| Subcribe via RSS

Jack-O av J

augusti 8th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

År 1914 avrättades en ondskefull trollkarl, men innan hans död svor han hämnd mot ortsborna och i synnerhet Arthur Kelly’s (Mike Conner) familj och släkt. Året därpå vid Halloween kom således hämnden i form av en demon med pumpahuvud från helvetet – Jack-O-Lantern (Patrick Moran) – som slaktade majoriteten av ortsborna innan Arthur lyckades slutligen begrava den i en markerad grav.

Åttio år senare lyckas en grupp ungdomar av misstag släppa lös Jack-O från hans fängelse och det är nu upp till den unge pojken Sean Kelly (Ryan Latshaw) att på något sätt sätta stopp för demonen, en gång för alla.

Jack-O (eller Jacko Lantern som den även är känd som) är en övernaturlig slasherfilm som spelades in 1993, men fick inte ett släpp förrän 1995. Scenerna med John Carradine spelades dessutom in redan 1985, tre år innan hans död, men verkar ha legat på nån hylla någonstans i tio år innan de kom till användning. Med det sagt; Jack-O är en bedrövlig film. Skådespelet är skrattretande, effekterna usla och manusskriptet är så rörigt och fullt med hål i sig att det knappt går att hänga med i vad som händer. Det är 90-talsskräp när det är som värst, skulle jag säga. Designen på Jack-O är dock jäkligt cool, men det väger knappast upp något av det andra i det här skräpet.

Den roligaste scenen i hela filmen måste vara när en kärring springer och tar tag i en kniv efter att ha sett Jack-O, lyckas halka på en matta och kör avslutningsvis ner kniven i en brödrost med resultatet att hon grillar sig själv. Jag garvade ganska gott åt den här scenen, inte bara för vad som hände i scenen utan även för de extremt cheesiga effekterna. Hade filmen varit sån här rakt igenom hade jag älskat den, men när ingen vet hur man skådespelar och hela filmen tar sig på större allvar än vad den egentligen borde göra så får jag mest myror i byxorna och börjar sträcka mig efter telefonen gång på gång. Skräp, skippa.

No Comments

Jaws In Japan av J

juli 18th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

College studenterna Miki (Nonami Takizawa) och Mai (Airi Nakajima) anländer till en tropisk ö för en välförtjänt semester. Efter att ha checkat in på hotellet där de bokat sitt rum börjar de filma varandra med en videokamera som de fått låna av hotellet. Miki upptäcker snart material på kameran som filmats av tidigare besökare och finner snart att någonting är väldigt fel med platsen…

Jaws In Japan (eller Psycho Shark som den också är känd som) är en av de mest bedrövliga filmer jag någonsin har sett i hela mitt liv – och då överdriver jag inte det minsta. Majoriteten av filmen går ut på att vi får se en massa damer i bikinis som fjollar runt utan att någonting av värde överhuvudtaget händer förrän under de fem eller så sista minuterna. Att filmen är en skamlös cash-in på Jaws-namnet förstår jag, men hur filmen fick en release övergår emellertid mitt förstånd.

Den här skiten får The Asylum och Syfy produktioner att se ut som något New Line, Blumhouse eller Warner Bros. skulle ha producerat och släppt. Den enda behållningen den här dyngan har är att den knappt är över timmen lång – så det är väl alltid något. Skippa.

No Comments

Cruel Jaws av J

juli 18th, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Med bara några dagar kvar till det årliga Regatta firandet i den lilla småstaden Hampton Bay dyker en sju och en halv meter lång vithaj upp och börjar smaska i sig dess semesterfirare. Samtidigt står den lokala vattenparken inför hotet att bli igenstängd då stadens borgmästare vill riva den och bygga svindyra fastigheter där, med påtryckningar från maffian. Det blir upp till stadens sheriff, parkens ägare och en hajexpert att bege sig ut med båt och döda hajen innan sommarens ekonomi blir slaktad och parken demolerad.

Cruel Jaws (eller The Beast som den även är känd som) är en italiensk gjord-för-TV Jaws rip-off från 1995 som marknadsfördes i vissa länder som Jaws 5: Cruel Jaws, trots det faktum att filmen inte har ett dugg med Universal’s Jaws franchisé att göra överhuvudtaget. Filmen inkluderar dessutom flitigt klipp från Jaws, Jaws 2, Jaws 3-D, L’ultimo squalo (aka The Last Shark, aka Jättehajen – Vindsurfarnas Skräck i Sverige) från 1981 och Sangue negli abissi (aka Deep Blood) från 1990 – och filmen regisserades av ingen mindre än schlock-mästaren Bruno Mattei, under pseudonymen William Snyder.

Jag brukar gilla italiensk skräpfilm. Åtminstone ibland. Så jag borde ju finna Cruel Jaws underhållande, men icke. Det är en energilös och överlag tråkig Jaws-kopia vars största problem troligen är att den försöker vara Jaws utan att för den delen lyckas på något som helst plan. Filmens story är i stort sett den samma som Spielberg’s klassiker, men allting är så otroligt mycket sämre. Skådespelarna är bedrövliga, effekterna är gräsliga och det faktum att Mattei har snott klipp ur andra (bättre, men även lika usla) filmer gör filmen desto mer ointressant då man klart och tydligt kan se att det inte fanns speciellt mycket engagemang bakom kameran här. Filmen har dessutom en av de värsta klippningarna jag har sett någonsin då karaktärerna hinner knappt stänga munnen innan det klipps till nästa scen.

Cruel Jaws är en bedrövlig cash-in på Jaws franchisén och är absolut ingenting du behöver se. Skippa.

No Comments

The Last Sharknado: It’s About Time av J

juli 16th, 2019 | Postad i Action, Film, Komedi

Jag skrev följande i min recension av Sharknado 5: Global Swarming: ”Förhoppningsvis var det här den sista Sharknado filmen, men med tanke på hur den slutar så har jag onda aningar om att vi har en sjätte film på horisonten…”. Gissa vad? Jag hade rätt…

Fin (Ian Ziering) lyckades tillsammans med sin fru April (Tara Reid) förinta de massiva cyklonerna med hajar i, men till priset av Jordens undergång och mänsklighetens utrotning. Ensam började Fin att vandra runt i de öde ruinerna tills det att han plötsligt blev kontaktad av sin son Gil – från framtiden. I ett sista försök att ställa allting tillrätta skickade Gil sin far tillbaka i tiden för att stoppa den allra första cyklonen med hajar i – i stenåldern, där Fin möter upp April och flera av hans vänner som han trodde hade dött. Tillsammans reser de genom tid och rum för att stoppa cykloner i olika tidsepoker för att sätta stopp för dem en gång för alla.

Jag brukar i regel se om tidigare filmer i en franchisé när en ny film har släppts, men i Sharknado’s fall hoppade jag det. Jag orkade verkligen inte plåga mig igenom de fem första Sharknado filmerna innan jag skulle se The Last Sharknado: It’s About Time och det var nog bra då den här filmen var en handfull att ta in.

Den första filmen har en viss seriös ton av sig (även om konceptet är skitlöjligt), medan dess uppföljare ballar bara ur mer och mer för varje film och den här sjätte – och förhoppningsvis sista delen i franchisén – toppar samtliga av de tidigare filmerna i hur jävla absurd och löjlig filmen är. Jag hade inte förväntat mig en seriös film så klart, men gode gud.. det enda som hade fattats för att göra den här cirkeln hel hade varit om karaktärerna hade ställt sig och stirrat rakt in i kameran med ett stort leende och sagt; ”Oh, these silly Sharknados.”. Filmen drar så klart referenser till andra – bättre – filmer och produktioner, i synnerhet Back To The Future trilogin som de försöker skämta med cirka trettiosex gånger filmen igenom vilket blir väldigt gammalt, väldigt snabbt.

Jag har inte så mycket mer att tillägga egentligen. Jag försökte verkligen gå in med ett öppet sinne och förberedde mig på en film som skulle vara dummare än en säck med potatis men filmen visade sig så klart bara vara ytterligare en Sharknado film som upprepade exakt samma sak som de tidigare fem filmerna, men som skruvade upp dumheterna ytterligare tre snäpp. Ska jag vara ärlig så begriper jag inte hur fan de lyckades få ihop sex filmer (och en mockumentär) i den här franchisén då de stampar konceptet och skämtet – som franchisén i stort sett är – i backen. Se någonting annat. Dynga.

Läs gärna mina recensioner av Sharknado 1, 2, 3, 4 och 5 också.

No Comments

Zoombies 2 av J

juli 16th, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

En grupp tjuvjägare bryter sig in i ett naturreservat och börjar jaga djur där inne med hjälp av ett nytt framställt bedövningsmedel. Det visar sig hur som helst snabbt att medlet har en oanad bieffekt; djur blir blodtörstiga monster som hungrar efter kött. Efter att reservatets väktare har räddat dem blir de tvungna att motvilligt ingå i en allians med tjuvjägarna för att försöka hitta ett botemedel innan smittan sprider sig utanför parkens gränser.

Jag såg Zoombies året efter att den hade släppts och största anledningen till att jag gjorde det berodde på att filmens titel fångade mitt intresse. Idéen och konceptet om zombiefierade djur som löper amok inne på ett zoo visade sig hur som helst inte dum, inte dum alls faktiskt. Det största problemet med filmen var att den var producerad av The Asylum, vilket givetvis medförde att effekterna såg ut att ha kostat en muffin och en kopp svart kaffe. Så när jag fick nys om att det faktiskt hade gjorts och släppts en Zoombies 2 blev jag genast nyfiken och hoppades på att den filmen åtminstone skulle hålla ungefär samma nivå. Det gjorde den inte.

Zoombies 2 tar samma koncept och fördummar precis allting med det (hur de nu har lyckats med det). Alla karaktärer är helt hjärndöda, filmens klimax är så skitnödigt att jag var nära på att få lov att gå på toa och skådespelet är bitvis skrattretande, i synnerhet från en av huvudrollerna, spelad av Erica Sturdefant. Hennes skådespel (om man nu kan kalla det för det) var rakt igenom horribelt uselt och skrattretande och enda anledningen till att hon kan ha fått sin roll är gissningvis på grund av hennes utseende – och då antagligen på grund av två saker.

Zoombies var ju inte en bra film, men Zoombies 2 får den filmen att se ut som en av George A. Romero’s äldre zombiefilmer. Det här är dynga i filmformat, through and through.

Läs gärna min recension av Zoombies också.

No Comments

Deadly Little Christmas av J

december 15th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

På Juldagen blir en ung pojke inlåst på ett mentalsjukhus efter att ha uppenbarligen mördat sin far och hushållerskan medan de hade sex. Femton år senare lyckas den nu vuxna pojken att rymma, samtidigt som en mystisk figur i en röd mask börjar att genomföra tillsynes slumpartade mord i pojkens och hans familjs närhet.

Jag har ingen som helst lust att lägga ner speciellt mycket mer tid än vad jag redan gjort på Deadly Little Christmas så här kommer det; filmen är ren dynga. Manuset är skrivet av Captain Obvious och har man inte bott under en sten de senaste fyrtio åren är det löjligt enkelt att luska ut vem som är mördaren tio minuter in – synd bara att filmen är åttio minuter. Skådespelet är bedrövligt och effekterna (som man knappt ser röken av) är inte speciellt mycket mer att hänga i julgranen… pun intended.

Jag kan hantera uselt skådespel, usla effekter och ett uselt manus, men jag kan verkligen inte hantera tristess när jag sitter och tittar på film – i synnerhet inte lågbudgetfilmer. Deadly Little Christmas tillhör den sistnämnda skaran och är ren skit. Se något annat.

No Comments

Village Of The Giants av J

december 1st, 2018 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi

Mike (Tommy Kirk) tror att han har slagit jackpot när hans flickvän Nancy’s (Charla Doherty) yngre bror, som de kallar för Genius (Ron Howard), skapar ett tillväxtmedel som resulterar i att djur växer till gigantiska proportioner. En grupp stökiga ungdomar, ledda av Fred (Beau Bridges), anländer samtidigt till staden och när de lyckas komma över medlet gör deras gigantiska storlekar att de blir ostoppbara. Medan Genius försöker att återskapa formeln får Mike och de andra invånarna lov att serva jättarna.

Village Of The Giants från 1965 är väldigt löst baserad på H.G. Wells’ roman The Food Of The Gods and How It Came To Earth och regisserades av Bert I. Gordon – som elva år senare regisserade och skrev ytterligare en film som var löst baserad på en del av samma roman, The Food Of The Gods. Hur som helst är Village Of The Giants något av det mest långdragna och tråkiga jag har sett på väldigt länge.

Filmen inleds bokstavligt med att den här gruppen med ungdomar hoppar ur en kraschad bil och ställer sig och dansar till 60-tals funk-rock i en gyttjepöl i tre minuter. Resten av filmen består av närmare tio sång- och dansnummer varav ett av dem pågår i närmare fem minuter. Skådespelet är styltigt och bitvis riktigt uselt. Effekterna är givetvis utdaterade och ser gräsliga ut, vilket i vissa fall kan vara underhållande i sig men då resten av filmen är som ett stort stolpiller att ta sig igenom hjälper de inte.

Jag gick in med väldigt låga förväntningar på den här filmen och man kan väl säga att den inte överraskade mig. Skippa.

No Comments

Spring Breakers av J

november 24th, 2018 | Postad i Drama, Film

Brit (Ashley Benson), Candy (Vanessa Hudgens), Cotty (Rachel Korine) och Faith (Selena Gomez) har varit bästa vänner sedan grundskolan. De bor tillsammans i ett tråkigt college elevhem och är hungriga efter äventyr. Allt de behöver göra är att fixa ihop tillräckligt med pengar för att åka iväg på vårlov för att få deras chans till att ha kul. Efter ett slumpartat möte med rapparen ”Alien” (James Franco) verkar det just vara det de kommer få, frågan är bara hur långt de är villiga att gå för att få uppleva ett vårlov som de aldrig kommer glömma…

Herrejävlar vilken utdragen jävla skitfilm Spring Breakers är. Filmen består av långa sekvenser med samma dialog och monolog som pågår i tusen miljarder år och den här gruppen av tjejer man får följa är några av de största spånhuvudena jag någonsin har beskådat i en film. Filmen är förvisso välspelad, men händelseförloppet i filmen är utdraget till det yttersta och att sitta och titta på färg som torkar hade troligtvis varit en mer givande sysselsättning än att sitta igenom det här skräpet. Skippa.

Tags: , , ,
5 Comments

Terminator II av J

november 24th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

I ett framtida Venedig har en katastrof inträffat vilket gjort staden obeboelig då vattnet blivit förorerenat. Forskare har blivit placerade i ett labb i staden för att försöka åtgärda problemet, men efter att ett nödanropp från labbet kommer in till ledningscentralen skickas en grupp soldater in för att undersöka saken. Det dröjer inte länge förrän de upptäcker anledningen till nödanropet…

1984 skapade James Cameron filmhistoria med sin film The Terminator och redan två år senare fortsatte han på den inslagna vägen med sin Alien-uppföljare, Aliens. Fem år senare skulle han äntligen släppa uppföljaren till sin genombrottsfilm – det vill säga Terminator 2: Judgment Day – men redan två år innan den filmen kom ut knåpade italienarna Claudio Fragasso (här under pseudonymen Clayde Anderson) och Bruno Mattei (här under pseudonymen Vincent Dawn) ihop en egen uppföljare till Cameron’s mästerverk från 1984…

Terminator II – eller Shocking Dark som den även är känd som – från 1989 är en Aliens rip-off ut i fingerspetsarna med en gnutta The Terminator inslängd mot slutet. Skådespelarinsatserna är bedrövliga med noll inlevelse och karaktärer som stirrar rakt in i kameran vid ett flertalet tillfällen. Effekterna ser man knappt röken av, men monstren ser åtminstone okej ut (även om jag misstänker att det berodde mer på bildkvalitén än något annat). Manuset är överallt och ingenstans. Flertalet scener är direkt tagna ur Aliens men är framförda på ett riktigt bedrövligt vis. Alla karaktärer är i stort sett rip-offs på flera karaktärer (Ripley, Hicks, Newt etc) i Aliens och den kvinnliga huvudpersonens namn, Sara, är direkt taget ur The Terminator. Actionscenerna är styltigt framförda, otroligt energilösa och överlag bara tråkiga. Jag brukar i regel försöka ha ett öppet sinne för trashiga filmer (i synnerhet gamla italienska skräckfilmer), men det här var verkligen bara utdraget.

Men även om jag tyckte att den här filmen var väldigt meh och långtråkig så fanns det en och annan ljusglimt här och där. Exempelvis tyckte jag att det var ganska komiskt att karaktärerna som är i anläggningen i stort sett hela tiden står och skriker åt varandra även om de står bredvid varandra. En del av dialogerna fick mig att fnissa till och Christopher Ahrens’ Arnie-imitation var så bedrövlig att jag inte kunde låta bli att garva åt den.

Terminator II / Shocking Dark hade säkerligen gått hem bättre hos mig om den hade haft mer energi i sig. Så som den är känns den bara jävligt trött och energilös under majoriteten av speltiden och även om den har sina stunder så räcker inte det för att jag ska gilla den. Skippa.

No Comments

Virus av J

september 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Efter att en kemikalieläcka inträffat vid Hope Centre – en organisation dedikerad till att utfodra u-länder – i Papua Nya Guinea skickas ett fyrmannateam med kommandosoldater, ledda av löjtnant Mike London (José Gras), in för att undersöka saken. De springer snart ihop med ett TV-team bestående av den kända reportern Lia (Margie Newton) och hennes kameraman Pierre (Gabriel Renom), som är på jakt efter samma story som soldaterna ska undersöka. De bägge grupperna inser dock snart vad läckan vid Hope Centre orsakat; den förvandlar alla som andas in gasen till köttätande zombies – som i sin tur ökar hela tiden i antalet…

Oh boy… Virus – som likt de flesta andra italienska produktionerna som gjordes under 70- och 80-talet fick en massa olika aka-titlar, så som Zombie Inferno, Night Of The Zombies, Zombie Creeping Flesh och Hell Of The Living Dead – är en italiensk-spansk samproduktion från 1980, regisserad av schlockmästarna Bruno Mattei (under pseudonymen Vincent Dawn) och Claudio Fragasso (som inte fick någon regi credit alls) och skriven av Claudio Fragasso, José María Cunillés (under pseudonymen J.M. Cunilles) och Rossella Drudi (som inte fick någon credit för manusförfattandet).

Med allt det sagt; Virus är inte en bra film. Den är inte ens så dålig att den blir underhållande på grund av det. Filmens speltid på cirka hundra minuter är åt helvete för långt för den här typen av genrefilm. Speltiden är filmens största problem utan tvekan. Hade de klippt ner den med trettio minuter hade det blivit en tightare och troligtvis mer underhållande film än hur den blev. Filmens actionscener är så dåligt och styltigt utförda (för att inte tala om utdragna) att det blir mer en pina att sitta igenom dem än något man kan sitta och skratta åt. Det känns som att varken Mattei eller Fragasso hade en aning om vad de sysslade med när det kom till actiondelarna i filmen. Sen har vi de förbannade inklippen av djur som dyker upp titt som tätt och är enbart där för ren utfyllnad av speltid. Nu räknade jag inte alla gånger de hade klippt in helt meningslösa sekvenser med djur, men det måste ha varit över tio stycken i alla fall – vilket irriterade mig något fruktansvärt.

Skådespelarna är överlag värdelösa, i synnerhet Margie Newton. Karaktärerna är en bunt idioter och likt en del andra italienska zombieproduktioner står de flesta offer kvar där de står när de blir anfallna av zombies – de försöker alltså inte fly därifrån. Dubbningen var ingenting jag störde mig på direkt, men emellanåt kunde man se klart och tydligt att ljudet inte stämde överens med läpprörelserna på skådespelarna – vilket ibland kan bli hysteriskt kul. Ja, alltså inte i den här filmen då, men.. andra.. filmer.. moving on. Effekterna var hyfsade, i alla fall i italiensk skräpfilms mått mätta. Makeupen i filmen kunde ha varit bättre. Jag menar, italienarna är rätt välkända för sina zombiefilmer och de var jävligt duktiga på att göra äckliga och creepy zombies (se bara de i Zombi 2/Zombie Flesh Eaters och Burial Ground/Nights Of Terror/The Zombie Dead), men här känns de flesta zombies som rena hafsverken när det kommer till makeupen…

Medan jag satt och tittade på filmen slog det mig att jag måste ha hört filmens soundtrack någon annanstans. Efter att ha slängt ett öga på fodralet av min dvdutgåva – som är den svenska utgåvan från Njutafilms – insåg jag att jag faktiskt hade rätt; filmens soundtrack är direkt taget ifrån George A. Romero’s klassiker Dawn Of The Dead och den italienska trash-klassikern Contamination, Goblin komponerade musiken i bägge de filmerna och har även fått en credit för det i den här filmen – så musiken är ju i alla fall bra och stämningsfull, synd bara att Mattei och Fragasso valde att sno den från två bättre filmer.

Jag blev faktiskt ganska besviken på Virus. Jag trodde det skulle vara en betydligt mer underhållande zombiefilm än vad den visade sig vara. Den är trashig som fan, ja, men dess speltid är på tok för lång och alla dessa utfyllnadssekvenser i filmen dödar verkligen tempot – och filmens underhållningsfaktor – fullständigt. Skippa.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud