| Subcribe via RSS

Candyman (2021) av J

augusti 29th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Målaren Anthony McCoy (Yahya Abdul-Mateen II) och hans flickvän Brianna Cartwright (Teyonah Parris) har nyligen flyttat in i en lägenhet i det gentrifierade Cabrini-Green, Chicago. Efter att ha fått nys om Candyman – mannen som dyker upp i spegeln med en stor krok om man säger hans namn fem gånger – väljer Anthony att basera sina nästa verk på den lokala sägnen, ovetandes om att han precis har öppnat en dörr till ett komplext förflutet som kommer att vända upp och ned på hans värld och utlösa en våg av våldsamheter bortom hans kontroll…

Candyman från 1992 är en av de bästa skräckfilmerna som någonsin har gjorts. Filmen osar av atmosfär och är så här nästan trettio år senare fortfarande en genuint otäck skräckfilm, samtidigt som den har ett av de mest vackra men också kusliga soundtracks någonsin. Den berörde sociala teman om utanförskap och rasism, men det var aldrig någonting som överflödade filmens narrativ eller blev intryckt i nyllet på dess tittare.

Den nya Candyman filmen som släpptes i dagarna är så klart inte i närheten av originalet, men dömer man den utan att ha originalet i åtanke så är det en okej skräckfilm – även om det är extremt uppenbart att manusförfattarna (däribland Jordan Peele, som gjorde Get Out och Us) försöker använda filmen som ett politiskt slagträ. Jag har skrivit förr om vad jag tycker om saken och jag kvarstår på samma punkt; aktivistbudskap har ingenting i skräckfilmer att göra. Att beröra ett politiskt ämne är en sak, att köra ner ett politiskt budskap i halsen på tittaren är en helt annan.

Med det sagt tycker jag ändå att filmen har något. Skådespelarna är bra och även om flera av deras karaktärer är något underutvecklade (filmen hade nog behövt tio, femton minuter längre speltid faktiskt) så får de det att fungera. Jag hade dock inte haft någonting emot om karaktären Anthony hade fått ett större djup än vad han i slutändan fick.

I vanliga fall brukar jag inte tänka på hur en films foto är, men det slog mig när jag satt och tittade på filmen hur snygg den var och att vissa stunder var rent av konstnärliga i hur de filmats (i synnerhet under flera av morden). En annan sak jag gillade riktigt mycket var att bitar ur storyn var berättade genom skuggteater, vilket kompletterade filmens estetik på ett väldigt kreativt sätt. Filmens musik var väl okej, men var samtidigt ingenting jag egentligen satt och tänkte på bortsett från när det plötsligt började spelas hiphop från ingenstans. Hur som helst…

Candyman är okej för vad den är. Likt Get Out (recenserad här) levererar den på ett klumpigt sätt sitt budskap samtidigt som den har en hel del bra saker i sig. Hade de slopat allt politiskt jidder och koncentrerat sig på att göra en spännande och läskig skräckfilm hade den kanske – om än inte troligt – kunnat bli en lika bra film som originalet.

Läs gärna min tretton år (!) gamla recension av Candyman trilogin.

No Comments

Serial Mom av J

augusti 21st, 2021 | Postad i Film, Komedi

Serial Mom är en av de filmer jag troligtvis haft längst på min lista över filmer jag tänkt att se, men inte kommit mig för att göra det. Nu när jag satte mig för att skriva det här så upptäckte jag att H redan för femton år (!) sedan la upp en kort recension på den. I brist på tid, ork och fantasi citerar jag hans beskrivning av handlingen här nedanför (med några mindre ändringar).

Beverly Sutphins (Kathleen Turner) är en till synes helt vanlig hemmafru, som roar sig med att terrorisera en grannfru med obscena telefonsamtal och brev – förstås, hon stal ju den lediga parkeringsplatsen framför affären. När en lärare beklagar sig över hennes sons skräckfilmsintresse blir hon lite putt, men när läraren tuggar äckligt tuggummi går han över gränsen och hon kör över honom. Fler och fler personer har oturen att irritera henne, och både hennes familj och polisen börjar förstå att det faktiskt är mamman som har ihjäl folk på löpande band…

Som sagt hade jag haft Serial Mom på min att se lista under en väldigt lång tid och jag blev absolut inte besviken nu när jag slutligen såg den. Det är en kul, absurd och urflippad komedi som både riffar på och skojar med slashergenren som underhåller fint hela vägen igenom, även om jag blev lite förvånad över hur den sista akten utspelade sig. Filmen är välspelad överlag – Kathleen Turner är i synnerhet briljant i huvudrollen och äger varenda scen hon är med i.

Serial Mom är God Underhållning och jag kommer definitivt att återkomma till den här filmen i framtiden. Rekommenderas.

No Comments

Deadly Intruder av J

maj 10th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att en mentalpatient har lyckats rymma antar han en ny identitet och gömmer sig i en liten sömnig håla i sin jakt på att finna sitt livs kärlek. Hans sikte fastnar på Jessie (Molly Cheek), en ensamstående kvinna som nyligen förlorat sin mor. För att försäkra sig om att ingen ska komma emellan dem bestämmer han sig för att ha ihjäl alla som möjligen kan tänkas göra det…

Deadly Intruder (även känd som The Deadly Intruder) från 1985 är en obskyr VHS-slasher som antagligen kan ses som en av filmvärldens motsvarigheter till att titta på färg som torkar. Filmen går i ultrarapid och majoriteten av allt våld som händer i filmen är antingen offscreen eller väldigt återhållsamt, vilket knappast hjälper till att göra den bättre. Skådespelet är hyfsat (för den här typen av film givetvis), men det väger inte upp för hur jävla tråkig filmen är.

Under den sista halvtimmen växlar filmen om, men inte uppåt, utan in i någon form av kidnappningsdrama fram till de sista tio eller så minuterna, då den återgår till att vara en slasherfilm.

Det enda positiva med filmen jag kan säga är väl att slutet överraskade mig lite grann, men det berodde nog mest på att jag var så uttråkad att jag inte orkade lägga ihop ett och ett om vem mördaren antagligen var.

Kort sagt; Deadly Intruder är ointressant skräp. Skippa.

No Comments

Never Hike In The Snow av J

maj 10th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Never Hike In The Snow är en prequel till Friday The 13th fan filmen Never Hike Alone (recenserad här) och utspelar sig tre månader innan den, då en tonåring försvinner under mystiska omständigheter efter att ha fotvandrat i skogen runt Camp Crystal Lake.

Never Hike In The Snow är en bra och välgjord prequel, men den tillför egentligen inte nämnvärt mycket mer till storyn som byggdes upp i Never Hike Alone. Hela kortfilmen känns mest som en ursäkt för att placera Jason Voorhees i en snöig miljö – vilket var en av idéerna till en av de riktiga Friday The 13th filmerna, men som tyvärr aldrig blev av. Jag klagar inte över det, men jag kan tycka att den hade kanske kunnat tillföra något mer.

Skådespelarinsatserna är överlag bra och det var kul att se Thom Matthews och Vincent Guastaferro återvända till sina roller från del sex i Friday The 13th serien (även om jag inte kände igen Guastaferro förrän jag kollade upp honom).

Hur som helst är den här prequelen bara i runda slängar trettio minuter och är man ett fan av Friday The 13th filmerna är den värd en titt. Jag själv såg den i kompilationen Never Hike Alone: The Ghost Cut – A Friday The 13th’ Fan Film Anthology, som packar ihop musikvideon till låten Disappear av Trevor Vaughan, Never Hike In The Snow och Never Hike Alone till en vanlig spelfilm – typ. 

I väntan på Never Hike Alone II: Never Hike Again, Never Hike Alone III: Jason Takes Crystal Lake och Never Hike Alone IV: The Final Hike kan du spana in Disappear, Never Hike In The Snow och Never Hike Alone här nedanför – eller allihop i Ghost Cuten.

No Comments

Terror Night av J

maj 2nd, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp vänner bestämmer sig en kväll för att besöka den övergivna herrgården som tillhörde Lance Hayward (John Ireland) – en välkänd skådespelare från stumfilmseran. Väl där börjar dock någon – förklädd till de olika rollerna Hayward hade under sin karriär – att ha ihjäl dem en efter en.

Terror Night är en slasherfilm som spelades in 1987, men som tydligen inte ska ha fått en officiell release förrän 2004 när Retromedia släppte den på dvd under den alternativa titeln Bloody Movie. Legacy Entertainment släppte den senare under 2005 under dess originaltitel. Anledningarna till att filmen släpptes först sjutton år efter att den spelades in ska tydligen ha berott på problem med rättigheterna till de klipp från gamla filmer som använts i filmen – och att filmen ryktades ha blivit producerad med hjälp av pengar från maffian.

Med det sagt gick jag in i Terror Night i tron om att jag skulle lida i cirka nittio minuter. Det visade sig att jag hade fel. Terror Night föll mig alldeles utmärkt i smaken och jag fann den högst underhållande. Den tappar lite under de sista tjugo eller så minuterna, men är på det stora hela en riktigt bra och – vad jag vet – obskyr slasherfilm.

Skådespelet är överlag förvånansvärt bra (för den här typen av film givetvis), effekterna ser bra ut och filmen innehar en ganska unik mördare som jag fann intressant. Såatte…

Gillar man 80-talets slasherfilmer så tycker jag definitivt att man ska ge Terror Night en chans. Rekommenderas.

No Comments

Tragedy Girls av J

april 26th, 2021 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Sadie Cunningham (Brianna Hildebrand) och McKayla Hooper (Alexandra Shipp) är två självupptagna tonårstjejer som är besatta av verkliga dödsfall och driver bloggen ”Tragedy Girls”, där de lägger upp videos om lokala tragedier i hopp om att bli virala och berömda.

Det hela tar emellertid längre tid än vad de tänkt – i synnerhet då de kroppar som hittats runt om i staden klassats som olyckor istället för mordfall – vilket gör att de bestämmer de sig för att kidnappa seriemördaren som går lös i deras stad och utföra mord i hans namn för att skynda på processen och skapa deras helt egna moderna skräcklegend.

Är det en sak jag har extremt svårt för så är det att sitta och titta på karaktärer jag tycker är fullständigt dumma i huvudet och som irriterar livet ur mig.; karaktärer som får mig att himla med ögonen så pass att de inte bara fastnar i pannan på mig, utan också så att jag ser delar av min egen hjärna. Huvudpersonerna i Tragedy Girls är just den typen av karaktärer. Jag förstår att de är menade att vara narcissistiska rövhål som gör allt för att uppfylla sina drömmar – även om det betyder att gå över lik – men de var så pass irriterande att jag hade svårt att tänka på någonting annat än det.

Nåja. Filmen i sig är det egentligen inget fel på, problemet ligger i att huvudpersonerna är illa skrivna. Produktionsvärdet är högt och den är välspelad från alla involverade, i synnerhet Hildebrand och Shipp gör bra prestationer med sina karaktärer även om jag stör mig något så in i helvete på dem – vilket kanske är illa nog, vad vet jag.

Hur som helst så kommer jag antagligen inte ha någon större brådska att se om Tragedy Girls – om ens alls. Den hade som sagt sina stunder och filmen är väl egentligen på det stora hela okej, men den hade å andra sidan kunnat varit så mycket bättre om de hade tonat ned huvudkaraktärerna en aning. Nåväl. har man mer tålamod med idioter än vad jag har så kanske man får ut mer av filmen än vad jag fick. Kanske.

No Comments

Haunt av J

april 25th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Harper (Katie Stevens) är fast i ett destruktivt förhållande och förnekar det för sig själv. För att få henne på andra tankar släpar hennes vänner med henne ut för att festa på Halloween varpå gruppen hittar en ”extrem” spökhus attraktion, som utlovar att pusha gränserna för vad de kommer att klara av. När saker och ting tar en dödlig vändning börjar de inse vad exakt arrangörerna menade…

Jag fick nys om Haunt igenom en sida på Facebook jag följer någon gång under förra året men har skjutit på att se den fram till nu. Det enda jag egentligen visste om filmen var att det var en slasherfilm – och att den tydligen skulle vara bra. Vilket den visade sig vara.

Filmen är en aningen trevande och långsam under den första halvan men börjar sedan växla upp i både tempo och våld. Jag brukar inte ha problem att titta på våld i filmer, men en del av det som händer här tangerade även mina gränser. De flesta av karaktärerna har spån i huvudet och manuset bjuder väl egentligen inte på några större överraskningar rent handlingsmässigt, men funkar fint för den här typen av film.

Jag gillade Haunt i alla fall. Den har som sagt en liten uppförsbacke innan den kommer igång ordentligt, men när den väl gör det är den underhållande i all sin råhet. Rekommenderas.

No Comments

Too Scared To Scream av J

april 10th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

När en rad av hiskeliga mord plötsligt börjar inträffa i det exklusiva lägenhetskomplexet Royal Arms faller poliskommissarien Alex Dinardo’s (Mike Connors) misstankar på den lite märklige Shakespeare-citerande portvakten Vincent Hardwick (Ian McShane), som lever tillsammans med sin invalida mor. Men är det rätt man? Eller är det någon annan som tar livet av komplexets boende?

Too Scared To Scream är en slasherfilm från mitten av 80-talet som levererar en del Giallo doftande vibbar samtidigt som den försöker att vara en mer tjusig och regelrätt thriller än vad den egentligen är. På pappret är det här någonting jag egentligen borde gilla, vilket jag i praktiken inte gör.

Filmen är överlag inte speciellt sevärd, utan mest utdragen och rent av tråkig. I stort sett allt våld är off screen och med en speltid på knappa 100 minuter känns det som en evighet och lite till innan sluttexterna börjar rulla. Ett flertalet scener hade kunnat kortats ned medan andra hade kunnat lämnats kvar på klipprumsgolvet helt och hållet då de inte tillförde nämnvärt mycket. Det enda jag egentligen gillade med filmen var dess slutkläm då man får veta vem som ligger bakom allt – mest tack vare hur bonkers dennes motiv var.

Det största problemet med filmen är som sagt dess speltid, men också att hela filmen känns extremt återhållsam på det som var slasherfilmens dragningskraft; uppfinningsrika och blodiga mord. Hade filmen följt mallarna för slasherfilmer mer – och slutat jönsa runt i dess rätt taffliga försök till att vara en mer tjusig thriller än vad den är – hade filmen nog kunnat vara mer tillfredsställande än vad den är.

Med allt det sagt så är filmen välspelad och den har en handfull intressanta (om än smått märkliga) karaktärer, med en och annan replik som fick mig att fnissa till. Saken är bara den att den begick den största synden en film kan begå; att vara tråkig.

No Comments

Trampa infernal av J

mars 28th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Nacho (Pedro Fernández) och Mauricio (Toño Mauri) är bittra rivaler som utmanar varandra med pengar som insats. När de får veta att kvarlevorna efter flera jägare har hittats i en skog bestämmer de sig för att slå vad om vem som kan skjuta den björn som tros ha dödat jägarna först, för att således slå fast en gång för alla vem av dem som är den bäste av de två.

Väl ute i skogen tillsammans med sina vänner inser de dock snart att deras motståndare inte är en björn, utan en psykotisk krigsveteran som har satt sitt sikte på dem.

Trampa infernal – eller Hell’s Trap som den också är känd som – är en mexikansk slasherfilm från 1989 som tar friskt idéer från den amerikanska slasherfilmen. Exempelvis får vi se en extremt Freddy Krueger-esk inspirerad knivhandske och mördarens mask påminner inte så lite om Michael Myers’. 

Tar man filmen för vad den är och försöker göra så är den hur som helst helt okej. Ojämn, men okej. Skådespelet funkar och effekterna ser helt okej ut, även om jag gärna hade sett att de använt mer gore effekter än vad de gjort. Fotot var förvånansvärt bra också.

Det som gör filmen ojämn är att den halvvägs in eller så försöker introducera element från actiongenren, vilket absolut inte behövdes här. Ska jag vara riktigt kritisk så gillade jag nog den första halvan av filmen mer än den andra. Nåja…

Trampa infernal är som sagt okej på det stora hela. Filmens speltid på knappt 75 minuter skyndar så klart på saker och ting och igenkänningsfaktorn i filmen är hög för slasher-entusiasten. Inte den sämsta slasherfilmen jag har sett, men kanske en av de mest ojämna. Gillar man cheesiga och dumma slasherfilmer från 80-talet är den värd åtminstone en titt.

No Comments

Black Christmas (2019) av J

december 21st, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Jullovet närmar sig på Hawthorne College. Riley Stone (Imogen Poots) och hennes föreningssystrar i Mu Kappa Epsilon är i full gång med att förbereda sig för julens festligheter, ovetandes om att en maskerad galning observerar och mördar dem en efter en.

Jag såg Black Christmas originalet för fem år sedan kring jul tillsammans med dess remake från 2006 för första gången och även om jag gav originalet en rätt ljummen recension så har jag tagit till mig den mer sedan dess och tycker att det är en film som förtjänar sin status som klassiker. Det är rätt otroligt hur mycket ens filmsmak kan förändras på bara fem år, eller hur?

Med det sagt kan jag säga att Black Christmas remaken från förra året – som i stora drag egentligen bara är en remake i dess titel – är en av de mest ansträngda, skitnödiga och usla remakes som kommit på senare år. Att filmen är skriven av rabiata feminazis som tycker att alla män är djävulen inkarnerad märks snabbt och väldigt väl när karaktärerna i filmen spottar ur sig kommentarer om att män är ditten och datten och att de måste upprätthålla ”kampen mot patriarkatet”. Fy fan vad jag blir trött på filmmakare som försöker köra ner deras politiska åsikter i tittarens hals – som jag har nämnt flertalet gånger i andra recensioner.

Även om filmen inte hade haft dessa irriterande politiska budskap i sig så hade jag nog tyckt att filmen knappt varit duglig ens som en dussinskräckfilm heller. Filmen är baserad på en benkylande skräckfilm och har dessutom en blodig och slafsig remake som kom innan att mäta sig med. Filmen är en PG-13 film. Den är varken läskig eller överhuvudtaget blodig och bjuder egentligen bara tittaren på en massa skitnödig ”girlpower”.

Skådespelarna gör ett okej jobb, men att de överhuvudtaget velat medverka i den här smörjan till att börja med är förvånansvärt – i synnerhet de manliga skådespelarna.

Innan du börjar skrika ”mansgris” och ”kvinnohatare” kan jag tala om för dig, kära läsare, att jag såg filmen tillsammans med min syster – som är uttalad feminist – och hon hade exakt samma åsikt som mig själv; filmen är ren dynga och propaganda för rabiata feminazis, vilket inte borde ha varit dess målgrupp.

Black Christmas från 2019 är ren dynga och fungerar egentligen bara som ett politiskt slagträ åt de idioter som gapar och skriker om jämställdhet, men som anser att män bör utrotas. Skippa.

Läs gärna mina recensioner av originalet och 2006 remaken också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud