| Subcribe via RSS

Al filo del hacha (aka Edge Of The Axe) av J

september 29th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Gerald Martin (Barton Faulks) är en tekniskt talangfull dagdrivare som precis har anlänt till Paddock County. Kort efter sin ankomst träffar han lokalbon Lillian Nebbs (Christina Marie Lane) och de två inleder snabbt en romantisk affär, samtidigt som det går en psykotisk mördare lös i området. Gerald lyckas snart hitta en koppling mellan offren och inser att hans Lillian kan vara mördarens nästa måltavla…

Al filo del hacha – eller Edge Of The Axe som den antagligen är mer känd som – är en spansk slasherfilm från 1988. Filmen hamnar någonstans mitt emellan bra och dålig för min del när det gäller slasherfilmer. Den är hyfsat välspelad, har en hyfsad atmosfär och är överlag ett hyfsat hantverk som film, men är samtidigt väldigt långdragen på sina ställen, effekterna är ingenting att skriva hem om direkt och filmen överlag är inte jättecheesig – vilket jag hade hoppats på.

Filmens största problem är att det blir lite av transportsträckor mellan morden och även om en del totalt ologisk dialog (och en del skådespel) fick mig att gapskratta så hade jag ändå svårigheter att koncentrera mig på filmen mellan morden. Filmens mordscener räddar filmen från att sjunka i alla fall och den bjuder även på en handfull småspännande jaktscener samt ett slut som fick mig till en början att klia mig i huvudet, men som föll mig helt i smaken när kronorna väl trillade ner.

Överlag tycker jag att Al filo del hacha/Edge Of The Axe är en okej slasherfilm från det sena 80-talet, även om jag hellre sätter mig och tittar på exempelvis Intruder från 1989 om jag ska sätta mig och titta på en slasherfilm från den eran av subgenren.

No Comments

Virus av J

september 9th, 2018 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Efter att en kemikalieläcka inträffat vid Hope Centre – en organisation dedikerad till att utfodra u-länder – i Papua Nya Guinea skickas ett fyrmannateam med kommandosoldater, ledda av löjtnant Mike London (José Gras), in för att undersöka saken. De springer snart ihop med ett TV-team bestående av den kända reportern Lia (Margie Newton) och hennes kameraman Pierre (Gabriel Renom), som är på jakt efter samma story som soldaterna ska undersöka. De bägge grupperna inser dock snart vad läckan vid Hope Centre orsakat; den förvandlar alla som andas in gasen till köttätande zombies – som i sin tur ökar hela tiden i antalet…

Oh boy… Virus – som likt de flesta andra italienska produktionerna som gjordes under 70- och 80-talet fick en massa olika aka-titlar, så som Zombie Inferno, Night Of The Zombies, Zombie Creeping Flesh och Hell Of The Living Dead – är en italiensk-spansk samproduktion från 1980, regisserad av schlockmästarna Bruno Mattei (under pseudonymen Vincent Dawn) och Claudio Fragasso (som inte fick någon regi credit alls) och skriven av Claudio Fragasso, José María Cunillés (under pseudonymen J.M. Cunilles) och Rossella Drudi (som inte fick någon credit för manusförfattandet).

Med allt det sagt; Virus är inte en bra film. Den är inte ens så dålig att den blir underhållande på grund av det. Filmens speltid på cirka hundra minuter är åt helvete för långt för den här typen av genrefilm. Speltiden är filmens största problem utan tvekan. Hade de klippt ner den med trettio minuter hade det blivit en tightare och troligtvis mer underhållande film än hur den blev. Filmens actionscener är så dåligt och styltigt utförda (för att inte tala om utdragna) att det blir mer en pina att sitta igenom dem än något man kan sitta och skratta åt. Det känns som att varken Mattei eller Fragasso hade en aning om vad de sysslade med när det kom till actiondelarna i filmen. Sen har vi de förbannade inklippen av djur som dyker upp titt som tätt och är enbart där för ren utfyllnad av speltid. Nu räknade jag inte alla gånger de hade klippt in helt meningslösa sekvenser med djur, men det måste ha varit över tio stycken i alla fall – vilket irriterade mig något fruktansvärt.

