Helt Perfekt Glob

Scooby-Doo: Return To Zombie Island av J

Efter år av att lösa mysterier har Mysteriegänget lagt sin passion på hyllan – om än motvilligt. Efter att Shaggy (Matthew Lillard’s röst) har vunnit en resa till en tropisk ö finner de sig snart dock återigen i mitten av ett mysterium då de inser att de återigen befinner sig på Moonscar Island – samma ö där de stötte på horder av zombies och en grupp odödliga kattmonster.

Scooby-Doo On Zombie Island är hands down den bästa Scooby-Doo filmen – och produktionen – som gjorts i min mening och är antagligen den Scooby-Doo filmen jag har sett flest gånger. När jag fick nys för ett halvår sen eller så att en uppföljare kom under förra året blev jag exalterad då jag önskat att det skulle komma en uppföljare ända sedan jag såg den för första gången.

Uppföljaren visade sig – som jag misstänkte – inte vara i närheten av sin föregångare. Dels känns filmen som vilken annan Scooby-Doo film som helst och utmärker sig inte nämnvärt och dels så hamras en del skämt ner i backen så pass långt att det till slut blir rent av tjatigt och krystat. Som barn kanske man inte tänker på det så klart, men som vuxen blir det ganska snabbt irriterande att höra samma skämt ungefär sjutiofem gånger inom loppet av femton minuter.

Med det sagt betyder det inte att jag tycker att filmen är dålig; den bjuder på många sköna gapskratt och även om dess story inte gick i den riktning jag hade velat att den skulle gått så fungerade den hyfsat ändå. Det är trots allt Scooby-Doo vi snackar om här. Det enda jag genuint inte gillade (bortsett från nedhamrade och upprepande skämt) var väl att de lämnade en gigantisk lös tråd kvar i filmen som jag tvivlar på att vi kommer få någon fortsättning på…

Det märks på sätt och vis att Scooby-Doo: Return To Zombie Island är en cash-grab på franchisén (vilket antagligen gör den till ytterligare en dussinfilm i de mängder av Scooby-Doo filmer som produceras varje år), men som en uppföljare funkar den helt okej. Det kanske inte säger så mycket egentligen då de flesta av dessa filmer är just det; helt okej, åtminstone om man ska gå på vilken publik de är ämnade för egentligen.

Nåja. Gillar man Scooby-Doo är det här en okej stund i soffan utan tvekan.

Läs gärna min recension av Scooby-Doo On Zombie Island också.

Batman vs Teenage Mutant Ninja Turtles av J

När någon börjar stjäla experimentell teknologi i Gotham City kopplas Batman (Troy Baker’s röst) in på fallet och tillsammans med Batgirl (Rachel Bloom’s röst) och Robin (Ben Giroux’s röst) börjar han undersöka saken och stöter snart på fyra ninjasköldpaddor; Teenage Mutant Ninja Turtles. De två grupperingarna slår sig snart samman för att bekämpa två gemensamma fiender som smider planer på att förinta Gotham City – och sedan världen.

Batman vs Teenage Mutant Ninja Turtles (som för övrigt är en smått missledande titel) hade varit en blöt dröm för mig som barn. Batman och TMNT var två av mina favoritserier när jag var liten och blotta tanken att dessa två universum skulle komma att bli en film var bara något jag kunde drömma om. Nu, tjugo plus år senare har äntligen den drömmen blivit verklighet och holy shit; det här är bra skit.

Filmen är överraskande våldsam för en film där Nickelodeon har varit involverade och den bjuder på en hel del action och där folk får på truten. Röstskådespelet är suveränt och även om jag inte är ett superstort fan av den här typen av kantigare animationer så var de välgjorda och bitvis ganska snygga. Personligen hade jag hellre sett att de använt sig av någon animationsstil med mjukare drag, men med tanke på hur jävla bra filmen i övrigt var så kan jag överse det.

Jag har inte så mycket mer att säga om den här filmen. Är du ett fan av Batman och TMNT, vad väntar du isåfall på? Jag personligen kommer att se om den här fler gånger. Den får en stor tumme upp och en rekommendation från mig.

Batman: The Killing Joke av J

Jokern (Mark Hamill’s röst) har återigen lyckats rymma från Arkham Asylum och har satt sitt sikte på Kommisarie Gordon (Ray Wise’s röst) med ett enda syfte; att bevisa att allt som krävs är en dålig dag för att man ska kunna bli lika galen som honom. Kan Batman (Kevin Conroy’s röst) stoppa hans vansinniga plan i tid?

Batman: The Killing Joke är baserad på serien med samma namn från 1988, som fungerar som en originstory för Joker. Men då serien bestod av strax över sextio sidor behövdes det hela paddas ut för att få ihop en 60+ minuter film. Så, filmen inleds med material som inte har någonting överhuvudtaget med The Killing Joke att göra under de första trettio eller så minuterna för att sedan hoppa in i källmaterialet. Jag är ganska kluven kring vad jag tycker om den här filmen egentligen…

Å ena sidan gillar jag den mörkare och mer vuxenorienterade tonen filmen har, men å andra sidan känns det som att de första trettio minuterna av filmen är slutet på en film och när de väl börjar använda källmaterialet från serien så känns det som att en ny film startar från ingenstans. Skiftningen mellan den första delen av filmen och den andra känns väldigt abrupt och ärligt talat tror jag att de bägge delarna hade fungerat bättre var för sig i varsin trettio minuters kortfilm istället för den här mashupen då de bägge delarna har så olika ton.

Även om jag tycker att serien är helt okej så kan jag inte direkt påstå att jag är något jättestort fan av den. Den här adoptionen av serien är väl okej för vad den är antar jag, men den hade antagligen fungerat bättre som jag skrev här ovanför som en egen kortfilm på runt trettio minuter. Animationerna är snygga och voiceactingen är bra – i synnerhet Kevin Conroy och Mark Hamill, som gjort rösterna till de karaktärerna i flera andra Batman produktioner, däribland Batman: The Animated Series från 90-talet och Arkham spelen.

Jag är som sagt ganska kluven vad jag tycker om filmen på det stora hela. Jag gillar som sagt den lite mörkare och vuxnare tonen filmen har, men tycker samtidigt att dess första och andra del skär sig i ton och berättande. Filmen hade kunnat varit så mycket bättre än vad den är, men den är å andra sidan inte en fullständig katastrof som inte går att titta på. Den duger väl, skulle jag säga.

Batman: Assault On Arkham av J

Efter att Edward Nigma aka The Riddler (Matthew Gray Gubler’s röst) har lyckats komma över känslig information sätter regeringsagenten Amanda Waller (CCH Pounder’s röst) ihop ett gäng kända förbrytare, ledda av Floyd Lawton aka Deadshot (Neal McDonough’s röst), för att skicka in dem till Arkham Asylum, där Riddler återigen har blivit inspärrad tillsammans med informationen han kom över. Samtidigt letar Batman (Kevin Conroy’s röst) frenetiskt efter en bomb som Joker (Troy Baker’s röst) säger sig ha apterat någonstans i Gotham, som vid en detonation kan utplåna halva befolkningen tack vare strålningen…

Batman: Assault On Arkham är en spin-off på Arkham spelserien som nyligen fick sitt fjärde spel (Arkham Knight), även om det egentligen inte känns som en ren Batman film då vi knappt får se den maskerade hämnaren filmen igenom. Här står skurkarna i fokus och det känns som en ganska skön twist på Batman-konceptet (och gör mig lite småsugen på att se den kommande Suicide Squad filmen). Hela filmen är våldsam, mörk och ligger i ungefär samma klass som Under The Red Hood och The Dark Knight Returns filmerna, vilket får mig att jubla högt. Det här är riktigt God Underhållning och en självklar rekommendation från mig.

Batman: The Dark Knight Returns, Part 1 & Part 2 av J

Det har gått tio år sedan Bruce Wayne (Peter Weller’s röst) bestämde sig för att pensionera Batman och aldrig mer ta på sig masken. Men när nu ett nytt kriminellt gäng kallat The Mutants börjat terrorisera Gotham City tvingas den nu mer 55 år gamle Bruce att ta på sig masken återigen. Men har han fortfarande vad som krävs för att slå tillbaka kriminaliteten i en ny tidsålder?

Batman: The Dark Knight Returns, Part 1 är den första filmen av två som är baserad på serietidningen (som kom i 4 nummer) med samma namn och efter den här första titten kan jag säga att det här är the shit. Jag har inte läst serietidningen så jag vet inte hur trogen filmen är grundmaterialet den är baserad på, men den här filmen är betydligt mörkare än tidigare animerade Batman filmer och serier jag har sett och känns lite mer riktad mot en mer mogen publik. Filmen bjuder på både action och våld (även om våldet aldrig når någon högre grad finns den där) och en lite udda twist på Batman universumet. Istället för den sedvanliga medelålders-Batman vi alltid är så vana vid får vi här en äldre variant av honom, vilket gör det hela lite mer intressant.

Animationerna, handlingen, röstskådespelarna, allting är riktigt bra i den här filmen och den levererar den riktiga Batman känslan rakt igenom, ända fram till cliffhangern som avslutar den första delen…

Tre månader har gått sedan Bruce Wayne (Peter Weller’s röst) återupptog sitt alter ego Batman och besegrade The Mutants ledare. Debatten rasar mellan de som förespråkar Batman’s existens och de som ser honom som ett direkt hot mot samhället, då han ”föder” psykopater och kriminella tack vare hans handlingar. Gotham City’s myndigheter tillhör den andra gruppen och vill se honom bakom lås och bom och sätter därför in alla polisenheter som finns tillgängliga för att gripa honom. Samtidigt planerar Batman’s ärkefiende, The Joker (Michael Emerson’s röst), för sin stora comeback – och den slutgiltiga striden mellan honom och Batman…

Batman: The Dark Knight Returns, Part 2 fortsätter att leverera och personligen gillade jag nog faktiskt den här andra halvan av filmen (det här är en fortsättning på Part 1 och inte en uppföljare) bättre än den första, även om den också var sjukt bra. Den andra halvan av filmen är sjukt actionorienterad och tyckte man att det inte var tillräckligt med våld i den första halvan lär man inte bli besviken här. Det är våldsamt, mörkt och mer vuxet än tidigare animerade Batman filmer. Hade dessutom alla Batman filmer varit så här hade jag sett varenda en av dem…

Batman: The Dark Knight Returns är en suverän film (även om den är uppdelad på två delar) och är man ett troget Batman-fan lär man knappast bli besviken här. En klar rekommendation.

Batman: Year One av J

Bruce Wayne (Ben McKenzie’s röst) återvänder till Gotham City efter att ha varit borta i tolv år och James ”Jim” Gordon (Bryan Cranston’s röst) har nyligen blivit förflyttad till Gotham City då han var en allt för ärlig polis bland fel folk i en annan stad. Efter att bägge dessa män lärt sig den smärtfyllda vägen hur stadens korruption frodas på dess gator och bland poliser bestämmer de sig för att slå tillbaka på deras egna sätt. Det dröjer inte länge förrän den mystiske Batman börjar att terrorisera den undre världen och den lika heroiske Gordon blir tilldelad uppdraget att gripa honom av de kollegor som både hatar och räds honom.

Det är mörkt, det är mer vuxet och jag gillar det. Batman: Year One är en riktigt bra filmatisering av serien med samma namn och de enda problemen jag har med film är att den är lite väl kort (60 minuter och 38 sekunder) och det andra är att den återupprepar en och annan grej vi har sett/läst miljontals gånger när det kommer till Batman; hur Bruce Wayne’s föräldrar dog. Utöver det är det en underhållande och ganska spännande (om än kort) film. Rekommenderas.

Batman: Under The Red Hood av J

Brottslingarna i Gotham City har någonting nytt att frukta; den mystiske Red Hood (Jensen Ackles’ röst). Dels brottsbekämpare, dels brottsgeni börjar Red Hood att städa upp i Gotham med samma effektivitet som Batman (Bruce Greenwood’s röst), men utan att följa samma moraliska kod – att döda är ett alternativ. Det dröjer dock inte länge förrän Batman lyckas luska ut vem Red Hood är och gamla, begravda sår slits återigen upp…

Batman: Under The Red Hood (som är baserad på serien Batman: Under The Hood) är en av de bästa animerade Batman-filmerna som finns där ute. Filmen är både mörk och actionfylld och känns mer riktad mot en mognare publik än många av de tidigare animerade filmerna som släppts. Animationerna är snygga och röstskådespelarna gör ett bra jobb (även om jag inte tycker att John DiMaggio’s röst passar till Joker överhuvudtaget) och även om man måste vara en komplett idiot för att inte kunna förutse plottwisten som inträffar en 40 minuter in i filmen så gillade jag den. Det här är en klar rekommendation för de som gillar Batman (eller bara animerade actionfilmer överlag).

Batman & Mr. Freeze: SubZero av J

Dr. Victor Fries, aka Mr. Freeze (Michael Ansara’s röst), har hittat ett nytt hem; Polcirkeln, där han kan leva som en normal man kan leva i ett tropiskt land och där hans fru Nora fortfarande ligger nedsövd i väntan på att Victor ska finna ett botemedel mot den sjukdom som kommer att ta hennes liv om hon lämnar behållaren för tidigt.

Men när en ubåt som är ute på en vetenskaplig expedition går upp till ytan igenom isen i Fries’ grotthem förstörs området och krossar Nora’s behållare. I desperation sätter Victor återigen på sig sitt alter ego Mr. Freeze’s stridsdräkt för att leta reda på den enda doktorn som kan rädda Nora’s liv. Problemet är bara att doktorn måste göra en organtransplantation för att kunna göra det. Han hittar en lämplig donator med rätt blodtyp i form av Barbara Gordon (Mary Kay Bergman’s röst), vars förhållande med Dick Grayson (Loren Lester’s röst) har börjat bli mer seriöst. När Barbara blir kidnappad sätter Grayson och Bruce Wayne (Kevin Conroy’s röst) på sig maskerna av deras alter egos Robin och Batman för att ta reda på vart och varför Mr. Freeze har tagit Barbara.

Batman & Mr. Freeze: SubZero (Batman & Mr. Freeze i minusgrader i Sverige) var menad att släppas under sommaren 1997, men tack vare det usla mottagandet av Batman & Robin som släpptes det året (där Mr. Freeze också är en av antagonisterna) höll de tillbaka filmen. De släppte istället filmen året därpå och filmen fick till större delen bra betyg, i jämförelse med Batman & Robin, och likt Batman: Mask Of The Phantasm är även den här filmen en spin-off på Batman: The Animated Series. Detta syns ganska väl om man har sett TV-serien. Animationerna är av samma typ (så när som på några enstaka CGI-skvättar här och där) och jag som är ett fan av TV-serien gottar mig filmen igenom.

Mr. Freeze har aldrig varit någon direkt favoritskurk för mig (jag är mer ett fan av Joker och Clayface), så jag var smått skeptisk när jag satte mig för att se filmen. Det visade sig dock att filmen var riktigt bra. Det är mer action i den än vad det var i Mask Of The Phantasm och den har inte lika många långsamma partier som den filmen (slutet var nästan spännande till och med, för att vara en barnfilm alltså).

Jag tror de gjorde klokt i att låta fiaskot Batman & Robin dö ut i folks minnen innan de släppte den här filmen (även om den säkerligen är ganska översedd av folk som inte är die hard fans av Batman) och jag rekommenderar den, till både stora och små.

Batman: Mask Of The Phantasm av J

När någon plötsligt bestämmer sig för att börja fimpa av flera välkända hajar inom maffian blir Batman (Kevin Conroy’s röst) utpekad som den ansvarige, varpå en häxjakt av honom påbörjas av Gotham City polisen. Samtidigt rivs gamla sår upp när Andrea Beaumont (Dana Delany’s röst), som Bruce Wayne hade ett seriöst kärleksförhållande tillsammans med, plötsligt kommer tillbaka till Gotham City efter att ha mystiskt försvunnit tio år tidigare med sin far. Minnena av det förflutna tuggar nu på Bruce’s sinne, minnen av en tid innan Batman då Bruce slets mellan glädje och det löfte han gav till hans föräldrar.

Mysteriet med nykomlingen som tar ut maffiamedlemmar sätter Batman’s skicklighet på prov då polisen närmar sig allt mer och svaret finns någonstans i Bruce Wayne’s förflutna…

När jag var liten tittade jag ofta på barnprogram som gick på TV4 på helgerna. Ett av många program som sändes var Batman: The Animated Series (som jag då veterligen kallade enbart för Batman) och det var ett av mina absoluta favoritprogram. Serien gick i fyra säsonger borta i USA mellan 1992 och 1995, men vad jag vet visades enbart två säsonger här i Sverige. Under seriens gång släpptes en spin-off film på serien, Batman: Mask Of The Phantasm (Batman möter mörkrets härskare i Sverige), som till en början var menad att släppas direkt till video men som sedan fick en biopremiär 1993. Jag har något svagt minne av att jag såg den här filmen för en sisådär 20 år sedan på TV4 och med tanke på hur mycket jag älskade serien måste jag ha älskat även den här långfilmen.

Jag vet inte om det har med nostalgivärdet att göra eller ej, men jag tycker faktiskt den här filmen står sig bra än idag till större delen. Animationerna är för mig klassiska och även om filmen blir halvseg på sina ställen levererar den en del action (som barn tyckte jag säkerligen att den till och med var spännande). Skådespelarna som lånat ut sina röster gör ett bra jobb (speciellt Kevin Conroy och Mark Hamill i sina respektive roller från TV-serien, som senare skulle göra samma röster i Arkham spelserien) och även om jag inte direkt får någon jättestor wow-känsla av storyn är den förvånansvärt välskriven för att vara en barnfilm.

Jag vet inte om jag lever på nostalgivärdet eller inte som sagt, men jag gillar Batman: Mask Of The Phantasm och var man, som mig, ett fan av den animerade serien tycker jag absolut man ska ta sig en titt. Rekommenderas.

Tales From The Cryptkeeper / New Tales From The Cryptkeeper av J

För runt 2 år sedan recenserade jag serien Tales From The Crypt på min gamla blogg Vahetere…orka? och avslutade serien med recensioner här på Helt Perfekt Glob. Tales From The Crypt var (som jag tydligt målade upp i mina recensioner) en av de serier som fängslade mig mest när jag var yngre och att jag än idag tycker serien är helt suverän – ja, bortsett ifrån några avsnitt. I samma veva som jag såg om hela Tales From The Crypt serien fick jag även nys om att det fanns en barnvariant av serien, betitlad Tales From The Cryptkeeper.

Efter att ha sett igenom säsong 1 av serien måste jag säga att jag faktiskt är lite besviken, fast det har nog mycket med att jag hade större förhoppningar på serien än vad jag faktiskt fick. Det är en serie med monster, vålnader och annat dylikt ”läskigt” för barnen helt enkelt. Hade jag sett serien när jag var yngre hade jag säkerligen älskat den och den hade troligtvis haft en viss nostalgikänsla för mig, men det gjorde jag inte och känslan finns inte där.

Animeringarna är sjukt 90-tal och är inte nämnvärt snygga, utan påminner mig mest om nån sån där serie som kunde gå mitt på dagen på Cartoon Network som ingen unge egentligen brydde sig i. Karaktärerna i serien är dessutom mest irriterande snorungar som gör något sattyg och som sedan får betala för det – men som klarar sig undan i slutändan ändå (vilket är självklart, det är ju en barnserie trots allt). Sista avsnittet var troligtvis det värsta då man får följa två pundhuvuden som säger ”Duuude” hela tiden, vilket enbart blir irriterande ju längre avsnittet går.

Nej. Säsong 1 imponerade inte på mig iaf, men samtidigt tar jag hänsyn till att serien är gjord för barn och att om man ska se serien bör man se den med ett barns ögon. Eller nåt. Whatever…

Säsong 2 är lite mer ”the real deal”, även om det även brister här. Till att börja med påminner avsnittena lite mer om Tales From The Crypt då flera av dem har såna där elaka twistar på slutet och där karaktärerna i avsnittena inte alltid klarar sig undan utan skråmor, så att säga. Dessutom har Cryptkeeper fått lite mer plats i den här säsongen. Innan och efter ”berättelserna” får vi se honom (i nästintill alla avsnittena) mota bort två drygskåp till karaktärer kallade The Vault Keeper och The Old Witch, som försöker ”sno showen” ifrån honom. Ja, ni fattar…

Men även om säsong två är bättre än den första säsongen finns även här brister. I exempelvis det sista avsnittet (igen) är de två pundhuvudena ifrån den första säsongen med och drygar sig med ”Duuuude.”, vilket ger mig grått hår. Vissa avsnitt är rätt bra till större delen, men avslutas på ett tråkigt vis utan någon som helst twist eller nåt (likt den första säsongens avsnitt). Å andra sidan gottar jag mig rätt ordentligt när det plötsligt dyker upp ett avsnitt som påvisar att även barnserier kan ha elaka twistar.

Hur som helst är säsong 2 betydligt mycket bättre än säsong ett av Tales From The Cryptkeeper och är dessutom betydligt mycket mer underhållande, stundtals iaf. Moving on.

Tales From The Cryptkeeper lades ner 1994, då säsong 2 var klar och hade släppts. Tre år senare släpptes säsong 3, i form av New Tales From The Cryptkeeper – vilket är precis samma serie, fast med ordet ”New” i titeln. Nåväl…

Med tanke på hur säsong 2 var hade jag lite förhoppningar på att säsong 3 skulle gå samma inslagna väg, med iaf ett par stycken avsnitt som påminde om Tales From The Crypt, men nä. Det sket sig. Säsong 3 går i säsong 1’s fotspår och kör på det trista konceptet med irriterande snorungar till karaktärer som gör något sattyg och får lära sig att aldrig mer göra om det, då de blir utsatta för ”hemskheter”. Säsongen överlag är ganska tråkig och har man sett det första avsnittet har man mer eller mindre sett allihop, då man mer eller mindre VET hur alla avsnitt kommer sluta.

Den största skillnaden på säsong 3 jämtemot de två första säsongerna är teckningarna, skulle jag säga. Cryptkeeper har bland annat fått sig en uppdatering i utseendet, men är så klart samtidigt samma gamla karaktär tack vare John Kassir’s klockrena gestalning av honom.

Sammanfattningen:
Jag är inte speciellt imponerad på Tales From The Cryptkeeper och tycker helt ärligt att det är bortkastad tid att se serien. Det är många upprepningar även om ”berättelserna” är olika och det hela löper helt enkelt ut i en långtråkig serie som varken förnöjer eller underhåller, utan mer irriterar. Å andra sidan känns det mycket som att serien är riktad mot barn i åldrarna 7 – 9, möjligtvis 10, år.. vilket kanske säger en del om serien bara det.

Nej, har du åldern inne kan du lika gärna glo igenom Tales From The Crypt istället för Tales From The Cryptkeeper, den serien är inte bara längre utan är betydligt mer givande än den här – åtminstone för oss vuxna.