man som säger sig heta Chris in till programmet och berättar om en händelse 1963, då han och sex av hans skolkamrater stötte på en bebis med ett gigantiskt huvud – ett monster. Dagarna efter blir stationen fullkomligen nedringd av andra lyssnare som också vill berätta om sina möten med denna mystiska varelse.

Ben (Francis Ng), Horror Hotline’s producent, och Mavis (Josie Ho), TV-reportern som leder dokumentärfilmarna, bestämmer sig således att undersöka dessa märkliga berättelser närmare, men varje gång de verkar komma ett steg närmare vad som verkar vara någon form av sanning kring fallet börjar märkliga dödsfall och övernaturliga incidenter att inträffa omkring dem…

Jag hörde talas om Hung bou yit sin ji Dai tao gwai ying – eller Horror Hotline… Big Head Monster, eller bara Big Head Monster som den hette i England och USA – för några år sedan och tack vare dess smålöjliga titel i kombination med att jag hörde att den skulle vara (trots sin titel) en genuint läskig skräckfilm skrev jag upp den på min långa lista över filmer att se.

Nu när jag äntligen har sett den så kan jag väl säga att filmen inte riktigt var som jag trodde att den skulle vara. Det är för det första inte en monsterfilm, trots dess titel. För det andra lutar den sig mer åt den då tidstypiska spökskräcken som genomsyrade asiatiska skräckfilmer då filmen spelades in – minus en kvinna med långt svart hår som gör läskiga ljud… sort of.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den här filmen. Den levererade förvisso en handfull ganska creepy scener, men en del av skådespelarinsatserna var på gränsen till skrattretande och filmen i sig kändes till större delen mest konstig bara för att vara konstig. En hel del av det som händer i filmen leder egentligen ingen vart och man som tittare får mest sitta och klia sig i huvudet – vilket antagligen var syftet också, eller nåt. Nåja…

Jag tror att jag inte kommer ha någon större brådska att se om den här filmen – om någonsin, faktiskt. Den levererar förvisso bitvis en del genuint obehagliga scener, men det väger å andra sidan inte upp för att filmen bitvis (i synnerhet mot slutet) blir obegriplig och således – i alla fall för mig – tradig att titta på.

För den nyfikne finns filmen att se gratis på youtube med engelska undertexter, vilket du kan göra här nedanför.

No Comments

Busanhaeng 2: Bando (aka Peninsula) av J

september 21st, 2022 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Fyra år har gått sedan de katastrofala händelserna i Sydkorea inträffade, då ett dödsbringande virus plötsligt bröt ut och förvandlade de smittade till blodtörstiga zombies som ödelade allt som kom i deras väg.

Jung-seok (Dong-won Gang), en skuldtyngd före detta soldat som lyckats fly utomlands, får tillsammans med tre andra ett hemligt uppdrag av en Hong Kong gangsterboss att ta sig in i den raserade staden Incheon för att lokalisera en lastbil som är fylld med väskor innehållande tjugo miljoner dollar i amerikanska sedlar och att föra den ut ur staden, i utbyte mot hälften av bytet – vilket kommer bli lättare sagt än gjort…

Anledningen till att jag skjutit på att se Busanhaeng 2: Bando – eller Peninsula – beror nog mest på att när filmen släpptes fick jag höra av ett flertalet personer att filmen inte var i närheten av dess föregångare, Train To Busan (recenserad här). Intresset för den svalnade av rätt ordentligt när jag fick höra det och även om jag förbokade filmen på bluray så blev det helt enkelt att jag stoppade in den i hyllan och att den fått stå där till nu.

I förberedelse inför min titt av Peninsula så satte jag mig och tittade på Seoul Station (recenserad här) och jag såg även om Train To Busan då jag inte hade sett den sedan jag skrev min recension på den. Train To Busan står sig än som en av de (om inte den) bästa zombiefilmen från 2010-talet – vilket är mer fakta än åsikt.

Train To Busan tillförde egentligen inte så mycket nytt till subgenren men det som den gjorde rätt var att ha karaktärer man gillade och som man inte ville se dö, även om man visste att de förmodligen skulle göra det. Skådespelarinsatserna var suveräna och personligen tycker jag att de mer gripande scenerna fungerade – mycket tack vare att man gillar (majoriteten av) karaktärerna som stryker med under de scenerna. Filmen hade dessutom ett högt tempo, mycket action och en hel del spänning – och en gnutta humor inbakat i allt kaos som pågick i filmen. Så med Train To Busan färsk i minnet satte jag mig för att titta på Peninsula.

Jag förstår nu vad de jag pratat med om Peninsula menade med att den inte var i närheten av Train To Busan, för det är den inte. Filmen känns som en mix av 28 Days Later och Doomsday, fast att handlingen utspelar sig i Sydkorea istället för i England. Till skillnad från sin föregångare finns det egentligen inga karaktärer att gilla här. Ärligt talat sket jag fullkomligen i vem som överlevde och vem som dog, alla karaktärer kändes som extremt generiska zombiefilmskaraktärer och även om filmen försöker sig på en handfull scener där det är meningen att det ska vara gripande kände jag mest att de drog ut på tiden mer än någonting annat.

Tempot är hyfsat oförändrat, lika så är filmens action men speciellt spännande blir aldrig filmen. Biljakten mot slutet av filmen såg ut som en cutscene ur ett TV-spel och även om jag vart underhållen så kändes det hela ändå som generisk actionfilm med fläskig budget alá 2020. Hotet från zombierna kändes dessutom ganska litet här jämfört med föregångaren. Visst, de fanns där, men hotet från de mänskliga karaktärerna kändes större än hotet från horderna av de odöda…

Med allt det sagt; jag hatar inte Peninsula. Jag tycker att det är en bra och underhållande zombie-actionfilm, men den är som sagt inte i närheten av Train To Busan. Hela filmen osar generisk zombie-action och känns till en viss del mest producerad för att prångla ut en uppföljare till succéen som var dess föregångare.

Vill man ha en form av fortsättning på Train To Busan tycker jag att man kan bänka sig framför Peninsula, men att man samtidigt kanske inte ska ha allt för höga förhoppningar på den. Jag kommer högst troligen att se om den nån gång i alla fall, även om det lär dröja.

No Comments

Seoulyeok (aka Seoul Station) av J

september 21st, 2022 | Postad i Anime, Film, Skräck/Rysare

Bland upptagna och ointresserade förbipasserande stapplar en gammal hemlös man med ett blödande sår i halsen in till den livliga stationen i Seoul. Ignorerad av i stort sett alla börjar den svage gamle mannen, som verkar ha blivit biten av någonting, att sakta men säkert att ge efter för det dödliga trauma han utsatts för och när solen slutligen gått ned dör – bara för att vakna upp igen för att sätta tänderna i en annan hemlös persons varma kött.

Allt medan den fruktansvärda smittan sprider sig kring Seoul’s station försöker Hye-Sun (Shim Eun-kyung’s röst), en förrymd tonårstjej, att hitta sin pojkvän Ki-woong (Joon Lee’s röst) och hennes far, Suk-gyu (Seung-ryong Ryu’s röst), i det eskalerande kaoset, men allt eftersom de attackerade blir de attackerande verkar allt hopp vara förlorat…

Vi kan väl alla vara överens om att den sydkoreanska zombiefilmen Train To Busan (recenserad här) från 2016 är en (om inte den) bästa zombiefilmen som kommit under 2010-talet – eller hur? Bra. När jag precis hade sett den för första gången kollade jag in en teaser för den animerade prequel filmen Seoulyeok – eller Seoul Station – som var med på bluray utgåvan jag hade köpt hem och min tanke var att köpa hem den och se den så fort som möjligt. Jag skrev i slutet på min recension av Train To Busan (eller Busanhaeng som den heter i Sydkorea) följande; ”Det finns även en prequel till den här filmen kallad Seoul Station. Jag har inte sett den än, men kommer återkomma snarast möjligt med en recension på den också.” Det var över fem år sen. Så, i min värld är alltså att återkomma till något snarast möjligt fem år. Härligt, bra.

Anledningen till att jag dröjt med att se filmen och skriva en recension på den beror helt på att det var meningen att jag och min vän som jag såg Train To Busan med skulle se den tillsammans, vilket aldrig blev av. Nu, två år efter att uppföljaren till Train To Busan, har jag alltså äntligen kommit mig för att se den.

Med allt det dravlet sagt, vad tyckte jag om filmen? Jag gillade den. Animationerna påminde mig en del om de som användes i Dead Space: Downfall (recenserad här) (även om jag antagligen är helt ute och cyklar och att det är två helt olika animationsstilar), vilket jag gillade – och de infekterade i filmen såg genuint creepy ut. Handlingsmässigt bjuder inte filmen på några större överraskningar egentligen (fram till slutet), utan fungerar mest som en inledning till händelserna i Train To Busan – vilket jag antar var hela poängen med filmen. Duh.

Är Seoul Station en nödvändig prequel? Nej, egentligen inte. Den tillför inte nämnvärt mycket till universumet den utspelar sig i och fungerar mest bara som en till berättelse för att casha in på Train To Busan, vilket nödvändigtvis inte behöver vara dåligt givetvis. Personligen gillade jag som sagt filmen, men ser den samtidigt inte som nödvändig (speciellt med tanke på att den egentligen inte tillför nämnvärt mycket).

Skulle jag rekommendera Seoul Station? Svår fråga. Filmen är knappt nittio minuter lång och följer standardmallarna för moderna zombiefilmer, så är man sugen på någonting man inte behöver använda hjärnan till och som levererar lagoma doser av förutsägbar spänning (eller om man vill ha en upptakt till Train To Busan) så är det en okej film att slänga sin tid på. Annars kan man lika gärna sätta sig och titta på Train To Busan direkt. Den är hur som helst okej i mitt tycke.

1 Comment

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud