Helt Perfekt Glob

Jurassic World Dominion av J

Fyra år har gått sedan förstörelsen av Isla Nublar och dinosaurier lever nu mer sida vid sida med människan. Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) jobbar nu mer med att skydda dinosaurier från illegala avelsorganisationer och bor tillsammans med Owen Grady (Chris Pratt) och deras adopterade dotter Maisie Lockwood (Isabella Sermon) i en ensligt belagd stuga i syfte att skydda Maisie från de som vill utnyttja henne för genetiska experiment och finansiella vinster. Claire, Maisie och Owen blir förvånade när Blue, Owen’s tränade velociraptor, plötsligt får en avkomma, vilken Maisie börjar kalla ”Beta”. Frustrerad över att vara begränsad till stugan smiter Maisie iväg till den intilliggande byn, ovetandes om att agenter från det korrupta bioteknik företaget Biosyn har anlänt för att kidnappa henne och Beta. Efter att de blivit tagna beger sig Claire och Owen efter för att rädda henne.

Samtidigt har en sedan länge utdöd art av gräshoppor plötsligt börjat sprida sig som en löpeld genom grödor Jorden över. Paleobotanikern Ellie Sattler (Laura Dern) har börjat märka att gräshopporna undviker grödor som är producerade av Biosyn och har börjat fatta misstankar om att de kan ha någonting med saken att göra och kontaktar därför sin gamla partner tillika paleontologen Dr. Alan Grant (Sam Neill), som går med på att hjälpa henne. De båda blir inbjudna till Biosyn’s huvudkontor av teoretikern och matematikern Ian Malcolm (Jeff Goldblum), där han nu mer jobbar, för att försöka hitta bevis på Biosyn’s inblandning.

Jag kommer aldrig förstå mig på folk som sätter sig för att titta på en uppföljare till en prisbelönt film och sedan spy galla över att den inte är precis som originalet. I synnerhet inte när det är sjätte filmen i en filmserie som sträcker sig över nästan trettio år.

Jurassic World Dominion är den sjätte filmen (eller tredje om man nu ska räkna World filmerna som sin egna trilogi) i Jurassic Park franchisén och den levererade ungefär det jag trodde att den skulle göra; action, äventyr, datoranimerade dinosaurier, mer action och en gnutta humor här och där – som sig bör. Filmen har på sätt och vis två olika handlingar (med de nyare karaktärerna och de gamla karaktärerna, var för sig) som pågår samtidigt, men som vävs samman i den sista akten. Även om det bitvis känns lite som att det blir en del nostalgirunkande så var det ändå kul att återse Dr. Sattler, Dr. Grant och Ian Malcolm i en ny film.

Jurassic World Dominion är långt ifrån perfekt, men det är en underhållande och fartfylld sommar-blockbuster som levererar det en sån här film ska göra. Att den dessutom är snäppet bättre än Jurassic World: Fallen Kingdom skadar ju inte direkt – även om jag gillar även den filmen. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Jurassic World och Jurassic World: Fallen Kingdom också. Samt H’s nu mer fjorton (!) år gamla recension av en DTS utgåva av Jurassic Park.

Duel av J

Den resande affärsmannen David Mann (Dennis Weaver) är på väg igenom en öken för att möta upp en klient när han gör det stora misstaget att köra om en lastbil, vilket slungar honom rakt in i en katt och råtta lek med chauffören av det tunga fordonet som verkar bara ha ett mål: att döda David med sitt fordon.

Duel är ofta krediterad som den första långfilmen Steven Spielberg regisserade, vilket tekniskt sett är fel då han regisserade långfilmen Firelight 1964. Men då en del av filmen har varit försvunnen i närmare sextio år efter att Spielberg gav en producent för ett produktionsbolag originalnegativen, för att visa upp sina kunskaper i att göra film, varpå denne producent försvann spårlöst efter att bolaget gick i konkurs kort därpå kan man väl på sätt och vis nog säga att Duel är Spielberg’s första film. Om man låter bli att vara petig alltså.

Hur som helst så hade jag nog lite för höga förväntningar på filmen – mycket tack vare allt gott jag hade hört från andra om den. Den har sina stunder och fungerar fint bitvis, men blir samtidigt otroligt utdragen på sina ställen och hade nog mått rätt bra av att ha kortats ned lite grann med tio, femton minuter för att göra filmen mer tight. Dennis Weaver är bra i huvudrollen och själva idéen bakom filmen är det inget fel på, men tack vare en utdragen speltid hade jag i ärlighetens namn en aningen svårt att hålla fokus på filmen under hela dess speltid.

Jurassic World: Fallen Kingdom av J

Tre år har gått sedan Jurassic World slog igen och dinosaurierna har levt i det fria på Isla Nublar sedan dess. Men när den vilande vulkanen Mount Sibo på ön börjar visa tecken på att den snart kommer få ett utbrott och utplåna allt liv på ön sätter miljardären och John Hammond’s föredetta partner Benjamin Lockwood (James Cromwell) ihop en hemlig operation för att föra en handfull dinosauriearter ifrån den dödsdömda ön till en ny och säker ö där de kommer få leva utan människans inblandning. Claire Dearing (Bryce Dallas Howard) och Owen Grady (Chris Pratt), som överlevde incidenten vid Jurassic World tre år tidigare, blir snabbt involverade i operationen. Väl på ön börjar Owen att söka efter Blue – ledarraptorn han hade hand om medan parken fortfarande var aktiv – och upptäcker snart en konspiration som har potential att rubba hela planetens naturliga ordning…

Att en uppföljare till Jurassic World skulle komma var väl ganska oundvikligt och jag tvivlar på att någon överhuvudtaget vart förvånad när Jurassic World: Fallen Kingdom blev utannonserad som en kommande film. Så… hur är filmen?

Jurassic World: Fallen Kingdom är ett förutsägbart, högljutt och actionpackat action-äventyr som inte bjuder på några speciellt stora överraskningar och följer varenda standardmall för den här typen av film till punkt och pricka. Jag har jävligt svårt att tro att någon som ser filmen blir överraskad av de olika vändningarna som förekommer i filmen. Fast å andra sidan, vem tittar på en Jurassic Park/World film för att bli överraskad? Även om filmen är sjukt förutsägbar så är den så klart underhållande för vad den är; en stor, svindyr och dum popcornfilm.

Vad mer finns det att säga egentligen? Det är en underhållande summer blockbuster med snuskigt snygga effekter – likt flera av de tidigare filmerna i serien – som swischar förbi utan några större bekymmer. Jag ger den en rekommendation, i alla fall till fans av de tidigare filmerna och de som vill ha en skön popcornfilm att kika på. Nu är det bara att vänta på den tredje Jurassic World filmen som spikats för release i Juni, 2021.

Läs gärna min recension av Jurassic World och H’s nästan tio år (!) gamla recension av en DTS utgåva av Jurassic Park.

Jurassic World av J

22 år har gått sedan John Hammond’s dröm om att öppna en park på ön Isla Nublar med dinosaurier, kallad Jurassic Park, gick i stöpet efter en katastrofal testhelg där flera personer omkom. Under tio år har en ny och fullt fungerande dinosauriepark, Jurassic World, blivit driven på samma ö och har blivit det John Hammond föreställde sig.

Besökssiffrorna har emellertid börjat sjunka i parken och för att göra finansiärerna nöjda skapar parkens forskare, med hjälp av år av forskning kring genetik, en helt ny dinosaurie för att få upp besökssiffrorna igen. Saker och ting går emellertid snabbt åt skogen och kaos bryter ut på ön.

För några år sedan fick jag nys om att Jurassic Park 4 var på gång och då jag, som så många andra, är ett stort fan av Jurassic Park filmerna jublade jag högt. När Stan Winston (som var involverad i de tre första filmerna) tragiskt gick bort i benmärgscancer den 15 Juni, 2008, trodde jag att Jurassic Park 4 var dödsdömd. Vi skulle helt enkelt aldrig få se en fjärde film i serien. Efter Winston’s död försvann alla nyheter om en fjärde film och hoppet verkade ute….

…tills det att nyheten om att Jurassic World skulle släppas. Jag har väntat ivrigt på den här filmen och nu har jag äntligen kommit hem från bion som visade den och.. wow.. det är nog det enda jag har att säga egentligen. Filmen påminner mycket om Jurassic Park; den börjar väldigt lugnt, men när kaoset bryter ut så blir det ett riktigt spännande (trots några förutsägbara grejer) action/äventyr som underhåller fruktansvärt väl under de två timmar den rullar på under. Effekterna ser mycket bra ut och actionsekvenserna är suveräna (speciellt slutstriden). Skådespelarna är också riktigt bra, även om jag bara kände igen Chris Pratt (Guardians Of The Galaxy) och Vincent D’Onofrio (Full Metal Jacket).

Jurassic World gjorde det jag hade hoppats på; de tog steget vi aldrig fick se i Jurassic Park. Vi får se en fullt fungerande park, med besökare, där dinosaurier löper amok och skapar kaos och det är så jävla underhållande. Jag är fantastiskt nöjd över mitt biobesök och det här blir definitivt en film i min hylla när den anländer till dvd och bluray. En värdig uppföljare till Jurassic Park och en solklar rekommendation från mig. Utan tvekan en av de bästa filmerna som hittills har släppts i år, 2015.

The Pacific av J

2010 fick jag höra nyheten om att en uppföljande serie till Band Of Brothers (vilket det senare visade sig inte alls vara) skulle komma, kallad The Pacific. Jag tog hem avsnitten av den nya serien och planerade att se dem ganska omgående… det hände aldrig. Nu, 4 år efter seriens release (och 2 år efter att jag skapade recensionens utkast) har jag äntligen sett serien och jag är långt ifrån imponerad.

Hela serien är så jävla utdragen att det inte är klokt. Flera avsnitt är ren utfyllnad för att nå upp till 10 avsnitt (som jag antar är standard för HBO’s miniserier av den här varianten). De avsnitt som har krigssekvenser i sig är bra och välgjorda, men speltiden för dessa sekvenser är minimal och hela serien spelar mer på sliskigt, tråkigt och snackigt drama än krig.

Miniserien följer hur som helst några soldater i Stilla havet under andra världskriget och deras kamp om överlevnad på de japaninfesterade öarna under några av de värsta striderna under hela kriget. Detta hade kunnat vara en riktigt bra pelare i serien som hade fått mig att fastna på en gång, men när teamet bakom (samma team som låg bakom Band Of Brothers) envisades med att trycka in en massa utdragen och dyngtråkig drama tappade jag intresset ganska snabbt.

The Pacific’s produktionsvärde är det inget fel på. Det är välgjort och välspelat. Problemet jag har med serien är att den är så förbannat tråkig att jag tappade intresset bara nåt avsnitt in och fortsatte titta enbart för att få veta hur allting slutade. Det var helt enkelt inte en serie för mig, även om den (kanske) inte är så jävla dålig egentligen.

Läs gärna min recension av Band Of Brothers också.

Band Of Brothers av J

Jag har alltid haft ett stort intresse för Andra Världskriget och har grävt ner mig i både böcker, artiklar, dokumentärer, filmer och serier som berättar om olika händelser under kriget – eller om kriget i det stora hela.

I Band Of Brothers får vi följa kompaniet Easy, ifrån 506te regimentet av 101a Flygburna Divisionen, och händelserna kring dem från deras träning år 1942 till slutet av Andra Världskriget. Det hela är oftast spännande och ibland rent av gripande, men stundtals känns det som att vissa sekvenser är ren utfyllnad för att uppnå 1 timmes strecket på varje avsnitt.

Krigsscenerna är spektakulära och välgjorda, samtidigt som skådespelarna är suveräna och man känner till en viss del för karaktärerna när de springer häcken av sig för att undkomma bomber som faller runt om dem. Räknar man med att få en del gore (så som avsprängda armar och ben) under seriens gång kan man vara hyfsat lugn, det förekommer ungefär lika mycket sådant som i vilken krigsfilm som helst – vilket troligtvis beror på att HBO har haft sina fingrar med i spelet. Skulle jag tro.

Egentligen har jag inte speciellt mycket att säga om den här serien än så. Det här var andra gången jag kikade igenom Band Of Brothers och egentligen gjorde jag det enbart för att friska upp minnet inför The Pacific – som egentligen inte har ett skit med Band Of Brothers att göra, utöver att det är samma team bakom den serien som den här. Nåväl. Band Of Brothers är en suverän krigs-drama serie som jag rekommenderar om man inte har sett den, även om den har sina svackor här och där.

War Horse av H

Stefan Spjällbergs senaste Oscar-bait är en ”Black Beauty”-kopia om en hästs livsöde när den går från ägare till ägare och till slut hamnar i första världskriget där den enar britter och tyskar. Yes, really.

Spielberg verkar betydligt mer intresserad av att filma konstnärligt än av att forma karaktärer eller framföra en fängslande historia. Ibland är filmen direkt dålig, som i början när den unga killen tränar hästen för att ploga. Inte ens min hästtokiga flickvän tyckte filmen var mer än okej och det om något borde väl övertyga er att vänta på denna 2,5 timmar långa film tills den går på tv.

Tintins Äventyr: Enhörningens Hemlighet (3D) av H

Mjah. Snyggt givetvis, och några hisnande actionsekvenser, men det berättas ömsom jäktat och ömsom övertydligt. Det blir faktiskt lite långdraget ibland. Eftersom det var min första 3D-film så spenderar jag mest tid på att titta på själva 3D:n. Inget att springa benen av sig för, möjligen för den jättelika actionsekvensen mot slutet, men jag skulle vänta på blurayen. PS. De har till och med gett Haddock näshår.

Poltergeist av J

Familjen Freeling lever i ett lugnt grannskap och allting är frid och fröjd.. tills det att den yngsta dottern, Carol Anne (Heather O’Rourke), verkar ha fått kontakt med någonting övernaturligt igenom en död kanal på TVn. Det dröjer inte länge förens de mystiska besökarna tar sig in mellan husets väggar. Till en början verkar andarna vara harmlösa och spelar familjen spratt och underhåller dem, men tar en plötslig vändning och börjar terrorisera familjen istället för att sedan kidnappa Carol Anne i hennes sovrums garderob – som verkar vara en ingång till den andra sidan…

Vad exakt finns det att skriva om Poltergeist som inte redan har skrivits och sagts i närmare 30 år? Inte ett skit egentligen, men något måste jag ju skriva, så jag börjar med lite trivia…

I credit-texterna står Steven Spielberg som producent och manusförfattare och som regissör står Tobe Hooper – och visserligen känner man av båda deras stilar. Spielberg för hans påkostade och vräkiga filmer med coola och snygga effekter och Hooper för stämningen och de chocksekvenser som filmen innehar. Men tar vi oss en titt i IMDB’s trivia om Poltergeist finner vi följande text; ”Though on-screen credit goes to Tobe Hooper, a wealth of evidence suggests that most of the directorial decisions were made by Steven Spielberg. In fact, Spielberg had wanted to direct the film himself, but a clause in his contract stated that while still working on E.T.: The Extra-Terrestrial (1982), Spielberg could not direct another film. Members of the cast and crew, including Executive Producer Frank Marshall and actress Zelda Rubinstein, have stated that Spielberg cast the film, directed the actors, and designed every single storyboard for the movie himself. Based on this evidence, the DGA opened a probe into the matter, but found no reason that co-director credit should go to Spielberg.”.

Annan trivia som troligtvis ganska många redan känner till är att de använde riktiga skelett i filmen då det blev billigare än att konstruera fake-skelett – vilket JoBeth Williams inte hade en aning om förens efter att de spelat in pool-sekvensen. Och slutligen har vi ”Poltergeist förbannelsen”, som många kallar den. För er som inte har koll så dog flera personer i samband med Poltergeist filmerna – och med bara några få år emellan. Två exempel är Dunne och O’Rourke. 19 dagar innan hennes 23 års dag blev Dominique Dunne (som spelade den äldre systern) mördad av sin ex-pojkvän John Thomas Sweeney. Sweeney, som var 26 vid dådet, blev dömd till 6 års fängelse för överfall och dråp, men friades efter mindre än 4 år. Och 6 år efter att den första Poltergeist blev klar dog även Heather O’Rourke, 12 år gammal, av hjärtstillestånd och pylorus förträngning (tarmsjukdom). Båda två är begravda på samma kyrkogård; Westwood Memorial Park.

Nåväl. Jag själv tycker att filmen är bra och att den står sig alldeles utmärkt än idag, även om den troligtvis imponerade mer och var läskigare när den kom. Det som gör filmen bra är.. det mesta som filmen har att erbjuda; effekter, stämning, goda skådespelare, en story som är intressant och småkuslig och ett händelseförlopp som brakar på hyfsat bra (så när som på ett par scener som känns mest utdragna).

Frågan är nu bara när idioterna i Hollywood har tänkt göra en remake på den – för en remake kommer vi säkerligen att få se i framtiden… eller? Hur som; jag rekommenderar Poltergeist varmt till de som gillar spökskräckisar och som vill ha något påkostat.

Duel av H

Dennis Weaver är ute på långfärd med sin bil, och ute i ödemarken kör han om en tankbil. Tankbilen kör ikapp honom och blåser förbi igen, och lägger sig återigen framför honom. Det är början på en katt-och-råtta lek som bla bla bla bla. Ni kan räkna ut resten. I 86 minuter jagas han från och till och även om det är lite spännande till en början blir det snabbt old news. Slutscenen är dessutom helt ologisk – jag tänker nu förstöra det för er som inte sett den – då tankbilen av någon anledning kör på bilen (trots att föraren synligt hoppat ur) och bränner vidare utför ett stup (som faktiskt inte var riktigt så nära).

När Spielberg 1971 gjorde tv-filmen Duel hade han tidigare bara jobbat med TV. Han fick 10 dagar på sig (som blev runt 13) att slänga ihop Veckans Film till kanalen ABC, och såg chansen att visa vad han kunde för att kunna gå vidare och göra ”riktig” film. TV-versionen var dessutom nästan en kvart kortare, och förlängdes sedan för att kunna visas på bio i utlandet.

Extramaterialet på DVD:n innehåller en 40-minuters dokumentär, där Spielberg detaljrikt berättar om hur filmen kom till. Det berättas om hur de la upp produktionen för att klara av tidspressen, och man får stor insikt i flera olika sceners uppbyggnad. En intressant, om än kanske ganska filmskapartekniskt inriktad, dokumentär. Vi får också en tiominuters minidokumentär/intervju om Spielbergs bakgrund inom tv, samt tio minuter med författaren Richard Matheson. Bra bonusar alltså, till en ganska tråkig film.