| Subcribe via RSS

Kingdom Hospital av J

november 28th, 2016 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

_Kingdom Hospital_Välkommen till Kingdom sjukhuset i Lewiston, Maine. Det här är ett högteknologiskt sjukhus med den senaste utrustningen och den mest kompetenta personalen man kan finna inom yrket. Det är bara ett problem; sjukhuset är hemsökt. Kingdom sjukhuset är nämligen byggt på samma plats där en fabrik som framställde militäruniformer under det amerikanska inbördeskriget brann ned och där många av barnarbetarna som jobbade i fabriken omkom.

När konstnären Peter Rickman (Jack Coleman) är ute och morgonjoggar råkar han ut för en smitningsolycka och hamnar i koma. Han blir intagen på Kingdom sjukhuset och får snart kontakt med spöket av den nioåriga flickan Mary (Jodelle Ferland) och den underliga varelsen Antubis (Kett Turton) som vädjar till honom om hjälp. Samtidigt har mediet Mrs. Sally Druse (Diane Ladd) blivit inskriven och kommer snart i kontakt med Mary. Hon inser snart att hon måste finna sanningen bakom Mary’s död och ber den cyniske men medkännande Dr. Hook (Andrew McCarthy) och några andra minst sagt udda figurer på sjukhuset om hjälp för att stoppa en inkommande katastrof för Kingdom sjukhuset…

Kingdom Hospital är en miniserie på tretton delar, skapad, utvecklad för amerikansk TV och producerad av Stephen King. Serien är baserad på Lars von Trier‘s Riget som tydligen ska involvera en liknande berättelse. Lars von Trier var för övrigt även med på det här skeppet som manusförfattare och producent. Hur som helst…

Kingdom Hospital är en serie jag har haft liggandes i nära tio års tid. Jag har försökt se serien vid ett par tillfällen men aldrig kommit till skott med att se hela serien förrän nu av någon anledning. Varför begriper jag inte då det faktiskt är en riktigt bra serie. Jag har inte sett Riget och tänker därmed inte göra några jämförelser, men är den serien i samma klass som den här så kan det faktiskt vara något jag kan tänka mig att sätta tänderna i vid ett senare tillfälle.

Skådespelet här är bra, det är en intressant berättelse och en del av den svarta humorn som förekommer fick mig att gapflabba några gånger. Alla knäppa karaktärer som är med (till exempel sjuksköterskan som svimmar vid minsta åsyn av blod) fick mig att tänka på Scrubs och på sätt och vis finns det en del likheter mellan serierna, även om den här serien är riktad mot en mer mogen publik. Det enda jag inte riktigt gillade med serien var dess slut. Jag menar, de bygger upp allting riktigt bra fram till de sista tio minuterna då det känns som att serien halkar och faceplantar ordentligt. Slutet känns bara som ett stort ”meh” och det verkar som att dörren lämnades halvöppen för någon form av fortsättning också, vilket jag har svårt att tro att det kommer bli något av.

Bör man se serien då? Ja, absolut. Är man ett fan av King’s berättelser och har råkat missat den här serien tycker jag absolut att man ska se den. Den är ju inte speciellt lång heller så det finns ju ingen direkt ursäkt till att inte se den, trots det ganska usla slutet. Jag ger den en rekommendation mer reservation för, som sagt, slutet.

No Comments

Dreamcatcher av J

mars 28th, 2014 | Postad i Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare, Thriller

DreamcatcherFyra barndomsvänner besitter en hemlighet tillsammans och varje år åker de upp i skogarna kring Maine för att jaga och umgås med varandra. Det här året blir saker emellertid annorlunda. Ett snöoväder drar in över området och de finner en ensam man som kommer vandrande genom skogen, som de tar in i stugan för att ge mat och värme. Samtidigt börjar militär personal att spärra av och sätta området i karantän och låter ingen komma in eller ut…

Jag hade läst lite recensioner om Dreamcatcher innan jag satte mig och såg den och i de flesta fallen sågades den ganska hårt. Många klagade på att den har flera sidospår bredvid filmens plot och att den lämnar dig som tittare med många frågetecken som aldrig blir besvarade, samt att det här är utan tvekan en av de sämsta Stephen King filmatiseringarna som gjorts – trots stora namn i skådespelarlistan. Jag själv tycker att den är bra.

Skådespelarna är bra (för att inte tala om välkända) och effekterna ser otroligt nog riktigt bra ut. Filmens story är intressant och jag har alltid gillat konceptet att ha flera sidospår i samma film som knyts ihop med huvudploten (som förekommit i andra King berättelser). Händelseförloppet i filmen är både intressant och bitvis spännande. Det händer nästan hela tiden någonting och filmen rör på sig hela tiden under de ca 135 minuterna den rullar på under. Speciellt läskigt blir det aldrig, men det förekommer en del spänning och.. ja.. det rör på sig. Mm…

Jag kan förstå varför folk inte gillar den här filmen. Den är ganska flummig och många grejer som händer i den förklaras inte helt, utan du som tittare får fylla i med din egen fantasi. Att filmatisera en Stephen King berättelse är ibland en ganska idiotisk idé (ta Tommyknockers t ex), men jag tycker att de har lyckats ganska hyfsat med Dreamcatcher – även om många tycker att den är kass. Jag gillade den här filmen i alla fall och rekommenderar den till de som är lite mer öppensinnade i sitt filmtittande, alla andra som ska ha allt serverat på ett fat när de ser på film kan ta och titta på något annat.

4 Comments

Carrie (2013) av J

februari 23rd, 2014 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Carrie (2013)Carrie White (Chloë Grace Moretz) är en blyg ung kvinna som inte har det lätt. Hon är klassens hackkyckling och ses som ett freak av alla runt henne, samtidigt som hon har en fanatiskt kristen mor där hemma. Efter att hennes klasskamrater retar henne för hennes förskräckta reaktion av hennes totalt oväntade första mens börjar klasskamraten Sue (Gabriella Wilde) att tycka synd om henne och får Tommy (Ansel Elgort), hennes pojkvän och en av skolans hunkar, att bjuda ut Carrie till skolbalen. Samtidigt börjar Chris (Portia Doubleday), som blivit avstängd ifrån skolbalen för hennes fortsatta aggressiva beteende efter mobbningen av Carrie, att planera ett trick för att skämma ut Carrie inför hela skolan. Det hon inte vet är att Carrie besitter en udda förmåga – och att man inte vill göra henne arg…

2013 års remake av Carrie återberättar samma story som i originalfilmen, men har flyttat den in i modern tid. I vanliga fall brukar jag spy galla över remakes och skriva om hur jävla usla de brukar vara, men i det här fallet så.. gillar jag remaken, faktiskt. Mer än originalet, till och med. Visst, tempot är ungefär det samma och det är väldigt mycket snack innan det faktiskt börjar hända något av intresse men slutet är mer bombastiskt och större, både effektmässigt och händelsemässigt (och är till en viss del mer trogen boken som jag har förstått det).

Chloë Grace Mortez är bra i rollen som Carrie (men jag kan tycka att hon utseendemässigt inte riktigt passar in i rollen) och Julianne Moore är fantastisk som den extremkristna och hispiga morsan. Övriga personer framför kameran är dussinskådisar som man (i alla fall jag) i speciellt mycket annat. Effekterna är riktigt bra och även om de är till större delen datorgjorda ser det hela riktigt bra ut.

Jag tvivlar på att Carrie från 2013 kommer gå till historien som en klassiker, men det är en bra remake som tar delar ifrån originalet och slänger in någonting nytt och fräscht i konceptet och inte bara tar allt rakt av ifrån originalfilmen. Jag gillar den och rekommenderar den, även om den likt originalet bygger upp händelseförloppet sakta men säkert.

No Comments

Carrie (2002) av J

februari 23rd, 2014 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Carrie (2002)Carrie White (Angela Bettis) är en blyg ung kvinna som inte har det lätt. Hon är klassens hackkyckling och ses som ett freak av alla runt henne, samtidigt som hon har en fanatiskt kristen mor där hemma. Efter att hennes klasskamrater retar henne för hennes förskräckta reaktion av hennes totalt oväntade första mens börjar klasskamraten Sue (Kandyse McClure) att tycka synd om henne och får Tommy (Tobias Mehler), hennes pojkvän och en av skolans hunkar, att bjuda ut Carrie till skolbalen. Samtidigt börjar Chris (Emilie de Ravin), som blivit avstängd ifrån skolbalen för hennes fortsatta aggressiva beteende efter mobbningen av Carrie, att planera ett trick för att skämma ut Carrie inför hela skolan. Det hon inte vet är att Carrie besitter en udda förmåga – och att man inte vill göra henne arg…

Carrie från 2002 är inte en remake, utan en alternativ version av samma bok som filmen från 76. Som jag har förstått det så är den här TV-filmen mer trogen Stephen King’s bok än vad filmatiseringen ifrån 1976 var och inkluderar en hel del saker som hände i boken, men som aldrig hände i filmen – med ett alternativt och mer ”happy” slut, eller hur man ska säga. Filmen är dessutom i runda slängar en halvtimme längre och med tanke på vilken nivå på produktionen TV-filmer brukar ha så är det inte så svårt att lista ut hur den här filmen är…

Effekterna är inte speciellt imponerande och ser rätt risiga ut och är väl vad man kan förvänta sig av en TV-produktion, men skådisarna är åtminstone bra (exempelvis får vi se Katharine Isabelle som en av mobbarna) och gör ett bra jobb. I övrigt är filmen sådär. Det är samma story som de andra Carrie filmatiseringarna så har man sett någon av de andra blir man inte direkt förvånad, även om det är nytt material inslängt. Tempot är likt de andra filmerna och det är mest en massa babbel fram till sista halvtimmen då det börjar röra på sig, men inte ens under berättelsens klimax blir det speciellt spännande (även om de inkluderat en grej som inte inträffar i 76ans årgång).

Överlag gillade jag inte den här versionen av Carrie speciellt, men samtidigt kan jag tycka att det är bra att de försökte följa boken lite bättre än de andra filmerna och inkluderade saker som hände i boken men som inte tidigare (eller senare) var inkluderade. Största problemet jag hade med filmen är att det hela känns som en lång jävla transportsträcka under hela filmen och med tanke på speltiden kan man ju tycka att de borde ha haft med några lite mer spännande händelser även under förbabblet… eller nåt.

No Comments

Carrie av J

februari 23rd, 2014 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Carrie (1976)Carrie White (Sissy Spacek) är en blyg ung kvinna som inte har det lätt. Hon är klassens hackkyckling och ses som ett freak av alla runt henne, samtidigt som hon har en fanatiskt kristen mor där hemma. Efter att hennes klasskamrater retar henne för hennes förskräckta reaktion av hennes totalt oväntade första mens börjar klasskamraten Sue (Amy Irving) att tycka synd om henne och får Tommy (William Katt), hennes pojkvän och en av skolans hunkar, att bjuda ut Carrie till skolbalen. Samtidigt börjar Chris (Nancy Allen), som blivit avstängd ifrån skolbalen för hennes fortsatta aggressiva beteende efter mobbningen av Carrie, att planera ett trick för att skämma ut Carrie inför hela skolan. Det hon inte vet är att Carrie besitter en udda förmåga – och att man inte vill göra henne arg…

Carrie från 1976. Mja.. här har vi väl mer eller mindre en kultklassiker som de flesta anhängare till Stephen King har sett minst en gång – och som väldigt många gillar. Jag själv tycker att det är en okej film, men tycker samtidigt att den är nästintill bedrövligt långsam. Det händer inte så där fruktansvärt mycket förrän fram mot slutet av filmen när det är i runda slängar en så där 20, 25 minuter kvar eller så. Innan dess pratas det mest och handlingen byggs upp sakta men säkert till klimaxet i slutet av filmen. Skådespelarna är bra och Sissy Spacek är fantastisk som Carrie och John Travolta är härligt sliskig i en tidig roll. Effekterna ser bra ut för att vara så pass gamla som de är och emellanåt (mot slutet) imponerar faktiskt en och annan grej.

Den må vara en klassiker, men om man inte orkar sitta igenom över 60 minuter kackel så är nog inte Carrie en film att rekommendera.

No Comments

Rose Red av J

oktober 28th, 2013 | Postad i Skräck/Rysare, TV

Rose RedDr. Joyce Reardon (Nancy Travis), en professor som lär ut om parapsykologi, har satt ihop en grupp medium för att göra ett besök vid den ökända Rose Red herrgården, som sägs vara hemsökt, för att ta sig ett steg vidare i sin forskning om det paranormala och övernaturliga. Det visar sig ganska snart efter deras ankomst att besöket vid Rose Red var ett stort misstag…

När Rose Red kom brydde jag mig aldrig i att se den. Alla runt mig sa att det var en suverän miniserie och att jag bara måste se den. Nu när jag har sett den (11 år försent, men vad fan) så tycker jag att den är.. hyfsad. Effekterna är bitvis utdaterade, men imponerar på andra ställen samtidigt som tempot i serien känns halvgaggig till och från – det är lite många stunder då man mest sitter och väntar på att något intressant ska hända. Slutklämmen (sista avsnittet, sista timmen) är väl höjdpunkten i serien skulle jag vilja påstå, då de vräker på rätt hyfsat med effekter och läbbiga grejer (som inte är speciellt läskiga, men ändå). Skådespelarna är dock jävligt bra och storyn är det väl inget direkt fel på heller egentligen, bara det att.. ja, tempot. Mm.

Rose Red ligger på 250 minuter (!) i runda slängar och är inget man bör se rakt av (vilket jag idiotiskt nog gjorde), mest tack vare för risken att somna eller tappa intresset helt. I det stora hela är miniserien helt okej i alla fall, även om jag kanske kan tycka att vissa grejer inte var så där värst.

No Comments

Needful Things av J

oktober 15th, 2013 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Needful ThingsCastle Rock är en småstadsidyll där alla känner alla. Men en dag kommer en främling till staden, en charmerande herre vid namn Leland Gaunt (Max von Sydow). Nyfikenheten känner inga gränser när han öppnar en antikhandel, där folk hittar just det de alltid har drömt om – till ett högre pris än vad de kunnat ana…

Jag minns att jag avskydde Needful Things (Köplust i Sverige) när jag såg den för en sisådär 16, 17 år sedan – och inte undra på det. När jag kring 8, 9 år och tittade på skräckfilm hade jag två kriterier för en film för att den skulle vara bra: det skulle vara mycket blod och hög bodycount, annars dög det inte. Needful Things har inget direkt grafiskt våld och filmen flödar inte direkt av effekter, utan förtror sig till en stark story och bra skådespelare (speciellt von Sydow som är suverän i sin rollsättning) vilket troligtvis var de största anledningarna till att jag tyckte att filmen var usel.

Nu när jag har blivit äldre och mognat i mitt filmtittande tycker jag att Needful Things är betydligt bättre, även om det bitvis känns som att filmen går på tomgång. Skådespelarna är suveräna och även om tempot är ganska långsamt tycker jag att filmen på något sätt fortfarande håller intresset uppe ända fram till slutsekvenserna, som är en riktigt bra payoff. Jag gillar den hur som helst och rekommenderar den, åtminstone om man är ute efter ett drama med rysarelement.

Filmen finns i två versioner: en video version på två timmar (den jag såg) och en TV version på strax över tre timmar. För den som vill välja, liksom.

No Comments

Silver Bullet av J

oktober 2nd, 2013 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Silver BulletDet är senvåren 1976 i den lilla hålan Tarker’s Mills, en landsbygdshåla där absolut ingenting av något större intresse inträffar.. fram till det att flera ortsbor hittas brutalt mördade. Polisen står handfallna inför fallet och ortsbefolkningen har bestämt sig för att ta lagen i egna händer och jaga galningen som går lös där ute. Marty (Corey Haim), en rullstolsbunden grabb, har en annan teori om det hela; mördaren är inte mänsklig, utan en varulv.

Jag var rätt skeptisk till filmatiseringen av Stephen King berättelsen Cycle Of The Werewolf i form av filmen Silver Bullet. Varför vet jag inte riktigt, fast det kan ha något att göra med att jag tyckte att den såg störtlöjlig ut när jag var yngre och skulle hyra skräckfilm hos den lokala filmbutiken.. eller, ja, nåt. Hur som helst kan jag säga att jag tycker att den är riktigt bra nu när jag äntligen fått tummen ur och sett den. Effekterna är förvisso till större delen utdaterade så det visslar om det och framkallar nog mer skratt än skrik år 2013, men är samtidigt imponerande stundtals. Skådespelarna (däribland Gary Busey som den ”fräna farbrorn”) är däremot riktigt bra och levererar, samtidigt som filmen även har en del gore och spänning.

Silver Bullet är en fin 80-talsrulle som (även om den kanske inte håller sig riktigt lika bra år 2013 som år 1985) förnöjde gott och väl. En remake med kärlek för originalet hade kanske varit på sin plats? Jag rekommenderar den här filmen hur som haver.

No Comments

The Stand av J

juli 6th, 2013 | Postad i Drama, Skräck/Rysare, TV

När en incident på en forskningsbas inträffar bryter ett nytt virus ut som till en början verkar vara en starkare typ av influensa, men som snabbt visar sig ha dödliga egenskaper och inom loppet av ett par månader har större delen av världens befolkning utplånats. De överlevande börjar snart ha underliga drömmar om två figurer: en mystisk gammal kvinna som kallar sig Moder Abigail Freemantle (Ruby Dee) och en skräckinjagande man som kallar sig Randall Flagg (Jamey Sheridan). De två figurerna drar snart till sig överlevande och två läger bildas. Medan Moder Abigail och hennes följeslagare försöker återskapa samhället har Flagg andra planer…

Jag har sett The Stand (Pestens Tid i Sverige) miniserien som kom 1994 ett par gånger. Första vändan var när jag var ganska ung, runt 8 eller 9. Då tyckte jag att den var helt värdelös; det enda jag ville se i den åldern var våld, blod och mördande. Allt annat var helt ointressant. Några år senare, när jag var runt 14 eller 15 (tror jag) såg jag om serien och tyckte den var förbannat bra. I samma veva bestämde jag mig för att försöka läsa boken som miniserien är baserad på, med samma namn. Jag kom ungefär halvvägs igenom boken och gav sedan upp av någon anledning. Varför minns jag inte. Nåväl…

Att jag såg om serien återigen var mest för att jag fått hem en lunta Stephen King baserade filmer och miniserier (däribland denna). Efter att ha sett om miniserien igen kan jag säga att jag tycker att det fattas något. Att miniserien är nedbantad i jämförelse med King’s tjockisroman är förvisso förståeligt, men vissa grejer som var med i boken (av det jag kommer ihåg av det jag läste iaf) är inte där. Inledningen var exempelvis mer detaljerad kring virusets utbrott och hur sjukdomen spred sig – och så vidare. Men samtidigt som jag kan tycka att den är lite nedbantad så är den ändå ganska bra, om än svinigt lång (6 timmar totalt, 1,5 timme x 4 avsnitt).

Effekterna är förstås utdaterade å det grövsta och får troligtvis dagens tittare att skratta sig harmynta åt transformationseffekterna som inträffar då och då under seriens gång. Skådespelarna är bra, men huruvida de porträtterar sina karaktärer rätt eller inte har jag ingen aning om. Kanske borde jag läsa igenom boken till slutet? Vad vet jag…

Nåja. Överlag är miniserien faktiskt bra, men det gäller att man har lite tålamod och inte dampar ur efter en kvart per avsnitt då vissa partier är (eller åtminstone känns) långdragna och tröga. Jag gillar iaf miniserien och skulle inte ha något emot om de fick för sig att göra en uppdatering av den, med tanke på effekterna.

No Comments

The Dark Half – Bok & Film av J

april 27th, 2013 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Övrigt

Under 70- och 80-talet skrev Stephen King flera böcker under pseudonymen Richard Bachman (däribland Thinner och The Running Man, som båda blev filmer senare), som ett försök till att besvara frågan på om King’s karriär berodde på skicklighet eller bara ren tur. 1985 upptäckte bokhandel föreståndaren Steve Brown i Washington D.C. likheter i stilen av skrivandet mellan King och Bachman. Brown hittade bokförlagets dokument vid Library of Congress som inkluderade ett dokument som namngav King som författare av Bachman’s böcker. Brown skickade ett brev till King’s förläggare med en kopia av dokumentet han hade hittat och frågade dem vad han skulle göra. Två veckor senare ringde King själv Brown och gav som förslag att han skulle skriva en artikel om hur han upptäckt sanningen och låta sig själv bli intervjuad. Det hela ledde till en pressrelease som förkunnade Bachman’s ”död” – förmodat från ”cancer av pseudonymen” – och en artikel skriven av Brown i Washington Post.

Varför allt detta dravel? Enkelt; när King blev upptäckt som Richard Bachman bestämde han sig för att skriva boken The Dark Half (Stark i Sverige) – vilket också är min nästa recension där jag jämför en bok och en film. Liksom förr börjar jag med boken.

The Dark Half (bok)Författaren Thad Beaumont’s karriär har gått sisådär. Hans första roman nominerades till ett förnämnt pris och hans senare fick lovord av kritikerna, men de såldes inte i särskilt många exemplar. Under pseudonymen George Stark har emellertid saker och ting gått betydligt mycket bättre för Thad; hatad av kritikerna men älskad av läsarna har han släppt en rad brutala, iskalla och blodiga kriminalromaner som sålts i enorma upplagor. Men när en beundrare till George Stark upptäcker likheter mellan Thad’s och George’s sätt att skriva bestämmer sig denne för att undersöka saken närmare. Efter att ha anförskaffat sig bevis på att Thad och George är samma person försöker denne att pressa Thad på pengar för att inte släppa ut nyheten om att George Stark endast är en pseudonym. Thad, tillsammans med sin fru Liz, bestämmer sig således för att arrangera en ”begravning” för George och går ut i People’s Magazine med att Thad är George Stark.

Problemet är bara att George Stark tycks inte vilja förbli död och ”återvänder” som en fysisk skepnad för att ta itu med de som förorsakat hans ”död”…

Vid det här laget vet jag ju hur Stephen King skriver sina böcker, men jag kan lik förbannat inte släppa att hans bok The Dark Half är så förbannat seg under flera segment av boken. Ärligt talat tyckte jag det var ganska ointressant att läsa om Thad Beaumont; det hela kändes bara förbannat gaggigt och att boken aldrig kom nån vart med den karaktären (fram till slutet av boken iaf). När jag läste om George Stark var det som att läsa en helt annan bok; det hände någonting nästan hela tiden och det var helt enkelt intressant (för att inte tala om ganska våldsamt och groteskt).

Överlag är The Dark Half en bra bok, utan tvekan. Den är välskriven och det finns spänning där (och till en viss del skräck, även om jag personligen inte tyckte att boken var speciellt obehaglig), men det tar sån förbannad tid innan den kommer. Det jag har störst problem med är Thad-bitarna i början av boken; det är helt enkelt inte intressant även om det är viktigt för bokens story och senare händelseförlopp, som också är det som väger upp det dåliga (om man vill kalla det så) med boken.

Nåja. Boken The Dark Half har både sina ljusa och mörka sidor (ha..ha..ha..) och är helt okej, även om den tillhör en av de Stephen King böcker jag tycker minst om.

The Dark HalfStoryn i filmen är så klart den samma som i boken och några större förändringar i den finns inte. Skådespelarna är riktigt bra och Timothy Hutton är suverän i dubbelrollen som Thad och George. Att se Michael Rooker i en good guy roll för omväxlings skull känns lite konstigt för mig som mer eller mindre bara sett honom i bad guy roller. Effektmässigt har inte filmen så där värst jättemycket att erbjuda. Några blodstänk här och några blodstänk där och så några snabba effekter som försvinner ur bild ungefär lika snabbt som de kom in i den; inget att lyfta till skyarna alltså, men helt klart okej.

Men så kommer vi till händelseförloppet. Jag är imponerad av hur de lyckats göra en halvtrög bok ännu trögare som film. Det vi får se i filmen är så minimalt att jag undrar om man verkligen kan kalla det här för en skräckfilm. Det King beskrev i sin bok får vi bara några flörtiga skymtar av i den här filmen och man kan börja undra varför en man som George A. Romero (ja, han skrev ju faktiskt screenplayet för filmen) inte spätt på med mer våld och äckeleffekter än vad The Dark Half har att erbjuda. Synd.

Jämförelsen mellan bok och film:
Till en början följde filmen boken ganska okej. Några små detaljer är förändrade och ett par karaktärer är utbytta. Men mot slutet tvärvänder alltihop och stora partier ur boken är helt borta och det antiklimax som byggs upp i bokens slut är totalt förändrad i filmen – till det sämre. Det som var spännande i boken blir fantastiskt snarkigt i filmen och det hela slutar mest med en stor axelryckning. Sedan har vi det jag beskrev här ovanför angående filmens händelseförlopp. Jag är faktiskt imponerad av hur George A. Romero inte lyckats klämma in den gore som Stephen King beskrev i sin bok; för helvete, karln har gjort zombiefilmer som var betydligt blodigare och äckligare än det här tråket.

Karaktärerna är så klart bättre utformade och har en bättre förklarad ”bakgrund” i boken än vad de har i filmen (som med typ alla andra filmatiseringar av böcker), men är samtidigt helt okej porträtterade i filmen (även om jag kan känna att en del saker fattas även hos karaktärerna).

Nåja. Om jag får lov att välja mellan boken och filmen väljer jag boken utan att ens behöva fundera på saken. Nog för att boken var seg och trög, men den hade iaf något av intresse till och från vilket inte filmen hade förrän i slutet. Att titta på film i två timmar för att se något av intresse i 2 minuter känns inte riktigt värt tiden.

Sugen på mer läsning? Läs gärna mina jämförelser mellan bok och film av Cujo och Pet Sematary också.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud