| Subcribe via RSS

The Nightmare av J

augusti 12th, 2017 | Postad i Dokumentär

The NightmareSömnparalys. För en del betyder nog inte det ordet speciellt mycket men för andra innebär det ett tillstånd av ren och skär skräck. För dig som inte vet vad det är för något innebär sömnparalys ett tillstånd man kan hamna i medan man ligger och sover. Du vaknar upp och är vid fullt medvetande men du kan inte röra dig – ungefär som om du blivit förlamad i hela kroppen och kan enbart röra dina ögon. Samtidigt i det här tillståndet är det vanligt att du börjar höra saker.. se saker.. allt från skuggor till detaljerade figurer, människor, kanske till och med varelser.

Jag personligen har aldrig varit med om sömnparalys, troligtvis mest för att jag sover som en död gris när jag väl har somnat (och håller ofta min omgivning uppe tack vare snarkningar som får gardinerna att fladdra). Men jag har å andra sidan fått saker återberättade för mig av personer som lider av eller som har varit med om sömnparalys, samtidigt som jag hört om det i diverse poddar och läst om det efter diverse googlingar. Det är helt enkelt ett ämne jag finner väldigt intressant och spännande, men önskar knappast att få gå igenom det själv.

Vad har allt det här dravlet med 2015 års dokumentär The Nightmare att göra? Jo.. The Nightmare är en dokumentär om just sömnparalys där vi får se rekonstruktioner och höra berättelser av åtta personer från världen över som under många år (i vissa fall under hela deras liv) lidit av just sömnparalys och verklighetstrogna mardrömmar. Bara det här eldade på mitt intresse för att se dokumentären, varför tror jag att ni förstår.

Tyvärr visade det sig vara Rodney Ascher som stod för regin av den här dokumentären. Vem fan är det, kanske du undrar? Rodney Ascher är mannen bakom Room 237 – draveldokumentären om Stanley Kubrick’s The Shining – som jag recenserade förra året i Augusti, vilken jag totalsågade. Han har inte gjort ett bättre jobb med The Nightmare kan jag säga. Här ges ingen information av forskare eller experter på ämnet, den lilla informationen vi som tittare får är felaktigt dravel av individer som tror att de vet mer än vad de egentligen gör och som enbart lägger fram deras egna – felaktiga – teorier. Exempelvis menar en av de som blir intervjuade att hon under sin sömnparalys såg ”demoner” varpå hon tvingade sig själv att säga ”Jesus” flertalet gånger, vilket i sin tur gjorde att de försvann för gott – vilket har resulterat i att hon har blivit kristen och menar på att de vetenskapliga förklaringarna till vad sömnparalys är är felaktiga. Att det egentligen är ett ondskefullt väsen som kommer om nätterna för att festa på de utsattas kroppar och själar. Till att börja med kan det inte ha varit en sömnparalys då man är, som ordet klart och tydligt beskriver, paralyserad i hela kroppen. För det andra, vem med ett vetenskapligt sinne tror på resten av dravlet hon kläckte ur sig?

Även andra konstigheter i dokumentären nämns, så som att en person har klara och tydliga minnen från det att denne var ett och ett halvt år och att en annan berättade om sina nattliga åkommor för en vän för att dagen efter få hatsms där denne säger sig ha börjat bli utsatt för samma saker. Han påstår rätt och slätt att sömnparalys och den nattliga terror han utger sig för att vara med om är som en STD – det vill säga en sexuellt överförbar sjukdom. Give me a fucking break.

Dokumentären The Nightmare erbjuder inga konkreta bevis eller sakliga förklaringar till vad sömnparalys är, utan det är bara åtta individer som sitter och dravlar en massa LSD-inspirerad skit. En del av det de berättar är så långsökt att inte ens de mest konspiratoriska idioterna som finns där ute borde kunna nappa på det – även om jag misstänker att det finns de som gör det tyvärr.

Men precis allting är inte skit med den här dokumentären. Rekonstruktionerna av vad de intervjuade berättar är faktiskt ganska creepy och dokumentären har några riktigt schyssta jumpscares som fick mig att nästan flyga ur fotöljen jag satt i. Hade Rodney Ascher valt att göra en mockumentär – alltså en fejkad dokumentär – med inriktning på just sömnparalys där vi som tittare är fullt medvetna om att det är skriptat och där idéen bakom den enbart är skapad för att skrämma tittaren utan att försöka pracka på denne en massa lösryckta teorier om demoner och gastar hade nog The Nightmare kanske kunnat fungera bättre. Eller ännu bättre; de hade kunnat intervjuat experter på ämnet blandat med intervjuer av individer som lider av sömnparalys och rekonstruktionerna av deras berättelser. Dokumentären hade troligtvis blivit längre men samtidigt betydligt mer upplysande och saklig istället för att vara nittio minuter lal-lal.

Slutligen; skippa det här skräpet och sätt dig och läs på internet om vad sömnparalys är istället. Det de berättar i den här dokumentären är överlag mest absurt istället för sakligt och samtidigt skrämmande.

No Comments

Blair Witch av J

februari 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Blair WitchEfter att han snavade över en video på youtube som verkade vara bevis på att hans syster Heather, som försvann för runt tjugo år sedan i skogarna kring Burkittsville i Maryland, fortfarande var i livet bestämde sig James (James Allen McCune) för att bege sig dit tillsammans med sin flickvän Lisa (Callie Hernandez) och några vänner för att undersöka saken och för att förhoppningsvis få svar på alla frågor han har. Det skulle visa sig vara ett ödesdigert misstag…

Vems briljanta jävla idé var det att återuppliva en franchisé som kom och gick vid sekelskiftet? Vem det än var så bör vederbörande få sparken då Blair Witch är en av de sämsta skräckfilmerna som har haft en större form av release de senaste femton åren. Likheterna med den första filmen är ganska slående och de har återanvänt en del saker från den filmen här och det är föga imponerande. Vad som inte fungerade 1999 fungerar knappast bättre 2016.

Kameraarbetet är fullständigt värdelöst. Man ser knappt någonting överhuvudtaget igenom hela filmen tack vare att de kastar den fram och tillbaka under de scener där det uppenbarligen ska vara läskigt. För att citera en nära vän som såg filmen på bio: ”Det är ungefär som att de satt en kamera i näven på Usain Bolt och skickat ut honom på en löptur i skogen i 70 minuter.” De som skrivit manus verkar även ha trott att falska jumpscares som kommer med två minuters mellanrum i tjugo minuter är något som ska höja pulsen på tittaren också. Jag undrar om de överhuvudtaget har sett en skräckfilm tidigare? Vilket för oss till nästa sak som är fel med det här skräpet.

Manuset är bedrövligt. När gruppen man ska följa har kommit ut i skogen börjar underligheter hända givetvis, men det finns ingen som helst röd tråd att följa när detta väl börjar inträffa. Det hela känns bara jävligt taffligt skrivet och det hela blir jävligt tråkigt, förutsägbart och gammalt jävligt fort. Den enda delen i hela filmen som jag personligen tyckte var smått obehaglig var i slutet på filmen, involverande en väldigt, väldigt trång tunnel…

Skådespelarna är däremot ganska bra, men deras karaktärer är å andra sidan en bunt idioter. Jag menar, vem fan väntar tjugo år på att få ett livstecken från en försvunnen släkting innan man beger sig iväg för att leta? Dessutom inträffar det flera gånger under filmen då karaktärerna säger en sak men gör någonting helt annat.. eller så springer de ut i skogen och tappar bort sig, varpå en fladdrig kamera följer med en massa oväsen och skrikande.

Blair Witch är en jävla skitfilm kort sagt och är troligen förra årets största fiasko. Jag kan inte komma på någon annan film som sög lika hårt som den här i alla fall.

No Comments

The Blair Witch Project av J

februari 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Blair Witch ProjectI Oktober 1994 begav sig tre filmstudenter ut i skogarna kring Burkittsville, Maryland för att spela in en dokumentär om en lokal legend, Blair-häxan. De återvände aldrig. Ett år senare hittades deras inspelningar, men frågan kvarstår; varför kom de aldrig tillbaka?

Jag minns fortfarande när The Blair Witch Project kom. Hur folk pratade om den och hur de trodde att filmen i sig var verkliga inspelningar. Jag minns även hur jag varje morgon, på väg till skolan, gick förbi en anslagstavla där den lokala biografen hade smäckat upp postern för filmen och hur jag så gärna ville se filmen då jag, likt många andra, inbillade mig att filmen var verkliga inspelningar. Jag var emellertid för ung för att se filmen på bio och fick gott vänta tills det att den lokala videobutiken hade fått in filmen på VHS.

När så filmen hade släppts på VHS dröjde det något år innan jag faktiskt hyrde den då mitt intresse för den hade svalnat ganska ordentligt – troligtvis mycket tack vare besvikelsen då jag insåg att det faktiskt inte handlade om riktiga inspelningar, utan om en lågbudgetfilm vars marknadsföring bakom var ganska påkostad. Jag visste hur som helst att filmen hade fått ganska bra betyg och att den hade blivit lite av en kassasuccé, så en viss förväntan på att filmen skulle vara bra fanns ju absolut där. Men nä. Filmen var skit.

Jag kunde verkligen inte förstå vad folk såg i den här filmen. Det hände ju ingenting i den. Två år senare såg jag motvilligt om den då min käre gamle far lånade den och en bunt andra filmer av en dåvarande arbetskompis till honom. Mitt tycke om filmen förändrades inte vad jag minns.

Nu när jag har sett filmen för tredje gången i mitt liv kan jag inte direkt påstå att min åsikt har förändrats speciellt mycket, bortsett från att jag tycker att slutet är väldigt passande för filmen – vilket var något jag inte tyckte under mina första två tittar av filmen (troligtvis mest för att jag inte begrep det). Jag tycker inte att tre idioter som springer runt i en skog i sextio minuter (de första femton går åt till introduktion innan de beger sig in i skogen) och gapar och skriker åt varandra är speciellt läskigt. Att de lagt på lite ljudeffekter här och där mot slutet av filmen höjde knappast min puls heller, varken då eller nu.

Även om The Blair Witch Project populariserade och kickstartade found footage genren så är den långt ifrån en bra film i sig. Det har gjorts bättre found footage filmer både före och efter det här skräpet. Men om du mot förmodan har missat den här filmen (vilket jag har väldigt svårt att tro) kan jag ändå tycka att du bör slå dig ner framför den och beskåda den film som satte igång found footage subgenren på allvar – om du sen tycker den är bra eller inte hör inte hit.

No Comments

?: A Question Mark av J

januari 15th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

A Question MarkSju mediastudenter har bestämt sig för att spela in en skräckfilm som deras sista projekt innan de tar studenten. De beger sig ut till ett hus ute i skogen för att göra det men märker ganska snart att de inte är ensamma där ute.

?: A Question Mark är en indisk found footage film från 2012 och är en av de tråkigaste filmerna jag har sett från den här subgenren. Den levererade förvisso två, tre jumpscares som fick mig att hoppa till, men det tog lång tid innan någonting överhuvudtaget hände och filmen använde sig till större delen av förutsägbara klyschor som överraskade föga. Kort sagt var filmen till större delen jävligt tråkig. Att den lyckades få mig att hoppa till ett par gånger berodde nog på det höga ljudet de lagt in… eller så höll jag bara på att somna. Vad vet jag.

En lite lustig (och samtidigt jävligt irriterande) grej med filmen var att de har lagt in som två svarta borders i filmen som rörde på sig så fort kameran rörde sig. Varför de gjort så begriper jag verkligen inte men det var smått skrattretande de första minuterna av filmen, sen blev det bara irriterande.

Hur som helst är det här en tråkig nybörjarfilm som man kan skippa med gott samvete.

No Comments

The Bell Witch Haunting av J

januari 6th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

the-bell-witch-hauntingFamiljen Sawyer har nyligen flyttat in i sitt nya hem i Tennessee. Det dröjer dock inte länge förrän underligheter börjar inträffa i och kring deras nya hem. Sonen i familjen får snart veta av en bekant till honom att det kan handla om att de är hemsökta av ‘The Bell Witch’, ett beryktat väsen som sägs ha hemsökt marken intill där familjen Sawyer’s villa står på. Han bestämmer sig således för att sätta upp kameror i huset för att se om han kan fånga något på film. Det här är deras berättelse…

The Bell Witch Haunting är en found footage film från 2013 och är en produktion av skräpbolaget The Asylum, vilket i sig borde säga precis vad det här är för dynga.

Hela filmen är ett enda stort clusterfuck. Dels har de försökt göra en spin på den amerikanska folksägnen om The Bell Witch samtidigt som de gjort en film som i stort sett är en ripoff på Paranormal Activity filmerna. Inte nog med det har de även försökt få in element av både The Amityville Horror och The Exorcist här också. En salig röra med andra ord – och inte fan är det bra. Inte alls. Inte på något som helst sätt.

Filmen har så många hål i sitt händelseförlopp att det är fantastiskt. Det bästa exemplet är att sonen i familjen som sagt väljer att sätta upp kameror runt om i huset för att han ska spela in och titta på materialet dagen efter om det har hänt något, vilket aldrig följs upp igen. Det är ungefär som att han har glömt att han har satt upp kamerorna. Varför samma polisman skickas ut för att undersöka samtliga oroligheter som rapporteras ska hända kring huset förstår jag inte heller. Dessutom, vem fan är det som ringer in dem? Ingen av karaktärerna verkar speciellt bekymrade om att kroppar börjar dyka upp lite varstans kring huset heller för den delen. Inte ens när familjemedlemmarna börjar bete sig underligt verkar de begripa att de borde ta sig ifrån huset utan lallar på ungefär som att ingenting hänt.

En av de mest meningslösa sakerna som inträffar i hela filmen måste nog vara när morsan i familjen ringer larmnumret tre gånger och slänger på luren varenda gång, utan någon som helst anledning överhuvudtaget. Jag menar.. va? Och varje gång det ska till och hända något hör man ett dovt mullrande sekunderna innan, vilket fick mig att undra om det skulle störta in ett godståg framför kameran vilken sekund som helst.

Skådespelarinsatserna är bedrövliga och de flesta i filmen ser ut som att de undrar vad fan de gör där. Effekterna består till stor del av usla kameraeffekter där bilden flimrar, uppenbara CGI-grejer och bilder som sticks in för att emulera jumpscares (som givetvis faller platt på sitt ansikte varje gång). Produktionsvärdet ligger, i sedvanlig ordning när det kommer till Asylum filmer, i samma priskategori som en kopp kaffe och bulle vid valfri bensinstation.

Jag vet inte om jag gick in i den här filmen med fel förväntningar, kanske hade jag uppskattat den mer som en pilsnerfilm än som en seriös skräckfilm? Kanske hade jag kunnat få ut några sköna gapflabb ur den om jag sett den i gott sällskap? Vem vet, jag hade kanske kunnat acceptera den för vad den är; en sunkig skitfilm som försöker vara mer seriös än vad den egentligen är. Svaren på alla dessa frågor lär jag emellertid aldrig få svar på då jag aldrig kommer återvända till det här skräpet. Skippa.

No Comments

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming av J

december 24th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

silent-night-bloody-night-the-homecomingWilfred Butler (Philip Harvey) var en rik men bekymrad man som tog sitt liv på julafton 1987, varpå hans övergivna herrgård testamenterades till hans barnbarn Jeffrey (Alan Humphreys).

Många år senare har huset förfallit sedan Wilfred’s död och står nu i vägen för en grupp utvecklare som vill riva det och bygga ålderdomshem på platsen. Strax innan julafton dyker Jeffrey och hans advokat upp för att förhandla försäljningen av huset och dess mark. Det visar sig dock snart att en yxbeväpnad galning har inrättat huset som sin bostad och han gillar inte främlingar…

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming är en remake av 70-talsfilmen. Men istället för att utspela sig på den amerikanska bondvischan utspelar sig den här filmen på den engelska landsbygden, mest troligt då filmen är inspelad i England med en budget på cirka tjugotusen dollar. Hur som så är det verkligen inte en bra film. Inte ens som en trashig slasherfilm lyckas den underhålla då den i stort sett tar hela scener ifrån originalfilmen och upprepar dem – fast sämre. Skådespelarna har ungefär noll inlevelse i sina prestationer, effekterna ser gräsliga ut och filmen är överlag bara långtråkig (speciellt efter att ha sett originalet bara någon timme innan den här).

Jag har ingenting emot slasherfilmer med nära noll i budget, men ska man göra en remake lär man ha något nytt under bältet att leverera och eventuellt en fläskigare budget än tjugotusen dollar att slänga på effekter och dylikt. Hade de skrivit om manuset till något eget och bara kallat filmen för The Homecoming hade jag lätt kunnat acceptera filmen för vad den är (eller hade kunnat bli), men jag personligen tittar hellre på gamla exploitationfilmer än moderna nollbudget-slashers med skådespelare som väldigt tydligt inte vet vad de sysslar med.

En intressant grej med den här filmen är dock att Adrienne King (Alice i de två första Friday The 13th filmerna) har lånat ut sin röst någon gång under filmen. Just när hon gör det har jag ingen aning om då jag troligen hade tappat intresset för länge sedan när hennes röst väl dök upp, men det är ändå intressant att hon lånade ut sin röst till en sån här skräpfilm.

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming är skräp och totalt onödig. Leta reda på en ordentlig remaster av originalet istället för att slänga pengar på det här bottennappet.

No Comments

Porn Shoot Massacre av J

oktober 2nd, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Porn Shoot MassacreSju stycken porraktriser har fått erbjudanden om att medverka i regissören Malfini’s (Robert Ambrose) senaste film. Det de inte vet om och kommer snart blir varse om är att de har blivit utvalda att medverka som offer på riktigt i en verklig skräckfilm.

Porn Shoot Massacre är en lågbudget slasher från 2009, regisserad av Corbin Timbrook (som verkar ha lyckats bättre som skådespelare än regissör) och skriven av Antonio Hernandez. Dessa två herrar hade jobbat tillsammans på filmen Blood Ranch tre år tidigare och att döma av recensionerna på IMDB verkar det vara en bättre film än den här stentrista skitfilmen.

Manuset bjöd inte på några som helst överraskningar och när det väl försökte att göra det hade jag tappat intresset för länge sedan. Dialogerna är bedrövligt skrivna och framförda och påminner mer om scener direkt ur en hårdporrfilm, där talang för skådespeleri inte direkt står högt upp på listan över nödvändiga kriterier. Skådespelarna (om man nu kan kalla dem det) består till större delen av personer som inte medverkat i något annat än den här filmen. Enstaka personer som medverkat i andra produktioner före och efter förekommer givetvis i kombination med porrskådisarna J.T., Naomi Cruz och Diana Prince (till vilka troligtvis större delen av den cirka 100 000 dollar stora budgeten gick till). Effekterna är sparsamt använda tack vare att majoriteten av morden som inträffar i filmen är off screen eller är väldigt dolda tack vare olika vinklar.

Filmens enda egentliga behållning är att det, så klart, visas en hel del hud och finner man lättklädda damer som något intressant att titta på finns det åtminstone någonting som håller intresset uppe, även om det inte väger upp allt annat som är fel med filmen på långa vägar. Skippa.

No Comments

Blödaren av J

augusti 19th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

BlödarenTjejerna i bandet Rock Cats är på turné genom Sverige när deras turnébuss plötsligt lägger av mitt ute i ingenstans. De bestämmer sig således att bege sig iväg för att försöka hitta hjälp, men det enda de finner i den ensliga skogen är en sedan länge övergiven liten bygd. Det visar sig dock snart att de inte är ensamma…

Efter att ha läst otaliga ironiska inlägg ifrån en bekant i en skräckfilmsgrupp vi bägge är med i på Facebook om den svenska kultslashern Blödaren fick jag till slut nog och köpte hem filmen – mest för att jag är en nyfiken film-masochist. Hur som så har jag nu alltså äntligen sett filmen och.. ja.. nog är det en film allt.

Skådespelarinsatserna är skrattretande usla. Samtliga skådespelare (om man nu kan kalla dem det alltså) ingick i olika rockband, varav ett gör ett live framträdande som fick mig att vilja slå sönder högtalarna efter cirka fem sekunder. Å andra sidan hade det inte spelat någon som helst roll om det faktiskt hade funnits talang bland de som står framför kameran då det inte existerade något manus. Jag tittade på intervjuerna som följde med på dvdn direkt efter att jag hade tittat klart på filmen, där de berättar att manusförfattaren (tillika regissör, producent och kameraman) Hans Hatwig aldrig skrev något manus. Alla skådespelare fick instruktioner innan varje scen skulle spelas in istället och det här blev alltså slutresultatet; en film med ungefär samma halt av spänning som ett avsnitt av Alfons Åberg.

Som i många andra lågbudgetproduktioner är även ljudet här ganska uselt. I flera scener hör man knappt vad karaktärerna säger tack vare oväsen eller pålagda ljudeffekter. Ett bra exempel är scenerna där en snubbe pratar i komradio, där den han pratar med knappt hörs tack vare en massa skrap, störningar och oväsen från själva komradion. Men även om ljudet verkar vara inspelat med en potatis så gillade jag huvudtemat i filmen, som påminde en del om John Carpenter’s huvudtema till Halloween (som verkar ha varit en ganska stor inspirationskälla överhuvudtaget för den här filmen). Givetvis överanvände de musikstycket och slängde in det på ställen där det inte alls passade samtidigt som de vid varje ”läskig” grej slängde in ett högt tjutande ljud som fick mina örontrummor att blöda då jag fick lov att ha hög volym på tack vare det usla ljudarbetet.

Några direkta effekter existerar inte heller. Trots sin titel är det minimalt med blod i filmen och den enda blodutgjutelsen vi får beskåda under de plågsamt långa åttio minuterna filmen rullar på under är vattenfärgen som har målats under ögonen på Åke Eriksson, som spelade Blödaren.

Blödaren må vara en svensk kultklassiker men det är inte en bra film. Hade de knåpat ihop ett ordentligt manus, haft mindre styltiga skådespelare, bättre ljudmixning, några effekter överhuvudtaget och bättre klippning (som för övrigt också är rätt usel här) hade det till och med nästan kunnat blivit en bra slasherfilm – med svenska mått mätta. Istället får vi se fem idioter som är ute och går i en skog i tusen miljarder år som sedan blir avplockade, en efter en, på de minst blodiga sätt man kan tänka sig. Men, ser man till hur cheesig och dålig Blödaren är så blir den en värdig film att se under en pilsnerkväll med polarna – den framkallar nämligen en hel del oavsiktliga gapflabb.

Avslutningsvis; det bästa med dvdn av Blödaren måste vara intervjuerna som följde med som extramaterial, där de pratar om filmen ungefär som att den är Schindler’s List…

No Comments

Room 237 av J

augusti 2nd, 2016 | Postad i Dokumentär

Room 237Wow. Bara… wow. Dokumentären Room 237 imponerar mig. Och inte på ett bra sätt. I dokumentären intervjuas fem stycken yahoo’s som är i princip fanatiker av Stanley Kubrick’s klassiska skräckfilm The Shining och vi får höra deras tolkningar av vad filmen egentligen handlar om. Till en början tyckte jag att några av teorierna de la fram lät ganska intressanta och att de vidrörde saker jag aldrig tänkt på under mina tittar av The Shining. Men, så, började de lägga fram teorier om att filmen egentligen handlar om förintelsen, de vitas massakrer på indianer och… att Kubrick på ett subtilt sätt ville avslöja sitt medverkande i de fejkade inspelningarna från Apollo 11’s månresa.

Deras analyser av enskilda scener är ungefär lika geniala. En av de intervjuade svamlar om att han kan se en avbildning av Kubrick’s ansikte i molnen någon frame efter att inledningstexten har gått klart. En av de andra mupparna påpekar en scen där en stol syns i bakgrunden som sedan har försvunnit efter två vinkelbyten, vilket i sin tur ska vara någon form av symbolism. Men det slutar inte där! Andra saker som nämns är att hotellchefen har ståfräs, Jack Nicholson läser en porrblaska, en skidposter är i själva verket en bild på Minotauros (ett monster ur den grekiska mytologin) och konservburkar med bakpulver ska vara placerade för att vara en form av metafor. Mot slutet av dokumentären spelas även en bit av filmen där de har lagt på filmen när den spelas baklänges för att framkalla en ny nivå av kopplingar, teorier och konspirationer.

Jag är alldeles tagen av den här dokumentären. Hur jävla lite måste man ha att göra om dagarna om man sitter och letar och fantiserar ihop såna här saker? Visst är det en bra film, men jag har väldigt, väldigt svårt att tro att Kubrick bestämde sig för att precis allting i hela filmen (och alla andra av hans filmer också för den delen) skulle vara symbolism för olika saker och att allting har en mening på ett eller annat sätt. Inget av det som sägs i den här dokumentären har någon som helst faktabaserad grund och är bara personliga åsikter och dravel, vilket i sig är troligtvis mer skrämmande än Kubrick’s vision av Stephen King’s bok…

Det finns mer att säga om det här skräpet men då jag redan har lagt ner cirka två timmar på att se skiten och sedan skriva den här dassiga recensionen känner jag att det får vara nog. Jag plockade upp det här skräpet för en guldpeng på Ginza och jag avråder dig som läser att göra det samma.

No Comments

Scream Of The Banshee av J

juni 19th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Scream Of The BansheeCollege professorn Isla Whelan (Lauren Holly) och hennes två assistenter Janie (Leanne Cochran) och Otto (Todd Haberkorn) håller på att dokumentera och märka upp historiska artefakter i källaren på universitet där hon jobbar när de hittar en irländsk riddarhandske från 1100-talet och en karta. Isla’s bångstyriga dotter Shayla (Marcelle Baer), som dyker upp strax efter deras upptäckt, hittar ett gömt rum bakom en av väggarna av en ren slump. Gruppen finner en märklig låda i det undangömda rummet och efter att ha undersökt den lyckas de öppna den – vilket de inte borde ha gjort. Kort efter att de öppnat lådan hör de ett fasansfullt skrik. De tänker inte mer på det förrän skriket på märkliga sätt börjar att hemsöka dem och när flera mystiska dödsfall börjar inträffa runt om dem inser de att de har släppt lös någonting uråldrigt och övernaturligt. Deras enda hopp verkar vara att hitta den före detta professorn Broderick Duncan (Lance Henriksen), vars expertis ligger i irländsk mytologi.

Scream Of The Banshee är en skräckfilm gjord för TV från 2011 – och det märks. Jag hade inga förväntningar överhuvudtaget när jag slog igång filmen, men den lyckades ändå överraska mig; den var sämre än vad jag trodde att den skulle vara.

Filmen är ungefär lika spännande som ett avsnitt av Teletubbies, vilket är en ganska bra beskrivning på produktionsvärdet av filmen också. De uppenbara CGI-effekterna (som är det mest påvisande om att filmen är gjord för TV) står ut som såriga tummar i ögonen och den skrattretande makeupen ser bedrövlig ut och kostade troligtvis en kopp kaffe och en muffins att göra. Karaktärerna är ointressanta, ganska irriterande och gör en hel del dumma och ologiska saker. Exempelvis verkar de inte tvätta öronen efter att blod har runnit ut ur deras öron och verkligen ingen ifrågasätter varför de har blod i öronen heller, även om det syns klart och tydligt.

Skådespelarinsatserna varierar kraftigt. Laura Holly har samma ansiktsuttryck i 90 minuter, Lance Henriksen är underanvänd och dyker upp i de sista 10 minuterna (varav han är med i cirka 5), Marcelle Baer känns väldigt träig och inte speciellt övertygande och Todd Haberkorn gör väl en av de bättre prestationerna här – trots att han mestadels sysslat med röstskådespel. Det måste förresten vara den första gången jag har sett Lance Henriksen med ölkagge.

Nej, Scream Of The Banshee är en riktig skitfilm som man verkligen inte behöver ödsla någon tid på – så som jag har gjort nu. Skippa.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud