Helt Perfekt Glob

Moontrap: Target Earth av J

Dr. Daniel Allen (Damon Dayoub) och hans assistent tillika flickvän Scout (Sarah Butler) arbetar på en uråldig artifakt när de blir kontaktade av den skumme Richard Kontral (Charles Shaughnessy), som vill hyra dem för att översätta hieroglyfer på en nyligen upptäckt pyramidliknande artifakt ute i öknen. Efter att ha utfört jobbet och överlämnat översättningarna till Kontral’s arbetsgivare skickas en lönnmördare för att röja dem ur vägen, vilken de lyckas undkomma.

Paret beger sig till utgrävningen för att undersöka saken närmare, varpå Daniel blir ihjälskjuten. Scout lyckas komma undan men får skulden för Daniel’s död och efter en handfull incidenter går det upp för Kontral att Scout har någon form av koppling till den utgrävda artifakten, varpå de snart finner sig ombord på ett rymdskepp och snart även på månen.

Om du tycker att min beskrivning av handlingen i Moontrap: Target Earth är rörig så ska du se filmen själv. Jag förstod verkligen inte vad filmen handlade om och har nu i efterhand lyckats lägga ihop pusselbitarna av vad som ska föreställa en handling något så när med hjälp av diverse olika recensioner jag läst på internet.

Moontrap från 1988 hade sina transportsträckor och blev långtråkig bitvis, men hade å andra sidan en hel del riktigt coola idéer som – antagligen tack vare dess låga budget – inte riktigt nådde hela vägen. Moontrap: Target Earth är istället en åttiofem minuter lång transportsträcka med ett manus som är fullkomligt osammanhängande och så jävla tråkigt att det får originalfilmen från 1988 att se ut som Aliens i jämförelse.

Klippningen i filmen är något av det värsta jag har sett. Jag vart tvungen att spola tillbaka filmen flertalet gånger bara för att jag inte förstod vad som hände från scen till scen, vilket antagligen säger en del. Filmens effekter är skrattretande dåliga och jag tror tamejfan att de utklassar skit man kan få se i The Asylum’s produktioner.

Om du har en vägg med torkande färg att titta på så skulle jag föreslå att du sätter dig och tittar på den istället för Moontrap: Target Earth, jag tror att du skulle få ut mer av det än den här ”filmen”. Dynga.

Cruising av J

Efter att flera homosexuella män blivit mördade i New York’s S&M och läder distrikt får den unga polisen Steve Burns (Al Pacino) i uppgift att gå undercover och agera lockbete för att försöka hitta mördaren. Nu, arbetandes nästan helt isolerad från sin avdelning, blir han tvungen att lära sig de komplexa reglerna och signalerna som används i den här lilla subkulturen och allt medan han är borta från sin flickvän Nancy (Karen Allen) börjar hans jobb att förändra honom…

Cruising från 1980, regisserad av William Friedkin (som regisserade The Exorcist sju år tidigare) och baserad på en bok med samma titel från 1970, skriven av New York Times reportern Gerald Walker. Jag hade hört en del bra saker om Cruising innan jag satte mig för att se den och visst är det en bra film – överlag. De största problemen jag har med filmen är dess speltid och dess slut. Vissa scener hade i mitt tycke kunnat kortats ned en aning; inte för att de inte var viktiga utan för att snabba på filmens tempo en aning. Flertalet scener där det är menat att vara spännande faller en smula platt då de har en lång uppbyggnad för att sedan inte leda någon vart (även om de i sig driver handlingen framåt, typ).

Slutet kändes en aningen abrupt också och då jag ibland är en aningen trög vart jag helt enkelt tvungen att kolla upp vad det betydde. Utan att berätta vad som händer, så kan jag väl säga att de tagit en sak från boken och slängt in, men utan att ha någon som helst förklaring – tittaren ska helt enkelt tolka slutet hur den själv vill. Jag hade inte haft något problem med det om Cruising hade varit den typen av film, vilket den inte är.

Skådespelarna är bra och Al Pacino briljerar i huvudrollen som vanligt här, samtidigt som jag vart lite förvånad då Joe Spinell (Maniac, Star Crash, The Last Horror Film) dök upp i en liten roll som svettig och snuskig polis som plockar upp dragqueens medan han är i tjänst.

Nåja. Jag tycker Cruising är en bra men bristfällig film. Hade den varit en aningen kortare och tightare i sitt tempo och haft ett annat slut hade det här varit en solklar rekommendation från mig. Synd.

The Forever Purge av J

Året är 2048, åtta år efter att Charlene Roan blev vald till president och avskaffade The Purge, och New Founding Fathers of America (NFFA) har återtagit kontrollen över det amerikanska parlamentet och återinställt den blodiga och årliga högtidsdagen. Många utanför det styrande partiet är oroade över att den kommande Purgen kommer att tillfoga betydligt mer skada till landet än vad NFFA inser efter att den rasistiska grupperingen Purge Purification Force (PPF) har skapats och fått anhängare nationen över efter att de blivit återvalda.

Det gifta migrant paret Juan (Tenoch Huerta) och Adela (Ana de la Reguera) tar sig illegalt över gränsen från Mexiko till Texas för att undslippa en mexikansk kartell och starta ett nytt liv. Tio månader senare går det här årets The Purge av stapeln, vilket kommer få oanade konsekvenser då PPF vägrar lägga ner sina vapen morgonen efter och jagar alla de som de anser inte vara amerikaner. Tillsammans med Juan’s kollega T.T. (Alejandro Edda), Juan’s chef Dylan Tucker (Josh Lucas), hans fru Cassidy (Cassidy Freeman) och syster Harper (Leven Rambin) beger sig Juan och Adela iväg för att försöka ta sig till Mexiko för en fristad från det kaos som nu härjar över hela landet…

När jag såg den fjärde filmen i The Purge franchisén, The First Purge, för första gången var jag övertygad om att den skulle bli den sista filmen i franchisén då TV-serien av The Purge hade nyligen gått klart sin första säsong (av två) och jag trodde att konceptet med The Purge skulle fortsätta där istället för att ytterligare filmer skulle göras. Tji fick jag. The Forever Purge är den femte – men inte sista – filmen i franchisén.

The Forever Purge är mer av samma sak som de fyra tidigare filmerna (och TV-serien) kunde erbjuda, samtidigt som den drar konceptet till dess yttersta spets. Medan de fyra tidigare filmerna (och TV-serien) kändes som avlägsna dystopier, är The Forever Purge mer verklighetsförankrad om man ska se till vart den uppenbarligen tagit inspiration ifrån – och är väl således kanske den (hittills) mest skrämmande och mörka filmen i franchisén.

Hur som helst så gillar jag The Forever Purge. Den är våldsam, högljudd, bombastisk och nattsvart – och är antagligen den mest politiska filmen hittills (mer än The First Purge), då den tydligt tagit inspiration från de senaste årens USA. Det var ingenting som störde mig när jag såg filmen, även om jag i regel brukar avsky när filmskapare försöker köra ner deras politiska åsikter i min hals – att konceptet kring The Purge alltid har fängslat mig spelar säkerligen in här.

The Forever Purge är i mina ögon en bra film, även om jag hellre hade sett att TV-serien hade fått några fler säsonger då jag tycker att konceptet med The Purge passar sig bättre i en TV-serie än i filmer. Nåja… franchisén är inte död än hur som helst då en sjätte film redan är under produktion. När den släpps återstår att se. The Forever Purge får en rekommendation från mig.

Läs gärna mina recensioner av 1, 2, 3 och 4 – samt den första säsongen av TV-serien.

Mine 9 av J

Appalacherna, West Virginia. Gruppchefen för en grupp kolgruvsarbetare, Zeke (Terry Serpico), vid Salvia Mine #9 är bekymrad över de allt mer farliga förhållandena i gruvan och kontaktar den statliga myndigheten Mine Safety and Health Administration (MSHA) angående arbetsförhållandena där.

Men innan myndigheten hinner komma på plats och undersöka gruvan inträffar en metangasexplosion, vilket resulterar i ett jordras som fångar Zeke och hans grupp tre kilometer under marken med en snabbt krympande syretillförsel…

Mine 9 är ett bra exempel på hur man kan göra en bra, modern, lågbudgetfilm. Filmen är välspelad, har en premiss som inte bara är realistisk utan även skrämmande och en speltid som inte lämnar nämnvärt mycket dödtid till onödigt dravel.

Men med det sagt så har filmen en handfull brister. Dess låga budget syns långa vägar med uppenbar (och ful) CGI i stil med produktioner från exempelvis The Asylum och även om jag tycker att speltiden var passande till vad filmskaparna försökt berätta med filmen så kändes det som att det fattades en kvart, tjugo minuter speltid för att ge karaktärerna vi får följa lite mer djup.

Nåja. På det stora hela är det som sagt en bra film och med tanke på vad de åstadkommit på den magra budgeten de hade är det samtidigt också en imponerande film. Kan man se förbi de dåliga CGI effekterna och den något korta speltiden är Mine 9 definitivt värd en titt. Rekommenderas (med vissa reserverationer, så klart).

Early Frost av J

Detektiven Mike Hayes (Guy Doleman) jobbar på ett skilsmässoärende när han snavar över en serie av mörkläggningar som leder honom till ett lik. Hans undersökningar för honom in i två familjer som bor i en av Sydney’s förorter. Även om de verkar på ytan vara helt vanliga människor är en av dem en mördare.

Hayes stöter på den underlige tonåringen David Prentice (David Franklin), som har satt ihop en klippbok med artiklar om våldsamma dödsfall och mord, och Val Meadows (Diana McLean), en änka som tror att någon är ute efter att mörda henne. Ju djupare undersökningen går, desto konstigare och mer komplext blir fallet. Det verkar som att de enda som hatar Val tillräckligt mycket för att vilja se henne död är hennes egen familj. Kan det vara hennes två söner, som fått nog av hennes dominanta natur, hennes älskare eller kanske hennes bästa vän?

Early Frost är en australiensisk slasher-thriller från 1982 som inte bara var seg, tråkig och fullständigt ointressant, den var också så pass osammanhängande att jag vart tvungen att kolla upp vad fan den egentligen handlade om efter att ha tittat på den. Den bästa aspeketen av filmen är dess skådespel, även om det känns mer som att man sitter och tittar på ett TV-drama från 80-talet än en slasherfilm från tidigt 80-tal.

Filmens slut är en ordentlig huvudkliare också och jag vet inte riktigt vad fan som hände där egentligen. Vem var mördaren egentligen? Med tanke på att filmens regissör (enligt producenten David Hannay i en kort kommentar på filmens IMDB sida från 2005) blev borttagen och de två producenterna Geoffrey Brown och Hannay fick agera okrediterade regissörer för att försöka fixa ihop filmen så gott det gick så verkar det som att Early Frost hade sin beskärda del av problem.

Nej, Early Frost är inte en bra film och det är ingenting du behöver spendera någon tid framför. Filmen är bortglömd av en anledning. Skippa.

Body Puzzle av J

När en rad brutala mord, där offren blir stympade, plötsligt börjar inträffa får kriminalaren Livet (Tomas Arana) fallet på sitt bord. Kroppsdelarna som tas från offren lämnar mördaren hos den vackra, och rika, änkan Tracy (Joanna Pacula) och det dröjer inte länge innan Livet inser att det hela har någonting att göra med Tracy’s bortgångne man att göra…

Efter att ha sett Lamberto Bava’s tidigare alster i giallo-genren, A Blade In The Dark (recenserad här), You’ll Die At Midnight (recenserad här) och Delirium (recenserad här) trodde jag att Body Puzzle från 1992 skulle vara något i ungefär samma dumma och over the top stil. Istället visade sig filmen vara något mer seriös (och kanske till och med mer genomtänkt överlag) än hans tidigare filmer i subgenren, med inte alls lika många dumheter (även om också den här filmen har sin beskärda del av idioti).

Body Puzzle är hur som helst en okej thriller med element från den klassiska italienska skräckgenren. Den blir smått långdragen på sina ställen, men har å andra sidan en handfull riktigt spännande scener som väger upp det hela – samtidigt som den har några riktiga ”what the fuck”-moment (bland annat en biljakt i slutet på filmen där det ser ut som att de kör i 200km/h) som känns direkt tagna ur valfri slasherfilm från 1980-talet.

På det stora hela får Body Puzzle godkänt. Den är tillräckligt kompetent gjord för att kunna tas på allvar, men den har å andra sidan sina stunder då man undrar vad Bava och hans filmteam egentligen tänkte på.

10 To Midnight av J

När en man och en kvinna hittas mördade i en park sätts den erfarne kriminalaren Leo Kessler (Charles Bronson) på att lösa fallet tillsammans med den nya och oerfarne kriminalaren Paul McAnn (Andrew Stevens). Kessler inser snabbt att kvinnan var en barndomsvän till hans egen dotter Laurie (Lisa Eilbacher).

Efter att barndomsvännens rumskamrat också hittas mördad börjar polisens misstankar att riktas mot de bägge mordoffrens underlige arbetskamrat, Warren Stacy (Gene Davis). Stacy blir gripen men släpps i brist på bevis, men Kessler är övertygad om att Stacy är den skyldige och är fast besluten att sätta stopp för honom – om så på fel sätt.

Om man samlar på äldre filmer som får nya releaser på dvd och bluray av bolag så som Arrow Films, Scream Factory, Criterion eller 88 Films för att nämna några, så finns det säkert en chans att man sett att 88 Films har inkluderat 10 To Midnight i deras Slasher Classics Collection. När jag nåddes av den nyheten kliade jag mig en aningen i huvudet och undrade varför de inkluderat en Bronson film i den kollektionen, även om jag visste att de har tagit en del friheter med en del av deras tidigare släpp så trodde jag inte att 10 To Midnight skulle vara i närheten av en slasherfilm utan mer en vanlig standard thriller. Jag hade fel.

10 To Midnight doppar inte bara tårna i slashergenren, utan hela fötterna. Filmen är i första hand en thriller och är uppbyggd som en sådan, men den lånar å andra sidan hejvilt från slashergenren med blodiga knivmord – och en näckande mördare…

Skådespelarinsatserna är suveräna. Charles Bronson är benhård och Gene Davis tuggar på scenografin i nästan varenda scen han är med i och är filmens största behållning. Andrew Stevens är skön nybörjarpartner och Lisa Eilbacher är lätt på ögat.

Även om jag tycker att de hade kunnat göra vissa saker i filmen lite annorlunda för att driva upp spänningen ytterligare ett par snäpp så är filmen en nagelbitare bitvis så som den är. 10 To Midnight är överlag en stabil thriller med grava slashervibbar som håller fint så här nära fyrtio år efter dess release.

Har du missat den tycker jag att du ska se den. Rekommenderas.

Escape Room: Tournament Of Champions av J

Zoey Davis (Taylor Russell) har svårigheter att komma över minnena från de dödliga lekarna hon och fem andra ofrivilliga deltagare blev indragna i, men tror sig ha hittat den plats där organisationen bakom det hela har sitt huvudkvarter. Tillsammans med sin bästa vän och tillika medöverlevande Ben Miller (Logan Miller) beger hon sig iväg för att sätta dit de ansvariga, varpå de snart finner sig återigen i en rad dödliga riggade rum – den här gången med fyra andra som också har överlevt tidigare lekar.

Escape Room: Tournament Of Champions – eller Escape Room 2: No Way Out, som den heter i Sverige (vilken jag tycker är en bättre titel för övrigt) – levererade ungefär det jag förväntade mig av den; mer av det samma som den första filmen gav, fast lite mer bombastiskt med tanke på den högre budgeten. Likt sin föregångare är det en underhållande popcorn-rulle som har ett högt tempo som inte bromsas upp nämnvärt när filmen väl har kommit i rullning fram till dess slut.

Gillade man den första filmen och vill ha mer av samma så är den här definitivt värd en titt. Rekommenderas.

Min korta recension på den första Escape Room finner du här.

Sudden Death av J

Darren McCord (Jean-Claude Van Damme) är en föredetta brandman som nu mer jobbar som brandmarskalk för Pittsburgh Civic Arena, där 1995 års Stanley Cup final ska avgöras mellan Pittsburgh Penguins och Chicago Blackhawks. Han tar med sin son Tyler (Ross Malinger) och sin dotter Emily (Whittni Wright) till matchen som en födelsedagspresent till Tyler, ovetandes om att arenan har blivit övertagen av en grupp terrorister som tagit vicepresidenten som gisslan och som planerar att spränga hela arenan i luften vid matchens slut om inte deras krav uppfylls.

När även Emily blir tagen som gisslan, efter att ha tjafsat med sin bror, inser Darren vad som pågår och börjar slå tillbaka mot terroristerna för att rädda sin barn – och de tusentals åskådare som befinner sig i arenan.

Sudden Death är på sätt och vis vad Die Hard troligtvis hade varit om den filmen hade utspelat sig i en hockeyarena – och om McClane hade varit en föredetta brandman istället för snut. Filmens likheter med Die Hard är ganska slående ju längre in i den man kommer och det märks ganska tydligt att manusförfattaren har fått inspiration ifrån den filmen – vilket jag inte har några som helst problem med.

Sudden Death må riffa på samma strängar som Die Hard gjorde, men den levererar skön 90-talsaction och underhåller gott med det den försöker att göra. Enda problemet med filmen är väl att den är lite lång, ett par minuter hade gott kunnat lämnats på klippgolvet utan att det hade gjort speciellt mycket.

Jag såg Sudden Death för första gången 1999 när den gick på TV3 och hade inte sett om den sedan dess. Det enda jag egentligen kom ihåg var en sekvens i slutet på filmen, vilket gjorde att den här omtitten blev sätt och vis en nytitt – och en bra sådan. Även om filmen är en gnutta lång så gillade jag Sudden Death på det stora hela; den levererar inga överraskningar, men å andra sidan skönt 90-talsraffel som förnöjer den actionsugne. Rekommenderas.

The Sadist av J

Tre lärare är på väg till Los Angeles för att titta på en Dodgers match när de får problem med sin bil, varpå de bestämmer sig för att stanna till vid en ödsligt belägen bensinstation för att få problemet fixat. Deras bilstrul visar sig hur som helst vara deras minsta problem då seriemördaren Charlie Tibbs (Arch Hall Jr.) och hans flickvän Judy (Marilyn Manning) också befinner sig på den öde bensinstationen, i väntan på att någon skulle stanna till där.

The Sadist – eller Profile Of Terror som den hette i amerikansk TV och Sweet Baby Charlie som vart dess titel på senare släpp – är en thriller från 1963 med proto-slasher vibbar (även om den aldrig går hela vägen dit) och med ett rejält problem med sitt tempo. Filmen har sina stunder då den blir hyfsat nagelbitande, men kändes på det stora hela förbannat utdragen och hade lätt kunnat kortats ned med tjugo minuter för att tighta till tempot i den.

Arch Hall Jr. som Charlie är hur som helst filmens största behållning, inte bara för att han är den titulära karaktären utan även för att karlns massiva ögonbryn ligger som en lång tusenfoting i pannan vilket i sin tur ger honom ett minst sagt intressant utseende.

Hur som helst så tyckte jag i slutändan att The Sadist var okej. Den har förvisso rejäla problem med sitt tempo och hade fungerat betydligt bättre om den hade klippts ned en aning, men skådespelet är helt okej och den har som sagt sina stunder då den blir genuint spännande. Det är en helt okej titt, helt enkelt.