| Subcribe via RSS

Dreamaniac av J

juni 8th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Adam (Thomas Bern) är hårdrockare – och deltids-satanist. Efter att ha läst ur en bok med svart magi framkallar han Lily (Sylvia Summers) – en succubus – som tar kontrollen över honom. Senare samma kväll dyker hans flickvän och hennes syster upp för att ha en fest för systerns förening. Tillsammans med festdeltagarna dyker även Lily upp och snart börjar blodet att flöda.

Dreamaniac är en övernaturlig direkt-till-video slasherfilm från 1986 som inte visar på speciellt mycket kompetens varken framför eller bakom kameran. Manuset är bedrövligt och det känns som att de spelat in filmen på ett första utkast av ett manus istället för ett färdigställt. Det kändes helt ärligt som att det fattades tio minuter speltid för att man skulle få någon som helst klarhet i vad fan som egentligen hände i början av filmen.

Skådespelarna är inget vidare heller. Deras prestationer varierar från bedrövliga till skrattretande, men det här var å andra sidan inte en stor Hollywood produktion heller. Jag kan se mellan fingrarna på deras prestationer helt enkelt, mest för att jag skrattade åt deras styltiga replikskiften. Effekterna såg helt okej ut för den här typen av lågbudgetfilm och var kanske den bästa aspekten med hela filmen när jag tänker efter.

Filmens regissör, David DeCoteau, har en rätt intressant filmhistoria bakom sig. Han började som porrfilmsregissör i mitten av 80-talet och gjorde Dreamaniac i mitten av sin karriär. I slutet på 80-talet och i början av 90-talet spelade han in en handfull B-filmer för att sedan gå över till softcore porrfilmer – med någon enstaka hårdporrfilm inslängd i mixen. Från kring mitten av 90-talet och framåt har sedan koncentrerat sig på att göra B-filmer och TV-filmer, vad jag har kunnat hitta. Han gick även under flertalet pseudonymer som regissör, däribland flera kvinnliga namn, men han verkar även ha varit aktiv som producent åt B-filmer under sin period som softcore porrfilmsregissör. The more you know.

Dreamaniac är en ganska bedrövlig film på alla sätt och vis. Den har en viss charm tack vare dess uselhet, men det är verkligen ingenting jag skulle rekommendera någon att se.

No Comments

Playback av J

maj 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Julian Miller (Johnny Pacar) håller på att spela in en kortfilm som ett skolprojekt tillsammans med sin flickvän och några av deras vänner. Kortfilmen ska bli baserad på en fruktansvärd händelse som inträffade femton år tidigare i den lilla staden de bor i, då en tonårskille mördade i stort sett hela sin familj.

Julian tar även hjälp från den lite underlige Quinn (Toby Hemingway), som jobbar på den lokala TV-stationen. I sitt försök att hjälpa Julian lyckas Quinn släppa lös någonting ondskefullt som snart sätter siktet på Julian och hans vänner.

När jag satte mig för att se Playback trodde jag att jag skulle få en sunkig found footage film. Jag hade fel. Playback är en live action film med ett possession tema och undertoner ifrån slashergenren, med en en handfull scener som är inspelade med handkamera. Så filmen är lite av ett mish-mash, skulle jag säga.

Filmen i sig är helt okej. Skådespelarna funkar, den har lite gore och har en del vändningar här och där (även om man kan se dem komma på ungefär tjugo mils avstånd). Den är knappast nyskapande, men den underhöll under de cirka nittio minuterna den puttrade på under.

Jag plockade upp filmen för en tia eller nåt sånt hos Ginza för två, tre år sen på bluray så jag hade knappast några högre förväntningar. Det jag fick var i alla fall godkänt och fungerade helt okej.

No Comments

Child’s Play (2019) av J

mars 30th, 2020 | Postad i Skräck/Rysare

Leksaken Buddi är den största sensationen som leksaksföretaget Kaslan Industries har tillverkat tack vare dess artificiella intelligens, vilket gör att ägaren kan koppla upp dockan till andra Kaslan produkter. När en programmerare får sparken av sin överordnade i en vietnamesisk fabrik slår han av säkerhetsprotokollen i en av dockorna för att sedan begå självmord.

Den ensamstående modern Karen (Aubrey Plaza) har precis flyttat till en ny stad tillsammans med sin trettonåriga son Andy (Gabriel Bateman) och för att muntra upp honom inför hans födelsedag ger hon honom en Buddi docka. Andy fäster sig snabbt vid dockan – som får namnet Chucky – som blir hans bästa vän. Andy börjar snart dock inse att någonting är riktigt fel med hans Buddi docka – och att ingen tror på honom att det är Chucky som ligger bakom det kaos som pågår.

De som känner mig väl och vet vad jag har för filmsmak vet att jag älskar Child’s Play filmerna, med Brad Dourif som rösten till den onda dockan. När jag fick höra att en remake var i görningen vart jag en aningen skeptisk till hur filmen skulle bli då Dourif inte skulle göra rösten till dockan den här gången. Det har tagit lite tid men nu har jag äntligen sett remaken av Child’s Play och jag är ärligt talat ganska förvånad över hur mycket jag faktiskt gillade filmen. I ärlighetens namn tror jag faktiskt att jag tycker att det här är en av de bästa remakes som gjorts de i alla fall senaste tio, femton åren.

Filmen skiljer sig extremt mycket från originalet så klart och att de gjort Chucky till en AI som går berserk istället för en mördare som är fast i en dockas kropp får säkert många fan boys av originafilmerna att rynka på näsan i avsky. Personligen gillade jag just den ändringen då den passar vårt moderna samhälle, även om jag samtidigt saknade Chucky’s personlighet lite grann. Å andra sidan är inte det här en Dourif-Chucky film heller, så att gnälla över att Chucky i den här filmen inte är exakt likadan vore bara tramsigt.

Filmen är hur som helst välspelad och jag tycker nog att de valde rätt när röstrollen till Chucky gick till ingen mindre än Mark Hamill. Effekterna ser överlag bra ut och Chucky dockan ser fucking creepy ut, även under scener då den inte är menad att göra det. Filmen kvarhåller även den mörka humorn som originalfilmerna (åtminstone de två, tre första) hade till en viss del, vilket jag så klart gillade.

Jag tycker att Child’s Play från 2019 är en genuint bra remake och film i sig. Den lär knappast gå till historien, men det är en underhållande popcornrulle som jag definitivt kommer bänka mig framför fler gånger – antagligen i anslutning till mina marathons jag har emellanåt med originalfilmerna. Hur som helst; jag rekommenderar den här filmen.

Läs gärna mina recensioner av originalfilmerna också:
1, 2, 3, 4, 5, 6 och 7

3 Comments

Fatal Games av J

mars 9th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Vid Falcon Academy of Athletics tränar och tävlar unga dedikerade atleter inför de kommande Olympiska Spelen, ovetandes om att en spjutkastande galning har satt sitt sikte på skolans elitelever.

Det här var första gången jag såg Fatal Games från 1984, men min historia med filmen går tillbaka 21 år då jag spelade in filmen – under den svenska titeln Dött Lopp – från Kanal 5 en tidig morgon. Av någon anledning tittade jag aldrig på filmen, så tekniskt sett är nog det här den filmen jag väntat längst med att se – någonsin.

Var den värd väntan? Mjaaae, njae, mja… den var ju inte något mästerverk direkt, men jag har sett sämre slasherfilmer än den här. Skådespelarna är helt okej för den här typen av film och även om manuset följer ungefär varenda klyscha som finns i subgenren så funkar det då filmen inte försöker vara något annat än en korkad slasherfilm. Å andra sidan var inte filmen i närheten så cheesig som jag hade inbillat mig att den skulle vara, vilket var synd. Det jag gillade bäst med filmen var nog dess sista akt, när mördarens identitet (som jag räknade ut så fort den personen dök upp i filmen) blir avslöjad och vad dennes motiv är – som är något av det mest genialiska och långsökta jag någonsin har sett i en film, vilket låg helt i linje med vad som ofta förekommer i whodunnit slasherfilmer. Loved it.

Filmens största brist var i min mening att mordscenerna inte var nämnvärt spektakulära och kändes väldigt vanilla utan någon direkt uppfinningsrikedom – eller orealistisk idioti, bortsett från två av dem (har du sett filmen tror jag nog du kan räkna ut vilka scener det är jag syftar på).

Nåja.. jag har som sagt sett sämre slasherfilmer än den här, men jag har också sett betydligt bättre. Fatal Games hamnar någonstans i mellan-landet mellan bra och usel.

No Comments

Evil Laugh av J

mars 7th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En grupp läkarstudenter har anlänt till ett gammalt fosterhem för att göra iordning huset inför en nyöppning av det. Det de inte vet är att huset har en tragisk och mörk bakgrund; för tio år sedan blev tillsyningsmannen Martin oskyldigt utpekad att ha ofredat och våldfört sig på de intagna barnen, varpå hans egen far tog sitt liv i tron om att hans son var ett monster. Martin kunde aldrig bevisa sin oskuld och genomgick ett mentalt sammanbrott, vilket ledde till att han en natt systematiskt slaktade de inneboende barnen och tog sedan sitt eget liv igenom att sätta eld på byggnaden – hans kropp blev emellertid aldrig funnen…

Läkarstudenterna räknar hur som helst med en helg av kul umgänge och eventuella sexuella aktiviteter sinsemellan. Vad de inte vet är att en maskbeklädd inkräktare också har dykt upp och har för avsikt att se till att fosterhemmet aldrig öppnar sina dörrar på nytt…

Jag gick in i tron om att slasher-komedin Evil Laugh skulle vara något i stuk med Student Bodies (recenserad här); väldigt lättsam, flamsig och parodisk. Filmen är till en viss del en komedi förvisso, men jag vart ganska förvånad över hur straight faced alla i filmen var och hur mörk dess story egentligen var med tanke på hur cheesig och bonkers filmen på det stora hela var – jag hade som sagt förväntat mig någonting helt annat än vad jag fick.

Hur som helst så tycker jag att filmen var helt okej. Skådespelarinsatserna är ingenting att skriva hem om, men de fick jobbet gjort i alla fall. Manuset följde Standard Mall 125B för 80-tals slashers och vem som är mördaren är ganska enkelt att räkna ut om man använder uteslutningsmetoden lite lätt. Det enda jag tyckte filmen haltade lite på var väl dess effekter. Varför? Jo, för man får knappt se något av dem överhuvudtaget. Majoriteten av morden sker antingen off-screen eller semi off-screen, vilket gör att filmen i mina ögon tappar några poäng. Filmen underhåller förvisso med alla de dumheter som händer runt om morden så klart, men det hade varit trevligt att få se mer än vad man faktiskt får.

Nåja. Evil Laugh är en okej slasherfilm på det stora hela som jag säkert kommer se om nån gång i framtiden – även om jag inte kommer ha speciellt bråttom dit.

No Comments

Secret Santa av J

december 20th, 2019 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

En grupp excentriska college ungdomar har samlats för en blöt kväll, där de tänkt köra Secret Santa. Dessvärre för dem går en psykotisk galning lös och denne har speciella presenter åt dem allihop.

Secret Santa är en kanadensisk lågbudget julslasher från 2015. Filmen har ett filter på bilden för att generera känslan av att man tittar på en gammal skräpig och sunkig grindhouse film från sent 70-tal, med ganska dåliga effekter och halvtaskiga skådespelarinsatser. Det i sig är inget större problem då filmen är menad att vara ganska dålig, men det känns som att filmen börjar halta halvvägs igenom då det egentligen inte händer jättemycket förrän mot slutet av den. Det som räddar filmen från att falla platt under den första halvan är väl dess humor, som är bitvis gapskrattsrolig.

Mycket mer än så finns det väl inte att säga om Secret Santa egentligen. Det är absolut inte en bra film, men det är å andra sidan en charmigt skräpig lågbudgetfilm som med sin tighta speltid på knappt sjuttiofem minuter rullar förbi utan några större bekymmer. Med det sagt så finns det absolut bättre julfilmer än den här att titta på.

No Comments

Eyes Of A Stranger av J

december 18th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Nyhetsankaret Jane Harris (Lauren Tewes) bor i Miami tillsammans med sin lillasyster Tracy (Jennifer Jason Leigh), som blev utsatt för ett sexuellt övergrepp som barn vilket ledde till att hon förlorade förmågan att se, höra och tala. När så en serievåldtäktsman och mördare plötsligt lamslår staden och sätter invånarna i skräck börjar Jane att misstänka att en av hennes grannar, Stanley Herbert (John DiSanti), kan vara den man som polisen söker efter då hon gjort en rad underliga iaktaganden av honom. Hon bestämmer sig för att undersöka saken närmare och inser snart att hon kanske är närmare sanningen än vad hon till en början trott…

Eyes Of A Stranger är en slasherfilm från 1981, producerad av Georgetown Productions Inc. – samma bolag som låg bakom produktionen av den första Friday The 13th filmen. Ytterligare kopplingar till den filmen finner man om man kollar vem som skrev manuset till filmen; Ron Kurz, under pseudonymen Mark Jackson, som skrev de senare utkasten av manuset till Friday The 13th och som skrev manuset till Friday The 13th Part II. Tom Savini, som gjorde effekterna i Friday The 13th och Friday The 13th: The Final Chapter, gjorde även effekterna här. Filmen köptes emellertid inte upp av Paramount Pictures, utan av Warner Bros. Filmen regisserades av Ken Wiederhorn, som några år tidigare gjorde Shock Waves och som några år senare gjorde Return Of The Living Dead: Part II – samt att han var involverad i Freddy’s Nightmares TV-serien.

Med allt det sagt kan jag väl säga att jag tycker att Eyes Of A Stranger är en helt okej film. Den är välgjord och välspelad (om än cheesig på sina ställen) med handfull scener som är nästintill nagelbitande, men det var samtidigt några saker jag inte riktigt blev helt såld på. Exempelvis hade de kunnat gjort filmen till en whodunnit och lekt mer med tittaren om mördarens identitet, istället för att innan halva filmen gått avslöja den. Förvisso fungerar väl konceptet här med tanke på vad som följer, men jag hade hellre sett att de hållt dennes identitet dold fram till slutet av filmen.

Filmens våld kändes dessutom ganska forcerat bitvis, vilket antagligen berodde på att filmen till en början var skriven som en regelrätt thriller, men tack vare slasherfilmens popularitet skrevs manuset hastigt om för att få in just mer våld för att lättare kunna sälja den till den slashertörstande skaran som befolkade biograferna 1981. Filmen hade nog dessutom fungerat minst lika bra (om inte bättre) som en gammal hederlig thriller.

Nåja. Det är hur som helst en helt okej film, även om jag har svårt att se mig själv springa benen av mig för att se om den inom någon närmare framtid.

No Comments

Vengeance av J

december 13th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

30 år har gått sedan Tommy Jarvis lyckades kedja fast Jason Voorhees (Jason Brooks) i botten på sjön i Forest Green, tidigare Crystal Lake. När så en ny rad av mord börjar inträffa i skogen kring den lilla staden försvinner Tommy spårlöst, varpå en av hans döttrar, Angelica (Kelly Tappan), slår sig ihop med en grupp anhöriga till Jason’s tidigare offer för att leta efter hennes far.

Vengeance (eller Friday The 13th: Vengeance) är en Friday The 13th fan film som släpptes 13 September i år, där Tom McLoughlin (regissören av Friday 6), C.J. Graham (Jason i Friday 6) och Steve Dash (stunt-Jason i Friday 2) har varsin mindre roll och där Harry Manfredini – som gjorde musiken i de flesta av Friday filmerna – har gjort musiken. Detta var dessutom Steve Dash’s sista film innan han gick bort i December förra året. Hur som helst är filmen förvånansvärt välgjord för att vara en fan film, i synnerhet med tanke på vilken budget de hade. Skådespelet är överlag bra och filmens body count utklassar de officiella filmerna med en eller annan hästlängd. So far, so good.

Så vad är felet med filmen då? Manuset. De har tagit med en del bra idéer här, bland annat en idé McLoughlin hade för Friday 6 där han ville introducera Jason’s pappa – Elias Voorhees. Saken är den att de egentligen inte går någonstans med det hela. Han är bara… ”där”, i stort sett. De enda karaktärsdragen han har fått är att han är en psykotisk mördare och att han pysslar med svart magi. Jag fann inte Angelica eller de andra nya karaktärerna speciellt intressanta, vilket gjorde att jag mest satt och väntade på nästa mordscen istället för att engagera mig i karaktärernas välbefinnande. Jag hade föredragit om de hade fokuserat storyn på att Tommy återigen måste stoppa Jason och att Elias på något sätt hade fått en betydande roll i alltihop, samtidigt som Jason hade stalkat folk ute i skogen i sedvanlig ordning.

Filmens starkaste kort är väl dess body count och de olika uppfinningsrika sätten både Jason och Elias har ihjäl folk på, men samtidigt gick det hela nästan överstyr och blev stundtals nästintill bara ett montage av mordscener utan något direkt sammanhang. Jag fick känslan av att de ville kräma in så många olika mordscener de kunde, antagligen för att spä ut speltiden lite extra.

Som en fan film är Vengeance helt okej överlag i alla fall. Den är välgjord, hyfsat välspelad och de effekter man får se ser jäkligt bra ut för att vara något som är skapat på en budget av femtiotusen dollar. Hade de gjort om manuset lite grann och struntat i biten med svart mumbo jumbo magitjafs hade jag nog uppskattat filmen lite mer. Å andra sidan vill jag inte gnälla för mycket heller då filmen faktiskt går att se gratis på youtube, vilket du kan göra här nedanför.

No Comments

Terrifier av J

november 1st, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Tara (Jenna Kanell) och Dawn (Catherine Corcoran) är på väg hem efter en blöt Halloween kväll när de stöter på Art The Clown (David Howard Thornton) – en sadistisk mördare som nu har satt siktet på Tara.

Terrifier från 2016 är långfilmsversionen av Damien Leone’s kortfilm från 2011 med samma namn – som var en del av hans horribla skitfilm All Hallows’ Eve. Terrifier från 2016 är emellertid en genuint bra modern slasherfilm, vilket gjorde mig en aning paff. Filmens story är minimal förvisso, men det vägs upp med bra skådespelare, överraskande bra effekter och gore… massor av gore. David Howard Thornton är grym som Art The Clown och även om filmen i sig aldrig blir nämnvärt läskig så porträtterar han karaktären på ett stundtals creepy sätt.

Terrifier var en förvånansvärt bra modern slasherfilm och gjorde mig minst sagt överraskad. Skippa kortfilmen (och i synnerhet All Hallows’ Eve) och se den här filmen istället om du vill bekanta dig med karaktären Art The Clown, vilket du borde göra då en uppföljare är beräknad att släppas nästa år. Terrifier får en tumme upp och en rekommendation.

No Comments

Slasher – Season 3 av J

augusti 30th, 2019 | Postad i Skräck/Rysare, TV

Full och hög som ett hus vinglar partyprissen Kit (Robert Cormier) hemåt från solståndsfesten som arrangeras varje år i hans hemstad. På vägen hem stöter han på någon i en svart kappa och en mask med neontrådar som börjar jaga honom med en stor kökskniv. Kit blir mördad och alla boende i lägenhetshuset där han bor bevittnar händelsen. Mördaren blir aldrig tagen och får namnet ”The Druid”. Ett år senare börjar Kit’s grannar att hittas slaktade och det verkar som att ”The Druid” är tillbaka…

Slasher’s tredje säsong – som går under namnet Slasher: Solstice – tar ett steg ner från seriens andra säsong, men är samtidigt betydligt bättre än den första. Säsongen är som de två tidigare välskriven, välgjord och välspelad, har tonvis med red herrings (även om det är ganska enkelt att klura ut vem som är bakom masken om man är lite uppmärksam), en och annan twist och en hel del riktigt brutalt våld – även om jag kunde känna bitvis att vissa karaktärer på sätt och vis förtjänade vad de fick i slutändan, även om de kanske inte låg på samma nivå som de i säsong två…

Hur som helst gillade jag säsong tre av Slasher. Visst, det är samma sak en tredje gång i åtta delar, men det är ju exakt det jag vill ha när det gäller slasherfilmer och serier; en maskerad galning som springer runt och har ihjäl folk på grund av det ena eller det andra – ju mer absurt och blodigt det är, desto bättre. Säsong tre är dock, som jag skrev här ovanför, ett steg ner från den andra säsongen av serien men är samtidigt en ganska solid installation. Dessvärre tror jag inte att det kommer bli någon fjärde säsong så länge Netflix äger rättigheterna till den då de, enligt vad jag läst och hört, inte gärna gör serier längre än tre säsonger av olika anledningar.

Hur som helst; Slasher: Solstice får en tumme upp och en rekommendation, även om den inte når ända fram till säsong två – Slasher: Guilty Party.

Läs gärna min recension av de två första säsongerna av Slasher här.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud