| Subcribe via RSS

Busanhaeng (aka Train To Busan) av J

maj 25th, 2017 | Postad i Action, Film, Skräck/Rysare

Busanhaeng (aka Train To Busan)Seok-woo (Yoo Gong) är en fondmäklare, arbetsnarkoman och frånskild singelpappa till sin unga dotter Soo-an (Soo-an Kim). Som en del av hennes födelsedag dagen därpå önskar hon att hennes far ska ta med hennes till Busan för att träffa hennes mor. Han går motvilligt med på det och de stiger ombord på KTX tåget i Seoul. Kort efter deras avgång inträffar någonting; en av passagerarna bär på en smitta som förvandlat henne till en blodtörstig galning som sprider smittan vidare till de andra ombord. De kvarvarande passagerarna måste nu slåss för sina liv för att undkomma smittan…

Busanhaeng – eller Train To Busan som den heter utanför Sydkorea – är hands down den bästa ”zombie”-filmen på flera år. Den är spännande, actionpackad, våldsam, adrenalinpumpande och levererar även en hel del komiska avstickare mitt i allt kaos. Skådespelarinsatserna är suveräna, effekterna ser bra ut och när filmens action väl sparkar igång är det inte många eller speciellt långa stunder man bara sitter och väntar på att någonting ska hända. Det här är vad World War Z borde ha varit.

Det enda minuset jag kan tänka mig att ge filmen är att den är lite förutsägbar på sina ställen. Å andra sidan ingår filmen i en subgenre som blivit övermättad i flera år och att få se något som faktiskt höll mig på soffkanten i spänning under större delen av speltiden gör att det lilla minuset blir obetydligt.

Busanhaeng – eller Train To Busan – är ett måste för den som gillar den snabbare typen av ”zombies” (infekterade, i min mening) och filmer så som 28 Days Later. Jag rekommenderar hur som helst filmen starkt.

Det finns även en prequel till den här filmen kallad Seoul Station. Jag har inte sett den än, men kommer återkomma snarast möjligt med en recension på den också.

No Comments

Gwoemul (aka The Host) av J

maj 17th, 2015 | Postad i Action, Film, Sci-Fi, Skräck/Rysare

Gwoemul (aka The Host)Park Hie-bong (Hie-bong Byeon) lever ett stillsamt liv tillsammans med sin familj intill Han Floden där han driver en liten kiosk. Hie-bong’s äldste son, Gang-Doo (Kang-ho Song), är en omogen och inkompetent man i medelåldern, vars fru lämnade honom för många år sedan. Nam-il (Hae-il Park) är hans yngste son, en arbetslös gnällspik, och hans dotter Nam-Joo (Doona Bae) är en bågskytt som ingår i det nationella laget, med chans att vinna medalj.

En till synes vanlig dag förändras snabbt när ett oidentifierat monster plötsligt dyker upp från Han Floden. I kaoset som uppstår lyckas monstret ta med sig Gang-Doo’s dotter Hyun-seo (Ah-sung Ko) och försvinner strax därpå. Familjen Park slås i spillror över deras förlust, men när de plötsligt får ett samtal ifrån Hyun-seo’s mobiltelefon beslutar de sig för att rädda henne.

Gwoemul (eller The Host som den troligtvis är mer känd som) var inte riktigt som jag hade förväntat mig. Den var faktiskt inte ALLS som jag hade förväntat mig. Jag hade förväntat mig en regelrätt monsterfilm, där monstret stod i fokus och där vi hade fått följa människornas kamp att döda det. Istället fick jag en film där vi får följa den här familjen som hela storyn kretsar kring, där monstret är mer en bikaraktär än något annat.

Filmen i sig är ju hyfsad. Effekterna ser ganska bra ut (även om majoriteten av dem är CGI) och skådespelarna är bra, så när som på någon enstaka scen. Problemet jag har med filmen är nog att jag hade andra förväntningar på den än vad jag fick. Den första kaosscenen med monstret var fantastisk och förhoppningarna hoppade så klart ännu högre upp efter den scenen. En stor del av resten av filmen går till större delen ut på att karaktärerna sitter och pratar i tusen miljarder år och ingenting av direkt intresse inträffar förrän en bra bit in i filmen då monstret börjar skymta till då och då.

Idéen bakom filmen är ju inte dum och det är överlag en hyfsad film, problemet med den är att allting är så jävla utdraget och rent utsagt tråkigt under majoriteten av filmen. När jag ska behöva sitta och titta på karaktärer som ska prata i biljoner år tröttnar jag väldigt snabbt, speciellt om speltiden ligger på strax under två timmar.

För den som är intresserad verkar en tvåa vara under produktion också.

1 Comment

Pohwasogeuro av J

april 11th, 2012 | Postad i Drama, Film, Krig

Den 15 Augusti, 1945, blev Korea befriat från Japan. Södra delen lades under USA’s inflytande, medans den norra under Sovjetiskt inflytande. Den 25 Juni, 1950, attackerade Nordkorea överraskande Sydkorea. Seoul ockuperades i tre dagar och allt utom söder om Nakdong i 40 dagar. Kraftigt underlägsna i antal var det många studenter som anmälde sig som frivilliga till den Sydkoreanska armén.

71 av dessa studentsoldater blev utplacerade vid Pohangs flickskola för att hålla linjen, medans de Sydkoreanska soldaterna fortsatte striderna i Nakdong. Det som verkade vara ett enkelt vaktjobb visade sig bli en kamp på liv och död för de 71 studentsoldaterna då en befälhavare i den Nordkoreanska armén bestämt sig för att bryta mot order och leda sina män rakt mot Pohang…

Verklighetsbaserade filmer kan ju allt som oftast antingen vara suveräna eller rent av genomusla. Det Sydkoreanska krigsdramat Pohwasogeuro (eller 71: Into The Fire som den heter internationellt) från 2010 hamnar någonstans mitt emellan där. Å ena sidan tycker jag den är suverän under krigsscenerna, å andra sidan tycker jag att den blir outhärdligt seg under dramascenerna (såna där scener som bara asiater kan göra i film typ), även om just dessa sekvenser är viktiga för storyn i sig och för att utveckla karaktärerna.

Problemet jag har med dramascenerna är att jag blir otroligt rastlös under dem och känner mest för att börja pilla med annat. Jag är helt enkelt totalt ointresserad av de här gossarnas gnabb sinsemellan och vill helst bara få se dem skjuta på sina fiender. Men, ingenting ont som har något gott med sig. Slutscenerna är spektakulära och jag måste säga att det är något av det bästa inom krigsfilmsgenren jag har sett på ett par år nu.

Pohwasogeuro är inte en perfekt film, enligt mig själv så klart, men den har sina bra stunder och skådespelarnas insatser lyfter filmens tröga stunder något så de åtminstone blir genomlidliga. Godkänd film.

No Comments

A Tale Of Two Sisters av H

april 3rd, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Koreansk rysare som har några riktigt creepy scener, men som i sedvanlig asiatisk stil har ett slut som pågår i tre miljoner år. Dock en okej rulle av regissören av ”The Good, The Bad, The Weird” och ”I Saw The Devil”. Remaken ”The Uninvited” finns för den som tycker bäst om folk som pratar engelska.

No Comments

I Saw The Devil av H

februari 21st, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En fin recension jag skrev om den koreanska skräckisen ”I Saw The Devil” kan ni läsa på DVDKritik.se NU. Do it.

No Comments

Bulshinjiok av J

oktober 3rd, 2011 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Den studerande Hee-jin (Sang-mi Nam) får ett underligt samtal ifrån sin yngre syster, So-jin (Eun-kyung Shim), och bestämmer sig för att bege sig hem till deras fanatiskt religiösa moder (Bo-yeon Kim). Väl där får hon veta att So-jin är spårlöst försvunnen och mot sin moders vilja kopplar Hee-jin in polisen. Den skeptiske Tae-hwan (Seung-Ryong Ryu) sätts på fallet, som han motvilligt måste ta på allvar – även om hans egen teori är att So-jin har rymt hemifrån bara och att familjen bör vänta ett par dagar till innan polisen måste börja rota i det hela.

Men när grannarna i lägenhetshuset plötsligt börjar ta sina egna liv börjar Tae-hwan ändå att undersöka So-jin’s försvinnande, tillsammans med Hee-jin. Vad har självmorden med försvinnandet att göra? Och hur kommer det sig att Hee-jin har en hosta som aldrig ger sig…?

I regel brukar asiatiska skräckisar vara ganska komplicerade. Ingenting ska vara som det verkar vara, utan helt tvärtom – och helst lite krångligare än så. Detta är ju enbart för att vi som tittare ska sitta som jackasses när vi ser på asiatisk skräck/rysare fram till slutet på filmen då man får antingen får en rätt luddig förklaring till allting eller bara en enkel förklaring som man egentligen borde ha fattat en bit in i filmen. Den sydkoreanska rysaren Bulshinjiok (aka Possessed, aka Faith, aka Disbelief Hell, aka Living Hell) är någonstans mitt emellan en standard asiatisk film och en ”vanlig” rysare (alá amerikansk).

Storyn är simpel och ganska förutsägbar, fram tills mot slutet då allting tvärvänder och man vet inte riktigt vad man ska tro. Filmens händelseförlopp är emellertid svagt. Även om det inträffar lite grejer här och där som får storyn att fortgå så känner jag ändå inget större intresse för innehållet. Det är helt enkelt tråkigt att titta på och en viss rastlöshet uppstod rätt snabbt inom mig – för att sedan växla över till trötthet (yeah, jag somnade nästan under vissa partier medans jag tittade på den här filmen). Skådisarna är emellertid top-notch och gör suveräna insatser, men har ett så pass svagt manus att arbeta med att det inte spelar någon som helst roll hur bra de än må vara.

Bulshinjiok kan man avstå och skippa. Den är varken chockerande eller skrämmande, utan bara trist och ointressant – skräp, helt enkelt. Undvik.

No Comments

Yeogo goedam 1 – 5 av J

oktober 2nd, 2011 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Yeogo goedam – eller Whispering Corridors (bland annat) – är en av de där typiskt asiatiska filmserierna där titlarna har gjorts om helt när de skulle distributeras utanför produktionslandet (i det här fallet Sydkorea). Istället för att dela upp de fem filmerna på fem recensioner packar jag ihop allihop till en enda recension.. mest för att underlätta för mig själv. Här följer filmerna iaf:

Det är skolstart på en skola för enbart flickor och det kunde inte ha börjat sämre; innan lektionerna har börjat hittar flera flickor en av lärarna, Mrs. Park, hängandes ifrån en av byggnaderna på skolgården. Den elake och aggressive Mr. Oh – eller Mad Dog som eleverna kallar honom – sätter Mrs. Park’s elever på plats för att mörka rykten om självmord och blir, dessvärre, även hennes ersättare.

I samband med skolstarten anländer en ny lärare Miss Hur (Mi-yeon Lee) till skolan, som dessutom varit elev där. Hon plågas fortfarande av händelsen som inträffade för 9 år sedan då hennes bästa vän, Jin-ju, dog på skolan. Hennes dödsfall publicerades som självmord och bildsalen, där tragedin inträffade, blev igenbommad och sägs vara hemsökt av Jin-ju. Efter händelsen med Mrs. Park börjar Miss Hur rota i det förflutna och en mörk hemlighet börjar sakta men säkert att komma fram…

Yeogo goedam – eller High School Girl’s Ghost Story internationellt och Whispering Corridors i UK – är en halvdan rysare från 1998. Det händer inte så där fruktansvärt mycket och läskig är den absolut inte, vilket gör att filmen känns mer som ett drama med rysar-influenser än någonting annat. Skådisarna är inte så där värst heller. Till och från märker jag på flera skådisar att det ser ut som att de läser direkt ur manus tack vare deras tonfall och att de knappt använder något som helst kroppsspråk, vilket gör att vissa scener blir smått outhärdliga. Slutet kunde ha varit mycket bättre också, då det känns otroligt billigt och snabbt överstökat.

Det som räddar filmen från total undergång är stämningen i den. Hade inte den funnits där så hade jag troligtvis börjat fippla med någonting annat, struntat i filmen och låtit den gå i bakgrunden – eller rent av stängt av den bara.

En intressant grej med Yeogo goedam är dock att vid dess release 1998 ville den regeringsägda censuren i Sydkorea stoppa och förbjuda filmen, troligtvis tack vare rädsla av skildringen av de brutala lärarna och den dystra, kvävande gestaltningen av utbildningssystemet. Men filmen släpptes ändå och blev en stor succé i hemlandet.

Nåja. Yeogo goedam är sisådär. Varken bra eller dålig, utan någonting mitt emellan.. fast sydkoreanerna måste ju ha tyckt att den var bra då det pressats ut 4 uppföljare med jämna mellanrum. Moving on to the second one.

Studenten Min-ah (Gyu-ri Kim) hittar en underlig dagbok som tillhör två av hennes skolkamrater, Hyo-shin (Yeh-jin Park) och Shi-eun (Young-jin Lee) – som verkar ha ett ovanligt starkt band mellan sig. Men när Hyo-shin plötsligt tar sitt eget liv utan att lämna någon som helst förklaring till det hela försätts skolan i en chock. Min-ah börjar emellertid att känna sig underlig, nästan som om hon blivit besatt av den döda flickans själ…

Jag personligen har rätt svårt att begripa väldigt ofta hur folk kan tycka att asiatisk skräckfilm är bra och Yeogo goedam II är ett bra exempel på just en sån asiatisk skräckfilm. Yeogo goedam II (som är mer känd som Memento Mori internationellt, men också som Jokôkaidan – Ni-banme no monogatari eller Shôjo-tachi no yuigon i Japan, Memento Mori: Remember the Dead i Fillipinerna (engelska titeln för filmen), Príbeh z dívcí strední u i Tjetjenien och Whispering Corridors 2, som märkligt nog är odefinierad enligt IMDB) är en riktig skitbomb. Det händer absolut ingenting i runt 36 minuter mer än att en massa sydkoreanska skolflickor springer runt och skriker, flamsar och fjantar sig – sedan dör ovannämnda brutta. Lite då och då efter de där 36 minutrarna händer det lite grejer, men det är så pass ointressant och oläskigt att intresset för filmen snabbt och säkert försvinner för min del.

Skådisarna är irriterande och deras karaktärer är ännu värre. Filmen är helt befriad ifrån spänning, läskigheter och (enligt IMDB) så ville korkskallarna Tae-Yong Kim och Kyu-Dong Min – filmens regissörer – göra en film med en övernaturlig berättelse utan spöken och läskigheter, men filmens producent sänkte deras idé och de fick lov att lägga in scener med spöken – som syns till i typ 3 minuter i slutet av filmen eller nåt och vart läskigheterna tog vägen är ju en annan fråga. Filmen stinker sliskigt asiatiskt drama med små, små referenser till rysargenren. Hade jag vetat det innan så hade jag nog aldrig satt igång filmen. Tack och lov såg jag bara 97 minuters versionen, istället för den helvetiskt mycket längre director’s cut versionen på 186 minuter – vilken jag troligtvis hade stängt av.

Yeogo goedam II kan ta sig i brasan – vilken jävla skit. Ärligt talat begriper jag inte hur den här skiten kan ha fått så högt betyg på IMDB som den har fått – det händer ju för fan ingenting i den.. iaf inte förrän en evighet in i den och inte ens då blir det ju intressant. Idioter.

I en koreansk flickskola finns en sägen om att trappan upp till elevhemmet bara har 28 trappsteg, men att det emellanåt kan dyka upp ett 29de trappsteg. Den som beträder det 29de trappsteget får önska sig något, som sedan går i uppfyllelse.

Den lesbiska ballet studenten Kim So-hie (Han-byeol Park) är djupt förrälskad i sin klasskamrat Yun Ji-seong (Ji-hyo Song). Men när det blir en plats ledig på en känd balletskola i Ryssland uppstår en tävling bland eleverna och Ji-seong finner det 29de trappsteget och önskar sig att slå So-hie, som ligger bäst till bland eleverna till att få platsen på den ryska skolan. Det Ji-seong inte vet är att ett högt pris måste betalas för att få sin önskan uppfylld och konsekvensen blir den att So-hie råkar ut för en olycka, för att senare dö. Samtidigt saknar den överviktiga studenten Eom Hye-ju (An Jo) – som blir plågad av sin klasskamrat Han Yun-ji (Ji-Yeon Park) – So-hie. När hon också finner det 29de trappsteget önskar hon att So-hie ska återvända, med tragiska konsekvenser som följd…

Den tredje filmen i Yeogo goedam serien – Yeogo goedam 3: Yeowoo gyedan – är snäppet bättre än den urusla tvåan. Händelseförloppet är mycket mer intressant och även om det inte händer så där fruktansvärt mycket de första 40 minutrarna så finner jag ändå filmen rätt hyfsat intressant. Fast det säger ju inte speciellt mycket om filmen i det stora hela..

Filmen må vara bättre än tvåan, men det är fortfarande inte en bra film. Visst håller den uppe intresset rätt hyfsat, men titt som tätt tappar jag intresset för filmen och börjar pilla med annat. Det är helt enkelt på tok för mycket drama och på tok för lite rysarrelaterade saker som inträffar i filmen. En väldigt stor del av filmen är rent drama, medans rysarpartierna inte dyker upp förrän efter 1 timme ungefär.

Skådisarna är rätt bra och de få effekter som förekommer ser helt okej ut. Storyn är intressant och hade faktiskt potential, men det hela mynnar (som jag redan tjatat om ca 20 gånger) ut i ett långdraget drama med få rysarsekvenser. Nåväl. Dne tredje filmen är klart mycket bättre än den andra filmen i serien iaf, men det är absolut ingenting jag tänker rekommendera.

Även den tredje filmen har en massa aka-titlar och de är som följer: Jokôkaidan san-banme no monogatari: Kitsune kaidan eller bara Kitsune kaidan i Japan, Ta skalopatia tou thanatou heter den grekiska DVD releasen av filmen och den internationella titeln är Whispering Corridors 3: Wishing Stairs. I, bland annat, Finland kan filmen dessutom bara heta Wishing Stairs.

Medans hon tränar i musiksalen på flickskolan hon går på inträffar någonting skrämmande med den unga aspirerande sångerskan Young-eon (Ok-bin Kim). Dagen därpå vaknar hon upp i musiksalen och tror sig ha haft en mardröm, men blir snart varse om att det inte är så. Young-eon är död och hennes kropp är spårlöst försvunnen och hon är nu mer en ande som är fängslad i skolans lokaler. Ingen kan se eller höra henne, utom hennes bästa vän Seon-min (Ji-hye Seo) – som sänder en radio på skolan under luncherna.

Tillsammans med den lite udda Cho-ah (Ye-ryeon Cha) börjar Sun-min att rota i det hela, varpå en gammal händelse på skolan kommer till deras kännedom. Samtidigt börjar Young-eon minnas saker ur sitt liv som kan ha kopplingar till hennes död…

Jag gruvade mig lite för att se vidare på den här filmserien när jag slängde igång fjärde filmen, men fick mig en smärre chock; den var faktiskt sevärd. Helt jävla otroligt, om man frågar mig. Filmen i sig är inte ett dugg läskig, men den har en bra stämning och bygger upp storyn på ett sånt sätt att den faktiskt håller intresset uppe nästan rakt igenom, här och där förekommer det så klart onödiga scener som bara är ren jävla utfyllnad – men det är ju standard i asiatisk skräckfilm, inte sant? Skådisarna är riktigt bra och jag kände att jag inte tappade intresset för dem efter 5 minuter, utan höll ögonen (till större delen iaf) på skärmen. Filmens effekter är utdaterade och inte speciellt imponerande.. fast det spelar ju inte speciellt stor roll då effekterna egentligen inte står i fokus.

Utöver de där utfyllnadsscenerna som jag skrev här ovanför så störde jag mig på en till sak i filmen. Upplösningen, då man får allting förklarat, var otroligt jävla luddig. Antingen så var det jag som var för dum för att begripa vad som egentligen hänt eller så var det så sulligt framfört att själva förklaringen drunknade i allt sull. Eller nåt. Vad vet jag.

Om man kan ursäkta de utdaterade och inte speciellt imponerande effekterna, de söliga partierna i filmen och den luddiga upplösningen så är Yeogo gwae-dam 4: Moksori en bra drama/rysare som passerar utan några större svårigheter. Klart sevärd film.

Precis som de tre tidigare filmerna har den fjärde filmen så klart också aka-titlar. Det finns två internationella titlar på filmen, ena är Voice och den alternativa titeln för den internationella releasen är Ghost Voice. I USA hette filmen Girl’s High School Horror: Voice och i UK hette den Whispering Corridors 4: The Voice. Titeln, Yeogo gwae-dam 4: Moksori betyder (enligt IMDB) High School Girl’s Ghost Story 4: Voice Letter. Mja. Så äre. Nästa.

Eun-yeong (Min-jeong Song) har bestämt med sin syster, Eon-ju (Kyeong-ah Jang), att de ska mötas upp utanför den flickskola de båda går på och väntar otåligt på henne. Hon hör plötsligt någonting en bit bort och när hon går närmare för att undersöka saken finner hon sin syster döende på backen, efter att hon har hoppat från skolans tak. Rykten om varför Eon-ju tog sitt liv blossar upp snabbt. Det finns dock tre stycken elever som vet vad som hände, varav en av dem var Eon-ju’s bästa vän, Soy (Eun-seo Son).

De fyra flickorna träffades i ett intilliggande kapell och skrev under en självmordspakt – som gick ut på att de skulle dö tillsammans. Saker och ting gick inte som planerat och Eon-ju var den enda som dog. De kvarvarande flickorna bestämmer sig för att ta deras hemlighet om pakten i graven – vilken är närmare än vad de tror. Då flickorna brutit pakten börjar de bli hemsökta av Eon-ju’s ande, som uppenbarligen inte är nöjd med att det bara var hon som strök med…

För att få lite mer kött på benen angående Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal kollade jag runt lite på olika recensioner av filmen, då det knappt står någonting om filmen på IMDB (i skrivande stund). I de recensioner jag fann beskrevs den här femte installationen av serien som ett drama med mystik och ganska få rysarelement i sig. Min reaktion blev ”Aaaah, crap!”.

Men efter att ha sett filmen så måste jag säga att folk måste bli födda med gödsel i huvudet ibland – eller så kan de helt enkelt inte kategorisera en filmjävel riktigt. Hur svårt ska det vara? Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal är en rysare med drama element i sig och ingenting annat – även om filmen inte är ett dugg läskig. Filmens händelseförlopp är rätt klichée när det kommer till asiatiska skräckisar/rysare och ingenting överaskar direkt, utan de gamla vanliga klichéerna om en svart- och långhåriga flicka som återvänder från de döda återanvänds även här.

Effekter och make-up ser riktigt bra ut, så när som på någon enstaka irriterande CGI-grej som svischar förbi. Skådisarna är helt okej, även om jag har jävligt svårt att hålla reda på vem som är vem (vilket är ett vanligt förekommande problem för mig). Och även om storyn i filmen är en enda stor klichéebomb med upprepningar både från de tidigare filmerna i serien, samt andra asiatiska skräckisar/rysare, så håller sig faktiskt den här filmen i sig ganska bra igenom. Det är bara på ett fåtal ställen jag börjar sucka, stånka och stöna över hur utdraget och utfyllt det hela känns, men då filmen har knappt 90 minuter speltid skyndar den på sig lite grann vilket dödar en stor del av utdragna utfyllnadsscener – tack och lov.

Hur som helst; Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal är en bra film, även om den är väldigt klyschig. Istället för att gå den långa, krångliga och tråkiga vägen går den rakt på sak och skippar en stor del av allt kackel som ack så ofta brukar förekomma i asiatiska filmer av den här typen. Klart sevärd film.

Yeo-go-goi-dam 5: Dong-ban-ja-sal har lite färre aka-titlar än de andra filmerna i serien (i skrivande stund). Den internationella titeln är A Blood Pledge och i Sydkorea (enligt IMDB) heter den, utöver sin originaltitel, Whispering Corridors 5: Suicide Pact också. Så äre.

Den obligatoriska, men ändå ganska meningslösa sammanfattningen:
Den här filmserien är ganska varierande i kvalité måste jag säga. Den första filmen var varken bra eller dålig, utan någonting mitt emellan – vad fan nu det kan vara för något. Den andra filmen är något av det trögaste, mest värdelösa asiatiska skiten jag någonsin har sett. Idioterna som gjort den bör brännas på bål med en påle i röven. Den tredje filmen var, som sagt, snäppet bättre än tvåan, men istället för att göra en rysare med en bra och intressant story så valde de att göra ett trögt och utdraget drama med några få rysarsekvenser element i sig. Den fjärde filmen är – tillsammans med den femte – en av de bästa i serien. Även om den fjärde filmen också hade utfyllnadsscener så höll den uppe intresset – den var helt enkelt sevärd. Den femte filmen var troligtvis den jag gillade mest av de här fem. Det var rätt lite dödtid och istället för att kackla i 75 000 år så hände det faktiskt någonting, vilket höll mitt intresse uppe och höll dampandet på avstånd. En bra film helt enkelt som är klart sevärd – även om jag inte riktigt kan rekommendera den fullt ut.

Så. Ettan går att se om man inte har något bättre för sig. Tvåan SKA man avstå, man behöver inte ens lägga en tanke på om man ska se den dyngan eller inte. Man ska det inte helt enkelt. Trean var inte heller speciellt mycket att hänga i granen, avstå. Fjärde och femte filmerna kan man dock se och faktiskt tycka vara bra – så, de kan man ju alltid se om man vill. Eller så. Yeogo-goedam filmerna känns dock som filmer man ska se om man är ett die hard fan av asiatiska filmer – vi andra som faktiskt gillar filmer som är underhållande på en viss nivå ska hålla oss ifrån de här (iaf de tre första filmerna).

No Comments

The Housemaid av H

september 20th, 2011 | Postad i Drama, Film

Idag skriver jag på DVDKritik.se om ”The Housemaid”, som är ett ”Koreanskt drama som aldrig fängslar”. Läs det. Jodå, kom igen nu.

No Comments

Ôdishon (aka Audition) av J

augusti 28th, 2011 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare

Sju år efter hans frus död blir företagschefen Shigeharu Aoyama (Ryo Ishibashi) inbjuden till att medverka på en audition för skådespelerskor, som en vän och kollega har arrangerat speciellt för Aoyama så att han kanske kan hitta en ny fru. Medans han går igenom en bunt med CV’s i förhand fastnar hans ögon på Yamazaki Asami (Eihi Shiina) – en märklig ung kvinna som tidigare har sysslat med ballet.

På dagen för auditionen är hon den sista personen de ser och Aoyama tror sig ha hittat sin framtida fru. Han noterar hennes telefonnummer ifrån hennes CV, ringer henne och tar sedan med henne ut på middag. Hur perfekt än Asami verkar vara så har hon ett förflutet Aoyama inte känner till – men som han snart kommer att bli varse om…

Ôdishon är en jävla skitfilm. Det händer absolut inte ett skit den första timmen och det dröjer ända in till runt 80 minuter in i filmen innan det faktiskt börjar röra på sig. Slutklämmen är fantastiskt osammanhängande och styr knappast upp de första 80 minutrarna av filmen. Slutet är luddigt som satan och man får egentligen ingen direkt klarhet i vad filmen egentligen ville ha sagt.

Skådisarna och effekterna är bra i filmen, men tack vare ett så jävla uselt, tråkigt och långsamt manus så blir filmen helt fantastiskt olidligt seg och svintråkig. Det hade nog faktiskt varit mer givande att sitta och titta på en avstängd skärm än att titta på den här skiten. Nä.. undvik. Punkt.

No Comments

Wonderful Days av H

juni 5th, 2011 | Postad i Anime, Film, Sci-Fi

Koreansk anime (inga hårklyverier nu) som jag stängde av efter en kvart. Krystad story med för mycket voiceovers till snyggt animerad scenografi. En annan dag kanske jag orkar engagera mig i den, tills dess får den stå kvar i DVD-hyllan.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud