Helt Perfekt Glob

Escape Room: Tournament Of Champions av J

Zoey Davis (Taylor Russell) har svårigheter att komma över minnena från de dödliga lekarna hon och fem andra ofrivilliga deltagare blev indragna i, men tror sig ha hittat den plats där organisationen bakom det hela har sitt huvudkvarter. Tillsammans med sin bästa vän och tillika medöverlevande Ben Miller (Logan Miller) beger hon sig iväg för att sätta dit de ansvariga, varpå de snart finner sig återigen i en rad dödliga riggade rum – den här gången med fyra andra som också har överlevt tidigare lekar.

Escape Room: Tournament Of Champions – eller Escape Room 2: No Way Out, som den heter i Sverige (vilken jag tycker är en bättre titel för övrigt) – levererade ungefär det jag förväntade mig av den; mer av det samma som den första filmen gav, fast lite mer bombastiskt med tanke på den högre budgeten. Likt sin föregångare är det en underhållande popcorn-rulle som har ett högt tempo som inte bromsas upp nämnvärt när filmen väl har kommit i rullning fram till dess slut.

Gillade man den första filmen och vill ha mer av samma så är den här definitivt värd en titt. Rekommenderas.

Min korta recension på den första Escape Room finner du här.

The Banana Splits Movie av J

Den unga pojken Harley (Finlay Wojtak-Hissong) är ett stort fan av barnprogrammet The Banana Splits och på hans födelsedag beger sig han, hans föräldrar Beth (Dani Kind) och Mitch (Steve Lund), hans äldre halvbror Austin (Romeo Carere) och hans vän Zoe (Maria Nash) sig till en liveinspelning av The Banana Splits vid Taft Studios. Men det som skulle bli en rolig och exalterande dag tar en mörk vändning när animatronerna i The Banana Splits plötsligt börjar att ha ihjäl alla vuxna i och omkring studion…

Jag hörde talas om The Banana Splits Movie (som är en skräcktolkning av den gamla TV-serien som gick i två säsonger mellan 1968 och 1970) redan när den kom för omkring två år sedan men har skjutit på att se den fram till nu. Delvis för att den fick ganska ljumna omdömen från gubbarna på The Hysteria Continues podcasten, men också för att jag faktiskt hade glömt av den.

Hur som helst så tyckte jag att filmen var helt okej. Den är välspelad, effekterna ser bra ut och jag gillar idéen om mördaranimatroner. Tyvärr lider filmen av ett stort problem; nästan alla karaktärer är irriterande idioter. Jag har inget problem med karaktärer som är over the top för sakens skull, men när jag sitter och irriterar mig på nästan varenda en i en film dippar betyget för filmen avsevärt. Karaktärerna här varierar från självupptagna svin till verklighetsfrånvända nollor som inbillar sig att de ska nå framgång genom att tränga sig på – och barn. Korkade barn.

Ett annat (om än kanske lite mindre) problem jag hade med filmen var att även om den försökte sig vara på att vara stundtals rolig så föll dess humor platt och det kändes till slut som att filmen inte vågade riktigt ta ut på svängarna så som den borde ha gjort. Jag menar, konceptet med mördaranimatroner är ju redan där störtlöjligt och en film om just sådana borde vara over the top hela vägen igenom – så som Willy’s Wonderland. Filmen har sina stunder, utan tvekan, men det blir aldrig så pass over the top så som jag hade velat och det blir i slutändan bara måttligt imponerande.

Jag förstår att det låter som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag tycker att det är en okej film på det stora hela, men känner mig samtidigt besviken över att den inte levererade det jag hade förväntat mig att den skulle göra. Hade jag sett filmen direkt när den släpptes hade min åsikt troligtvis varit en aningen annorlunda, men efter att ha sett Willy’s Wonderland direkt innan jag såg den här så var det extremt svårt att inte jämföra de bägge filmerna – tyvärr.

Det är en okej titt i alla fall, även om jag hellre sätter mig och tittar om Willy’s Wonderland igen om jag vill ha galen mördaranimatron action.

Escape Room av J

Sex individer från olika vägar i livet blir inbjudna till ett flyktrumsspel där vinnaren kommer att kama hem 10 000 dollar. Det visar sig dock snart att spelet är på dödligt allvar och att deras enda chans är att samarbeta för att ta sig igenom de riggade rummen.

Jag har alltid gillat den här ganska magra subgenren av thriller- och skräckfilmer där en grupp människor blir instängda i ett eller flera rum och måste klura ut hur de ska ta sig därifrån levande – alá Cube, Saw och Circle. Den sydafrikanska/amerikanska samproduktionen Escape Room är inget undantag. Det är en välspelad, skön och spännande thrill ride som jag inte skulle ha något emot att se uppföljare på, även om den inte är i närheten så våldsam som Saw eller Cube filmerna.

Det finns inte så mycket mer att säga. Se den. Rekommenderas.

The Demon av J

Två månader efter att en fjortonårig flicka blivit kidnappad och mördad av en psykotisk galning kallar föräldrarna – som fortfarande är ovetande om flickans öde och som är frustrerade över polisens inkompetenta jobb med fallet – in Bill Carson (Cameron Mitchell), en pensionerad överste i den amerikanska marinkåren som nu mer frilansar som som ett medium och detektiv. Samtidigt har samma galning satt sitt sikte på förskoleläraren Mary (Jennifer Holmes), som i sin tur har börjat ana att hon svävar i livsfara.

Den sydafrikanska och nederländska samproduktionen The Demon från 1979 (som släpptes 1981 i USA, där den även är känd som Midnight Caller) är en ointressant, ospännande och väldigt hafsigt gjord slasherfilm. Skådespelarna i filmen är märkligt nog väldigt bra, men manuset är så jävla tråkigt. Visst, filmen har en ganska hög bodycount men saker som spänning och innovativa mord existerar inte här. De scener som ska vara menade att vara spännande faller platt och majoriteten av morden som inträffar är igenom strypning med en plastpåse – boooooring.

Det märks klart och tydligt att manusförfattaren tillika regissören, Percival Rubens, fick inspiration ifrån Black Christmas och Halloween men ville samtidigt öka på antalet döda jämfört med de filmerna. Problemet var bara att han hade uppenbarligen ingen aning om hur man skapar spänning med små medel. Att han dessutom valde att droppa Bill Carson subploten ungefär halvvägs fick mig att klia mig i huvudet. Helt ärligt hade de kunnat skippa hela den subploten då den tillför nästintill ingenting och enbart koncentrerat sig på Mary subploten (som filmen till större delen ändå fokuserar på). Filmens extremt abrupta slut fick mig dessutom att sitta med öppna armar och säga ”Jaha?!” högt för mig själv.

Jag hatar inte The Demon, men jag tycker att det var en otroligt långdragen och under majoriteten av dess speltid extremt ointressant film som knappt lyckades hålla kvar mitt fokus igenom hela. Det kommer nog dröja ett tag innan jag ger den här en till chans.

Tremors: A Cold Day In Hell av J

Efter att en grupp unga forskare har funnits döda några kilometer ifrån en forskningsstation vid Nanavutprovinsen, Kanada kallas Burt Gummer (Michael Gross) och hans följeslagare Travis (Jamie Kennedy) in av Dr. Rita Sims (Tanya van Graan) då fyndplatsen tyder på att det handlar om en Graboid-attack. På väg dit blir deras flygplan attackerat av en Ass-Blaster, som lyckas skada planets motor. Strandsatta i det kanadensiska Arktis måste nu Burt och Travis, tillsammans med personalen vid forskningsstationen, neutralisera det överhängande hotet från de gigantiska underjordsvarelserna – vilket också kan bli Burt’s sista uppdrag då han börjar visa tecken på en långt gången sjukdom, en sjukdom som enbart går att bota med antikroppar från en levande Graboid…

Jag citerar ur min egen recension av Tremors 5: Bloodlines: ”Filmen levererade det jag ville ha och lite därtill. Jag skulle till och med kunna sträcka mig så pass långt att säga att det här är den bästa uppföljaren tätt efter tvåan och får mig att önska en sjätte film i serien.” Spola sedan fram tiden nästan tre år och här står vi nu med film nummer sex i Tremors serien i form av Tremors: A Cold Day In Hell – och vilken jävla film.

Den här sjätte installationen i serien lyckas peta ner femman från tredje bästa platsen och återgår från originalkonceptet; en isolerad plats som hamnar under belägring av monster, där en handfull människor måste samarbeta för att överleva och slå tillbaka hotet. Det fungerade bra i de två första filmerna (och fyran) och det fungerar lika bra här – speciellt med tanke på alla referenser till den första filmen som klämts in.

Skådespelarna är bra och Michael Gross är som vanligt i högform som Burt. Effekterna ser bra ut trots att det, givetvis, är CGI som använts. Manuset är välskrivet och så, men det bjuder inte på jättemycket nytt egentligen. Visst, de har bytt miljö från ökenlandskap till en plats med kallare klimat men det är i stort sett samma grej som gäller som i de tidigare filmerna – inte för att det irriterar speciellt mycket, men förväntar man sig någonting nytt lär man bli besviken på den fronten.

Hur som helst så tokdiggar jag Tremors: A Cold Day In Hell och är man ett fan av de tidigare filmerna och/eller TV-serien kommer den troligtvis att falla en i smaken. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på 1, 2, 3, 4, 5 och TV-serien också.

Slash av J

Det föga framgångsrika rockbandet Slash verkar äntligen stå inför lite framgång då en skivbolagsproducent har bett dem uppträda vid ett evenemang som kan leda till ett skivkontrakt. Det glada beskedet blir dock kortvarigt då bandets sångare, Joseph ”Mac” MacDonald (James O’Shea), får veta att hans faster Edith har dött och att han ombedes av sin far, Jeremiah (Steve Railsback), att medverka vid begravningen. Mac och bandet beger sig således iväg till hans fars gård och tanken är att de ska åka vidare dagen därpå till den kommande spelningen, men på vägen ifrån gården går deras turnébuss sönder och de tvingas återvända – för att sedan försvinna, en efter en…

Slash är en sydafrikansk slasherfilm från 2002 – det vill säga strax efter att den andra slasher-vågen som kom efter Scream hade lagt sig och blivit bortglömd. Det kanske är anledningen till att man aldrig hör någon prata om den, vilket på sätt och vis är synd då det faktiskt är en välgjord film, även om den har några problem.

Skådespelarna är bra och filmen är välspelad, men många karaktärer beter sig som riktiga idioter. Du vet, såna där människor som förtjänar en fet smäll mellan ögonen tack vare hur de beter sig mot folk runt dem. Effekterna i filmen ser bra ut även om de används ganska lite här. Majoriteten av morden utförs off-screen eller på håll så att man inte ser speciellt mycket, medan ett av dem är riktigt blodigt. Jag vet inte om det hade med budgeten att göra eller så, men med tanke på hur låg body count det är i filmen (i jämförelse med hur många karaktärer det finns) utöver det sparsamma effektmakandet så anar jag att det handlade någonting om det. Hur som helst…

Slash är långt ifrån den bästa av filmerna som kom efter Scream, men är samtidigt inte en dålig film. Den har sina problem, ja, men det finns betydligt sämre filmer i slashergenren än det här.

District 9 (Blu-ray) av H

2009 års bästa film köpte jag förstås på blårej, och här är en liten recension av den: Ljud och bild är toppenbra. Vad trodde du, liksom? Jag tänkte recensera extramaterialet, men sånt blir jag ju aldrig klar med. Kommentarsspåret kommer jag nog aldrig att lyssna på så här kommer en liten genomgång av resten:

Extramaterialet (som av nån underlig anledning bara är textat på danska och finska) består av 22 minuter deleted scenes (en del är lite intressant, det mesta överflödigt) och över 80 minuter dokumentärer uppdelade i ett antal featurettes på 10-20 minuter vardera. Det talas mest om förproduktionen och skådespeleriet och inte fullt så mycket om specialeffekterna som jag skulle önskat. Ändå är det mycket intressant så det är helt okej.

Oavsett vilket så är ”District 9” fortfarande en otroligt bra film som du ska ha sett, eller ska se NU. Den finns dessutom för under hundringen nuförtiden så du har ingen anledning att vänta. Liten sidonotering: Omslaget hävdar att filmen är i 2.35:1, men den är i 1.85:1 precis som den ska vara.

Return Of The Family Man av J

För tio år sedan påbörjade den nu mer beryktade seriemördaren ”The Family Man” (Ron Smerczak) sin karriär, men sitter nu mer bakom lås och bom efter att ha dödat ett flertal familjer. Under en fängelsetransport lyckas han emellertid att fly och beger sig till sitt hem, där allt började. Samtidigt anländer två grupper med ungdomar, som tror sig ska ha en skön helg, till huset enbart för att bli bemötta av en nedgången gammal kåk som knappt står upp längre – och snart anländer dess rättmätiga ägare också.

Slasherfilmer från 80-talet finns det ju gott om, både stora och små produktioner. Vissa är ruskigt bra, vissa är ruskigt usla. Och vissa hamnar någonstans emellan där. Den sydafrikanska slasherfilmen Return Of The Family Man från 1989 är en av de där filmerna som hamnar just någonstans mitt emellan. Filmen är på sätt och vis bedrövlig då filmen är betydligt mer lustig än läskig och ordet ”spännande” lyser starkt med sin frånvaro här. Majoriteten av alla mord (cirka 98% eller så) begås off screen, vilket drar ner betyget för filmen. Men det som samtidigt räddar filmen från att vara en fullständig snarkfest är de korkade karaktärerna, den totalt idiotiska ploten och de stendumma dialogerna som åtminstone fick mig att gapskratta flera gånger.

Return Of The Family Man är inte en bra film, men det är å andra sidan en kul och fruktansvärt cheesig slasherfilm från det sena 80-talet som föll mig något så när i smaken. Hade de haft en större budget och vågat visa mer av morden i filmen hade den nog legat högre på min skala än vad den gör. Gillar man cheesiga och IQ-befriade slasherfilmer kan det här dock vara en kul stund i soffan.

Doomsday av J

Mänskligheten har ett bäst före datum.

Glasgow, Skottland. 2008. En epidemi bryter ut och dödar hundratusentals människor. Myndigheterna ser ingen annan utväg än att sätta upp en stor mur kring hela Skottland för att stänga inne Reaper viruset. Alla som närmar sig väggen blir skjutna på avstånd. Flygningar över Skottland blir förbjudna och de som ändå flyger över blir nerskjutna. Ingen tar sig in.. eller ut.

London, 2035. Väggen står fortfarande kring Skottland och alla offer som blev skördade av Reaper viruset är bortglömda. Plötsligt bryter viruset återigen ut, den här gången i London. Major Eden Sinclair blir inkallad för att gå in med en grupp elitsoldater i Skottland för att leta reda på ett botemedel för att försöka utplåna viruset en gång för alla. Sinclair och hennes grupp har mindre än 2 dygn på sig att ta sig in, hitta ett botemedel och ta sig tillbaka för att bli upplockade.

Men väl inne i Skottland märker de att det är enklare sagt än gjort.

Ja. Neil Marshall’s nya film. Mannen bakom den jävligt bra skräckfilmen Dog Soldiers (recenserad här). Jag kan bara säga att jag är…besviken.

Jag är grymt besviken. Jag hade räknat med en riktigt blodig 28 Days Later-liknande rulle, men det jag fick var en halvdassig rulle som till en början är råbra, men fiser sedan ur sig, blir idiotisk och dessutom sulligt tråkig.. och slutligen blir ganska bra. Resultet blir en enda jävla soppa av våld, töntar som klätt ut sig till riddare, ledda av den urusla skådespelaren Malcolm McDowell, ett gäng som liknar dagens emo-ungdomar samt en story som kunde blivit riktigt bra.. men som sagt kukar ur och sullas bort, efter ungefär halva filmen.

Actionscenerna var ganska väl genomförda, bortsett ifrån en biljakt mot slutet av filmen där kameran gick åt alla håll på en och samma gång. Skådespelarna, utöver McDowell förstås, dög. Storyn var, som sagt, bra.. tills halva filmen. Effekterna var ju givetvis bra och våldet var snyggt genomfört där bland annat någon blev överkörd av en APC-pansarvagn och det sprutade blod, inälvor och annat gottis överallt. Hurra!

Sammanfattningsvis tycker jag filmen dög. Men den hade otroliga brister för att vara en Neil Marshall-rulle. Jag räknade med lika bra skit som Dog Soldiers.. men tyvärr fick jag nöja mig med en halvdassig rulle som dög att se. Jag är besviken.

http://www.imdb.com/title/tt0483607/