| Subcribe via RSS

Fantasy Island av J

april 11th, 2021 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Den gåtfulle Mr. Roarke (Michael Peña) uppfyller sina gästers hemliga drömmar vid sin lyxiga men avlägsna tropiska semesterö Fantasy Island. Men när besökarnas fantasier förvrängs till mardrömmar blir de tvungna att försöka lösa öns mysterium för att ta sig därifrån levande.

Ska jag vara ärlig så är jag lite av en fan boy när det gäller Blumhouse Productions. Jag gillar många av deras produktioner, stora som små, men har även märkt över åren att de emellanåt är ganska ojämna. För varje riktigt bra film de producerar så brukar de ofta komma ut med två, tre mer mediokra titlar som oftast försvinner bland deras större titlar.

Fantasy Island kanske inte har försvunnit, men det är utan tvekan en av deras mer mediokra titlar i mina ögon. Filmen är inte dålig eller så, men tack vare en på tok för lång speltid och det faktum att filmen inte riktigt vet om den vill vara en äventyrsfilm för vuxna, en skräckfilm eller en mjuk actionfilm gör att den i slutändan känns en aningen platt.

Konceptet med filmen (som de tydligen har lånat från en TV-serie som gick mellan 1977 och 1984 med samma namn) är det inget fel och jag tvivlar inte en sekund att det hade kunnat fungera bra i en regelrätt skräckfilm, men det känns å andra sidan som att det har slarvats bort lite grann här tyvärr.

Men ja, överlag är Fantasy Island en okej film. Det är en av Blumhouse Productions’ mer mediokra titlar i mina ögon, men en helt okej söndagsfilm att slöglo på. Mer eller mindre.

No Comments

The Dead And The Damned 3: Ravaged av J

april 11th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jag har haft den här filmen på min ”att se” lista i nära två år men skjutit på att se den – av god anledning, visade det sig. De två första filmerna – The Dead And The Damned och The Dead The Damned And The Darkness – är bedrövliga lågbudget zombiefilmer och The Dead And Damned 3: Ravaged lyckas med konststycket att vara ännu sämre än dem. Hur usel en film än är så försöker jag alltid vara rättvis och skriva någon form av beskrivning av filmens plot, men i det här fallet så har jag helt ärligt ingen aning om vad fan filmen handlade om.

Såvitt jag förstod det handlade filmen om att de levande döda har tagit över världen och en handfull överlevande kämpar med att överleva. En grupp rasistiska öststatsstereotyper förklädda till militärer har för avsikt att ”starta om” allt, varpå de tar en grupp kvinnor med sig från ett övergivet fort.. nånstans. De här kvinnorna syns inte till överhuvudtaget efter det. Sen var det nåt med nån snubbe i en rustning… som… gjorde nåt och som ville lyssna på musik. Jag vet inte…

Det kändes som att filmen blev inspelad på det första utkastet och att de glömde – eller inte hade råd – att spela in tjugofem procent av manuset. Det här är utan tvekan en av de mest osammanhängande filmerna jag har sett på väldigt länge och jag begriper inte hur fan de kunnat få den här filmen släppt överhuvudtaget. Filmen var knappt sjuttiofem minuter lång, men kändes som fyrtiofem minuter för lång.

Inte för att jag tror att någon skulle vilja se den här smörjan, men skippa den här för guds skull.

Läs gärna mina recensioner av The Dead And The Damned och The Dead The Damned And The Darkness också.

No Comments

Ready Or Not av J

april 10th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter en elegant bröllopscermoni vid den snuskigt rika Le Domas klanens påkostade herrgård informerar den nygifte brudgummen Alex Le Domas (Mark O’Brien) sin nyblivna fru Grace (Samara Weaving) att cermonin är långt ifrån över och att de nu har en lång natt framför sig.

Som en del av en makaber och märklig långtgående familjetradition behöver Grace medverka i en tillsynes oskyldig lek, där hon ska gömma sig någonstans i den väldiga herrgårdens rum och korridorer fram till gryningen – allt medan hennes svärfamilj, som är beväpnade till tänderna, jagar henne…

Jag är som vanligt sen till festen och alla har – som många gånger tidigare – redan gått hem. Eller däckat. I alla fall när det gäller Ready Or Not från 2019. Jag hade hört en del bra grejer om den och av att döma av det jag hade hört så verkade det vara en film som skulle falla mig alldeles ypperligt i smaken.

Det gjorde den. Till en viss del. Jag trodde att filmen skulle vara mer over the top och galen än vad den var, trots att den är over the top och galen. Konceptet med filmen fungerar fint och skådespelet är suveränt. Filmen är våldsam och har en ordentlig portion med nattsvart humor, men det kändes samtidigt som att de kunde ha gjort någonting mer, gått ett par steg till liksom.

Med det sagt är filmen inte dålig, snarare tvärtom. Även om idéen bakom filmen har gjorts (sort of) förr så fungerar den fint. Filmen är som sagt välspelad och när den väl är underhållande är den av kategorin God Underhållning. Det största problemet med filmen låg nog mestadels hos mig själv då jag antagligen förväntade mig mer än vad jag slutligen fick. Nåja…

Jag gillade Ready Or Not, men förväntade mig som sagt antagligen mer än vad jag fick – vilket så klart inte ligger filmen till last. Hur som helst rekommenderar jag filmen, även om jag tror att jag kommer vänta ett tag med att se om den.

No Comments

Like.Share.Follow. av J

april 10th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Garrett (Keiynan Lonsdale) är en YouTube stjärna med två miljoner följare som har en regel i sitt liv; att aldrig inleda några förhållanden med någon av sina fans.

En dag när han är och hämtar sin post stöter han på Shell (Ema Horvath), en ung vacker kvinna som han snabbt inleder ett romantiskt förhållande med – enbart för att inse att hon faktiskt är ett fan. Efter att ha avslutat relationen går det upp för Garrett att Shell inte är ett av hans vanliga fans, utan en besatt galning som kommer att göra precis allt för att få vara med honom…

Det har kommit en del thrillers och skräckfilmer sista åren som har använt social media som ett koncept för att berätta deras berättelser och Like.Share.Follow. från 2017 är en av dessa filmer.

På ytan är Like.Share.Follow. en hyfsat generisk modern teenager thriller med influenser från skräckgenren, men den har samtidigt en så pass intressant – och tyvärr verklig – premiss att jag inte kan låta bli att gilla den. Stalking är temat här och även om filmen drar saker och ting till den yttersta gränsen och in i absurdum bitvis så tycker jag att den fungerar bra för vad den försöker att göra (för att inte tala om Ema Horvath’s prestation här som är rent av läbbig bitvis).

Filmen är ganska långsam till en början och känns en aningen trevande de första trettio, fyrtio minuterna, men när saker och ting börjar eskalera får filmen lite fart i ryggen och brummar på utan några större bekymmer fram till sluttexterna.

Like.Share.Follow. är inte felfri och är en produkt av våran tid, vilket antagligen kommer resultera i att filmen kommer vara bortglömd om tio, femton år. Men med det sagt så tycker jag att det ändå är ett intressant koncept om någonting som faktiskt förekommer i verkligheten och som bör talas om mer än vad det görs.

Rekommenderas.

No Comments

Too Scared To Scream av J

april 10th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

När en rad av hiskeliga mord plötsligt börjar inträffa i det exklusiva lägenhetskomplexet Royal Arms faller poliskommissarien Alex Dinardo’s (Mike Connors) misstankar på den lite märklige Shakespeare-citerande portvakten Vincent Hardwick (Ian McShane), som lever tillsammans med sin invalida mor. Men är det rätt man? Eller är det någon annan som tar livet av komplexets boende?

Too Scared To Scream är en slasherfilm från mitten av 80-talet som levererar en del Giallo doftande vibbar samtidigt som den försöker att vara en mer tjusig och regelrätt thriller än vad den egentligen är. På pappret är det här någonting jag egentligen borde gilla, vilket jag i praktiken inte gör.

Filmen är överlag inte speciellt sevärd, utan mest utdragen och rent av tråkig. I stort sett allt våld är off screen och med en speltid på knappa 100 minuter känns det som en evighet och lite till innan sluttexterna börjar rulla. Ett flertalet scener hade kunnat kortats ned medan andra hade kunnat lämnats kvar på klipprumsgolvet helt och hållet då de inte tillförde nämnvärt mycket. Det enda jag egentligen gillade med filmen var dess slutkläm då man får veta vem som ligger bakom allt – mest tack vare hur bonkers dennes motiv var.

Det största problemet med filmen är som sagt dess speltid, men också att hela filmen känns extremt återhållsam på det som var slasherfilmens dragningskraft; uppfinningsrika och blodiga mord. Hade filmen följt mallarna för slasherfilmer mer – och slutat jönsa runt i dess rätt taffliga försök till att vara en mer tjusig thriller än vad den är – hade filmen nog kunnat vara mer tillfredsställande än vad den är.

Med allt det sagt så är filmen välspelad och den har en handfull intressanta (om än smått märkliga) karaktärer, med en och annan replik som fick mig att fnissa till. Saken är bara den att den begick den största synden en film kan begå; att vara tråkig.

No Comments

Trampa infernal av J

mars 28th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Nacho (Pedro Fernández) och Mauricio (Toño Mauri) är bittra rivaler som utmanar varandra med pengar som insats. När de får veta att kvarlevorna efter flera jägare har hittats i en skog bestämmer de sig för att slå vad om vem som kan skjuta den björn som tros ha dödat jägarna först, för att således slå fast en gång för alla vem av dem som är den bäste av de två.

Väl ute i skogen tillsammans med sina vänner inser de dock snart att deras motståndare inte är en björn, utan en psykotisk krigsveteran som har satt sitt sikte på dem.

Trampa infernal – eller Hell’s Trap som den också är känd som – är en mexikansk slasherfilm från 1989 som tar friskt idéer från den amerikanska slasherfilmen. Exempelvis får vi se en extremt Freddy Krueger-esk inspirerad knivhandske och mördarens mask påminner inte så lite om Michael Myers’. 

Tar man filmen för vad den är och försöker göra så är den hur som helst helt okej. Ojämn, men okej. Skådespelet funkar och effekterna ser helt okej ut, även om jag gärna hade sett att de använt mer gore effekter än vad de gjort. Fotot var förvånansvärt bra också.

Det som gör filmen ojämn är att den halvvägs in eller så försöker introducera element från actiongenren, vilket absolut inte behövdes här. Ska jag vara riktigt kritisk så gillade jag nog den första halvan av filmen mer än den andra. Nåja…

Trampa infernal är som sagt okej på det stora hela. Filmens speltid på knappt 75 minuter skyndar så klart på saker och ting och igenkänningsfaktorn i filmen är hög för slasher-entusiasten. Inte den sämsta slasherfilmen jag har sett, men kanske en av de mest ojämna. Gillar man cheesiga och dumma slasherfilmer från 80-talet är den värd åtminstone en titt.

No Comments

Annabelle Comes Home av J

mars 1st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Demonologerna Ed (Patrick Wilson) och Lorraine Warren (Vera Farmiga) är fast beslutna att hindra demonen som tagit dockan Annabelle i besittning från att terrorisera fler oskyldiga offer och låser därför in den bakom heligt glas i ett särskilt rum för unika föremål i deras hem.

Ett år senare ska makarna resa iväg och lämnar deras dotter Judy (Mckeena Grace) tillsammans med sin barnvakt Mary Ellen (Madison Iseman).  Den lokala tidningen ifrågasätter dock Warren’s trovärdighet kring deras undersökningar kring det paranormala, vilket gör att tonåringen Daniela Rios (Katie Sarife), som nyligen förlorade sin far, får ett intresse för dem. Efter att ha lurat Mary Ellen lyckas hon få tillträde till det låsta rummet och i tron om att få kontakt med sin döda far släpper hon ut Annabelle dockan utan att ha en aning om de konsekvenser som nu väntar…

Annabelle Comes Home är utan tvekan den mest onödiga av Annabelle filmerna. Dels för att den inte tillför någonting nytt till Conjuring universumet överhuvudtaget och dels för att den levererar exakt samma sak för en tredje gång – vilket i sig inte behöver vara något dåligt, men filmer om en besatt docka som försöker vara läskiga fungerar bara så långt…

Men med det sagt så tycker jag ändå att Annabelle Comes Home är bättre än den första filmen. Varför? Jo, för att det faktiskt rör på sig och händer saker under större delen av filmen. Jumpscaresen är billiga och man kan förutse dem ungefär tre miljoner år innan de inträffar, men jag tar hellre sådana vilken dag i veckan som helst över en skräckfilm där det knappt händer någonting alls. Förrän på slutet då. Vissa scener i filmen fungerar bra och ska jag vara ärlig så gillade jag idéen filmen har, trots att den inte tillför franchisén nämnvärt mycket – eller någonting överhuvudtaget egentligen.

Annabelle Comes Home är en generisk skräckfilm som antagligen bara gjordes för att suga ur några extra kronor ur Conjuring franchisén innan The Conjuring 3 släpps. Filmen är hur som helst i slutändan en okej stund framför TVn trots dess problem.

No Comments

Annabelle: Creation av J

mars 1st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Dockmakaren Samuel Mullins (Anthony LaPaglia) och hans fru Esther (Miranda Otto) öppnar sitt hem för nunnan Syster Charlotte (Stephanie Sigman) och sex föräldralösa flickor efter att deras barnhem blivit stängt. Samuel förklarar för flickorna att de får vistas i alla rum utom två; Esther’s rum och ett låst rum som tillhört makarna Mullins’ dotter Bee (Samara Lee), som omkom i en tragisk olycka tolv år tidigare.

Den funktionshindrade Janice (Talitha Eliana Bateman) vaknar en natt av oväsen och finner en lapp som säger ”Hitta mig” och lyckas smyga in i Bee’s gamla rum, som av någon anledning nu står olåst. Hon hittar där en nyckel som går till garderoben i rummet, i vilken hon finner en kuslig docka, ovetandes om att hon har precis släppt lös en ondska som i sin tur har fäst ett intresse för henne…

Har du någon gång sett en film som du avskytt så pass mycket att du antingen har undvikit att se dess uppföljare helt eller skjutit på det i flera år, trots att du fått höra från flera håll att de är bättre än originalet? Ja, klart du har. Annabelle (recenserad här) är en sådan film för mig. Jag har hört otaliga gånger att Annabelle: Creation skulle vara betydligt bättre än sin föregångare. En del har även sagt att den skulle vara läskigare. Hur som helst har jag nu alltså äntligen sett Annabelle: Creation – och det efter att ha sett om Annabelle.

Jag tycker fortfarande att Annabelle är en tråkig film, men jag hatar den inte lika mycket som vid min första titt. Den har sina stunder här och där, men är överlag på tok för händelselös och saknar dessutom ett ordentligt klimax.

Annabelle: Creation är ett ordentligt steg upp från sin föregångare i alla fall och som många sagt till mig så var den faktiskt bättre än originalet. Skräcken är mer full-on, det rör på sig ganska mycket även om det aldrig blir nämnvärt läskigt och filmen har ett ordentligt klimax på slutet som man förväntar sig av den här typen av filmer. Jumpscares, höga ljud och snabb klippning är vad som erbjuds här och det är väl föga förvånande för den som är bevandrad i genren.

Kort sagt så kan man väl säga att Annabelle: Creation är ganska standard i sitt utförande men att den samtidigt överträffar sin föregångare och tillhör en av de bättre filmerna som är anknytna till Conjurin-univsersumet. Den är inte felfri i mina ögon (däribland att dess speltid hade kunnat kortats ned en aningen), men den är så pass bra att den får sig en försiktig rekommendation.

No Comments

Kamisama no iu tôri av J

februari 21st, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Äventyr/Fantasy

Högstadieeleven Shun Takahata (Sôta Fukushi) lever ett ordinärt tonårsliv, men är uttråkad. Uttråkad på grund av det monotona liv han lever och monotonin som innebär skolgången, så han bestämmer sig för att be till Gud för en förändring, att någonting exalterande ska inträffa. Det sista han förväntade sig var att Gud skulle lyssna…

Han finner sig nu tvingad till att medverka i barnlekar tillsammans med sina klasskamrater och andra tonåringar, med den lilla tvisten att de som förlorar går en blodig död till mötes.

Kamisama no iu tôri – eller As The Gods Will – från 2014 är en film som antagligen bara hade kunnat komma från Japan. Dels för att den så klart är baserad på den första halvan av två mangaserier med samma titel som dess filmadoption, men också för att filmen är komplett galen. Det var flertalet gånger jag fick plocka upp hakan från golvet av förvåning och utbrast ”Vad i helvete…?”. Den blandar våld och svart humor i ett rasande tempo med några kortare avstickare här och där för att ge en handfull karaktärer lite mer djup (även om dessa stunder är korta och lätträknade).

Det enda som håller filmen från att vara en fullpottare för mig är dess sista akt där tempot skruvas ned rätt ordentligt och där filmen börjar kännas som att den går lite på tomgång. Hade den varit tio minuter kortare hade den högst troligen tagit sig ända in i mål för mig.

Den kanske inte är en fullpottare, men den är fanimej i närheten. Jag hade inte tackat nej till en uppföljare om vi säger så. Kort sagt så fann jag filmen, överlag, sjukt underhållande. Rekommenderas.

No Comments

The Gallows Act II av J

januari 7th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att den unga vloggern Auna Rue (Ema Horvath) precis har förflyttats till en scenskola för att uppfylla sin dröm att bli skådespelerska får hon nys om den ökända ”Charlie Challenge”; en utmaning som går ut på att man ska läsa ur den påstått förbannade teaterpjäsen The Gallows. I ett försök att få fler tittare till sin YouTube kanal bestämmer hon sig för att läsa ur manusskriptet för pjäsen och får omgående tusentals med tittare, ovetandes om den ondska hon nu har låtit inträda i hennes liv då hon accepterat Hans utmaning…

Jag satt och tittade på TV i somras och såg i tablån att The Gallows från 2015 skulle visas. I mitt minne gillade jag filmen så jag slog över till kanalen som skulle visa den, tittade på den och insåg rätt snabbt hur irriterande karaktärerna i filmen var – och att filmen kanske hade räckt som en engångstitt. Jag fick i samma veva som jag såg om filmen reda på att det faktiskt hade kommit en uppföljare året innan, vilket var någonting som helt hade undgått mig. Så jag beställde helt sålunda hem den på dvd.

Det har dröjt ett tag för mig att se den här uppföljaren och i förberedelse för att se den såg jag återigen om den första filmen och mitt omdöme kvarstår sedan min föregående omtitt. Kanske att jag gillade den en aningen mer nu än då. Hur som helst…

Tvåan byter ut found footage formatet mot en vanlig spelfilm (så när som på inledningen av filmen) och det funkar väl ungefär som vilken annan demonskräckfilm som kommit de senaste femton åren som helst. Det är klyschigt och inte speciellt spännande, men filmen har samtidigt en handfull intressanta saker som gör att den inte faller fullständigt platt – däribland ett slut som jag inte alls var beredd på.

The Gallows Act II bjuder förvisso inte på några större överraskningar och följer de utstakade klyschorna som finns för den här typen av film relativt till punkt och pricka, men är samtidigt överlag en helt okej PG-13 skräckfilm. Det är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men inte heller någonting man behöver undvika heller.

Läs gärna min recension av den första The Gallows också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud