| Subcribe via RSS

The Burningmoore Incident av J

januari 22nd, 2017 | Postad i Film, Skräck/Rysare

The Burningmoore IncidentDen 22 December 2005 mottog operatörerna på 911 ett obehagligt samtal som de lyckades spåra till Selden, New York. Vid en undersökning av huset fann polisen kropparna efter Anne Parrish och hennes tre söner. Hennes man, James Parrish, var spårlöst försvunnen, men kunde tack vare DNA-prover kopplas till dådet som gärningsmannen. Man lyckades aldrig hitta James Parrish och frågetecken kring hans tillhåll kvarstod.

Den 8 Mars 2010 fick polisen till slut svar på sina frågor om vart James Parrish hade tagit vägen när ett renoveringsteam påbörjade sitt jobb med att spela in pilotavsnittet för det kommande husrenoveringsprogrammet Gettin’ Hammered vid 132 Burningmoore Lane, Bayside Queens…

The Burningmoore Incident (som också har släppts under titlarna Reality Kills och Reality Kills: The Burningmoore Incident) är en found footage/mockumentär med ett slashertema som släpptes 2010. Filmen är bra för vad den är och jag gillar att de valt att ha ett slashertema istället för de uttjatade och trötta spök-, besatthet- och zombieteman de flesta found footage filmer har. Även om jag alltid varit skeptisk till att baka ihop slasherfilm och found footage så fungerar det ganska bra här, även om jag kan tycka att de gott hade kunnat visat lite mer än vad de gjorde.

Filmen är inte felfri och har ett och annat problem här och där, men jag gillar den överlag. Den är klart värd en titt.

No Comments

New Year’s Evil av J

december 31st, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

new-years-evilNyårsnatten börjar närma sig och den mest berömda punk-rock ikonen inom TV Diane Sullivan (Roz Kelly) håller i en nedräkning inför det nya året där det hela firas med musik och festande. Allt går bra fram till det att Diane får ett telefonsamtal från en främling som kallar sig för ‘Evil’ som berättar i livesändning att han kommer att mörda en kvinna varje gång tolvslaget inträffar i varje tidszon i USA och att han har utsett henne till att bli det sista offret…

New Year’s Evil är en slasherfilm som släpptes 1980 och är en av många slasherfilmer som undgått mig genom åren, fram till nu. Hela filmen skriker tidigt 80-tal med stora frisyrer, ett mode som varit utdött i årtionden och okända new-wave rockband som får några minuter framför kameran i en handfull scener som troligtvis var mest menade som utfyllnad för att fylla ut speltiden på filmen. Charmen finns här och det bjuds även på en skopa cheesighet på sina ställen även om det aldrig blir direkt överväldigande.

Jag blev ganska förvånad när jag insåg att filmen faktiskt var ganska välspelad. Det är inga Oscarsnomineringar vi snackar om här men för att vara en halvcheesig slasherfilm från tidigt 80-tal var skådespelarinsatserna väldigt bra. Effektmässigt bjuder inte filmen på jättemycket direkt. De flesta morden inträffar utanför kameran, varpå man får se vad som hänt i efterhand (vilket på sätt och vis sumpar hela meningen med en slasherfilm när jag tänker efter). Hur som helst så lyckades filmen på något underligt vis charma mig och jag gillade den. Den är verkligen inte perfekt, men den har sina stunder och var överlag underhållande.

Jag ger New Year’s Evil en rekommendation och kommer troligtvis se till att det blir en tradition här hemma att se den kring nyår varje år framöver nu.

No Comments

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming av J

december 24th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

silent-night-bloody-night-the-homecomingWilfred Butler (Philip Harvey) var en rik men bekymrad man som tog sitt liv på julafton 1987, varpå hans övergivna herrgård testamenterades till hans barnbarn Jeffrey (Alan Humphreys).

Många år senare har huset förfallit sedan Wilfred’s död och står nu i vägen för en grupp utvecklare som vill riva det och bygga ålderdomshem på platsen. Strax innan julafton dyker Jeffrey och hans advokat upp för att förhandla försäljningen av huset och dess mark. Det visar sig dock snart att en yxbeväpnad galning har inrättat huset som sin bostad och han gillar inte främlingar…

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming är en remake av 70-talsfilmen. Men istället för att utspela sig på den amerikanska bondvischan utspelar sig den här filmen på den engelska landsbygden, mest troligt då filmen är inspelad i England med en budget på cirka tjugotusen dollar. Hur som så är det verkligen inte en bra film. Inte ens som en trashig slasherfilm lyckas den underhålla då den i stort sett tar hela scener ifrån originalfilmen och upprepar dem – fast sämre. Skådespelarna har ungefär noll inlevelse i sina prestationer, effekterna ser gräsliga ut och filmen är överlag bara långtråkig (speciellt efter att ha sett originalet bara någon timme innan den här).

Jag har ingenting emot slasherfilmer med nära noll i budget, men ska man göra en remake lär man ha något nytt under bältet att leverera och eventuellt en fläskigare budget än tjugotusen dollar att slänga på effekter och dylikt. Hade de skrivit om manuset till något eget och bara kallat filmen för The Homecoming hade jag lätt kunnat acceptera filmen för vad den är (eller hade kunnat bli), men jag personligen tittar hellre på gamla exploitationfilmer än moderna nollbudget-slashers med skådespelare som väldigt tydligt inte vet vad de sysslar med.

En intressant grej med den här filmen är dock att Adrienne King (Alice i de två första Friday The 13th filmerna) har lånat ut sin röst någon gång under filmen. Just när hon gör det har jag ingen aning om då jag troligen hade tappat intresset för länge sedan när hennes röst väl dök upp, men det är ändå intressant att hon lånade ut sin röst till en sån här skräpfilm.

Silent Night, Bloody Night: The Homecoming är skräp och totalt onödig. Leta reda på en ordentlig remaster av originalet istället för att slänga pengar på det här bottennappet.

No Comments

Night Of The Dark Full Moon (aka Silent Night, Bloody Night) av J

december 24th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

silent-night-bloody-nightButler herrgården är en av ortens mest beryktade hus efter att dess ägare – tillika grundare – Wilfred Butler (Philip Bruns) dog efter en mystisk olycka. Många år senare dyker Wilfred’s barnbarn Jeffrey Butler (James Patterson) upp för att sälja sin morfars hus till kommunen som har planer att demolera huset och jämna platsen med marken. Men någon har andra planer – någon som gömmer sig inne i huset, som lyssnar, observerar och väntar. Någon som är ute efter blod, någon som har ihjäl alla som kommer i närheten av den gamla herrgården…

Night Of The Dark Full Moon är en proto-slasher som spelades in 1970 men låg på hyllan fram till 1972 då den gick upp på bio. Filmen har döpts om till Silent Night, Bloody Night och är även känd som Death House, arbetstiteln för filmen var Zora. 2015 släpptes en uppföljare till filmen med titeln Silent Night, Bloody Night 2: Revival och är lite av en obskyr film att få tag på, vilket gjort att den är snuskigt dyr att köpa på skiva – vilket också är anledningen till att jag inte kommer recensera den… i alla fall inte just nu.

Hur som helst, Night Of The Dark Full Moon/Silent Night, Bloody Night är en helt okej proto-slasher. Skådespelarna är överlag ganska bra och manuset är hyfsat intressant, med ett slut som kräver att tittaren hänger med i filmen. Filmen osar 70-tal och jag blev smått förvånad över hur grafiskt ett av de första morden i filmen var, vilket förde mina tankar till den tidens exploitationfilmer – vilket filmen i det stora hela egentligen är.

Dvd utgåvan av filmen från Stax Entertainment var väldigt grynig, mörk och såg till större delen ut som en VHS-transfer. I vissa scener var det så mörkt att man knappt kunde urskilja vad fasen som hände och vissa dialoger gick knappt att urskilja vad de sa tack vare den usla ljudmixningen. Vinegar Syndrome släppte för två år sedan en gratis utgåva av filmen (då filmen är i public domain) i form av en uppfräschad 720p videofil man kunde ladda ned från deras hemsida – vilken de verkar ha tagit bort nu. Så vill man se filmen i bra kvalité får man nog dessvärre vända sig till internetpiraterna… eller införskaffa Film Chest utgåvan av filmen som tydligen ska vara en en bra remaster av filmen.

Nåja, överlag tycker jag som sagt att filmen var okej. Den hade sina stunder och nog finns det sämre filmer från samma tidsperiod än den här.

No Comments

The Dorm That Dripped Blood av J

december 18th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

the-dorm-that-dripped-bloodFyra studenter har tagit på sig att städa ur ett elevhem under julledigheten då huset ska rivas. De är emellertid inte ensamma i byggnaden då en psykotisk galning smyger runt i skuggorna och som har bestämt sig för att plocka dem av daga en efter en.

The Dorm That Dripped Blood (som även är känd som Death Dorm och Pranks) är en julslasher som inte känns som en julfilm överhuvudtaget och släpptes 1982. Folket som står framför kameran är överlag ganska bra även om de flesta bara medverkade i några andra produktioner efter den här filmen (eller inga alls), bortsett från Daphne Zuniga som debuterade här och som har medverkat i bland annat Spaceballs, The Fly II och TV-såpan Melrose Place. Effekterna ser dock för gräsliga ut och det syns väldigt väl att de inte hade speciellt mycket pengar att jobba med, men det tillför å andra sidan bara till filmens cheesighet.

Överlag tycker jag filmen är helt okej, det är inget mästerverk men den är inte heller dålig om man bortser de långt ifrån övertygande effekterna. Å andra sidan har jag svårt att tro att någon annan än en slasherfilmstittare skulle vilja titta på den här filmen heller. Så råkar man vara en sådan person och man inte har sett den här filmen tycker jag att man kan ta sig en titt på den.

No Comments

All Through The House av J

december 9th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

all-through-the-houseFör femton år sedan försattes ett lugnt julfirande grannskap i skräck när femåriga Jamie Garrett blev mystiskt bortrövad från hennes sovrum för att aldrig mer ses till.

Nutid. Den tjugotvååriga Rachel Kimmel (Ashley Mary Nunes) har kommit hem från college för att fira jul i det lugna och julbesatta grannskapet hon kallar barndomshem. Men i år är någonting annorlunda; grannskapet har nämligen fått besök av en galning iklädd en tomtedräkt som slaktar allt och alla som kommer i dennes väg och lämnar ett bloddrypande spår fram till Garrett huset. Har dessa två händelser någonting med varandra att göra?

All Through The House (eller A Christmas Nightmare som är en alternativ titel i England för filmen) är en riktigt blodig och våldsam julslasherfilm från 2015. Filmen är hyfsat välspelad, men har samtidigt ett ganska svagt manus. För att kompensera det bjuds det på gore, gore och gore och en upplösning som till och med fick mig som inbiten slasherfilmstittare att haja till. Det är troligtvis en av de mest kreativa upplösningarna jag har sett i en slasherfilm i alla fall…

Hur som helst är manuset som sagt svagt, inte bara berättelsemässigt utan även karaktärsmässigt. De flesta karaktärerna som dyker upp i filmen dyker upp i ett par sekunder (eller nån minut) för att sedan bli slaktade. Det hela för mina tankar till Friday The 13th: A New Beginning och man skulle väl egentligen kunna säga att det här är den filmen… om den hade utspelat sig under juletid… och haft lika stor halt av gore och blod.

Nåja. All Through The House kanske inte är den bästa julslasherfilmen som gjorts, men är man ute efter en slasherfilm med mycket, mycket blod och otrevliga mordsekvenser i kombination med ett hjärndött manus så är den gott värd en titt. Jag ger den en marginell rekommendation.

No Comments

To All A Goodnight av J

december 9th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

to-all-a-goodnightDet är juluppehåll vid flickskolan Calvin Finishing School och en handfull studenter som stannat kvar på skolan har planer att ha en fest medan skolans rektor är borta över julhelgen. Senare på kvällen dyker en grupp killar upp för att medverka i festligheterna och det ser ut att bli en fröjdefull jul för gruppen…. fram tills det att ett psykfall iklädd en tomtedräkt dyker upp och börjar ha ihjäl dem en efter en. Vem är galningen? Vad är dennes motiv? Har det någonting med nollningen som gick snett två år tidigare att göra?

To All A Goodnight är en lågbudget slasher (med en budget på cirka sjuttiotusen dollar) som fick en limiterad release till biografer den 30 Januari 1980 i USA av Intercontinental Releasing Corporation som har vissa likheter med Friday The 13th som släpptes senare samma år. Filmen släpptes 1983 på VHS i USA av Media Home Entertainment och släpptes slutligen på dvd och bluray av Scorpion Releasing med licens av MGM (som för närvarande äger rättigheterna till filmen) den 21 Oktober 2014. I regissörsstolen satt ingen mindre än David Hess, mannen som spelade ungefär samma karaktär i både Wes Craven’s The Last House On The Left och Ruggero Deodato’s House At The Edge Of The Park (eller La casa sperduta nel parco som den heter under dess italienska originaltitel). Hur som helst…

Det märks ganska väl att det inte direkt fanns någon större budget bakom filmen och att de i mångt och mycket fick lov att använda sig av det lilla de faktiskt hade att tillgå. Resultatet är hur som helst förvånansvärt underhållande för vad det är. To All A Goodnight är en cheesig och stundtals väldigt tafatt popcorn-slasher som avnjutes bäst med gott sällskap som man kan dela några härliga gapskratt tillsammans med, för läskig är ju knappast filmen…

To All A Goodnight är inte en felfri film och lider av ett visst tempoproblem tack vare en massa dialogscener som inträffar ungefär halvvägs igenom filmen. Den sista akten av filmen rycker dock upp filmen och avslutningen gjorde mig smått förvånad. Jag var inte alls beredd på att de skulle gå den vägen de gick, om vi säger så. Jag gillar hur som helst den här cheesiga julslashern och ger den en rekommendation. Ska du ha tag i ett exemplar lär du dock importera filmen från staterna och ha tillgång till en regionfri spelare, antingen dvd eller bluray.

No Comments

Silent Night av J

december 2nd, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

silent-nightJulen har kommit till den lilla staden Cryer, Wisconsin och julstämningen är på topp – fram tills det att staden får en oönskad gäst i form av en galning iklädd en tomtedräkt som bestämt sig för att bestraffa de som varit stygga. Kommer sheriff Cooper (Malcolm McDowell) och hans biträde Aubrey (Jaime King) kunna stoppa galningen innan han har gått igenom hela sin stygg-lista?

Silent Night från 2012 är en lös remake av 1984 års klassiska tomte-slasher Silent Night, Deadly Night och baseras även på Covina massakern som inträffade under julen 2008 i Los Angeles, Kalifornien. I förberedelse för remaken bestämde jag mig för att klämma mig igenom de fem originalfilmerna på nytt då jag inte hade sett dem på några år och jag tänkte inleda den här recensionen med en snabb resumé av vad jag tycker om just dessa fem filmer.

Silent Night, Deadly Night (vars arbetstitel var Slayride) är en av tungviktarna inom slashergenren, kanske tack vare den kontrovers som inträffade vid dess första release då arga föräldrar gick ur hem och hus för att protestera mot filmen. Filmen drogs efter någon vecka tillbaka av utgivningsbolaget TriStar Pictures tack vare kritiken bolaget fick och släpptes på nytt i Maj året därpå. Jag personligen älskar den här filmen. Den är både välgjord och välspelad, den har en intressant story och en härligt cheesig ton över sig utan att trava in i självparodi. Det är en av de bästa slasherfilmerna som gjorts i min mening.

Silent Night, Deadly Night 2 från 1987 å andra sidan är det totalt motsatta till vad den första filmen är. Den är uselt spelad, skrattretande kass och två tredjedelar av dess speltid är scener tagna direkt ur den första filmen bara för att kavla ut speltiden utan att behöva spendera några pengar. Hade de ansträngt sig och faktiskt spelat in en helt ny film istället för att ha snålat så hade nog den här filmen kunnat bli en cheesig kultklassiker, men icke. Silent Night, Deadly Night 3: Better Watch Out! från 1989 är snäppet bättre än tvåan och har bland annat Bill Moseley i skurkrollen. Dessvärre är det en ganska långtråkig slasherfilm som mestadels går på tomgång och efter fyrtio, fyrtiofem minuter började jag tappa intresset riktigt ordentligt. Okej film skulle jag väl säga, men har man tålamod som en femåring likt mig så kanske man borde se något annat.

Initiation: Silent Night, Deadly Night 4 från 1990 regisserades av allas våran Brian Yuzna (som även var med och skrev manuset) och lämnar slashergenren bakom sig och kliver istället in i body horror genren. Den är bättre än de två första uppföljarna men känns överlag ganska långtråkig. Den räddas dock av några riktigt snygga (och äckliga) scener i sann Yuzna-anda. Silent Night, Deadly Night 5: The Toy Maker från 1991 är Yuzna-producerad (han var även här med och skrev manus) och fortsätter att skippa slashertemat och koncentrerar sig istället här på mördarleksaker. Det är utan tvekan den bästa uppföljaren med några riktigt fräna effekter av Screaming Mad George och jag skulle nog faktiskt säga att den är rent av bra för att vara en direkt-till-video-uppföljare. Nåväl…

Jag hade ingen aning om att en remake hade kommit på Silent Night, Deadly Night i form av Silent Night och fick inte nys om det förrän jag lyssnade på The Hysteria Continues. Skeptikern i mig skrek hejdlöst men nu när jag har sett den så är jag minst sagt förvånad; den var förbannat jävla bra. Den är välspelad, har en lagom dos humor, en handfull referenser till originalet medans den gör någonting eget (och den gör det jävligt bra dessutom) och riktigt brutala mord. Jag gillar dessutom att de valt att ta filmen i en whodunit-riktning (även om den på sätt och vis fuskar lite grann) istället för en karaktärsstudie som i originalet. Absolut inget ont om originalet, men jag föredrar mina slashers som whodunit framför en karaktärsstudie – just sayin’…

Hur som helst tycker jag Silent Night är en riktigt, riktigt bra remake och hamnar i samma liga som My Bloody Valentine remaken (som har fäst sig vid mig mer och mer på senare år); en remake som är jävligt bra, men som inte riktigt når fram till originalet. Jag ger Silent Night två stora tummar upp hur som helst och en solklar rekommendation.

Läs gärna mina åtta (!) år gamla recensioner av Silent Night, Deadly Night 1, 2, 3, 4 och 5 också.

No Comments

Communion av J

november 11th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

CommunionAlice Spages (Paula E. Sheppard) är en tillbakadragen tolvårig flicka som bor tillsammans med sin mor, Catherine (Linda Miller), och hennes yngre syster, tioåriga Karen (Brooke Shields). Karen får mestadels deras moders uppmärksamhet medan Alice allt som oftast blir utelämnad från strålkastarljuset. Men när Karen hittas brutalt mördad i kyrkan precis innan hennes första nattvard riktas alla misstankar mot Alice. Saker och ting tar en ännu mer komplicerad vändning när fler av Alice’s familjemedlemmar och grannar i hennes lägenhetshus blir attackerade. Kan verkligen en tolv år gammal flicka vara kapabel till sådana här handlingar eller är det någon annan med en förvriden plan att ödelägga hennes familj?

Communion (som troligtvis är mer känd som Alice, Sweet Alice – eller Holy Terror i vissa länder) är en proto-slasher från 1976 som jag minns från mina tidiga dagar av skräckfilmstittande. Inte för att jag tyckte om den utan för att jag såg ungefär halva filmen innan jag gav upp och slängde i en våldsammare film i VHS-spelaren istället för det inspelade bandet jag hade filmen på. Communion är nämligen en slowburn; en film där skräcken kommer krypande istället för att den slängs i ansiktet på tittaren, vilket jag var allergisk mot i mina tidiga dagar som skräckfilmstittare.

Nu när jag (äntligen) har sett hela Communion (på 88 Films’ dvdutgåva under Alice, Sweet Alice namnet) från början till slut och med ett x antal år på nacken som inbiten skräckfantast (för att inte tala om slasherfan) så tycker jag att det är en okej film. Den är som sagt (väldigt) långsam och emellanåt hade jag smått svårt att hänga med i vad som hände tack vare att mina tankar seglade iväg åt ett annat håll än filmen.

Skådespelarinsatserna varierar. Större delen av dem är bra, men Paula E. Sheppard är fruktansvärd i rollen som Alice och Jane Lowry (som spelar karaktären moster Annie) gör förvisso ett rätt hyfsat jobb i sin rollsättning, men gode gud vilken irriterande kärring. Att de dessutom avslöjar vem som är bakom masken trettio minuter innan slutet dödar spänningen fullständigt (för mig) och även om slutet är hela filmens höjdpunkt så är jag inte helt nöjd med det valet…

Jag skulle inte kalla Communion för ett mästerverk, men den har sina stunder och är överlag en ganska förbisedd film. Står man ut med att den inte är perfekt på alla sätt och vis och vill se en hygglig (och bitvis ganska brutal) slasherfilm från eran innan uttrycket myntades tycker jag absolut man kan ge Communion/Alice, Sweet Alice en chans.

No Comments

Fat Chance av J

oktober 30th, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Fat ChanceTio feta män har blivit utplockade för att delta i det nya realityprogrammet By The Pound, en tävling inriktad på viktminskning, i förhoppning om att fullständigt rasa i vikt och stå som vinnare av en miljon dollar. Under tiden de tävlande kämpar för sin existens börjar de mystiskt att försvinna, en efter en. Det står snart klart att någon har bestämt sig för att se till så att deltagarna i tävlingen skickas hem i varsin liksäck…

Fat Chance (som fått den nya titeln Camp Massacre, av någon anledning) är en två timmar lång lågbudgetslasher från 2014 som försöker sig på det beprövade konceptet att kombinera slashergenren med komedi och det fungerar… sisådär. En del skämt fungerar ypperligt medan andra inte fungerar alls, vilket dessvärre är de skämt som det dras ut på också. Insatserna från de som står framför kameran är rätt hyfsade och det största dragplåstret filmen har är väl ex-porrstjärnan Bree Olson (som för övrigt är med i 3 minuter i hela filmen). Effekterna ser ganska bedrövliga ut och det märks att det inte riktigt fanns någon direkt budget att tala om bakom filmen (vilket man märker av ännu tydligare med tanke på att de har använt sig av olika vinklar och tricks med kameran för att slippa visa en hel del saker).

Filmens största problem är dock dess speltid. Två timmar är på tok för jävla långt för den här typen av film. Hade de klippt bort fyrtio, kanske fyrtiofem minuter av en massa onödig utfyllnad (vilket det finns gott om här) hade filmen blivit tightare och troligtvis roligare. Det hade kunnat bli en cheesig och underhållande liten film med en lagom speltid på runt en timme och femton till tjugo minuter. Men icke. Istället får vi en film som är på tok för lång för sitt eget bästa. Hade filmen varit kortare hade jag faktiskt kunnat haft överseende med dess andra brister. Jag menar, det är i grund och botten en cheesig slasherfilm med en näve tjockisskämt inslängt och vad finns inte att gilla med det?

Är man inte ett hardcore fan av slasherfilmer och bara måste se precis allt i den genren (likt mig) tycker jag att man kan låta den här filmen passera obemärkt. Det finns betydligt bättre filmer i den här genren där ute som man kan spendera sin tid framför istället.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud