| Subcribe via RSS

The Last Sharknado: It’s About Time av J

juli 16th, 2019 | Postad i Action, Film, Komedi

Jag skrev följande i min recension av Sharknado 5: Global Swarming: ”Förhoppningsvis var det här den sista Sharknado filmen, men med tanke på hur den slutar så har jag onda aningar om att vi har en sjätte film på horisonten…”. Gissa vad? Jag hade rätt…

Fin (Ian Ziering) lyckades tillsammans med sin fru April (Tara Reid) förinta de massiva cyklonerna med hajar i, men till priset av Jordens undergång och mänsklighetens utrotning. Ensam började Fin att vandra runt i de öde ruinerna tills det att han plötsligt blev kontaktad av sin son Gil – från framtiden. I ett sista försök att ställa allting tillrätta skickade Gil sin far tillbaka i tiden för att stoppa den allra första cyklonen med hajar i – i stenåldern, där Fin möter upp April och flera av hans vänner som han trodde hade dött. Tillsammans reser de genom tid och rum för att stoppa cykloner i olika tidsepoker för att sätta stopp för dem en gång för alla.

Jag brukar i regel se om tidigare filmer i en franchisé när en ny film har släppts, men i Sharknado’s fall hoppade jag det. Jag orkade verkligen inte plåga mig igenom de fem första Sharknado filmerna innan jag skulle se The Last Sharknado: It’s About Time och det var nog bra då den här filmen var en handfull att ta in.

Den första filmen har en viss seriös ton av sig (även om konceptet är skitlöjligt), medan dess uppföljare ballar bara ur mer och mer för varje film och den här sjätte – och förhoppningsvis sista delen i franchisén – toppar samtliga av de tidigare filmerna i hur jävla absurd och löjlig filmen är. Jag hade inte förväntat mig en seriös film så klart, men gode gud.. det enda som hade fattats för att göra den här cirkeln hel hade varit om karaktärerna hade ställt sig och stirrat rakt in i kameran med ett stort leende och sagt; ”Oh, these silly Sharknados.”. Filmen drar så klart referenser till andra – bättre – filmer och produktioner, i synnerhet Back To The Future trilogin som de försöker skämta med cirka trettiosex gånger filmen igenom vilket blir väldigt gammalt, väldigt snabbt.

Jag har inte så mycket mer att tillägga egentligen. Jag försökte verkligen gå in med ett öppet sinne och förberedde mig på en film som skulle vara dummare än en säck med potatis men filmen visade sig så klart bara vara ytterligare en Sharknado film som upprepade exakt samma sak som de tidigare fem filmerna, men som skruvade upp dumheterna ytterligare tre snäpp. Ska jag vara ärlig så begriper jag inte hur fan de lyckades få ihop sex filmer (och en mockumentär) i den här franchisén då de stampar konceptet och skämtet – som franchisén i stort sett är – i backen. Se någonting annat. Dynga.

Läs gärna mina recensioner av Sharknado 1, 2, 3, 4 och 5 också.

No Comments

Zoombies 2 av J

juli 16th, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

En grupp tjuvjägare bryter sig in i ett naturreservat och börjar jaga djur där inne med hjälp av ett nytt framställt bedövningsmedel. Det visar sig hur som helst snabbt att medlet har en oanad bieffekt; djur blir blodtörstiga monster som hungrar efter kött. Efter att reservatets väktare har räddat dem blir de tvungna att motvilligt ingå i en allians med tjuvjägarna för att försöka hitta ett botemedel innan smittan sprider sig utanför parkens gränser.

Jag såg Zoombies året efter att den hade släppts och största anledningen till att jag gjorde det berodde på att filmens titel fångade mitt intresse. Idéen och konceptet om zombiefierade djur som löper amok inne på ett zoo visade sig hur som helst inte dum, inte dum alls faktiskt. Det största problemet med filmen var att den var producerad av The Asylum, vilket givetvis medförde att effekterna såg ut att ha kostat en muffin och en kopp svart kaffe. Så när jag fick nys om att det faktiskt hade gjorts och släppts en Zoombies 2 blev jag genast nyfiken och hoppades på att den filmen åtminstone skulle hålla ungefär samma nivå. Det gjorde den inte.

Zoombies 2 tar samma koncept och fördummar precis allting med det (hur de nu har lyckats med det). Alla karaktärer är helt hjärndöda, filmens klimax är så skitnödigt att jag var nära på att få lov att gå på toa och skådespelet är bitvis skrattretande, i synnerhet från en av huvudrollerna, spelad av Erica Sturdefant. Hennes skådespel (om man nu kan kalla det för det) var rakt igenom horribelt uselt och skrattretande och enda anledningen till att hon kan ha fått sin roll är gissningvis på grund av hennes utseende – och då antagligen på grund av två saker.

Zoombies var ju inte en bra film, men Zoombies 2 får den filmen att se ut som en av George A. Romero’s äldre zombiefilmer. Det här är dynga i filmformat, through and through.

Läs gärna min recension av Zoombies också.

No Comments

Deadly Little Christmas av J

december 15th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

På Juldagen blir en ung pojke inlåst på ett mentalsjukhus efter att ha uppenbarligen mördat sin far och hushållerskan medan de hade sex. Femton år senare lyckas den nu vuxna pojken att rymma, samtidigt som en mystisk figur i en röd mask börjar att genomföra tillsynes slumpartade mord i pojkens och hans familjs närhet.

Jag har ingen som helst lust att lägga ner speciellt mycket mer tid än vad jag redan gjort på Deadly Little Christmas så här kommer det; filmen är ren dynga. Manuset är skrivet av Captain Obvious och har man inte bott under en sten de senaste fyrtio åren är det löjligt enkelt att luska ut vem som är mördaren tio minuter in – synd bara att filmen är åttio minuter. Skådespelet är bedrövligt och effekterna (som man knappt ser röken av) är inte speciellt mycket mer att hänga i julgranen… pun intended.

Jag kan hantera uselt skådespel, usla effekter och ett uselt manus, men jag kan verkligen inte hantera tristess när jag sitter och tittar på film – i synnerhet inte lågbudgetfilmer. Deadly Little Christmas tillhör den sistnämnda skaran och är ren skit. Se något annat.

No Comments

Village Of The Giants av J

december 1st, 2018 | Postad i Film, Komedi, Sci-Fi

Mike (Tommy Kirk) tror att han har slagit jackpot när hans flickvän Nancy’s (Charla Doherty) yngre bror, som de kallar för Genius (Ron Howard), skapar ett tillväxtmedel som resulterar i att djur växer till gigantiska proportioner. En grupp stökiga ungdomar, ledda av Fred (Beau Bridges), anländer samtidigt till staden och när de lyckas komma över medlet gör deras gigantiska storlekar att de blir ostoppbara. Medan Genius försöker att återskapa formeln får Mike och de andra invånarna lov att serva jättarna.

Village Of The Giants från 1965 är väldigt löst baserad på H.G. Wells’ roman The Food Of The Gods and How It Came To Earth och regisserades av Bert I. Gordon – som elva år senare regisserade och skrev ytterligare en film som var löst baserad på en del av samma roman, The Food Of The Gods. Hur som helst är Village Of The Giants något av det mest långdragna och tråkiga jag har sett på väldigt länge.

Filmen inleds bokstavligt med att den här gruppen med ungdomar hoppar ur en kraschad bil och ställer sig och dansar till 60-tals funk-rock i en gyttjepöl i tre minuter. Resten av filmen består av närmare tio sång- och dansnummer varav ett av dem pågår i närmare fem minuter. Skådespelet är styltigt och bitvis riktigt uselt. Effekterna är givetvis utdaterade och ser gräsliga ut, vilket i vissa fall kan vara underhållande i sig men då resten av filmen är som ett stort stolpiller att ta sig igenom hjälper de inte.

Jag gick in med väldigt låga förväntningar på den här filmen och man kan väl säga att den inte överraskade mig. Skippa.

No Comments

Spring Breakers av J

november 24th, 2018 | Postad i Drama, Film

Brit (Ashley Benson), Candy (Vanessa Hudgens), Cotty (Rachel Korine) och Faith (Selena Gomez) har varit bästa vänner sedan grundskolan. De bor tillsammans i ett tråkigt college elevhem och är hungriga efter äventyr. Allt de behöver göra är att fixa ihop tillräckligt med pengar för att åka iväg på vårlov för att få deras chans till att ha kul. Efter ett slumpartat möte med rapparen ”Alien” (James Franco) verkar det just vara det de kommer få, frågan är bara hur långt de är villiga att gå för att få uppleva ett vårlov som de aldrig kommer glömma…

Herrejävlar vilken utdragen jävla skitfilm Spring Breakers är. Filmen består av långa sekvenser med samma dialog och monolog som pågår i tusen miljarder år och den här gruppen av tjejer man får följa är några av de största spånhuvudena jag någonsin har beskådat i en film. Filmen är förvisso välspelad, men händelseförloppet i filmen är utdraget till det yttersta och att sitta och titta på färg som torkar hade troligtvis varit en mer givande sysselsättning än att sitta igenom det här skräpet. Skippa.

Tags: , , ,
5 Comments

Terminator II av J

november 24th, 2018 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

I ett framtida Venedig har en katastrof inträffat vilket gjort staden obeboelig då vattnet blivit förorerenat. Forskare har blivit placerade i ett labb i staden för att försöka åtgärda problemet, men efter att ett nödanropp från labbet kommer in till ledningscentralen skickas en grupp soldater in för att undersöka saken. Det dröjer inte länge förrän de upptäcker anledningen till nödanropet…

1984 skapade James Cameron filmhistoria med sin film The Terminator och redan två år senare fortsatte han på den inslagna vägen med sin Alien-uppföljare, Aliens. Fem år senare skulle han äntligen släppa uppföljaren till sin genombrottsfilm – det vill säga Terminator 2: Judgment Day – men redan två år innan den filmen kom ut knåpade italienarna Claudio Fragasso (här under pseudonymen Clayde Anderson) och Bruno Mattei (här under pseudonymen Vincent Dawn) ihop en egen uppföljare till Cameron’s mästerverk från 1984…

Terminator II – eller Shocking Dark som den även är känd som – från 1989 är en Aliens rip-off ut i fingerspetsarna med en gnutta The Terminator inslängd mot slutet. Skådespelarinsatserna är bedrövliga med noll inlevelse och karaktärer som stirrar rakt in i kameran vid ett flertalet tillfällen. Effekterna ser man knappt röken av, men monstren ser åtminstone okej ut (även om jag misstänker att det berodde mer på bildkvalitén än något annat). Manuset är överallt och ingenstans. Flertalet scener är direkt tagna ur Aliens men är framförda på ett riktigt bedrövligt vis. Alla karaktärer är i stort sett rip-offs på flera karaktärer (Ripley, Hicks, Newt etc) i Aliens och den kvinnliga huvudpersonens namn, Sara, är direkt taget ur The Terminator. Actionscenerna är styltigt framförda, otroligt energilösa och överlag bara tråkiga. Jag brukar i regel försöka ha ett öppet sinne för trashiga filmer (i synnerhet gamla italienska skräckfilmer), men det här var verkligen bara utdraget.

Men även om jag tyckte att den här filmen var väldigt meh och långtråkig så fanns det en och annan ljusglimt här och där. Exempelvis tyckte jag att det var ganska komiskt att karaktärerna som är i anläggningen i stort sett hela tiden står och skriker åt varandra även om de står bredvid varandra. En del av dialogerna fick mig att fnissa till och Christopher Ahrens’ Arnie-imitation var så bedrövlig att jag inte kunde låta bli att garva åt den.

Terminator II / Shocking Dark hade säkerligen gått hem bättre hos mig om den hade haft mer energi i sig. Så som den är känns den bara jävligt trött och energilös under majoriteten av speltiden och även om den har sina stunder så räcker inte det för att jag ska gilla den. Skippa.

No Comments

Virus av J

september 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Efter att en kemikalieläcka inträffat vid Hope Centre – en organisation dedikerad till att utfodra u-länder – i Papua Nya Guinea skickas ett fyrmannateam med kommandosoldater, ledda av löjtnant Mike London (José Gras), in för att undersöka saken. De springer snart ihop med ett TV-team bestående av den kända reportern Lia (Margie Newton) och hennes kameraman Pierre (Gabriel Renom), som är på jakt efter samma story som soldaterna ska undersöka. De bägge grupperna inser dock snart vad läckan vid Hope Centre orsakat; den förvandlar alla som andas in gasen till köttätande zombies – som i sin tur ökar hela tiden i antalet…

Oh boy… Virus – som likt de flesta andra italienska produktionerna som gjordes under 70- och 80-talet fick en massa olika aka-titlar, så som Zombie Inferno, Night Of The Zombies, Zombie Creeping Flesh och Hell Of The Living Dead – är en italiensk-spansk samproduktion från 1980, regisserad av schlockmästarna Bruno Mattei (under pseudonymen Vincent Dawn) och Claudio Fragasso (som inte fick någon regi credit alls) och skriven av Claudio Fragasso, José María Cunillés (under pseudonymen J.M. Cunilles) och Rossella Drudi (som inte fick någon credit för manusförfattandet).

Med allt det sagt; Virus är inte en bra film. Den är inte ens så dålig att den blir underhållande på grund av det. Filmens speltid på cirka hundra minuter är åt helvete för långt för den här typen av genrefilm. Speltiden är filmens största problem utan tvekan. Hade de klippt ner den med trettio minuter hade det blivit en tightare och troligtvis mer underhållande film än hur den blev. Filmens actionscener är så dåligt och styltigt utförda (för att inte tala om utdragna) att det blir mer en pina att sitta igenom dem än något man kan sitta och skratta åt. Det känns som att varken Mattei eller Fragasso hade en aning om vad de sysslade med när det kom till actiondelarna i filmen. Sen har vi de förbannade inklippen av djur som dyker upp titt som tätt och är enbart där för ren utfyllnad av speltid. Nu räknade jag inte alla gånger de hade klippt in helt meningslösa sekvenser med djur, men det måste ha varit över tio stycken i alla fall – vilket irriterade mig något fruktansvärt.

Skådespelarna är överlag värdelösa, i synnerhet Margie Newton. Karaktärerna är en bunt idioter och likt en del andra italienska zombieproduktioner står de flesta offer kvar där de står när de blir anfallna av zombies – de försöker alltså inte fly därifrån. Dubbningen var ingenting jag störde mig på direkt, men emellanåt kunde man se klart och tydligt att ljudet inte stämde överens med läpprörelserna på skådespelarna – vilket ibland kan bli hysteriskt kul. Ja, alltså inte i den här filmen då, men.. andra.. filmer.. moving on. Effekterna var hyfsade, i alla fall i italiensk skräpfilms mått mätta. Makeupen i filmen kunde ha varit bättre. Jag menar, italienarna är rätt välkända för sina zombiefilmer och de var jävligt duktiga på att göra äckliga och creepy zombies (se bara de i Zombi 2/Zombie Flesh Eaters och Burial Ground/Nights Of Terror/The Zombie Dead), men här känns de flesta zombies som rena hafsverken när det kommer till makeupen…

Medan jag satt och tittade på filmen slog det mig att jag måste ha hört filmens soundtrack någon annanstans. Efter att ha slängt ett öga på fodralet av min dvdutgåva – som är den svenska utgåvan från Njutafilms – insåg jag att jag faktiskt hade rätt; filmens soundtrack är direkt taget ifrån George A. Romero’s klassiker Dawn Of The Dead och den italienska trash-klassikern Contamination, Goblin komponerade musiken i bägge de filmerna och har även fått en credit för det i den här filmen – så musiken är ju i alla fall bra och stämningsfull, synd bara att Mattei och Fragasso valde att sno den från två bättre filmer.

Jag blev faktiskt ganska besviken på Virus. Jag trodde det skulle vara en betydligt mer underhållande zombiefilm än vad den visade sig vara. Den är trashig som fan, ja, men dess speltid är på tok för lång och alla dessa utfyllnadssekvenser i filmen dödar verkligen tempot – och filmens underhållningsfaktor – fullständigt. Skippa.

No Comments

Faces Of Death av J

juli 1st, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Faces Of Death är en filmserie jag hörde talas om för några år sedan, men som jag aldrig lagt någon energi på att fördjupa mig i. När jag så snavade över Njutafilms utgåva av den första Faces Of Death för runt femtiolappen slog jag till.

Vad handlar Faces Of Death om då? Faces Of Death är en kompilering av scener och klipp involverande Döden i dess olika former, alltihop beskrivet av Dr. Francis B. Gröss’ (Michael Carr) monotona röst. Filmen har blivit totalförbjuden i flertalet länder sedan dess release 1978 och är troligtvis mest känd för att ha blivit marknadsförd som en dokumentär med verkliga klipp från olyckor, skjutningar och andra incidenter som har lett till döden. Filmen inkluderar en handfull scener som är riktiga inspelningar av verkliga – och mycket tragiska – olyckor som inträffat, klipp och material från andra världskriget och genuina inspelningar ifrån ett slakthus – där vi bland annat får beskåda kosherslakt, vilket jag högst personligen tycker är vedervärdigt. Dessa klipp utgör hur som helst runt tio procent av hela filmen, varav de resterande nittio är så uppenbart fejkade att de emellanåt blir rent av skrattretande. Hur någon kan ha trott att de iscensatta klippen är verkliga går över mitt förstånd – såvida inte VHS-kvalitén gjorde sitt då.

I vanliga fall brukar jag få myror i kallsongerna av att sitta och titta på den här typen av film – eller mockumentär om man så vill. Den här gången fick jag inte det. Jag fann den monotona dialogen som spelas igenom majoriteten av filmen stundtals intressant och tankvärd, medan i andra stunder blev började den lalla iväg i en massa filosofiskt tjafs. Den här monologen är hur som helst filmens största behållning skulle jag säga.

Faces Of Death är inte en bra eller nämnvärt intressant film. Att de dessutom spelat in hela sju uppföljare till den är för mig obegripligt (även om jag har läst att flera av uppföljarna ska ha material från föregångarna) och jag har inga som helst planer på att se någon av dem heller – den här första räckte gott och väl. Skippa.

No Comments

Melancholie der Engel av J

juni 17th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Melancholie der EngelDe två medelåldersmännen Katze (Carsten Frank / Frank Oliver) och Brauth (Zenza Raggi) har en mörk hemlighet tillsammans. De två vännerna möts återigen efter flera år för att dela sina sista dagar i det gamla huset där allting hände för länge sedan. Med tre kvinnor de möter på vägen dit börjar atmosfären att återkomma en andra gång. När Heinrich (Pietro Martellanza), en gammal konstnär, bestämmer sig för att dyka upp och medverka ändå får vännerna deras sista chans att skära av alla band till det förflutna och klara upp en gammal affär. I det melankoliska av det annalkande slutet återupplever Katze alla situationer av hans liv. I dödens timme är han inte längre ensam.

För omkring två år sedan läste jag i en tråd i en Facebookgrupp som jag var – och fortfarande är – medlem i om extrema skräckfilmer, där trådskaparen tog upp bland annat A Serbian Film och ville ha förslag på andra magstarka skräckfilmer. En av de som svarade nämnde att den tyska filmen Melancholie der Engel (Ängelns Melankoli) var troligtvis den filmen han hade haft mest svårt att ta sig igenom i en sittning – och då var han ändå, enligt honom själv, en van tittare av ”extreme horror” filmer, det vill säga filmer med minimala manus och tonvis med sadistiskt ultravåld. Att Melancholie der Engel skulle vara sju resor värre än A Serbian Film nämndes av någon också, vilket fick mitt intresse att vakna till liv. Det var två år sen det…

Ska jag vara helt ärlig har jag faktiskt dragit mig för att sätta mig och titta på Melancholie der Engel. Inte för att jag inte klarar av att se ultravåldsamma och äckliga filmer utan för det faktum att jag inte är tolv år längre. Sätter jag mig för att titta på film vill jag ha en ordentlig handling, hur skev och knäpp den än må vara. Jag vill ha hyfsade skådespelare (såvida det inte är en cheesig skräpfilm från 80-talet, då får det vara åt vilket håll det vill) och jag vill även känna att jag blir underhållen av filmen jag tittar på. När jag tittar på filmer så som Melancholie der Engel blir jag bara trött.

Filmens regissör, Marian Dora, har här försökt göra någon skum form av arthouse film blandat med extrem skräck, ultravåld och äckel (spyor, avföring, golden showers etc) med ett lövtunt manus, usla skådespelare och med en speltid på cirka hundrasextio minuter (det vill säga två timmar och fyrtio minuter) gör den här filmen nästintill ogenomlidlig. Så pass ogenomlidlig att jag vid flera tillfällen övervägde att stänga av skiten och göra någonting annat, mer produktivt med min tid – som exempelvis sortera strumplådan eller städa toaletten med en tandborste.

Jag personligen gillar gore och fiktivt våld, både i filmer, spel, TV-serier, comics.. you name it. Men när det inte finns någon röd tråd att följa i en film tappar jag intresset ganska snabbt och när skiten dessutom ligger på nära tre timmar i speltid känns det mer som ett straff att ta sig igenom den än någonting annat. Jag förstår helt enkelt inte hur man som vuxen kan tycka att den här typen av film är bra – eller underhållande.

Så, är Melancholie der Engel värre än A Serbian Film? Innehållsmässigt är den äckligare, men den är inte lika osmaklig som A Serbian Film. Å andra sidan har A Serbian Film ett manus, bra skådespelare, överlag bra effekter och ett budskap bakom allt våld, medan Melancholie der Engel inte har något av det. Den är bara rakt igenom skitdålig, ointressant och vedervärdig. Skippa den här dyngan.

No Comments

L’étrange couleur des larmes de ton corps (aka The Strange Colour Of Your Body’s Tears) av J

maj 13th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter en lång arbetsresa kommer Dan Kristensen (Klaus Tange) hem och upptäcker att hans fru är försvunnen. Han inser snart att försvinnandet på något sätt hänger ihop med den beslöjade änkan på övervåningen vars man också försvann plötsligt för många år sedan – och hon är inte den enda grannen som verkar veta något om de mystiska händelser som huset hyser…

Hur sköljer man ner en usel arthouse film på sämsta sätt? Jo, med ytterligare en usel arthouse film så klart. Efter att jag hade sett klart den genomusla Amer slog jag igång huvudfilmen på skivan från Njutafilms, L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tear.

Med tanke på att jag hade genomlidit nittio minuter av dravel precis innan jag satte mig och såg den här filmen var mitt tålamod redan under stor press. Givetvis föll inte den här filmen mig speciellt mycket i smaken heller då den i stort sett gör ungefär samma sak som Amer, med det lilla undantaget att det någonstans i den här röran finns ett faktiskt manus – som blir bortsullat på grund av att filmskaparna ska vara edgy och konstnärliga av sig. Hur som helst gillade jag den här filmen mer, även om inte det säger speciellt mycket.

Filmen ska vara någon form av hyllning till den gamla italienska giallo genren, i form av en arthouse film. Huruvida detta stämmer eller inte vet jag inte riktigt då jag knappast är någon expert på giallo genren och ska jag vara ärlig är jag inte speciellt intresserad av den heller, trots att den ses av en del fans som en föregångare till slasherfilmen.

L’étrange couleur des larmes de ton corps var hur som helst skit och ska jag vara ärlig förstår jag mig inte på folk som tycker att den här typen av film är bra – jag hade fått ut mer om jag hade stängt av TVn och suttit och tittat på den i cirka nittiofem minuter. Skippa.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud