| Subcribe via RSS

Rampage: President Down av J

maj 19th, 2018 | Postad i Action, Film, Thriller

Under en presskonferans framför senaten inträffar det ofattbara; den amerikanska presidenten, vice presidenten och den amerikanska försvarsministern blir ihjälskjutna av en krypskytt. FBI Agenterna Molokai (Steve Baran), Jones (Ryan McDonell) och Murray (Scott Patey) sätts på fallet och får en grupp till sitt förfogande för att ta reda på vem som ligger bakom attentatet och finner ganska snart att Bill Williamson (Brendan Fletcher), som troddes vara död sen flera år, ligger bakom det hela – vars plan är att utlösa en serie av globala konsekvenser tack vare den amerikanska presidentens död…

Rampage: President Down är den tredje och sista installationen i Uwe Boll‘s politiskt laddade action-thriller trilogi. Likt de två tidigare filmerna finns ett politiskt budskap även här men till skillnad från dem står budskapet mer i fokus här medan filmens actiondelar får stryka lite på foten. Personligen ser jag inget fel i det då jag håller med Boll och Fletcher (som medverkade i manusskrivandet i föregående film och den här) i det budskap de försöker få ut; att det största problemet med amerika (och världen i stort) är eliten som styr allting – att eliten skiter fullständigt i vanliga svenssons så länge de kan suga ur människor deras pengar på ett eller annat sätt.

Hur som helst är Rampage: President Down välspelad och de actionsekvenser som finns här är välgjorda och våldsamma likt de två tidigare filmerna. Brendan Fletcher bevisar, återigen, att han är värd större roller än sina vanliga birollsjobb han ständigt får ta. Uwe Boll å sin sida bevisar återigen att han faktiskt kan göra bra och tänkvärda filmer bara han låter bli att basera sina filmer på TV-spel. Det är tråkigt att han har bestämt sig för att lägga regissörrollen på hyllan från och med den här filmens release, mest för att jag tror att han har fler filmer i sig som skulle kunna vara i stuk med Rampage trilogin; filmer som både är våldsamma, underhållande och tänkvärda på samma gång.

Rampage: President Down är i ärlighetens namn den svagaste i trilogin men lyckas ändå vara en bra och tänkvärd film med riktigt bra skådespelarinsatser och ett manus som får en att tänka lite extra när sluttexterna börjar rulla. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av Rampage och Rampage: Capital Punishment, samt H’s recension av Rampage.

No Comments

L’étrange couleur des larmes de ton corps (aka The Strange Colour Of Your Body’s Tears) av J

maj 13th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter en lång arbetsresa kommer Dan Kristensen (Klaus Tange) hem och upptäcker att hans fru är försvunnen. Han inser snart att försvinnandet på något sätt hänger ihop med den beslöjade änkan på övervåningen vars man också försvann plötsligt för många år sedan – och hon är inte den enda grannen som verkar veta något om de mystiska händelser som huset hyser…

Hur sköljer man ner en usel arthouse film på sämsta sätt? Jo, med ytterligare en usel arthouse film så klart. Efter att jag hade sett klart den genomusla Amer slog jag igång huvudfilmen på skivan från Njutafilms, L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tear.

Med tanke på att jag hade genomlidit nittio minuter av dravel precis innan jag satte mig och såg den här filmen var mitt tålamod redan under stor press. Givetvis föll inte den här filmen mig speciellt mycket i smaken heller då den i stort sett gör ungefär samma sak som Amer, med det lilla undantaget att det någonstans i den här röran finns ett faktiskt manus – som blir bortsullat på grund av att filmskaparna ska vara edgy och konstnärliga av sig. Hur som helst gillade jag den här filmen mer, även om inte det säger speciellt mycket.

Filmen ska vara någon form av hyllning till den gamla italienska giallo genren, i form av en arthouse film. Huruvida detta stämmer eller inte vet jag inte riktigt då jag knappast är någon expert på giallo genren och ska jag vara ärlig är jag inte speciellt intresserad av den heller, trots att den ses av en del fans som en föregångare till slasherfilmen.

L’étrange couleur des larmes de ton corps var hur som helst skit och ska jag vara ärlig förstår jag mig inte på folk som tycker att den här typen av film är bra – jag hade fått ut mer om jag hade stängt av TVn och suttit och tittat på den i cirka nittiofem minuter. Skippa.

No Comments

Amer av J

maj 13th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Tre nyckelmoment, alla sensuella, definierar Ana’s liv. Hennes sinnliga sökan svajar mellan verklighet och färgade fantasier vilken blir mer och mer tryckande. En svartbeklädd hand hindrar henne från att skrika. Vinden lyfter hennes klänning och smeker hennes lår. Ett rakblad stryker längs hennes hud. Var kommer denna kaotiska och karnivoriska resa att lämna henne?

Har du varit med om någon gång att du tittat på en film som inte engagerar dig speciellt mycket, varpå du plockar fram telefonen för att kolla exempelvis Facebook eller något liknande lite kort under filmens gång? Den fransk-belgiska filmen Amer var just en sån film för mig. Skillnaden var dock att jag kunde inte slita ögonen från telefonen och fortsätta koncentrera mig på filmen runt tio minuter in.

Amer är något av den sämsta skiten jag någonsin har lagt mina ögon på. Hela filmen är ett misch-masch av starka färger, underlig klippning, underliga filmade vinklar, inget som helst manus att följa, minimal dialog, femhundra inzoomningar på ögon, trehundra inzoomningar på andra orelevanta saker och så vidare. Det hela blir väldigt gammalt, väldigt snabbt och det är överhuvudtaget inte intressant på något som helst vis. Att jag överhuvudtaget bestämde mig för att se filmen var på grund av att den följde med som en bonusfilm på Njutafilms dvd release av L’étrange couleur des larmes de ton corps – eller The Strange Colour Of Your Body’s Tears.

Hur som helst så tänker jag inte lägga ner mer tid på den här dyngan än vad jag redan har gjort. Jävla arthousesmörja.

No Comments

Los ojos de Julia (aka Julia’s Eyes) av J

maj 7th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Tvillingsystrarna Julia (Belén Rueda) och Sara (Belén Rueda) bär båda på en ärftlig sjukdom som leder till total blindhet. Efter att ha fått en ond aning om att Sara, som har blivit blind av sjukdomen, råkat illa ut beger sig Julia och hennes man till systern för att kolla till henne – bara för att hitta henne död, tillsynes genom självmord. Julia vägrar hur som helst att tro på att systern skulle ha begått självmord, det är något som inte stämmer. Samtidigt som hon nu måste hantera sin egen sorg och förtvivlan måste hon dessutom leva med insikten att hon själv håller på att bli blind och i takt med att hennes värld mörknar börjar en dödlig fara närma sig…

Los ojos de Julia – eller Julias Ögon som den heter i Sverige – är en spansk thriller (med vissa influenser från skräckgenren) från 2010, producerad av bland annat Guillermo del Toro. Det är en välspelad film med en intressant idé som dessvärre faller lite platt tack vare ett otroligt förutsägbart manus och en lite för lång speltid. Det är alldeles för uppenbart vart allting är på väg och de vändningar som kommer går att förutse långt innan de presenteras för tittaren. Filmen har sina stunder då den är spännande men blir samtidigt lidande av hur förutsägbar den är.

Även om filmen är grymt förutsägbar så känner jag att jag tycker att den är helt okej. Står man ut med att vändningarna är väldigt förutsägbara fungerar Julias Ögon som en söndagstitt. Moving on.

No Comments

10 Cloverfield Lane av J

april 25th, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Thriller

Efter att jag hade sett Cloverfield för första gången kunde jag aldrig i mitt liv tro att den filmen skulle få en uppföljare, ännu mindre två. Nu, tio år senare, har vi fått just det. För att friska upp minnet inför min titt av dessa två uppföljare gjorde jag som jag alltid brukar göra; ser om föregående film eller filmer i serien.

Jag mindes att jag verkligen inte gillade Cloverfield efter min titt för snart tio år sedan, men bestämde mig för att ge den en ny chans med oskeptiska ögon – med andra ord lät jag bli att läsa min egen recension och H’s recension av filmen. Det visade sig hur som helst att filmen fortfarande är skit och jag tror H summerade filmen bäst; ”Lejonkungen 3 (eller 1½ som den heter i original) är en parallellfilm till ettan. […] Cloverfield är ungefär som Lejonkungen 3. Någonstans finns en extremt cool monsterfilm, som vi inte får se. Istället är hela filmen handfilmad med en videokamera av en töntig halvidiot helt utan balanssinne.”

Jag kan inte för mitt liv förstå hur den här ooriginella skitfilmen med totalt ointressanta och irriterande karaktärer kunde bli så pass populär som den blev – och att den fått två uppföljare tio år efter är ett ännu större mysterium. Men jag antar att folk tycker att karaktärer som skriker ”OH MY GOD, DID YOU GUYS SEE THAT?!” varenda gång någonting händer, som ständigt ska agera comic relief i situationer då det är menat att vara spännande och som aldrig någonsin kan hålla käften är välskrivna, sympatiska och djupa karaktärer. Folk är idioter.

Men det var ju inte Cloverfield jag skulle skriva om här egentligen utan dess första uppföljare, 10 Cloverfield Lane. Så, here we go…

Efter att ha kraschat med sin bil vaknar Michelle (Mary Elizabeth Winstead) upp i en bunker tillsammans med två män, Howard (John Goodman) och Emmett (John Gallagher Jr.). De två männen förklarar för henne att det har inträffat en storskalig attack och att världen utanför bunkern är förgiftad. Michelle inser dock snart att någonting inte står rätt till i bunkern och ställs inför frågan: är det bättre här inne eller där ute?

Det som förvånar mig mer än att 10 Cloverfield Lane är en uppföljare till Cloverfield är att den här filmen faktiskt, olikt sin föregångare, är bra. Istället för en bombastisk och högljudd monsterfilm får vi här istället en klaustrofobisk och psykologisk thriller med drag av skräck och drama med suveräna rollprestationer (speciellt Goodman som är fullständigt lysande här) – vilket jag tar vilken dag som helst än den smörjan som var föregående film. Filmen är överlag en nagelbitare, men har samtidigt en och annan väldigt förutsägbar vändning. Slutet känns dessutom väldigt påklistrat, forcerat och passar inte alls in med resten av filmen.

Hur som helst så gillade jag 10 Cloverfield Lane. Visst, den var knappast felfri men är å andra sidan hästlängder bättre än sin föregångare. Jag ger den en försiktig rekommendation med vissa reservationer.

No Comments

Under The Skin av J

februari 8th, 2018 | Postad i Drama, Film, Sci-Fi, Thriller

En utomjordisk entitet har tagit den jordiska formen av en ung kvinna (Scarlett Johansson) och finkammar vägar och gator i Skottland i sökandet efter mänskliga byten som hon har kommit för att plundra. Hon förför sina isolerade och övergivna mansoffer in i en verklighetsfrämmande dimension där de förvrids och konsumeras. Men, existensen i all sin komplexitet börjar att förändra den utomjordiska besökaren och hon börjar att upptäcka och utforska sig själv som människa, med tragiska konsekvenser.

Under The Skin är en engelsk-amerikansk-schweizisk-polsk samproducerad sci-fi thriller med stora drag av drama från 2013 med Scarlett Johansson i huvudrollen. Filmen är baserad på den nederländske författaren Michel Faber‘s bok med samma titel från år 2000. Scarlett Johansson är bra i sin rollsättning och troligtvis det största dragplåstret till filmen då hon slänger kläderna mer än en gång här, i övrigt är filmen ren dynga. Jag skiter i hur filosofisk en film är menad att vara eller att det finns underliggande betydelser i den när det i stort sett inte händer någonting överhuvudtaget under majoriteten av speltiden – eller att när det väl faktiskt händer något så finns det inget som helst sammanhang och/eller förklaring till vad som händer. Jävla arthouse skräp.

No Comments

Circle av J

februari 7th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Femtio personer vaknar upp i ett mörkt rum i en cirkel. De har ingen aning om varför de är där eller hur de kom dit, men inser snart att de har ett betydligt större problem att ta itu med än att försöka få svar på dessa två frågor. Om de försöker att lämna cirkeln eller rör någon av de andra kommer detta resultera i deras död tack vare en elektrisk våg av energi som skickas ut ur mitten av rummet, samtidigt som de varannan minut måste välja ut någon som ska dö…

Jag hörde om Circle i något av The Hysteria Continues’ poddavsnitt för ganska länge sen nu och tyckte att konceptet lät intressant så jag införskaffade den och har nu således äntligen sett den. Om jag ska beskriva Circle med tre ord skulle jag välja följande; oförutsägbar, spännande, underhållande. Jag älskar hela idéen om att ingen av karaktärerna i filmen är säker och att det är nästintill omöjligt att förutse vem som står på tur för att plockas av pinn, vilket håller intresset uppe och tristessen på avstånd.

Har du missat Circle tycker jag att du ska ta dig en titt då den definitivt är värd din tid. Rekommenderas.

No Comments

Emelie av J

februari 2nd, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Det gifta paret Dan (Chris Beetem) och Joyce (Susan Pourfar) ska ut och fira deras årsdag tillsammans, vilket betyder att de behöver en barnvakt till deras tre barn; Sally (Carly Adams), Christopher (Thomas Bair) och Jacob (Joshua Rush). Dessvärre har barnvakten de i vanliga fall brukar anlita fått förhinder, men som tur är har denne tipsat om en annan barnvakt (Sarah Bolger) som kan hjälpa dem. Det dröjer dock inte länge efter att deras föräldrar har åkt iväg förrän Jacob börjar ana att någonting är fruktansvärt fel med den nya barnvakten…

Jag är kluven när det gäller Emelie. Å ena sidan tycker jag att den är okej, men å andra sidan tycker jag samtidigt att den är väldigt medioker. Idéen bakom filmen har gjorts dussintals gånger tidigare och filmen bjuder inte på några större överraskningar heller. Det står väldigt fort klart för tittaren vem Sarah Bolger’s karaktär är och när själva avslöjandet kommer förvånar det ingen. Så där värst spännande blir filmen aldrig heller och dess klimax faller ganska platt, för att avrundas med att de lämnar dörren öppen för en eventuell uppföljare.

Med allt det sagt så finns det ändå en del ljusglimtar här och där filmen igenom. Filmens vassaste kort är väl Bolger’s prestation skulle jag vilja påstå och även om jag aldrig veterligen sett henne i något annat så tycker jag att hon gör ett jävligt bra jobb här.

Jag är som sagt kluven när det gäller den här filmen, men något jag är säker på är att Emelie är ingenting man behöver springa benen av sig för att se, men får man å andra sidan syn på den på någon streamingtjänst och inte har något annat att se kan den vara värd en titt – speciellt med tanke på dess korta speltid på runt åttio minuter.

No Comments

The Mothman Prophecies av J

januari 29th, 2018 | Postad i Drama, Film, Thriller

På väg hem från en husvisning – som de dessutom köpt – är journalisten John Klein (Richard Gere) och hans fru Mary (Debra Messing) med om en bilolycka. På sjukhuset upptäcker läkarna att Mary har en hjärntumör, vilket snart resulterar i hennes död. När John ska hämta hennes tillhörigheter på sjukhuset finner han underliga teckningar föreställande en mörk, bevingad varelse som Mary ritat innan hennes död…

Två år senare och fortfarande plågad av sin frus död sätter sig John i sin bil för att åka till Richmond, Virginia, för en intervju han ska göra med guvernören. Men någonting inträffar på vägen och utan en aning om hur han tog sig dit hamnar han i den lilla staden Point Pleasent, West Virginia – nästan 60 mil åt fel håll. Efter ett minst sagt bryskt första möte med lokalbon Gordon Smallwood (Will Patton) och hans fru Denise (Lucinda Jenney) kommer John i kontakt med stadens sheriff, Connie Mills (Laura Linney) som informerar honom om en rad underliga händelser som nyligen inträffat i den lilla staden. John beslutar sig således för att undersöka saken närmare och finner snart att vad som än händer i Point Pleasent verkar även ha en koppling till hans frus död – och att en annalkande katastrof är på väg…

The Mothman Prophecies är ett thriller-drama från 2002 med vissa drag från skräckgenren och är baserad på boken med samma titel från 1975 av journalisten och Ufologisten John Keel – som i sin tur har baserat boken på hans undersökningar, teorier om UFOn och övernaturliga fenomen som sägs ha inträffat i Point Pleasent, West Virginia, mellan 12 Novemeber, 1966 och 15 December, 1967 då ögonvittnen säger sig ha bevittnat en mansliknande varelse med stora vingar och röda lysande ögon. Varelsen fick så småningom namnet Mothman – Malmannen – och är en välkänd vandringssägen i West Virginia.

Jag har hört vandringssägnen om Mothman förr men jag hade ingen aning om att det fanns varken en bok eller en film baserade på (eller inspirerade av) den. Min vän R tyckte hur som helst att jag borde se den så vi satte oss ner och gjorde just det. Filmen var lite annorlunda mot hur jag trodde att den skulle vara om jag ska vara ärlig. Istället för en skräckfilm fick jag ett lite udda thriller-drama – vilket kanske var lika bra då jag har lite svårt att tänka mig Richard Gere i en skräckfilm, just saying…

Hur som helst är The Mothman Prophecies en bra film. Den är välspelad, spännande och bitvis väldigt oförutsägbar – fan, den lyckades i alla fall lura mig fram till några få minuter innan dess klimax. Det är inte en film jag skulle kunna se på konstant loop, men det är å andra sidan en film jag definitivt kan tänka mig att se om – frågan är bara hur effektiv filmen kommer bli vid en andra eller till och med tredje titt. Den som lever får se. Vad jag däremot vet med säkerhet är att den får en stor tumme upp och en rekommendation från mig. Se den.

No Comments

Berberian Sound Studio av J

januari 21st, 2018 | Postad i Drama, Film, Skräck/Rysare, Thriller

Den brittiske ljudteknikern Gilderoy (Toby Jones) känner att han har tagit sig vatten över huvudet när han tackat ja till ett arbete med ljudeffekter vid en italiensk skräckfilmsstudio under 1970-talet. Vad som till en början verkade vara ett utmanande jobb tar en mer makaber vändning när han börjar inse att saker och ting inte är vad de till en början verkade vara och att hans värsta farhågor håller på att bli en skrämmande verklighet.

Berberian Sound Studio är ett brittiskt psykologiskt thriller-drama med influenser ifrån skräckgenren som lallar in i mindfuck subgenren – och inte på ett bra sätt. Hela filmen är otroligt rörig, segdragen och fullkomligen ointressant. Under hela speltiden satt jag och kliade mig i huvudet och undrade vad fan som pågick och när sluttexten började rulla upp på TVn vart jag tvungen att kolla upp andra tittares teorier för att överhuvudtaget kunna dra någon form av slutsats vad fan filmen handlade om egentligen. När jag behöver göra det – som jag har nämnt i tidigare recensioner – stendör oftast mitt intresse för just den filmen såvida det inte faktiskt HÄNDER NÅGOT under dess speltid, vilket det inte gör här. Toby Jones gör emellertid en fantastisk insats som den osäkre och skygge Gilderoy och ska jag vara ärlig tyckte jag synd om karaktären igenom nästan hela filmen. Han har ett bedrövat uttryck under majoriteten av speltiden och ser ut att undra vad fan han har gett sig in i – både karaktären och skådespelaren.

Jag kommer aldrig begripa mig på folk som gillar den här typen av filmer, där du som tittare inte får några som helst ledtrådar om vad fan som pågår och du blir tvungen att sitta och hitta på egna förklaringar till vad som sker i filmen. Att det skulle höja upplevelsen av filmen är i mina ögon rent skitsnack och bara hipsters sätt att försvara filmer som är ren skit på grund av att de är någon form av arthouse skräp. Skippa.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud