| Subcribe via RSS

L’étrange couleur des larmes de ton corps (aka The Strange Colour Of Your Body’s Tears) av J

maj 13th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter en lång arbetsresa kommer Dan Kristensen (Klaus Tange) hem och upptäcker att hans fru är försvunnen. Han inser snart att försvinnandet på något sätt hänger ihop med den beslöjade änkan på övervåningen vars man också försvann plötsligt för många år sedan – och hon är inte den enda grannen som verkar veta något om de mystiska händelser som huset hyser…

Hur sköljer man ner en usel arthouse film på sämsta sätt? Jo, med ytterligare en usel arthouse film så klart. Efter att jag hade sett klart den genomusla Amer slog jag igång huvudfilmen på skivan från Njutafilms, L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tear.

Med tanke på att jag hade genomlidit nittio minuter av dravel precis innan jag satte mig och såg den här filmen var mitt tålamod redan under stor press. Givetvis föll inte den här filmen mig speciellt mycket i smaken heller då den i stort sett gör ungefär samma sak som Amer, med det lilla undantaget att det någonstans i den här röran finns ett faktiskt manus – som blir bortsullat på grund av att filmskaparna ska vara edgy och konstnärliga av sig. Hur som helst gillade jag den här filmen mer, även om inte det säger speciellt mycket.

Filmen ska vara någon form av hyllning till den gamla italienska giallo genren, i form av en arthouse film. Huruvida detta stämmer eller inte vet jag inte riktigt då jag knappast är någon expert på giallo genren och ska jag vara ärlig är jag inte speciellt intresserad av den heller, trots att den ses av en del fans som en föregångare till slasherfilmen.

L’étrange couleur des larmes de ton corps var hur som helst skit och ska jag vara ärlig förstår jag mig inte på folk som tycker att den här typen av film är bra – jag hade fått ut mer om jag hade stängt av TVn och suttit och tittat på den i cirka nittiofem minuter. Skippa.

No Comments

Amer av J

maj 13th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Tre nyckelmoment, alla sensuella, definierar Ana’s liv. Hennes sinnliga sökan svajar mellan verklighet och färgade fantasier vilken blir mer och mer tryckande. En svartbeklädd hand hindrar henne från att skrika. Vinden lyfter hennes klänning och smeker hennes lår. Ett rakblad stryker längs hennes hud. Var kommer denna kaotiska och karnivoriska resa att lämna henne?

Har du varit med om någon gång att du tittat på en film som inte engagerar dig speciellt mycket, varpå du plockar fram telefonen för att kolla exempelvis Facebook eller något liknande lite kort under filmens gång? Den fransk-belgiska filmen Amer var just en sån film för mig. Skillnaden var dock att jag kunde inte slita ögonen från telefonen och fortsätta koncentrera mig på filmen runt tio minuter in.

Amer är något av den sämsta skiten jag någonsin har lagt mina ögon på. Hela filmen är ett misch-masch av starka färger, underlig klippning, underliga filmade vinklar, inget som helst manus att följa, minimal dialog, femhundra inzoomningar på ögon, trehundra inzoomningar på andra orelevanta saker och så vidare. Det hela blir väldigt gammalt, väldigt snabbt och det är överhuvudtaget inte intressant på något som helst vis. Att jag överhuvudtaget bestämde mig för att se filmen var på grund av att den följde med som en bonusfilm på Njutafilms dvd release av L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tears.

Hur som helst så tänker jag inte lägga ner mer tid på den här dyngan än vad jag redan har gjort. Jävla arthousesmörja.

No Comments

B.T.K. av J

mars 17th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

B.T.K. är ett direkt-till-video drama (med en handfull scener som kan associeras till skräckgenren) från 2008 som är löst baserat på BTK-mördaren; Dennis Lynn Rader (här porträtterad av Kane Hodder). Huruvida filmen är trogen de verkliga händelserna eller inte har jag ingen aning om och kommer därför inte försöka mig på att dra några paralleller mellan verklighet och film. Vad jag däremot kommer göra är att döma filmen utifrån hur den är. Så, here we go…

B.T.K. är inte en bra film. Ljudet i filmen måste ha spelats in med en potatis då man stundtals inte hör ett skit av vad som sägs, manuset är överlag ganska ointressant och de spännande bitarna faller platt tack vare manusförfattaren tillika regissören Michael Feifer‘s inkompetens. Filmens enda försonande kvalité är Kane Hodder, som här gör en väldigt bra prestation trots ett manus som knappt är värt att använda som dasspapper. Övriga prestationer varierar mellan dåliga och bedrövliga. Behöver jag säga att Kane är den enda som står ut som någon som vet hur man skådespelar?

Jag har inte varit så här oengagerad i en film på länge om jag ska vara ärlig. Jag gillar att Kane gjort lite udda roller mot vad han brukar göra – jag tycker dock det är synd att en av dem råkade vara i den här filmen. Skippa.

No Comments

Under The Skin av J

februari 8th, 2018 | Postad i Drama, Film, Sci-Fi, Thriller

En utomjordisk entitet har tagit den jordiska formen av en ung kvinna (Scarlett Johansson) och finkammar vägar och gator i Skottland i sökandet efter mänskliga byten som hon har kommit för att plundra. Hon förför sina isolerade och övergivna mansoffer in i en verklighetsfrämmande dimension där de förvrids och konsumeras. Men, existensen i all sin komplexitet börjar att förändra den utomjordiska besökaren och hon börjar att upptäcka och utforska sig själv som människa, med tragiska konsekvenser.

Under The Skin är en engelsk-amerikansk-schweizisk-polsk samproducerad sci-fi thriller med stora drag av drama från 2013 med Scarlett Johansson i huvudrollen. Filmen är baserad på den nederländske författaren Michel Faber‘s bok med samma titel från år 2000. Scarlett Johansson är bra i sin rollsättning och troligtvis det största dragplåstret till filmen då hon slänger kläderna mer än en gång här, i övrigt är filmen ren dynga. Jag skiter i hur filosofisk en film är menad att vara eller att det finns underliggande betydelser i den när det i stort sett inte händer någonting överhuvudtaget under majoriteten av speltiden – eller att när det väl faktiskt händer något så finns det inget som helst sammanhang och/eller förklaring till vad som händer. Jävla arthouse skräp.

No Comments

Berberian Sound Studio av J

januari 21st, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Thriller

Den brittiske ljudteknikern Gilderoy (Toby Jones) känner att han har tagit sig vatten över huvudet när han tackat ja till ett arbete med ljudeffekter vid en italiensk skräckfilmsstudio under 1970-talet. Vad som till en början verkade vara ett utmanande jobb tar en mer makaber vändning när han börjar inse att saker och ting inte är vad de till en början verkade vara och att hans värsta farhågor håller på att bli en skrämmande verklighet.

Berberian Sound Studio är ett brittiskt psykologiskt thriller-drama med influenser ifrån skräckgenren som lallar in i mindfuck subgenren – och inte på ett bra sätt. Hela filmen är otroligt rörig, segdragen och fullkomligen ointressant. Under hela speltiden satt jag och kliade mig i huvudet och undrade vad fan som pågick och när sluttexten började rulla upp på TVn vart jag tvungen att kolla upp andra tittares teorier för att överhuvudtaget kunna dra någon form av slutsats vad fan filmen handlade om egentligen. När jag behöver göra det – som jag har nämnt i tidigare recensioner – stendör oftast mitt intresse för just den filmen såvida det inte faktiskt HÄNDER NÅGOT under dess speltid, vilket det inte gör här. Toby Jones gör emellertid en fantastisk insats som den osäkre och skygge Gilderoy och ska jag vara ärlig tyckte jag synd om karaktären igenom nästan hela filmen. Han har ett bedrövat uttryck under majoriteten av speltiden och ser ut att undra vad fan han har gett sig in i – både karaktären och skådespelaren.

Jag kommer aldrig begripa mig på folk som gillar den här typen av filmer, där du som tittare inte får några som helst ledtrådar om vad fan som pågår och du blir tvungen att sitta och hitta på egna förklaringar till vad som sker i filmen. Att det skulle höja upplevelsen av filmen är i mina ögon rent skitsnack och bara hipsters sätt att försvara filmer som är ren skit på grund av att de är någon form av arthouse skräp. Skippa.

No Comments

Self Storage av J

november 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jake (Tom DeNucci) är nattvakt på ett hyrlager med extra hög säkerhetsbevakning nära Rhode Island. Efter att ha hört hans chef Walter (Eric Roberts) och hans överordnad Trevor (Michael Berryman) pratat om att stänga igen lagret för gott ser han det hela som den perfekta chansen att dra till med en ordentlig fest då hans kompisar står med både sprit och gräs, men ingenstans att vara för att festa. Det som skulle bli en oförglömlig fest blir istället en oförglömlig mardröm då de inte är ensamma i området och utan deras vetskap väntar en mörk hemlighet på dem bland de låsta lagren.

Jag tycker det är synd att skådespelare som Eric Roberts och Michael Berryman tvingas ta jobb i skitfilmer som Self Storage. De gör bra insatser bägge två och hade det inte varit för dem hade jag troligtvis stängt av skiten. Alla karaktärer bortsett från Roberts och Berryman är irriterande idioter, manuset är lövtunt och sömnframkallande, speltiden på strax över nittio minuter är på tok för lång och slutet är något av det sämsta jag har sett på väldigt länge. Ingenting förklaras eller knyts ihop och man sitter bara och kliar sig i huvudet när sluttexten börjar rulla.

Det finns absolut ingen anledning att titta på den här filmen. Vill man se Roberts och Berryman har de medverkat i betydligt bättre filmer som faktiskt är värda att lägga sin tid på. Skippa.

No Comments

Sharknado 5: Global Swarming av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Efter att cykloner med hajar i har börjat härja i Europa beger sig Fin (Ian Ziering), hans fru April (Tara Reid) och deras yngste son Gil (Billy Barratt) till London för att hjälpa MI6 att försöka hitta en lösning på problemen. Kort efter deras ankomst blir Fin kontaktad av sin vän Nova (Cassandra Scerbo) som ber honom komma till Stonehenge för att undersöka en grotta, där målningar och tecken på att dessa cykloner har härjat på Jorden förr finns – och väl inne i grottan finner de en mystisk artefakt.

Kort efter deras fynd bryter en cyklon ut och ödelägger stora delar av London – och lyckas suga in Gil. Fin och April måste nu försöka rädda sin son och stoppa cyklonen, som har utvecklat förmågan att teleportera sig själv och allt i den till olika platser på Jorden. Samtidigt har fler cykloner börjat dyka upp världen över och hotet om en global cyklon är förestående.

Sharknado 5: Global Swarming. Ja.. vad ska jag skriva egentligen? Det är Sharknado för femte gången, fast på ett lite större plan. Effekterna suger fortfarande, skådespelarna gör fortfarande ett bra jobb trots ett sketet manus, referenser till andra filmer (så som Back To The Future, Indiana Jones och Bond filmerna) är tillbaka från den fjärde filmen (även om de tonat ner skämten) och manuset är allt annat än realistiskt – på ungefär varenda punkt. En av dessa punkter som var skrivna i sten i de fyra första filmerna tar emellertid en vändning mot slutet av filmen…

Nog för att Sharknado nummer fem är en skitfilm men jag kunde inte låta bli att fundera över hur de här filmerna hade kunnat varit om något eller några bolag som skjuter in miljarder i budget på sina filmer hade stått bakom dem. En hel del scener i den här filmen hade nämligen kunnat varit riktigt storslagna och episka om det inte vore för att effekterna ser ut som något en gymnasieelev har knackat ihop på en eftermiddag. En annan sak jag funderat lite grann på är hur filmerna spårat ur allt mer för varje film som kommit. Den första filmen hade ett totalt idiotiskt koncept men var samtidigt hyfsat seriös i tonen, medan dess uppföljare bara blev flamsigare och flamsigare. Antagligen insåg de väl att det inte hade hållt att göra en serie filmer med en seriös ton om cykloner som slungar runt hajar på folk – speciellt inte med den kvalitén på effekterna som de hade i filmerna.

Nåja. Förhoppningsvis var det här den sista Sharknado filmen, men med tanke på hur den slutar så har jag onda aningar om att vi har en sjätte film på horisonten…

No Comments

Sharknado 4: The 4th Awakening av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sharknado - The 4th AwakensDet har gått fem år sedan den senaste cyklonen med hajar i slog till mot det amerikanska fastlandet. Tack vare deras revolutionära atmosfärstabilisatorer som de kallar Astro-Pods har forskningsföretaget Astro-X lyckats utplåna de fruktade cyklonerna innan de har hunnit tillta i styrka.

Fin (Ian Ziering) och hans kusin Gemini (Masiela Lusha) är på väg till Las Vegas för en familjeåterförening, nöjen och avkoppling. Men kort efter deras ankomst tilltar en storm strax utan för Vegas som snabbt byggs upp till en sandcyklon som inte bara ödelägger stora delar av staden utan drar även med sig alla hajar som simmade i en stor tank utanför det nyöppnade hotellet Shark World för att sedan sätta kursen mot Kansas – där Fin’s yngste son befinner sig hos sin farmor.

Sharknado 4: The 4th Awakening toppar den tredje Sharknado filmen med hästlängder. Likt sin föregångare är även den här filmen en ren självparodi, men till skillnaden från den så försöker även den här filmen att parodisera och referera till andra filmer – som till exempel Star Wars, The Texas Chainsaw Massacre, The Wizard Of Oz, Christine och Terminator. En del av referenserna måste jag medge fungerar ganska bra och fick mig att skratta till, medan andra inte fungerar alls och känns bara väldigt trötta (så som inledningen).

Utöver allt det här så fungerar filmen ungefär lika dåligt som sina föregångare. Den har usla effekter, huvudkaraktärer som är odödliga oavsett vad de än blir utsatta för och ett manus som är menat att vara idiotiskt vilket i sin tur blir väldigt tröttsamt, väldigt snabbt. Skådespelarna håller ungefär samma nivå som de tidigare filmerna och de gör överlag ett bra jobb trots det störtlöjliga manuset de hade att jobba med.

Jag har inte så mycket mer att tillägga om den fjärde Sharknado filmen. Den har några få stunder då den blänker till lite grann men är överlag en riktig skitfilm som sina föregångare.

No Comments

Sharknado 3: Oh Hell No! av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sharknado 3 - Oh Hell No!Medan Fin Shepard (Ian Ziering) är i Washington D.C. för att motta den högsta utmärkelsen en civilperson kan få i USA efter att han stoppade cyklonerna ett och två år innan slår ytterligare en cyklon med hajar i till och ödelägger större delen av staden – bara för att plötsligt försvinna. Efter att med nöd och näppe klarat sig undan cyklonen med livet i behåll beger sig Fin iväg till Florida för att möta upp sin – nu mer omgifta – fru April (Tara Reid) och deras dotter Claudia (Ryan Newman) för att fira semester där – vilken blir väldigt kortvarig då nya cykloner med hundratusentals hajar dyker upp och bildar som en vägg över hela den amerikanska östkusten och som är på väg rakt mot land och hotar att utplåna allt som kommer i deras väg.

Oh boy… jag trodde inte det skulle bli mer absurt, överdrivet, löjligt och idiotiskt efter den andra Sharknado filmen. Jag hade fel. Väldigt fel. Allt som var bedrövligt i de tidigare filmerna är givetvis kvar samtidigt som Sharknado 3: Oh Hell No! tar steget in i självparodi och får de två första filmerna att åtminstone påminna om seriöst gjorda filmer. Humorn fungerar inte överhuvudtaget. Det spelar ingen roll hur mycket ”hysteriska” skämt och hur ”självmedveten” filmen är, det blir varken underhållande eller kul, utan mest tröttsamt när den femhundrade CGI-hajen kommer farande för att tugga på nästa offer. Den tredje installationen i serien är samma jävla film en tredje gång, fast all idioti från de två tidigare filmerna har skruvats upp ett extra varv.

Konceptet bakom Sharknado räckte knappt till en film och de har pressat ut fem stycken (plus en mockumentär på det) hittills. Jag menar, hur många filmer på ett så här idiotiskt koncept kan man egentligen göra?

No Comments

Sharknado 2: The Second One av J

november 19th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sharknado 2 - The Second OneFin Shepard (Ian Ziering) och hans ex-fru April Wexler (Tara Reid) är på väg till New York med flyg för att April ska medverka i en direktsänd intervju om hennes nyligen släppta bok; How To Survive A Sharknado. Väl i New York ska de möta upp Fin’s syster Ellen (Kari Wuhrer) och hennes man Martin (Mark McGrath) innan intervjun, men då ett kraftigt oväder slår till under deras flygning inser Fin och April snart att det som inträffade i Los Angeles ett år tidigare med en cyklon full i hajar är på väg att upprepa sig. Skillnaden är att orkanen som är på väg att slå till mot New York har två aktiva cykloner med tusentals hungriga hajar i sig.

Okej. Sharknado 2: The Second One. Vad finns det egentligen att säga? Det är i stort sett samma film som den första fast med en 500 000 dollar fläskigare budget (vilket inte syns överhuvudtaget), men med den lilla skillnaden att de skruvat upp idiotin i den här första uppföljaren. Jag fick känslan till och från under min titt att teamet bakom försökte blinka till tittaren och att de medvetet försökt göra filmen dålig bara för den sakens skull, vilket oftast inte fungerar speciellt bra och det gör det inte här heller.

Skådespelarna gör återigen ett okej jobb med tanke på vad det är för skit de har att jobba med och teamet bakom filmen verkar tack och lov ha lärt sig från den första filmen att inte använda samma klipp trettiofem gånger i olika scener. Det finns dock ingen anledning att oroa sig, de har givetvis återigen använt sig av stock footage klipp för att fylla ut speltid och scener som de antagligen inte orkade eller inte hade pengar till att göra själva. Effekterna ser återigen förjävliga ut, men det är väl knappast en överraskning? Manuset är sisådär. Jag menar, vad ska man egentligen tycka om en film där tornados slungar runt uselt CGI-renderade hajar och som dessutom är en uppföljare? Filmen hade sina stunder då jag garvade till men de var få och långt emellan.

Även om jag tycker att den här filmen är skit så tror jag faktiskt att jag föredrar den här över den första. Den har lite bättre tempo än sin föregångare och de envisas inte med att använda samma jävla klipp flera gånger heller. Fast å andra sidan finns det ju egentligen ingen anledning till att se de här filmerna överhuvudtaget egentligen. Moving on.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud