| Subcribe via RSS

Black Christmas (2019) av J

december 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jullovet närmar sig på Hawthorne College. Riley Stone (Imogen Poots) och hennes föreningssystrar i Mu Kappa Epsilon är i full gång med att förbereda sig för julens festligheter, ovetandes om att en maskerad galning observerar och mördar dem en efter en.

Jag såg Black Christmas originalet för fem år sedan kring jul tillsammans med dess remake från 2006 för första gången och även om jag gav originalet en rätt ljummen recension så har jag tagit till mig den mer sedan dess och tycker att det är en film som förtjänar sin status som klassiker. Det är rätt otroligt hur mycket ens filmsmak kan förändras på bara fem år, eller hur?

Med det sagt kan jag säga att Black Christmas remaken från förra året – som i stora drag egentligen bara är en remake i dess titel – är en av de mest ansträngda, skitnödiga och usla remakes som kommit på senare år. Att filmen är skriven av rabiata feminazis som tycker att alla män är djävulen inkarnerad märks snabbt och väldigt väl när karaktärerna i filmen spottar ur sig kommentarer om att män är ditten och datten och att de måste upprätthålla ”kampen mot patriarkatet”. Fy fan vad jag blir trött på filmmakare som försöker köra ner deras politiska åsikter i tittarens hals – som jag har nämnt flertalet gånger i andra recensioner.

Även om filmen inte hade haft dessa irriterande politiska budskap i sig så hade jag nog tyckt att filmen knappt varit duglig ens som en dussinskräckfilm heller. Filmen är baserad på en benkylande skräckfilm och har dessutom en blodig och slafsig remake som kom innan att mäta sig med. Filmen är en PG-13 film. Den är varken läskig eller överhuvudtaget blodig och bjuder egentligen bara tittaren på en massa skitnödig ”girlpower”.

Skådespelarna gör ett okej jobb, men att de överhuvudtaget velat medverka i den här smörjan till att börja med är förvånansvärt – i synnerhet de manliga skådespelarna.

Innan du börjar skrika ”mansgris” och ”kvinnohatare” kan jag tala om för dig, kära läsare, att jag såg filmen tillsammans med min syster – som är uttalad feminist – och hon hade exakt samma åsikt som mig själv; filmen är ren dynga och propaganda för rabiata feminazis, vilket inte borde ha varit dess målgrupp.

Black Christmas från 2019 är ren dynga och fungerar egentligen bara som ett politiskt slagträ åt de idioter som gapar och skriker om jämställdhet, men som anser att män bör utrotas. Skippa.

Läs gärna mina recensioner av originalet och 2006 remaken också.

No Comments

Elves av J

december 20th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Kirsten (Julie Austin) och två av hennes vänner vandrar ut i en skog för att utföra en ritual och lyckas väcka en tomte till liv – som blev genetiskt framtagen av nazisterna under andra världskriget. Dessa tomtar vart framtagna av en enda anledning; att de skulle para sig med en oskuld, vilket i sin tur skulle föda fram supermän. Kirsten blir tomtens – och en grupp neo-nazisters – måltavla och det verkar som att den alkoholiserade ex-snuten Mike McGavin (Dan Haggerty), som nu mer jobbar som tomte i den lokala gallerian, är den ende som kan rädda henne och julen.

Elves från 1989 kan vara en av de mest bisarra filmer jag någonsin har sett. Ingenting är logiskt överhuvudtaget i filmen och den har så många ”vad i helvete?”-moment att jag tappade räkningen. En scen som speciellt gjorde att jag vart nästan tvungen att plocka upp hakan från golvet kom inte långt in i filmen, där huvudkaraktärens yngre bror spionerar på henne efter att hon duschat varpå hon kallar honom pervers och han svarar att han inte alls är pervers, han gillar bara att titta på nakna tjejer….. yes, really. Hon skriker åt honom att hon är hans syster varpå han svarar med; ”You got fucking big tits and I’m gonna tell everybody I saw them.” – yes.. really…..

Skådespelet är stelt som fan och de flesta skådespelare (om man nu vill kalla dem för det) har tidigare medverkat i TV-serier och dylikt, däribland Dan Haggerty som antagligen är mest känd för sin roll som Grizzly Adams i western filmerna och TV-serien som föddes ur dem. Jag personligen har aldrig hört talas om karln, men går man på vad andra har skrivit om filmen så verkar han ha varit en hyfsat välkänd man under 70-talet. Nåväl…

Effekterna, makeupen och i synnerhet designen av tomten är bedrövliga. Tomten ser extremt plastig ut och är ungefär lika övertygande som något man hade sett i ett barnprogram.

Elves är en obskyr, osammanhängande och inte nämnvärt bra smörja till film. Visst har den sina stunder då jag flabbar till och tycker att den var småfyndig, men överlag är det nittio minuter bortkastad tid. Skippa.

Hela filmen finns på youtube att beskåda för den som vill förstöra julen för sig själv.

No Comments

Brainstorm av J

april 13th, 2020 | Postad i Film, Sci-Fi, Thriller

De briljanta forskarna Lillian Reynolds (Louise Fletcher) och Michael Brace (Christopher Walken) har utvecklat ett nytt system som tillåter användaren att spela in och återuppspela människors upplevelser. Efter att de lyckats implementera förmågan att ta sig in i ”högre hjärnfunktioner”, där de kan hoppa in i någons huvud och återuppspela inspelningar av vad han eller hon har tänkt, känt, sett och så vidare vid tiden för inspelningen, börjar saker och ting spåra ur.

Medan Michael använder systemet för att komma närmare Karen (Natalie Wood), hans frånskilda fru som också jobbar på projektet, igen börjar andra att missbruka det för intensiva sexuella upplevelser och andra logiska men moraliskt tvivelaktiga syften. Ganska snart börjar statliga agenter att försöka sparka ut Michael och Lillian från projektet när teknologins potential för militärt användande upptäcks och det står klart för Michael att militären har andra intressen för projektet än bara guidningsystem för missiler…

Enda anledningen till att jag satte mig för att se sci-fi thrillern Brainstorm från 1983 var på grund av att jag ville se vart samplingarna kom ifrån som använts i den klassiska gabberlåten Critical Mass – Psychotic Break (Lenny Dee & Strychnine Remix), vilket visade sig bli ett stort misstag. Brainstorm är en osammanhängande, trög och tråkig film som tydligen hade en hel del problem under dess produktion – vilket är något jag fick veta efter att jag hade sett filmen, men som samtidigt var något jag började misstänka under min titt.

Majoriteten av filmens speltid går åt till scener där folk sitter och pratar (eller tjafsar) med varandra, varvat med scener där de använder sig av teknologin de skapat. Detta pågår i ungefär tusen miljarder år innan de sista trettio (eller kanske fyrtio?) minuterna av filmen då det faktiskt börjar hända någonting, men vid det laget hade jag tappat intresset för filmen för länge sen samtidigt som jag fortfarande undrade vad fan filmen egentligen handlade om – vilket var något jag fick lov att läsa på om efter att jag hade sett klart filmen.

De enda highlightsen i filmen som var var väl när samplingarna de använt i ovannämnda låt dök upp i filmen, samt en scen ungefär timmen eller så in där en säkerhetsvakt försöker ta sig ut ur ett produktionsrum där robotar går berserk – vilket fick mig att asgarva. Men det lilla som var bra med filmen väger knappast upp resten av den här långtråkiga och röriga smörjan. Konceptet och idéen bakom filmen är det inget fel på, utförandet är däremot bedrövligt – vilket antagligen beror på de tidigare nämnda problemen i produktionen, tyvärr.

Skippa.

No Comments

Secret Santa av J

december 20th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

April Pope (A Leslie Kies) är en nykter alkoholist som tillsammans med hennes pojkvän beger sig iväg till hennes mamma Shari’s (Debra Sullivan) julfest, där hela familjen inklusive partners ska samlas för att fira högtiden – komplett med ett Secret Santa spel. April tror att festen är det perfekta tillfället att gottgöra sin syster Penny (Ryan Leigh Seaton) för ett elakt spratt som April utsatte Penny för på högstadiet. Hon hoppas på att hennes gåva och att hennes bekännelse ska hjälpa att hela det trasiga bandet mellan henne och hennes syster. Dessvärre har någon en helt annan idé och har spetsat bålet som serveras med något som plötsligt förvandlar besökarna till blodtörstiga galningar som vill ha ihjäl allt och alla som kommer i deras väg.

Secret Santa från 2018 är en riktig skitfilm. Adam Marcus – klåparen som gav oss Jason Goes To Hell: The Final Friday – har regisserat och är en av två manusförfattare (den andra var Debra Sullivan, som spelar mamma Shari i filmen) till filmen, som knappast gav mig någon större förhoppning på att karln någonsin ska kunna göra en genuint bra film. Hela filmen ser ut som något skit en grupp mediastudenter hade kunnat snickra ihop på helgerna med extremt uppenbara CGI-blodfontäner och halvusla skådespelarinsatser. Idéen bakom filmen är det absolut inget fel på, problemet ligger i att Adam Marcus var involverad i dess produktion.

Secret Santa är ren dynga i filmformat. Det enda som var genuint bra med skiten var låten som spelades över filmens sluttexter, Missing You av Timothy DG Eilers. Skippa det här skräpet.

No Comments

All Hallows’ Eve av J

november 1st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Sarah (Katie Maguire) sitter barnvakt under Halloween för ungarna Tia (Sydney Freihofer) och Timmy (Cole Mathewson). När Timmy häller ur sin ”bus eller godis”-påse trillar en VHS-kassett ut ur den. Kassetten visar sig innehålla tre korta skräckfilmer, alla sammanlänkade av den mordlystne clownen Art The Clown (Mike Giannelli). Allt medan kvällen fortgår börjar underligheter att inträffa i huset och Sarah inser snart att hon och barnen inte är ensamma…

All Hallows’ Eve är en riktig skitfilm. Skådespelarna gör ett hyfsat jobb och effekterna ser överlag ganska bra ut för en lågbudgetfilm. Det filmen fullständigt havererar på är dess manus. Berättelserna i filmen är tydligen bland annat två av regissören och manusförfattaren Damien Leone’s tidigare kortfilmer, The 9th Circle och Terrifier (som senare fick en långfilmsversion med samma titel). Alla tre är hur som helst fullständigt ointressanta och har minimal sammanhängning, likt den röda tråd Leone har försökt få in i filmen med Art The Clown. Filmens största (och en av få behållningar) är nog scenen i Terrifier kortfilmen där ett bensinmacksbiträde skäller ut Art The Clown för att ha pissat och skitit ner hela mackens toalett, vilket fick mig att fnissa lite grann.

Jag hade i stort sett inga förväntningar alls på All Hallows’ Eve, men den lyckades ändå göra mig besviken. Skräp.

No Comments

Jack-O av J

augusti 8th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

År 1914 avrättades en ondskefull trollkarl, men innan hans död svor han hämnd mot ortsborna och i synnerhet Arthur Kelly’s (Mike Conner) familj och släkt. Året därpå vid Halloween kom således hämnden i form av en demon med pumpahuvud från helvetet – Jack-O-Lantern (Patrick Moran) – som slaktade majoriteten av ortsborna innan Arthur lyckades slutligen begrava den i en markerad grav.

Åttio år senare lyckas en grupp ungdomar av misstag släppa lös Jack-O från hans fängelse och det är nu upp till den unge pojken Sean Kelly (Ryan Latshaw) att på något sätt sätta stopp för demonen, en gång för alla.

Jack-O (eller Jacko Lantern som den även är känd som) är en övernaturlig slasherfilm som spelades in 1993, men fick inte ett släpp förrän 1995. Scenerna med John Carradine spelades dessutom in redan 1985, tre år innan hans död, men verkar ha legat på nån hylla någonstans i tio år innan de kom till användning. Med det sagt; Jack-O är en bedrövlig film. Skådespelet är skrattretande, effekterna usla och manusskriptet är så rörigt och fullt med hål i sig att det knappt går att hänga med i vad som händer. Det är 90-talsskräp när det är som värst, skulle jag säga. Designen på Jack-O är dock jäkligt cool, men det väger knappast upp något av det andra i det här skräpet.

Den roligaste scenen i hela filmen måste vara när en kärring springer och tar tag i en kniv efter att ha sett Jack-O, lyckas halka på en matta och kör avslutningsvis ner kniven i en brödrost med resultatet att hon grillar sig själv. Jag garvade ganska gott åt den här scenen, inte bara för vad som hände i scenen utan även för de extremt cheesiga effekterna. Hade filmen varit sån här rakt igenom hade jag älskat den, men när ingen vet hur man skådespelar och hela filmen tar sig på större allvar än vad den egentligen borde göra så får jag mest myror i byxorna och börjar sträcka mig efter telefonen gång på gång. Skräp, skippa.

No Comments

Jaws In Japan av J

juli 18th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

College studenterna Miki (Nonami Takizawa) och Mai (Airi Nakajima) anländer till en tropisk ö för en välförtjänt semester. Efter att ha checkat in på hotellet där de bokat sitt rum börjar de filma varandra med en videokamera som de fått låna av hotellet. Miki upptäcker snart material på kameran som filmats av tidigare besökare och finner snart att någonting är väldigt fel med platsen…

Jaws In Japan (eller Psycho Shark som den också är känd som) är en av de mest bedrövliga filmer jag någonsin har sett i hela mitt liv – och då överdriver jag inte det minsta. Majoriteten av filmen går ut på att vi får se en massa damer i bikinis som fjollar runt utan att någonting av värde överhuvudtaget händer förrän under de fem eller så sista minuterna. Att filmen är en skamlös cash-in på Jaws-namnet förstår jag, men hur filmen fick en release övergår emellertid mitt förstånd.

Den här skiten får The Asylum och Syfy produktioner att se ut som något New Line, Blumhouse eller Warner Bros. skulle ha producerat och släppt. Den enda behållningen den här dyngan har är att den knappt är över timmen lång – så det är väl alltid något. Skippa.

No Comments

Cruel Jaws av J

juli 18th, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Med bara några dagar kvar till det årliga Regatta firandet i den lilla småstaden Hampton Bay dyker en sju och en halv meter lång vithaj upp och börjar smaska i sig dess semesterfirare. Samtidigt står den lokala vattenparken inför hotet att bli igenstängd då stadens borgmästare vill riva den och bygga svindyra fastigheter där, med påtryckningar från maffian. Det blir upp till stadens sheriff, parkens ägare och en hajexpert att bege sig ut med båt och döda hajen innan sommarens ekonomi blir slaktad och parken demolerad.

Cruel Jaws (eller The Beast som den även är känd som) är en italiensk gjord-för-TV Jaws rip-off från 1995 som marknadsfördes i vissa länder som Jaws 5: Cruel Jaws, trots det faktum att filmen inte har ett dugg med Universal’s Jaws franchisé att göra överhuvudtaget. Filmen inkluderar dessutom flitigt klipp från Jaws, Jaws 2, Jaws 3-D, L’ultimo squalo (aka The Last Shark, aka Jättehajen – Vindsurfarnas Skräck i Sverige) från 1981 och Sangue negli abissi (aka Deep Blood) från 1990 – och filmen regisserades av ingen mindre än schlock-mästaren Bruno Mattei, under pseudonymen William Snyder.

Jag brukar gilla italiensk skräpfilm. Åtminstone ibland. Så jag borde ju finna Cruel Jaws underhållande, men icke. Det är en energilös och överlag tråkig Jaws-kopia vars största problem troligen är att den försöker vara Jaws utan att för den delen lyckas på något som helst plan. Filmens story är i stort sett den samma som Spielberg’s klassiker, men allting är så otroligt mycket sämre. Skådespelarna är bedrövliga, effekterna är gräsliga och det faktum att Mattei har snott klipp ur andra (bättre, men även lika usla) filmer gör filmen desto mer ointressant då man klart och tydligt kan se att det inte fanns speciellt mycket engagemang bakom kameran här. Filmen har dessutom en av de värsta klippningarna jag har sett någonsin då karaktärerna hinner knappt stänga munnen innan det klipps till nästa scen.

Cruel Jaws är en bedrövlig cash-in på Jaws franchisén och är absolut ingenting du behöver se. Skippa.

No Comments

The Last Sharknado: It’s About Time av J

juli 16th, 2019 | Postad i Action, Film, Komedi

Jag skrev följande i min recension av Sharknado 5: Global Swarming: ”Förhoppningsvis var det här den sista Sharknado filmen, men med tanke på hur den slutar så har jag onda aningar om att vi har en sjätte film på horisonten…”. Gissa vad? Jag hade rätt…

Fin (Ian Ziering) lyckades tillsammans med sin fru April (Tara Reid) förinta de massiva cyklonerna med hajar i, men till priset av Jordens undergång och mänsklighetens utrotning. Ensam började Fin att vandra runt i de öde ruinerna tills det att han plötsligt blev kontaktad av sin son Gil – från framtiden. I ett sista försök att ställa allting tillrätta skickade Gil sin far tillbaka i tiden för att stoppa den allra första cyklonen med hajar i – i stenåldern, där Fin möter upp April och flera av hans vänner som han trodde hade dött. Tillsammans reser de genom tid och rum för att stoppa cykloner i olika tidsepoker för att sätta stopp för dem en gång för alla.

Jag brukar i regel se om tidigare filmer i en franchisé när en ny film har släppts, men i Sharknado’s fall hoppade jag det. Jag orkade verkligen inte plåga mig igenom de fem första Sharknado filmerna innan jag skulle se The Last Sharknado: It’s About Time och det var nog bra då den här filmen var en handfull att ta in.

Den första filmen har en viss seriös ton av sig (även om konceptet är skitlöjligt), medan dess uppföljare ballar bara ur mer och mer för varje film och den här sjätte – och förhoppningsvis sista delen i franchisén – toppar samtliga av de tidigare filmerna i hur jävla absurd och löjlig filmen är. Jag hade inte förväntat mig en seriös film så klart, men gode gud.. det enda som hade fattats för att göra den här cirkeln hel hade varit om karaktärerna hade ställt sig och stirrat rakt in i kameran med ett stort leende och sagt; ”Oh, these silly Sharknados.”. Filmen drar så klart referenser till andra – bättre – filmer och produktioner, i synnerhet Back To The Future trilogin som de försöker skämta med cirka trettiosex gånger filmen igenom vilket blir väldigt gammalt, väldigt snabbt.

Jag har inte så mycket mer att tillägga egentligen. Jag försökte verkligen gå in med ett öppet sinne och förberedde mig på en film som skulle vara dummare än en säck med potatis men filmen visade sig så klart bara vara ytterligare en Sharknado film som upprepade exakt samma sak som de tidigare fem filmerna, men som skruvade upp dumheterna ytterligare tre snäpp. Ska jag vara ärlig så begriper jag inte hur fan de lyckades få ihop sex filmer (och en mockumentär) i den här franchisén då de stampar konceptet och skämtet – som franchisén i stort sett är – i backen. Se någonting annat. Dynga.

Läs gärna mina recensioner av Sharknado 1, 2, 3, 4 och 5 också.

No Comments

Zoombies 2 av J

juli 16th, 2019 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

En grupp tjuvjägare bryter sig in i ett naturreservat och börjar jaga djur där inne med hjälp av ett nytt framställt bedövningsmedel. Det visar sig hur som helst snabbt att medlet har en oanad bieffekt; djur blir blodtörstiga monster som hungrar efter kött. Efter att reservatets väktare har räddat dem blir de tvungna att motvilligt ingå i en allians med tjuvjägarna för att försöka hitta ett botemedel innan smittan sprider sig utanför parkens gränser.

Jag såg Zoombies året efter att den hade släppts och största anledningen till att jag gjorde det berodde på att filmens titel fångade mitt intresse. Idéen och konceptet om zombiefierade djur som löper amok inne på ett zoo visade sig hur som helst inte dum, inte dum alls faktiskt. Det största problemet med filmen var att den var producerad av The Asylum, vilket givetvis medförde att effekterna såg ut att ha kostat en muffin och en kopp svart kaffe. Så när jag fick nys om att det faktiskt hade gjorts och släppts en Zoombies 2 blev jag genast nyfiken och hoppades på att den filmen åtminstone skulle hålla ungefär samma nivå. Det gjorde den inte.

Zoombies 2 tar samma koncept och fördummar precis allting med det (hur de nu har lyckats med det). Alla karaktärer är helt hjärndöda, filmens klimax är så skitnödigt att jag var nära på att få lov att gå på toa och skådespelet är bitvis skrattretande, i synnerhet från en av huvudrollerna, spelad av Erica Sturdefant. Hennes skådespel (om man nu kan kalla det för det) var rakt igenom horribelt uselt och skrattretande och enda anledningen till att hon kan ha fått sin roll är gissningvis på grund av hennes utseende – och då antagligen på grund av två saker.

Zoombies var ju inte en bra film, men Zoombies 2 får den filmen att se ut som en av George A. Romero’s äldre zombiefilmer. Det här är dynga i filmformat, through and through.

Läs gärna min recension av Zoombies också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud