| Subcribe via RSS

Rambo: Last Blood av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

John J. Rambo (Sylvester Stallone) har återvänt hem till sin bortgångne fars hästranch i Arizona och lever ett stillsamt liv tillsammans med sitt syskonbarn Gabriela (Yvette Monreal) och hennes mormor Maria (Adriana Barraza), ständigt kämpandes med hans sjudande känslor. Men när så Gabriela får en invit till en vän i Mexiko för att finna hennes far som hon inte sett sedan hon var liten beger hon sig iväg och hamnar snart i klorna på en kartell. John beger sig efter henne när han nås av nyheten och efter en konfrontation med kartellen lämnas han svårt misshandlad.

Deras första misstag var att kidnappa Gabriela, deras andra misstag var att inte döda John när de hade chansen…

Som en action-thriller är Rambo: Last Blood en bra film. Den är välspelad och bygger sakta upp filmen till dess klimax för att sedan gå ut med en jävligt stor smäll. Grejen är bara den att det inte känns som en Rambo film. Hade de bara bytt namn på Stallone’s karaktär och namnet på filmen hade det kunnat varit vilken dussinfilm inom action-thriller kategorin som helst.

Jag vet inte om det är på grund av Stallone’s ålder eller vad det kan bero på, men filmen har inte alls samma nivå av action som de tidigare filmerna. Visst, filmens slut skrek Rambo lång väg men hade filmen varit i stuk med de tidigare filmerna hade filmens action varit mer utspridd över hela filmen istället för att allting kommer under de sista tjugo minuterna – som nästan såg ut som en klippshow där Rambo slaktade sina motståndare på löpande band.

Jag gillade vad de gjorde här, men filmen känns samtidigt en aningen generisk och fattig på action jämfört med dess föregångare. Om de hade kunnat gjort en bättre film – och således ett bättre avslut på franchisén – vet jag inte. Antagligen. Men jag gillade åtminstone filmen för vad den var, även om den inte kändes som en Rambo film. Den får en marginell tumme upp trots det.

No Comments

First Blood av J

maj 21st, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

Om du gillar actionfilm och aldrig har sett First Blood, vad har du isåfall gjort med ditt liv de (nästan) senaste fyrtio åren? Jag har väldigt svårt att tro att First Blood behöver någon närmare presentation egentligen, vi är ju alla bekanta med filmen; baserad på David Morrell’s bok med samma titel från 1972 berättar filmen om vietnamveteranen John J. Rambo (Sylvester Stallone) som hamnar i luven med rättvisan i den lilla hålan Hope när han anländer dit för att besöka en av sina krigskamrater och blir mot sin vilja indragen i ett guerilla-krig med polismakten, som är ledda av sheriff Teasle (Brian Dennehy) i den omkringliggande skogen.

Vad fan finns det att skriva om First Blood som inte sagts en miljon gånger tidigare? Inte ett jävla dyft, skulle jag säga. Det är en sjukt välspelad (i synnerhet av Stallone, Dennehy och Richard Crenna), spännande och fängslande actionfilm som håller en i ett järngrepp från det att skiten träffar fläkten till sluttexterna, trots att jag har sett den så pass många gånger som jag gjort.

Jag undrar dock hur filmen hade blivit (och mottagits) om de hade följt Morrell’s bok närmre än vad de faktiskt gjorde. Jag har inte läst boken, men som jag har förstått det gjorde de ganska stora förändringar i filmen då Rambo i boken går berserk och har ihjäl flertalet poliser – samt att slutet är överlag helt förändrat från boken till filmen då potentiella uppföljare inte hade kunnat göras om de följt det. Det hade i alla fall varit intressant att se hur filmen hade blivit om de följt boken mer.

Hur som helst; har du inte sett First Blood, varför sitter du då här och läser? First Blood är inte en film man ska sitta och läsa om, utan en film man ska se. Rekommenderas.

Läs gärna H’s tankar kring de tre första Rambo filmerna här.

No Comments

Ocean’s Eight av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Debbie Ocean (Sandra Bullock), Danny Ocean’s yngre syster, har precis blivit släppt från fängelset och söker upp sin gamla kumpan Lou (Cate Blanchett) för att övertala henne att ingå i en kupp Debbie har planerat under sin fängelsevistelse. Duon sätter ihop ett brokigt team av vänner och bekanta som besitter de färdigheter de behöver för jobbet. Planen? Att slå till vid New York City’s stjärnspäckade Met-galan och stjäla det berömda Toussaint-halsbandet – som är värderat till hundrafemtio miljoner dollar.

Har man följt debatterna på nätet – och med debatterna menar jag skitkastande – de sista fem eller så åren så har man antagligen snappat upp att det finns ganska gott om folk som ställer sig emot reboots av filmfranchisér där majoriteten eller samtliga huvudkaraktärer är spelade av kvinnor. En av de största anledningarna till att det finns en hel del motståndare till den här typen av reboots, om jag får säga vad jag tror, beror nog främst på att de bakom filmerna ofta inte bryr sig ett skit i om filmen är välskriven, välgjord och välspelad, utan allting handlar om att man ska tvinga på andra sina politiska åsikter – i det här fallet i filmformat.

Den som har mer än två hjärnceller begriper ju givetvis att stora filmproduktioner med miljoner i budget inte ska användas som politiska slagträn, hur välmenande de än må vara. Ett bra exempel på detta är Terminator: Dark Fate (recenserad här), som jag förvisso tyckte var en underhållande och bombastisk popcorn actionfilm utan någon större hjärna, men som en Terminator film föll den – om inte hårt, så landade den åtminstone väldigt obekvämt. Åtminstone med tanke på hur hårt den tankade under dess öppningshelg högst troligen på grund av att det fanns ett politiskt budskap – som var så genomskinligt att det nästan var skrattretande – inbakat bakom all action. Folk vill inte ha andras åsikter nedkörda i halsen när de går på bio.

Så, med andra ord hatade jag Ocean’s Eight då det är en ”feministisk reboot” av Ocean’s filmerna? Va? Nej, absolut inte. Jag gillade Ocean’s Eight. Den hade på ett ungefär samma ton som de tre första filmerna, med sarkastiska och sluga karaktärer man faktiskt kunde fatta tycke om, som var gestaltade av en väldigt bra cast. Jag har alltid varit knäsvag för Sandra Bullock och jag lär alltid vara det, men samtidigt som jag tycker att hon är en väldigt vacker kvinna tycker jag också att hon är en väldigt duktig skådespelerska. Utöver Bullock och Blanchett ser vi även bland annat Sarah Paulson, Helena Bonham Carter och Anne Hathaway i betydande roller och samtliga gör bra prestationer här. Sångerskan Rihanna dyker även upp i en roll som uppkäftig hacker – och hon gör den bra.

Handen på hjärtat så kan jag säga att jag förstår de som faktiskt bojkottar den här typen av reboots. Det handlar inte om att det är incels som sitter i mammas källare och hatar kvinnor för att de inte får ligga, det handlar om att en del (eller överlag de flesta) filmtittare (både män och kvinnor) inte vill ha någon annans politiska åsikt påtvingad i ansiktet när de sätter sig för att titta på film. Jag personligen bryr mig inte nämnvärt egentligen (så länge som de inte står och bankar deras budskap över skallen på mig, that is) men med tanke på hur de här ”feministiska reboot” filmerna har överlag tankat rätt stenhårt på deras öppningshelger – Ghostbusters rebooten som kom 2016 är ju även den ett bra exempel på just det här fenomenet – så säger väl ändå det någonting, inte sant?

Ocean’s Eight är hur som helst en bra film – oavsett om den är menad att vara feministisk eller inte. Den är välspelad, smart (på ett sånt där korkat filmsätt), kul och underhållande. Jag hade en kul stund i soffan och jag kommer definitivt att att se om den så småningom – tillsammans med de tre första filmerna, givetvis. Rekommenderas.

No Comments

Ocean’s Thirteen av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Reuben Tishkoff (Elliott Gould) har bestämt sig för att investera i byggnationen av ett massivt nytt hotell-casino på Las Vegas strippen och ingår i ett partnerskap med den förmögne investeraren och casino-ägaren Willy Bank (Al Pacino), trots att hans vän och kumpan Danny Ocean (George Clooney) har avrått honom från att göra det – vilket han borde ha gjort. Bank tvingar Tishkoff att skriva över hans andel av byggnationen på Bank mot en struntsumma, varpå Tishkoff får en hjärtinfarkt och blir sängbunden.

Danny söker upp Bank och erbjuder honom en chans att ställa saker och ting till rätta, vilket Bank avböjer. Ett halvår senare står det nya hotell-casinot färdigt och dess premiärkväll närmar sig. Danny samlar ihop sina gamla kumpaner för att hämnas Tishkoff och ruinera Bank på premiärkvällen. Gänget inser dock snart att de behöver mer pengar för att genomföra stöten och blir tvungna att vända sig till den sista personen de vill ha något att göra med; Terry Benedict (Andy Garcia). Benedict, som också driver en vendetta mot Bank, går med på att skjuta in de pengar de behöver men på villkoret att de snor någonting som är väldigt värdefullt för Bank – vilket kommer bli lättare sagt än gjort.

Medan Ocean’s Twelve var ett steg ner från Ocean’s Eleven och inte alls som jag hade varken väntat mig eller hoppats på så tar Ocean’s Thirteen det steget tillbaka upp. Filmen ligger kanske inte riktigt på exakt samma nivå som Ocean’s Eleven, men den är inte långt ifrån och den har ungefär samma anda som den filmen – med den lilla skillnaden att det hela handlar mer om hämnd för karaktärerna än att dra in grova pengar så klart.

Ärligt talat har jag inte så där jättemycket att säga om Ocean’s Thirteen. Det jag skrev om Ocean’s Eleven går väl att överlag applicera även på den här filmen. Det är en underhållande kuppfilm som gick tillbaka till originalkonceptet från den första filmen, men som också lyckades baka in något nytt och eget – även om hämndkonceptet kanske är en aningen generiskt så tycker jag att det fungerade bra här. Jag hade en roligare stund i soffan med Ocean’s Thirteen än med Ocean’s Twelve i alla fall. Rekommenderas.

No Comments

Ocean’s Twelve av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Tre år har gått sedan Danny Ocean (George Clooney), Rusty Ryan (Brad Pitt) och deras gäng lyckades utföra den perfekta stöten och komma över 150 miljoner dollar från miljardären och casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia). Efter att ha fått tips om vart han kan hitta gänget blir de en efter en kontaktade av Benedict som vill ha tillbaka sina pengar – och det inom två veckor, med ränta.

Då de är alldeles för ”varma” i USA bestämmer sig gänget för att slå till i Europa, närmare bestämt i Amsterdam. Dessvärre för gänget är även Europol agenten Isabel Lahiri (Catherine Zeta-Jones) – som är en av Rusty’s gamla flammor – stationerad där och är dem tätt i hälarna. Men samtidigt som de har Benedict’s ultimatum hängande över sig och Lahiri i hälarna står de även inför en till utmaning i form av en okänd tjuv enbart känd som ”Natträven”.

När jag satte mig för att se Ocean’s Twelve hade jag väl vissa förhoppningar på att den skulle vara likvärdig med Ocean’s Eleven – eller kanske bättre. Den var varken eller. Den var inte dålig, men upplägget i filmen kändes utsmetat och det kändes mest som att de försökt trycka in så många vändningar de bara kunnat med våld och vaselin för att göra filmen ”smart”. Kuppkonceptet är där någonstans i bakgrunden igenom hela filmen, men bitvis glömde jag ärligt talat av att det faktiskt var en kuppfilm då den började vandra iväg åt alla möjliga håll.

Filmen har sina highlights och den är överlag kul (och så klart extremt välspelad som den första filmen), men den känns ändå som ett steg ner från sin föregångare. Den bästa biten i hela filmen (utan att spoila allt för mycket) är nog faktiskt då Julia Roberts, som karaktären Tess, ska spela… Julia Roberts, för att hjälpa grabbarna att lyckas med en stöt, varpå Bruce Willis (som spelar sig själv här) kommer in och försvårar hela situationen avsevärt. Det är inte gapskrattsmaterial, men det är fyndigt skrivet och en kul gag-del i filmen som fick mig att fnissa gott.

Hur som helst så är Ocean’s Twelve okej. Den är definitivt ett steg ner från Ocean’s Eleven, men det är samtidigt inte en dålig film. Den är välspelad och har som sagt sina stunder, men det känns som att de ville ändra för mycket med konceptet för att det i slutändan skulle fungera lika bra som det gjorde i den första filmen.

No Comments

Ocean’s Eleven av J

maj 17th, 2020 | Postad i Film, Komedi, Thriller

Danny Ocean (George Clooney) har precis blivit utsläppt efter ett flerårigt fängelsestraff och är redan i full färd med att planera nästa stöt. Han bryter mot villkoren för sin villkorliga frigivning och åker runt i USA för att samla ihop en brokig grupp med småförbrytare – däribland hans högra hand Rusty Ryan (Brad Pitt) – för att utföra den perfekta kuppen; att råna tre Las Vegas casinon tillhörande den hänsynslöse Terry Benedict (Andy Garcia) på 150 miljoner dollar, samtidigt.

Kuppfilmer är egentligen inte en subgenre av filmer jag springer benen av mig för att se (såvida det inte är en ny Fast & Furious film då), men det är å andra sidan inte en subgenre jag rynkar på näsan åt heller. Ocean’s Eleven från 2001 – som är en remake av en film från 1960 med samma titel – kom under en period i mitt liv då just kuppfilmer inte intresserade mig det minsta och helt ärligt vet jag faktiskt inte om jag hade orkat sitta igenom den här filmen där och då.

Så här närmare tjugo år efter dess release kan jag väl hur som helst säga att jag faktiskt hade en kul stund i soffan. Filmen är på sätt och vis smart, men på ett sådant sätt bara en film så här pass orealistisk kan vara – likt Saw filmerna. Ju mer man tänker på upplägget och hur de lyckas med sakerna de gör i filmen desto dummare och mer långsökt blir det – vilket å andra sidan egentligen inte spelar någon som helst roll, det är ju trots allt bara en film. En extremt välspelad sådan, lär jag tillägga.

Dess underhållningsvärde är hur som helst högt och har den där komiska edgen många såna här typer av filmer har, där dialogen och humorn inte bankas över huvudet på tittaren utan är lite mer subtil… ish. Fast å andra sidan så borde väl de flesta redan veta om detta om de har något som helst intresse för kuppfilmer då filmen är – som jag skrev längre upp – närmare tjugo år gammal.

Jag gillade Ocean’s Eleven i alla fall. Det var en skön stund i soffan med några riktigt sköna garv och smarta (om än hyfsat orealistiska) vändningar hit och dit. Rekommenderas.

No Comments

Brainstorm av J

april 13th, 2020 | Postad i Film, Sci-Fi, Thriller

De briljanta forskarna Lillian Reynolds (Louise Fletcher) och Michael Brace (Christopher Walken) har utvecklat ett nytt system som tillåter användaren att spela in och återuppspela människors upplevelser. Efter att de lyckats implementera förmågan att ta sig in i ”högre hjärnfunktioner”, där de kan hoppa in i någons huvud och återuppspela inspelningar av vad han eller hon har tänkt, känt, sett och så vidare vid tiden för inspelningen, börjar saker och ting spåra ur.

Medan Michael använder systemet för att komma närmare Karen (Natalie Wood), hans frånskilda fru som också jobbar på projektet, igen börjar andra att missbruka det för intensiva sexuella upplevelser och andra logiska men moraliskt tvivelaktiga syften. Ganska snart börjar statliga agenter att försöka sparka ut Michael och Lillian från projektet när teknologins potential för militärt användande upptäcks och det står klar för Michael att militären har andra intressen för projektet än bara guidningsystem för missiler…

Enda anledningen till att jag satte mig för att se sci-fi thrillern Brainstorm från 1983 var på grund av att jag ville se vart samplingarna kom ifrån som använts i den klassiska gabberlåten Critical Mass – Psychotic Break (Lenny Dee & Strychnine Remix), vilket visade sig bli ett stort misstag. Brainstorm är en osammanhängande, trög och tråkig film som tydligen hade en hel del problem under dess produktion – vilket är något jag fick veta efter att jag hade sett filmen, men som samtidigt var något jag började misstänka under min titt.

Majoriteten av filmens speltid går åt till scener där folk sitter och pratar (eller tjafsar) med varandra, varvat med scener där de använder sig av teknologin de skapat. Detta pågår i ungefär tusen miljarder år innan de sista trettio (eller kanske fyrtio?) minuterna av filmen då det faktiskt börjar hända någonting, men vid det laget hade jag tappat intresset för filmen för länge sen samtidigt som jag fortfarande undrade vad fan filmen egentligen handlade om – vilket var något jag fick lov att läsa på om efter att jag hade sett klart filmen.

De enda highlightsen i filmen som var var väl när samplingarna de använt i ovannämnda låt dök upp i filmen, samt en scen ungefär timmen eller så in där en säkerhetsvakt försöker ta sig ut ur ett produktionsrum där robotar går berserk – vilket fick mig att asgarva. Men det lilla som var bra med filmen väger knappast upp resten av den här långtråkiga och röriga smörjan. Konceptet och idéen bakom filmen är det inget fel på, utförandet är däremot bedrövligt – vilket antagligen beror på de tidigare nämnda problemen i produktionen, tyvärr.

Skippa.

No Comments

Ratter av J

januari 20th, 2020 | Postad i Film, Thriller

College studenten Emma (Ashley Benson) har precis flyttat till New York och bor för första gången ensam. Det hon inte vet är att en stalker har hackat sig in i hennes laptop och mobiltelefon. Besattheten hos hackern växer allt eftersom han spelar in Emma’s mest intima stunder och när det inte längre räcker att bara titta eskalerar situationen snabbt.

Ratter (vars arbetstitel var Webcam) är en slow burn thriller från 2015. Filmen är långsam och ganska händelselös och har en extremt lång build-up till ett slut som är otillfredställande. Jag vet inte exakt hur realistisk stalking-delen i filmen är, men om den nu ligger verkligheten nära kan jag tycka att de hade kunnat tänjt lite grann på gränserna för att göra filmen mer intressant. Det finns säkert de som skulle argumentera för att filmen är spännande, jag är inte en av dem. När en skuggig figur smyger förbi för åttonde gången i hörnet på bilden så var det lika läskigt och spännande som de sju första gångerna; alltså inte alls.

Jag hatar inte filmen, men jag gillar den inte heller. Antagligen är jag fel målgrupp för den också, men det ursäktar samtidigt inte hur händelselös den är. Hur som helst är det ingenting jag tänker se om – och det är ingenting du behöver se heller för den delen.

Tags: , ,
No Comments

Need For Speed av J

januari 7th, 2020 | Postad i Action, Film, Thriller

Streetracingföraren och mekanikern Tobey Marshall (Aaron Paul) har suttit två år bakom galler för ett dråp han inte begått och har nu släppts villkorligt fri. Han ser sin chans att utkräva hämnd på sin rival Dino Brewster (Dominic Cooper) som var den som satte dit honom och få upprättelse genom att medverka i det ultimata streetracet DeLeon – ett hemligt och högrisk race som enbart de bästa förarna får medverka i.

Den amerikansk-indiska samproduktionen Need For Speed från 2014 är en cash-in på EA publicerade spelserien med samma namn. Filmens story är så klart av den extremt generiska sorten och filmen i sig tickar av varenda klyscha som finns i biljaktsgenren. Med det sagt hade jag jävligt kul i soffan i strax över två timmar och var det något filmen inte var så var det tråkig, trots att jag kunde förutse ungefär varenda sak som skulle hända i den. Filmen är dummare än en säck med blomkål, men jag är okej med det. Filmen bränner på i tvåhundrafemtio knyck och det rör i stort sett hela tiden på sig, vilket gör den till en skön popcornrulle man kan stänga av hjärnan i strax över två timmar till.

Need For Speed fungerade finfint här och jag kommer definitivt att se om den. Den får en tumme upp och en rekommendation. Nu är det bara att vänta på uppföljaren som tydligen verkar vara produktionslimbo…

No Comments

Eyes Of A Stranger av J

december 18th, 2019 | Postad i Film, Skräck/Rysare, Thriller

Nyhetsankaret Jane Harris (Lauren Tewes) bor i Miami tillsammans med sin lillasyster Tracy (Jennifer Jason Leigh), som blev utsatt för ett sexuellt övergrepp som barn vilket ledde till att hon förlorade förmågan att se, höra och tala. När så en serievåldtäktsman och mördare plötsligt lamslår staden och sätter invånarna i skräck börjar Jane att misstänka att en av hennes grannar, Stanley Herbert (John DiSanti), kan vara den man som polisen söker efter då hon gjort en rad underliga iaktaganden av honom. Hon bestämmer sig för att undersöka saken närmare och inser snart att hon kanske är närmare sanningen än vad hon till en början trott…

Eyes Of A Stranger är en slasherfilm från 1981, producerad av Georgetown Productions Inc. – samma bolag som låg bakom produktionen av den första Friday The 13th filmen. Ytterligare kopplingar till den filmen finner man om man kollar vem som skrev manuset till filmen; Ron Kurz, under pseudonymen Mark Jackson, som skrev de senare utkasten av manuset till Friday The 13th och som skrev manuset till Friday The 13th Part II. Tom Savini, som gjorde effekterna i Friday The 13th och Friday The 13th: The Final Chapter, gjorde även effekterna här. Filmen köptes emellertid inte upp av Paramount Pictures, utan av Warner Bros. Filmen regisserades av Ken Wiederhorn, som några år tidigare gjorde Shock Waves och som några år senare gjorde Return Of The Living Dead: Part II – samt att han var involverad i Freddy’s Nightmares TV-serien.

Med allt det sagt kan jag väl säga att jag tycker att Eyes Of A Stranger är en helt okej film. Den är välgjord och välspelad (om än cheesig på sina ställen) med handfull scener som är nästintill nagelbitande, men det var samtidigt några saker jag inte riktigt blev helt såld på. Exempelvis hade de kunnat gjort filmen till en whodunnit och lekt mer med tittaren om mördarens identitet, istället för att innan halva filmen gått avslöja den. Förvisso fungerar väl konceptet här med tanke på vad som följer, men jag hade hellre sett att de hållt dennes identitet dold fram till slutet av filmen.

Filmens våld kändes dessutom ganska forcerat bitvis, vilket antagligen berodde på att filmen till en början var skriven som en regelrätt thriller, men tack vare slasherfilmens popularitet skrevs manuset hastigt om för att få in just mer våld för att lättare kunna sälja den till den slashertörstande skaran som befolkade biograferna 1981. Filmen hade nog dessutom fungerat minst lika bra (om inte bättre) som en gammal hederlig thriller.

Nåja. Det är hur som helst en helt okej film, även om jag har svårt att se mig själv springa benen av mig för att se om den inom någon närmare framtid.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud