Helt Perfekt Glob

Uncharted av J

Den gatusmarta bartendern Nathan ”Nate” Drake (Tom Holland) blir en kväll kontaktad av Victor ”Sully” Sullivan (Mark Wahlberg), en lycksökare som säger sig ha jobbat med Nate’s bror, Sam, som han inte har hört av på flera år. Sully berättar för Nate att Sam försvann spårlöst efter att ha hjälpt honom stjäla Juan Sebastian Elcano’s dagbok, i jakten på den förmögenheten Ferdinand Magellan hade samlat ihop som försvann för femhundra år sedan. I hopp om att återfinna sin bror bestämmer sig Nate att hjälpa Sully.

Men det som började som en kupp utvecklar sig snabbt till ett race mot den korrupte Santiago Moncada (Antonio Banderas), som anser att han och hans familj är de rättmätiga arvtagarna till skatten, som tar dem från världsdel till världsdel, i deras sökande efter skatten.

Jag har varit ett die hard fan av Uncharted spelen i över tio års tid nu och när jag hörde att vi äntligen skulle få en filmadoption på franchisén vart jag så klart intresserad, men samtidigt smått skeptisk. Dels hade det varit prat om att filmen skulle göras i flera år, men också dels för att ett tio till fjorton timmar långt spels story är väldigt svårt att koka ner till en omkring två timmar lång film. Hur som helst försökte jag hålla nere förväntningarna och nu när jag äntligen sett filmen (då jag missade den när den gick på bio) så var nog det bra…

Jag förstod att Uncharted filmen inte skulle klara av att berätta en lika over the top och actionpackad berättelse som källmaterialet den är baserad på, men jag hoppades i alla fall på att få ett underhållande action-äventyr – och det fick jag. Fast kanske inte på det sättet jag hade hoppats på.

Filmen är till att börja med en origin story, så en del av speltiden går åt till att vi ska lära känna karaktärerna, vilket i sin tur gör att filmens potentiella actionscener får stryka lite grann på foten och blir mindre bombastiska mot vad de borde ha varit. Mängden actionscener blir dessutom påverkade av det här och även om jag aldrig hade tråkigt när jag satt och tittade på filmen så kändes det som att det fattades något – ja, actionscenerna. Uncharted spelen har alltid handlat om over the top action och äventyr, ofta med övernaturliga inslag. Uncharted filmen levererade en del av det, men kunde definitivt att laddat ur sig ännu mer än vad den levererade i slutändan.

Castingen i filmen är överlag bra, men jag kunde under min titt inte slå ifrån mig tanken att Mark Wahlberg (även om hans prestation här är både bra och underhållande) var otroligt felcastad som Sully – som de dessutom har förändrat från spelen. I spelen är Sully en gråhårig kvinnokarl som både är partner med, men fungerar också lite som en fadersfigur för Nathan Drake. När man får se hur Nate och Sully kom i kontakt med varandra i en flashback sekvens i ett av spelen så känns det som att Sully inte bara ser potential i Nate, utan att han också börjar få någon form av faderskänslor för honom. I filmen vill Sully bara utnyttja Nate så mycket han kan för att få det han vill (i alla fall fram till slutet). Det är väldigt stor kontrast mellan hur Sully är i spelen mot hur han är i filmen. För den som inte spelat spelen så är det så klart ingenting den personen kommer att tänka på, men för mig, som har spelat igenom dem ett flertalet gånger (och som har Sully som sin favoritkaraktär i franchisén), så var det en gnutta irriterande att se hur de gjort om karaktären för filmen. Hur som helst…

Även om jag tycker att filmen hade en handfull brister så gillade jag den ändå. Som ett action-äventyr fungerar Uncharted filmen bra. Som en trogen adoption av Uncharted spelen faller den bitvis platt – som de flesta andra filmadoptioner av spel. Uncharted filmen är hur som helst en av de bättre adoptionerna, även om jag personligen – som ett fan av spelen – störde mig på en handfull saker – saker som skulle kunna förbättras i en uppföljare, vilket den här filmen givetvis lämnar dörren öppen och med tanke på hur mycket pengar den dragit in så kan vi säkerligen förvänta oss en sådan inom en närmare framtid.

Hur som helst, jag ger Uncharted filmen en tumme upp. Rekommenderas.

Voces av J

Daniel (Rodolfo Sancho) och hans fru Sara (Belén Fabra) har precis flyttat in i ett äldre,  nedgånget hus tillsammans med deras son Eric (Lucas Blas) som de har planerat att rusta upp och senare sälja. Det de inte vet om är att huset är beryktat bland lokalbefolkningen som hemsökt och det dröjer inte speciellt länge innan Eric börjar höra underliga röster över walkie talkien han och hans far använder sig av.

Voces – Rösterna i Sverige och Don’t Listen i övriga världen (antagligen för att det släpptes en skräckfilm med den engelska titeln The Voices tidigare i år, för att inte tala om Ryan Reynolds filmen från 2014 med samma titel) – är en ganska generisk haunted house skräckfilm till ytan. Den är inte nämnvärt läskig eller egentligen speciellt spännande och spelar på samma strängar som valfri amerikansk spökhusfilm som kommit de sista tio åren, men till skillnad från de filmerna tar den ett par, tre ganska mörka vändningar och vägar fram till det becksvarta slutet som känns som en ordentlig smocka rakt i ansiktet.

Överlag är det inte en speciellt märkvärdig film egentligen, men tack vare att den törs ta ut på svängarna som inte de amerikanska filmerna gör så blir den i slutändan hyfsat sevärd även om den är rätt generisk. Det som gör hela filmen är väl dess slut egentligen, som jag inte såg komma överhuvudtaget.

Voces är ingen kioskvältare direkt och återanvänder många av de klyschor som blivit en form av mall för den här typen av filmer de sista tio, femton åren, men den tar ut så pass på svängarna med konceptet och skjuter in egna mörka idéer som gör att filmen i slutändan fungerar bra – även om vägen dit känns rätt generisk.

Skulle jag rekommendera den? Jo, jag tror det. Kan man förbise att den inte är jätteoriginell i sitt koncept – eller om man bara är en sucker för spökhusfilmer – så är den värd en titt.

Rambo: Last Blood av J

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har återvänt hem till sin bortgångne fars hästranch i Arizona och lever ett stillsamt liv tillsammans med sitt syskonbarn Gabriela (Yvette Monreal) och hennes mormor Maria (Adriana Barraza), ständigt kämpandes med hans sjudande känslor. Men när så Gabriela får en invit till en vän i Mexiko för att finna hennes far som hon inte sett sedan hon var liten beger hon sig iväg och hamnar snart i klorna på en kartell. John beger sig efter henne när han nås av nyheten och efter en konfrontation med kartellen lämnas han svårt misshandlad.

Deras första misstag var att kidnappa Gabriela, deras andra misstag var att inte döda John när de hade chansen…

Som en action-thriller är Rambo: Last Blood en bra film. Den är välspelad och bygger sakta upp filmen till dess klimax för att sedan gå ut med en jävligt stor smäll. Grejen är bara den att det inte känns som en Rambo film. Hade de bara bytt namn på Stallone’s karaktär och namnet på filmen hade det kunnat varit vilken dussinfilm inom action-thriller kategorin som helst.

Jag vet inte om det är på grund av Stallone’s ålder eller vad det kan bero på, men filmen har inte alls samma nivå av action som de tidigare filmerna. Visst, filmens slut skrek Rambo lång väg men hade filmen varit i stuk med de tidigare filmerna hade filmens action varit mer utspridd över hela filmen istället för att allting kommer under de sista tjugo minuterna – som nästan såg ut som en klippshow där Rambo slaktade sina motståndare på löpande band.

Jag gillade vad de gjorde här, men filmen känns samtidigt en aningen generisk och fattig på action jämfört med dess föregångare. Om de hade kunnat gjort en bättre film – och således ett bättre avslut på franchisén – vet jag inte. Antagligen. Men jag gillade åtminstone filmen för vad den var, även om den inte kändes som en Rambo film. Den får en marginell tumme upp trots det.

Al filo del hacha (aka Edge Of The Axe) av J

Gerald Martin (Barton Faulks) är en tekniskt talangfull dagdrivare som precis har anlänt till Paddock County. Kort efter sin ankomst träffar han lokalbon Lillian Nebbs (Christina Marie Lane) och de två inleder snabbt en romantisk affär, samtidigt som det går en psykotisk mördare lös i området. Gerald lyckas snart hitta en koppling mellan offren och inser att hans Lillian kan vara mördarens nästa måltavla…

Al filo del hacha – eller Edge Of The Axe som den antagligen är mer känd som – är en spansk slasherfilm från 1988. Filmen hamnar någonstans mitt emellan bra och dålig för min del när det gäller slasherfilmer. Den är hyfsat välspelad, har en hyfsad atmosfär och är överlag ett hyfsat hantverk som film, men är samtidigt väldigt långdragen på sina ställen, effekterna är ingenting att skriva hem om direkt och filmen överlag är inte jättecheesig – vilket jag hade hoppats på.

Filmens största problem är att det blir lite av transportsträckor mellan morden och även om en del totalt ologisk dialog (och en del skådespel) fick mig att gapskratta så hade jag ändå svårigheter att koncentrera mig på filmen mellan morden. Filmens mordscener räddar filmen från att sjunka i alla fall och den bjuder även på en handfull småspännande jaktscener samt ett slut som fick mig till en början att klia mig i huvudet, men som föll mig helt i smaken när kronorna väl trillade ner.

Överlag tycker jag att Al filo del hacha/Edge Of The Axe är en okej slasherfilm från det sena 80-talet, även om jag hellre sätter mig och tittar på exempelvis Intruder från 1989 om jag ska sätta mig och titta på en slasherfilm från den eran av subgenren.

Virus av J

Efter att en kemikalieläcka inträffat vid Hope Centre – en organisation dedikerad till att utfodra u-länder – i Papua Nya Guinea skickas ett fyrmannateam med kommandosoldater, ledda av löjtnant Mike London (José Gras), in för att undersöka saken. De springer snart ihop med ett TV-team bestående av den kända reportern Lia (Margie Newton) och hennes kameraman Pierre (Gabriel Renom), som är på jakt efter samma story som soldaterna ska undersöka. De bägge grupperna inser dock snart vad läckan vid Hope Centre orsakat; den förvandlar alla som andas in gasen till köttätande zombies – som i sin tur ökar hela tiden i antalet…

Oh boy… Virus – som likt de flesta andra italienska produktionerna som gjordes under 70- och 80-talet fick en massa olika aka-titlar, så som Zombie Inferno, Night Of The Zombies, Zombie Creeping Flesh och Hell Of The Living Dead – är en italiensk-spansk samproduktion från 1980, regisserad av schlockmästarna Bruno Mattei (under pseudonymen Vincent Dawn) och Claudio Fragasso (som inte fick någon regi credit alls) och skriven av Claudio Fragasso, José María Cunillés (under pseudonymen J.M. Cunilles) och Rossella Drudi (som inte fick någon credit för manusförfattandet).

Med allt det sagt; Virus är inte en bra film. Den är inte ens så dålig att den blir underhållande på grund av det. Filmens speltid på cirka hundra minuter är åt helvete för långt för den här typen av genrefilm. Speltiden är filmens största problem utan tvekan. Hade de klippt ner den med trettio minuter hade det blivit en tightare och troligtvis mer underhållande film än hur den blev. Filmens actionscener är så dåligt och styltigt utförda (för att inte tala om utdragna) att det blir mer en pina att sitta igenom dem än något man kan sitta och skratta åt. Det känns som att varken Mattei eller Fragasso hade en aning om vad de sysslade med när det kom till actiondelarna i filmen. Sen har vi de förbannade inklippen av djur som dyker upp titt som tätt och är enbart där för ren utfyllnad av speltid. Nu räknade jag inte alla gånger de hade klippt in helt meningslösa sekvenser med djur, men det måste ha varit över tio stycken i alla fall – vilket irriterade mig något fruktansvärt.

Skådespelarna är överlag värdelösa, i synnerhet Margie Newton. Karaktärerna är en bunt idioter och likt en del andra italienska zombieproduktioner står de flesta offer kvar där de står när de blir anfallna av zombies – de försöker alltså inte fly därifrån. Dubbningen var ingenting jag störde mig på direkt, men emellanåt kunde man se klart och tydligt att ljudet inte stämde överens med läpprörelserna på skådespelarna – vilket ibland kan bli hysteriskt kul. Ja, alltså inte i den här filmen då, men.. andra.. filmer.. moving on. Effekterna var hyfsade, i alla fall i italiensk skräpfilms mått mätta. Makeupen i filmen kunde ha varit bättre. Jag menar, italienarna är rätt välkända för sina zombiefilmer och de var jävligt duktiga på att göra äckliga och creepy zombies (se bara de i Zombi 2/Zombie Flesh Eaters och Burial Ground/Nights Of Terror/The Zombie Dead), men här känns de flesta zombies som rena hafsverken när det kommer till makeupen…

Medan jag satt och tittade på filmen slog det mig att jag måste ha hört filmens soundtrack någon annanstans. Efter att ha slängt ett öga på fodralet av min dvdutgåva – som är den svenska utgåvan från Njutafilms – insåg jag att jag faktiskt hade rätt; filmens soundtrack är direkt taget ifrån George A. Romero’s klassiker Dawn Of The Dead och den italienska trash-klassikern Contamination, Goblin komponerade musiken i bägge de filmerna och har även fått en credit för det i den här filmen – så musiken är ju i alla fall bra och stämningsfull, synd bara att Mattei och Fragasso valde att sno den från två bättre filmer.

Jag blev faktiskt ganska besviken på Virus. Jag trodde det skulle vara en betydligt mer underhållande zombiefilm än vad den visade sig vara. Den är trashig som fan, ja, men dess speltid är på tok för lång och alla dessa utfyllnadssekvenser i filmen dödar verkligen tempot – och filmens underhållningsfaktor – fullständigt. Skippa.

Los ojos de Julia (aka Julia’s Eyes) av J

Tvillingsystrarna Julia (Belén Rueda) och Sara (Belén Rueda) bär båda på en ärftlig sjukdom som leder till total blindhet. Efter att ha fått en ond aning om att Sara, som har blivit blind av sjukdomen, råkat illa ut beger sig Julia och hennes man till systern för att kolla till henne – bara för att hitta henne död, tillsynes genom självmord. Julia vägrar hur som helst att tro på att systern skulle ha begått självmord, det är något som inte stämmer. Samtidigt som hon nu måste hantera sin egen sorg och förtvivlan måste hon dessutom leva med insikten att hon själv håller på att bli blind och i takt med att hennes värld mörknar börjar en dödlig fara närma sig…

Los ojos de Julia – eller Julias Ögon som den heter i Sverige – är en spansk thriller (med vissa influenser från skräckgenren) från 2010, producerad av bland annat Guillermo del Toro. Det är en välspelad film med en intressant idé som dessvärre faller lite platt tack vare ett otroligt förutsägbart manus och en lite för lång speltid. Det är alldeles för uppenbart vart allting är på väg och de vändningar som kommer går att förutse långt innan de presenteras för tittaren. Filmen har sina stunder då den är spännande men blir samtidigt lidande av hur förutsägbar den är.

Även om filmen är grymt förutsägbar så känner jag att jag tycker att den är helt okej. Står man ut med att vändningarna är väldigt förutsägbara fungerar Julias Ögon som en söndagstitt. Moving on.

Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann av J

Den gamle mannen Allan Karlsson (Robert Gustafsson) har levt ett långt och händelserikt liv, men har nu slutligen hamnat på ett ålderdomshem. På hans hundraårsdag bestämmer han sig emellertid för att kliva ut genom fönstret i hans rum och påbörjar ett oväntat äventyr.

Det tog tid, men nu har jag äntligen (bättre sent än aldrig, right?) sett Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann och jag skulle väl ge den betyget okej. Jag hade förväntat mig en roligare film än vad jag fick, men den bjuder ändå på några sköna gapskratt och en småmysig berättelse som rullar förbi utan några större bekymmer. Skådespelarna är bra och filmen har förutom Gustafsson många välkända svenska ansikten (så som Mia Skäringer och Johan Rheborg) samt Alan Ford i en mindre roll som brittisk maffiaboss.

Jag har inte läst boken som den här filmen är baserad på och varken kan eller tänker göra några jämförelser mellan de två. Jag har dock hört att boken ska vara mer spektakulär, roligare och mer händelserik, vilket jag kan tänka mig då bok till film adoptioner ofta brukar tappa en hel del som jag tror de flesta vet.

Hur som helst; helt okej filmatisering även om jag hade förväntat mig mer än vad jag fick. Nu ska jag vänta på att uppföljaren, Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann, ska komma ut på dvd och bluray.

28 Weeks Later av J

Sju månader har gått sedan ”vredes-viruset” infekterade och utplånade större delen av Storbritannien’s befolkning. Den amerikanska armén har förklarat landet som säkert från infektion och har börjat återbefolka en del av London med brittiska flyktingar för att påbörja arbetet med att återuppbygga landet. Saker och ting går emellertid inte som planerat när en överlevande och bärare av ”vredes-viruset” hittas strax utanför den avspärrade säkra zonen och kort efter hennes ankomst bryter smittan ut på nytt…

Oh boy. Första gången jag såg 28 Weeks Later 2007 ville jag skjuta idioterna som låg bakom filmen. Precis allting var piss med hela filmen. Jag hatade filmen helt enkelt. Nu när jag har sett om den för första gången på nästan tio år tycker jag att den inte var så dålig som jag ville minnas att den var. Kameraarbetet är under all kritik förvisso. Jag kan inte komma på någon annan film (som inte är found footage) där kameran slängs så pass mycket som i den här filmen. Jag menar, så fort någonting spännande ska hända börjar kameran slängas åt alla möjliga håll så att vi som tittare inte ska begripa vad som pågår på skärmen vi tittar på. Skådespelarinsatserna är emellertid helt okej och manuset är det egentligen ingenting fel på heller, det är kameraarbetet som är skurken här (och de CGI-effekter som man lyckas uppfatta då och då).

28 Weeks Later är i grund och botten inte en dålig film, men tack vare att de verkar ha haft en kameraman som var aspackad under hela inspelningstiden så dras betyget ner väldigt, väldigt mycket. Blir man lätt åksjuk av att titta på film borde man verkligen inte titta på den här filmen, mot slutet lär man ha spytt ett par tre gånger i annat fall. Helt okej film om man kan se förbi det totalt värdelösa kameraarbetet.

Atrocious av J

Cristian (Cristian Valencia) och hans syster July (Clara Moraleda) åker tillsammans med sin familj iväg till deras gamla semesterhus i Sitges, El Garraf för att spendera den Heliga Veckan där. De får nys om den lokala legenden Melinda; en ung kvinna i röd klänning som sägs ha gått vilse och dött i en närliggande labyrint i början på 1940-talet. Det sägs att de som tappar bort sig i labyrinten nattetid kan få vägledning av Melinda’s vålnad.

När deras fars vän Carlos (Jose Masegosa) dyker upp frågar syskonen honom om Melinda, varpå han berättar om legenden och att det finns flera, olycksbådande versioner av den. Cristian och July beger sig in i labyrinten med varsin kamera för att dokumentera deras efterforskningar kring legenden. Saker och ting är emellertid inte vad de verkar vara, vilket syskonen snart blir varse om…

Den spansk-mexikanska samproduktionen Atrocious har en hel del likheter med den mer välkända The Blair Witch Project. Tempot är extremt långsamt och en hel del av speltiden går åt till att karaktärerna bara knallar runt inne i labyrinten utan att någonting vettigt egentligen händer. Även om syftet är att försöka skapa en tät och otäck stämning med bilder av tillsynes oändliga stigar inne i labyrinten blir det hela bara förbannat långdraget och tråkigt. Hade de klippt ut alla scener där syskonen går eller springer runt i labyrinten hade filmen troligen blivit minst en kvart kortare, men det hade även gjort filmen mer tight och kanske mer intressant.

Filmens slut är dock det som räddar alltihop från ett fullständigt haveri. De sista 20 minuterna av filmen är ganska spännande och upplösningen (som för en gångs skull ger en förklaring till vad som hänt i filmen) gör filmen värd att se åtminstone en gång. Hade filmen varit mer händelserik och intressant fram till denna punkt hade jag utan tvekan rekommenderat den, vilket jag inte tänker göra.

The Rift av J

När den experimentella ubåten Siren I försvinner på 30 000 fots djup bestämmer sig NATO för att skicka ner Siren II med ubåtarnas designer, Wick Hayes (Jack Scalia), för att undersöka vad som hänt. Ledda av Kapten Phillips (R. Lee Ermey) beger sig besättningen ner under ytan efter Siren I och dess svarta låda, som skickar ut signaler som de följer. Efter att nätt och jämnt ha tagit sig igenom en undervattenspricka börjar besättningen ombord på Siren II att hitta saker som inte ska vara där och de inser snart att det finns en risk att de inte kommer återvända till ytan…

Efter att James Cameron gjorde 1989 års The Abyss (recenserad här) började det dyka upp andra filmer som apade efter samma koncept, till exempel Leviathan (recenserad här), DeepStar Six och The Rift. Den här spansk-amerikanska samproduktionen regisserades av Juan Piquer Simón som tidigare hade gjort filmer som Mil gritos tiene la noche (aka Pieces, recenserad här) och Slugs, muerte viscosa (aka Slugs), vilket kanske säger en del om vart produktionsvärdet ligger…

The Rift är en lågbudget sci-fi skräckfilm med inslag av action och folk får tycka vad de vill, jag gillar den här filmen. Tempot i filmen är ganska långsamt och det dröjer en bra stund innan det faktiskt börjar hända saker, men det är samtidigt värt väntan. Enda problemet jag har med att filmen är långsam till en början är att speltiden (strax över 1 timme och 20 minuter) är löjligt kort för den här typen av film, vilket gör att slutet känns väldigt snabbt överstökat. De bygger liksom upp en ganska tät stämning och fimpar sedan av majoriteten av karaktärerna i en handvändning tack vare den korta speltiden.

Effekterna dyker till större delen upp mot slutet av filmen och varierar från cheesiga till imponerande och har man sett någon av Simón’s tidigare filmer vet man nog vad man har att vänta. Skådespelarna är bra, men R. Lee Ermey är den som lyser starkast här. Hans prestation är suverän och jag blev ganska förvånad att hans karaktär för en gångs skull inte är en gapande skitstövel som man är så van att se honom som.

Jag tycker The Rift är en fin B-film som (även om den har en del brister) är ganska underhållande för vad den är. Det är inget mästerverk, men den rullar förbi utan några större bekymmer och är en bra popcornrulle. Rekommenderas.