| Subcribe via RSS

Slasher – Season 1 & 2 av J

februari 11th, 2019 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

Sarah (Katie McGrath), vars föräldrar blev brutalt mördade av ”The Executioner” på Halloween 1988 i deras hem, återvänder till sin hemstad Waterbury tillsammans med sin make Dylan (Brandon Jay McLaren) för att bo i hennes föräldrars hus. Det dröjer dock inte länge innan en rad bestialiska mord baserade på de sju dödssynderna börjar inträffa runt omkring i staden och det verkar som att ”The Executioner” är tillbaka. Men om Tom Winston (Patrick Garrow) – mannen som mördade Sarah’s föräldrar – sitter bakom lås och bom, vem är det då som gömmer sig bakom masken? Allt eftersom morden eskalerar börjar sedan länge begravda mörka hemligheter att komma upp till ytan, vilket gör alla omkring Sarah till misstänkta – eller offer…

Jag hade hört redan innan jag satte mig för att se den första säsongen av Slasher att den inte skulle vara något vidare – och nu förstår jag varför en del slasherfans som har sett serien tycker just så. Första säsongen av Slasher är mer åt mordmysterium genren än slashergenren, vilket inte hade varit något större problem om det inte hade varit för att serien faktiskt heter Slasher. Slasherbitarna i den första säsongen känns mest som att de slängts in i efterhand då de delarna absolut inte står i fokus här, vilket de borde ha gjort med tanke på – återigen – seriens titel. Att manusförfattaren/skaparen Aaron Martin (som för övrigt mest varit involverad i drama- och komedi-serier, vilket kanske säger en del..) valt att avslöja vem mördaren är i det nästsista avsnittet av säsongen dödar spänningen i säsongens final och det hela blir extremt förutsägbart.. även om jag hade klurat ut vem mördaren var två avsnitt innan.

Hur som helst är den här första säsongen välgjord, välskriven och välspelad, men samtidigt är det en väldigt knagglig start för serien. Kan man förbise att den första säsongen inte är en renodlad slashershow och om man gillar mordmysterium överlag är den värd en titt, annars skippa.

En grupp vänner beger sig iväg till sommarlägret de jobbade på för fem år sedan som nu mer är ett kollektiv mitt i vintern. Anledningen till att de är där är för att de fem år tidigare gömde kroppen efter en annan lägerledare som de mördade. Det dröjer dock inte speciellt länge innan någon i skidmask och skidglasögon börjar att slakta alla närvarande en efter en…

Medan den första säsongen av Slasher var mer åt mordmysterium och detektiv genren med vissa inslag från slashergenren går säsong två – som går under titeln Slasher: Guilty Party – fullt ut med slashergenren (vilket serien borde ha gjort redan från första början). Säsong två är full med red herrings, våld, twistar och har en perfekt backdrop för säsongens berättelse. I stort sett alla karaktärer i säsongen är as och har mörka hemligheter de försöker dölja för varandra, vilket i sin tur gjorde det svårare att lista ut vem det var som låg bakom alla mord. Jag lyckades – på sätt och vis i alla fall – klura ut vem som var mördaren även i den här säsongen, även om jag blev riktigt paff när avslöjandet kom. Jag kan väl säga att jag inte var beredd på hur de genomförde det…

Den här andra säsongen av serien är återigen välgjord, välskriven och välspelad (flera av skådespelarna från den första säsongen återvänder, fast som nya karaktärer) och är en solklar förbättring från den första säsongen. Den här säsongen var – i min mening – slasherguld. Det bästa med den här serien är att varje säsong har en ny berättelse (likt American Horror Story), vilket gör att om man inte orkar traggla sig igenom den knaggliga första säsongen kan man hoppa in direkt här. Hur som helst; Slasher: Guilty Party får en solklar rekommendation av mig. Nu ska jag vänta på säsong tre av Slasher, som släpps senare i år…

No Comments

Escape Room av J

februari 3rd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Sex individer från olika vägar i livet blir inbjudna till ett flyktrumsspel där vinnaren kommer att kama hem 10 000 dollar. Det visar sig dock snart att spelet är på dödligt allvar och att deras enda chans är att samarbeta för att ta sig igenom de riggade rummen.

Jag har alltid gillat den här ganska magra subgenren av thriller- och skräckfilmer där en grupp människor blir instängda i ett eller flera rum och måste klura ut hur de ska ta sig därifrån levande – alá Cube, Saw och Circle. Den sydafrikanska/amerikanska samproduktionen Escape Room är inget undantag. Det är en välspelad, skön och spännande thrill ride som jag inte skulle ha något emot att se uppföljare på, även om den inte är i närheten så våldsam som Saw eller Cube filmerna.

Det finns inte så mycket mer att säga. Se den. Rekommenderas.

1 Comment

The Loved Ones av J

februari 2nd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I ett försök att undvika att köra på en spöklik figur ute på vägen kraschar highschool eleven Brent (Xavier Samuel) sin bil in i ett träd, varpå hans far som är med i bilen dör. Med det konstanta konfronterandet av hans mors känslomässiga kollaps efter olyckan flyr Brent in i ett marijuana fyllt moln med hög metal musik för att blockera smärtan och skuldkänslorna. När Brent tackar nej till Lola’s (Robin McLeavy) inbjudan till att gå på skolbalen tillsammans med henne tar hans avvisande en mörk vändning in i en obegriplig mardröm. Bara timmar innan balen blir Brent kidnappad och tagen till Lola’s hem av hennes sinnessjuke far (John Brumpton), som är fast bestämd att göra hans prinsessas drömmar sanna…

När det kommer till torture porn subgenren – som växte fram med filmer som Hostel och Saw – varierar det ganska ordentligt i vad jag gillar och inte gillar. Exempelvis tycker jag att Hostel filmerna är överskattad smörja, medan mitt hjärta bultar lite extra för Saw filmerna. Den australensiska torture porn filmen The Loved Ones från 2009 hamnar någonstans mitt emellan de två franchisérna. Det är en film som inte bjuder på speciellt mycket nytt, men som överlag är helt okej för vad den är och för vad den försöker göra.

Filmen är välspelad och effekterna ser bra ut, men jag kunde samtidigt inte skaka av mig känslan att manusförfattaren hade tittat på The Texas Chainsaw Massacre från 1974 och tagit middagsscenen i den filmen och dragit ut den till runt 40 minuter (utan allt gapande och skrikande), för att sedan slänga in en subplot som egentligen inte mynnar ut i någonting (även om det i slutet visar sig finnas en koppling till filmens huvudstory) och som mest kändes inslängd för att fylla ut speltid.. och för att ha en handfull scener med comic relief, som inte hör hemma i den här typen av film. Med det sagt så kan jag säga att jag faktiskt tyckte subploten i filmen var den mest intressanta och underhållande delen av filmen då huvudstoryn kändes en aningen trött och återanvänd från andra – bättre – filmer.

Nå. Jag har sett sämre filmer än The Loved Ones, men jag har definitivt sett bättre också. Den är som sagt okej för vad den är och för vad den försöker att göra, men jag kan inte direkt påstå att jag kommer springa benen av mig för att se om den inom någon närmare framtid.

No Comments

Holidays av J

januari 25th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I Holidays blir vi presenterade åtta korta berättelser involverande ond bråd död som utspelar sig kring högtider, som är följande; Alla Hjärtans Dag, Saint Patrick’s Day, Påsk, Mors Dag, Fars Dag, Halloween, Jul och Nyår.

I Alla Hjärtans Dag får vi följa en ung tjej som är kär i sin idrottslärare och som är villig att gå till oanade längder för att vinna hans hjärta.

I Saint Patrick’s Day får vi följa en lärarinna som efter en kontakt med en ny elev blir hastigt gravid – enda problemet är att fostret inte är mänskligt.

I Påsk får vi beskåda en ung flickas möte med Påskharen och de oanade konsekvenser detta medför.

I Mors Dag får vi följa en kvinna som alltid blir gravid efter att hon har haft sex och i ett försök att motverka det hela vänder hon sig till en kvinna vars läkekonster inte är av den vanliga sorten.

I Fars Dag får vi följa en kvinna som mottar ett paket som innehåller den sista inspelningen av hennes sedan länge försvunne far, vars instruktioner på bandet ska leda henne till honom.

Halloween får vi se hur en snubbe som driver en webbcam sida får lära sig den hårda vägen att man inte kör med sina anställda.

I Jul får vi se hur en man i en trasslig familjerelation lyckas komma över ett par glasögon åt sin son som visar inspelningar av hemskheter man själv har gjort – och vad andra har gjort om de inte har loggat ut från sitt konto.

I Nyår får vi se hur en psykotisk man stämmer träff med en kvinna som inte verkar kunna hitta sin drömprins, vilket snabbt visar sig vara ett stort misstag.

Det jag hade hört om Holidays var att det var en ganska medioker anthology film, vars berättelser hade kunnat varit överlag bättre. Vart folk har fått det ifrån vet jag inte riktigt då jag tyckte att majoriteten av berättelserna faktiskt var väldigt underhållande – bortsett från tre av dem då (Saint Patrick’s Day, Mors Dag och Fars Dag), som kändes mer som att de var konstiga bara för att vara konstiga utan att ha någon direkt payoff i slutet (eller åtminstone en väldigt svag sådan). Favoriterna, för mig, i filmen var i alla fall berättelserna som utspelade sig kring Halloween, Jul och Nyår (i synnerhet Nyår).

Jag tycker Holidays är smått underskattad faktiskt och gillar man den här typen av film ska man absolut se den. Jag ger filmen en försiktig rekommendation, med en viss reservation för de berättelser jag inte gillade – de går ju alltid att spola förbi…

No Comments

Ash vs Evil Dead – Season 2 & 3 av J

januari 13th, 2019 | Postad i Komedi, Skräck/Rysare, TV

Varför jag inte såg säsong två (och tre för den delen) av Ash vs Evil Dead redan när den gick vet jag inte riktigt då jag älskade den första säsongen, men jag har nu äntligen tagit mig igenom den – och säsong tre. Om du inte har sett serien överhuvudtaget rekommenderar jag att du sätter dig och gör det innan du läser vidare då det kommer förekomma spoilers. Du har blivit varnad.

Ash (Bruce Campbell) lever livet i Jacksonville tillsammans med Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) efter att ha lämnat över Necronomicon till Ruby (Lucy Lawless) – Necronomicon’s författare. Deras vistelse i Jacksonville blir emellertid abrupt avbruten då trion blir attackerade av deadites varpå de beger sig till Ash’s hemstad, Elk Grove. Ash är övertygad om att det är där Ruby befinner sig och det visar sig snart att han hade rätt. Trion hittar en skadad Ruby i stadens krematorium som förklarar för dem att hennes barn har förrått henne, att hon har tappat kontrollen över dem och att hon behöver deras hjälp för att skicka tillbaka dem till Helvetet – vilket kommer bli allt annat än enkelt.

Den andra säsongen av Ash vs Evil Dead fortsatte att leverera. Serien var fortfarande sjukt underhållande, äcklig, rolig och blodig. Bruce var återigen i finfin form som Ash och de övriga som stod framför kameran var även de suveräna (speciellt Ted Raimi som gjorde en ganska stor och en mindre biroll här). Effekterna varierade – likt första säsongen – mellan praktiska och CGI, men såg överlag jävligt bra ut. Det finns inte så mycket mer att säga om säsong två egentligen, mer än att det är en underhållande säsong i sann Evil Dead anda. Så.. med det sagt, här kommer säsong tre;

Efter att ha räddat Elk Grove och gett Ondskan på käften öppnar Ash upp sin fars gamla järnaffär som en kombinerad järn- och sexshop medan Pablo öppnar upp en taco-vagn utanför, medan Kelly har gett sig iväg. Lugnet varar emellertid inte länge då Necronomicon återigen blir hittad och läst ur, varpå Ruby lyckas lägga vantarna på den. Samtidigt blir Ash kontaktad av Candace Barr (Katrina Hobbs), som påstår att hon gifte sig med Ash under en blöt och dimmig kväll för många år sedan – och att de har en dotter tillsammans, Brandy (Arielle Carver-O’Neill). Efter att ha insett att Ondskan är tillbaka laddar Ash knallpåken, tankar motorsågen och beger sig iväg med sitt gäng för att slå tillbaka Ondskan en gång för alla.

Precis som i de två tidigare säsongerna av Ash vs Evil Dead var alla skådespelare i finfin form (speciellt Bruce, givetvis) och effekterna såg givetvis också väldigt bra ut.. vilket antagligen inte kommer som någon större chock. Säsong tre av Ash vs Evil Dead var givetvis inte sämre än de två första säsongerna och ska jag vara helt ärlig tycker jag nog faktiskt att det här var den bästa av de tre – och den har även den coolaste Deaditen i hela franchisén; Cougie.

Säsong tre var blodig, slafsig, äcklig, rolig, spännande och på några ställen till och med smått creepy (i synnerhet det första avsnittet i säsongen). Det enda negativa med säsong tre, (som jag ser det i alla fall) är att det var den sista säsongen av Ash vs Evil Dead…

Det är å andra sidan så här man avslutar en serie och – förmodligen – en franchisé (med Bruce framför kameran i alla fall), även om jag tycker att teasern som kommer precis i slutet på sista episoden känns som ett stort långfinger till fansen då Starz la ner serien strax innan sista episoden släpptes. Även om folk har gjort namninsamlingar för att serien ska få en fjärde och en femte säsong har Bruce Campbell själv gått ut och sagt att han har lagt knallpåken och motorsågen på hyllan en gång för alla. Jag kan på sätt och vis förstå Bruce – karln är ju inte jätteung längre – men jag hade inte tackat nej till en fjärde.. och femte.. och sjätte.. säsong av serien.

Säsong tre är hur som helst ett bra avslut (bortsett från den där sista teasern, i mitt tycke) för både serien och Bruce medverkande framför kameran i franchisén. Gillar man Evil Dead filmerna lär man även gilla samtliga säsonger av serien. Hail to the king, baby. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av säsong 1 av Ash vs Evil Dead också.

No Comments

Quicksilver Highway av J

januari 3rd, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

I en trasig bil på en öde Nevada landsväg väntar en ung brud på att hennes man ska återvända med hjälp. Från ingenstans dyker Aaron Quicksilver (Christopher Lloyd), en underlig och verklighetsfrämmande man upp. Till en början är den nygifta kvinnan tacksam över att ha fått sällskap, men tacksamheten byts snart ut mot rädsla då den gamle mannen börjar berätta en bisarr berättelse om en resande försäljare som kommer över ett par mycket speciella skallrande tänder på fötter och hans möte med en underlig liftare.

Senare stöter en ficktjuv på Aaron Quicksilver också. Den här gången har han en annan ohygglig berättelse att framföra – berättelsen om Dr. George (Matt Frewer), en skicklig plastikkirurg vars händer har börjat utveckla ett eget sinne och bestämmer sig för att göra uppror mot honom.

Quicksilver Highway är en gjord för TV anthology film från 1997, regisserad och skriven av Mick Garris (som skrev och regisserade Critters 2, regisserade Psycho IV: The Beginning, Sleepwalkers och Desperation samt skrev The Fly II och Hocus Pocus) och producerad av bland annat John McTiernan (som regisserade bland annat Predator, Die Hard, Die Hard With A Vengeance). Filmen är baserad på berättelserna Chattery Teeth, skriven av Stephen King och The Body Politic, skriven av Clive Barker.

Quicksilver Highway är troligtvis en av de mest oengagerande anthology filmerna som finns. Filmen är inte dålig, men den är inte alls lika underhållande som anthology filmer överlag brukar vara. Jag har inte läst novellerna av varken King eller Barker, men jag misstänker ganska starkt att bägge antagligen är betydligt bättre på pappret än på TVn.. så att säga. Ska jag behöva välja mellan de två berättelserna är Chattery Teeth den starkaste av dem. Den har en gnutta spänning i sig och praktiska effekter, medan The Body Politic känns mestadels flamsig och använder sig av CGI-effekter som är så förlegade att 90-talet precis ringde och ville ha tillbaka dem. Det som räddar filmen från ett fullständigt fiasko är väl skådespelarinsatserna som, överlag, är bra.

Är man sugen på en anthology film så skulle jag rekommendera att kolla någon annanstans – det finns betydligt bättre filmer där ute i den här subgenren.

No Comments

Cat’s Eye av J

januari 3rd, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Tre berättelser om skräck och spänning involverande en mystisk kringdrivande katt som försöker att hitta en liten flicka som är i trubbel. I ”Quitters Inc.” blir katten upplockad av en medhjälpare till den skumme New York City doktorn Vinny Donatti (Alan King), vars metoder att få folk att sluta röka är minst sagt annorlunda. Hans senaste klient, Dick Morrison (James Woods), kommer ganska snart till insikt med vilka fruktansvärda konsekvenser han kommer att få utstå om han fuskar med sin avvänjning från cigaretter. I ”The Ledge” blir katten upplockad av Cressner (Kenneth McMillan), en skum Atlantic City miljonär som tvingar hans frus älskare tennisproffset Johnny Norris (Robert Hays) att gå gå runt på utsidan av hans takvåning i ett höghus. I ”General” anländer katten slutligen till Wilmington, North Carolina, där den blir hittad av Amanda (Drew Barrymore) – den unga flickan som behöver kattens hjälp. Det hon behöver skydd från är ett litet ondskefullt troll som bosatt sig bakom golvlisten i hennes rum.

Cat’s Eye är – för dig som inte förstått det redan – en anthology skräck-komedi från 1985, regisserad av Lewis Teague (som två år tidigare regisserade filmadoptionen av Stephen King’s Cujo) och skriven av Stephen King. Två av berättelserna – Quitters Inc. och The Ledge – är baserade på noveller King skrev under 70-talet. The Ledge publicerades för första gången i Juli, 1976 i Penthouse medan Quitters Inc. publicerades för första gången i King’s samlingsroman Night Shift – med bland annat Graveyard Shift, Children Of The Corn, The Mangler och Sometimes They Come Back. Berättelsen General är skriven unikt för filmen. Så, med allt det sagt, hur är filmen?

Cat’s Eye är en film jag sett om några gånger genom åren och ska jag vara ärlig var jag stensäker på att jag hade skrivit en recension på den – men icke. Hur som helst så är det en film jag alltid har gillat, även om anledningarna till att jag gillat filmen skiftat genom åren.

När jag var yngre tyckte jag att den tredje och sista berättelsen var den bästa – det var ju trots allt ett monster i den – medan jag nu i en äldre ålder tycker de två första berättelserna är bättre och mer underhållande. Att filmen går från att vara baserad i verkligheten (typ) i en timme för att sedan plötsligt styra ut i lala-land fungerar inte riktigt för mig nu. Med det sagt betyder det inte att jag inte gillar sista berättelsen, vilket jag faktiskt gör, men jag tycker å andra sidan att det är den svagaste delen i filmen.

Jag gillar Cat’s Eye och har alltid gjort det. Att ha en katt som den röda tråden igenom berättelserna är ett intressant koncept och det håller under större delen av speltiden. Filmen är inte i samma liga som exempelvis Creepshow filmerna, men det är överlag en underhållande och ganska kul anthology film. Rekommenderas.

No Comments

Bloody New Year av J

december 31st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp brittiska ungdomar går på grund med sin segelbåt och blir tvungna att simma i land till en ö. Väl på ön hittar de ett tillsynes övergivet hotell som är dekorerat för nyårsafton – det som gör det hela ännu märkligare är att det är mitt i sommaren…?! Det dröjer inte speciellt länge innan underligheter börjar inträffa i hotellet och gruppen inser att de svävar i livsfara.

Jag har alltid varit ett fan av Norman J. Warren sedan jag såg Alien klonen Inseminoid (recenserad här), från 1981, för första gången på sönderklippt hyr-VHS för omkring tjugo år sedan (vilket är en film jag tittar om till och från på min brittiska oklippta dvd). Sedan dess har jag även kommit över hans övernaturliga protoslasher Terror, från 1978, som jag gav ett halvljummet betyg i min recension. Så nu när det är nyår och allt så tyckte jag att det var dags att spana in Warren’s Bloody New Year från 1987, som var den sista filmen han gjorde innan han drog sig tillbaka fram till 2007.

Bloody New Year är en fullkomligen bonkers och underlig mash-up av slasher, hemsökt hus och zombies. Vill man beskriva filmen på ett extremt enkelt sätt kan man även säga att filmen är en Evil Dead rip-off med vissa små element ur slashergenren instoppat här och där. Filmen är i stort sett nittio minuter nonsens och skäms inte över det heller. Filmen är bitvis extremt cheesig och underhållande, men dippar på sina ställen och blir lite långdragen och tappar gnistan lite grann.

Skådespelarinsatserna är ingenting att skriva hem om direkt, men fungerar med hur resten av filmen är i åtanke. Effekterna är, förvånansvärt nog, ganska bra när de väl är i bild, men tack vare att de fegat ur (antagligen tack vare att budgeten inte tillät dem) så försvinner vissa sceners punch-line lite grann (så som när en person får huvudet slafsat med en båtmotor, vilket är helt off-screen).

Bloody New Year är en märklig film, men den lyckas samtidigt underhålla så pass att filmens nittio minuter svischar förbi utan några större bekymmer. De stunder då filmen blir långdragen känns mest som fartgupp och är över innan man tappat intresset för vad som händer i filmen. Det är inte en bra film, men den är så pass genomkorkad och dum att det är svårt att inte sitta och fnissa till den. Rekommenderas med vissa reservationer.

No Comments

O’Hellige Jul! av J

december 22nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

De tre omaka vännerna Eline (Eline Aasheim), Magne (Magne Steinsvoll) och Per-Ingvar (Per-Ingvar Tomren) förbereder sig för julfirandet och gör allt man brukar göra; klä granen, koka glögg bestående av femton olika spritsorter och supa sig dyngfulla på den hemmagjorda glöggen. Samtidigt håller en psykotisk galning (Tormod Lien) på att avsluta de sista förberedelserna innan han ska slå till mot trion och genomföra det här årets julslakt.

Jag minns inte hur jag kom över O’Hellige Jul! (eller Christmas Cruelty! som den även är känd som) mer än att jag fick lov att bege mig ut på Google för att hitta på filmen – varpå jag beställde den direkt från skaparna, om jag inte misstar mig helt. Det här var hur som helst någon gång förra hösten men det har tagit mig ända till nu innan jag stoppade in den i dvdspelaren och.. ja.. vad finns det egentligen att säga om filmen?

O’Hellige Jul! är inte en regelrätt slasherfilm, utan mer en underlig hybrid mellan home invasion, slasher och torture porn med en del grafiska och riktigt våldsamma scener. Filmen är hyfsat välspelad och produktionen i sig är ganska bra med tanke på deras budget (det förekommer inget CGI överhuvudtaget här utan enbart praktiska effekter, vilket är tacksamt). Det jag störde mig på var att det egentligen inte fanns något direkt manus att tala om här, vilket jag nu i efterhand efter att ha läst lite grann om filmen har förstått det som att det var en del av skaparnas vision – att göra en film med ett ofullständigt manus under produktionen. Deras idéer bakom projektet är intressanta, men att exempelvis inte ha ett fullständigt manus medan man spelar in en film brukar resultera i katastrofala resultat i nio av tio fall – vilket tyvärr syns lite grann här mellan prologen och fram tills dess att mördaren kommer igång i den sista halvtimmen av filmen.

Som en lågbudget skräckfilm fungerar O’Hellige Jul! rätt okej, men jag har svårt att tro att jag kommer återbesöka den nästa jul då det finns betydligt mer lättsinta och mer underhållande julskräckfilmer där ute.

No Comments

Blood Beat av J

december 21st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sarah (Claudia Peyton) och hennes pojkvän Ted (James Fitzgibbons), tillsammans med Ted’s syster Dolly (Dana Day), har beslutat sig för att spendera julen hos Ted’s mor Cathy (Helen Benton) och hennes pojkvän Gary (Terry Brown) ute på vischan i Wisconsin. Kort efter deras ankomst börjar Sarah att känna en underlig närvaro kring henne och snart börjar en mystisk gestalt i en samuari rustning att ha ihjäl lokalbefolkningen.

Vad i helvete var det jag precis tittade på…….??? Blood Beat är en (tidigare) obskyr och mycket bisarr övernaturlig slasherfilm från 1983 av Fabrice A. Zaphiratos – vilken är hans enda credit som regissör. Filmen är fullkomligen bonkers och skiter fullständigt i att förklara någonting alls vad som händer i filmen – och det händer en hel del här efter den ganska sega inledningen på 35 minuter.

Att anden av en sedan länge död japansk samuari krigare vandrar runt i Wisconsin gör det av precis samma anledning som Sarah och Cathy har en oförklarad telepatisk länk; för att den kan det. Sen har vi det faktum att Sarah får orgasm varje gång samurai krigaren mördar någon och att Cathy’s barn också verkar besitta samma.. krafter.. som hon själv, vilket de visar i de sista 2 minuterna av filmen. Det här är dessutom bara ett axplock av alla märkligheter som inträffar i filmen…

Blood Beat är en bedrövlig och osammanhängande film utan några som helst svar, men samtidigt tycker jag också att det är det som är dess charm. Skådespelarna, manuset och effekterna (speciellt de billiga optiska effekterna som fick mig att garva) är givetvis bedrövliga men tack vare hur bonkers och all over the place filmen är så lyckades den ändå på något mycket underligt sätt fängsla mitt intresse efter att jag tagit mig igenom den söliga inledningen.

Jag gillade Blood Beat. Det är inte en bra film på något som helst vis, men det är en härligt urflippad idiot-slasher från det goa 80-talet. Rekommenderas till slasher-fans.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud