Helt Perfekt Glob

Andra Sidan av J

Paret Fredrik (Linus Wahlgren) och Shirin (Dilan Gwyn) har bestämt sig för att äntligen slå till och köpa ett radhus tillsammans, där de med Fredrik’s son Lukas (Eddie Eriksson Dominguez) ska bo. Kort efter att de flyttat in tar Fredrik en tjänst på sitt jobb som kräver att han sover borta på veckorna. Samtidigt börjar Lukas att förändras och han säger sig ha en ny kompis som bor i huset vägg i vägg. Problemet är bara att det inte bor någon där och det huset är igenbommat…

Andra Sidan – eller The Other Side som den heter i Frankrike och Kanada, eller The Evil Next Door som är dess titel i USA och England – är i mitt tycke en fräsch fläkt inom den svenska filmindustrin. Det är en välgjord och välspelad skräckfilm på det stora hela, men den lyckas samtidigt trilla in i dussinfilmsträsket och hade den varit amerikanskt producerad hade den antagligen inte stått ut överhuvudtaget. Filmen har en handfull väldigt effektiva jumpscares (som även fick mig att lyfta någon centimeter från soffan), men på det stora hela har vi sett det här otaliga gånger från staterna; barnfamilj flyttar in i ett nytt hus ovetandes om dess mörka förflutna, läskigheter börjar hända och när det väl går upp för huvudrollsinnehavaren är det ingen som tror på den, vilket så klart gör att denne måste ta saken i egna händer.

Som sagt, även om filmen i sig är rätt medioker om man ska mäta mot staternas produktioner så är det ändå i slutändan en välgjord (och bitvis ganska) läskig skräckfilm. Skådespelarna är bra, även om dialogen känns en aningen styltig bitvis då de försökt försvenska den (det hade låtit bättre om filmen hade varit på engelska i mitt tycke helt enkelt), samtidigt som effekterna (som var CGI så klart) ser rätt hyfsade ut de med för en svensk produktion. Det enda problemet jag egentligen hade med filmen var väl att dess slut kändes extremt abrupt och faktiskt en aningen taffligt, vilket i sig drar ner en aningen på betyget.

På det stora hela; en helt klart godkänd film, det finns betydligt sämre svenska produktioner än det här i alla fall.

Russian Terminator av J

Efter att en organisation har kidnappat pojkvännen till dottern av en högt uppsatt regeringstjänsteman, i syfte att använda henne emot honom, tvingas den pensionerade spionen Mark Robinson (Frederick Offrein) att åta sig ett sista uppdrag; hitta henne, hennes pojkvän och ta ner organisationen.

Jag följer en del podcasts och folk som recenserar filmer och serier på olika sätt – både i videoform och i text – och väldigt ofta försöker jag ha sett det dessa personer recenserar för att själv ha en uppfattning om vad det är de pratar/skriver om. Russian Terminator är en just en sån film.

H, som är skaparen av Helt Perfekt Glob, driver nu mer en YouTube kanal som heter Flimmer där just Russian Terminator har blivit avhandlad (tillsammans med den eminente Anders) – och då jag inte hade sett filmen tidigare bänkade jag mig så klart för en titt innan jag skulle titta på recensionen av den.

Nu i efterhand känner jag mest att jag lika gärna hade kunnat tittat på recensionen H och Anders gjorde på filmen utan att ha själv sett den innan. Russian Terminator är bedrövlig från början till slut med skådespelare som varken kan skådespela, slåss eller prata engelska. Filmens speltid ligger på snett över åttiofem minuter, men tog mig i runda slängar tre timmar att ta mig igenom tack vare ren tristess och totalt oengagemang ifrån min sida då filmen på det stora hela bara var tråkig – mycket tack vare hur styltig och oengagerande all action var.

Manuset är överlag osammanhängande och följer inte bara standardmallen för den här typen av film, den gör det jävligt dåligt också. Det är taffligt, ointressant och fullkomligen oengagerande.

Jag kan uppskatta trashiga och dåliga filmer, men när allt som händer i filmen är lika intressant och tilltalande som att sitta och stirra på mossa som växer så har jag jävligt svårt att uppskatta vad jag ser. Russian Terminator var och är skräp. Skippa.

Flimmer Duo’s recension av filmen:

Den Blomstertid Nu Kommer av J

Alex (Christoffer Nordenrot) arbetar som pianist och har ett ansträngt förhållande till sina föräldrar tack vare en stökig tillvaro i hemmet under hans uppväxt. Efter att hans mor omkommit i ett mystiskt terrorattentat i Stockholm strax innan Midsommarafton beger han sig till sina hemtrakter för att begrava henne. Väl där stöter han på sin ungdomskärlek, Anna (Lisa Henni), som han tar upp kontakten med på nytt samtidigt som han försöker undvika all kontakt med sin utåtsett paranoide far, Björn (Jesper Barkselius) – som i åratal har pratat om det annalkande hotet från en främmande krigsmakt.

Efter en rad av märkliga incidenter kring det skyddsobjekt Björn jobbar vid börjar han ana att de terrordåd som inträffat i Stockholm bara var startskottet på någonting mycket större – och det dröjer inte länge innan det visar sig att han hade rätt hela tiden.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; svensk film är skit. Överlag. Men emellanåt dyker det så klart upp undantag som sopar mattan med alla svenska kriminalare och sliskiga romantiska draman där karaktärerna hamnar i bråk för att sedan bli sams och växa som människor i slutet.

När Den Blomstertid Nu Kommer släpptes på biograferna hade jag inte något nämnvärt intresse av att överhuvudtaget se filmen, men efter att en vän nämnde att han hade sett den och tyckte att den var bra – åtminstone med svenska mått mätta – så vart jag ändå lite nyfiken på den.

Filmen börjar som ett regelrätt svenskt drama och har det som dess grundpelare (ingen svensk film utan drama, eller hur?) filmen igenom, men börjar sakta men säkert att mynna ut i krigs thriller genren och blir genuint spännande – trots ett par, tre plotholes här och där som jag själv inte reagerade över, men som min mor (som jag tittade på filmen med) pekade ut.

Skådespelet är ruskigt bra (i synnerhet Jesper Barkselius som den paranoide Björn) samtidigt som filmen ser bra ut. Den är snyggt filmad och effektmässigt är den imponerande och hade nog lika gärna kunnat varit producerad i Hollywood istället för Sverige.

Jag gillade Den Blomstertid Nu Kommer riktigt mycket och fann den ärligt talat en aningen skrämmande då den (överlag) påvisar vad som faktiskt hade kunnat hända i vårt avlånga land – mycket tack vare den urholkade krigsmakten vi besitter i Sverige och det faktum att det hade inte krävts speciellt mycket av potentiella inkräktare för att slå ut hela vårt land. Rekommenderas.

Rambo: Last Blood av J

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har återvänt hem till sin bortgångne fars hästranch i Arizona och lever ett stillsamt liv tillsammans med sitt syskonbarn Gabriela (Yvette Monreal) och hennes mormor Maria (Adriana Barraza), ständigt kämpandes med hans sjudande känslor. Men när så Gabriela får en invit till en vän i Mexiko för att finna hennes far som hon inte sett sedan hon var liten beger hon sig iväg och hamnar snart i klorna på en kartell. John beger sig efter henne när han nås av nyheten och efter en konfrontation med kartellen lämnas han svårt misshandlad.

Deras första misstag var att kidnappa Gabriela, deras andra misstag var att inte döda John när de hade chansen…

Som en action-thriller är Rambo: Last Blood en bra film. Den är välspelad och bygger sakta upp filmen till dess klimax för att sedan gå ut med en jävligt stor smäll. Grejen är bara den att det inte känns som en Rambo film. Hade de bara bytt namn på Stallone’s karaktär och namnet på filmen hade det kunnat varit vilken dussinfilm inom action-thriller kategorin som helst.

Jag vet inte om det är på grund av Stallone’s ålder eller vad det kan bero på, men filmen har inte alls samma nivå av action som de tidigare filmerna. Visst, filmens slut skrek Rambo lång väg men hade filmen varit i stuk med de tidigare filmerna hade filmens action varit mer utspridd över hela filmen istället för att allting kommer under de sista tjugo minuterna – som nästan såg ut som en klippshow där Rambo slaktade sina motståndare på löpande band.

Jag gillade vad de gjorde här, men filmen känns samtidigt en aningen generisk och fattig på action jämfört med dess föregångare. Om de hade kunnat gjort en bättre film – och således ett bättre avslut på franchisén – vet jag inte. Antagligen. Men jag gillade åtminstone filmen för vad den var, även om den inte kändes som en Rambo film. Den får en marginell tumme upp trots det.

Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann av J

Allan Karlsson (Robert Gustafsson) och hans vänner är rastlösa på Bali efter ett år i lyx. Men när Allan bjuder på den oförglömligt goda läsken Folksoda – en läsk ryssarna lyckades framställa efter ett missöde involverande Allan, som var dubbelagent under Kalla Kriget – blir det fart på gänget igen då läsken är slut och receptet finns undangömt någonstans i Europa. Allan och hans vänner beger sig således iväg för att leta reda på det – dessvärre är de inte de enda som är ute efter det.

Efter succén med filmatiseringen av Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann (recenserad här) var det väl oundvikligt med en uppföljare och tre år efter att den första filmen kom så uppföljaren; Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann. Min mor köpte den här filmen för omkring ett halvår sen eller så för att vi skulle se den och det har tagit fram till nu innan vi hade tid att sätta oss och se den och… mja… den är i mitt tycke okej, likt den första filmen. En del skämt är väldigt roliga medan andra faller väldigt platt och det hela känns smått ansträngt bitvis om jag ska vara helt ärlig.

Nå, överlag är Hundraettåringen… en okej film för vad den är; en cash-cow som bitvis fungerar väldigt bra och bitvis inte gör det. Har man sett första (vilket man borde ha gjort om man ska se den här filmen) så vet man på ett ungefär vad man får här. Det finns sämre svenska produktioner än det här i alla fall.

Solsidan av J

Det är julafton och Alex (Felix Herngren) och Anna (Mia Skäringer) är på besök hos familjen Schiller då de släpper en bomb; de ska skiljas då Anna har träffat en ny man, David (Henrik Schyffert). Några månader senare kämpar fortfarande Alex med att komma över skiljsmässan, men finner sig snart i en romans med Bella (Frida Hallgren), en försäljare av tandimplantat.

Fredde (Johan Rheborg) har samtidigt stött på ett obekvämt bekymmer i form av hans socialistiske far, Mauritz (Sven Wollter), som bett honom om att komma till hans sommarstuga i Torekov – vilket är något Fredde absolut inte vill, men som han ganska snabbt inser att han kommer bli tvungen till då Mickan (Josephine Bornebusch) kräver att de far dit då Torekov är en samlingsplats för svenska kändisar. Samtidigt har det börjat knaka i äktenskapsfogarna mellan Ove (Henrik Dorsin) och Anette (Malin Cederblad) – eller det är i alla fall vad Ove tror då han inte längre kan göra henne med barn.

Vad som följer är tokigheter, knasigheter, konflikter och har man sett TV-serien Solsidan vet man precis vad som väntar en då filmen i stora drag är ett avsnitt ur TV-serien, fast på runt 105 minuter i speltid. Min första reaktion på filmen när jag var och såg den på premiären var att den var bra, rätt och slätt. Nu när jag har sugit lite grann på den i två dagar har inte min åsikt förändrats, men jag har utvecklat mina tankar om filmen.

Filmen är bra och stundtals riktigt rolig men det känns samtidigt som att filmen är in och snavar i den klassiska ”svenska komedier”-fällan, där karaktärerna går igenom något svårt som separerar dem i början på filmen, konflikter uppstår under filmens gång och i slutet finner de varandra och växer slutligen som människor. Kort sagt; dramafilmer med inslag av humor som sedan får stämpeln komedi. Solsidan lyckas överlag att komma undan, men börjar stundtals att valsa in i den tydliga svenska modellen för komedier. Dessutom känner jag nu i efterhand att det här var en film jag borde ha sett hemma i soffan på dvd eller bluray släpp istället för bio då Solsidan går hand i hand med soffsittande – så att säga. Med allt det sagt menar jag så klart inte att filmen är dålig, snarare tvärtom, men jag önskar att man inte kunde räkna ut precis vart den skulle ta vägen fem minuter in.

Hur som helst så tycker jag som sagt att den överlag är bra men att den stundtals haltar lite grann tack vare de intvingade dramabitarna. Å andra sidan så händer det hela tiden saker i filmen, så uttråkad blir man i alla fall inte även om jag tycker att speltiden kunde ha kortats ned med möjligen tio minuter.

Så slutligen, bör du se filmen? Är du ett fan av TV-serien så absolut, om inte så har jag svårt att se att du skulle kunna få ut något av den då filmen räknar kallt med att du sett TV-serien innan.

Läs gärna våra recensioner på TV-serien också:
Mina recensioner på säsong 1 & 2, 3, 4, 5
H’s recensioner på säsong 1, 2

Låt Den Rätte Komma In av J

Oskar (Kåre Hedebrant) är tolv år, mobbad och drömmer om att hämnas på sina plågoandar. När han får en ny granne i form av Eli (Lina Leandersson) dröjer det inte länge förrän han börjar fatta tycke om henne, men han inser snart att någonting är mycket märkligt med flickan; hon tål inte solen, hon äter inte mat och för att komma in i ett rum måste hon bli inbjuden. Eli är en vampyr. Oskar ställs således inför ett val och frågan är hur mycket kan kärlek förlåta?

Oh boy… Låt Den Rätte Komma In är en av alla svenska filmer jag trodde att jag aldrig någonsin skulle se, men som jag nu har sett. Den har legat på min att-se-lista i över ett år och största anledningen till att den ens legat på den listan var tack vare en hel del positiva omdömen i en Facebook grupp, där jag har varit aktiv i några år. Jag har inte läst boken filmen är baserad på och har inga planer på att göra det heller.

I alla fall så gillade jag filmen. Den är knappast läskig men den är å andra sidan välspelad och välgjord. Men även om jag gillade filmen kan jag inte skaka av mig känslan att någonting fattas. Vad jag kunde se knöts alla trådar ihop filmen igenom, men av någon anledning känns det som att en hel del av boken har blivit utelämnad eller nedskuren tack vare budget och antagligen speltid. Jag kan så klart ha fel men det är den känslan jag fick när sluttexterna började rulla…

Utöver Hedebrant och Leandersson ser vi även Per Ragnar, som jag minns bäst som Sten Frisk i den svenska såpoperan Tre Kronor som gick mellan 1994 och 1999, och Ika Nord som troligtvis är mest känd för 80-talets barnprogram Ika I Rutan. Jag såg något enstaka avsnitt av Ika I Rutan under någon repris under 90-talet, men jag minns henne bäst från Pettson & Findus-julkalendern Tomtemaskinen, som visades julen 1993 där hon spelade mot Ingvar Hirdwall (Grannen i Beck filmerna) som Findus – som 1997 släpptes på VHS och som 1998 visades i repris på SVT2, vilket var troligtvis då jag såg den. Hur som helst…..

Svensk film överlag brukar vara ren dynga som allt som oftast upprepar samma skit om och om igen, Låt Den Rätte Komma In är ett av undantagen. Jag skulle inte kalla den för perfekt, men det är en bra film överlag och om du som mig missat den tycker jag du ska ge den en chans. Rekommenderas.

År 2010 släpptes den obligatoriska remaken av filmen – under titeln Let Me In – i ett samarbete mellan brittiska och amerikanska filmbolag, däribland det brittiska bolaget Hammer Films (som troligtvis är mest kända för deras reboots och serier av Dracula, Frankenstein och The Mummy under 50-, 60- och 70-talet). Hammer Films verkar dessutom ha pressat ur sig en serie på tretton delar som ska släppas i år under den direktöversatta titeln – Let The Right One In.

Läs gärna också H’s jämförelse – och mer ingående recension – mellan boken och filmen, som ni finner här.

Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann av J

Den gamle mannen Allan Karlsson (Robert Gustafsson) har levt ett långt och händelserikt liv, men har nu slutligen hamnat på ett ålderdomshem. På hans hundraårsdag bestämmer han sig emellertid för att kliva ut genom fönstret i hans rum och påbörjar ett oväntat äventyr.

Det tog tid, men nu har jag äntligen (bättre sent än aldrig, right?) sett Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann och jag skulle väl ge den betyget okej. Jag hade förväntat mig en roligare film än vad jag fick, men den bjuder ändå på några sköna gapskratt och en småmysig berättelse som rullar förbi utan några större bekymmer. Skådespelarna är bra och filmen har förutom Gustafsson många välkända svenska ansikten (så som Mia Skäringer och Johan Rheborg) samt Alan Ford i en mindre roll som brittisk maffiaboss.

Jag har inte läst boken som den här filmen är baserad på och varken kan eller tänker göra några jämförelser mellan de två. Jag har dock hört att boken ska vara mer spektakulär, roligare och mer händelserik, vilket jag kan tänka mig då bok till film adoptioner ofta brukar tappa en hel del som jag tror de flesta vet.

Hur som helst; helt okej filmatisering även om jag hade förväntat mig mer än vad jag fick. Nu ska jag vänta på att uppföljaren, Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann, ska komma ut på dvd och bluray.

American Burger av J

En busslast med amerikanska elever är på klassresa i Europa med sin lärare som förtvivlat försöker förmedla Europeisk kultur. Djupt inne i skogen i landet Kraketch dyker plötsligt en mystisk hamburgerkiosk upp, med löfte om 100% amerikanska burgare. När de sedan anländer till hamburgerfabriken inser de snabbt att den Europeiska föreställning av amerikanska hamburgare skiljer är skrämmande annorlunda mot vad de är vana vid och klassresan förvandlas snart till en strid för överlevnad då amerikaner behandlas som kor i Kraketch…

Jag hade inga större förhoppningar på den svenskproducerade (no pun intended) American Burger när jag slog igång den. Jag menar, en svensk slasher-ish komedi där alla talar engelska? Det är som bäddat för skräp. Tji fick jag då American Burger faktiskt visade sig vara ganska jävla underhållande. Hela filmen är oseriös rakt igenom och driver hejvilt med många skräckfilmsklichéer och det funkar väldigt bra. Åtminstone halvvägs igenom filmen. Det känns nämligen som att de bränner av alla bra idéer de hade under den första halvan då tempot är på topp och humorn är väldigt rolig, medan filmen fiser ur sig under den andra halvan och blir tradig på något sätt.

American Burger kanske inte är en fullträff, men den når åtminstone nästan fram till målet. Jag gillar den även om den är bristfällig i den andra halvleken, men den är långt mycket bättre än mycket annat skräp som produceras i det här avlånga landet. En marginell tumme upp får den allt.

Uppföljare verkar vara på gång också.

Blood Runs Cold av J

Winona (Hanna Oldenburg) har bestämt sig för att ta en välbehövd semester ifrån sin stressiga livsstil och beger sig således mitt i vintern till hennes hemstad där hon har hyrt en stuga. Efter att hon har stött på sitt ex Richard (Patrick Saxe), hans vän Carl (Andreas Rylander) och dennes flickvän Liz (Elin Hugoson) bestämmer sig gruppen för att festa vidare i Winona’s stuga, vilket snart visar sig vara ett ödesdigert beslut då en maskerad galning går lös och har för avsikt att inte lämna några överlevande.

Blood Runs Cold är en svensk slasherfilm från 2011 av grabbarna Tommy Wiklund, Sonny Laguna och David Liljeblad, som låg bakom skräckfilmen Vittra (recenserad här) från 2012 och verkar inte ha fått en svensk release utan har exporterats och fått releaser i England och USA istället. Varför förstår jag inte då det är en hyfsad slasherfilm om man ska se till vad för annan dynga som finns att tillgå i den subgenren i det här landet.

Alla talar engelska och det är inte den knaggliga svenne-engelskan (som i exempelvis Camp Slaughter eller The House Of Orphans) heller. Det låter skapligt och skådespelarna är överlag rätt hyfsade, så när som på en och annan scen där deras agerande blir smått styltigt. Jag tror dock att en viss dubbning var involverad (i alla fall på ett par ställen) under filmens produktion då det låter som att karaktärerna pratar i en burk i ett par scener. Effekterna är inte av någon världsklass direkt och påminner mer om karamellfärgat vatten än scenblod, men det är en sån där sak man får ursäkta med den här typen av film. Manuset hade kanske kunnat varit lite mer exalterande än vad det är och ett par scener mot slutet hade kunnat kortats ned lite grann.

Blood Runs Cold är knappast någon Halloween eller Friday The 13th, men för att vara en svenskproducerad slasherfilm håller den ett hyfsat mått och jag skulle faktiskt kalla den helt okej. Det är absolut inget mästerverk, men det är ett sällsynt fall då faktiskt svensk skräckfilm duger att titta på.