Helt Perfekt Glob

Ash vs Evil Dead – Season 2 & 3 av J

Varför jag inte såg säsong två (och tre för den delen) av Ash vs Evil Dead redan när den gick vet jag inte riktigt då jag älskade den första säsongen, men jag har nu äntligen tagit mig igenom den – och säsong tre. Om du inte har sett serien överhuvudtaget rekommenderar jag att du sätter dig och gör det innan du läser vidare då det kommer förekomma spoilers. Du har blivit varnad.

Ash (Bruce Campbell) lever livet i Jacksonville tillsammans med Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) efter att ha lämnat över Necronomicon till Ruby (Lucy Lawless) – Necronomicon’s författare. Deras vistelse i Jacksonville blir emellertid abrupt avbruten då trion blir attackerade av deadites varpå de beger sig till Ash’s hemstad, Elk Grove. Ash är övertygad om att det är där Ruby befinner sig och det visar sig snart att han hade rätt. Trion hittar en skadad Ruby i stadens krematorium som förklarar för dem att hennes barn har förrått henne, att hon har tappat kontrollen över dem och att hon behöver deras hjälp för att skicka tillbaka dem till Helvetet – vilket kommer bli allt annat än enkelt.

Den andra säsongen av Ash vs Evil Dead fortsatte att leverera. Serien var fortfarande sjukt underhållande, äcklig, rolig och blodig. Bruce var återigen i finfin form som Ash och de övriga som stod framför kameran var även de suveräna (speciellt Ted Raimi som gjorde en ganska stor och en mindre biroll här). Effekterna varierade – likt första säsongen – mellan praktiska och CGI, men såg överlag jävligt bra ut. Det finns inte så mycket mer att säga om säsong två egentligen, mer än att det är en underhållande säsong i sann Evil Dead anda. Så.. med det sagt, här kommer säsong tre;

Efter att ha räddat Elk Grove och gett Ondskan på käften öppnar Ash upp sin fars gamla järnaffär som en kombinerad järn- och sexshop medan Pablo öppnar upp en taco-vagn utanför, medan Kelly har gett sig iväg. Lugnet varar emellertid inte länge då Necronomicon återigen blir hittad och läst ur, varpå Ruby lyckas lägga vantarna på den. Samtidigt blir Ash kontaktad av Candace Barr (Katrina Hobbs), som påstår att hon gifte sig med Ash under en blöt och dimmig kväll för många år sedan – och att de har en dotter tillsammans, Brandy (Arielle Carver-O’Neill). Efter att ha insett att Ondskan är tillbaka laddar Ash knallpåken, tankar motorsågen och beger sig iväg med sitt gäng för att slå tillbaka Ondskan en gång för alla.

Precis som i de två tidigare säsongerna av Ash vs Evil Dead var alla skådespelare i finfin form (speciellt Bruce, givetvis) och effekterna såg givetvis också väldigt bra ut.. vilket antagligen inte kommer som någon större chock. Säsong tre av Ash vs Evil Dead var givetvis inte sämre än de två första säsongerna och ska jag vara helt ärlig tycker jag nog faktiskt att det här var den bästa av de tre – och den har även den coolaste Deaditen i hela franchisén; Cougie.

Säsong tre var blodig, slafsig, äcklig, rolig, spännande och på några ställen till och med smått creepy (i synnerhet det första avsnittet i säsongen). Det enda negativa med säsong tre, (som jag ser det i alla fall) är att det var den sista säsongen av Ash vs Evil Dead…

Det är å andra sidan så här man avslutar en serie och – förmodligen – en franchisé (med Bruce framför kameran i alla fall), även om jag tycker att teasern som kommer precis i slutet på sista episoden känns som ett stort långfinger till fansen då Starz la ner serien strax innan sista episoden släpptes. Även om folk har gjort namninsamlingar för att serien ska få en fjärde och en femte säsong har Bruce Campbell själv gått ut och sagt att han har lagt knallpåken och motorsågen på hyllan en gång för alla. Jag kan på sätt och vis förstå Bruce – karln är ju inte jätteung längre – men jag hade inte tackat nej till en fjärde.. och femte.. och sjätte.. säsong av serien.

Säsong tre är hur som helst ett bra avslut (bortsett från den där sista teasern, i mitt tycke) för både serien och Bruce medverkande framför kameran i franchisén. Gillar man Evil Dead filmerna lär man även gilla samtliga säsonger av serien. Hail to the king, baby. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av säsong 1 av Ash vs Evil Dead också.

Terminator: The Sarah Connor Chronicles – Season 1 & 2 av J

Året är 1999 och fyra år har gått sedan Sarah Connor (Lena Headey), hennes son John (Thomas Dekker) och T-800 Terminatorn från framtiden sprängde Cyberdyne i luften och förstörde all teknologi från framtiden som kunde ha använts för att skapa Skynet genom omvänd ingenjörskonst. De trodde de hade stoppat Domedagen – de hade fel.

Under uppropet på hans nya skola blir John attackerad av en T-888 och lyckas med nöd och näppe komma undan tack vare hjälpen från en ospecificerad Terminator som skickats tillbaka från år 2029 av John själv för att beskydda honom. Den nya Terminatorn förklarar för Sarah och John att Domedagen aldrig blev stoppad utan bara försenad tack vare deras handlingar. Trion bestämmer sig för att hoppa åtta år framåt i tiden till år 2007 för att en gång för alla stoppa mänsklighetens undergång.

Min första film för vuxna (underhållningsvåld alltså) jag såg var The Terminator när jag var sju eller åtta år och jag har sedan dess varit ett stort fan av både Terminator franchisén och Arnold Schwarzenegger. Jag tror dessutom det var där och då som mitt intresse för våldsfilm cementerades då jag sakta men säkert började att sluka mer och mer våldsfilm i både action och skräckgenren. När Terminator: The Sarah Connor Chronicles serien startade 2008 tittade jag aldrig på den då jag inte fann något som helst intresse av att titta på TV-serier, såvida jag inte fastnade framför någon episod som gick på TV just då. Nu, tio år efter dess premiär, har jag äntligen sett bägge säsongerna som kom av serien.

Det första jag vill säga om serien är att Fox (och de andra produktionsbolagen som ligger bakom serien) borde gå och dö i en brand någonstans då de helt enkelt avbröt serien efter säsong två, som i sin tur slutar på en cliffhanger för en tredje säsong. Man gör helt enkelt inte så. Anledningen till att de la ner serien var, som jag har förstått det, på grund av att ”tittarsiffrorna gick inte åt rätt håll”. Bullshit.

Det andra jag vill säga om serien är att den är jävligt bra. Den är actionpackad, spännande, välspelad och underhållande i stort sett rakt igenom – vilket gör att avsaknaden av en tredje säsong och ett ordentligt slut till serien bara blir ännu mer irriterande (även om jag var fullt medveten om att serien aldrig fick ett ordentligt slut). Det enda jag skulle kunna klaga på är väl effekterna som använts, vilka är överlag utdaterade CGI-effekter som ser ut som skit (vilket de troligtvis gjorde redan år 2008). Jag kan dock förbise det här då serien håller i övrigt en hög kvalité på i stort sett alla andra punkter.

Hur som helst, är man ett fan av Terminator franchisén och kan överse seriens brister tack vare dess ålder (och att det var en TV-produktion) samt dess abrupta slut tack vare den uteblivna tredje säsongen tycker jag att man absolut ska slå sig ner och titta på de trettioen avsnitten som finns av serien. Rekommenderas.

Läs gärna H’s recensioner av säsong 1 och säsong 2 också.

Scream: The TV Series – Season 1 & 2 av J

Med den tredje säsongen av den MTV-producerade slashersåpan Scream: The TV-series vid ytterdörren har jag äntligen fått ur tummen och sett de två första säsongerna. Serien är givetvis baserad på Wes Craven’s och Kevin Williamson’s slasherfilmer med samma titel. De bägge herrarna återvände till franchisén som exekutiv producent respektive manusförfattare, men innan första säsongen hann gå klart avled Wes Craven hastigt i hjärncancer. Hur som helst följer inte TV-serien sitt källmaterial mer än vad den behöver; vi blir presenterade med en ny story, nya karaktärer och en mördare som bär en mask som påminner om den i filmerna men som ändå är lite off. Med det sagt…

För tjugo år sedan inträffade en rad bestialiska mord under en natt i den lilla staden Lakewood. Mördaren tros ha blivit skjuten till döds och är nu mer en välkänd vandringssägen i staden. Lakewood lamslås hur som helst återigen efter att en populär highschool elev hittats brutalt mördad, vilket snabbt visar sig bara vara början då en maskerad psykopat har satt sitt sikte på hennes kompisgäng. En av tjejerna i det här gänget, Emma (Willa Fitzgerald), har blivit mördarens primära måltavla då hon på något sätt har kopplingar till stadens mörka förflutna. Med både hennes familj och vänner i uppenbar fara börjar hon att undersöka stadens mörka hemligheter för att försöka ta reda på vem som ligger bakom de ohyggliga händelserna som pågår – vilket blir lättare sagt än gjort då alla är misstänkta och vem som helst kan vara nästa offer…

Säsong ett är sisådär i mitt tycke. När jag sätter mig för att titta på en slashershow förväntar jag mig att få se en hel del slashings, inte tonårsdrama som pågår i tre episoder utan att ett enda mord inträffar – vilket är just det som händer i den här första säsongen. Det har koncentrerats lite för mycket på dramadelen och lite för lite på slasherdelen här och stundtals började jag undra om det överhuvudtaget var värt att fortsätta titta. Med det sagt så finns det ändå en del gott att hämta här. Effekterna ligger över TV-standard, skådespelarinsatserna är förvånansvärt bra och när det väl är spännande och händer något (mer än tonårstjafs och drama) är serien väl värd att se. Jag lyckades inte fingra mördaren, men förutsåg å andra sidan säsongens sista twist ungefär halvvägs in i sista episoden.

Som sagt är säsong ett en hyfsat vek start på serien då den står och trampar vatten stundtals, vilket fick mig att vilja vråla ”MOVE ON!”. Man behöver å andra sidan ha sett säsong ett för att kunna se den betydligt bättre säsong två. På tal om den…

Det har gått några månader sedan de sista skriken ekade i natten och lugnet har nu åter börjat lägga sig över den lilla staden Lakewood. Emma (Willa Fitzgerald) har återvänt hem efter att ha varit bortrest för att bli behandlad för sitt trauma och alla runt henne ifrågasätter om hon verkligen har kommit över de hemska händelserna hon har varit med om, medan allt hon bara vill göra är att återgå till sitt liv. Dessvärre för Emma har någon bestämt sig för att återuppta och avsluta det som påbörjades några månader innan…

Säsong två börjar lite trevande de första fyra avsnitten men rätar upp sig därefter och blir riktigt underhållande (för att inte tala om att serien börjar kännas som en riktig slashershow). Det är överlag betydligt mer slasheraction och härligt idiotiska vändningar fram och tillbaka här än i den föregående säsongen. Spänningshalten ligger på ungefär samma nivå som den första säsongen, även om det är ganska enkelt att räkna ut vart saker och ting är på väg. Effekterna och skådespelet ligger på samma nivå som i den första säsongen – finns inte så mycket mer att tillägga på den punkten I guess…

Jag lyckades återigen inte fingra mördaren även om jag borde ha gjort det – mestadels för att alla ledtrådar fanns rakt framför näsan på mig igenom hela säsongen. Så här i efterhand är det väldigt, väldigt uppenbart vem som gömmer sig bakom masken, men det är ju lätt att säga nu…

I alla fall så gillade jag säsong två mer än säsong ett; mestadels för att säsong två känns som en regelrätt slasher, med idiotiska vändningar, blodiga mord, jaktscener och en hel del ”red herrings” (personer som är menade att man ska misstänka i en whodunnit slasher) och det hela är väldigt underhållande till större delen.

Skulle jag rekommendera serien överlag? Ja, definitivt även om jag tycker att det är synd att säsong ett har sina lågvattenstunder då det började klia i mitt spolaframfinger. Rekommenderas hur som helst. Nu är det bara att vänta på att säsong tre släpps – vilken jag kommer återkomma med en recension på.

From Dusk Till Dawn: The Series – Season 3 av J

Jag förväntar mig att du som läser det här redan har sett de två första säsongerna av From Dusk Till Dawn: The Series. Jag menar, om du inte sett de två första säsongerna så vet du vad du har att göra nu. Med allt det sagt följer här en kort storybeskrivning av säsong 3…

Sex månader har gått sedan Carlos (Wilmer Valderrama) sprängde Titty Twister baren i luften vilket släppte lös två demoner från Xilbalba – Helvetet – från deras fångenskap under baren. Bröderna Seth (D.J. Cotrona) och Richie Gecko (Zane Holtz) jobbar nu mer som indrivare för culebras herrarna men inser snart att de står inför ett kommande krig efter att en av demonerna – kallad Skull Keeper (Joseph Gatt) – lyckas infiltrera deras organisation och förinta nästan alla culebras herrar och att deras fienders ledare är någon de tidigare samarbetat med…

Det har tagit mig ett år och tre omtittar av de första åtta avsnitten (av tio) innan jag orkade mig igenom hela säsong 3 av From Dusk Till Dawn serien. Inte för att säsongen var dålig, tvärtom, utan för att jag har inte haft något som helst sug att titta på serier senaste året. Hur som helst…

Säsong 3 är troligtvis den bästa säsongen i serien. Den är actionfylld, det rör hela tiden på sig och säsongen bjuder på en hel del vändningar hit och dit. Samtidigt som säsongen är allt det så känner jag samtidigt att det känns lite som att storyn har blivit… utsmetad eller hur man ska säga. Karaktärerna stöter på nya hinder och konflikter i varje avsnitt fram till den slutgiltiga striden i sista avsnittet och även om allting har ett syfte så känns vissa av dessa hinder och konflikter som utfyllnad för att få ihop tio avsnitt. Slutstriden i det sista avsnittet känns väldigt hafsigt och blir lite grann som ett antiklimax. ”Var det allt…?”, var min enda tanke när sluttexterna började rulla i slutet på avsnittet.

Nu kanske det låter som att jag bara vill hitta fel i den här tredje säsongen men så är inte fallet. Det är en bra och actionpackad säsong och som jag skrev här ovanför troligtvis den bästa. Skådespelarna är bra och effekterna håller fortfarande höga mått. Jag gillar dessutom att Tom Savini (likt Danny Trejo gjorde i föregående säsong) återvänder till franchisén, fast som en annan karaktär. Att de dessutom kör en referens till den första filmen i slutet på säsongen (involverande Savini och Jake Busey’s karaktär) fick mig att garva till ordentligt.

Är man ett fan av filmerna eller de två första säsongerna av From Dusk Till Dawn: The Series tycker jag absolut att man ska se den här tredje och sista säsongen – även om de lämnar dörren vidöppen för ytterligare en säsong. Rekommenderas.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1 och 2 också.

Mike & Molly – Season 6 av J

Mike (Billy Gardell) och Molly (Melissa McCarthy) håller på att försöka skaffa barn men naturen vill inte som dem. När så Molly stöter på en gammal elev som blivit på smällen får de chansen att adoptera hennes kommande barn. Saker och ting tar dock snart en oväntad vändning…

Adoptionsgrejen dyker inte upp förrän i slutet på säsongen men är väl det genomgående temat av den sjätte och sista säsongen av Mike & Molly. Hur som helst…

Det har tagit mig tre omtittar och kring ett år att se klart den här sista säsongen. Varför vet jag inte riktigt då säsongen är väldigt kul och underhållande. Jag misstänker att jag har någon form av separationsångest när det kommer till serier och att se klart den sista säsongen på dem då det här har hänt förr med serier som Dexter och Sons Of Anarchy. I alla fall är alla karaktärer fortfarande härligt roliga och säsongen levererar många gapskratt. Även McCarthy lyckades få mig att garva till några gånger även om hon körde sin gamla vanliga trötta prestation som hon allt som oftast gör i det mesta hon är med i.

Om du har missat Mike & Molly tycker jag att du ska ge serien en chans då den överlag är väldigt rolig. För min egen del var det nog tack vare många av bikaraktärerna som gjorde att jag stod ut med McCarthy i sex säsonger. Serien är hur som helst värd en rekommendation.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1, 2, 3, 4 och 5 också.

Kingdom Hospital av J

Välkommen till Kingdom sjukhuset i Lewiston, Maine. Det här är ett högteknologiskt sjukhus med den senaste utrustningen och den mest kompetenta personalen man kan finna inom yrket. Det är bara ett problem; sjukhuset är hemsökt. Kingdom sjukhuset är nämligen byggt på samma plats där en fabrik som framställde militäruniformer under det amerikanska inbördeskriget brann ned och där många av barnarbetarna som jobbade i fabriken omkom.

När konstnären Peter Rickman (Jack Coleman) är ute och morgonjoggar råkar han ut för en smitningsolycka och hamnar i koma. Han blir intagen på Kingdom sjukhuset och får snart kontakt med spöket av den nioåriga flickan Mary (Jodelle Ferland) och den underliga varelsen Antubis (Kett Turton) som vädjar till honom om hjälp. Samtidigt har mediet Mrs. Sally Druse (Diane Ladd) blivit inskriven och kommer snart i kontakt med Mary. Hon inser snart att hon måste finna sanningen bakom Mary’s död och ber den cyniske men medkännande Dr. Hook (Andrew McCarthy) och några andra minst sagt udda figurer på sjukhuset om hjälp för att stoppa en inkommande katastrof för Kingdom sjukhuset…

Kingdom Hospital är en miniserie på tretton delar, skapad, utvecklad för amerikansk TV och producerad av Stephen King. Serien är baserad på Lars von Trier’s Riget som tydligen ska involvera en liknande berättelse. Lars von Trier var för övrigt även med på det här skeppet som manusförfattare och producent. Hur som helst…

Kingdom Hospital är en serie jag har haft liggandes i nära tio års tid. Jag har försökt se serien vid ett par tillfällen men aldrig kommit till skott med att se hela serien förrän nu av någon anledning. Varför begriper jag inte då det faktiskt är en riktigt bra serie. Jag har inte sett Riget och tänker därmed inte göra några jämförelser, men är den serien i samma klass som den här så kan det faktiskt vara något jag kan tänka mig att sätta tänderna i vid ett senare tillfälle.

Skådespelet här är bra, det är en intressant berättelse och en del av den svarta humorn som förekommer fick mig att gapflabba några gånger. Alla knäppa karaktärer som är med (till exempel sjuksköterskan som svimmar vid minsta åsyn av blod) fick mig att tänka på Scrubs och på sätt och vis finns det en del likheter mellan serierna, även om den här serien är riktad mot en mer mogen publik. Det enda jag inte riktigt gillade med serien var dess slut. Jag menar, de bygger upp allting riktigt bra fram till de sista tio minuterna då det känns som att serien halkar och faceplantar ordentligt. Slutet känns bara som ett stort ”meh” och det verkar som att dörren lämnades halvöppen för någon form av fortsättning också, vilket jag har svårt att tro att det kommer bli något av.

Bör man se serien då? Ja, absolut. Är man ett fan av King’s berättelser och har råkat missat den här serien tycker jag absolut att man ska se den. Den är ju inte speciellt lång heller så det finns ju ingen direkt ursäkt till att inte se den, trots det ganska usla slutet. Jag ger den en rekommendation mer reservation för, som sagt, slutet.

From Dusk Till Dawn: The Series – Season 2 av J

Säsong tre av From Dusk Till Dawn TV-serien började sändas i USA i förra veckan (i skrivande stund) och det var väl således dags för mig att se klart säsong två av serien. Den här recensionen kommer innehålla spoilers för de som inte har sett den första säsongen och jag avråder att läsa vidare om man har tänkt att ta sig ann serien. Du har blivit varnad.

Tre månader har gått sedan bröderna Seth (D.J. Cotrona) och Richie Gecko (Zane Holtz) befriade Santánico Pandemonium (Eiza González) från Titty Twister baren och hennes Herre – Amancio Malvado (Esai Morales). Seth, som har fått sällskap av Kate Fuller (Madison Davenport), hankar sig fram med småjobb för att få ihop pengar till nya identiteter åt dem. Richard å andra sidan har slagit sig ihop med Santánico för att störta Malvado’s imperium och utkräva hämnd för det han har gjort mot henne. Rangern Freddie Gonzalez (Jesse Garcia) har sedan hans möte med culebras börjat bli hemsökt av skräckinjagande drömmar och syner som leder honom till en fasansfull upptäckt, som snart visar sig bara vara en liten del i något mycket större. Samtidigt har Carlos (Wilmer Valderrama) lyckats ta sig ut ur Labyrinten som är belägen under Titty Twister baren, vilket har satt Malvado’s plan i rullning…

Till skillnad från den första säsongen som är baserad på den första filmens manus (med en del ändringar här och där) så har säsong två ett nytt och fräscht manus, vilket gjorde att jag hade lite svårt att komma in i säsongen i början. Att jag inte hade sett säsong ett på över ett år gjorde ju inte saken speciellt mycket bättre eller enklare heller. Hur som helst tog det ett par avsnitt innan jag kom in i serien igen och jag fick känslan av att jag borde ha sett om den första säsongen innan jag gav mig på den här andra.

Nåja. När jag väl blivit bekväm med serien igen rullade den på utan några större bekymmer. Storyn är intressant med en hel del vändningar och likt den första säsongen är det fortfarande väldigt våldsamt och actionfyllt. Skådespelarna är återigen suveräna och effektmässigt ligger serien fortfarande (till större delen) över TV-standard.

Det finns väl inte så mycket mer att tillägga egentligen. Säsong två är en bra och värdig fortsättning på serien och tack vare den ganska förutsägbara, men ack så bra, cliffhangern i slutet är jag sjukt pepp på säsong tre. Rekommenderas.

Läs gärna min recension av den första säsongen också.

Ash vs Evil Dead – Season 1 av J

Trettio år har gått sedan Ash (Bruce Campbell) blev tvungen att slakta sina vänner och sin flickvän efter att de blivit övertagna av ondskefulla demoner, frambringade av Necronomicon Ex-Mortis – De Dödas Bok. Ash har sedan dess levt ett tråkigt och händelselöst liv, boende i en husvagn och jobbar som en sketen säljare på en elvarubutik. Men efter en rökig kväll ändras allting i en handvändning; i sitt rökfyllda och flummiga rus läser Ash ur Necronomicon och släpper således återigen ut dess krafter. I ett desperat försök att rätta till sitt lilla snedsteg beger sig Ash iväg tillsammans med sina kollegor Pablo (Ray Santiago) och Kelly (Dana DeLorenzo) för att försöka hitta en lösning på det hela – vilket kommer bli enklare sagt än gjort.

Efter Evil Dead remaken (som jag sågade i min recension, men som jag efter en omtitt tycker är okej) som kom för några år sedan släpptes trodde jag att Evil Dead franchisén var stendöd. En gång för alla. Död och begravd. Och så vidare. Men.. nä. Inte riktigt. I slutet på förra året släpptes Ash vs Evil Dead och i stort sett alla fans av filmerna hyllade serien och lyfte den till skyarna. Jag själv gjorde som jag brukar göra med ungefär allt; jag sköt på att se serien, trots att jag är ett stort fan av filmerna.

Hur som, inför säsong två som börjar sändas i Oktober i USA bestämde jag mig till slut att se hela säsong ett rakt av. Det tog mig tre sittningar och nu sitter jag här och har konstaterat att Ash vs Evil Dead är något av det bästa jag har sett på väldigt, väldigt länge. Väldigt… länge. Serien är precis det Evil Dead ska vara; blodigt, roligt, överdrivet och fantastiskt underhållande. Bruce Campbell är i toppform och det är otroligt kul att få återse honom i hans paradroll igen. Övriga skådisar är också bra, men vem fan bryr sig i dem? Effektmässigt håller serien ungefär samma nivå som de flesta andra TV-serier med skräcktema och skiftar mellan praktiska och CGI effekter.

Det här är som sagt troligtvis något av det bästa som jag har sett på väldigt, väldigt länge och det här är troligtvis det närmsta vi kommer komma till en Evil Dead 4 och på sätt och vis är ju det ganska bra då de kan trycka in så mycket mer innehåll i en serie mot en nittio minuter lång film – även om jag inte hade tackat nej till en till film. Hur som är Ash vs Evil Dead… groovy och får två stora tummar upp och en solklar rekommendation från mig. Nu är det bara att börja tagga inför säsong två.

Generation Kill av J

Generation Kill är en amerikansk-engelsk miniserie baserad på Rolling Stone reportern Evan Wright’s bok med samma titel från 2004. Boken – och miniserien så klart – handlar om Evan Wright’s iakttagelser under hans tid med den amerikanska marinkårens 1st Reconnaissance Battalion under den amerikanska invasionen av Irak mellan slutet av Mars, 2003 och början av April, 2003.

Jag hörde talas om Generation Kill för några år sedan då jag gick en utbildning. En av de andra som gick samma utbildning pratade om serien och jag tyckte att det lät som att det var en serie som skulle passa mig så jag skaffade hem den. Nu har jag äntligen sett den och jag kan säga att det verkligen inte var en serie för mig. Jag förstår vart de vill komma med serien; att visa hur riktiga soldater har det under krig. Att de kan få sitta på arslet i flera timmar, ja till och med dagar ibland, utan att någonting överhuvudtaget händer. Tristessen, kamratskapen, väntan.. ja, ni förstår. Jag känner att det inte fungerar för mig. Serien tilltalar mig inte – till större delen.

Förstå mig rätt; serien är väldigt välspelad och när det väl händer något fastnar mitt intresse på en gång, men dessa transportsträckor där vi får sitta och titta på en bunt karlar som pratar skit och försöker att vara macho är helt enkelt ointressant i mitt tycke. Jag säger inte att serien är dålig, men den är bra utdragen under de sju avsnitten den rullar på under.

Generation Kill var uppenbarligen inte något för mig och det är ingenting jag tänker rekommendera. Gillar man serier där det är mer utfyllnad och gagg än intressanta händelser så är det ett givet val att glo på, se något annat annars.

Solsidan – Säsong 5 av J

Den femte och sista säsongen av Solsidan gick klart i slutet på förra året och jag är i sedvanlig ordning sen till festen. Hur som helst så bestämde jag mig för att se om de fyra första säsongerna innan jag gav mig på säsong nummer fem för att friska upp minnet. Under min återtitt märkte jag något hos mig själv; jag har fått stora problem med att titta på situationer som blir obekväma i TV-serier och filmer – och alla vet ju att Solsidan är fullpackad med sådana situationer. Det blev småknöligt att ta sig igenom de fyra första säsongerna kan man väl säga även om det var kul att titta om.

Säsong fem fortsätter i alla fall på den inslagna vägen med obekväma situationer, en del sköna gapskratt och de sedvanliga karaktärsdragen. Har man sett de fyra tidigare säsongerna vet man vad som komma skall och det bjuds inte på några större överraskningar direkt. Säsongen är rolig (troligtvis den roligaste i mitt tycke faktiskt) men det märks att serien hade gått några säsonger och att idéerna började ta slut. Jag menar, att slänga in obekväma situationer i varenda avsnitt och tro att det ska bli kul varenda gång är väl att ta i lite grann.

Nåja. Jag tycker säsong fem av Solsidan är rolig och då jag faktiskt inte hade sett den tidigare kändes den som en fräsch fläkt i en serie som gick på tomgång, även om säsongen inte direkt tillförde så mycket nytt egentligen.

Läs gärna mina recensioner av säsong 1, 2, 3 och 4, samt H’s recensioner av säsong 1 och 2.