Helt Perfekt Glob

Mother’s Day (2010) av J

Efter att ett bankrån har gått käpp rätt åt skogen beger sig de tre bröderna Ike (Patrick John Flueger), Addley (Warren Kole) och Johnny (Matt O’Leary) till deras barndomshem i förhoppning att kunna söka skydd hos sin mor samtidigt som en orkan håller på att driva in över staden. Men väl där upptäcker de att deras mor har blivit vräkt från fastigheten och att huset numer ägs av paret Beth (Jaime King) och Daniel (Frank Grillo), som har en grupp vänner över för festligheter i deras orkanbunker under huset. Bröderna bestämmer sig för att ta gruppen som gisslan allt medan de försöker att komma på ett sätt att ta sig ut ur landet och när Mor (Rebecca De Mornay) slutligen kommit hem igen, väntar en blodig och sadistisk natt av terror.

Mother’s Day remaken från 2010 är ett bevis på att remakes faktiskt kan vara bra, även om den här filmen hade kunnat stå helt på sina egna ben utan att ha några som helst kopplingar till originalfilmen från 1980. Medan originalfilmen från 1980 är en backwoods-slasher är dess remake från 2010 en regelrätt home invasion film och likheterna mellan de två filmerna är ganska minimala, så när som på några enstaka referenser här och där. Hur som helst så är filmen som sagt bra. Det rör hela tiden på sig, filmen är välspelad (Rebecca De Mornay är i synnerhet fantastisk som Mor) och det märks att det fanns en betydligt fläskigare budget bakom filmen mot vad de hade när de gjorde originalet. Något jag gillar med den här remaken också är att den har en betydligt mörkare ton och atmosfär mot vad originalet hade,

I regisstolen satt Darren Lynn Bousman, som även regisserade Saw II, Saw III och Saw IV och som också hade ett finger med i antologifilmen Tales Of Halloween. Charles Kaufman (originalets regissör) och hans bror Lloyd Kaufman (en av grundarna till filmbolaget Troma) medverkade som producenter här och dyker även upp i varsin liten cameo. Jaime King såg vi i Sin City filmerna, My Bloody Valentine remaken och Silent Night från 2012 medan Frank Grillo medverkade i bland annat The Purge: Anarchy och The Purge: Election Year, men också i Captain America: The Winter Soldier, Captain America: Civil War och Avengers: Endgame. Rebecca De Mornay minns jag bäst från The Hand That Rocks The Cradle från 1992.

Jag kommer högst troligen att se om den här filmen fler gånger, så jag ger Mother’s Day remaken en tumme upp och en rekommendation.

Mother’s Day av J

De tre vännerna Abbey (Nancy Hendrickson), Jackie (Deborah Luce) och Trina (Tiana Pierce) har varit vänner sedan de gick i skolan men har sett till att hålla kontakten med varandra efter att de tog examen. Varje år träffas de för att hitta på någonting kul tillsammans och i år ska de bege sig ut i skogen för att campa – vilket kommer visa sig bli ett ödesdigert misstag. De tre vännerna blir under sin vistelse i skogen kidnappade av de två bröderna Ike (Frederick Coffin) och Addley (Michael McCleery) och blir medtagna till brödernas hus, där Mamma (Beatrice Pons) väntar…

Jag minns inte när jag hörde talas om Mother’s Day för första gången, men det kan ha varit någon gång under tonåren då jag införskaffade mig en hel bunt med Troma filmer på VHS. Likt alla andra VHS-releaser var det så klart trailers före själva filmen och det skulle inte förvåna mig ett dugg om trailern för Mother’s Day var med på någon av de kassetterna då det alltid följde med tre till fyra trailers för andra Troma releaser på varje kassett. I alla fall så har jag alltså nu slutligen beskådat Mother’s Day och den visade sig inte alls vara så som jag trodde att den skulle vara.

Jag hade fått för mig att Mother’s Day skulle vara en supercheesig, bonkers och ultra-trashig inbreed- och backwoods-slasher och visst är den väl det till en viss del, men inte alls på den nivån jag trodde att den skulle ligga på. Filmen visade sig också vara hyfsat välspelad och faktiskt väldigt välgjord med tanke på den knapra budget Charles Kaufman (Troma’s Lloyd Kaufman’s bror) och hans team hade för att göra den. Hur som helst så tyckte jag att filmen till en början var sådär; jag var inte nämnvärt imponerad, men allt eftersom filmen fortlöpte föll den mig bara mer och mer i smaken och när så sluttexten började rulla hade min åsikt vänt. Filmen har sina cheesiga stunder och är fullkomligen bonkers, men den lyckas ändå med konststycket att inte slå skämten över huvudet på tittaren samtidigt som den är genuint spännande till och från.

Jag kommer högst troligen att återkomma till den här filmen fler gånger i framtiden. Mother’s Day får en tumme upp från mig och en rekommendation.

Return To Nuke ’Em High Volume 1 av J

Efter att en läcka inträffade vid det lokala kärnkraftverket började eleverna på Tromaville High, som låg bara någon kilometer ifrån kärnkraftverket, i den lilla staden Tromaville, New Jersey, att muteras. Det hela resulterade snart i en total ödeläggelse av både skolan och kärnkraftverket.

Platsen där kärnkraftverket stod städades upp något så när och istället byggdes det där en fabrik av den organiska matkedjan Tromorganic Foodstuffs Conglomerate, för att förse den nu mer återuppbyggda skolan Tromaville High med lunchmat. Dessvärre har det slunkit med radioaktivt avfall som inte städats undan ordentligt med i lunchmaten vilket snart resulterar i att skolans bögmusikband muteras till det hänsynslösa ligistgänget The Cretins, som i sin tur börjar att terrorisera skolan. Det är nu upp till ungdomarna Chrissy (Asta Paredes) och Lauren (Catherine Corcoran) att slå tillbaka mot The Cretins och rädda skolan från en total undergång.

Även om Return To Nuke ’Em High Volume 1 är den fjärde filmen i serien av Class Of Nuke ’Em High filmerna så skippar den likt The Toxic Avenger IV de två föregående uppföljarna och fungerar som en direkt uppföljare till den första filmen, men är samtidigt på sätt och vis en remake av den första. Det lustiga med filmen är att redan år 2000 var det snack om att en fjärde film i serien skulle göras men av någon anledning skrotades projektet strax efter tillkännagivandet. Vi fick vänta hela tretton år till innan vi äntligen fick återse Tromaville High och galenskaperna som utspelar sig där… och de lyckades.

Return To Nuke ’Em High Volume 1 får film nummer två och tre att blekna bort i minnet och levererar snusk, våld, äckel och många, många rejäla gapflabb i sann Troma-anda. Filmen är så klart B rakt igenom och emellanåt ser effekterna skrattretande ut, men det är samtidigt det som är charmen med den. Om jag inte misstog mig helt heller har de snott en scen från The Toxic Avenger och lagt in där en bil voltar och sedan exploderar, vilket är en scen som har återanvänts i flera andra Troma-filmer.

Egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga här; hela filmen skriker Troma med stora bokstäver och har man sett filmer från dem tidigare vet man exakt vad man har att vänta även här. Jag, som är ett stort fan av många Troma filmer, föll pladask och kommer nu ivrigt att invänta Volume 2 då den här filmen, tyvärr, slutar med en något bisarr cliffhanger. Hur som helst; en klar rekommendation till Troma fans där ute.

Läs gärna mina recensioner av de tre första filmerna också. Ni finner dem här, här och här.

Les mémés cannibales (aka Rabid Grannies) av J

Det är dags för kalas! Två äldre och rika damer bjuder in deras giriga släktingar och deras anhöriga till sitt delade födelsedagskalas för att äta mat och tårta. Dessvärre har även det svarta fåret i släkten bestämt sig för att göra en snabb visit hos de två damerna och lämnar efter sig ett paket till dem. Under middagen öppnar de två damerna paketet, som till synes bara innehåller en välsnidad låda – men som innehåller någonting…

Strax efter att de öppnat paketet och lådan inträffar någonting; de två snälla och rara damerna förvandlas till två blodtörstiga, rabiata och kannibalistiska kärringar ifrån helvetet! Den trevliga födelsedagsfesten förvandlas väldigt snabbt till en kamp på liv och död för gästerna. Vem kommer överleva natten? Och vad kommer det vara kvar av dem?

Les mémés cannibales – eller Rabid Grannies – är en fin liten fransk/belgisk/nederländsk produktion ifrån 1988 som kan liknas vid Dèmoni (Demons) on crack. Transformationssekvensen påminner om den i Dèmoni och istället för biobesökare får vi här två gamla kärringar som går ett liknande öde till mötes som biobesökarna i Dèmoni. Fast.. förväntar man sig en storslagen, påkostad och välgjord film får man nog leta vidare.

Effekterna i filmen är fruktansvärt lågbudget och makeupen ser inte så värst ut, men det tillför även till den komiska aspekten med filmen. Skådespelarnas agerande är stelt och träaktigt, samtidigt som dubbningen är horribel emellanåt. Filmen spelades in med franska skådespelare som försökte tala engelska (vilket syns), men blev sedan överdubbat av engelsktalande skådespelare som fick lov att följa de ganska underliga läpprörelserna aktörerna har. Den komiska delen i filmen är helt okej hur som helst. Några gapskratt förekommer, men det är inte så att man sitter dubbelvikt och kvider av garv direkt.

Det som är bra med filmen är att den är så.. så.. morbid (ja, bara det gör filmen sevärd). Hela idéen om två besatta gamla kärringar som löper amok är rent av skrattretande och.. ja.. det är helt enkelt en film man ska ta med en nypa salt och inte ta på så stort allvar.

Så, fram med chipsen, läsken och bästa TV-fotöljen om du är en lågbudgetfilmstittare – annars undvik. Rekommenderas till den förstnämnda gruppen iaf.

Hellblock 13 av J

Med ett par timmar kvar till verkställan av sin dödsdom berättar seriemördaren Tara (Debbie Rochon) tre skräckberättelser för sin kommande avrättare (Gunnar Hansen), baserade på ”rösterna” som tvingat henne att skriva dem under åren hon suttit i dödscellen.

I ”Watery Grave” blir en ung mamma hemsökt av hemska drömmar om hennes två försvunna barn – som tros ha drunknat i den närliggande sjön. I ”White Trash Love Story” bestämmer sig en trailer-trash fru att ge igen på sin misshandlande make igenom att använda häxeri, vilket inte riktigt går som planerat. I ”Big Rhonda” genomför ett kriminellt motorcykelgäng en blodritual tillsammans med deras nyaste medlem för en sedan länge död medlem – Rhonda (J.J. North). Men bikergänget ser inte vad deras nyaste tillskott egentligen är, men det gör Rhonda…

Det var ett tag sen jag såg Hellblock 13 och vad jag kunde minnas så var den riktigt bra – och yeah, det är den. Effekterna är rätt sisådär, de varierar lite i kvalité så att säga. Emellanåt ser de förvånansvärt bra ut, för att i nästa stund se väldigt plastiga ut (exempelvis avhuggna huvuden). Skådisarna är även dem förvånansvärt bra (bortse så klart ifrån Hansen, han är alltid awesome) -till större delen iaf.

Berättelserna i filmen varierar även dem i kvalité. Watery Grave har en småkuslig stämning över sig och passar perfekt som första storyn. White Trash Love Story är även den riktigt bra, men byter stil på filmen något. Big Rhonda är filmens svarta får och det hela blir ganska utdraget tills slutet av berättelsen som (i min mening) är awesome.. men berättelsen i helhet är mest seg.

Gillar man filmer med kortare skräckberättelser så tycker jag att Hellblock 13 är ett utmärkt val – åtminstone om man ska se till det stora hela. Rekommenderas.

Terror Firmer av J

Den blinde lågbudget regissören Larry Benjamin (Lloyd Kaufman) har det inte lätt under inspelningen av sin senaste film, Terror Firmer. Som om det inte vore nog med problem att hans team är en bunt kåta, korkade och uppkäftiga idioter som enbart orsakar kaos på inspelningen, det springer dessutom runt en blodtörstig galning på inspelningsplatsen och dödar folk på de mest groteska och våldsamma sätt som kan tänkas. Vem är den mystiske mördaren? Och vad är dennes motiv? Och vad kommer det bli kvar av filmteamet?

Jag såg den här fina Troma filmen året efter den släpptes och älskade den. Ett par år senare (typ 3, 4 år eller så) köpte jag hem den på VHS och kikade på den på nytt och älskade den fortfarande. Nu, 13 år efter dess release och 12 år efter min första titt på den, kan jag säga att jag tycker den är fortfarande lika awesome som första gången jag såg den.

Många gapskratt, en hel del äckel, gore och blod och mycket lättklädd hud erbjuds i Terror Firmer och gillar man Troma-produktioner överlag är det här ett måste. Gillar man inte Troma-produktioner är det nog bäst att man håller sig ifrån den här filmen, den är (som med Poultrygeist: Night Of The Chicken Dead) ett bra exempel på när Troma är som bäst; blodigt, våldsamt, humoristiskt och en rejäl B-filmsproduktion over all.

Avrundningen blir; rekommenderas till goresugna tittare, ni andra kan se någonting annat. Så det så.

Redneck Zombies av J

Efter att nästan ha kört av vägen mitt ute i ingenstans lyckas en militär tappa en tunna med radioaktiva ämnen – som tas i beslag av ett gäng urblåsta bonnläppar. I tron om att tunnan innehåller hembränt kör de ut burkar till de närliggande hushållena för försäljning och dricker sedan av sörjan själva – varpå de förvandlas till blodtörstiga zombies.

Samtidigt vandrar en grupp stadsbor runt i de närliggande skogarna för en skön och avkopplande campingtur med sprit och marijuana. Dessvärre stöter de så klart på bonnläpparna som druckit av den radioaktiva sörjan och den sköna och avkopplande helgen förvandlas till en kamp på liv och död.

Om man har sett Redneck Zombies så vet man vad det är för typ av film. Har man inte sett filmen så borde man kunna räkna ut vad det är för typ av film bara genom att läsa titeln. Det är ultra lågbudget splatter ifrån slutet av 80-talet som lämnar en unken avsmak av usel skitfilm kvar i tankarna ett bra tag efter att man sett filmen.

Skådespelarinsatserna existerar inte. Effekterna får Bad Taste att likna någonting som borde ha fått en Oscar för bästa effekter. Storyn är så klart ett skämt och bör inte tas på allvar någonstans. Filmens gore-del är ganska hög en bit in i filmen och humorn är, faktiskt, ganska skojig bitvis (filmen framkallar faktiskt ett par rejäla gapskratt ärligt talat).

Redneck Zombies är ingenting man bör eller ska se, det är egentligen någonting man borde hålla sig långt ifrån såvida man inte är en entusiast av blodiga ultra lågbudget filmer – som jag ibland kan känna att jag är. Hrm. Den är helt enkelt så dålig så att den faktiskt blir ”bra”. Nåja. Jag avslutar iaf med en konversation ur filmen som får mig att garva rätt gott:

– Vart ska du?
– Jag ska gå och fiska.
– Har du mask?
– Ja, men jag ska gå ändå.

Chrome Hearts (aka Chopper Chicks In Zombie Town) av J

Bikergänget Cycle Sluts, ledda av flatan Rox (Catherine Carlen), rullar in i den lilla ökenhålan Zariah för att tanka, ta sig ett par järn och få sig ett skjut eller två innan de ska vidare. Det dröjer emellertid inte länge förrän de får lokalbefolkningen emot sig och som om det inte vore nog har den galne vetenskapsmannen Ralph Willum (Don Calfa) haft för sig experiment på de döda, vilket har förvandlat dem till zombies – för att sedan använda dem att hämta ut radioaktiva och värdefulla ämnen ur gruvan åt honom. Dessvärre lyckas zombierna ta sig ut ur gruvan och det verkar som att Cycle Sluts är Zariah’s enda hopp…

Den här filmen är vad man kan vänta sig av en Troma release från sent 80-tal; sunkiga effekter, halvtaskigt skådespeleri, en del cheesiga skämt, småtöntig dialog då fruntimmrena i filmen försöker verka stenhårda och en stank av B-film över hela produktionen. Händelseförloppet i filmen är sisådär – det tar ett tag innan det händer något och när det väl börjar hända något så är det inte fruktansvärt intressant heller.

De som agerar zombies ser inte speciellt övertygande ut (varken makeup mässigt eller deras agerande) och ser mer ut som en bunt fyllskallar efter en hård fredagkväll än något annat. Tjejerna som spelar bikers är väl rätt hyfsade, men det hela blir bara ytterst cheesigt när de försöker agera stenhårda bikerbrudar. Den mest sevärda (vad jag tycker iaf) är Calfa – även om hans karaktär ska vara filmens bad guy så är han så goofball och fular mest runt (hans ansiktsuttryck emellanåt är helt oslagbart komiskt). En till sak som bör nämnas med den här filmen är att Billy Bob Thornton (ni vet han i Bandits och Bad Santa?) hade en tidig roll i den här filmen – även om den var rätt liten.

Effekterna är som sagt sunkiga och ser allt för ofta plastiga ut. Blodet ser väldigt vattnigt ut och är inte övertygande någonstans – fast detta bidrar lite till den komiska aspekten med filmen också. Makeupen ser (som jag nämnde här ovanför) inte övertygande ut överhuvudtaget och personligen tycker jag att ”zombierna” ser väldigt tama ut. Det är dessutom lite intressant att samma zombie dör runt 4 – 5 gånger under filmens gång (ungefär som i House Of The Dead) – hur nu detta kan inträffa.

Mja. Jag sätter punkt där. Chrome Hearts (eller Chopper Chicks In Zombie Town som den troligtvis är mest känd som) är inte direkt en bra film, men den har ett par ljuspunkter (t ex Calfa) här och där – men det är absolut inte en film man måste se, även om man är en zombiefilmstittare.

Blood Hook av J

När han var en liten grabb blev Peter van Clease (Mark Jacobs) vittne till hur hans farfar blev neddragen under mystiska omständigheter i sjön intill deras stuga när han fiskade – men han kom aldrig upp till ytan igen. 17 år senare återvänder Peter tillsammans med några vänner för att medverka i den årliga ”Muskie Madness” fisketävlingen, där den som fiskar upp den största firren vinner ett pris bestående av femtusen dollar.

Kort efter deras ankomst börjar dock folk att försvinna och tomma båtar hittas flytande ute i sjön med blodspår i sig. Peter är övertygad om att vad som än tog hans farfar är tillbaka för att hämta mer…

Blood Hook – eller Muskie Madness som den faktiskt hette innan Troma köpte upp den för att distributera den (de ändrade helt enkelt titeln då de trodde att folk inte skulle begripa vad en ”muskie” – dvs gädda – var) – är en hyfsad 80-tals slasher som till en början är ganska sevärd, men som dalar lite allt eftersom filmen rullar på. Vi får bland annat veta vem som är mördaren allt för tidigt vilket också gör att en stor del av andra halvan mest blir en massa dötid där de bara snackar om hur de ska hämnas på denne. Det är dessutom superlätt att lista ut vem som är mördaren innan man får veta vem det är, bara man är lite uppmärksam av sig och har sett en och annan slasher i sina dagar.

Effekterna är även de hyfsade. Blodet ser ganska realistiskt ut, men exempelvis ett par lik som syns till emot slutet av filmen ser väldigt, väldigt plastiga ut och får en att gapskratta mer än att flämta av rädsla. Skådisarna är inte så värst.. de flesta har inte ens fått någon roll i någon annan film än den här (vilket bör säga en del om dem). Storyn är faktiskt ganska intressant och originell (jag tror inte jag har sett någon annan slasher med fisketema förr, vad jag kan komma på iaf), men framförandet (skådisarna och det allt för tidiga avslöjandet av mördaren) gör att filmen får ett rejält handikapp och det slutar med att filmen mest blir en i mängden av alla halvsunkiga 80-tals slashers som finns.

Blood Hook – eller Muskie Madness – är inte ett direkt bottennapp (insert gapskratt), men det är inte heller en film man ser om flera gånger heller. Okej rulle även om den har sina brister. Nästa.

Surf Nazis Must Die av J

I en nära framtid har samhället gått åt helvete och olika gäng krigar om stränderna och terroriserar civilbefolkningen. Ett av gängen, Surf Nazis, är ett av de mest välkända och brutala gäng som härjar på stränderna och tvekar inte att ställa till med sattyg när de får chansen.

Efter att Leroy (Robert Harden) – en svart ung man – stoppat en Surf Nazi-medlem från att sno en väska ifrån en gammal dam blir han ihjälslagen av andra Surf Nazi-medlemmar… BIG mistake. Leroy’s mor, Eleanor (Gail Neely), får snart nys om vilka som ligger bakom sin sons död och börjar sakta men säkert att planera sin hämnd mot dem, samtidigt som ett krig mellan Surf Nazis och de andra gängen utbryter…

Postapokalyptisk actionfilm från 80-talet, releasat av Troma? Det kan väl inte bli bättre? Johorå, det kan det visst det. Surf Nazis Must Die är en av de sämsta lågbudget actionrullarna ifrån 80-talet utan tvekan. Storyn är visserligen simpel och bäddad för att visa en massa onödigt övervåld som skulle få vilken moralkärring som helst att sätta morgonkaffet i halsen, men det hela är så trögt och tråkigt framfört att filmen blir bara en stor snarkning istället för den stenhårda action som man faktiskt kan inbilla sig ska inträffa.

Istället för stenhård och överdriven action får vi istället en massa skittråkiga scener där skådisarna (som för övrigt gör hyfsade insatser, åtminstone om man ska se till vad det här är för typ av produktion) surfar. Speciellt mycket dialog förekommer inte heller, vilket gör det hela nästan ännu trögare. Actiondelarna dyker faktiskt inte upp förrän mot slutet av filmen och risken är ju faktiskt ganska stor att man har somnat när de dyker upp, tyvärr.

Nä. Surf Nazis Must Die är en riktig skitfilm och är verkligen ett bottennapp – till och med för Troma. Skippa och se något annan av deras släpp istället.. om det nu inte handlar om att somna snabbt.