| Subcribe via RSS

The Purge – Season 1 av J

januari 17th, 2019 | Postad i Action, Drama, Thriller, TV

Året är 2027 och det är dags för den årliga The Purge. Miguel (Gabriel Chavarria), en marinkårssoldat, söker efter sin syster Penelope (Jessica Garza), som har gått med i en kult som lämnar ut sina medlemmar som offer till de som medverkar i The Purge. Det gifta paret och blivande föräldrarna Rick (Colin Woodell) och Jenna Betancourt (Hannah Emily Anderson) har tackat ja att medverka på NFFA-medlemmen Albert Stanton’s (Reed Diamond) årliga Purge-fest för att försöka få till ett samarbete med honom för deras firma. Dessvärre medverkar även Stanton’s dotter, Lila (Lili Simmons), på festen som i sin tur har haft en grej med makarna Betancourt. Det hårt arbetande finansproffset Jane (Amanda Warren) blir tvingad av sin sliskige chef att tillsammans med en grupp andra anställda jobba under The Purge, men då hon känner att hon blivit nekad chansen att avancera i företaget anlitar hon en yrkesmördare för att ta itu med sitt problem. Samtidigt åker Joe (Lee Tergesen), en tidigare industriarbetare och nu mer montör av skydd som används under The Purge, runt i en skåpbil och ingriper i diverse olika händelser runt om i staden – men även han har ett syfte med sina handlingar under denna blodiga natt.

Jag älskar The Purge filmerna. De är ganska korkade men fruktansvärt underhållande action-thriller filmer som doppar tårna i skräckgenren lite här och där. Spin-off serien på The Purge, vars första säsong släpptes förra året, är i stort sett samma sak som filmerna men med det lilla undantaget att vi får här lära känna karaktärerna betydligt mer än vad vi får i filmerna. Vi får veta deras bakgrund, deras motiv till det de gör och vi får helt enkelt följa deras försök till att överleva natten – som i filmerna givetvis.

En annan sak jag reagerade på när jag satt och tittade på den här första säsongen var att det var betydligt fler scener där jag som tittare hajade till och insåg hur sinnessjukt hela idéen med The Purge egentligen är – om det hade inträffat på riktigt alltså. Den tanken har aldrig slagit mig när jag suttit och tittat på filmerna.

Serien är hur som helst välspelad, spännande och riktigt underhållande, även om jag tycker att den fegar ur lite grann med det våldet. Vissa saker de inte visar i serien hade de utan tvekan visat i filmerna, även om våldet ökar lite grann mot slutet av säsongen.

Så.. jag ger säsong ett en stor tumme upp och en rekommendation. Ge mig säsong två (som ska släppas någon gång under 2019) nu, för faaa-aaan.

Läs gärna också mina recensioner på filmerna, som du finner här, här, här och här.

No Comments

Avenging Force av J

januari 5th, 2019 | Postad i Action, Film, Thriller

När den pensionerade Secret Service agenten Matt Hunter (Michael Dudikoff) stoppar ett attentat mot hans vän Larry Richards (Steve James), som kandiderar för en plats i Louisiana senaten, blir han ett mål för Pentangle – en högerextrem terroristgrupp med kopplingar till affärsvärlden och högerpolitiker. Hungrande efter hämnd skyr de inga som helst medel för att ge igen på Hunter, varpå de bestämmer sig för att kidnappa hans tolvåriga syster och tvinga in Hunter i en dödlig katt-och-råtta-lek i Louisiana’s träskmarker.

Avenging Force från 1986 är uppföljaren till en av 80-talets bästa actionfilmer; Invasion U.S.A. med Chuck Norris. Enda kopplingen till sin föregångare som den här filmen har är karaktären Matt Hunter. Vad jag har förstått det som var Chuck Norris menad att återvända i den här filmen som just den karaktären, men då han hoppade av projektet och då Michael Dudikoff var ”het” just då efter att ha medverkat i American Ninja året innan (för att inte tala om att han hade fysiken för rollen) så gick rollen oavkortat till honom – i alla fall som jag har förstått det.

Personligen föredrar jag Invasion U.S.A. över Avenging Force. Anledningen till det är att jag föredrar skjutningar/explosioner i mina nonsens-actionfilmer över folk som slår varandra på käften. Med det sagt betyder det inte att jag inte gillar martial arts filmer, men jag sätter mig hellre och tittar på en film där det är explosioner var tioende minut än en film där det är bunkaslagge under samma tidsspann.

Actiondelarna i Avenging Force fungerar helt okej, men jag hade föredragit om det hade varit lite mer pang-pang än vad det är. John P. Ryan är filmens höjdpunkt varenda gång gubben kliver in framför kameran och något som slog mig när jag såg den här filmen var hur jävla bra Ryan faktiskt kunde spela psykopat på film när han fortfarande var i livet. Hade Avenging Force varit en fristående film (vilket den enkelt hade kunnat varit igenom att de bara hade ändrat Dudikoff’s karaktärs namn till något annat) hade jag nog gillat den mer då jag inte hade haft besväret att hela tiden jämföra den med Invasion U.S.A. – som trots allt är en av mina favoriter bland nonsens-actionfilmerna som kom under det härliga 80-talet.

Jag gillar Avenging Force, men ställer jag den bredvid Invasion U.S.A. bleknar den bort lite grann i mina ögon. Tar man för vad den är så är det en okej actionfilm att spendera i runda slängar hundra minuter framför.

Läs gärna också min över tio år (!) gamla recension av Invasion U.S.A.

No Comments

The First Purge av J

december 8th, 2018 | Postad i Action, Film, Thriller

I mitten av tjugohundratalet befann sig USA i ett ekonomiskt och socialt tumult efter en total ekonomisk krasch. Arbetslöshet, fattigdom och kriminalitet var rekordhöga, vilket ledde till att den sittande regeringen blev omkullkastad av ett nytt parti; New Founding Fathers of America (NFFA). I ett försök att få ned kriminaliteten till under en procent meddelade NFFA att de skulle genomföra ett experiment på Staten Island, New York City; under tolv timmar skulle alla brott, inklusive mord, vara lagliga på ön för att invånarna skulle få släppa loss deras hämningar och få ur sig sin vrede. Experimentet blev känt som – The Purge.

Jag har alltid gillat The Purge franchisén och dess koncept, hur idiotiskt det än må vara. The First Purge – som är den fjärde filmen (och antagligen sista tack vare Prime’s The Purge serie) i franchisén och som använder en idé som från början var menad för den tredje filmen – är inget undantag även om jag nu i efterhand, då jag har fått suga lite på filmen, tycker att den lider av en del problem.

Som en våldsam och korkad actionfilm – vars logik slängs ut genom fönstret ungefär halvvägs in – fungerar den väldigt bra och underhåller, även om den är allt annat än oförutsägbar. Men likt Blumhouse’s film Get Out (recenserad här) försöker även The First Purge sig på att agera politiskt slagträ och ett underliggande antirasism budskap ligger och pyr under allt osannolikt våld. Precis som i Get Out är det samma gamla tugg om att mörkhyade är så förtryckta och att ljushyade är så rasistiska – även om jag inte tänkte på det medan jag satt och tittade på filmen så var det något som gav mig en avsmak när sluttexterna började rulla. Att jag inte tänkte på det medan jag satt och tittade på filmen berodde nog mest på att filmen var väldigt actionpackad (för att inte tala om korkad) och jag fann den överlag väldigt underhållande – eller så är det bara jag som är en trög idiot, välj själv. Den politiska undertonen i filmen har väl hur som helst genomsyrat hela franchisén redan från start skulle jag väl säga, men den gör sig extra framträdande i den här installationen av serien.

Hur som helst gillade jag alltså The First Purge; det är inte en felfri film och jag är fortfarande lika trött på hela den här ”rasdebatten” nu som då jag recenserade Get Out, men filmen har bra action och även om den har ganska rejäla logiska luckor i sig så kan jag förbise det och tycka att den fungerar som en underhållande och dum actionfilm. Så är man ute efter en film med nämnda egenheter så är The First Purge en bra kandidat till lördagsunderhållningen (om man kan förbise det onödiga politiska budskapet som ligger inbakat). Jag ger den en rekommendation med vissa reservationer.

Läs gärna mina recensioner på 1an, 2an och 3an också.

No Comments

Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Season 1 & 2 av J

september 17th, 2018 | Postad i Action, Sci-Fi, Thriller, TV

Året är 1999 och fyra år har gått sedan Sarah Connor (Lena Headey), hennes son John (Thomas Dekker) och T-800 Terminatorn från framtiden sprängde Cyberdyne i luften och förstörde all teknologi från framtiden som kunde ha använts för att skapa Skynet genom omvänd ingenjörskonst. De trodde de hade stoppat Domedagen – de hade fel.

Under uppropet på hans nya skola blir John attackerad av en T-888 och lyckas med nöd och näppe komma undan tack vare hjälpen från en ospecificerad Terminator som skickats tillbaka från år 2029 av John själv för att beskydda honom. Den nya Terminatorn förklarar för Sarah och John att Domedagen aldrig blev stoppad utan bara försenad tack vare deras handlingar. Trion bestämmer sig för att hoppa åtta år framåt i tiden till år 2007 för att en gång för alla stoppa mänsklighetens undergång.

Min första film för vuxna (underhållningsvåld alltså) jag såg var The Terminator när jag var sju eller åtta år och jag har sedan dess varit ett stort fan av både Terminator franchisén och Arnold Schwarzenegger. Jag tror dessutom det var där och då som mitt intresse för våldsfilm cementerades då jag sakta men säkert började att sluka mer och mer våldsfilm i både action och skräckgenren. När Terminator: The Sarah Connor Chronicles serien startade 2008 tittade jag aldrig på den då jag inte fann något som helst intresse av att titta på TV-serier, såvida de inte gick på TVn då. Nu, tio år efter dess premiär, har jag äntligen sett bägge säsongerna som kom av serien.

Det första jag vill säga om serien är att Fox (och de andra produktionsbolagen som ligger bakom serien) borde gå och dö i en brand någonstans då de helt enkelt avbröt serien efter säsong två, som i sin tur slutar på en cliffhanger för en tredje säsong. Man gör helt enkelt inte så. Anledningen till att de la ner serien var, som jag har förstått det, på grund av att ”tittarsiffrorna gick inte åt rätt håll”. Bullshit.

Det andra jag vill säga om serien är att den är jävligt bra. Den är actionpackad, spännande, välspelad och underhållande i stort sett rakt igenom – vilket gör att avsaknaden av en tredje säsong och ett ordentligt slut till serien bara blir ännu mer irriterande (även om jag var fullt medveten om att serien aldrig fick ett ordentligt slut). Det enda jag skulle kunna klaga på är väl effekterna som använts, vilka är överlag utdaterade CGI-effekter som ser ut som skit (vilket de troligtvis gjorde redan år 2008). Jag kan dock förbise det här då serien håller i övrigt en hög kvalité på i stort sett alla andra punkter.

Hur som helst, är man ett fan av Terminator franchisén och kan överse seriens brister tack vare dess ålder (och att det var en TV-produktion) samt dess abrupta slut tack vare den uteblivna tredje säsongen tycker jag att man absolut ska slå sig ner och titta på de trettioen avsnitten som finns av serien. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recensioner av säsong 1 och säsong 2 också.

2 Comments

Empire State av J

augusti 4th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Efter att ha misslyckats att komma in på polishögskolan, söker Chris Potamitis (Liam Hemsworth) jobbet som säkerhetsvakt för Empire State Armored Truck Company. Chris gör misstaget att nämna företagets slappa säkerhet för sin bästa vän, Eddie (Michael Angarano), och blir snart mot sin vilja indragen i en utarbetad plan att råna stället på de rikliga mängder kontanter som lagras där – vilket resulterar i det största kontant rånet i USA’s historia.

Empire State är en thriller från 2013, baserad på verkliga händelser som inträffade i början av 1980-talet. En av filmens producenter (och finansiärer) var verklighetens Chris Potamitis. Utöver Hemsworth och Angarano finner vi även Dwayne Johnson i en viktig roll som polisen som är de bägge huvudkaraktärerna i hälarna. Varför jag överhuvudtaget nämner detta begriper jag inte riktigt själv då karln syns klart och tydligt på omslaget bredvid här. Nåväl…

Jag gillade Empire State. Den var välspelad, spännande på sina ställen och fungerar bra en slö fredagskväll, med det lilla undantaget som är Angarano’s karaktär Eddie. Missförstå mig inte nu, Angarano gjorde rollen bra, men karaktären (och troligtvis verklighetens) Eddie var den typiska glappkäften som aldrig kan hålla truten om något eller någon och var just den typen av person jag högst personligen inte tål på något som helst plan, vilket i sin tur blev ett irritationsmoment i filmen för min del.

Bortsett från karaktären Eddie gillade jag i alla fall filmen. Jag tycker dock det är lite märkligt att filmen fick en direkt till video release istället för att gå upp på stora duken då skådespelet och manuset här är bra, för att inte tala om att filmen faktiskt hade en rätt ordentlig budget bakom sig. Hmm.. nåja. Jag ger Empire State en rekommendation hur som helst.

No Comments

Kalifornia av J

juli 9th, 2018 | Postad i Film, Thriller

Storstadsparet Brian (David Duchovny) och Carrie (Michelle Forbes) bestämmer sig för att ge sig ut på en roadtrip igenom USA för att besöka berömda mordscener för att fotografera och samla material till en bok Brian håller på att skriva med en slutdestination i Kalifornien. Men då de är på gränsen till luspanka bestämmer de sig för att sätta ut en annons för att se om de kan få sällskap med sig på resan som kan dela kostnaderna med dem. Det dröjer inte länge förrän det unga paret Early (Brad Pitt) och Adele (Juliette Lewis) kontaktar dem och gruppen är snart på väg. Det Brian och Carrie inte vet är att Early är en villkorligt frigiven brottsling – och en fullblodspsykopat.

Jag såg Kalifornia när jag var liten och hade inte sett den på runt tjugo år men mindes den som bra. Det är den. Åtminstone andra halvan av filmen. Problemet med filmen, i mina ögon, är att vi som tittare vet vad Pitt’s karaktär är kapabel till, vilket i stort sett jämnar all spänning med marken. Man sitter mest och väntar på att Duchovny’s och Forbes’ karaktärer ska inse det vi som tittare redan vet om och det hela blir väldigt långdraget under den första timmen av filmen. Förvisso händer det saker igenom hela filmen, men det är först efter kring en timme som filmen faktiskt börjar bli intressant och ganska spännande. Helt ärligt tror jag filmen hade mått bra av att trimmas med en halvtimme för att korta ner build-upen under den första timmen.

Jag antar att det låter som att jag hatar filmen, men det gör jag inte. Jag gillar den men anser samtidigt att den har en hel del problem med tempot tack vare den långa build-upen kring något vi som tittare redan vet om. Har man missat Kalifornia tycker jag hur som helst att man ska se den då det är en bra film i det stora hela, även om den har problem.

No Comments

Split av J

juli 2nd, 2018 | Postad i Film, Thriller

Kevin (James McAvoy) är en splittrad man – bokstavligt talat. Han lider nämligen av dissociativ identitetsstörning – personlighetsklyvning – och har visat 23 olika personligheter för sin psykiater Dr. Karen Fletcher (Betty Buckley), men ytterligare en är dold och väntar nu på att ta över och kontrollera de andra. När Kevin drivs till att kidnappa tre tonårsflickor hamnar han till slut i ett krig om överlevnad som utkämpas mellan alla de som han har inom sig – och alla runt omkring – samtidigt som gränserna mellan hans personligheter börjar rasa samman.

Utan att försöka vara rolig så är jag rätt kluven när det gäller Split. Å ena sidan tycker jag att det är en helt okej suspense thriller, men å andra sidan kan jag inte skaka av mig många av filmens problem. Exempelvis är filmens speltid på tok för lång. Hela idéen om karaktären Kevin’s personlighetsklyvning fungerar bra till en början men allt eftersom filmen fortgår blir det för mycket av samma sak. James McAvoy gör en top-notch prestation som Kevin, men inte ens hans skådespel kan rädda filmen från att bli – rent utsagt – tråkig i längden. Filmen har dessutom en hel del hål i storyn och ska man vara riktigt kritisk till hur den är skriven så känns manuset en aningen slarvigt ihopslängt. Något jag däremot inte hade några problem med var en av subplotsen som finns i filmen som många kritiker av filmen verkar ha. Frågan är om de överhuvudtaget förstod poängen med att den var där.

Filmen är välspelad och fläckvis spännande, men har som sagt en del problem som jag har svårt att skaka av mig. Jag vet att jag borde använda mig av ”suspension of disbelief”, men då filmen till större delen är förankrad i verkligheten har jag svårt att göra det och ser det mer som slarv i manusskrivandet. Jag tycker inte Split är dålig, men det är inget mästerverk heller; den är okej.

No Comments

Unbreakable av J

juli 2nd, 2018 | Postad i Film, Thriller

Säkerhetsvakten David Dunn (Bruce Willis) försöker finna någon form av mening i sitt liv. Han gav upp en lovande karriär inom football under sin collegetid för att gifta sig med Audrey (Robin Wright) efter att de var involverade i en bilolycka. Deras äktenskap är nu emellertid på upphällningen till deras unga son Joseph’s (Spencer Treat Clark) stora förtret.

Men på väg hem till Philadelphia från en arbetsintervju i New York inträffar något; tåget David är med på, Eastrail 177, spårar ur och kraschar, med 131 personers död som resultat. Den enda som överlever kraschen är David, som dessutom inte ådragit sig några skador överhuvudtaget. Han blir snart kontaktad av den minst sagt underlige Elijah Price (Samuel L. Jackson), som driver ett galleri dedikerat till serietidningar och som lider av en sjukdom som gör att alla ben i hans kropp är extremt sköra. Price lägger hur som helst fram en mycket långsökt teori om vad som pågår i David’s liv, vilken det möjligen kan ligga någonting i…

Jag minns att jag såg trailern för Unbreakable när jag var på bio år 2000, men tack vare att jag rätt nyligen hade klivit in i tonåren hade jag inget som helst intresse för den här typen av film, det intresset dök inte upp förrän några år senare. Varför jag inte gick tillbaka och såg Unbreakable i mina senare tonår begriper jag inte riktigt då jag gjorde det med The Sixth Sense – som även den är en M. Night Shyamalan film. Jag hade troligtvis älskat den här filmen redan då, men av någon anledning blev det som sagt aldrig av. Så efter att ha väntat arton år med att se Unbreakable var det väl dags antar jag. Jag ångrar inte en sekund att jag nu har sett Unbreakable. Det är en snuskigt välspelad, gripande och intressant film som, även om den inte är actionpackad, lyckades fängsla mig från början till slut, ett slut jag dessutom inte alls var beredd på.

Har du, likt mig, missat eller bara struntat i Unbreakable tycker jag att du ska ge den en chans. Rekommenderas.

No Comments

John Wick: Chapter 2 av J

juni 16th, 2018 | Postad i Action, Film, Thriller

Ryktet om att lönnmördaren John Wick (Keanu Reeves) har börjat arbeta igen har spridit sig som en löpeld i de kriminella kretsarna världen över och det dröjer inte länge förrän den italienska maffiabossen Santino D’Antonio (Riccardo Scamarcio) dyker upp vid John’s tröskel för att inkassera en skuld John drog på sig när han flera år tidigare bestämde sig för att dra sig tillbaka. Genom en blodsed måste John bege sig till Rom för att genomföra ett sista jobb, men finner sig snart jagad av varenda lönnmördare i branschen som alla drömmer om att eliminera den legendariske John Wick, som nu har ett mycket högt pris på sitt huvud.

John Wick: Chapter 2 är i stort sett en direkt fortsättning på den första filmen och tar vid ungefär där den slutade. Filmen är ungefär lika bra som den första filmen och bjuder egentligen inte på så där jättemycket nytt, mer än att den sarkastiska tonen som genomsyrade majoriteten av dialogen i den första filmen har tonats ner avsevärt här i uppföljaren. Den finns där, men inte lika full on som i föregångaren. Tvåans action ligger på samma nivå som ettan och gillade man den första filmen lär man definitivt även finna den här filmen underhållande – likt mig.

Jag gillade även den här filmen, även om jag föredrar den första filmens mer sarkastiska ton. Jag ger den här filmen en rekommendation hur som helst. Nu ska jag vänta på att film nummer tre i serien ska släppas.

No Comments

John Wick av J

juni 16th, 2018 | Postad i Action, Film, Thriller

John Wick (Keanu Reeves) sörjer sin nyligen bortgångna fru, men finner en liten tröst i den hund som sänds till honom som hon ordnat innan sin död. Men så en kväll bryter sig Iosef Tarasov (Alfie Allen), sonen till den förmögne och hämningslöse ryska maffiabossen Viggo (Michael Nyqvist), in hos John tillsammans med sitt gäng för att sno John’s eftertraktade Mustang och dödar hunden han fick av sin fru i processen. Det Iosef och hans gäng inte vet är att John är en före detta lönnmördare. En lönnmördare som inte bara var den bäste i sin bransch, utan även den man man skickade när monster behövde utplånas. En lönnmördare som nu har satt sitt sikte på det ryska gänget och som inte kommer sluta förrän hans mål är uppnått.

John Wick är en action-thriller från 2014 som fick en uppföljare i förra året och som även väntar en andra uppföljare, som är beräknad att släppas någon gång nästa år. Som vanligt är jag sen till festen och alla ligger redan däckade sedan flera timmar, men nu har jag äntligen sett John Wick i alla fall. Jag gillar den, men är samtidigt förvånad över hur seriös den är. Från vad jag hade hört innan jag satte mig och såg filmen lät det ut att vara en over the top adrenalin actionfilm med överdriven och bitvis löjlig action, men icke. Visst är filmen hyfsat actionpackad men är man ute efter en actionfilm där det hela tiden rör på sig utan en massa dialogscener som bara drar ut på tiden får man ursäkta John Wick och ta någon annan film. Men även om filmens action är bra och underhållande så föll nog den fantastiskt sarkastiska tonen över all dialog i filmen mig nästan mer i smaken än när folk sköt på varandra.

Nåja. John Wick levererade inte riktigt det jag trodde att den skulle, men den underhöll gott under de cirka hundra minuter den brummade på under. Rekommenderas.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud