| Subcribe via RSS

Slash av J

juli 16th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

SlashDet föga framgångsrika rockbandet Slash verkar äntligen stå inför lite framgång då en skivbolagsproducent har bett dem uppträda vid ett evenemang som kan leda till ett skivkontrakt. Det glada beskedet blir dock kortvarigt då bandets sångare, Joseph ”Mac” MacDonald (James O’Shea), får veta att hans faster Edith har dött och att han ombedes av sin far, Jeremiah (Steve Railsback), att medverka vid begravningen. Mac och bandet beger sig således iväg till hans fars gård och tanken är att de ska åka vidare dagen därpå till den kommande spelningen, men på vägen ifrån gården går deras turnébuss sönder och de tvingas återvända – för att sedan försvinna, en efter en…

Slash är en sydafrikansk slasherfilm från 2002 – det vill säga strax efter att den andra slasher-vågen som kom efter Scream hade lagt sig och blivit bortglömd. Det kanske är anledningen till att man aldrig hör någon prata om den, vilket på sätt och vis är synd då det faktiskt är en välgjord film, även om den har några problem.

Skådespelarna är bra och filmen är välspelad, men många karaktärer beter sig som riktiga idioter. Du vet, såna där människor som förtjänar en fet smäll mellan ögonen tack vare hur de beter sig mot folk runt dem. Effekterna i filmen ser bra ut även om de används ganska lite här. Majoriteten av morden utförs off-screen eller på håll så att man inte ser speciellt mycket, medan ett av dem är riktigt blodigt. Jag vet inte om det hade med budgeten att göra eller så, men med tanke på hur låg body count det är i filmen (i jämförelse med hur många karaktärer det finns) utöver det sparsamma effektmakandet så anar jag att det handlade någonting om det. Hur som helst…

Slash är långt ifrån den bästa av filmerna som kom efter Scream, men är samtidigt inte en dålig film. Den har sina problem, ja, men det finns betydligt sämre filmer i slashergenren än det här.

No Comments

Ghost In The Machine av J

juli 16th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Ghost In The MachineUtåt sett är Karl Hochman (Ted Marcoux) en tystlåten och tillbakadragen datortekniker som jobbar i en liten datorbutik, men det ingen vet är att han också är den ökände seriemördaren ”Adressboksmördaren” – ett smeknamn pressen har myntat då han stjäl folks adressböcker och mördar alla som står listade i dem.

Terry Munroe (Karen Allen) och hennes son Josh (Wil Horneff) kommer in i butiken en dag för att köpa mjukvara till Terry’s chef. Försäljaren hon pratar med använder Terry’s adressbok för att demonstrera en handhållen scanner, varpå hon glömmer den i butiken. Karl lägger vantarna på adressboken och kör av vägen på väg till Terry’s hus under ett kraftigt åskväder samma kväll. Medan Karl genomgår magnetröntgen på sjukhuset han blev förd till lyckas en svallvåg av elektricitet att transformera hans medvetande till elektrisk energi. I form av en elektronisk entitet fortsätter således Karl med sin mordvåg och han har nu satt siktet på personerna i Terry’s adressbok…

Ghost In The Machine (vars arbetstitel var Deadly Terror) är en slasherfilm från 1993 som regisserades av Rachel Talalay – en av producenterna till några av A Nightmare On Elm Street filmerna. Okej, nu ljög jag. Ghost In The Machine är inte en bonifierad slasherfilm men har så pass många likheter med den genren att den likaväl hade kunnat varit en – så jag trycker in den där med skohorn och glidmedel. Bra så? Bra. Då fortsätter vi…

Jag hörde om Ghost In The Machine på en podd där de pratade om 90-talets skräckfilmer varav denna var en av titlarna som dök upp. De pratade kort om dess premiss och jag vart givetvis genast intresserad och köpte hem den. I tron om att jag skulle få se någonting extremt cheesigt och 90-talssunkigt satte jag mig för att se filmen och blev förvånad över hur välspelad och underhållande filmen var. Men även om filmen hade en väldigt seriös ton och inte hade någon direkt form av humor i sig så var det svårt att ta konceptet på något större allvar. Filmen var dum och bitvis ganska cheesig, men inte alls i den grad jag trodde att den skulle vara.

Effekterna var så klart bedrövliga och fick mig att tänka på The Lawnmower Man (Gräsklipparmannen i Sverige) och dess fantastiskt utdaterade effekter och ”cybervärld”. Jag kan ursäkta det hur som helst då filmen är en produkt av sin tid och den här typen av utdaterade ”cybervärldar” och usla CGI-effekter hör till och är en liten del av den här typen av filmers charm.

Jag gillade Ghost In The Machine. Jag fick inte det jag trodde att jag skulle få (till större delen i alla fall) men klagar å andra sidan absolut inte. Det här är en underhållande och antagligen ganska bortglömd liten hidden gem i B-filmsarkivet. Rekommenderas.

No Comments

Zoombies av J

juli 16th, 2017 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

ZoombiesVälkommen till Eden Wildlife Zoo, ett zoo med exotiska och utrotningshotade djur som byggts för att bevara arterna! Inför öppnandet av parken har en grupp praktikanter tagits in för att lära sig de olika sysslorna där, vilket inte kunde ha gjorts mer olägligt då ett mystiskt virus börjat sprida sig bland djuren som förvandlar dem till blodtörstiga monster som hungrar efter kött…

Jag måste erkänna att filmens titel, Zoombies, fångade min uppmärksamhet direkt jag såg den och idéen om zombifierade zoo djur som löper amok var väldigt lockande. Synd bara att det är produktionsbolaget The Asylum som ligger bakom filmen.

Skådespelarna i filmen var överlag förvånansvärt bra, så när som på någon enstaka usel prestation – speciellt Kim Nielsen, som har en av huvudrollerna (hur hon lyckades få den rollen är för mig ett mysterium). CGI-effekterna var givetvis urusla och fruktansvärt uppenbara som i alla andra Asylum filmer. Skillnaden här dock var att flera scener som faktiskt hade kunnat bli ganska spännande sket sig fullständigt tack vare att de inte använt praktiska effekter mixat med CGI, vilket gjorde att man såg på flera mils avstånd att någonting ”spännande” skulle hända. Filmens manus är dock helt okej även om många karaktärer beter sig som totala idioter under de ”spännande” scenerna, vilket oftast resulterar i att de dör. Duh.

Idéen bakom Zoombies är faktiskt inte så dum, tycker jag. Problemet med filmen är dess utförande och att Asylum ligger bakom den. Hade en större studio legat bakom den med ett x antal miljoner i budget hade nog filmen kunnat bli väldigt, väldigt bra (det är trots allt en effekt-tung film). Zoombies är hur som helst bättre än mycket annat skit Asylum har gjort, men är samtidigt inte en bra film. Jag fick ut några rejäla gapskratt åt dess usla effekter och idiotiska manus men känner samtidigt att det inte är en film jag kan rekommendera – inte ens som en så-dålig-att-den-blir-bra-film.

No Comments

GirlHouse av J

juli 10th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

GirlHouseKylie Atkins (Ali Cobrin) är en vacker, ung student med ett utseende som en omslagstjej, ett vänligt tystlåtet uppförande och ett desperat behov av pengar för att betala hennes dyra college undervisning. Hon övertygar sig själv att live webcam porr kanske är svaret på hennes finansiella problem och låter sig bli rekryterad till GirlHouse – en live webb-feed som sänder de sexiga upptågen av en grupp vackra unga kvinnor som bor i en enslig och hårt bevakad timmervilla. Medans hon utför sin första striptease för entusiastiska onlinetittare får hon uppmärksamheten av ”Loverboy” (Slaine), en mystisk och sinnesrubbad GirlHouse fanatiker.

När så Kylie är iväg på en date en kväll bestämmer sig några av de andra tjejerna för att genomföra ett elakt skämt på Loverboys bekostnad och lyckas således oavsiktligt sätta igång hans mordiska plan för hämnd. Loverboy använder sig av sin teknologiska skicklighet för att hitta GirlHouse’s hemliga plats och fångar tjejerna inne i villan medan han tar kontroll över husets komplexa system av webb-feed med ett enda syfte; att döda dem alla…

GirlHouse är en kanadensisk slasherfilm från 2014 och ligger nu mer på min topp fem bästa slasherfilmer efter 00-talet. Filmen är välspelad, snygg och blodig. Filmen är dum som en säck med hammare men den underhåller och försöker inte vara något annat än en bonifierad slasherfilm. Visst, den har inte samma cheesiga charm som 80-talets gyllene pärlor i den här subgenren men den levererar det den ska och får en solklar rekommendation från mig.

 

No Comments

Club Dread av J

juli 10th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Club DreadPleasure Island, Costa Rica. En ö ägd av den före detta världsartisten Coconut Pete (Bill Paxton) som är en hedonists paradis där sprit, knark och sex flödar! Dessvärre har någon bestämt sig för att hacka upp öns totalt odugliga personal och hotar även att ge sig på gästerna om de inte håller tyst om vad som pågår. Stämmer legenden om Phil Coletti – en anställd som blev fullständigt galen och slaktade sina medarbetare efter ett elakt spratt – eller är det någon annan som har bestämt sig för att förverkliga legenden?

Jag såg Club Dread på hyrd VHS kassett när den släpptes 2004. Jag minns det som att jag gillade den och såg om den några år senare på dvd, vilket var så pass länge sen att jag inte mindes någonting ifrån filmen bortsett från någon enstaka scen som i sig inte var speciellt betydlig för storyn. Med andra ord; jag hade ingen aning om vem mördaren var i filmen och det var som att se filmen för första gången, igen. Hur som helst…

Club Dread är en slasherfilm i komedi-kläder och det fungerar ganska bra. Morden är blodiga och är till en stor del over the top samtidigt som humorn är genuint rolig och filmen levererar en handfull stora gapskratt. De framför kameran gör ett bra jobb och även om det här troligtvis är en av hans mindre kända roller så gjorde den relativt nyligen avlidne Bill Paxton givetvis ett mycket bra jobb som vanligt. Må han vila i frid.

För att vara en slasherfilm som inte tar sig själv speciellt seriöst och som är gjord efter 00-talet så tycker jag Club Dread fungerar bra. Det finns betydligt sämre filmer där ute i samma kategori, skulle jag säga. Jag gillar den och ger den en rekommendation.

No Comments

Girls Nite Out av J

juli 10th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Girls Nite OutDeWitt University’s basketlag har vunnit ett mästerskap och det vankas fest! Kvällen efter ska den årliga ”skattjakten” gå av stapeln där alla tjejer på skolan ska medverka och få instruktioner ifrån skolområdets DJ över skolradion vart och vad de ska finna. Men i år blir det annorlunda. En psykotisk galning har nämligen haft ihjäl skolans maskot och tagit hans björndräkt i syfte att förfölja och mörda skolans cheerleaders…

Girls Nite Out (eller The Scaremaker som den också är känd som) är en slasherfilm från 1982 som jag inte hade sett tidigare. Jag hade hört en del bra om den sedan tidigare och tyckte således det var dags att se en ”klassiker” jag missat i den här subgenren som jag håller så kär.

Jag måste nog ställa mig i den skaran av personer som tycker att Girls Nite Out är en bra slasherfilm. Den är cheesig på sina ställen, den har några småcreepy scener, en intressant (och unik) maskering av mördaren och ett slut som fick mina nackhår att stå rakt upp. Filmen är förvånansvärt välspelad och även om den på sätt och vis är en slowburn (det tar närmare fyrtiofem minuter innan det börjar röra på sig ordentligt) så är den ändå väldigt underhållande tack vare (hyfsat) välskrivna karaktärer i kombination med en nypa humor. Även om det är lite av charmen med den här typen av 80-talsfilm så är effekterna i filmen dess enda riktiga svaghet då de inte åldrats väl och ser väldigt fake ut till större delen, vilket är lite synd då filmen i övrigt är väldigt välgjord.

Det som får filmen att stå ut lite extra (i alla fall för mig) är de sista tjugo minuterna som känns mer som en kriminalfilm än en slasherfilm. Jag menar, oftast blir inte polisen inblandad i slasherfilmer förrän i slutscenerna av dem medan de dyker upp redan tjugo minuter innan sluttexterna här. Jag gillar den lite udda touchen på filmens sista akt, helt enkelt.

Hur som helst gillar jag Girls Nite Out. Det blir definitivt fler tittar på den här lite udda men ack så bra slasherfilmen. Rekommenderas.

No Comments

Grabbers av J

juli 9th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

GrabbersPolisassistenten Lisa Nolan (Ruth Bradley) anländer till den lilla irländska ön Aran Island från Dublin för att vikariera för en av de lokala polisinspektörerna i två veckor. I samma veva spolas döda valar upp på stranden och kort därefter börjar lokalbefolkningen att försvinna under mystiska omständigheter. Tillsammans med några av ortsbefolkningen och hennes alkoholiserade kollega Ciarán O’Shea (Richard Coyle) upptäcker de att två utomjordiska och blodtörstiga vattenvarelser kraschlandat strax utanför ön – och lokalbefolkningen står på menyn. Med en annalkande storm barrikaderar sig poliserna och lokalbefolkningen inne i den lokala puben då de lyckats luska ut ett säkert försvar mot de blodtörstiga varelserna; höga halter alkohol i blodomloppet.

Grabbers är en brittisk-irländsk samproduktion som följer ungefär samma formel som Tremors. Det blir alltså aldrig direkt läskigt men är å andra sidan skojigt och underhållande under majoriteten av speltiden. Skådespelarna är bra och jag kunde inte hjälpa att tänka på Brad Dourif när jag såg Richard Coyle. En något yngre Brad Dourif alltså. CGI-effekterna i filmen ser förvånansvärt bra ut och i vissa sekvenser påminner de väldigt starkt om praktiska effekter.

Vad mer finns det att säga om Grabbers? Umm… inte mycket tror jag. Den lär knappast bli en klassiker som Tremors är, men den underhåller gott under dess speltid och är absolut värd åtminstone en titt. Rekommenderas.

No Comments

Resident Evil: The Final Chapter av J

juli 9th, 2017 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Resident Evil - The Final ChapterEfter att ha blivit förådd av Wesker (Shawn Roberts) mottar Alice (Milla Jovovich) kritisk information från Röda Drottningen, Umbrella koncernens kraftfulla huvuddator, om den annalkande sista attacken från Umbrella mot de få överlevande som fortfarande finns kvar för att slutligen utrota mänskligheten en gång för alla. Alice har nu fyrtioåtta timmar på sig att återvända till Kupan under Raccoon City för att sätta stopp för Umbrella en gång för alla – och rädda den sista spillran av mänskligheten som finns kvar.

Jag hade planerat att se Resident Evil: The Final Chapter på bio när den släpptes i Sverige men det blev aldrig av då den lokala biografen inte visade den. Så, nu ett par månader senare har den äntligen släppts på dvd och bluray, vilket har gett mig chansen att se filmen. Oh boy… vart ska jag börja med den här filmen?

Filmens inledning fick mig att undra om de glömt att lägga in scener. Jag menar, filmen är menad att ta vid precis där film nummer fem (Retribution) slutade men flera karaktärer som överlevde den filmen är spårlöst borta och vi är lämnade med enbart Jovovich’s karaktär. Plotlinen och bakgrunden till T-virusets uppkomst som de byggde upp i film nummer två (Apocalypse) har de slängt i papperskorgen och ändrat helt för att den här sista filmens story ska hänga ihop. Mitt uppe i alltihop har de även lyckats tvinga in en religiös vinkling och motiv till varför allting har hänt igenom de sex filmerna… vad fan?

Men det Resident Evil: The Final Chapter brister storymässigt väger den istället upp i action. Jävligt mycket action dessutom – med extrem klippning. Det jag menar är att majoriteten av filmens actionscener är klippta på ett sånt sätt att sekvenserna i dem är inte längre än max två sekunder innan nästa klipp inträffar. Jag personligen har inget större problem med den typen av klippning men jag kan å andra sidan tycka att det går till en rejäl överdrift här (likt slowmotion-sekvenserna i film nummer fyra, Afterlife).

Paul W.S. Anderson‘s Resident Evil filmer är idiotactionfilmer och hatade av många, många fans till spelserien de är (löst) baserade på. Personligen gillar jag dem trots deras brister. Jag gillar dem för att de verkligen skiter till större delen i deras grundmaterial och manglar på med överdriven, orealistisk och totalt hjärndöd action. Som Resident Evil filmer är de bedrövliga, som totalt hjärnlösa idiotactionfilmer är de suveräna (till större delen). Den här sista filmen i serien är en svag del storymässigt, men som en totalt IQ-befriad actionfilm är den fantastisk.

Länkmaffian:
Mina recensioner av Resident Evil 1, 2, 3, 4 och 5.
Mina recensioner av de animerade Resident Evil filmerna; Degeneration och Damnation.
H’s recensioner av Resident Evil 4Degeneration och Damnation.

No Comments

Ginger Snaps Back: The Beginning av J

juni 19th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

ginger-snaps-back-the-beginningI dess påtryckning åt väst satte Northern Legion Trading Company upp en utpost ute i vildmarken – Fort Bailey. Varje vår färdades trettiosex män från fortet till Hudson’s Bay i båtar med djurpälsar för att byta dessa mot proviant som de under hösten skulle återvända med för att manskapet i utposten skulle klara den hårda vintern. År 1815 kom de aldrig tillbaka…

De två systrarna Ginger (Katharine Isabelle) och Brigette (Emily Perkins) är vilse i den kanadensiska vildmarken. Efter att Brigette fastnat i en björnfälla blir hon räddad av en mystisk indian (Nathaniel Arcand) som leder de två systrarna till Fort Bailey – som varit under belägring av varulvar under en längre tid. Männen i fortet hyser misstankar mot de två syskonen men ger dem ändå husrum. Under natten vaknar Ginger av en röst och går för att undersöka, varpå hon finner en deformerad pojke som biter henne för att sedan fly…

Ginger Snaps Back: The Beginning är den tredje och sista filmen i Ginger Snaps trilogin, som spelades in back-to-back med Ginger Snaps 2: Unleashed år 2004 – och det är den svagaste av de tre utan tvekan. Filmen är en prequel till de två första filmerna och utspelar sig alltså under 1800-talet, vilket i sig är en stor klyscha redan där. Jag menar, hur många prequels utspelar sig inte i medeltiden eller under 1800-talet bara för att filmskaparna ska kunna klämma ur en filmserie mer pengar utan att för den sakens skull egentligen anstränga sig speciellt mycket med manuset? Hur som helst…

Skådespelarna i filmen är bra och effekterna ser märkligt nog ännu bättre ut än i de två första filmerna (varulvsdesignen här är troligtvis den snyggaste av de tre), men filmens manus har en del problem. Exempelvis brydde jag mig inte speciellt mycket i någon av karaktärerna, inte ens huvudkaraktärerna. Filmen kändes lite som en billig rehash av den första filmen och att kalla filmen förutsägbar är en underdrift. Manusförfattarna verkade också tycka att det var en bra idé att slänga in flera twister här och där filmen igenom, men aldrig besvara viktiga plot points som finns där redan från start.

Med allt det gnället sagt; filmen är inte dålig även om den har en del problem. Faktiskt så rullade den förbi utan några större bekymmer. Problemet jag har med filmen är att efter att ha sett en mästerlig film och en bra uppföljare till den innan satte ribban så pass högt att den här tredje filmen hade svårigheter att nå upp till den. Filmen har sina stunder och för att vara en klyschig och förutsägbar uppföljare/prequel så är den bra. Jag ger den en rekommendation med vissa reserverationer.

No Comments

Ginger Snaps 2: Unleashed av J

juni 19th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

ginger-snaps-2-unleashedInfekterad med blod från hennes nu döda syster Ginger (Katharine Isabelle) är Brigette (Emily Perkins) på flykt från sin hemstad Bailey Downs och tvingas injicera giftet från blomman stormhatt för att bromsa upp processen att förvandlas till en varulv, likt sin syster.

Efter att ha överdoserat och kollapsat vaknar hon upp på en rehabiliteringsinstitution där hon möter den minst sagt underliga flickan Ghost (Tatiana Maslany). Utan någon möjlighet till att injicera sig med stormhatt börjar Brigette att sakta men säkert att förvandlas. Med hjälp av Ghost börjar hon planera sin flykt, men samtidigt har det hon flyr ifrån hittat henne och det har inga planer på att låta henne komma undan den här gången…

I början på Mars förra året skrev jag en recension på den första filmen i Ginger Snaps trilogin (som du kan läsa här) och avslutade recensionen med följande text; ”Jag gillar Ginger Snaps och hade gärna sett Ginger Snaps 2: Unleashed och Ginger Snaps Back: The Beginning (som spelades in back-to-back 2004), men har inte lyckats komma över dem. Jag kanske ser dem i framtiden, vem vet?

Svaret på den frågan är: jag vet, för jag har äntligen sett uppföljarna. Den första uppföljaren, Ginger Snaps 2: Unleashed, är bra. Riktigt bra, faktiskt. Den når inte riktigt upp till den första filmen tack vare en enkel anledning; samspelet mellan Isabelle’s och Perkins’ karaktärer existerar inte i den här filmen. Det var samspelet mellan dessa två (då) unga damer som gjorde den första filmen så fruktansvärt bra. Manuset kändes mer välskrivet och man brydde sig om karaktärerna på ett helt annat sätt än vad man gör i den här filmen.

Med det sagt så har den här första uppföljaren ändå en hel del bra att komma med. Perkins är bra på att spela härjad och Maslany är härligt bisarr och underlig och filmen levererar ett par hyfsat minnesvärda skräckscener. Effektmässigt (speciellt varulvsmakeupen) ser det bättre ut än i föregångaren, men är samtidigt halvsvårt att se tack vare shaky cam och snabb klippning.

Överlag är Ginger Snaps 2: Unleashed en bra uppföljare och även om jag personligen inte tycker att den är lika bra som den första filmen så håller den ändå hög kvalité. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud