| Subcribe via RSS

Like.Share.Follow. av J

april 10th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Garrett (Keiynan Lonsdale) är en YouTube stjärna med två miljoner följare som har en regel i sitt liv; att aldrig inleda några förhållanden med någon av sina fans.

En dag när han är och hämtar sin post stöter han på Shell (Ema Horvath), en ung vacker kvinna som han snabbt inleder ett romantiskt förhållande med – enbart för att inse att hon faktiskt är ett fan. Efter att ha avslutat relationen går det upp för Garrett att Shell inte är ett av hans vanliga fans, utan en besatt galning som kommer att göra precis allt för att få vara med honom…

Det har kommit en del thrillers och skräckfilmer sista åren som har använt social media som ett koncept för att berätta deras berättelser och Like.Share.Follow. från 2017 är en av dessa filmer.

På ytan är Like.Share.Follow. en hyfsat generisk modern teenager thriller med influenser från skräckgenren, men den har samtidigt en så pass intressant – och tyvärr verklig – premiss att jag inte kan låta bli att gilla den. Stalking är temat här och även om filmen drar saker och ting till den yttersta gränsen och in i absurdum bitvis så tycker jag att den fungerar bra för vad den försöker att göra (för att inte tala om Ema Horvath’s prestation här som är rent av läbbig bitvis).

Filmen är ganska långsam till en början och känns en aningen trevande de första trettio, fyrtio minuterna, men när saker och ting börjar eskalera får filmen lite fart i ryggen och brummar på utan några större bekymmer fram till sluttexterna.

Like.Share.Follow. är inte felfri och är en produkt av våran tid, vilket antagligen kommer resultera i att filmen kommer vara bortglömd om tio, femton år. Men med det sagt så tycker jag att det ändå är ett intressant koncept om någonting som faktiskt förekommer i verkligheten och som bör talas om mer än vad det görs.

Rekommenderas.

No Comments

Too Scared To Scream av J

april 10th, 2021 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

När en rad av hiskeliga mord plötsligt börjar inträffa i det exklusiva lägenhetskomplexet Royal Arms faller poliskommissarien Alex Dinardo’s (Mike Connors) misstankar på den lite märklige Shakespeare-citerande portvakten Vincent Hardwick (Ian McShane), som lever tillsammans med sin invalida mor. Men är det rätt man? Eller är det någon annan som tar livet av komplexets boende?

Too Scared To Scream är en slasherfilm från mitten av 80-talet som levererar en del Giallo doftande vibbar samtidigt som den försöker att vara en mer tjusig och regelrätt thriller än vad den egentligen är. På pappret är det här någonting jag egentligen borde gilla, vilket jag i praktiken inte gör.

Filmen är överlag inte speciellt sevärd, utan mest utdragen och rent av tråkig. I stort sett allt våld är off screen och med en speltid på knappa 100 minuter känns det som en evighet och lite till innan sluttexterna börjar rulla. Ett flertalet scener hade kunnat kortats ned medan andra hade kunnat lämnats kvar på klipprumsgolvet helt och hållet då de inte tillförde nämnvärt mycket. Det enda jag egentligen gillade med filmen var dess slutkläm då man får veta vem som ligger bakom allt – mest tack vare hur bonkers dennes motiv var.

Det största problemet med filmen är som sagt dess speltid, men också att hela filmen känns extremt återhållsam på det som var slasherfilmens dragningskraft; uppfinningsrika och blodiga mord. Hade filmen följt mallarna för slasherfilmer mer – och slutat jönsa runt i dess rätt taffliga försök till att vara en mer tjusig thriller än vad den är – hade filmen nog kunnat vara mer tillfredsställande än vad den är.

Med allt det sagt så är filmen välspelad och den har en handfull intressanta (om än smått märkliga) karaktärer, med en och annan replik som fick mig att fnissa till. Saken är bara den att den begick den största synden en film kan begå; att vara tråkig.

No Comments

Duel av J

januari 5th, 2021 | Postad i Film, Thriller
Den resande affärsmannen David Mann (Dennis Weaver) är på väg igenom en öken för att möta upp en klient när han gör det stora misstaget att köra om en lastbil, vilket slungar honom rakt in i en katt och råtta lek med chauffören av det tunga fordonet som verkar bara ha ett mål: att döda David med sitt fordon.

Duel är ofta krediterad som den första långfilmen Steven Spielberg regisserade, vilket tekniskt sett är fel då han regisserade långfilmen Firelight 1964. Men då en del av filmen har varit försvunnen i närmare sextio år efter att Spielberg gav en producent för ett produktionsbolag originalnegativen, för att visa upp sina kunskaper i att göra film, varpå denne producent försvann spårlöst efter att bolaget gick i konkurs kort därpå kan man väl på sätt och vis nog säga att Duel är Spielberg’s första film. Om man låter bli att vara petig alltså.

Hur som helst så hade jag nog lite för höga förväntningar på filmen – mycket tack vare allt gott jag hade hört från andra om den. Den har sina stunder och fungerar fint bitvis, men blir samtidigt otroligt utdragen på sina ställen och hade nog mått rätt bra av att ha kortats ned lite grann med tio, femton minuter för att göra filmen mer tight. Dennis Weaver är bra i huvudrollen och själva idéen bakom filmen är det inget fel på, men tack vare en utdragen speltid hade jag i ärlighetens namn en aningen svårt att hålla fokus på filmen under hela dess speltid.
 
Det jag nog uppskattar mest med filmen är nog att den antagligen inspirerade filmer som Lucio Fulci’s Door Into Silence och Joy Ride (Roadkill i Sverige) med Paul Walker och dess uppföljare, men på det stora hela är det inte en film jag kommer ha någon större brådska att se om även om jag gillade delar av den.

No Comments

The Invisible Man (2020) av J

december 26th, 2020 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Cecilia Kass (Elizabeth Moss) sitter fast i ett kontrollerande förhållande som hon har tillsammans med den rike forskaren Adrian Griffin (Oliver Jackson-Cohen). Efter att ha lyckats fly från hans fastighet en natt håller hon sig gömd hemma hos hennes vän, tillika polis, James Lanier (Aldis Hodge) och hans dotter Sydney (Storm Reid).

Två veckor efter att ha flytt berättar hennes syster, Emily (Harriet Dyer), att Adrian har hittats död efter att ha tagit sitt eget liv. Cecilia är emellertid övertygad om att det hela är en bluff och i takt med att en rad kusliga sammanträffanden får dödliga konsekvenser och hotar dem som står henne närmast, börjar Cecilia’s förstånd att vackla samtidigt som hon förtvivlat försöker bevisa att någon är ute efter henne – någon som ingen kan se…

Jag är ett gigantiskt fan av 2000 filmen Hollow Man (dess uppföljare talar vi inte om) där – för dig som inte sett filmen – Kevin Bacon gör sig osynlig och går sedan amok bland sin personal på en forskningsanläggning. Det är spännande från början och tempot är perfekt i filmen. Varje scen (i stort sett i alla fall) tillför någonting till filmens handling och driver den stadigt framåt till dess klimax. Det är en film jag såg väldigt mycket i tonåren efter att ha spelat in den från TV1000 nån sen natt och det är fortfarande en film jag kan gå tillbaka till och bli underhållen av trots att jag i stort sett såg sönder den.

Vad fan har det här med The Invisible Man från i år att göra? Jo, jag hade vissa förhoppningar att den här nyversionen av den klassiska berättelsen om en forskare som gör sig osynlig och begår styggheter (ibland för att han blivit psykotisk och ibland bara för att han är ett svin) skulle vara något i samma anda som Hollow Man och med Leigh Whannell – som vi alla vet hade ett finger med i Saw och Insidious franchisérna, bland annat – vid rodret, både i registolen och som manusförfattare, så var mina förväntningar att filmen skulle vara sevärd och möjligtvis spännande, med en och annan twist här och där.

Filmen visade sig hur som helst att vara en välspelad och välgjord thriller med vissa delar skräck inbakat. Typ. Även om jag tyckte att filmen var bra för vad den var så tyckte jag samtidigt att den hade en extremt lång uppbyggnad där Elizabeth Moss’ karaktär knallar runt, runt, runt och ingenting egentligen händer. Filmen hade definitivt mått bra av att ha fått tjugo-ish minuter bortklippt ur den för att tighta upp dess speltid – och händelseförlopp. En speltid på snett över två timmar för den här typen av film känns onödigt långt.

Nåja. Filmen ser bra ut och skådespelarna gör bra jobb och när den väl lägger i en högre växel blir den åtminstone bitvis spännande. Jag personligen kommer nog inte ha någon större brådska att se om filmen, men jag kommer antagligen gå in med ett annat mindset nästa gång jag ser den nu när jag vet vad som väntar.

No Comments

Greenland av J

december 21st, 2020 | Postad i Action, Drama, Film, Thriller

John Garrity (Gerard Butler) har precis flyttat tillbaka in hos sin fru Allison (Morena Baccarin) och deras son Nathan (Roger Dale Floyd) när nyheter om att fragment från den nyligen upptäckta kometen Clarke har börjat komma in i Jordens atmosfär och kraschar ner på bebodda platser runt om på planeten och beräknas att pågå i två dagar, för att avslutas med det största fragmentet vilket kommer resultera i total ödeläggelse av Jordens yta.

Tillsammans med sin familj beger sig John iväg på en riskfylld resa för att ta sig till en möjlig fristad – på Grönland.

Som jag skrivit i tidigare recensioner är jag en sucker för katastroffilmer och Greenland var inget undantag. Jag kommer inte ihåg varför men jag hade planer på att gå och se filmen på bio, vilket jag ångrar lite grann nu i efterhand att jag inte gjorde då den antagligen hade varit riktigt massiv på en bioduk.

Hur som helst tar sig filmen sig själv på mer allvar än många andra Hollywood producerade katastroffilmer. All lättsam humor som brukar inbefinna sig i dessa filmer har ingen som helst närvaro här och all överdriven action där karaktärerna klarar sig ur precis allting med en hårsmån enbart för att skapa nagelbitande spänning lyser även det med sin frånvaro. Istället får vi en överlag ganska mörk och gripande berättelse om överlevnad i den stundande apokalypsen; hur groteska vi människor kan bli i våra desperata försök till överlevnad. Missförstå mig inte, jag älskar popcorn-katastroffilmer där karaktärerna befinner sig i en livsfarlig situation men väljer att lägga korkade oneliners och skämta men jag uppskattar även de filmer som törs vara mörkare och visa på en mer realistisk (till en viss grad i alla fall) bild av hur en apokalyps möjligen hade kunnat se ut.

Filmen är välspelad, snygg och spännande och är definitivt värd en titt om man gillar den här typen av filmer. Rekommenderas.

No Comments

Den Blomstertid Nu Kommer av J

oktober 4th, 2020 | Postad i Drama, Film, Krig, Thriller

Alex (Christoffer Nordenrot) arbetar som pianist och har ett ansträngt förhållande till sina föräldrar tack vare en stökig tillvaro i hemmet under hans uppväxt. Efter att hans mor omkommit i ett mystiskt terrorattentat i Stockholm strax innan Midsommarafton beger han sig till sina hemtrakter för att begrava henne. Väl där stöter han på sin ungdomskärlek, Anna (Lisa Henni), som han tar upp kontakten med på nytt samtidigt som han försöker undvika all kontakt med sin utåtsett paranoide far, Björn (Jesper Barkselius) – som i åratal har pratat om det annalkande hotet från en främmande krigsmakt.

Efter en rad av märkliga incidenter kring det skyddsobjekt Björn jobbar vid börjar han ana att de terrordåd som inträffat i Stockholm bara var startskottet på någonting mycket större – och det dröjer inte länge innan det visar sig att han hade rätt hela tiden.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen; svensk film är skit. Överlag. Men emellanåt dyker det så klart upp undantag som sopar mattan med alla svenska kriminalare och sliskiga romantiska draman där karaktärerna hamnar i bråk för att sedan bli sams och växa som människor i slutet.

När Den Blomstertid Nu Kommer släpptes på biograferna hade jag inte något nämnvärt intresse av att överhuvudtaget se filmen, men efter att en vän nämnde att han hade sett den och tyckte att den var bra – åtminstone med svenska mått mätta – så vart jag ändå lite nyfiken på den.

Filmen börjar som ett regelrätt svenskt drama och har det som dess grundpelare (ingen svensk film utan drama, eller hur?) filmen igenom, men börjar sakta men säkert att mynna ut i krigs thriller genren och blir genuint spännande – trots ett par, tre plotholes här och där som jag själv inte reagerade över, men som min mor (som jag tittade på filmen med) pekade ut.

Skådespelet är ruskigt bra (i synnerhet Jesper Barkselius som den paranoide Björn) samtidigt som filmen ser bra ut. Den är snyggt filmad och effektmässigt är den imponerande och hade nog lika gärna kunnat varit producerad i Hollywood istället för Sverige.

Jag gillade Den Blomstertid Nu Kommer riktigt mycket och fann den ärligt talat en aningen skrämmande då den (överlag) påvisar vad som faktiskt hade kunnat hända i vårt avlånga land – mycket tack vare den urholkade krigsmakten vi besitter i Sverige och det faktum att det hade inte krävts speciellt mycket av potentiella inkräktare för att slå ut hela vårt land. Rekommenderas.

No Comments

Skjelvet av J

september 24th, 2020 | Postad i Drama, Film, Thriller

Tre år har gått sedan bergskredet i Geirangerfjorden orsakade en gigantisk tsunami som decimerade det lilla samhället. Geologen Kristian (Kristoffer Joner), som fortfarande bor i Geiranger, lider av minnena och skuldbelägger sig själv för att inte ha gjort mer än vad han gjorde. Tack vare detta ligger han nu i skiljsmässa med sin fru Idun (Ane Dahl Torp), som har flyttat till Oslo.

Efter att en av hans kollegor, Konrad Lindblom, omkommit i Oslofjordtunnelen börjar Kristian undersöka de dokument som skickats till honom, varpå han bestämmer sig för att bege sig till Oslo för att undersöka Konrad’s död närmare. Väl där inser han att Konrad’s forskning pekar på att det kommer inträffa en jordbävning i Oslo – en åtta på Richterskalan…

Likt sin föregångare – Bølgen (Vågen i Sverige) – är Skjelvet (Jordbävningen i Sverige) en jävligt bra katastroffilm. Den är välspelad, snygg och även om det kändes som att filmen hade lite längre uppbyggnad än sin föregångare så är den ändå en riktig nagelbitare när väl katastrofen slår till – och ska jag vara ärlig tror jag faktiskt att jag gillade den här lite, lite mer än Bølgen.

Tillsammans med sin föregångare är Skjelvet ytterligare bevis på att norrmännen vet hur man gör genuint bra och spännande film (och i de här fallen även gripande). Rekommenderas.

No Comments

Bølgen av J

september 24th, 2020 | Postad i Drama, Film, Thriller

Den erfarne geologen Kristian Eikjord  (Kristoffer Joner) gör sin sista dag i den välkända norska turistplatsen Geiranger och ska tillsammans med sin familj flytta till Stavanger. Efter en liten avskedstillställning med sina kollegor vid Åkerneset’s övervakningsstation börjar sensorerna i berget att indikera att grundvattnet har försvunnit. Kristian får en olustig känsla om att någonting är väldigt fel och beger sig tillsammans med en av sina kollegor ner i en spricka på berget enbart för att finna att sensorernas kablar trasiga.

Kristian’s tidigare chef, Arvid Øvrebø (Fridtjov Såheim), går med på att de ska gå upp på en högre säkerhetsnivå men vägrar att slå igång evakueringslarmet – vilket visar sig bli ett ödesdigert beslut då ett stort bergskred snart kraschar ner i den trånga fjorden, vilket skapar en åttio meter hög tsunami som är på väg rakt mot Geiranger…

Jag gillar katastroffilmer och de är en av få typer av filmer som genuint skrämmer mig på riktigt. Ja, alltså de filmer som faktiskt hade kunnat inträffat på riktigt. Så, den norska katastroffilmen Bølgen (Vågen i Sverige) borde ju ha varit en no-brainer för mig att se givetvis, om det inte hade varit för det faktum att jag inte hade en aning om att den ens existerade.

Anledningen till att jag överhuvudtaget såg Bølgen var på grund av dess uppföljare, Skjelvet (Jordbävningen i Sverige), som jag snavade över när jag var på affären och handlade. Ovetandes om att det var en uppföljare köpte jag hem den och insåg först hemma att den hade en föregångare.

Bølgen (tillsammans med Skjelvet) påvisar återigen att norskarna vet hur fan man gör genuint bra film, som även kan vara väldigt gripande och spännande. Till skillnad från amerikanska katastroffilmer där det slängs one-liners till höger och vänster, komiska reliefs som måste inbefinna sig med jämna mellanrum och där själva katastrofen sprider sig över en större yta känns Bølgen mer realistisk. Dels i det faktumet att katastrofen inträffar på en plats och sprider sig inte över halva Norge, men också för det faktum att karaktärerna känns verkliga; att de är i en livsfarlig situation och försöker överleva, där humor och macho bullshit känns opassande. Med det sagt så älskar jag de amerikanska katastroffilmerna, delvis på grund av hur absurda många av dem egentligen är, men Bølgen kändes som en frisk fläkt i en genre som hade behövt lite fler av den här typen av filmer i sig…

Filmen är grymt välspelad (i synnerhet Kristoffer Joner är ruskigt bra i rollen som Kristian) och den ser förbannat bra ut rent effektmässigt, vilket återigen är ett bevis på att norrmännen jävlar kan göra bra film.

Har du missat Bølgen/Vågen så tycker jag definitivt att du ska ge den en chans. Rekommenderas.

No Comments

Man On A Ledge av J

september 6th, 2020 | Postad i Film, Thriller

Ex-polisen, och nu mer förrymd fånge, Nick Cassidy (Sam Worthington) står på en avsats på den tjugoförsta våningen på ett hotell i New York och hotar att hoppa till sin död. En massiv polisinsats sätts in tillsammans med brandkåren för att försöka förhindra honom från att göra sina hot till verklighet. På hans begäran kallas förhandlaren Lydia Mercer (Elizabeth Banks), vars senaste fall slutade olyckligt, in för att försöka prata ner honom från avsatsen. Saker är dock inte vad de verkar vara…

Jag är osäker på vart jag plockade upp Man On A Ledge, men jag misstänker att det var i en sån där låda som finns på de flesta matvarubutiker där man kan köpa en film för femtionio kronor eller två för nittionio. Hur som helst så var filmen ett blindköp och ett riktigt bra sådant.

Man On A Ledge är en välspelad, spännande och tight thriller som, efter en något svajande inledning, bränner på i en jävla fart. Filmen blir bitvis lite av en nagelbitare och bjuder på en hel del vändningar längs vägen – även om en del av dem går att se på flera mils avstånd så funkar de hyfsat.

Det finns inte så där värst mycket att tillägga. Man On A Ledge är definitivt ett av de bättre blindköpen jag har gjort när det gäller film. Rekommenderas.

No Comments

Sotto il vestito niente av J

september 5th, 2020 | Postad i Film, Thriller

Skogvaktaren Bob Crane (Tom Schanley) och hans modellsyster Jessica (Nicola Perring) är tvillingar och besitter en telepatisk förmåga emellan varandra. När Bob ser för sitt inre hur Jessica blir mördad av en osedd förövare beger han sig till Milano, Italien för att försöka hitta sin syster. Väl där får han veta att hon har försvunnit spårlöst och kontaktar kommisarien Danesi (Donald Pleasence) för att få hjälp att hitta henne. Danesi är till en början tveksam mot Bob, men efter att flera kroppar efter toppmodeller börjar dyka upp står det klart att en psykotisk galning går lös i Milano.

Sotto il vestito niente – Nothing Underneath utanför Italien och Modellmorden i Sverige – är en giallo från 1985 som känns mer som en amerikansk dussinthriller. Hur som helst så spelar inte det någon roll för jag fucking älskade det här.

Filmen var ganska välspelad för att vara en italiensk produktion (det var lite lustigt att titta på Donald Pleasence som försökte bryta på italienska) och den bjuder på en hel del genuin spänning som jag inte alls var beredd på. När slutet väl kommer slängs så klart all logik ut genom fönstret och de sista minuterna av filmen blir en aningen bonkers i sann slasher- och giallo-anda.

Jag vart lite förvånad över hur mycket jag faktiskt gillade den här filmen. Den må vara ganska standard i sitt utförande, men det är ingenting jag ser som ett problem. Jag kommer definitivt att återkomma till den här. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud