Helt Perfekt Glob

Treevenge av H

Ett gäng mordiska skogshuggare ger sig ut för att slakta oskyldiga granar i skogen. Trots de skräckslagna granarnas panik och granskottens gråt huggs de ner och skickas till ett koncentrationslägersliknande lager. De säljs på gatan likt slavhandel och släpas hem till julfirande familjer som hänsynslöst skruvar fast dem i julgransfötter och pyntar dem som billiga horor. Men på julafton tar granarna sin hämnd….

Denna kortfilm av Jason Eisener, som nyss gjorde ”Hobo with a shotgun”, är riktigt rolig och mot slutet blir den rejält blodig och våldsam. ”Treevenge” är 16 minuter ren underhållning som jag definitivt borde sett tidigare! Läs också J:s recension här!

Se den NU:

Karl The Butcher Vs. Axe av J

Året är 2023. Karl The Butcher (Andreas Schnaas) (mördaren i Violent Shit filmerna), som har varit död i 25 år, skickas tillbaka till jorden från helvetet efter 25 år av Djävulen (Sascha Hartmann) för att ta itu med en ny seriemördare kallad Axe (Timo Rose). Två rivaliserande gäng är dock ute efter båda deras huvuden och det dröjer inte länge förrän de måste ena sina krafter för att utplåna hotet.

Karl The Butcher Vs. Axe är – precis som Nikos – en spin off på Violent Shit filmerna och för regi och manus stod Andreas Schnaas tillsammans med Timo Rose. Och filmen håller ungefär samma klass som de tidigare VS filmerna; lågbudget. Usla ”skådespelare” som uppenbarligen inte vet vad de håller på med, usla effekter (t ex ser blodet ut som färgat vatten) och en sjukt tunn och trist story. Vad mer kan man begära av Schnaas och hans helt fantastiskt usla filmer? Inte mycket skulle jag tro. Jag själv tycker att filmen var helt värdelös, men samtidigt tycker jag ändå att den har en liten charm på något sätt. Knepigt att förklara utan att gå emot sig själv…

Om man är ute efter lågbudget splatter med en och annan tutte och skiter högaktningsfullt i story, skådisar och bra effekter så faller nog den här (som troligtvis många andra Schnaas produktioner) en i smaken. Annars bör man springa så långt ifrån den här filmen som möjligt.

Decampitated av J

Sju stendumma vänner bestämmer sig för att bege sig ut i den ökända DeCamp skogen under en helg för att campa. Dessvärre sullar de så klart till det och pajar bilen och blir strandade mitt ute i ingenstans. I ett försök att hitta en telefon beger de sig längre in i skogen de befinner sig i och råkar stöta på skogens ökände invånare; Myles DeCamp – ett psyko som har en blodad tand för upphackade idioter som inkräktar i hans skog och som gladeligen tar hand om sina besökare på det blodigaste sättet som är möjligt.

Aaaah… återigen en klassiker för min del. Decampitated är en fin splatter-komedi med inslag av slashergenren i sig som släpptes av inga mindre än Troma – hallelujah! Min VHS-release av Decampitated har rullat många, många gånger i diverse olika VHS-spelare och det är en av mina absoluta favoritfilmer ifrån Troma (och den ligger rätt högt upp på listan över Bästa Filmer Ever listan också så klart).

Effekterna är härligt sunkiga och lågbudgetaktiga, men ack så välgjorda för den här typen av film. Blodet skvätter åt alla håll i lagoma mängder och mordoffrena är några av de segaste offren vi troligtvis har och kommer att få skåda i en film – vilket också bidrar en del till komiken i filmen. Filmens humoristiska sida är i rätt typisk Troma-stil och bygger mycket på slapstickhumor alá Army Of Darkness och framkallar en hel del gapskratt. Skådisarna är sjukt bra och framställer verkligen karaktärerna som om de är lobotomerade från födseln, vilket så klart bidrar även det till den komiska sidan.

Nåja. Decampitated är en sjukt underhållande liten film från Troma och är något jag rekommenderar starkt. Se den. Nu. NUUUUU.

Vampire Girl vs Frankenstein Girl av H

”Skit i det här skräpet” är överskriften till min senaste grova och långa sågning av ”Vampire Girl vs Frankenstein Girl” på DVDKritik.se – läs den NU! (snälla?)

Philosophy Of A Knife av J

Innan jag råkade få nys om Philosophy Of A Knife hade jag ingen som helst aning om vad Enhet 731 var – eller vad som inträffade där. Men efter att ha läst ett par recensioner (bland annat en på skrackfilm.se) och kikat på en lista över ”världens mest motbjudande filmer”, där den här filmen låg etta, så rotade jag reda på den ute på internet och införskaffade den så fort jag kunde. Vilket jag i efterhand ångrar smått att jag gjorde……

Den här spelfilms-dokumentären involverar – som jag nämnde här ovanför – den japanska Enhet 731, där man under andra världskriget genomförde forskning kring en förtäckt biologisk och kemisk krigföring genom att utföra diverse olika dödliga experiment på människor. Vi får se detta i form av rekonstruktioner och intervjuer med överlevaren Anatoly Protasov, som berättar historien ur sitt eget perspektiv – samt att vi får se vissa arkivbilder (från olika slag under andra världskriget) med tillhörande berättarröst.

Det låter rätt intressant och bra, inte sant? Well, jag skrev här ovanför att jag ångrade mig och här kommer anledningen: filmen/dokumentären är närmare 4½ timme lång (uppdelad på 2 delar á 2 timmar och 13 minuter stycket) och stora delar av filmen/dokumentären är utdragna till det yttersta med upprepande stillbilder, sekvenser som har noll sammankoppling med allt annat som pågår och scener som pågår under flera minuter utan att det egentligen inträffar någonting intressant överhuvudtaget.

Den första delen av filmen/dokumentären är intressant – i ca 1 timme. Sen blir det segt.. segt.. segt.. segt.. segt.. segt.. och.. segt. Även om det inträffar lite grejer (så som en grotesk tand-scen) så blir det aldrig intressant, just tack vare all jävla utfyllnad. Den andra delen är bättre – även om inte det säger speciellt mycket. Istället för överflödiga och totalt orelevanta saker får vi istället här hyfsat med gore till en början (med givetvis en del utfyllnad) och mot slutet återgår filmen/dokumentären till att intervjua Protasov och berätta om händelserna efter andra världskriget. Eller nåt. Whatever. Gorefaktorn i del 1 är minimal, medans gorefaktorn i del 2 är betydligt högre – men känns rätt medelmåttig i jämförelse med andra splatter/goreproduktioner.

Filmen innehåller – utöver berättarrösterna och intervjuerna av Protasov – ingen som helst dialog. Jag skojar inte. Stora delar av filmen/dokumentären går utan att vi får höra en enda röst, utan bara bakgrundsmusik. Detta, kan jag säga, blir helvetiskt monotont och emellanåt hajar jag till och funderar på när någon pratade sist i filmen/dokumentären. Varken musik eller ljudeffekter funderade jag speciellt mycket på – de.. ehrm.. fungerade väl. Tror jag.

Effekterna var dock något jag reagerade starkt på. Då och då (väldigt ofta, faktiskt) ser de väldigt plastiga ut, blodutgjutelsen är ungefär 100 gånger mer än vad den hade varit på riktigt och om inte mina ögon lurade mig skymtade jag även till usla CGI-effekter mot slutet av filmen/dokumentären – detta blir emellertid inte något större problem då filmen är till större delen inspelad i svart/vit, vilket också medför att man bitvis får känslan av att Andrey Iskanov (manusförfattaren/regissören) har försökt ge filmen en gammal look med bland annat flimrig bild och vissa ”repor” i filmen som syns till här och där.

Nåja, för att avrunda Philosophy Of A Knife kan jag väl säga att det inte är en film man ska se på första daten iaf, men samtidigt är det ingenting jag vill rekommendera till någon – inte ens de mest inbitna gorehoundsen där ute. Varför? Enkelt. Det finns betydligt våldsammare, äckligare och mer skruvade splatterfilmer än den här utdragna sörjan av orelevanta/osammanhängande scener och bilder som lätt hade kunnat saxas ned med 2 timmar utan problem.

Jag avslutar med följande citat ifrån skrackfilm.se: ”…kom inte sedan och klaga över hur dåligt du mår i själen efter att ha kollat på en av världens absolut våldsammaste och brutalaste filmer som någonsin har satt sin existens på jorden.”. Baaaah… bullshit. Hur kan man må dåligt i själen av att sitta och titta på en av världens mest utdragna filmer som någonsin satt sin existens på jorden…?

Class Of Nuke ’Em High 3: The Good, The Bad And The Subhumanoid av J

Del 3 i trilogin tar vid direkt där del 2 slutade. Den gigantiska mutantekorren Tromie har förstört Tromaville’s kärnkraftverk och Roger Smith (Brick Bronsky) har räddat dagen – för att sedan bli pappa. Utan Roger’s kännedom föds två tvillingsöner – Adlai (Brick Bronsky) och Dick (Brick Bronsky) – tack vare att den ondskefulle professorn Dr. Slag, PhD. (John Tallman) och hans anhängare stjäl Dick från sjukhuset. Medans Dick blir uppfostrad till att vara ondskefull blir Adlai uppfostrad till att vara god och fridfull. Dr. Slag, PhD. använder emellertid Dick för att vända människor emot Adlai och har en plan för att förvandla Tromaville till en giftig ödemark. Det är nu upp till Adlai att stoppa Dr. Slag, PhD. och rädda Tromaville från en säker undergång.

Del 3 fortsätter i samma stuk som del 2 – fast med mindre våld och splatter och istället får vi sitta och titta på dialogscener som verkar vara för evigt. Att dialogscenerna dessutom oftast är stelt framförda och ännu oftare rätt osammanhängande och urblåsta gör inte saken speciellt mycket bättre – tyvärr. Effekterna är fortfarande sjukt sunkiga och skådespelarna följer därefter. Storyn är sisådär, medans manuset är värre. Är man inte en inbiten Troma-tittare så bör även den här, som del 2, undvikas (fast frågan är ju om man inte bör undvika den även om man är det…).

Class Of Nuke ’Em High Part II: Subhumanoid Meltdown av J

Tromaville’s kärnkraftverk har återuppbyggts och Nukamama Corporation som finansierade det har också byggt upp en ny skola – Tromaville Institute of Technology (T.I.T.) – i samma byggnad, som plåster på såren efter händelserna i den första filmen. Inne i kärnkraftverket har Professor Holt (Lisa Gaye) tagit fram en ny ras som hon kallar för ”subhumanoids”; levande människoliknande varelser utan känslor, som har blivit skapade och programmerade för att genomföra enklare uppgifter. När skolreportern Roger Smith (Brick Bronsky) genomgår ett experiment möter han subhumanoiden Victoria (Leesa Rowland), varpå de blir förälskade i varandra. Dessvärre har subhumanoiderna en tendens till att spontant smälta. Roger är bestämd att rädda Victoria från det här grötiga ödet – dessvärre förvärras saker och ting allt eftersom tiden börjar rinna ut…

Det här blir en kort och rak beskrivning av filmen. Det första jag har att säga om den här filmen är att den är så dålig att den blir bra. Det märks rätt väl att teamet bakom den förstod att de inte kunde göra en lika bra film som den första filmen var, så istället brakar de på med en mer hysterisk stil på filmen och resultatet blir en kalkonrulle utan dess like med urusla effekter (däribland stopmotion som är skrattretande), sågbockar till skådespelare, ett manus som inte håller hela vägen ut och massvis med lättklädda damer. Det andra jag har att säga om filmen är att det märks ganska tydligt att den är riktad mest mot Troma-fans och att vanliga tittare borde ta sig en extra funderare innan de slår igång filmen – för den är verkligen inte bra.

Är man ute efter en kalkonrulle är det här definitivt ett givet val. Om inte kan man låta den här passera.

Class Of Nuke ’Em High av J

Välkomna till Tromaville High School – Tromaville, New Jersey. En helt vanlig amerikansk skola – bortsett ifrån en sak; skolan ligger bara någon kilometer ifrån stadens kärnkraftverk. När en plötslig läcka inträffar på kärnkraftverket börjar underliga saker att inträffa på Tromaville High. Som om inte det vore nog börjar gänget Cretins att sälja radioaktivt marijuana till eleverna på skolan – dessvärre med oanade konsekvenser…

Ja. Vart fasen ska jag börja egentligen? Class Of Nuke ’Em High är ca 80 minuter God Underhållning – i sann Troma anda. Filmen osar 80-tal med 80-talistiskt discodunk och den där typiska försköningen av att droganvändning inte är så farligt. Skådisarna är typiska Troma skådisar och effekterna imponerar (så när som på någon enstaka plastig tingest). Att filmen dessutom har ett soundtrack utan dess like är ganska imponerande – jag menar, hur ofta ser man en film som har musik HELA TIDEN i bakgrunden? Nu menar jag inte bakgrundsmusik, utan fullskalig jävla soundtrackmusik större delen av filmen. Det enda jag skulle kunna tänka mig att klaga på är klippningen. Gosch. Bitvis är klippningen fruktansvärd och är man en observant filmtittare upptäcker man filmfel lite här och där.

Filmen fick även två uppföljare som kom 91 och 94. 2000 blev det tillkännagivet att en fjärde film i serien skulle komma, men som lades ner kort efter att den påbörjats.

I början av April i år tillkännagav Lloyd Kaufman (en av Troma’s ägare och grundare) att han hade blivit kontaktad om att göra en remake av Class Of Nuke ’Em High. Kaufman har redan bekräftat att andra 80-tals klassiker så som The Toxic Avenger (som ska få en PG-13 åldersgräns) och Mother’s Day ska få remakes av andra bolag. Lite mer information finner ni här.

Nåja. Class Of Nuke ’Em High är en klart sevärd rulle om man gillar God Underhållning i B-världen. Jag älskar den.

Psycho Sisters (1998) av J

Systrarna Jackie (Pamela Sutch) och Jane (Christine Taylor) har precis blivit släppta ifrån Lawrence Psychiatric Institute efter flera år av terapi efter att deras liv slogs till spillror tack vare att ett gäng killar överföll dem och deras tredje syster, våldtog henne och ströp sedan henne till döds. De vill hur som helst börja om sina liv och göra positiva insatser jämtemot samhället. Som Jackie och Jane ser det är 35 kroppar av unga män och ett skåp fullt med makabra ”troféer” ett steg i rätt riktning. Men på sistone har Jackie börjat bli mjuk av sig och nyfiken på romans, kärlek och ömhet. Dessvärre tolererar inte Jane sådant nonsens…

Psycho Sisters spelades in redan 1995 som en ultralågbudget film inspelad på video, men blev 3 år senare inspelad på nytt av samma regissör. Dessutom påbörjades inspelningar av samma film redan innan 1995, men som aldrig blev en klar film och som kan ses som extremt svåråtkomligt material (såvida man inte råkar ha tur på internet).

Nåväl. Filmen från 1998 är sisådär. Händelseförloppet är ganska tråkigt och även om det händer lite saker då och då under filmens gång så börjar det inte bli intressant förens kring en timme in i filmen, då vi får se någon enstaka tutte, hyfsat med blod och våld samt en scen där det skjuts lite grann – i ca 1 minut eller så. Skådespelarna är hyfsade så när som på en och annan scen där stelheten härjar. Effekterna ser dock bra ut för att vara lågbudgetslask, även om det inte direkt imponerar avsevärt.

Mjae, njae, mjae. Hyfsad film som kunde ha blivit bättre om inte första timmen av den var gjord så att tittaren ska behöva sitta och halvsova av tristess. Inget jag rekommenderar – såvida man inte vill se Sutch och Taylor halvnakna i ett par sekunder.

Murder-Set-Pieces av J

Den tyske fotografen (Sven Garrett) som vi får följa i den här filmen har, utöver sitt yrke som modefotograf, en alldeles speciell hobby vid sidan av som han roar sig med om nätterna; att våldta, tortera och mörda kvinnor.

Filmen i sig är sisådär. Den börjar rätt hyfsat men allt eftersom bryter den ned sig själv till en osammanhängande smörja som till större delen går ut på att se Garrett springa runt och ha psykotiska utbrott medans han slaktar nakna brudar. Skådespelarnivån ligger mitt emellan och känns bitvis hyfsat stel, men då och då dyker ett välkänt ansikte upp, varpå man vaknar till i 5 minuter till. Vi ser bland annat Tony Todd, Gunnar Hansen och Cerina Vincent bland dessa ansikten som vi sett i andra produktioner som dyker upp i typ 3 minuter vardera filmen igenom. Vi ser även dynghögen Fred Vogel (tönten som tröck ur sig August Underground filmerna), som också medverkade i special effekts teamet för den här filmen. Effekt- och make-up mässigt ser det hela ganska bra ut och det sparas på varken eller. Filmens soundtrack är riktigt schysst dock och det är sån där musik jag går igång rätt bra på. Awesomesauce.

Nåja. Även om filmen inte är så där värst så har den ändå en ganska intressant release-bakgrund. Vid sin release visades den på utvalda biografer med en NC-17 åldersgräns och visades också som en double feature tillsammans med David DeFalco’s Chaos. Murder-Set-Pieces blev uppköpt av Lionsgate, som i sin tur släppte filmen med åldersgränsen R på DVD. I jämförelse med bio versionen och DVD versionen av filmen blev filmen nedklippt med hela 22 (!) minuter. De flesta klippen i filmen gjordes för att få ner åldersgränsen till R och scener där intensivt sexuellt våld och tortyr inträffade strök med. Vissa scener valde regissören, Nick Palumbo, att ta bort själv som han egentligen hade avsikt att ta bort redan innan bioreleasen av filmen, men som han aldrig fick en chans till att göra. Murder-Set-Pieces blev släppt av Universal Pictures i Spanien, The Weinstein Company i Sverige, 20th Century Fox i Frankrike och Anchor Bay Entertainment i Ryssland. Senare släpptes även en director’s cut version av filmen. Director’s cut versionen (som jag har sett) har en speltid på 91 minuter, medans R releasen av filmen endast har 83 minuter speltid. Bio versionen var emellertid längst med 105 minuter speltid.

Filmen var även planerad för en release i UK och skickades till British Board of Film Classification (BBFC), som i sin tur nekade att ge filmen en 18 års åldersgräns och förbjöd filmen att bli släppt i UK. BBFC’s anledning till att förbjuda filmen var tack vare dess sexuella våld och att filmen potentiellt bröt mot UK’s obscenitet lagar. Vilka kärringar…

Nåväl. Om man har fetischer för att plåga sig igenom halvtröga och osammanhängande smörjor med mycket tuttar och ultravåld så – go for it. Om inte så skippa och se någonting annat. Det tänker då jag göra iaf.