| Subcribe via RSS

Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Season 1 & 2 av J

september 17th, 2018 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, TV

Året är 1999 och fyra år har gått sedan Sarah Connor (Lena Headey), hennes son John (Thomas Dekker) och T-800 Terminatorn från framtiden sprängde Cyberdyne i luften och förstörde all teknologi från framtiden som kunde ha använts för att skapa Skynet genom omvänd ingenjörskonst. De trodde de hade stoppat Domedagen – de hade fel.

Under uppropet på hans nya skola blir John attackerad av en T-888 och lyckas med nöd och näppe komma undan tack vare hjälpen från en ospecificerad Terminator som skickats tillbaka från år 2029 av John själv för att beskydda honom. Den nya Terminatorn förklarar för Sarah och John att Domedagen aldrig blev stoppad utan bara försenad tack vare deras handlingar. Trion bestämmer sig för att hoppa åtta år framåt i tiden till år 2007 för att en gång för alla stoppa mänsklighetens undergång.

Min första film för vuxna (underhållningsvåld alltså) jag såg var The Terminator när jag var sju eller åtta år och jag har sedan dess varit ett stort fan av både Terminator franchisén och Arnold Schwarzenegger. Jag tror dessutom det var där och då som mitt intresse för våldsfilm cementerades då jag sakta men säkert började att sluka mer och mer våldsfilm i både action och skräckgenren. När Terminator: The Sarah Connor Chronicles serien startade 2008 tittade jag aldrig på den då jag inte fann något som helst intresse av att titta på TV-serier, såvida de inte gick på TVn då. Nu, tio år efter dess premiär, har jag äntligen sett bägge säsongerna som kom av serien.

Det första jag vill säga om serien är att Fox (och de andra produktionsbolagen som ligger bakom serien) borde gå och dö i en brand någonstans då de helt enkelt avbröt serien efter säsong två, som i sin tur slutar på en cliffhanger för en tredje säsong. Man gör helt enkelt inte så. Anledningen till att de la ner serien var, som jag har förstått det, på grund av att ”tittarsiffrorna gick inte åt rätt håll”. Bullshit.

Det andra jag vill säga om serien är att den är jävligt bra. Den är actionpackad, spännande, välspelad och underhållande i stort sett rakt igenom – vilket gör att avsaknaden av en tredje säsong och ett ordentligt slut till serien bara blir ännu mer irriterande (även om jag var fullt medveten om att serien aldrig fick ett ordentligt slut). Det enda jag skulle kunna klaga på är väl effekterna som använts, vilka är överlag utdaterade CGI-effekter som ser ut som skit (vilket de troligtvis gjorde redan år 2008). Jag kan dock förbise det här då serien håller i övrigt en hög kvalité på i stort sett alla andra punkter.

Hur som helst, är man ett fan av Terminator franchisén och kan överse seriens brister tack vare dess ålder (och att det var en TV-produktion) samt dess abrupta slut tack vare den uteblivna tredje säsongen tycker jag att man absolut ska slå sig ner och titta på de trettioen avsnitten som finns av serien. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recensioner av säsong 1 och säsong 2 också.

2 Comments

A Nightmare On Elm Street (2010) av J

oktober 31st, 2010 | Postad i Film, Skräck/Rysare

En grupp med vänner har våldsamma mardrömmar som alla innehåller ett gemensamt element; en kraftigt sönderbränd man med en handske med knivar på sin högra hand. När flera i gruppen börjar att dö i sömnen inser två av vännerna, Nancy (Rooney Mara) och Quentin (Kyle Gallner), att de måste hålla sig vakna och försöka ta reda på sanningen kring mannen i drömmarna – innan de somnar för gott…

A Nightmare On Elm Street remaken var från början menad att bli designad som Platinum Dunes’ andra remake (Friday The 13th remaken), där författarna tog de bästa elementen ifrån originalfilmerna och skapade en story av dem. De beslutade emellertid att använda sig av Wes Craven’s original story och att försöka göra en mer skrämmande film. De bestämde sig för att ta bort den one-liner hånande Freddy – som blivit mindre läskig och mer komisk under årens gång – och ta tillbaka den mörkare sidan av honom. Det blev också beslutat att Freddy’s fysiska utseende skulle få sig en uppdatering igenom att få honom att likna ett riktigt brandoffer och med hjälp av datorgenererade effekter i vissa delar av Jackie Earle Haley‘s ansikte få det att se ut som riktiga brännskador.

Så. Hur är filmen då? Mja, jag är rätt kluven kring filmen faktiskt. Å ena sidan tycker jag att filmen är helt okej, å andra sidan inte. Det som jag tycker var bra med filmen var dess effekter, till större delen; exempelvis hur de gjort med omgivningarna som ändras ser bra ut och Haley’s makeup är riktigt snygg, och påminner (till och från iaf) om ett riktigt brandoffer. Storyn är helt okej och har man sett originalfilmen känner man bitvis igen sig (men detta är också ett av filmens problem). Skådespelarna varierar mellan att vara helt okej och totalt värdelösa. De två personerna jag tittade extra mycket på var Haley och Mara (mest tack vare att de bar rollerna ifrån originalfilmen). Haley gör en bra prestation som Freddy (och jag gillar det mörka konceptet) – men jag känner att jag saknar Robert Englund (detta är nog mycket tack vare att jag har vuxit upp med Robert’s Freddy). Mara gör ett hyfsat jobb som den nya Nancy, men är verkligen ingen Heather Langenkamp. Ett extra plus i kanten är att de har fått med Freddy-ramsan från de äldre filmerna.

Men sen har vi ju – som sagt – filmens baksidor. Filmen är sjukt klichéefylld och förutsägbar och har du sett någon av de tidigare Nightmare filmerna, då kan du också förutsäga vad som kommer hända och du kommer även kunna förana när det är en drömsekvens på gång. Detta medför att det känns lite som att filmen är riktad mot kidsen som inte sett originalserien och att vi som sett originalserien kan sätta oss och glo på någonting annat (en av anledningarna till att jag skriver detta är att de faktiskt har snott drömsekvenser, repliker och vissa sekvenser direkt ur de tidigare filmerna). Filmen är dessutom inte speciellt mycket läskigare än originalfilmerna, även om den är mörkare och dystrare – detta beror givetvis mycket på att filmen är alldeles för förutsägbar. Och så har vi ju givetvis också de där skådespelarna som egentligen inte hade någonting framför kameran att göra. Och.. så är det en del därtill, fast det orkar jag inte skriva.

Jag har sett helvetes mycket sämre remakes än det här iaf, men å andra sidan; bara idéen om att göra en remake på ett sådant koncept som A Nightmare On Elm Street låter som ett skämt och att inte inkludera Robert Englund som Freddy låter som ett desto större skämt. Slutresultatet blev okej, ifrån min synvinkel iaf. Och precis som Friday The 13th remaken kommer även en uppföljare till den här remaken – och det om två år. Vi får väl se hur den blir…

2 Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud