| Subcribe via RSS

Låt Den Rätte Komma In av J

augusti 11th, 2017 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Låt Den Rätte Komma InOskar (Kåre Hedebrant) är tolv år, mobbad och drömmer om att hämnas på sina plågoandar. När han får en ny granne i form av Eli (Lina Leandersson) dröjer det inte länge förrän han börjar fatta tycke om henne, men han inser snart att någonting är mycket märkligt med flickan; hon tål inte solen, hon äter inte mat och för att komma in i ett rum måste hon bli inbjuden. Eli är en vampyr. Oskar ställs således inför ett val och frågan är hur mycket kan kärlek förlåta?

Oh boy… Låt Den Rätte Komma In är en av alla svenska filmer jag trodde att jag aldrig någonsin skulle se, men som jag nu har sett. Den har legat på min att-se-lista i över ett år och största anledningen till att den ens legat på den listan var tack vare en hel del positiva omdömen i en Facebook grupp, där jag har varit aktiv i några år. Jag har inte läst boken filmen är baserad på och har inga planer på att göra det heller.

I alla fall så gillade jag filmen. Den är knappast läskig men den är å andra sidan välspelad och välgjord. Men även om jag gillade filmen kan jag inte skaka av mig känslan att någonting fattas. Vad jag kunde se knöts alla trådar ihop filmen igenom, men av någon anledning känns det som att en hel del av boken har blivit utelämnad eller nedskuren tack vare budget och antagligen speltid. Jag kan så klart ha fel men det är den känslan jag fick när sluttexterna började rulla…

Utöver Hedebrant och Leandersson ser vi även Per Ragnar, som jag minns bäst som Sten Frisk i den svenska såpoperan Tre Kronor som gick mellan 1994 och 1999, och Ika Nord som troligtvis är mest känd för 80-talets barnprogram Ika I Rutan. Jag såg något enstaka avsnitt av Ika I Rutan under någon repris under 90-talet, men jag minns henne bäst från Pettson & Findus-julkalendern Tomtemaskinen, som visades julen 1993 där hon spelade mot Ingvar Hirdwall (Grannen i Beck filmerna) som Findus – som 1997 släpptes på VHS och som 1998 visades i repris på SVT2, vilket var troligtvis då jag såg den. Hur som helst…..

Svensk film överlag brukar vara ren dynga som allt som oftast upprepar samma skit om och om igen, Låt Den Rätte Komma In är ett av undantagen. Jag skulle inte kalla den för perfekt, men det är en bra film överlag och om du som mig missat den tycker jag du ska ge den en chans. Rekommenderas.

År 2010 släpptes den obligatoriska remaken av filmen – under titeln Let Me In – i ett samarbete mellan brittiska och amerikanska filmbolag, däribland det brittiska bolaget Hammer Films (som troligtvis är mest kända för deras reboots och serier av Dracula, Frankenstein och The Mummy under 50-, 60- och 70-talet). Hammer Films verkar dessutom ha pressat ur sig en serie på tretton delar som ska släppas i år under den direktöversatta titeln – Let The Right One In.

Läs gärna också H’s jämförelse – och mer ingående recension – mellan boken och filmen, som ni finner här.

No Comments

Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann av J

mars 10th, 2017 | Postad i Film, Komedi

Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och FörsvannDen gamle mannen Allan Karlsson (Robert Gustafsson) har levt ett långt och händelserikt liv, men har nu slutligen hamnat på ett ålderdomshem. På hans hundraårsdag bestämmer han sig emellertid för att kliva ut genom fönstret i hans rum och påbörjar ett oväntat äventyr.

Jag och min mor skulle gå och se Hundraåringen Som Klev Ut Genom Fönstret Och Försvann på den lokala bion under premiärveckan i slutet på December 2013. När vi väl kom till biografen insåg vi att det var ovanligt mycket folk där och när vi kom fram till entrén sa personalen inne i biografen att filmen var fullsatt. Jag hade aldrig varit med om en sådan sak häromkring och har inte varit med om det sedan dess heller.

Hur som helst har jag (och min mor) nu alltså sett filmen (bättre sent än aldrig, right?) och jag skulle väl ge den betyget okej. Jag hade förväntat mig en roligare film än vad jag fick, men den bjuder ändå på några sköna gapskratt och en småmysig berättelse som rullar förbi utan några större bekymmer. Skådespelarna är bra och filmen har förutom Gustafsson många välkända svenska ansikten (så som Mia Skäringer och Johan Rheborg) samt Alan Ford i en mindre roll som brittisk maffiaboss.

Jag har inte läst boken som den här filmen är baserad på och varken kan eller tänker göra några jämförelser mellan de två. Jag har dock hört att boken ska vara mer spektakulär, roligare och mer händelserik, vilket jag kan tänka mig då bok till film adoptioner ofta brukar tappa en hel del som jag tror de flesta vet.

Hur som helst; helt okej filmatisering även om jag hade förväntat mig mer än vad jag fick. Nu ska jag vänta på att uppföljaren, Hundraettåringen Som Smet Från Notan Och Försvann, ska komma ut på dvd och bluray.

No Comments

American Burger av J

oktober 24th, 2016 | Postad i Film, Komedi, Skräck/Rysare

american-burgerEn busslast med amerikanska elever är på klassresa i Europa med sin lärare som förtvivlat försöker förmedla Europeisk kultur. Djupt inne i skogen i landet Kraketch dyker plötsligt en mystisk hamburgerkiosk upp, med löfte om 100% amerikanska burgare. När de sedan anländer till hamburgerfabriken inser de snabbt att den Europeiska föreställning av amerikanska hamburgare skiljer är skrämmande annorlunda mot vad de är vana vid och klassresan förvandlas snart till en strid för överlevnad då amerikaner behandlas som kor i Kraketch…

Jag hade inga större förhoppningar på den svenskproducerade (no pun intended) American Burger när jag slog igång den. Jag menar, en svensk slasher-ish komedi där alla talar engelska? Det är som bäddat för skräp. Tji fick jag då American Burger faktiskt visade sig vara ganska jävla underhållande. Hela filmen är oseriös rakt igenom och driver hejvilt med många skräckfilmsklichéer och det funkar väldigt bra. Åtminstone halvvägs igenom filmen. Det känns nämligen som att de bränner av alla bra idéer de hade under den första halvan då tempot är på topp och humorn är väldigt rolig, medan filmen fiser ur sig under den andra halvan och blir tradig på något sätt.

American Burger kanske inte är en fullträff, men den når åtminstone nästan fram till målet. Jag gillar den även om den är bristfällig i den andra halvleken, men den är långt mycket bättre än mycket annat skräp som produceras i det här avlånga landet. En marginell tumme upp får den allt.

Uppföljare verkar vara på gång också.

No Comments

Blood Runs Cold av J

september 5th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Blood Runs ColdWinona (Hanna Oldenburg) har bestämt sig för att ta en välbehövd semester ifrån sin stressiga livsstil och beger sig således mitt i vintern till hennes hemstad där hon har hyrt en stuga. Efter att hon har stött på sitt ex Richard (Patrick Saxe), hans vän Carl (Andreas Rylander) och dennes flickvän Liz (Elin Hugoson) bestämmer sig gruppen för att festa vidare i Winona’s stuga, vilket snart visar sig vara ett ödesdigert beslut då en maskerad galning går lös och har för avsikt att inte lämna några överlevande.

Blood Runs Cold är en svensk slasherfilm från 2011 av grabbarna Tommy Wiklund, Sonny Laguna och David Liljeblad, som låg bakom skräckfilmen Vittra (recenserad här) från 2012 och verkar inte ha fått en svensk release utan har exporterats och fått releaser i England och USA istället. Varför förstår jag inte då det är en hyfsad slasherfilm om man ska se till vad för annan dynga som finns att tillgå i den subgenren i det här landet.

Alla talar engelska och det är inte den knaggliga svenne-engelskan (som i exempelvis Camp Slaughter eller The House Of Orphans) heller. Det låter skapligt och skådespelarna är överlag rätt hyfsade, så när som på en och annan scen där deras agerande blir smått styltigt. Jag tror dock att en viss dubbning var involverad (i alla fall på ett par ställen) under filmens produktion då det låter som att karaktärerna pratar i en burk i ett par scener. Effekterna är inte av någon världsklass direkt och påminner mer om karamellfärgat vatten än scenblod, men det är en sån där sak man får ursäkta med den här typen av film. Manuset hade kanske kunnat varit lite mer exalterande än vad det är och ett par scener mot slutet hade kunnat kortats ned lite grann.

Blood Runs Cold är knappast någon Halloween eller Friday The 13th, men för att vara en svenskproducerad slasherfilm håller den ett hyfsat mått och jag skulle faktiskt kalla den helt okej. Det är absolut inget mästerverk, men det är ett sällsynt fall då faktiskt svensk skräckfilm duger att titta på.

No Comments

Blödaren av J

augusti 19th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

BlödarenTjejerna i bandet Rock Cats är på turné genom Sverige när deras turnébuss plötsligt lägger av mitt ute i ingenstans. De bestämmer sig således att bege sig iväg för att försöka hitta hjälp, men det enda de finner i den ensliga skogen är en sedan länge övergiven liten bygd. Det visar sig dock snart att de inte är ensamma…

Efter att ha läst otaliga ironiska inlägg ifrån en bekant i en skräckfilmsgrupp vi bägge är med i på Facebook om den svenska kultslashern Blödaren fick jag till slut nog och köpte hem filmen – mest för att jag är en nyfiken film-masochist. Hur som så har jag nu alltså äntligen sett filmen och.. ja.. nog är det en film allt.

Skådespelarinsatserna är skrattretande usla. Samtliga skådespelare (om man nu kan kalla dem det alltså) ingick i olika rockband, varav ett gör ett live framträdande som fick mig att vilja slå sönder högtalarna efter cirka fem sekunder. Å andra sidan hade det inte spelat någon som helst roll om det faktiskt hade funnits talang bland de som står framför kameran då det inte existerade något manus. Jag tittade på intervjuerna som följde med på dvdn direkt efter att jag hade tittat klart på filmen, där de berättar att manusförfattaren (tillika regissör, producent och kameraman) Hans Hatwig aldrig skrev något manus. Alla skådespelare fick instruktioner innan varje scen skulle spelas in istället och det här blev alltså slutresultatet; en film med ungefär samma halt av spänning som ett avsnitt av Alfons Åberg.

Som i många andra lågbudgetproduktioner är även ljudet här ganska uselt. I flera scener hör man knappt vad karaktärerna säger tack vare oväsen eller pålagda ljudeffekter. Ett bra exempel är scenerna där en snubbe pratar i komradio, där den han pratar med knappt hörs tack vare en massa skrap, störningar och oväsen från själva komradion. Men även om ljudet verkar vara inspelat med en potatis så gillade jag huvudtemat i filmen, som påminde en del om John Carpenter’s huvudtema till Halloween (som verkar ha varit en ganska stor inspirationskälla överhuvudtaget för den här filmen). Givetvis överanvände de musikstycket och slängde in det på ställen där det inte alls passade samtidigt som de vid varje ”läskig” grej slängde in ett högt tjutande ljud som fick mina örontrummor att blöda då jag fick lov att ha hög volym på tack vare det usla ljudarbetet.

Några direkta effekter existerar inte heller. Trots sin titel är det minimalt med blod i filmen och den enda blodutgjutelsen vi får beskåda under de plågsamt långa åttio minuterna filmen rullar på under är vattenfärgen som har målats under ögonen på Åke Eriksson, som spelade Blödaren.

Blödaren må vara en svensk kultklassiker men det är inte en bra film. Hade de knåpat ihop ett ordentligt manus, haft mindre styltiga skådespelare, bättre ljudmixning, några effekter överhuvudtaget och bättre klippning (som för övrigt också är rätt usel här) hade det till och med nästan kunnat blivit en bra slasherfilm – med svenska mått mätta. Istället får vi se fem idioter som är ute och går i en skog i tusen miljarder år som sedan blir avplockade, en efter en, på de minst blodiga sätt man kan tänka sig. Men, ser man till hur cheesig och dålig Blödaren är så blir den en värdig film att se under en pilsnerkväll med polarna – den framkallar nämligen en hel del oavsiktliga gapflabb.

Avslutningsvis; det bästa med dvdn av Blödaren måste vara intervjuerna som följde med som extramaterial, där de pratar om filmen ungefär som att den är Schindler’s List…

No Comments

Solsidan – Säsong 5 av J

augusti 14th, 2016 | Postad i Komedi, TV

Solsidan - Säsong 5Den femte och sista säsongen av Solsidan gick klart i slutet på förra året och jag är i sedvanlig ordning sen till festen. Hur som helst så bestämde jag mig för att se om de fyra första säsongerna innan jag gav mig på säsong nummer fem för att friska upp minnet. Under min återtitt märkte jag något hos mig själv; jag har fått stora problem med att titta på situationer som blir obekväma i TV-serier och filmer – och alla vet ju att Solsidan är fullpackad med sådana situationer. Det blev småknöligt att ta sig igenom de fyra första säsongerna kan man väl säga även om det var kul att titta om.

Säsong fem fortsätter i alla fall på den inslagna vägen med obekväma situationer, en del sköna gapskratt och de sedvanliga karaktärsdragen. Har man sett de fyra tidigare säsongerna vet man vad som komma skall och det bjuds inte på några större överraskningar direkt. Säsongen är rolig (troligtvis den roligaste i mitt tycke faktiskt) men det märks att serien hade gått några säsonger och att idéerna började ta slut. Jag menar, att slänga in obekväma situationer i varenda avsnitt och tro att det ska bli kul varenda gång är väl att ta i lite grann.

Nåja. Jag tycker säsong fem av Solsidan är rolig och då jag faktiskt inte hade sett den tidigare kändes den som en fräsch fläkt i en serie som gick på tomgång, även om säsongen inte direkt tillförde så mycket nytt egentligen.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1, 2, 3 och 4, samt H’s recensioner av säsong 1 och 2.

No Comments

The Woman In Black (2012) av J

juli 31st, 2016 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

The Woman In Black (2012)London advokaten Arthur Kipps (Daniel Radcliffe) sörjer fortfarande sin älskade hustru Stella’s död vid förlossningen av deras son Joseph (Misha Handley). Hans arbetsgivare ger honom en sista chans att behålla sitt jobb och skickar iväg honom till den lilla byn Crythin Gifford för att gå igenom dokumentationen av Eel Marsh House herrgården som tillhörde den nyligen avlidna Mrs. Drablow då stället ska säljas. Väl framme i Crythin Gifford får Arthur ett väldigt kyligt mottagande av lokalbefolkningen och hans juridiska kontakt, Mr. Jerome (Tim McMullan), försöker schasa iväg honom tillbaka till London varpå han bestämmer sig för att åka ut till den isolerade herrgården som ligger en bit utanför Crythin Gifford. Det dröjer dock inte länge förrän Arthur inser varför lokalbefolkningen inte ville ha honom där och att han har genom att åka dit väckt någonting ondskefullt från dess dvala…

The Woman In Black från 2012 med Harry Pot… eh, Daniel Radcliffe är en betydligt bättre tappning än den stentråkiga TV-adoptionen som kom 1989. Den har förvisso ett ganska långsamt tempo och det börjar egentligen inte röra på sig förrän ungefär halvvägs in i filmen, men det händer betydligt mer här och den är genuint creepy stundtals (varav en sak fick mig att rycka till i fåtöljen). Filmen är välspelad, ser bra ut och passerar utan några större bekymmer egentligen trots att den ligger och småputtrar under den första halvan av speltiden. Jag fick inga direkta wow-känslor för den men jag kände åtminstone inte någon lust att trycka på spolknappen.

Är man ute efter en lättsammare skräckfilm med lite större fokus på berättelsen i sig än att skrämma skiten ur tittaren är den lätt värd en titt. Jag har svårt att se mig själv se om den inom någon närmare framtid, men jag behövde åtminstone inte tanka i mig en kanna kaffe för att orka mig igenom den. Godkänd film skulle jag väl vilja säga.

No Comments

En Man Som Heter Ove av J

maj 21st, 2016 | Postad i Drama, Film, Komedi

En Man Som Heter Ove59-årige Ove (Rolf Lassgård) är kvarterets vresige ordningsman som flera år tidigare avsattes som ordförande i bostadsföreningen, men det ger han blanka fan i och ser med järnhand över kvarteret. När höggravida Parvaneh (Bahar Pars) med familj flyttar in i radhuset mittemot och backar in i Oves brevlåda blir det upptakten till en oväntad vänskap och kärlek så stark att bara döden ser ut att vara den enda utvägen.

Jag och min mor skulle gå och titta på En Man Som Heter Ove i julas när den hade premiär. Sagt och gjort for vi iväg till den lokala biografen och till vårt stora förtret upptäckte vi att bion var utsåld. Jag bor (i skrivande stund) på en mindre ort där biografen oftast är ganska tom under filmvisningar, men inte den här gången. Folk stod bokstavligt talat utanför och personalen som var på plats fick lov att ursäkta och be oss återkomma någon av de andra visningsdagarna som tyvärr föll på dagar då varken jag eller min mor kunde gå och titta på filmen. Nu när den har släppts på dvd och bluray beställde jag hem ett exemplar och vi tog oss en titt.

Jag måste säga att jag ser ett visst hopp inom svensk filmindustri även om den trycker ur sig samma skit om och om igen i nästintill varenda film. En Man Som Heter Ove (som förvisso är baserad på boken med samma titel va Fredrik Backman och kan ha redan där ett bra källmaterial) är ett genuint bra drama med en riktigt tragikomisk touch. Ena stunden gapskrattar jag åt Lassgård’s griniga karaktär som spottar ur sig spydigheter och beter sig som en riktig skitstövel, bara för att i nästa känna ett visst medlidande med karln. Det är en ganska gripande berättelse om man ser till varför karaktären är som han är och de komiska och dramatiska delarna av filmen väger upp varandra väldigt bra i mitt tycke.

Filmen har blivit hyllad av de flesta jag har pratat med den om och egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga om den. Har du missat den? Se den. Har du sett den? Se den igen. En Man Som Heter Ove är ett bevis på att svensk dramafilm faktiskt KAN vara underhållande, om den är gjord på rätt sätt. Sen om det har med källmaterialet att göra eller inte kan jag inte svara på då jag inte har läst romanen.

No Comments

Återträffen av J

maj 18th, 2016 | Postad i Drama, Film

Återträffen20 år har gått sedan eleverna i klass 9c slutade grundskolan och gick skilda vägar och nu skall de ses igen. Men feststämningen kommer av sig när konflikter kommer upp till ytan och gamla sanningar ifrågasätts.

Hade det inte varit för att man kunde se Återträffen gratis på SVT Play hade jag troligtvis aldrig ens tänkt tanken att se den. Skeptisk tröck jag på play-knappen och nu i efterhand måste jag säga att jag är förvånad; filmen var ju faktiskt genuint bra. En svensk film som är bra. Låt de orden sjunka in.

Den är välspelad och har ett intressant koncept där fiktion och verklighet blandas samman. Under den första halvan av filmen får vi se en iscensättning av hur konstnären Anna Odell‘s klassåterträff hade kanske kunnat se ut (på ett smått överdrivet sätt på sina ställen), medan vi får se rekonstruktioner av samtal hon hade med sina gamla klasskamrater (tillika mobbare) i den andra halvan av filmen. Jag vet att det inte låter speciellt intressant (jag var trots allt grymt skeptisk själv innan jag faktiskt hade sett filmen), men det hela fungerar förvånansvärt bra. Till större delen i alla fall. Filmen växlar ner och tappar en del av det momentum den har byggt upp under den första halvan ungefär halvvägs och de sista 45 minuterna är även de välgjorda, men inte helt felfria och inte fullt lika intressanta som de första 45.

Om du har missat Återträffen tycker jag att du ska ta dig en titt på den. Inte nog med att det är en svensk produktion, det är en genuint bra film som är tänkvärd och även om den inte är helt felfri så ger jag den en tumme upp och rekommenderar den.

Om du vill ha en mer ingående recension där filmens problem tas upp i lite mer detalj (med en viss komisk touch) kan du spana in Felix Recenserar’s recension av filmen här nedanför:

No Comments

Den Osynlige av J

maj 14th, 2016 | Postad i Drama, Film, Thriller

Den OsynligeNicklas (Gustaf Skarsgård) är en intelligent kille med lysande framtidsutsikter. Men hans överbeskyddande mor Kerstin (Li Brådhe) har dock redan planerat hela hans framtid, karriär och liv helt på egen hand vilket i sin tur går stick i stäv med hans egna drömmar. Hans liv tar en abrupt vändning när han en dag hamnar i bråk med Annelie (Tuva Novotny), en av skolans kriminella rötägg, och blir efter att hon blivit gripen för ett inbrott oskyldigt utpekad som tjallare och grovt misshandlad. Dagen därpå verkar allt vara som vanligt igen. Nästan. Han märker snabbt att ingen ser honom, ingen hör honom och det verkar helt enkelt som att Nicklas har blivit osynlig…

Den Osynlige från 2002 är baserad på en bok med samma titel av Mats Wahl som gavs ut år 2000. Fem år senare, 2007, kom det givetvis en remake av filmen ifrån USA under titeln The Invisible. Jag har varken läst boken eller sett remaken och jag har inga som helst planer på att göra det heller. Än i alla fall.

Den Osynlige såg jag för första gången sent en kväll på TV1000 något år efter att den hade släppts och tack vare att jag redan då hade svårt för svensk film hade jag inga större förhoppningar på att den skulle vara något vidare. Jag minns dock hur förvånad jag blev över hur bra jag tyckte att den var när sluttexterna började rulla upp på TVn. Filmen har hängt med mig ända sedan dess och jag har haft i tankarna att se om den här filmen många, många gånger men aldrig kommit till skott med det.

Nu när jag äntligen har fått ut fingrarna ur röven och faktiskt sett om den tycker jag att den ganska välgjord för att vara en svenskproducerad film. Skådespelarna är bra och manuset är välskrivet och fläckvis småspännande (huruvida detta beror på källmaterialet låter jag vara osagt). Enda ”problemet” jag har med filmen är att jag redan visste vad som skulle hända och hur den skulle sluta, vilket drog ner på spänningen under den här titten. Givetvis är inte det filmens fel, men det får mig att undra om inte filmen är en sån där film man egentligen bara behöver se en gång…

Nåja. Den Osynlige är en av de bättre svenska produktionerna som finns att tillgå och den får en tumme upp från mig. Har du missat den tycker jag att du ska ge den en chans, även om den kan vara svår att få tag på idag.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud