| Subcribe via RSS

Leatherface av J

juni 4th, 2018 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Efter att Texas Rangern Hal Hartman’s (Stephen Dorff) dotter hittats död riktas misstankarna mot den ökända Sawyer familjen. Då polisen inte har några bevis mot dem kan de inte göra något. Hartman är dock övertygad om att de är inblandade i hans dotters död och beslutar att de minderåriga i familjen skall tas om hand varpå Jed Sawyer, den yngste i familjen, skickas iväg till Gorman House Youth Reformatory – en anstalt för omhändertagna barn och ungdomar – där han spenderar tio år under en ny identitet.

Under ett upplopp inne på anstalten lyckas en liten grupp intagna att fly och tar i sin flykt den unga sköterskan Lizzy (Vanessa Grasse) och medfången Jackson (Sam Strike) som deras gisslan. Jagad av polisen med Hartman i spetsen beger sig gruppen ut på en våldsam och infernalisk resa som, utan deras vetskap, sakta men säkert formar en framtida ondska.

Från samma produktionsbolag som gav oss Texas Chainsaw 3D 2013 släppte den senaste installationen i The Texas Chainsaw Massacre franchisén förra året; Leatherface. Filmen är, om någon inte har förstått det än, en prequel till originalfilmen från 1974 – en origin story för karaktären Leatherface. En väldigt onödig sådan. Likt Rob Zombie’s urusla remake av Halloween försöker Leatherface ge ondskan en bakgrund, en anledning till att göra det den gör. Vilket är fullständigt onödigt för karaktärer som Michael Myers och Leatherface.

Det slog mig några gånger under filmens gång att Leatherface inte kändes som en Texas Chainsaw film. Fan, den kändes stundtals inte ens som en origin story för karaktären heller tack vare att fokuset låg på flera andra karaktärer under majoriteten av speltiden. Först under de sista tio minuterna började jag få ordentliga Texas Chainsaw vibbar av filmen, vilket känns lite märkligt med tanke på filmens titel.

Jag misstänker att många fans av originalet antingen hatar filmen redan eller kommer göra det. Även om jag har stor respekt för originalet och tycker att det är en bra film så håller jag inte den så pass kär att jag måste spy galla över såna här mjölkningar; Leatherface är okej för vad den är i mina ögon, även om den är onödig. Skådespelarna är bra och effekterna är praktiska till större delen (vad jag kunde se i alla fall) och ser överlag bra ut. Filmens största problem ligger som sagt i det svaga manuset och ska jag vara helt ärlig hade jag faktiskt föredragit om de gjort ytterligare en remake och eventuellt några uppföljare till den istället för att dansa runt originalet.

Nåja. Leatherface har sina brister men är överlag okej för vad den är. Jag har dock svårt att tro att die hard fans av originalet kommer att uppskatta den här filmen.

Läs gärna mina äldre recensioner av de tidigare filmerna i franchisén: 1, 2, 3, 4, 2003 remaken, 2006 prequelen till remaken och Texas Chainsaw 3D. Ha gärna överseende med hur de första sex recensionerna är skrivna då de var några av de första jag faktiskt skrev och publicerade på internet, för över tio år sedan i skrivande stund. Plus att mina åsikter om filmerna har, som mycket annat, förändrats lite grann sedan jag skrev dem.

No Comments

Slice And Dice: The Slasher Film Forever av J

februari 9th, 2018 | Postad i Dokumentär

Slice & Dice - The Slasher Film ForeverSlice And Dice: The Slasher Film Forever är en cirka sjuttiofem minuter lång dokumentär där personer som varit involverade i subgenren slasherfilm på ett eller annat sätt blir intervjuade. För ett slasherfilmsfan som mig själv fanns det inte jättemycket här att hämta då det mestadels var det gamla vanliga tugget, men det var ändå kul att höra lite mer om vad folk som varit inblandade i den här typen av filmer har för tankar om genren.

Efter att jag hade sett klart dokumentären beslutade jag mig för att ta mig igenom allt extramaterial som följde med på de bägge diskarna som följde med i 88 Films utgåva av dokumentären. Först ut var kommentarspåret för dokumentären med dess regissör, Calum Waddell, och Justin Kerswell från The Hysteria Continues (som även producerat den här dokumentären), vilket troligtvis var det mest intressanta med den första skivan. Waddell, som tillsammans med sin partner spelar in extramaterial för filmbolaget Arrow, hade en del intressanta saker att berätta om och då jag är en riktigt stor fanboy av The Hysteria Continues var det kul att även höra herr Kerswell diskutera och prata med Waddell.

Utöver dokumentären följde det även med en handfull ”outtakes” med några av dem de intervjuat. Dessa ”outtakes” hade jag hellre sett att de inkluderat i den faktiska dokumentären då en del av det som det pratas om var intressant – däribland en förlängd intervju med Kevin Tenney, där han pratar kort om Night Of The Demons filmerna.

Vidare följer det med tre korta klipp från introduktionerna vid tre premiärvisningar av den här dokumentären och ett lite längre klipp med en Q&A med James Moran och Norman J. Warren vid Glasgow Film Theatre, 24 Mars 2013. Alla dessa klipp var föga intressanta. En musikvideo av The Acid Fascists till deras låt All Kinds Of Twisted (Theme From Slice & Dice) och tio stycken trailers följer även med på den första skivan.

Skiva nummer två innehåller en trettiosju minuter lång bonusdokumentär – Don’t Go In The Backwoods. Här pratas det om en av de mest återkommande miljöerna i slasherfilmer; skogen och landsbygden. Det är ungefär samma upplägg som Slice And Dice dokumentären med folk som varit involverade på ett eller annat sätt i subgenren där de pratar kort om deras tankar om slasherfilmer överlag och så. Återigen; inte speciellt givande för ett slasherfilmsfan, men ändå kul att höra vad folk som varit på plats när filmerna spelades in har att säga om dem.

Det sista i den här dubbeldisken som följer med är en ”trailer park” med slasherfilmstitlar från 1960 till 1988 med en totalspeltid på cirka fyrtiofem minuter, som man kan välja att titta på med eller utan kommentarspår av Waddell och Kerswell. Personligen såg jag dem med kommentarspår, because fanboy.

Är man ute efter att lära sig mer och fördjupa sig i slasherfilmsgenren så finns det inte så mycket att hämta här egentligen, men är man inbiten och bara vill ha något att slötitta på utan att behöva använda huvudet så är Slice And Dice en okej dokumentär att spana in, som jag personligen tycker blev bättre med kommentarspåret av Waddell och Kerswell.

No Comments

Toolbox Murders (2004) av J

januari 5th, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Toolbox Murders (2004)Paret Nell (Angela Bettis) och Steven (Brent Roam) har precis flyttat in i Lusman Arms lägenhetshuset i Hollywood, som har ett minst sagt mörkt förflutet. Fastighetsägaren är i full gång med att renovera det gamla huset när flera av hyresgästerna försvinner under mystiska omständigheter och den enda som verkar ana oråd är Nell, som bestämmer sig för att rota i husets gamla historia…

Tobe Hooper’s remake av The Toolbox Murders har i mina ögon fått oförtjänt mycket skit. Remaken (som mestadels bara är en remake av själva titeln) står sig bra på egna fötter och levererar det man förväntar sig av den; en rad blodiga mord som utförs med hjälp av verktyg från en verktygslåda. Det är inget mästerverk, men jag tycker att den passerar utan några större bekymmer och att den är klart sevärd som en egen slasher. Att den dessutom slår originalfilmen på fingrarna hjälper så klart till också. Filmen lär knappast bli en kultklassiker som originalet, men den håller åtminstone intresset uppe längre än de första tjugofem minuterna…

Jag såg Toolbox Murders snett efter att den kom 2005 till Sverige och det enda jag mindes om den var att jag gillade den, vilket jag också fortfarande gör. Rekommenderas.

No Comments

Eaten Alive av J

januari 3rd, 2016 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Eaten AliveJudd (Neville Brand) driver det lilla nedgångna hotellet Starlight Hotel som ligger belagt intill ett träsk i utkanten av en liten amerikansk håla. Det är bara ett problem; Judd är fullkomligt galen och råkar lämpligt nog ha en krokodil boende i träsket intill hans hotell som äter mer eller mindre allt, vilket hans gäster ganska snart blir varse om…

Två år efter att han chockade världen med The Texas Chain Saw Massacre kom Tobe Hooper tillbaka med nästa film som blev minst lika omtalad; Eaten Alive, från 1976. Eaten Alive har blivit släppt under flera olika titlar så som; Slaughter Hotel, Brutes And Savages, Horror Hotel, Horror Hotel Massacre, Legend Of The Bayou, Murder On The Bayou, Starlight Slaughter och Death Trap (som också var dess arbetstitel). Filmen var givetvis också en av de filmerna som blev inplockad på Englands Video Nasties lista, men var en av de filmerna som inte blev åtalad och släpptes först oklippt på bio för att sedan släppas med tjugofem sekunder klipp 1992 och släpptes slutligen oklippt år 2000. Filmen ska även vara väldigt löst baserad på fallet kring Joseph D. Ball aka Joe Ball, som inträffade under 1930-talet.

Även om fokuset ligger mestadels på Neville Brand’s karaktär Judd får vi även se Carolyn Jones (Morticia Addams i 60-talets serie om Familjen Addams), Marilyn Burns (som medverkade i The Texas Chain Saw Massacre), Kyle Richards (som två år senare gjorde en liten roll i Halloween), Janus Blythe (som senare medverkade i The Hills Have Eyes filmerna) och Robert Englund (som här gör en tidig roll innan han blev världskänd som Freddy Krueger i Elm Street filmerna) i varierande stora och små roller.

Jag vill minnas att mitt tioåriga jag såg den här filmen på en klippt hyr-VHS med dess arbetstitel Death Trap prydd på fodralet, tillsammans med en ”coolt” ritad zombieaktig figur på framsidan. Jag har något väldigt, väldigt svagt minne att denna utgåva var utgiven av det obskyra House Of Horror bolaget som givit ut sunkiga utgåvor på gamla skräckfilmer (jag har några i mina ägor, så som Demons 1 och 2 på dvd till exempel). Hur som helst; jag gillade givetvis inte filmen. Vad jag minns tyckte jag att den var otroligt seg, händelselös och tråkig. Rent skräp, så att säga.

Nu när jag har sett om den efter närmare nitton år (och oklippt den här gången) så tycker jag att filmen håller.. sisådär. Filmen är otroligt seg på sina ställen och att flera scener involverar Neville Brand som stapplar runt och svamlar en massa osammanhängande skit blir väldigt snabbt gammalt och tråkigt. Neville Brand gör dock en otroligt bra prestation i sin rollsättning som Judd och karln ser helt från vettet ut från första stunden man ser honom. Att se Robert Englund i en väldigt tidig roll och pre-Freddy Krueger är småkul då jag inte sett så många filmer med honom innan hans första prestation som den legendariske skräckikonen. Filmen har hur som helst sina stunder och levererar en del gore (exempelvis en lie igenom en hals) här och där och visar troligtvis en av tidernas mest omotiverade nakenscener där en kvinna klär av sig på sitt rum, traskar runt lite och klär sedan på sig igen utan att det leder någonstans överhuvudtaget.

Överlag är inte Eaten Alive en speciellt bra film egentligen. Det är en kultklassiker med ett stort K och har sin följarbas, men jag själv tycker att det är en ganska mossig slasher från mitten av 70-talet som bör ses en gång, fast kanske inte fler gånger än så. Den har sina stunder här och där, men det är inte tillräckligt för att jag ska springa benen av mig för att se om den.

No Comments

Texas Chainsaw 3D av J

augusti 3rd, 2013 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Texas Chainsaw 3DNär jag först hörde talas om Texas Chainsaw 3D trodde jag att det återigen handlade om en reboot av serien, IGEN. Men nej, det är det faktiskt inte. Istället för att reboota serien en gång till skippar de helt enkelt alla filmerna efter originalet från 70-talet och börjar där originalet slutade. Familjen Sawyer’s hus blir omringat av poliser och män från trakten efter att de hört över polisradion om de brutala morden som ägt rum i huset. Belägringen är emellertid snabbt över då saker och ting går överstyr och kåken brinner ner till grunden. En av familjemedlemmarna överlever, en liten flicka, som tas om hand av ett par som medverkade i bränningen av familjen Sawyer.

20 någonting år senare har flickan vuxit upp och blivit en ung kvinna, Heather (Alexandra Daddario), som en dag får ett brev om att hennes riktiga mormor har dött – vilket kommer som en chock då hennes adoptivföräldrar ljugit för henne hela livet. Heather beger sig tillsammans med sin pojkvän och två vänner ner till den lilla hålan Newt, Texas, för att ta över sin mormors gamla kåk som hon nu har ärvt. Det dröjer emellertid inte länge efter deras ankomst förrän en mörk hemlighet från hennes förflutna tillkännager sig.

Helt ärligt hade jag inga som helst förhoppningar på den här filmen när jag satte mig för att se den. Konceptet tyckte jag lät ganska konstigt och varför de ens gör en ”uppföljare” till en film som har närmare 40 år på nacken nu lät bara jäkligt dumt i mina öron. Hur som helst tyckte jag faktiskt inte filmen var så jäkla usel som alla säger (eller skriver ute på internet, åtminstone). Visst, den hade några meh-grejer (så som en dödsscen mot slutet) och vissa effekter var rent av skrattretande. Skådespelarna gjorde ett ganska hyfsat jobb och det hela mynnade mer eller mindre ut i en dussinslasher; en sån där film man ser och glömmer bort en kvart efteråt.

I stora drag är Texas Chainsaw 3D en helt okej film om man kan komma över det faktum att den försöker vara en uppföljare till en så pass gammal och klassisk skräckfilm som The Texas Chainsaw Massacre och att den kanske inte är perfekt i precis alla avseenden.

Läs gärna mina recensioner av de andra titlarna i Texas Chainsaw Massacre serien: 1, 2, 3, 4, 2003 remaken och dess prequel.

No Comments

Texas Chain Saw Massacre: The Shocking Truth av J

juli 17th, 2012 | Postad i Dokumentär

Jag har sett en del dokumentärer om independent filmer, som på ett eller annat sätt blev publiksuccéer, och de flesta av dem har en sak gemensamt; de som blir intervjuade sitter och snackar om att de aldrig kunnat drömma om att filmen skulle bli så stor, omtalad och framgångsrik som den faktiskt blev. Ett par andra saker som är vanligt förekommande i sådana här dokumentärer är att personerna som blir intervjuade oftast sitter och dunkar varandra i ryggen och säger saker så som att ”Vi har gjort en av de mest skrämmande filmerna någonsin.” eller att ”Det är förbluffande hur den här lilla independent filmen kunde bli en hel serie filmer!”. Dokumentären Texas Chain Saw Massacre: The Shocking Truth skippar faktiskt detta och är väldigt saklig… till större delen iaf.

Igenom den ca 75 minuter långa dokumentären (som fanns med på 2-Disk Ultimate Edition utgåvan av The Texas Chainsaw Massacre, från 2006) får vi bland annat veta lite mer ingående på hur de faktiskt gjorde filmen och om de svårigheter som fanns under inspelningen. Vi får även veta lite om händelserna efter det att filmen släppts, som exempelvis hur teamet bakom filmen blev blåsta på den största delen av pengarna filmen drog in (ungefär som i Night Of The Living Dead fallet) och hur filmen, som har minimalt med blod, fick en R-rating  i USA och blev totalförbjuden i flera andra länder.

Mot slutet av dokumentären tar de även upp de tre uppföljarna lite snabbt och går hastigt igenom dem, där vi bland annat får höra om hur del 3 i serien blev slaktad av filmbolaget och fick filmens regissör, Jeff Burr, att se ut som en idiot och varför Gunnar Hansen (Leatherface i första TTCM) aldrig dök upp i uppföljarna.

Texas Chain Saw Massacre: The Shocking Truth är hur som haver en intressant och rätt givande dokumentär som inte går ut på att de bakom filmen/filmerna sitter och dunkar rygg och tycker att de gjort någonting mästerligt, utan går ut på att ge en glimt bakom produktionen av den första The Texas Chainsaw Massacre – och en (väldigt) snabb genomgång av de tre uppföljarna. Sevärd om man har något som helst intresse av The Texas Chainsaw Massacre.

No Comments

Eaten Alive av H

april 3rd, 2012 | Postad i Film, Skräck/Rysare

DVDKritik.se kan du nu läsa min recension av Tobe Hoopers rulle ”Eaten Alive”. Go, do that.

No Comments

The Funhouse av J

september 5th, 2010 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Fyra ungdomar beger sig iväg till en karneval som precis har kommit till staden för att ha en kul utekväll. När kvällen börjar närma sig sitt slut får en av ungdomarna den briljanta idéen att de ska stanna kvar i åkattraktionen ”Funhouse” över natten. Alla fyra är med på det och tar den sista åkturen innan attraktionen stängs ner för natten. Väl inne i ”Funhouse” bevittnar de ett mord och det dröjer inte länge förrän den trevliga kvällen de hade förvandlas till en mardröm…

The Funhouse är en ganska regelrätt slasherfilm, även om den känns ganska tam i jämförelse med andra slashers som kom under 80-talet. Den har en viss stämning över sig som fungerar ganska bra, men samtidigt känns halva filmen ganska trög och utdragen då det inte händer någonting nämnvärt intressant förrän strax efter 45 minuter har gått. När det väl börjar hända någonting av intresse blir det inte nämnvärt läskigt, så när som på några chockgrejer som inträffar.

I Västtyskland blev inte bara filmen klippt, utan fick även en 18 års åldersgräns. I Finland blev den förbjuden och i UK fick den till en början X rating, en 18 års åldersgräns på VHS releasen (1987) och senare en 15 års åldersgräns. I Norge var den förbjuden mellan 81 och 03 och i Sverige fick vi nöja oss med en klippt version från 15 år med hela 6 minuter klipp (enligt IMDB) – vad exakt de klippte bort vet jag inte, men det måste ha varit allt som kunnat vara av intresse i alla fall.

Nåja. För att vara en film som verkar vara uppenbart överskattad när det kommer till våld så är det en okej slasher, även om den har sin beskärda del av tröghet. Vi går vidare.

No Comments

Poltergeist av J

augusti 24th, 2010 | Postad i Film, Skräck/Rysare

Familjen Freeling lever i ett lugnt grannskap och allting är frid och fröjd.. tills det att den yngsta dottern, Carol Anne (Heather O’Rourke), verkar ha fått kontakt med någonting övernaturligt igenom en död kanal på TVn. Det dröjer inte länge förens de mystiska besökarna tar sig in mellan husets väggar. Till en början verkar andarna vara harmlösa och spelar familjen spratt och underhåller dem, men tar en plötslig vändning och börjar terrorisera familjen istället för att sedan kidnappa Carol Anne i hennes sovrums garderob – som verkar vara en ingång till den andra sidan…

Vad exakt finns det att skriva om Poltergeist som inte redan har skrivits och sagts i närmare 30 år? Inte ett skit egentligen, men något måste jag ju skriva, så jag börjar med lite trivia…

I credit-texterna står Steven Spielberg som producent och manusförfattare och som regissör står Tobe Hooper – och visserligen känner man av båda deras stilar. Spielberg för hans påkostade och vräkiga filmer med coola och snygga effekter och Hooper för stämningen och de chocksekvenser som filmen innehar. Men tar vi oss en titt i IMDB’s trivia om Poltergeist finner vi följande text; ”Though on-screen credit goes to Tobe Hooper, a wealth of evidence suggests that most of the directorial decisions were made by Steven Spielberg. In fact, Spielberg had wanted to direct the film himself, but a clause in his contract stated that while still working on E.T.: The Extra-Terrestrial (1982), Spielberg could not direct another film. Members of the cast and crew, including Executive Producer Frank Marshall and actress Zelda Rubinstein, have stated that Spielberg cast the film, directed the actors, and designed every single storyboard for the movie himself. Based on this evidence, the DGA opened a probe into the matter, but found no reason that co-director credit should go to Spielberg.”.

Annan trivia som troligtvis ganska många redan känner till är att de använde riktiga skelett i filmen då det blev billigare än att konstruera fake-skelett – vilket JoBeth Williams inte hade en aning om förens efter att de spelat in pool-sekvensen. Och slutligen har vi ”Poltergeist förbannelsen”, som många kallar den. För er som inte har koll så dog flera personer i samband med Poltergeist filmerna – och med bara några få år emellan. Två exempel är Dunne och O’Rourke. 19 dagar innan hennes 23 års dag blev Dominique Dunne (som spelade den äldre systern) mördad av sin ex-pojkvän John Thomas Sweeney. Sweeney, som var 26 vid dådet, blev dömd till 6 års fängelse för överfall och dråp, men friades efter mindre än 4 år. Och 6 år efter att den första Poltergeist blev klar dog även Heather O’Rourke, 12 år gammal, av hjärtstillestånd och pylorus förträngning (tarmsjukdom). Båda två är begravda på samma kyrkogård; Westwood Memorial Park.

Nåväl. Jag själv tycker att filmen är bra och att den står sig alldeles utmärkt än idag, även om den troligtvis imponerade mer och var läskigare när den kom. Det som gör filmen bra är.. det mesta som filmen har att erbjuda; effekter, stämning, goda skådespelare, en story som är intressant och småkuslig och ett händelseförlopp som brakar på hyfsat bra (så när som på ett par scener som känns mest utdragna).

Frågan är nu bara när idioterna i Hollywood har tänkt göra en remake på den – för en remake kommer vi säkerligen att få se i framtiden… eller? Hur som; jag rekommenderar Poltergeist varmt till de som gillar spökskräckisar och som vill ha något påkostat.

No Comments

  • Arkivet

  • Senaste kommentarer

  • Tag cloud