| Subcribe via RSS

My Super Psycho Sweet 16: Part 3 av J

juli 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

my-super-psycho-sweet-16-part-3Skye Rotter (Lauren McKnight) har lagt sitt blodiga förflutna bakom sig och har levt ett tryggt och lugnt liv tillsammans med sin pojkvän Brigg’s (Chris Zylka) föräldrar. Hon ska nu åka till college och efter att ha svarat på en annons på Craigslist ska hon få skjuts av den blivande klasskamraten Sienna (Jillian Rose Reed). På vägen mottar hon ett oväntat samtal ifrån hennes syster Alex (Kirsten Prout) som hon inte hört av på två år. Skye och Sienna bestämmer sig för att åka dit. Väl där får de reda på att det är Alex’s sextonde födelsedag och hon har bjudit in några vänner. Festandet blir emellertid kortvarigt då någon känner till systrarnas blodiga historia – och har blivit inspirerad av den…

Det skulle ta två år innan My Super Psycho Sweet 16: Part 3 kom ut för att avsluta den MTV-producerade slashertrilogin och det skulle även visa sig att vara den svagaste delen av de tre. Filmen är likt dess föregångare välspelad, blodig och på sätt och vis underhållande för vad den är, men är samtidigt sjukt förutsägbar och alla försök till att skapa olika vändningar i filmen faller platt på ansiktet vilket gör filmen mer ointressant än vad den kanske förtjänar.

Men även om filmen misslyckas att överraska så fungerar den bra som en totalt hjärndöd slasherfilm. Det må vara den svagaste delen i trilogin, men det är å andra sidan en bättre film än mycket annat som släppts senaste tio åren i slashergenren. Jag ger den en rekommendation med vissa reservationer, likt tvåan.

No Comments

My Super Psycho Sweet 16: Part 2 av J

juli 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

my-super-psycho-sweet-16-part-2Efter massakern i rullskridskorinken Rollerdome beger sig Skye Rotter (Lauren McKnight) iväg för att börja om på ny kula. Hon letar upp sin biologiska moder, Carolyn Bell (Myndy Crist), och finner att hon har en halvsyster, Alex (Kirsten Prout). Carolyn bestämmer sig för att låta Skye bo hos dem efter att ha fått veta vad hon nyligen har gått igenom i utbyte mot att Skye håller tyst om händelserna till Alex, som har haft det svårt psykiskt.

Snart blir Alex övertalad av sina vänner att ha en fest i hennes faders strippklubb, som fortfarande är under uppbyggnad. Alla ungdomar pratar om den kommande festen – och desto fler kommer prata om den efteråt då Skye’s blodiga förflutna har hunnit ifatt henne och planerar att fortsätta vad denne påbörjade…

My Super Psycho Sweet 16: Part 2 kom redan året efter sin föregångare och tar, som jag tror att du förstått redan, vid där föregående film slutade. Den här andra filmen känns mer som ett highschool drama med en slasher inslängd än en bonifierad slasherfilm. De flesta morden inträffar i den sista akten av filmen och även om några av dem är väldigt over the top och blodiga kan jag inte se förbi det faktum att det känns som att filmen står och trampar vatten under större delen av speltiden. Förstå mig rätt; jag tycker inte filmen är dålig, men jag tycker å andra sidan att den första filmen är bättre. Filmen är likt den första välspelad och blodig på sina ställen, men tar samtidigt stundtals sig själv på lite för stort allvar för sitt eget bästa.

Nåja. Det finns definitivt sämre uppföljare där ute (speciellt i slashergenren) och även om jag tycker att den första är bättre så är ändå den här uppföljaren sevärd. Den får en rekommendation med reservationer från mig.

No Comments

My Super Psycho Sweet 16 av J

juli 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

my-super-psycho-sweet-16Den bortskämda Madison Penrose (Julianna Guill) har övertalat sina föräldrar att renovera den igenbommade rullskridskorinken Rollerdome för att arrangera hennes 16 års födelsedag – hennes Sweet 16. Rollerdome stängdes igen efter att en rad bestialiska mord inträffade där tio år tidigare av Charlie Rotter (Alex Van), en av de anställda som höll i födelsedagsfesterna där. Men samtidigt som festen planeras har Madison’s ex, Brigg (Chris Zylka), börjat flörta med en av skolans utstötta, Charlie’s dotter Skye (Lauren McKnight) – vilket inte är något Madison gillar då hon vill ha tillbaka Brigg. När så dörrarna till Rollerdome öppnas och festen är igång börjar festbesökarna att minska i antal då någon har bestämt sig för att se till att staden aldrig kommer glömma den här Sweet 16 festen…

My Super Psycho Sweet 16 är en slasherfilm från 2009 och är en MTV-producerad film. Det kanske inte låter speciellt lockande, men i det här fallet skulle jag nog säga att du som är ett fan av den här typen av film borde ge den en chans. Hela filmen är en hyllning till 80-talets cheesiga slasherfilmer och det märks att de som ligger bakom den är fans av den typen av film. Med det sagt menar jag givetvis inte att filmen är precis som en 80-talsslasher utan att det märks att filmerna från den eran har influerat skaparna bakom den här filmen väldigt mycket. Filmen är förvånansvärt välspelad och underhållande, med både blodiga mordscener och en skopa cheesig humor inslängd. En och annan scen blir cringeaktig och påminner tittaren om att det faktiskt är en semi-modern (filmen har åtta år på nacken i skrivande stund) skräckfilm denne tittar på, vilket för mig är det enda problemet filmen egentligen har. Det är dock något jag kan ta då resten av filmen är så pass underhållande som den är.

My Super Psycho Sweet 16 kommer knappast höja intelligensen hos någon, men är å andra sidan en underhållande semi-modern slasherfilm som jag kommer se om fler gånger. Rekommenderas.

No Comments

Slash av J

juli 16th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

SlashDet föga framgångsrika rockbandet Slash verkar äntligen stå inför lite framgång då en skivbolagsproducent har bett dem uppträda vid ett evenemang som kan leda till ett skivkontrakt. Det glada beskedet blir dock kortvarigt då bandets sångare, Joseph ”Mac” MacDonald (James O’Shea), får veta att hans faster Edith har dött och att han ombedes av sin far, Jeremiah (Steve Railsback), att medverka vid begravningen. Mac och bandet beger sig således iväg till hans fars gård och tanken är att de ska åka vidare dagen därpå till den kommande spelningen, men på vägen ifrån gården går deras turnébuss sönder och de tvingas återvända – för att sedan försvinna, en efter en…

Slash är en sydafrikansk slasherfilm från 2002 – det vill säga strax efter att den andra slasher-vågen som kom efter Scream hade lagt sig och blivit bortglömd. Det kanske är anledningen till att man aldrig hör någon prata om den, vilket på sätt och vis är synd då det faktiskt är en välgjord film, även om den har några problem.

Skådespelarna är bra och filmen är välspelad, men många karaktärer beter sig som riktiga idioter. Du vet, såna där människor som förtjänar en fet smäll mellan ögonen tack vare hur de beter sig mot folk runt dem. Effekterna i filmen ser bra ut även om de används ganska lite här. Majoriteten av morden utförs off-screen eller på håll så att man inte ser speciellt mycket, medan ett av dem är riktigt blodigt. Jag vet inte om det hade med budgeten att göra eller så, men med tanke på hur låg body count det är i filmen (i jämförelse med hur många karaktärer det finns) utöver det sparsamma effektmakandet så anar jag att det handlade någonting om det. Hur som helst…

Slash är långt ifrån den bästa av filmerna som kom efter Scream, men är samtidigt inte en dålig film. Den har sina problem, ja, men det finns betydligt sämre filmer i slashergenren än det här.

No Comments

Ghost In The Machine av J

juli 16th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Ghost In The MachineUtåt sett är Karl Hochman (Ted Marcoux) en tystlåten och tillbakadragen datortekniker som jobbar i en liten datorbutik, men det ingen vet är att han också är den ökände seriemördaren ”Adressboksmördaren” – ett smeknamn pressen har myntat då han stjäl folks adressböcker och mördar alla som står listade i dem.

Terry Munroe (Karen Allen) och hennes son Josh (Wil Horneff) kommer in i butiken en dag för att köpa mjukvara till Terry’s chef. Försäljaren hon pratar med använder Terry’s adressbok för att demonstrera en handhållen scanner, varpå hon glömmer den i butiken. Karl lägger vantarna på adressboken och kör av vägen på väg till Terry’s hus under ett kraftigt åskväder samma kväll. Medan Karl genomgår magnetröntgen på sjukhuset han blev förd till lyckas en svallvåg av elektricitet att transformera hans medvetande till elektrisk energi. I form av en elektronisk entitet fortsätter således Karl med sin mordvåg och han har nu satt siktet på personerna i Terry’s adressbok…

Ghost In The Machine (vars arbetstitel var Deadly Terror) är en slasherfilm från 1993 som regisserades av Rachel Talalay – en av producenterna till några av A Nightmare On Elm Street filmerna. Okej, nu ljög jag. Ghost In The Machine är inte en bonifierad slasherfilm men har så pass många likheter med den genren att den likaväl hade kunnat varit en – så jag trycker in den där med skohorn och glidmedel. Bra så? Bra. Då fortsätter vi…

Jag hörde om Ghost In The Machine på en podd där de pratade om 90-talets skräckfilmer varav denna var en av titlarna som dök upp. De pratade kort om dess premiss och jag vart givetvis genast intresserad och köpte hem den. I tron om att jag skulle få se någonting extremt cheesigt och 90-talssunkigt satte jag mig för att se filmen och blev förvånad över hur välspelad och underhållande filmen var. Men även om filmen hade en väldigt seriös ton och inte hade någon direkt form av humor i sig så var det svårt att ta konceptet på något större allvar. Filmen var dum och bitvis ganska cheesig, men inte alls i den grad jag trodde att den skulle vara.

Effekterna var så klart bedrövliga och fick mig att tänka på The Lawnmower Man (Gräsklipparmannen i Sverige) och dess fantastiskt utdaterade effekter och ”cybervärld”. Jag kan ursäkta det hur som helst då filmen är en produkt av sin tid och den här typen av utdaterade ”cybervärldar” och usla CGI-effekter hör till och är en liten del av den här typen av filmers charm.

Jag gillade Ghost In The Machine. Jag fick inte det jag trodde att jag skulle få (till större delen i alla fall) men klagar å andra sidan absolut inte. Det här är en underhållande och antagligen ganska bortglömd liten hidden gem i B-filmsarkivet. Rekommenderas.

No Comments

GirlHouse av J

juli 10th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

GirlHouseKylie Atkins (Ali Cobrin) är en vacker, ung student med ett utseende som en omslagstjej, ett vänligt tystlåtet uppförande och ett desperat behov av pengar för att betala hennes dyra college undervisning. Hon övertygar sig själv att live webcam porr kanske är svaret på hennes finansiella problem och låter sig bli rekryterad till GirlHouse – en live webb-feed som sänder de sexiga upptågen av en grupp vackra unga kvinnor som bor i en enslig och hårt bevakad timmervilla. Medans hon utför sin första striptease för entusiastiska onlinetittare får hon uppmärksamheten av ”Loverboy” (Slaine), en mystisk och sinnesrubbad GirlHouse fanatiker.

När så Kylie är iväg på en date en kväll bestämmer sig några av de andra tjejerna för att genomföra ett elakt skämt på Loverboys bekostnad och lyckas således oavsiktligt sätta igång hans mordiska plan för hämnd. Loverboy använder sig av sin teknologiska skicklighet för att hitta GirlHouse’s hemliga plats och fångar tjejerna inne i villan medan han tar kontroll över husets komplexa system av webb-feed med ett enda syfte; att döda dem alla…

GirlHouse är en kanadensisk slasherfilm från 2014 och ligger nu mer på min topp fem bästa slasherfilmer efter 00-talet. Filmen är välspelad, snygg och blodig. Filmen är dum som en säck med hammare men den underhåller och försöker inte vara något annat än en bonifierad slasherfilm. Visst, den har inte samma cheesiga charm som 80-talets gyllene pärlor i den här subgenren men den levererar det den ska och får en solklar rekommendation från mig.

 

No Comments

Club Dread av J

juli 10th, 2017 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Club DreadPleasure Island, Costa Rica. En ö ägd av den före detta världsartisten Coconut Pete (Bill Paxton) som är en hedonists paradis där sprit, knark och sex flödar! Dessvärre har någon bestämt sig för att hacka upp öns totalt odugliga personal och hotar även att ge sig på gästerna om de inte håller tyst om vad som pågår. Stämmer legenden om Phil Coletti – en anställd som blev fullständigt galen och slaktade sina medarbetare efter ett elakt spratt – eller är det någon annan som har bestämt sig för att förverkliga legenden?

Jag såg Club Dread på hyrd VHS kassett när den släpptes 2004. Jag minns det som att jag gillade den och såg om den några år senare på dvd, vilket var så pass länge sen att jag inte mindes någonting ifrån filmen bortsett från någon enstaka scen som i sig inte var speciellt betydlig för storyn. Med andra ord; jag hade ingen aning om vem mördaren var i filmen och det var som att se filmen för första gången, igen. Hur som helst…

Club Dread är en slasherfilm i komedi-kläder och det fungerar ganska bra. Morden är blodiga och är till en stor del over the top samtidigt som humorn är genuint rolig och filmen levererar en handfull stora gapskratt. De framför kameran gör ett bra jobb och även om det här troligtvis är en av hans mindre kända roller så gjorde den relativt nyligen avlidne Bill Paxton givetvis ett mycket bra jobb som vanligt. Må han vila i frid.

För att vara en slasherfilm som inte tar sig själv speciellt seriöst och som är gjord efter 00-talet så tycker jag Club Dread fungerar bra. Det finns betydligt sämre filmer där ute i samma kategori, skulle jag säga. Jag gillar den och ger den en rekommendation.

No Comments

Girls Nite Out av J

juli 10th, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Girls Nite OutDeWitt University’s basketlag har vunnit ett mästerskap och det vankas fest! Kvällen efter ska den årliga ”skattjakten” gå av stapeln där alla tjejer på skolan ska medverka och få instruktioner ifrån skolområdets DJ över skolradion vart och vad de ska finna. Men i år blir det annorlunda. En psykotisk galning har nämligen haft ihjäl skolans maskot och tagit hans björndräkt i syfte att förfölja och mörda skolans cheerleaders…

Girls Nite Out (eller The Scaremaker som den också är känd som) är en slasherfilm från 1982 som jag inte hade sett tidigare. Jag hade hört en del bra om den sedan tidigare och tyckte således det var dags att se en ”klassiker” jag missat i den här subgenren som jag håller så kär.

Jag måste nog ställa mig i den skaran av personer som tycker att Girls Nite Out är en bra slasherfilm. Den är cheesig på sina ställen, den har några småcreepy scener, en intressant (och unik) maskering av mördaren och ett slut som fick mina nackhår att stå rakt upp. Filmen är förvånansvärt välspelad och även om den på sätt och vis är en slowburn (det tar närmare fyrtiofem minuter innan det börjar röra på sig ordentligt) så är den ändå väldigt underhållande tack vare (hyfsat) välskrivna karaktärer i kombination med en nypa humor. Även om det är lite av charmen med den här typen av 80-talsfilm så är effekterna i filmen dess enda riktiga svaghet då de inte åldrats väl och ser väldigt fake ut till större delen, vilket är lite synd då filmen i övrigt är väldigt välgjord.

Det som får filmen att stå ut lite extra (i alla fall för mig) är de sista tjugo minuterna som känns mer som en kriminalfilm än en slasherfilm. Jag menar, oftast blir inte polisen inblandad i slasherfilmer förrän i slutscenerna av dem medan de dyker upp redan tjugo minuter innan sluttexterna här. Jag gillar den lite udda touchen på filmens sista akt, helt enkelt.

Hur som helst gillar jag Girls Nite Out. Det blir definitivt fler tittar på den här lite udda men ack så bra slasherfilmen. Rekommenderas.

No Comments

The Burningmoore Incident av J

januari 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Burningmoore IncidentDen 22 December 2005 mottog operatörerna på 911 ett obehagligt samtal som de lyckades spåra till Selden, New York. Vid en undersökning av huset fann polisen kropparna efter Anne Parrish och hennes tre söner. Hennes man, James Parrish, var spårlöst försvunnen, men kunde tack vare DNA-prover kopplas till dådet som gärningsmannen. Man lyckades aldrig hitta James Parrish och frågetecken kring hans tillhåll kvarstod.

Den 8 Mars 2010 fick polisen till slut svar på sina frågor om vart James Parrish hade tagit vägen när ett renoveringsteam påbörjade sitt jobb med att spela in pilotavsnittet för det kommande husrenoveringsprogrammet Gettin’ Hammered vid 132 Burningmoore Lane, Bayside Queens…

The Burningmoore Incident (som också har släppts under titlarna Reality Kills och Reality Kills: The Burningmoore Incident) är en found footage/mockumentär med ett slashertema som släpptes 2010. Filmen är bra för vad den är och jag gillar att de valt att ha ett slashertema istället för de uttjatade och trötta spök-, besatthet- och zombieteman de flesta found footage filmer har. Även om jag alltid varit skeptisk till att baka ihop slasherfilm och found footage så fungerar det ganska bra här, även om jag kan tycka att de gott hade kunnat visat lite mer än vad de gjorde.

Filmen är inte felfri och har ett och annat problem här och där, men jag gillar den överlag. Den är klart värd en titt.

No Comments

New Year’s Evil av J

december 31st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

new-years-evilNyårsnatten börjar närma sig och den mest berömda punk-rock ikonen inom TV Diane Sullivan (Roz Kelly) håller i en nedräkning inför det nya året där det hela firas med musik och festande. Allt går bra fram till det att Diane får ett telefonsamtal från en främling som kallar sig för ‘Evil’ som berättar i livesändning att han kommer att mörda en kvinna varje gång tolvslaget inträffar i varje tidszon i USA och att han har utsett henne till att bli det sista offret…

New Year’s Evil är en slasherfilm som släpptes 1980 och är en av många slasherfilmer som undgått mig genom åren, fram till nu. Hela filmen skriker tidigt 80-tal med stora frisyrer, ett mode som varit utdött i årtionden och okända new-wave rockband som får några minuter framför kameran i en handfull scener som troligtvis var mest menade som utfyllnad för att fylla ut speltiden på filmen. Charmen finns här och det bjuds även på en skopa cheesighet på sina ställen även om det aldrig blir direkt överväldigande.

Jag blev ganska förvånad när jag insåg att filmen faktiskt var ganska välspelad. Det är inga Oscarsnomineringar vi snackar om här men för att vara en halvcheesig slasherfilm från tidigt 80-tal var skådespelarinsatserna väldigt bra. Effektmässigt bjuder inte filmen på jättemycket direkt. De flesta morden inträffar utanför kameran, varpå man får se vad som hänt i efterhand (vilket på sätt och vis sumpar hela meningen med en slasherfilm när jag tänker efter). Hur som helst så lyckades filmen på något underligt vis charma mig och jag gillade den. Den är verkligen inte perfekt, men den har sina stunder och var överlag underhållande.

Jag ger New Year’s Evil en rekommendation och kommer troligtvis se till att det blir en tradition här hemma att se den kring nyår varje år framöver nu.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud