Helt Perfekt Glob

Victor Crowley av J

Tio år har gått sedan massakern i Honey Island träsket inträffade, då ett fyrtiotal människor fick sätta livet till innan Victor Crowley’s själ slutligen fick ro. Den enda överlevande, Andrew Yong (Parry Shen), har precis släppt en bok om sina upplevelser och efter att ha motvilligt tackat ja till att medverka i TV-programmet Real Crime Stories kliver han ombord på ett flygplan tillsammans med TV-teamet för att återbesöka platsen där allting inträffade. På vägen dit inträffar någonting och planet kraschlandar mitt i Honey Island träsket.

Samtidigt har den unga aspirerande regissören Chloe (Katie Booth), hennes pojkvän Alex (Chase Williamson) och hennes vän Rose (Laura Ortiz) rest till träsket i hopp om att kunna spela in en fejktrailer till en Victor Crowley-inspirerad film under titeln ”Hatchetface”, för att på så sätt kunna samla in pengar till att göra en riktig långfilm. I ett försök att vara så autentiska som möjligt gentemot legenden råkar de av misstag återuppväcka Victor Crowley (Kane Hodder)…

Victor Crowley – som är den fjärde filmen i Hatchet franchisén – är en film jag har haft ståendes i hyllan sedan jag fick hem min förbokning av filmen i början av 2018. Varför jag skjutit på att se om de tre tidigare filmerna och slutligen den här fjärde installationen vet jag inte riktigt då jag är ett stort fan av dem. Nu har jag hur som helst äntligen sett den, och…

Jag blev inte besviken. Jag gick lite försiktigt in i Victor Crowley och den visade sig vara bättre än vad jag vågade hoppas på; blodet fortsätter forsa från de tidigare filmerna i franchisén och jag skrattade gott åt dumheterna som utspelade sig framför mig. Filmen är kanske en aningen långsam och hade kunnat haft ett lite snabbare momentum än vad den har, men när det väl brakar loss så är det här hur festligt som helst.

Victor Crowley (som borde ha hetat Hatchet IV) är kanske inte en högkvalitativ film, men den är fan så underhållande i all sin absurditet och dumhet – likt föregångarna. Nu hoppas jag bara på att Adam Green får för sig att göra en femte film i serien. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner på Hatchet 1, 2 och 3 också.

Candyman (2021) av J

Målaren Anthony McCoy (Yahya Abdul-Mateen II) och hans flickvän Brianna Cartwright (Teyonah Parris) har nyligen flyttat in i en lägenhet i det gentrifierade Cabrini-Green, Chicago. Efter att ha fått nys om Candyman – mannen som dyker upp i spegeln med en stor krok om man säger hans namn fem gånger – väljer Anthony att basera sina nästa verk på den lokala sägnen, ovetandes om att han precis har öppnat en dörr till ett komplext förflutet som kommer att vända upp och ned på hans värld och utlösa en våg av våldsamheter bortom hans kontroll…

Candyman från 1992 är en av de bästa skräckfilmerna som någonsin har gjorts. Filmen osar av atmosfär och är så här nästan trettio år senare fortfarande en genuint otäck skräckfilm, samtidigt som den har ett av de mest vackra men också kusliga soundtracks någonsin. Den berörde sociala teman om utanförskap och rasism, men det var aldrig någonting som överflödade filmens narrativ eller blev intryckt i nyllet på dess tittare.

Den nya Candyman filmen som släpptes i dagarna är så klart inte i närheten av originalet, men dömer man den utan att ha originalet i åtanke så är det en okej skräckfilm – även om det är extremt uppenbart att manusförfattarna (däribland Jordan Peele, som gjorde Get Out och Us) försöker använda filmen som ett politiskt slagträ. Jag har skrivit förr om vad jag tycker om saken och jag kvarstår på samma punkt; aktivistbudskap har ingenting i skräckfilmer att göra. Att beröra ett politiskt ämne är en sak, att köra ner ett politiskt budskap i halsen på tittaren är en helt annan.

Med det sagt tycker jag ändå att filmen har något. Skådespelarna är bra och även om flera av deras karaktärer är något underutvecklade (filmen hade nog behövt tio, femton minuter längre speltid faktiskt) så får de det att fungera. Jag hade dock inte haft någonting emot om karaktären Anthony hade fått ett större djup än vad han i slutändan fick.

I vanliga fall brukar jag inte tänka på hur en films foto är, men det slog mig när jag satt och tittade på filmen hur snygg den var och att vissa stunder var rent av konstnärliga i hur de filmats (i synnerhet under flera av morden). En annan sak jag gillade riktigt mycket var att bitar ur storyn var berättade genom skuggteater, vilket kompletterade filmens estetik på ett väldigt kreativt sätt. Filmens musik var väl okej, men var samtidigt ingenting jag egentligen satt och tänkte på bortsett från när det plötsligt började spelas hiphop från ingenstans. Hur som helst…

Candyman är okej för vad den är. Likt Get Out (recenserad här) levererar den på ett klumpigt sätt sitt budskap samtidigt som den har en hel del bra saker i sig. Hade de slopat allt politiskt jidder och koncentrerat sig på att göra en spännande och läskig skräckfilm hade den kanske – om än inte troligt – kunnat bli en lika bra film som originalet.

Läs gärna min tretton år (!) gamla recension av Candyman trilogin.

Hell Fest av J

Samma kväll som hon återvänder hem till sin gamla lägenhet efter att ha varit borta för plugg och jobb beger sig Natalie (Amy Forsyth) och hennes vänner till det omkringresande skräck-nöjesfältet Hell Fest för en kväll och natt full med adrenalinpumpande skräck. Samtidigt har en maskerad seriemördare satt sitt sikte på dem och förvandlar snart nöjesfältet till sin egna lekplats allt eftersom han terroriserar Natalie och hennes vänner medan alla andra besökare runt dem tror att det är en del av showen…

Hell Fest var en av de filmerna i år som jag absolut INTE trodde skulle visas på någon av de lokala biograferna och att jag gott skulle få vänta på bluray släppet av filmen innan jag skulle få se den. Döm av min förvåning då den mindre av de lokala biograferna tog in den här 2018 års slasherfilmen! Hur som helst blev jag absolut inte besviken på Hell Fest; det är en kul, underhållande och bitvis riktigt spännande film även om den överlag inte har ett originellt eller nyskapande ben i sin kropp. Filmen är välspelad, effekterna ser bra ut och idéen/konceptet att lägga storyn i ett nöjesfält med skräcktema var briljant!

Jag hade en kul stund i biomörkret och kommer definitivt att se om den här popcornrullen när den släpps på bluray, med en viss förhoppning om en fortsättning. Rekommenderas.

Excessive Force & Excessive Force II: Force On Force av H

I ”Excessive Force” nummer ett (eller ”Den våldsamma hämnden” som den hette på svensk video) möter vi Terry, en polis som gärna ger skurkarna en roundkick i pallet när tillfället kommer. Efter en räd mot lite gangsters saknas tre miljoner dollar, varpå maffian börjar knäcka en polis efter en annan i jakt på stålarna. Terry dunkar tillbaka och märker att maffiastyret kanske ligger lite mer close to home än väntat…

Thomas Ian Griffith heter killen som ”spelar” Terry. Skådespelare är han inte, men han är duktig på att ge folk på nöten medelst sparkar och slag. När jag såg den på VHS tyckte jag det var en ganska våldsam rulle, och den har väl sina poänger än idag. Vi ser även B-filmsluminärer såsom Lance Henriksen, Tony Todd och James Earl Jones (jodå, kolla in killens resumé så ska du se att det inte bara är storrullar som ”Star Wars” i den listan). En okej film, men betydligt bättre än:

”Excessive Force II: Force On Force” som är en krystat betitlad C-rulle i vilken Harley, en ex-elitsoldat som blivit deckare, letar efter hennes gamla lumpargäng som sköt henne i huvudet när hon inte ville vara med och tjäna blodspengar. Harley spelas av Stacie Randall som olikt Griffith ovan varken kan skådespela eller fajtas. Randall har ett antal härliga straight-to-video credits i bagaget: Ghoulies 4, Puppet Master 4 och Trancers 4 + 5 för att nämna några. Inte visar hon bapparna heller så poängen att se den här filmen är lika med noll.

Final Destination 5 av J

När ett gäng kontorsnissar på företaget Presage är på väg till en kurs på två dagar får en av dem, Sam (Nicholas D’Agosto), en syn där hängbron de är på väg över kommer att kollapsa. Tillsammans med några få kollegor går han ur bussen och börjar springa mot fast mark – för att sekundrarna senare bevittna hur hela hängbron kollapsar.

De överlevande fortsätter sina liv, men blir kort efter olyckan varse om att de kanske inte var menade att överleva då de en efter en börjar gå sina öden till mötes…

Final Destination 5 är en klar förbättring sedan den usla fjärde installationen i serien – vilket iofs inte säger så mycket egentligen. Skådespelarinsatserna är standard och har man sett de tidigare filmerna så kan man räkna ut på ungefär fem sekunder vilka som ska dö – och i vilken ordning det blir. Typ. Men till skillnad från de tidigare filmerna så har största krutet lagts på spänningen INFÖR dödsscenerna istället för själva dödsscenerna, som i slutändan blir mest tråkiga och ofyndiga i jämförelse med flera av de tidigare filmernas. Effektmässigt ser det bra ut, men det hade troligtvis blivit en bättre känsla att se filmen med ett par 3D-brillor i nyllet än utan.

Final Destination 5 är inte så jävla dålig som alla säger att den är. Det är en helt klart godkänd popcorn-rulle som rullar förbi utan några större problem, även om den är otroligt förutsägbar och jäkligt klyschig på sina ställen… bortsett ifrån slutet som fick, iaf mig, att lyfta på ögonbrynen rätt högt. Klart godkänd film.

Läs gärna H’s recension av filmen också.

Platoon av J

Chris Taylor (Charlie Sheen) är en ung och naiv amerikan som hoppar av college och går frivilligt med i armén för att kriga i Vietnam. Han märker dock snabbt efter sitt anländande till Vietnam att hans närvaro är ovesäntlig och att han klassas som mindre värd av de övriga soldaterna, då han inte slagits lika länge som de andra och känt effekterna av kriget.

Chris får två stycken officerare; den sure och oförstörbare Stab-Sergeant Robert Barnes (Tom Berenger) och den lite mer lugne och samarbetsvillige Sergeant Elias Grodin (Willem Dafoe). Men efter en händelse i en by dras ett streck mellan de två officerarna och två läger bildas i plutonen, där vardera läger går efter vardera ledare. Allt eftersom att kriget fortsätter håller Chris på att knäckas psykiskt och samtidigt som han kämpar med att överleva inser han att han står inför två strider; konflikten med fienden och konflikten mellan männen i hans pluton.

Ibland när jag ser en film på nytt efter att inte ha sett den på bra många år så börjar jag fundera varför jag inte sett om filmen tidigare för. Platoon – eller Plutonen som den hette i Sverige när den kom – är just en sådan film. Jag såg den för bra många år sedan (över 10 år iaf) som barn och det lilla jag minns var något om att jag tyckte att den var seg.. eller iaf någonting åt det hållet.

Nu när jag sett om den som vuxen så tycker jag att det är en suverän krigsfilm med vissa drag av drama inblandat lite här och där. Filmen är suveränt spelad med många riktigt bra namn i hyfsat unga åldrar (de flesta av dem iaf); Charlie Sheen, Willem Dafoe, Tom Berenger, Tony Todd, Kevin Dillon, Keith David, John C. McGinley, Forest Whitaker och Johnny Depp. Krigssekvenserna är välgjorda och det smäller och skjuts om vartannat större delen av dessa, vilket tillför spänning det hela – vissa karaktärer vill man helt enkelt inte ska dö.

Nä, men… för att avrunda den här recensionen på Platoon (som jag misstänker varenda jävel redan har sett egentligen) så tycker jag att de som gillar krigsfilmer – eller pang pang filmer överlag – bör slänga ett getöga på den här filmen. Rekommenderas.

Hatchet II av J

Spoilervarning. Marybeth (nu spelad av Danielle Harris) lyckas, som den enda överlevande, ta sig ifrån träsket där anden av den missbildade Victor Crowley (Kane Hodder) härjar. Hon söker upp Pastor Zombie (Tony Todd), en fifflare som utger sig för att pyssla med voodoo, som berättar vad han vet om Victor Crowley och hans bakgrund – och vilka kopplingar Marybeth’s familj har till honom.

Marybeth gör en deal med Zombie och tillsammans med ett gäng skjutglada jägare och Marybeth’s farbror, Bob (Tom Holland), beger de sig ut i Crowley’s träsk för att hitta Marybeth’s far och bror och ta hem deras kroppar. Zombie har emellertid någonting annat i kikaren, vilket de andra snart blir varse om…

Hatchet II tar alltså vid precis där Hatchet (recenserad här) slutade med sitt tvära slut och fortsätter, likt [REC]-filmerna, storyn. Skådisarna är väl rätt hyfsade och Harris gör (otroligt nog) ett hyfsat bra jobb som Marybeth.. även om jag saknar, eeh… vad hon nu hette ifrån första filmen. Hodder och Todd gör top-notch prestationer som vanligt – och är man uppmärksam och kan något om slasherfilm kan man snappa upp ett litet skämt jämtemot Friday The 13th filmerna, där Hodder spelade Jason Voorhees i del 7 till 10. Effekterna är ungefär som i den första filmen; grisiga, blodiga, stänkiga och slafsiga. Gillar man den första filmen enbart för dess effekter lär man då älska den här uppföljaren.

Filmen är, så klart, ganska förutsägbar och några direkta överaskningar dyker inte upp. Storymässigt kunde filmen kanske ha kunnat varit lite bättre.. fast.. vem fan bryr sig när man får se Kane Hodder slakta folk på så brutala sätt det bara går…? Ett plus i storyn är dock att vi får en lite mer detaljerad bakgrund om Victor Crowley och vissa lösa trådar som fanns i ettan knyts ihop på ett ganska snyggt sätt. Filmen brister dock på humorbiten och skämten är inte alls lika skojiga som den första filmens, även om den försöker sig på några garv. Visserligen garvar jag till här och där, men.. njae.. den första filmens lättsamt svarta humor hängde inte riktigt med till den här uppföljaren, helt enkelt.

Hatchet II är inte riktigt lika bra som Hatchet, men är fortfarande en schysst slasherrulle som blåser förbi ganska snabbt och utan några större problem. Har man sett den första filmen och vill ha en fortsättning på storyn, eller bara funderar vad i helvete som egentligen inträffade efter slutet, så tycker jag att man definitivt ska ta sig en kik på den här rullen – även om den som sagt inte är riktigt lika bra som sin föregångare. Rekommenderas hur som haver.

Murder-Set-Pieces av J

Den tyske fotografen (Sven Garrett) som vi får följa i den här filmen har, utöver sitt yrke som modefotograf, en alldeles speciell hobby vid sidan av som han roar sig med om nätterna; att våldta, tortera och mörda kvinnor.

Filmen i sig är sisådär. Den börjar rätt hyfsat men allt eftersom bryter den ned sig själv till en osammanhängande smörja som till större delen går ut på att se Garrett springa runt och ha psykotiska utbrott medans han slaktar nakna brudar. Skådespelarnivån ligger mitt emellan och känns bitvis hyfsat stel, men då och då dyker ett välkänt ansikte upp, varpå man vaknar till i 5 minuter till. Vi ser bland annat Tony Todd, Gunnar Hansen och Cerina Vincent bland dessa ansikten som vi sett i andra produktioner som dyker upp i typ 3 minuter vardera filmen igenom. Vi ser även dynghögen Fred Vogel (tönten som tröck ur sig August Underground filmerna), som också medverkade i special effekts teamet för den här filmen. Effekt- och make-up mässigt ser det hela ganska bra ut och det sparas på varken eller. Filmens soundtrack är riktigt schysst dock och det är sån där musik jag går igång rätt bra på. Awesomesauce.

Nåja. Även om filmen inte är så där värst så har den ändå en ganska intressant release-bakgrund. Vid sin release visades den på utvalda biografer med en NC-17 åldersgräns och visades också som en double feature tillsammans med David DeFalco’s Chaos. Murder-Set-Pieces blev uppköpt av Lionsgate, som i sin tur släppte filmen med åldersgränsen R på DVD. I jämförelse med bio versionen och DVD versionen av filmen blev filmen nedklippt med hela 22 (!) minuter. De flesta klippen i filmen gjordes för att få ner åldersgränsen till R och scener där intensivt sexuellt våld och tortyr inträffade strök med. Vissa scener valde regissören, Nick Palumbo, att ta bort själv som han egentligen hade avsikt att ta bort redan innan bioreleasen av filmen, men som han aldrig fick en chans till att göra. Murder-Set-Pieces blev släppt av Universal Pictures i Spanien, The Weinstein Company i Sverige, 20th Century Fox i Frankrike och Anchor Bay Entertainment i Ryssland. Senare släpptes även en director’s cut version av filmen. Director’s cut versionen (som jag har sett) har en speltid på 91 minuter, medans R releasen av filmen endast har 83 minuter speltid. Bio versionen var emellertid längst med 105 minuter speltid.

Filmen var även planerad för en release i UK och skickades till British Board of Film Classification (BBFC), som i sin tur nekade att ge filmen en 18 års åldersgräns och förbjöd filmen att bli släppt i UK. BBFC’s anledning till att förbjuda filmen var tack vare dess sexuella våld och att filmen potentiellt bröt mot UK’s obscenitet lagar. Vilka kärringar…

Nåväl. Om man har fetischer för att plåga sig igenom halvtröga och osammanhängande smörjor med mycket tuttar och ultravåld så – go for it. Om inte så skippa och se någonting annat. Det tänker då jag göra iaf.

Hatchet av J

Oldschool skräck med Robert ’Freddy Krueger’ Englund, Kane ’Jason Voorhees’ Hodder och Tony ’Candyman’ Todd i samma film!

Ben och några av hans vänner, bland annat Markus, har stuckit till Mardi Gras för att supa, knulla runt och ha det kul tillsammans för att Ben ska slippa tänka på sin f.d flickvän som gjorde slut efter 8 års förhållande. Ben orkar inte med festandet och bestämmer sig för att sticka iväg på en guidad tur i träsken inte allt för långt därifrån. Markus hänger på för att Ben ska slippa vara ensam. Gruppen med människor som är med på den guidade turen åker ut i träsket som sägs vara hemsökt av Victor Crowley.

Victor Crowley var en missbildad pojke som bodde med sin far ute i träsket. En Halloween-natt när Victor hade vuxit upp dök det upp ett par ungdomar som försökte driva ut honom ur stugan för att få sig en skymt av honom.. men det hela slutar olyckligt och stugan börjar brinna. Victors far dyker upp och försöker slå in dörren med en yxa, men Victor trycker sig mot dörren och får yxan rakt i ansiktet och dör kort efter av sina skador. Victors far blir eremit efter händelsen och dör tio år senare av ett brustet hjärta. Efter Victors fars bortgång började folk försvinna i träsket.. och det sägs att man kan höra Victor ropa efter sin far på nätterna.

Stämmer myten om Victor Crowley? Eller är det bara skrock? Gruppen får ganska snart klart för sig vad som är skrock.. och vad som är verklighet.

Först och främst kan jag säga att jag gillade den här filmen. Den var rå, den var rolig och den hade det där lilla extra. Det andra jag vill ha sagt är att jag tycker det är synd att Robert fick på pälsen, waaaay too fast och att Tony bara skymtade förbi lite snabbt var också synd.. jag hade velat se betydligt mer av dem. Kane Hodder är dock i högform i den här filmen och en fråga som dök upp i mitt huvud var; Är detta vår tids Friday The 13th?

Frågan dök upp tack vare att Hodder spelade ju nämligen Jason Voorhees i flertalet av Friday-filmerna. Jason är ju missbildad, precis som Victor. Friday-filmerna är riktigt råa, det är Hatchet också. Dessutom är det på gång en uppföljare till den här filmen också.

Jag kommer givetvis även se Hatchet 2, när den släpps. Att jag inte sett den här filmen förens nu borde jag skämmas över.. vilket jag visserligen gör.

När Scream kom menade alla recensenter på att den filmen skrämde skiten ur tittarna samtidigt som den framkallade skratt. Jag kan säga att jag blev inte skrämd en enda gång under första gången jag såg Scream.. skrattade gjorde jag inte heller. Hatchet däremot är the real deal. Jag gapskrattade hur mycket som helst och tyckte skämten var helt sannslösa, samtidigt som jag ryckte till en och annan gång.

Ja.. kort sagt; bra effekter, bra skådespelare och en fin och påtryckande story som gav en lagom längd på ca 80 minuter.

Rekommenderas!

http://www.imdb.com/title/tt0422401/

Wishmaster av J

Första filmen i en serie av fyra.

Efter en olycka nere vid hamnen där en man blir krossad av en staty (spelad av Ted Raimi) hittar en av hamnarbetarna en röd rubin som han senare lämnar in på en pantbank. Rubinen visar sig innehålla en ond ande, en Djinn.

Pantbanksägaren lämnar in stenen på ett ställe där dom kollar värdet på ädelstenar etc. En av dom anställda åtar sig att kolla stenen och lämnar den till en vän som ska kolla upp den, vilket resulterar i att Djinnen släpps lös.

Djinnen uppfyller önskningar åt människor, mot deras själar…och Djinnen behöver 1000, så han börjar sakta men säkert arbeta sig framåt. När Djinnen uppfyllt 1000 önskningar och fått 1000 själar måste han uppfylla 3 önskningar åt den som var ansvarig till att han kom lös, dvs kvinnan som åtog sig att kolla upp värdet på stenen.

Den här filmen är riktig hygglig och innehåller en del riktigt slaskiga scener, samt en del svart humor som man kan sitta och småskratta åt. Att flera välkända skräckfilmsskådisar är med är också rätt skoj och att samtliga får på pälsen är nästan ännu roligare.

Kane Hodder (aka Jason Voorhees eh?) får veta hur det känns när någon, bokstavligt talat, ”går igenom en”, Robert Englund får veta hur en bläckfisk känner sig och sist, men inte minst, Ted Raimi får veta hur köttfärs blir framtaget på ett ganska maskulint sätt.

Effekterna är riktigt bra i den här filmen och är riktigt påkostade, även om det här är i grund och botten en B-film.

Öhm, vet inte riktigt vad jag ska skriva mer om den här filmen. Det är en hygglig skräckfilm som faller nog dom flesta i smaken som gillar skräck.

Mycket nöje.

http://www.imdb.com/title/tt0120524/