Skådespelarna är överlag värdelösa, i synnerhet Margie Newton. Karaktärerna är en bunt idioter och likt en del andra italienska zombieproduktioner står de flesta offer kvar där de står när de blir anfallna av zombies – de försöker alltså inte fly därifrån. Dubbningen var ingenting jag störde mig på direkt, men emellanåt kunde man se klart och tydligt att ljudet inte stämde överens med läpprörelserna på skådespelarna – vilket ibland kan bli hysteriskt kul. Ja, alltså inte i den här filmen då, men.. andra.. filmer.. moving on. Effekterna var hyfsade, i alla fall i italiensk skräpfilms mått mätta. Makeupen i filmen kunde ha varit bättre. Jag menar, italienarna är rätt välkända för sina zombiefilmer och de var jävligt duktiga på att göra äckliga och creepy zombies (se bara de i Zombi 2/Zombie Flesh Eaters och Burial Ground/Nights Of Terror/The Zombie Dead), men här känns de flesta zombies som rena hafsverken när det kommer till makeupen…

Medan jag satt och tittade på filmen slog det mig att jag måste ha hört filmens soundtrack någon annanstans. Efter att ha slängt ett öga på fodralet av min dvdutgåva – som är den svenska utgåvan från Njutafilms – insåg jag att jag faktiskt hade rätt; filmens soundtrack är direkt taget ifrån George A. Romero’s klassiker Dawn Of The Dead och den italienska trash-klassikern Contamination, Goblin komponerade musiken i bägge de filmerna och har även fått en credit för det i den här filmen – så musiken är ju i alla fall bra och stämningsfull, synd bara att Mattei och Fragasso valde att sno den från två bättre filmer.

Jag blev faktiskt ganska besviken på Virus. Jag trodde det skulle vara en betydligt mer underhållande zombiefilm än vad den visade sig vara. Den är trashig som fan, ja, men dess speltid är på tok för lång och alla dessa utfyllnadssekvenser i filmen dödar verkligen tempot – och filmens underhållningsfaktor – fullständigt. Skippa.

No Comments

Los ojos de Julia (aka Julia’s Eyes) av J

maj 7th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Tvillingsystrarna Julia (Belén Rueda) och Sara (Belén Rueda) bär båda på en ärftlig sjukdom som leder till total blindhet. Efter att ha fått en ond aning om att Sara, som har blivit blind av sjukdomen, råkat illa ut beger sig Julia och hennes man till systern för att kolla till henne – bara för att hitta henne död, tillsynes genom självmord. Julia vägrar hur som helst att tro på att systern skulle ha begått självmord, det är något som inte stämmer. Samtidigt som hon nu måste hantera sin egen sorg och förtvivlan måste hon dessutom leva med insikten att hon själv håller på att bli blind och i takt med att hennes värld mörknar börjar en dödlig fara närma sig…

Los ojos de Julia – eller Julias Ögon som den heter i Sverige – är en spansk thriller (med vissa influenser från skräckgenren) från 2010, producerad av bland annat Guillermo del Toro. Det är en välspelad film med en intressant idé som dessvärre faller lite platt tack vare ett otroligt förutsägbart manus och en lite för lång speltid. Det är alldeles för uppenbart vart allting är på väg och de vändningar som kommer går att förutse långt innan de presenteras för tittaren. Filmen har sina stunder då den är spännande men blir samtidigt lidande av hur förutsägbar den är.

Även om filmen är grymt förutsägbar så känner jag att jag tycker att den är helt okej. Står man ut med att vändningarna är väldigt förutsägbara fungerar Julias Ögon som en söndagstitt. Moving on.

No Comments

Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann av J

mars 10th, 2017 | Postad i Film, Komedi

Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och FörsvannDen gamle mannen Allan Karlsson (Robert Gustafsson) har levt ett långt och händelserikt liv, men har nu slutligen hamnat på ett ålderdomshem. På hans hundraårsdag bestämmer han sig emellertid för att kliva ut genom fönstret i hans rum och påbörjar ett oväntat äventyr.

Jag och min mor skulle gå och se Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann på den lokala bion under premiärveckan i slutet på December 2013. När vi väl kom till biografen insåg vi att det var ovanligt mycket folk där och när vi kom fram till entrén sa personalen inne i biografen att filmen var fullsatt. Jag hade aldrig varit med om en sådan sak häromkring och har inte varit med om det sedan dess heller.

Hur som helst har jag (och min mor) nu alltså sett filmen (bättre sent än aldrig, right?) och jag skulle väl ge den betyget okej. Jag hade förväntat mig en roligare film än vad jag fick, men den bjuder ändå på några sköna gapskratt och en småmysig berättelse som rullar förbi utan några större bekymmer. Skådespelarna är bra och filmen har förutom Gustafsson många välkända svenska ansikten (så som Mia Skäringer och Johan Rheborg) samt Alan Ford i en mindre roll som brittisk maffiaboss.

Jag har inte läst boken som den här filmen är baserad på och varken kan eller tänker göra några jämförelser mellan de två. Jag har dock hört att boken ska vara mer spektakulär, roligare och mer händelserik, vilket jag kan tänka mig då bok till film adoptioner ofta brukar tappa en hel del som jag tror de flesta vet.

Hur som helst; helt okej filmatisering även om jag hade förväntat mig mer än vad jag fick. Nu ska jag vänta på att uppföljaren, Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann, ska komma ut på dvd och bluray.

No Comments

28 Weeks Later av J

mars 20th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

28 Weeks LaterSju månader har gått sedan ”vredes-viruset” infekterade och utplånade större delen av Storbritannien’s befolkning. Den amerikanska armén har förklarat landet som säkert från infektion och har börjat återbefolka en del av London med brittiska flyktingar för att påbörja arbetet med att återuppbygga landet. Saker och ting går emellertid inte som planerat när en överlevande och bärare av ”vredes-viruset” hittas strax utanför den avspärrade säkra zonen och kort efter hennes ankomst bryter smittan ut på nytt…

Oh boy. Första gången jag såg 28 Weeks Later 2007 ville jag skjuta idioterna som låg bakom filmen. Precis allting var piss med hela filmen. Jag hatade filmen helt enkelt. Nu när jag har sett om den för första gången på nästan tio år tycker jag att den inte var så dålig som jag ville minnas att den var. Kameraarbetet är under all kritik förvisso. Jag kan inte komma på någon annan film (som inte är found footage) där kameran slängs så pass mycket som i den här filmen. Jag menar, så fort någonting spännande ska hända börjar kameran slängas åt alla möjliga håll så att vi som tittare inte ska begripa vad som pågår på skärmen vi tittar på. Skådespelarinsatserna är emellertid helt okej och manuset är det egentligen ingenting fel på heller, det är kameraarbetet som är skurken här (och de CGI-effekter som man lyckas uppfatta då och då).

28 Weeks Later är i grund och botten inte en dålig film, men tack vare att de verkar ha haft en kameraman som var aspackad under hela inspelningstiden så dras betyget ner väldigt, väldigt mycket. Blir man lätt åksjuk av att titta på film borde man verkligen inte titta på den här filmen, mot slutet lär man ha spytt ett par tre gånger i annat fall. Helt okej film om man kan se förbi det totalt värdelösa kameraarbetet.

No Comments

Atrocious av J

februari 6th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

AtrociousCristian (Cristian Valencia) och hans syster July (Clara Moraleda) åker tillsammans med sin familj iväg till deras gamla semesterhus i Sitges, El Garraf för att spendera den Heliga Veckan där. De får nys om den lokala legenden Melinda; en ung kvinna i röd klänning som sägs ha gått vilse och dött i en närliggande labyrint i början på 1940-talet. Det sägs att de som tappar bort sig i labyrinten nattetid kan få vägledning av Melinda’s vålnad.

När deras fars vän Carlos (Jose Masegosa) dyker upp frågar syskonen honom om Melinda, varpå han berättar om legenden och att det finns flera, olycksbådande versioner av den. Cristian och July beger sig in i labyrinten med varsin kamera för att dokumentera deras efterforskningar kring legenden. Saker och ting är emellertid inte vad de verkar vara, vilket syskonen snart blir varse om…

Den spansk-mexikanska samproduktionen Atrocious har en hel del likheter med den mer välkända The Blair Witch Project. Tempot är extremt långsamt och en hel del av speltiden går åt till att karaktärerna bara knallar runt inne i labyrinten utan att någonting vettigt egentligen händer. Även om syftet är att försöka skapa en tät och otäck stämning med bilder av tillsynes oändliga stigar inne i labyrinten blir det hela bara förbannat långdraget och tråkigt. Hade de klippt ut alla scener där syskonen går eller springer runt i labyrinten hade filmen troligen blivit minst en kvart kortare, men det hade även gjort filmen mer tight och kanske mer intressant.

Filmens slut är dock det som räddar alltihop från ett fullständigt haveri. De sista 20 minuterna av filmen är ganska spännande och upplösningen (som för en gångs skull ger en förklaring till vad som hänt i filmen) gör filmen värd att se åtminstone en gång. Hade filmen varit mer händelserik och intressant fram till denna punkt hade jag utan tvekan rekommenderat den, vilket jag inte tänker göra.

No Comments

The Rift av J

januari 16th, 2016 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

The RiftNär den experimentella ubåten Siren I försvinner på 30 000 fots djup bestämmer sig NATO för att skicka ner Siren II med ubåtarnas designer, Wick Hayes (Jack Scalia), för att undersöka vad som hänt. Ledda av Kapten Phillips (R. Lee Ermey) beger sig besättningen ner under ytan efter Siren I och dess svarta låda, som skickar ut signaler som de följer. Efter att nätt och jämnt ha tagit sig igenom en undervattenspricka börjar besättningen ombord på Siren II att hitta saker som inte ska vara där och de inser snart att det finns en risk att de inte kommer återvända till ytan…

Efter att James Cameron gjorde 1989 års The Abyss (recenserad här) började det dyka upp andra filmer som apade efter samma koncept, till exempel Leviathan (recenserad här), DeepStar Six och The Rift. Den här spansk-amerikanska samproduktionen regisserades av Juan Piquer Simón som tidigare hade gjort filmer som Mil gritos tiene la noche (aka Pieces, recenserad här) och Slugs, muerte viscosa (aka Slugs), vilket kanske säger en del om vart produktionsvärdet ligger…

The Rift är en lågbudget sci-fi skräckfilm med inslag av action och folk får tycka vad de vill, jag gillar den här filmen. Tempot i filmen är ganska långsamt och det dröjer en bra stund innan det faktiskt börjar hända saker, men det är samtidigt värt väntan. Enda problemet jag har med att filmen är långsam till en början är att speltiden (strax över 1 timme och 20 minuter) är löjligt kort för den här typen av film, vilket gör att slutet känns väldigt snabbt överstökat. De bygger liksom upp en ganska tät stämning och fimpar sedan av majoriteten av karaktärerna i en handvändning tack vare den korta speltiden.

Effekterna dyker till större delen upp mot slutet av filmen och varierar från cheesiga till imponerande och har man sett någon av Simón’s tidigare filmer vet man nog vad man har att vänta. Skådespelarna är bra, men R. Lee Ermey är den som lyser starkast här. Hans prestation är suverän och jag blev ganska förvånad att hans karaktär för en gångs skull inte är en gapande skitstövel som man är så van att se honom som.

Jag tycker The Rift är en fin B-film som (även om den har en del brister) är ganska underhållande för vad den är. Det är inget mästerverk, men den rullar förbi utan några större bekymmer och är en bra popcornrulle. Rekommenderas.

No Comments

Non si deve profanare il sonno dei morti av J

november 5th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Non si deve profanare il sonno dei mortiAntikhandlaren George (Ray Lovelock) beger sig iväg på semester till den engelska landsbygden på sin motorcykel för att renovera ett hus han äger där ute. När han stannar vid en bensinmack för att tanka blir hans motorcykel demolerad efter att den unga kvinnan Edna (Cristina Galbó), som är på väg till sin syster för att hjälpa sin svåger att få in henne på ett behandlingshem, har backat på den.

I gengäld för att ha förstört hans motorcykel erbjuder Edna George lift och de beger sig iväg. När de väl kommit fram till Edna’s syster finner de hennes man brutalt mördad och tillkallar polis. Inspektören (Arthur Kennedy) som får fallet på sitt bord misstänker genast att Edna, hennes syster och George varit involverade i dödsfallet, ovetandes om att de nyligen avlidna har börjat vakna till liv igen tack vare strålningen som utsöndrats ifrån en ny strålningsmaskin som bönderna i området har börjat använda sig av för att förstöra insekters nervsystem och således bli av med ohyran.

Jag såg den här filmen för ganska precis tio år sedan tillsammans med en kompis en tidig sommarmorgon efter en lång natt av öl och film. Jag minns att jag trodde att det skulle vara en tråkig eller rent av trashig film från 70-talet. Det visade sig att jag faktiskt tyckte att den var riktigt, riktigt bra och bestämde mig för att jag absolut skulle se om den snart. Jag gjorde aldrig det och filmen gled in i glömskan…

Nu har jag äntligen sett om Non si deve profanare il sonno dei morti, som enligt IMDB betyder Do Not Speak Ill Of The Dead på engelska. Tittar man istället på den engelska Wikipedia sidan om filmen finner man att titeln betyder Do Not Profane The Sleep Of The Dead (vi finner även att filmen hade titeln No profanar el sueño de los muertos i Spanien, vilket ska betyda samma sak som den italienska titeln av filmen). Letar man sedan upp en vettig översättare på internet från italienska till engelska finner man att titeln betyder You Must Not Profane The Sleep Of The Dead. Så ja, lite luddigt är det. Hur som helst; filmen har fått totalt 16 olika release-titlar världen över och några av dem är Let Sleeping Corpses Lie, The Living Dead, The Living Dead At Manchester Morgue, Breakfast At The Manchester Morgue och den besynnerliga titeln Don’t Open The Window.

Filmen hamnade i blåsväder i England under Video Nasties eran och blev provad i domstol under ”Obscene Publications Act”. Filmen blev aldrig dömd, men släpptes 1985 med 1 minut och 53 sekunders klipp och det skulle dröja ända fram till 2002 innan den brittiska publiken kunde beskåda filmen i sin fullständiga version.

Så, hur är filmen i sig då? Inget speciellt egentligen. Hela filmen för mina tankar till Zombi 2/Zombie Flesh Eaters (recenserad här) som kom fem år efter, där det egentligen inte händer speciellt mycket heller förrän mot slutet av filmen. Förväntar man sig blod, gore och splatter blir man nog ganska besviken då den här filmen, likt Zombi 2, har en långsam uppbyggnad fram till det hyfsat överraskande slutet. Skådespelarna är bra (speciellt Cristina Galbó vars känslomässiga skådespelande troligtvis var ganska autentisk då hon bara några dagar innan inspelningen förlorade sin make Peter Lee Lawrence i cancer) och för att vara en film från 1974 ser effekterna riktigt bra ut, de rent av imponerade emellanåt. Jag brukar dock oftast spy galla över filmer där man får sitta i tusen miljarder år och vänta på att någonting ska hända och det här är väl egentligen en sån film, men i det här fallet gillar jag den faktiskt. Filmens sista akt är det som får mig att omfamna den här filmen och ursäkta det långsamma tempot den haft fram till dess.

Är du ett fan av Zombi 2 faller nog Non si deve profanare il sonno dei morti dig i smaken. Den har ett långsamt tempo, men sista akten är vad som gör att filmen får ett rejält uppsving och att jag ger den en rekommendation.

No Comments

Mama av J

oktober 24th, 2015 | Postad i Film, Skräck/Rysare

MamaFem år har gått sedan Lucas’ (Nikolaj Coster-Waldau) brorsbarn blev kidnappade av sin far efter att han hade fått ett sammanbrott och skjutit några kollegor och sin ex-fru. Med hjälp av två sökare finner han slutligen sina brorsbarn, utan några som helst spår av sin bror, i en avsides belagd stuga mitt ute i skogen. De två barnen, som har vuxit upp utan någon som helst social interaktion, blir satta under psykologisk utvärdering av Dr. Dreyfuss (Daniel Kash).

Lucas inleder en tvist mot sin brors ex-frus syster, Jean (Jane Moffat), om vårdnaden av barnen och får hjälp av Dr. Dreyfuss att få den, då denne vill ha fortsatt tillgång till dem. Lucas, hans flickvän Annabel (Jessica Chastain) och de två barnen flyttar in i ett hus som blivit tillhandahållit av institutionen Dr. Dreyfuss jobbar vidare som ett villkor på att Lucas får vårdnaden om barnen. Men det dröjer inte länge förrän underliga saker börjar att inträffa i huset och det verkar som att någon – eller något – har följt med de två barnen från stugan…

När Mama (som är en långfilmsversion av kortfilmen Mamá från 2008) var på gång berättade en av mina arbetskompisar om den och han trodde att den skulle kanske kunna vara ganska bra och vi diskuterade om att kanske se den. Vi gjorde aldrig det. Nu, två år senare, kom jag över den för en billig penning på Dollarstore och bestämde mig således att köpa den.

Filmen i sig är ingenting speciellt egentligen. Vi har sett den här typen av spökrysare så jävla många gånger nu att man börjar undra om manusförfattarna verkligen tror att de gör någonting unikt när de skriver ett sånt här manus. Filmen är varken läskig, speciellt spännande och är som alla andra spökrysare otroligt seg till en början. Men av någon anledning tyckte jag att storyn, allt eftersom att den utvecklade sig, blev ganska intressant. Förstå mig rätt, det var ingenting som höjde pulsen men det var inte heller en film jag bara ville skrika åt och börja kasta godispapper på TVn av.

När jag insåg att ingen mindre än Guillermo del Toro satt i den exekutiva producent stolen blev jag genast skeptisk. Folk hyllar denne man och lyfter honom om och om igen till skyarna (likt Dario Argento), men det enda karln har lyckats framföra (antingen som manusförfattare, producent eller regissör) som har haft något som helst underhållningsvärde som jag hittills har sett är Hellboy filmerna och Blade II. Allt annat har varit dödstråkig skit (så som El Orfanato, som kanske är den tråkigaste jävla filmen jag någonsin har sett). Men för en gångs skull har han hittat ett projekt som inte var helt dödfött från första början i alla fall.

Nåväl. Mama är som sagt ingenting speciellt och hade någon annan än del Toro suttit i den exekutiva producent stolen hade troligtvis filmen försvunnit i den uppsjö av spökrysare som finns där ute. Hur som helst är det en helt okej film, om man lyckas traggla sig igenom den första biten av filmen.

No Comments

Beyond Re-Animator av J

april 3rd, 2015 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

Beyond Re-AnimatorEfter att Dr. Herbert West’s (Jeffrey Combs) senaste experiment har gått åt skogen blir en ung kvinna dödad och medan han blir bortförd av polis tappar han en spruta med sin reagent, som blir upplockad av kvinnans yngre broder.

Tretton år senare sitter West bakom lås och bom efter att hans tidigare assistent, Dan Cain, har vittnat mot honom. Saker och ting tar en oväntad vändning när den nya fängelsedoktorn, Dr. Howard Phillips (Jason Barry), dyker upp och begär att få West som assistent. Det visar sig snart att Phillips var pojken som plockade upp West’s reagent och att han har för avsikt att hjälpa West vidare med hans forskning innanför fängelsemurarna…

Beyond Re-Animator är ett steg upp från Bride i mitt tycke. Den är blodigare, lite roligare och betydligt mer intressant än sin föregångare.. även om den inte når ända upp till den första filmen. Skådespelarna är hyfsade och Jeffrey Combs snor givetvis återigen hela showen som Herbert West. Effekterna ser faktiskt ganska bra ut (så när som på en docka mot slutet av filmen, även om den tillför en komisk aspekt till scenen). Jag kan dock tycka att de hade kunnat slafsa till det hela lite mer än vad de gjort.

Till skillnad från de två tidigare filmerna, som spelades in i USA, spelades den här tredje filmen in i Spanien då Brian Yuzna hade startat en filmstudio där (Fantastic Factory) för att massproducera billiga skräckfilmer (vilket jag inte hade en aning om fram tills det att H informerade mig om det). Det här är dessvärre (hittills) den sista filmen i Re-Animator serien, även om en fjärde film (House Of Re-Animator) var planerad för en sådär 10 år sedan. Det projektet verkar ha blivit skrotat hur som helst tyvärr och jag betvivlar att vi kommer få återse Hebert West… i alla fall i ytterligare en uppföljare.

Överlag gillar jag Beyond Re-Animator mer än Bride Of Re-Animator, men samtidigt föredrar jag den första Re-Animator filmen över uppföljarna. Trean är dock en underhållande film som håller intresset uppe större delen av filmen och det känns inte som att filmen står och trampar på samma ställe i en timme innan något börjar hända. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud